Senaste kommentarerna i forumet

...har bestämt att prata med maken imorgon. Ska inte fega. Känner mig ledsen och sorgsen och jag vet inte allt. Idag blev det jättekonstig stämning vid lunchbordet när vi pratade om respektive och en sa att din har jag inte träffat! och jag svarade med ett "nä och inte får du göra det heller". Nu känns det som om jag berättar för folk att jag ska skiljas så måste jag ju få tummen ur och berätta det därhemma också. Men fy vad jobbigt det känns. Jag tror och hoppas att han kommer att tycka det är en bra lösning och att vi kommer att kunna samarbeta. Jag hoppas det. Men jag vet inte. Det känns som om jag ångrar mig redan men det är såklart rädsla för det okända och för att bli ensam. Såklart är det ledsamt med ett misslyckande som en separation väl ändå är på sätt och vis. Ja, ja, ska inte älta mer här nu. Ikväll ska jag på mitt mysiga fredagsmöte och imorgon kväll ska han ut och svira, kanske blir extra mycket svirande för honom när han hört vad jag har att säga.

Hoppas ni alla får ett riktigt skönt slut på veckan. Många kramar till den som vill ha, tack för att ni finns ingen nämnd och ingen glömd.

Inte kul att ha "fel" arm i gips. Bra att du tar det med ro.
Utmärkt tillfälle att öva på att göra en sak i taget och att vara medvetet närvarande, man måste ju liksom när hjärnan måste tänka spegelvänt. Det kan vara kul också, prova att skriva ett handskrivet brev till någon som förtjänar ett skratt och lite hjärngympa.

Krya på dig!

läste ditt inlägg och fick lov att kolla FLERA gåner om det var mitt nick-name ModestyBlaise som stod där, men det stod Anli.
Snuskigt lika liv/historier, jag vill nästan bara gråta när jag läser det du skriver :(
jag har också fått medicin mot sug + samtal med en kurator (15 ggr, gav mig inget, så han sa första ggn att jag måste sluta dricka, men om det vore så lätt så skulle jag väl slutat för länge sen????)

själv har jag hamnat i en svacka (igen, typ den 100:e de sista 5 åren) och jag har druckit 9 dagar i rad!!
På helgen är det ingen som reagerar så klart.... men jag smygdricker så fort jag kommer hem efter jobbet, typ 2 glas på en kvart, innan man o barn kommer hem. då blir jag lugn o småvarm o klarar av kvällen med ett leende, sen kommer natten o jag svettas som en gris o sover oroligt.
Och dagen efter, denna ÅNGEST!!! Mår piss hela dagen... men på em börjar det avta o jag tänker.... gud va gott med ett glas vin när jag kommer hem.
Hur funkar hjärnan där????

nu har jag tänkt minska (för sluta vill jag inte) men det blir tyvärr inte så.
för 2 v sen var jag utan alkohol en hel vecka, hade inget hemma o kände inget sug, låg o läste på kvällarna o tänkte att det var SKÖNT att vara utan vinet.
MEN så fort jag har hemma, så blir jag som en svamp. Tänker jämt: jag tar ett glas vin, det blir bra..... men vet ju innan att det blir 3-4 glas som vanligt, så varför lär jag mig inte.... att jag ALDRIG kommer att kunna dricka ett glas o sen vara nöjd???

nu är det helg, o redan har jag alkoholångest!! drack 4 glas vin igår på alla hjärtans dag med mannen..... i kväll väntar den vanliga fredagstristessen :(
Fredag= God mat,gott dyrt vin, TV + soffa.... och där somnar mannen runt kl 21.... o jag fortsätter pimpla vin o äta snacks till midnatt. samma visa varje fredag, skittrist :(

//ModestyBlaise

dristar mig i alla fall att kommentera och tacka för att du delar med dig och sprider kunskap runt dig.
Tack !

ju ha varit värre :-)) Kunde ju ha varit i fyllan och villan :-))

Krya på dig och låt det ta tid !

Kram !!

Har glesat ut på skrivandet lite. Det är som att du vet precis vad jag går igenom, men har kommit vidare.

