Senaste kommentarerna i forumet

Konstigt....
Helgen var "rätt" nyktert.
Bara fredagen med ett 6pak 2.8 (vad jag vet men gissar på 2)
Men....gick å la sig nästan före barnen....allt var så tråkigt, rast lös. Han gick å la sig.
Lördag, barnvakt, helt nykter....gissar jag.
Satt själv, tråkigt, inget att göra enl han.

Vi har nått kallt tyst krig. Jag vet vad jag krigar om..(tankar snurrar mycket sen jag börjat läsa här)..Men vad krigar han om??

Just fått boken "djävulsdansen" hoppas den är bra.

Jag fortsätter läsa, lära, fundera å fråga....

Nää va faan.....
Hur varför???
Fattar inte????

Hej mr_x
Jag läser och försöker förstå.
Jag sitter på den andra sidan.
Och det jag kan säga att nånstans blir det mer å mer en vana. Jag har blivit sagt att det inte är så farligt, "bara" 1 el 2.....jo vad jag ser.
Tror på att barnen nånstans far illa, i längden. Fast pappan är check å glad....Men slut dan efter, måste vila. Orkar inget.
Nä inte otrevlig men ofta onykter å full eller trött.

Fortsätt skriv, vi är många som läser men kanske inte alltid skriver. Jag försöker duga in, vad händer och vad är det som gör att man väljer drickat istället för familjen.???

Så dubbelt allt är. Precis som du skriver Billabong, man älskar den nykta sambon men förtroendet är bränt.
Mår så förbannat dåligt. Vaknar med en ångest som river och sliter i mig, får verkligen kämpa för att fungera i vardagen nu.
Är alkoholister dubbelnaturer? Bryr de sig om vad deras nära och kära tycker?
Hur hanterar man det? Ena sekunden bedyras det att han älskar mig och har stor respekt för mig och mina känslor. Och att jag absolut kan lita på honom. För att i nästa sekund stoppa ner den där jäkla vinflaskan i väskan till jobbet och blanda ut den öppna whiskeyn med vatten! Precis just det som han veeeeeet riskerar att rasera vår relation totalt och som senast dagen innan var på tapeten?
Fattar inte...

Jag menar förstås hundra dagars dagen.

Förr blev man uppvaktad av kungen när man fyllde hundra år, det kanske är så fortfarande vet ej. Jag ser kungen framför mig när han lyfter armen när han utbringar hurrar-rop: Hurra, Hurra, Hurra, Hurra! Grattis på hundraårsdagen, önskar myrkotten.
PS Jag började läsa Jonas Jonassons bok Hundraåringen igår, har inte kunnat koncentrerat mig tidigare så jag har många böcker att läsa nu när det går, en sundare flykt från vardagen än A.

Kom att tänka på när jag insisterade på att montera ihop en tre meter lång plockepinnbokhylla efter intag av glögg och diverse andra alkoholhaltiga drycker.
Ställde in alla böcker och kände mej väldigt nöjd med mej själv ända tills nästa morgon då jag beskådade verket. Tornet i Pisa lutar bara lite jämfört med vad den hyllan gjorde.
Det blir mycket gör-om-gör-rätt när a är inblandat.

Det gör ont i hela mej när jag läser om hur din man beter sig och hur du upplever det.
Äntligen ramlade polletten ned.
Jag är nog väldigt lik din gubbe när jag är på kanelen.
Så tröttsamt för omgivningen (mest den närmaste).
Jag har kallat min man för jävla tråkmåns när han inte varit intresserad av att delta i mina fylleupptåg och knasiga idéer.
Det är plågsamt att liksom se sej själv genom en tredje parts ögon.
Man fattar ju inte själv hur jobbig man är.

Men dra dig inte för att söka hjälp om du inte klarar det på egen hand. Läkemedel kan också vara ett stöd.

Jag försökte sluta på egen hand men lyckades inte mer än någon vecka i taget. Efter det var jag tillbaka i vinträsket.

Att inte vara slav under alkoholen röjer undan en stor källa till oro och besvär. Livet har svårigheter tillräckligt utan att vi ska ha det ännu värre som det blir med ett alkoholintag som är ohälsosamt och skadligt för jobb och relationer.

Ett varmt lycka till på din väg!
M

Det låter som att du håller på att landa i din nya nyktra tillvaro.
Du är en förebild, en omtänksam ängel och jag unnar dig all harmoni o glädje som står att finnas.

Jag mår bra, och är just nu kvar i badrocken efter duschen efter långpromenaden o myser med lite kaffe med mycke mjölk.

