Senaste kommentarerna i forumet

Eller, var sur, nu ok. Ute med tjejgänget idag.
Ville ta det lungt. Bitter på allas vinglas. Våndades. Drack en alkofri öl, sen tog jag en starköl.
Fånigt. Var sjukt sugen, men efter var jag osugen och ville bara hem.

Kan inte sätta fingret på mig själv.

Å så duktig du är som har lyckats säga upp vänskapen med A och kan leva och njuta av livet utan A. Underbart att läsa.

Hej
Jag är, som du, ny här på forumet men känner redan att jag tycker att jag blir lite starkare i min övertygelse om att sluta dricka genom att läsa här. Jag började äta antabus för ca 5 år sedan och det fungerade jättebra. Jag höll mig nykter i ett år. Tyvärr tyckte jag att nu kan jag hantera a och dricka som alla andra vanliga människor. Men det gick inte så bra. Ganska snabbt ökade min konsumtion och..... jag gör en lång historia kort. Jag drack veckans alla dagar och ångesten var enorm. Du vet! Nu har jag inte druckit på 19 dagar( känns jättebra) och använder ingen antabus men funderar starkt på att börja igen. Man kan bara inte dricka när man äter antabus. Du mår sååååå otroligt dålig. Jag provade och trodde faktiskt att jag skulle dö. Ring vårdcentral eller alkoholmottagning och prova. Du är ju motiverad nu. Jag skulle aldrig slutat och har låtit mitt förhållande med A gå alldeles för långt. Lycka till.....en dag i taget :)

Första två v var jättejobbiga. Sen flöt det på bra, men idag är det deppigt och oroligt. Omorganisation på jobbet, känns otryckt.
Kommer just på att idag har jag inte haft en tanke på alkohol, så det kanske inte är så illa i alla fall. Tidigare så har tankar om alkohol hela tiden snurrat i mitt huvud. Längtan iefter att få sitta ned och ta ett glas vin är annars så stark.
Att börja motionera har hjälpt mig, efter 1 mån känner jag att jag vill ut- varje dag, känner mig duktig. Har hela tiden ätit antabus, men har biverkan av dom, huvudvärk varenda em. Måste kolla med läkare om det finns något annat som kan avhålla mig från att dricka, vet du ngt.
Ha det så gott!

Hej,
Jag känner igen det där beteendet precis. För mig och min man började allt sådär en gång i tiden. Han gömde alkohol och drack i smyg och blev alltid för full på fester. När han smygdrack hemma och jag frågade honom om han druckit var svaret nästan alltid nej, men precis som du beskriver så märker man ju det på sättet de säger saker, hur de rör sig osv. Jag tror nog du ska lita på din känsla.
Nu har min man smygdruckt i stort sett varje dag i 20 år och det har verkligen tärt på förhållandet och kärleken och nu har jag kommit till en punkt då det känns som det är nog.
Så tro på din känsla och sätt gränser för dig själv.
Lycka till!

Tack för dina stärkande ord! Det betyder så mycket.
Kramar

Att dricka i smyg är inte normalt beteende och vittnar om begynnande beroende eller fullt utvecklat beroende. Vet av egen erfarenhet detta. Don kille är som hag och många andra. Kan dricka normalt men vi vet inte med säkerhet när det övergår till onormalt mycket. Oavsett om han är världens gulligadte när han är nykter har ni ju ett tillitsproblem pga hans drickande. Drack han inte skulle problemet troligtvis inte finnas. Frågan är ju cad du vill ha ut av förhållandet för det bygger ju på tillit.

Tack för era inlägg och feedback!

Jaha då är veckans skönaste och farligaste dag i antågande...fredag!!!
Har kommit på mig själv att av och till under veckan tänkt de automatiska tankarna "ja, nu är det snart fredag..ska bli gott att koppla av med ett par bira.."
Men, sedan kommer jag på att jag bestämt mig för att hålla upp med alkoholen. Känslan av besvikelse och sorg blandas med förhandlingar med mig själv om jag ändå inte ska skjuta på beslutet ett tag till...
Att säga orden och uttala löftet är enkelt men det är handlingen som räknas och det är det svåra.

I kväll känner jag mig stark i min övertygelse att jag skall kämpa på att nå min målsättning att låta bli alkoholen sex månader.