Jag känner fortfarande då och då att jag "har det för bra". Mannen har (nästan säkert) fått en praktik med något han vill syssla med. Han finns här för mig och lagar mat när jag ska till jobbet. Nu börjar han också träffa vänner och ett av barnen. Inte en droppe på 14 dagar!

Min papegoja på axeln kraxar till idag med aningens oro. Vi ska gå på restaurang och jag har aldrig varit med om att han beställt alkoholfritt... En annan fundering är om det verkligen ska räcka med något som kallas återfallsprevention. Tänjer igen på min gräns angående behandlingshem. Han har klarat avgiftningen själv, just nu känns behandlingshem onödigt och arbetet borde nog gå före. Han vill bara arbeta och få normala rutiner igen.

Borde kanske också göra upp en plan, men det tar emot. Intressant det du skrev om skam!

Kramar
Miss K

med högerarmen i gips går det så långsamt att skriva. jag struntar i capslocken. annars är allt väl med oss.
föll när jag skulle hämta posten. ont somf-n, men trodde inte att det var så illa först.
kunde ha varit värre dock.
nu får jag träna att borsta tänder och torka ändan med fel hand.
ha det gott alla kämpande. ett troll på gankska gott humör ändå..

Är inte här lika ofta nu, men känner alltid glädje och tacksamhet när jag är här!

Skuld och Skam är nog människans största fiender. Samtidigt så nödvändiga känslor/tankar för en vilja till förändring. Det svåra ligger ju ofta i att kunna se och skilja på när dessa tankar är berättigade eller inte. För ett barn som slår ett annat barn så detta börjar gråta på skolgården, är känslan av skam nödvändig för att det inte ska göra om samma sak, gå vidare, dra lärdom. Men barnet som börjar gråta kanske också känner skam. Skam över att ha blivit utsatt för detta inför alla klasskompisar, skam över att ha visat känslor och ha börjat gråta. I det fallet är det tydligt att känslan av skam inte leder till någon positiv utveckling.

Ordet Skam är ju så fult att det förr till och med var en beteckning på djävulen själv.

Jag jobbar just nu med detta i KBTn, det är därför jag tänker så mycket på det. Det har varit ett bromsande tema i mitt liv. När jag läser i andras trådar här så ser jag att de flesta brottas med detta ibland.

Även om jag försöker att leva här och nu så måste jag också ta en resa tillbaka till barndomen. För att förstå varför jag gjort de val jag gjort, se vad som format mig till den jag är idag. Förut var jag rädd för det, såg det som ältande. Nu måste jag se det som en del i att skala av mig masken och att inte vara så hård mot mig själv, inte döma. Lättast blir då att se mig som det barn jag var en gång. Inte ens jag kan ju döma ett barn.

Första gången jag minns att jag ens hörde ordet alkoholist var på en midsommarfest. Jag var runt 5år gammal och lekte runt med de andra barnen. De vuxna blev fullare och fullare, pappa var värst. Han blev otrevlig och skrek och skulle bråka med någon kompis. Ett av de äldre barnen retade mig och sa att min pappa var en äcklig alkoholist. Skam. Självklart försvarade jag min pappa. Både verbalt och med knytnävarna. Därefter rullade det på, utåt sett försvarade jag honom alltid men när vi var själva så bråkade jag på honom för att han drack. Jag skämdes ögonen ur mig men rörde aldrig en min inför andra.

9 år. Pappa försöker ta livet av sig. Minns blodet i svart/vitt. Jag ringer ambulans. Barnen på gården ser på när ambulansen kör iväg. Jag tänker såklart det var mitt fel. Säger i skolan dagen efter att det var blindtarmen, skyddar pappa. Skam.

11 år. Pappa skiljer sig, börjar dricka ännu mer. Jag tror det är mitt fel han är ledsen, jag var ju så jobbig mot henne. Skäms över att jag bråkar på honom för att han dricker.

Vid 12års ålder tar jag min första fylla. Jag tror man kan dricka lika mycket vodka som vin och hamnar på sjukhuset för magpumpning. Pappa blir inte arg, bara ledsen och gråter. Jag skäms så mycket och hoppas han ska bli arg istället.

17 år. Pappa får en livshotande sjukdom och ligger i veckor på sjukhus. Jag tänker att han lika gärna kan dö, att jag kan ta hand om min lillasyster, vara mamma, pappa, syster. Känner att det är fel att tänka så. Det här har jag nog haft svårast att förlåta mig för men jag kan nu se varför jag tänkte så och känner inte längre någon skam inför det.