Kram!
M

jag kör sedan i höstas med "DayOne" - tyvärr inte gratis, men den finns både till min iphone och maccen, vilket gör att jag ibland bara slänger iväg en bild jag tar, när jag är och cyklar, och skriver till lite tankar när jag kommer hem. Ibland bläddrar jag i bilderna, och tänker tillbaka... oftast är jag gladare efteråt.

Kanske, men för stunden fungerar det för mig. Skriv en privat dagbok, gärna en bilddagbok i din telefon, och skriv till dig själv i framtiden. När du gör något bra, skriv något i stil med, "om jag läser detta kommer jag minnas denna kväll som ...", skriv från en nutid, till en framtid, och förstå att du om X år kommer se tillbaka med glädje hur bra vissa saker var. Tja. babbligt kanske, men det kanske hjälper någon :)

Varför är jag alltid syndabåcken?

Jaha.. konstaterar att herrn tar igen idag, vad han missade igår när bolaget var stängt..
Han började redan vid 11-draget och har "grejat i trädgårn" (så att han kan kuta som en skottspole till ölburkarna eller om det är vinpavan i källaren)
Han är alltså rejält på röken, men inser inte det själv..
När jag tittade på honom så fräste han till: Va ere om.. Är det nåt som är fel kanske?
När jag inte svarade så traskade han runt i köket medan jag lagade mat och började föreslå vad jag skulle krydda med och kunde han inte hämta lite "kryddgrönt" till såsen.. ? O-ombedd, tar han sedan kompostpåsen och traskar ut..
Återkommer efter 10 minuter.. utan kryddgrönt..
Eftersom jag vill ha lite matro, så säger jag inget, utan lägger upp maten...
Men använde du ingen persilja och gräslök..?
Och så kommer han på sig själv: Visst fan, jag glömde.. Äsch, det gör väl inget.. det är säkert lika gott utan..
Det där Äsch det gör inget har jag hört till leda..!
Varje gång nåt går sönder, för att han är fylleklumpig! Eller får en "lysande idé" som ska genomföras, men där finmotoriken sviker pga alkoholen.. Eller helt enkelt för att Förståndet sedan länge är borta..
Nu stramar han upp sig och sitter och småhickar.. Fast det är ju naturligtvis "magen".. inget annat..
Dessutom är han sur över att jag inte har minsta lust att göra honom sällskap i trädgårn men jag orkar bara inte lyssna på hans tirader idag..
Over and out för idag..

Vilken besvärlig situation! Jag tror inte jag vågar ge dig råd om hur du skall hantera dina släktingar, men kanske litet moraliskt stöd. Det är bara du som kan sluta dricka och det hur du gör det måste passa dig själv. Annars är utsikterna dåliga. Jag tycker nog det är ok att släkt och vänner ger en ordentlig skuff, men sen är det dags för dem att backa undan, i synnerhet som det ser ut som att du är redo för att göra egna beslut. - Men tänk gärna igenom vad följden kan bli om du nu inte söker hjälp och sedan misslyckas att nå dina mål? Vad händer då? Hur säker är du på dig själv?

Var står din man? Kan han hjälpa dig att säga ifrån till de andra släktingarna att de är alltför närgångna?

Själv fick jag en ordentlig skuff av min fru, då förra sommarsemestern tog slut. Sedan försökte hon skuffa mig till olika hjälpsystem i några dagar, men när jag tvärvägrade och ändå började vara nykter på egen hand backade hon undan och lät mig göra nykterheten helt till min egen grej. Det var nog något av det bästa hon någonsin gjort för mig och vårt förhållande. Jag fick jobba på mitt eget sätt och det hjälpte mera med att bygga upp mitt självförtroende än vad jag tror att någon påtvingad stödform kunde ha gjort.

På tal om rosé i sommarsolen, så satt jag nyss i solen med en nollöl och hade det alldeles väldigt mycket skönare, än någonsin med någon öl eller drink förra sommaren. Så sommarsolen lyser nog också på de som är nyktra. Men det kan ta några månader att inse det, så det behövs mycket vilja och tålamod.

Lycka till!

Hej Myrkotten,
Och välkommen hit!

Det där med 3 veckor... det kommer igen när man försöker sluta snusa, man pratar om 3 dagar, 3 veckor, osv, kanske är det något i vår hjärna som kopplar om och börjar försöka lura sig själv efter viss längd? vad vet jag, men det kan vara bra veta just när tankarna kommer. Jag är - också - en långvarig snusare - och har haft perioder av uppehåll, vilka nästan alla slutat med när jag stått i Coop-kön, "bara en dosa, det vore väl gott" och *BOOOM* så är jag fast. Nu låter jag snuset vara, och annat också, detta är det som måste hanteras - alltså A.