Eftersom jag, som halva Sveriges befolkning, är förkyld som tusan blir det ingen träning på lördag som skulle vara en bra motor och motivera mig att låta bli fredagsfyllan.
Så, vad skall jag göra då för att undvika fällan? Jo, jag påminner mig om den sköna känslan av att vakna tidigt på lördag morgon. Ta morgonkaffet i soffan, läsa tidningen i lugn och ro utan ångest och det jobbiga bakruset.
Någon på forumet skrev om en god räkmacka och alkoholfritt bubbel som fredagsmys - det ska jag också göra.

Imorgon en vecka utan alkohol...!

Trevlig helg forumvänner!

/I

Bra jobbat Ann!
Klart du fixar helgen.

/I

Ja det känns så bra att min dotter hjälp valde att vara hos mig. Igår åkte hon till sin pappa men jag tror att hon kommer tillbaka imorgon. Jag känner mig mycket lugnare nu när jag har flyttat. Jag behöver inte känna av stämningen så fort jag kliver innanför dörren o vakta vartenda ord jag säger. Kaeljo tänk på dig själv!! Kan jag så kan du!! Vi har bara ett liv o du är också värd så mycket mer. Jag om någon vet hur svårt det är att ta steget. Och jag stannade alldeles för länge men jag gjorde det tillslut. Det är verkligen inte lätt, det är det svåraste o värsta jag gjort i mitt liv men men det kommer att bli bra, jag måste tro på det!! Jag vet att du också kan Kaejlo, du kommer att vara starkare än vad du tror.
Kram<3

Grattis till de 18 dagarna - och fler lär det bli. Själv gick jag till jobbet idag - första dagen på drygt en vecka. Gick jättebra - men känslan är rätt konstig. Tänk om kollegorna visste att man legat i fosterställning med svettningar och helvetesångest för bara några dagar sedan. De vet ju inte det - men ibland får jag känslan att det "syns". Det är bara hjärnspöken, jag vet. Folk har fullt upp med sitt - och har inte ens en aning om att jag har varit borta så pass länge. Inget sug efter alkohol - bara en del släpande ångest att bära omkring på - fast det är hanterbart.

Under helgen så kommer jag att gå ut och äta med kollegor. Blir inget vin för mig. Ingen frågar någonsin, eller höjer på ögonbrynen när någon väljer att dricka något utan alkohol. Det är jätteskönt. Aldrig någonsin har någon kollega fråga "varför" jag väljer något alkoholfritt. Antar att sånt underlättar - då man rätt ofta läser här att just pressen från kollegor ibland finns där. Känns härligt att detta aldrig är något "issue".

Mina närmaste vänner vet ju hur det ligger till - så där finns ju heller ingen press att dricka. Bara att traska vidare på den, för tillfället iaf, nyktra stigen. Ser att den är rätt upptrampad - antagligen av en del Alkoholhjälpen-vänner härifrån forumet. Tyvärr en hel del fotavtryck som går åt andra hållet också. Man får titta på dessa fotavtryck, och försöka se hur de ser ut - sen får man fokusera blicken på de fotavtryck längs stigen som pekar åt rätt håll. Här gäller det att ha tungan rätt i mun.

Jag måste även tillägga att han har blivit bättre och han är väl medveten och erkänt för sig själv att det är ett problem.
Han har ringt till beroendekliniker och de ska ta upp hans/vårat fall. Men nu när han varit nykter (som jag hoppas men har lite misstankar) i 3 veckor så känner ine han att det är något problem längre, så nu säger han att det är enbart för min skull vi ska prata med någon så JAG kan få hjälp.

Vissa stunder känner jag mig sååå säker på att han druckit (tycker mig känna lukt och se samma beteende(han blir liksom "trög" och säger larviga saker som tex: "var det gottigt? kan jag få en kramis" osv). Kanske låter som en riktigt bitch men jag blir sååå irriterad, men han säger bara att han är trött eller blir arg på mig för att jag inte låter mig vara den han är, att han ibland är såhär. Jag har så svårt att tro på det, så himla svårt.
Så jag ska erkänna, jag är irriterad stundvis på honom nästintill varje dag, när han är sådär. Jag vill inte vara så, men jag kan inte kontrollera det.

Jag vill så gärna kunna lita på honom och det han säger/lovar, sluta känna oro, sluta att omedvetet leta efter vin hemma och i bilen, vill kunna känna mig glad, vill längta till att få komma hem, vill inte oroa mig över att han åker till systemet och handlar det där jävla vinet som jag inte vill se för att gömma det.
Det känns som att hela mitt liv kontrolleras av detta, jag tänker på det VARJE dag. Kommer bli psyk tillslut.