Jag säger idag till det barn som en gång var jag; Det var inte ditt fel!

Ung vuxen. Destruktivitet. Självskada. Ätstörningar. Tablettmissbruk. Våld. Rättegångar. Det här var det ju ingen annan som gjorde mot mig. Det var jag. Jag var heller inte längre ett barn. Men jag har ändå kunnat släppa taget om skammen för de där åren. Jag kan se att jag inte hade de verktygen jag behövde för att kunna hantera alla jobbiga känslor. Och framför allt; jag kan känna mig stolt idag över att jag lyckades ta mig ur allt det där! När jag väl hittade verktygen så kunde jag också använda dem.

Idag jobbar jag ännu med alla känslor och minnen som finns kring allt som hänt de senaste 5 åren, åren med min alkoholist och det våld jag utsatts för. Det är jobbigt, tar tid, men det går framåt.

Jag förväntar mig inga kommentarer här, har ju inte ens formulerat någon fråga. Jag ville bara kunna se det här i skrift, själv påminna mig om att jag är på rätt väg, att jag redan gjort en massa förändringar. Det är också viktigt för mig att våga "prata" om delar av sådant som är smärtsamt, sådant som jag tigit om.

Ta hand om er!

Hur har du det nu?
Du skrev i min tråd att du var lite orolig för att du hade det "för bra" nu, var orolig för när kraschen skulle komma. Så har jag också känt många gånger, säkert de flesta som levt med en alkoholist.

Tror verkligen man måste få unna sig att faktiskt må bra också, säga till sig själv att "idag mår jag bra". Många gånger är man ju som två personer, ja som alkisarna brukar skriva att de har som en alkoholjävul eller en papegoja på axeln, så tror jag många av oss medberoende också har det. Om vi tänker att vi mår bra så dyker papegojan upp och säger "tror du verkligen att du kan ha det så här bra", om något sedan händer så dyker den upp igen för att ge oss skuld och skam med ett "vad var det jag sa, din dumma människa, du visste ju att det här skulle hända".

Tänker att det är skillnad på att föra en dialog med sig själv och att klanka ner på sig. För mig är också skillnaden idag att förut så kunde jag förtränga det jobbiga de stunder det faktiskt var bra, liksom leva i en bubbla för att jag så gärna ville hålla fast vid de fina stunderna. Problemet då var ju att "det jobbiga" kom över mig ändå, i form av diffus ångest och oro, men jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inte erkände det för mig själv.

Idag har jag en plan för hur jag ska göra om "skit händer", en plan jag gjort upp när jag mådde tillräckligt bra eller åtminstone kunde se på saker med lite distans. Så nu kanske är bästa tiden för dig att göra upp en sådan plan? Det tog bort en massa oro för mig att inte behöva tänka på vad jag ska göra om något händer, gör det mycket lättare att tillåta sig att leva i nuet och acceptera det som händer, om det händer.

Kramar!

Ok här i min ände av världen. Mycket att göra och livet rullar på. Ingen A och försöker ta hand om mig och de mina på bästa sätt. Ska försöka skriva mer sen men ofta kommer livet emellan. .. Bamsekram till dig och till alla andra som läser! / NM

Har inget särskilt att skriva i min tråd så jag sätter mig här med kaffet. De är nästan stiltje på forumet nu. Något enstaka inlägg per dag. Man kan undra vart människorna och det livliga samtalsutbytet tog vägen...

Jag hoppas alla mår bra. Och att konversationen (som alau så fint skrev) i trådarna startar upp igen. Jag tänker än en gång med tacksamhet på hur väl mottagen jag blev när jag började skriva... om ett par veckor är det två år sen. De två år som förändrat mitt liv.

Det är ännu tid att låten ljusen lysa om kvällarna - "för alla som behöver". Världen behöver många ljusbärare och visst är det fantastiskt de gånger man känner gemenskapen i samlas i gemensam bön eller önskan för en god sak.