Har varit i en flerårig dvala och ska nu försöka ta tag i mitt liv. Påminner mig att folk tyckt jag varit lite annorlunda och konstig prick. Själv har jag ansett att jag är en Svensson personifierad. Jag är lite smått rädd att dela mina tankar här då jag fått för mig att jag uttrycker mig plumpt. Själv är jag nog känslig och skör och vill därför inte stötta mig med ngn. Jag vet att jag inte vill ngn människa illa(förutom en som bekräftar regeln), att jag genuint önskar mina medmänniskor väl.
Nu när jag kom hem efter att ha handlat mat (bredvid Systembolaget), packade upp maten och vände mig om för att slå i ett glas vin, men boxen var inte med hem. Klassisk betingning om något, likt man sätter nyckeln i ytterdörren så blir man kissnödig. Tittade i kalendern när jag kan tänkas vara barnledig härnäst, ska jag slå på stort då och bryta mitt nya nyktra mönster, drar lite pillemariskt på smilbanden vid tanken. Men ikväll är det vatten som gäller.//myrkotten

Idag känns det helt ok. Skönt att vakna upp och varken vara onykter eller bakfull. Ingen rastlöshet eller ångest än och inget sug efter alkohol heller.

Det som jag känner är att på en nivå är han "inte så farligt"( ka Vara min förnekelse)
Men jag vet att han är i oroväckande drickande.
Är han alkohlist el Inte? ?
Men ex på vår enda resa utomlans för ca 6 mån sen.... (jaa oroade mig redan innan)
Men alinclusive....
Första 4 dagarna gick ok....drack lagom el var typ salong berusad (från morgon)
Men de andra dagarna... drack mycket å gärna dubbelt. Varför beställa 1 öl man kan ju beställa dubbelt på en gång.
Att jag förstörde det roliga av att klaga på drickandet. Ligga själv i poolen å dricka är tydligen roligare.
Å till detta hör att våra två barn var med.
Å jag ska ju bara bråka. ....

Detta är vid vissa tillfällen.
"Jag kan ju inte vara nykter på bastukväll, de skulle de tro. Då vet de ju att du tvingar mig....är en kometer.

Men sjukt är det när man en helg blir förvånad att det inte dricks om än folköl.
För veckorna kan vara helt nyktra som om de kan vara folköl ibland starköl (om det finns hemma, får ofta tag i billigt)
Har sagt nej till det....
Men va faan är det min uppgift å hålla koll....Har man inte ett hum själv.????
Hmmmm. .....
Skulle vilja hitta nån som känner igen sig lite mer i ett mindre drickande som fast som ändå spårar ur..
Eller kanske är mycket men jag vill inte se????

Jobbet avklarat, kommit hem och ska tillbringa en del av tiden med att smörja upp cykeln, och laga mat. Det är urfint väder, och min spontana tanke - mm en öl och sitta på balkongen... men.. har ju ingen! vilket är jättebra! bara jag som måste förstå jag kan sitta där ute och njuta utan en eller många öl i handen / i magen. lite trist... men antar det löser sig?

Tack för dina ord och grattis till 3 v - starkt jobbat! Jag tror alltid de där tankarna om att man ska kunna dricka måttligt igen finns längst in, man köpslår med sig själv och ibland gör det det. Problemet är de gångerna de inte gör det och den ångesten det skapar hos dem runt om oss... Liksom vi inte vet så vet inte vi heller när det går överstyr... Och de är helt maktlösa och utlämnade. Jag vet hur det känns och jag måste ta in hur illa jag gjort mina nära... Jag vet att jag snart kommer att börja köpslå med mig själv... Därför gör jag som jag läst vissa andra gör här - de sätter en tidsgräns (3 mån, ett år). Detta är bara en mental krycka, jag vet längst inne att jag inte kommer att kunna dricka igen men när alla tankar på alla situationer jag kommer att ställas inför där alkohol är en så stor del blir övermäktiga stryker jag orden "aldrig mer" och tänker på idag. Sen tänker jag på ångesten jag känner efteråt, den som jag tidigare bara svepte under mattan... Jag försöker behålla den precis under ytan så jag inte ska förledas att tro att det är "ingen fara". Jag vet inte hur jag ska hitta ur detta men jag läser här och det känns bra. Här blir man inte nedtryckt, här får man vara och här får man stöd... Något jag förtvivlat behöver just nu. Jag känner mig mindre ensam här. Kram