Tack för tankeplatsen. Ha en bra dag du som läser.
Allt gott, lev väl! / mt

Nu har jag läst igenom hela den här tråden. Plötsligt tog konversationerna slut den 3 februari. Försvann ni in i någon annan tråd? Jag skrev lite här ibörjan, för jag kände så väl igen mig i Anlis situation. Och gör det fortfarande efter att ha läst allt. Jag har slutat och fått återfall otaliga gånger. Varje gång ett återfall kommer känns det som det blir värre och värre.

Bestämde mig slutligen för att prova Antabus. Tog min första kur just den 3 februari och är nu på dag 12!! Antabusen har hjälp mig att släppa den fanatiska känslan av att vilja dricka. Så länge jag tar medicinen så går det ju helt enkelt inte. Ganska skön känsla. Mår riktigt bra faktiskt. Klar i huvudet och kan fokusera på viktigare saker.

Hur går det för alla?

Alau

:)

Vilka raringar ni är!!

...kan kanske verka kyligt att säga detta men...
...skuldfrågan är ju egentligen oväsentlig nu. Vem som sagt vad, gjort vad....

Koncentrationen i rätten ligger på barnets bästa, inte på vuxnas gräl och oegentligheter. Men, jag återkommer till det där med hotbilder, missbruk, misshandel, då är det avgörande få utrett. Det måste utredas, och fortsätta få fokus om utredningarna känns diffusa eller otydliga. Då är vi vuxna skyldiga ligga på!

För mig var det också så, fick skuld för allt. Jag sa..ok...jag tar det, vad ska vi göra nu? Hur löser vi detta? Att försöka reda i det där infekterade skapar bara mer smärta och oförståelse, inte minst hos de utomstående, de kan inte veta så därför är det klokast försöka låta deras ord passera.Ta inte åt dig, de vet inte bättre, även om de kanske vill väl.

I rätten gjorde exet likadant. Efter alla hans förklaringar och anklagelser sa jag bara att jag inte har samma åsikt, i undantagsfall fick jag förklara för domaren men oftast räckte det med ett kort ja eller nej. Domare ser igenom det där, familjerätt tar stor del av rättsväsendet.

Steget du tagit har du gjort för du måste. Annars hade ni ju löst situationen redan, eller hur?

Familjerätten finns till för såna situationer som du står i, de som är omöjliga att greppa och ordna på tu man hand.
Se det såhär, om mannen tycker du är dum och bär skuld, då är det ju bra ni separerar. Om han och/eller du känner längre fram att beslutet var tokigt så kan ni ju alltid försöka komma tillbaka till varandra. Svårare är det ju inte.

En separation är omvälvande, dramatisk, traumatisk för alla, men den är ju övergående.
Livet ni har nu ser inte ut som ett bra alternativ för någon. Det tredje alternativet, med familjerådgivning, det har ni ju varit igenom....
Vad finns kvar att göra för att må bättre?

Läs, skriv, gråt, sov, men...ge inte upp..ditt liv är ditt ansvar.
Tänker på den där syrgasmasken i flyg, hjälp dig själv först så har du kraft nog hjälpa andra.

Var rädd om dig vännen
Kramar

Tack för kramen, men den vart för kort!
Du får en lång tillbaks med lite tryck i...........
Tack, du är min midsommarnatts dröm .............
/A

.

Hej igen!

Måste du ha kontakt med "Bror A" just nu? Han vet inte vad han pratar om, och det är uppenbart att han inte bidrar till att du skall må bättre. Kan du låta bli att prata med honom på ett tag? Jag gissar att han själv inte har en aning om hur illa han gör dig när han säger så där. Han vill inte tro att hans bror är en idiot, och väljer att försvara honom. Men han har faktiskt inte en susning om vad som egentligen pågår. Du har rätt, inte han.

Kram igen!
/H.

Ja, smärtan och sorgen är kvar. Gråter så oändligt mycket, och vill bara sova, men det får vänta...

Har fått ett samtal från brodern (A) till sambon: han tycker att jag gör fel. A säger att vi borde gå på familjerådgivning och prata mer med varandra, finnas där för varandra, så tror han att sambon och jag kommer nära varandra igen....... Vad ska jag säga? Jag har försökt tala om att jag inte håller med, att det har hänt så mycket - jag har tom berättat en del, men kära brodern svarar ungefär "Njae, så där skulle inte X göra, jag känner min bror". Dessutom säger A att jag "är skyldig barnet det", att lösa saker. Helst vill jag bara dö känns det som. Andra alternativet är att säga till A att sluta ringa till mig, för jag tror inte att det går att lösa längre, men samtidigt vill jag vårda relationen eftersom jag hoppas att de ska fortsätta ha kontakt med barnet även om inte barnets mamma och pappa lever ihop...

Det gör sååå ont. Vet inte vart jag sak ta vägen. Oftast är jag såå säker på att jag vill inte leva så här, jag ska ta mig ur det, men så kommer tvivlet: tänk om jag gör fel. Men - kärleken har ätits upp av alla elakheter, det finns ingen återvändo.

Tekla! Tack för dina ord till mig, ja, jag ska försöka tänka på dina ord: "Inget löser sig på en gång, även om man hade velat det. Låt det ta lite tid men ändra inte det du har bestämt dig för att göra."
Det är oerhört viktigt för mig. Jag önskar ju att allt bara var bra imorgon när jag vaknar, men så kommer ju inte att ske. Och mitt fokus är klart.

Mt - ja, det är gott att jag sagt ifrån, men jag tror inte att det sjunkit in i honom, han kommer och är småironisk emellanåt, men fortfarande är allt mitt fel...
Känner att jag har ett klart spår, men samtidigt är det som den slirigaste vägen: jag halkar så lätt av, det gör så ont, tänk om mitt barn far illa av en separation, tänk allt han kommer använda mot mig: att jag valde att bryta upp, trots alla hans försök att få ihop oss...
Åh, gör såå ont.

Satt på Kvinnojouren idag och gjorde upp en plan: jag ska lämna honom och bo hos brorsan ett tag, och ringa familjerätten imorgon. Bra plan!
Men nu tror jag inte att jag klarar av att fullfölja den.
Jag är så säker på min sak, men så osäker... Och det blir så definitivt när jag väl ringer familjerätten.
Åh, orkar inte...

Hej, dramakillen! Kul att se ett livstecken från dig! :-)

Jag hoppas att det blir ett bra möte på beroendekliniken imorgon. Nu börjar vägen upp från botten!

Kram!
/H.

Hej ledsen! :-)

/H.

Vad skönt med sjukskrivning - använd nu tiden till att vila och samla kraft. Gör saker som du själv mår bra av, låt bli allt annat!

Och: vad glad jag blir av att höra att du har sagt ifrån! Heja dig! Jag känner mig stolt över dig! :-)

Kram!
/H.

och kram till dej också Maria! Hoppas du haft en bra dag!

Nu ska han flytta efter alla dessa år.
Jag bara gråter,kan inte äta eller sova vilken djävla alla hjärtans dag.
Vi berättade för barnen i Söndags fy det var det värsta jag gjort i hel mitt liv.
Sådan ångest o skuld fast jag vet att jag måste göra såhär.
Jag har verkligen insett att jag inte kan ändra på honom,ju mer jag tänker på alla tråkigheter alkoholen fört med sig under åren,så har detta nog pågått längre än jag vågat erkänna.
Men nu orkar jag Inget mer,kroppen skriker av ångest o oro.
Jag mår illa o får rysningar av att han bara knäpper en eller tre öl.
Det räcker för att magen skall knyta sig.Då har det gått långt......
Nu är min oro för hur han ska klara att bo själv.
Hur ska jag klara av det ekonomiska?
Trots allt är jag ju kär i honom min vän för livet.
Känt varandra sedan tonåren levt ihop,gjort allt tillsammans.
Ja livet är verkligen hårt.
Kan han vakna upp,eller är det kört nån som har erfarenhet av att bli utslängd hemifrån.
Han har ju lovat så många ggr att dricka mindre utan förändring någon längre tid.
Han säger att han älskar mig och att allt ska ordna sig.
Jag ser bara nattsvart på vår tillvaro i framtiden.
Kommer aldrig att acceptera honom om han inte blir nykterist.Och orkar jag med honom då?
Jag vet faktiskt inte om jag vill längre,vet så väl mina värderingar o vad jag vill med livet men jag vill ju inte att han skall dricka pga av barnen också.
Så sorgligt med denna dryck,kan inte säga annat.