Det verkar som om min mans anhöriga läst på om intervention och drar nu upp allt dåligt och alla man skadar för att få mig att förstå. De det inte lyssnar på är att jag inte är i interventionsfasen, jag har ju erkänt, jag håller på att skaffa hjälp men måste tänka på mg själv för att ge mig själv tillåtelse att få en andra chans. Jag måste ta ansvar för allt jag ställt till med och lyssna på ilskan och reaktionerna... Men inte i denna fas, jag är inte tillräckligt stark, för att inte bli destruktiv igen måste jag klappa mig själv på axeln för varje rätt val jag gör NU. Jag kan inte ändra på det som varit och jag menar inte att jag ska fly från det, bara att jag måste klättra några steg upp ur hålet jag befinner mig i innan jag klarar av det. Att erkänna för sig själv fullt ut är en enorm grej för mig och ibland kommer rösten som vill köpslå fram, men då tänker jag "en dag i taget", jag kan inte tänka på AW, inte tänka på uteserveringar eller middagsbjudningar. Jag kan inte tänka på alla situationer där jag kommer att känna mig utanför och annorlunda, jag som bara vill vara som alla andra. Jag kan inte tänka mig att aldrig mer få sitta där i solen och ta ett par glas vin och känna mig sorglös mer. Sanningen är att det eg inte känts så på länge, jag har vetat att min man blir orolig eftersom man aldrig vet när det blir fel, ibland går det bra, ibland inte. Jag ville bort från hans besvikelse och jag hamnade i en ond cirkel. Han oroade sig för att jag skulle dricka för mycket, jag ville glömma att han gjorde det och drack mig då full... Väldigt smart. Jag vill känna mig stolt över mig själv och jag vill att han ska föra det också.
Jag undrar hur det blir i umgänget med andra, blir det konstigt och obekvämt när jag sitter där och inte klarar av att ens ta ett glas vin (det går ju ibland men det är som att spela rysk roulette).
Det som jag eg började skriva om var ju min mans släkt. Min svärmor ringde och sa att hon ringt AA och jag skulle göra (en lång lista), att jag måste dit nu mm. Var på mig om att jag måste erkänna, vilket jag gör, men hon lyssnar inte. AA är inte för alla och i mitt fall skulle det innebära att träffa folk jag ser i mitt arbete och det skulle inte vara bra för mig. Om jag nu känner att jag måste till AA får jag gå på ett möte i en annan stad, men då är det mitt val. Jag har hittat det här forumet som jag tycker är fantastiskt och jag ska till en psykolog. Trots detta får jag sms om att de belyser min förnekelse och att jag måste skaffa professionell hjälp. Det är superjobbigt att höra att man förnekar när man tagit ett av de största stegen i mitt liv. Det är kränkande och gör att jag känner mig enormt ensam (båda mina föräldrar är döda). Dessutom måste jag få välja vilken hjälp som är bäst för mig, det finns folk som blir nyktra utan att gå till AA. Jag vet att det är en massa självömkan i detta när det är jag som ställt till det, men jag försöker göra rätt nu! I detta läge klarar jag inte att de ger sig på mig, även om det är i all välmening. Jag har försökt förklara detta för dem men det eskalerade bara, de har sin uppfattning och inget jag säger kan ändra på det. Jag får hålla mig ifrån dem och försöka hitta styrka i min familj. Säga till mig själv att jag är värd det. Att min familj är värd en annan fru/mamma, den person som jag ska gräva fram. Jag är bara rädd för att min svärmor ska ställa till något (hon är sån) och dessutom hamnar min man mitt i, han får ju inte heller rätt stöd av dem. Långt inlägg.... Kram

Vi sitter i samma båt med våra egotrippade krakar som vill att vi ska ge dom ständig bekräftelse..
Och egntligen spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse de får.. så är det alltid tomt...
Ta inte åt dig att det skulle vara ditt fel! DET är bara projektioner, för att de inte vill se sina egna svagheter!

Bra jobbat !! Jag ör dig hack- i- häl ;)! / FM

Jag tror att vi måste ta det i vår egen takt.. Det är inte "bara" att ta sitt pick och pack och gå.. Och även vi har ju perioder som är "lugnare".. Det är då man liksom resignerar.. och tycker att "så farligt" var det väl ändå inte..?
Ekonomin betyder en hel del också, när man är pensionär.. Men för min del har jag kommit underfund med att jag tror att min själsfrid väger tyngre..
Jag orkar inte längre åka berg&dalbana i hans humörsvängningar och löften om bot och bättring, som försvinner så fort systemet öppnat på måndag morgon..
Jag kommer nog att hänga kvar här ett tag till för jag behöver också.. och kommer att behöva pep.. Det är ju inte över förrän den feta damen sjunger..
Styrkekramar till dig kära medsyster!