Tack för svar!
Intressant att läsa det du skriver, det verkar väldigt klokt.
Jag skulle aldrig tvinga honom till att sluta dricka helt, utan det är vad JAG tror är bäst för honom, likaså hans föräldrar etc.
De har sett mycket av detta smygdricks beteende förr innan jag kände honom och hans mamma har mått väldigt dåligt över det, precis som jag också gör nu.
Jag vill absolut inte att han ska smygdricka och det vet han tydligt om. Jag känner bara att jag inte riktigt kan lita på honom till 100% när det gäller alkohol, och det är så frustrerande för egentligen kan inte jag göra så mycket åt saken. Det är precis som du säger, och som jag vet om, att viljan måste komma från hans sida.

Jag vill försöka komma över min oro och börja jobba på tilliten. Det är bara så himla svårt att släppa när jag misstänker något, vilket jag har svårt att hitta ett bra sätt att fråga honom. Tänk om han inte har det? Då är jag ju rent ut sagt elak som konfronterar honom. Tänk om han faktiskt har det? Men istället ljuger eller att han erkänner, vad gör jag då? Jag har sagt att jag lämnar honom då om det händer en gång till.

Eftersom du går igen alkoholproblem. Har du smygdruckit? Isf, går det att lova sin partner/någon nära att bara sluta och aldrig mer göra om det? Eller behövs det seriös hjälp att få ordning på smygdrickandet.

Ska tilläggas att jag har inga problem att han tar några öl när vi exempelvis är på familjemiddagar, då sköter han sig alltid.
Jag är bara orolig att han inte kommer bli helt frisk om han kommer fortsätta "ta någon öl någon gång ibland".

Är det sug och behov eller en vana som gör att man fortsätter dricka när man lovat på allt till sin partner att sluta?
Han är ju en så himla underbar kille, finns ingen mer omtänksam person.

"Att tappa sitt förstånd"

Det är en film vi har fått sett under dessa två dagar, en kort film men en bra föreläsare och tänkvärt innehåll. Visste ni att det tar mellan 2 och 24 månader av total nykterhet innan en missbrukare/beroendeperson kan se objektivt på sitt liv och vad alkoholen har förorsakat?

Under dagen idag har vi jobbat med det femte steget i tolvstegsprogrammet. Vi har satt ord på våra karaktärsegenskaper och diskuterat kring detta samt fått fundera på vad vi är ute efter när vi dricker första glaset och hur vi skulle kunna nå samma "mål" men utan alkoholen. Inga självklara svar och olika hos varje individ men bra att sätta tankarna i rullning, en dag hoppas jag att jag har detta ganska klart för mig.

Idag är det 40 dagar sedan jag sist drack, känns bra! =)

Allt gott till er!

Nu saknar vi dig här på forumet, hur går det för dig? Hoppas allt är under kontroll!! Vill gärna höra från dig..

Hej tjej23!

Bra att du söker dig hit för att få stöd i dina tankar och funderingar. Jag "jobbar" på mitt egna missbruk men tycker det är intressant att läsa och skriva även på denna sida av problemet. Jag hoppas dock att andra medberoende här stöttar dig men vill ändå dela med mig av mina tankar kring det du skriver.

Jag tänker att du först och främst måste tänka igenom hur du vill att ert förhållande skall vara, är det okej för dig att han smygdricker osv? När du känner att du har hittat dina värderingar och känner dig hyfsat trygg med dem (lättare sagt än gjort) så är det nog en idé att sätta sig ner och förklara hur du känner. Du kommer nog aldrig att få honom att sluta dricka om han inte själv vill det och jag tror att det är viktigt att du är tydlig med att han får dricka exakt hur mkt han vill men att det inte är säkert att du stannar kvar då.

Att jaga honom och behöva vara orolig hela tiden är ingen hållbar lösning. Kan nästan tänka mig att han ser det lite som en sport att dricka utan att du ska upptäcka det, hur fånigt det än låter.

Ett tips är att läsa och skriva i andras trådar också, det ger otroligt mycket.

Jag hoppas ni löser allt och att han inser och tar tag i sitt liv! Lycka till!!

Det har slagit mig, de senaste dagarna, att det verkligen är så många pusselbitar i livet som ska stämma för att helheten ska upplevas som "bra". Det är ganska påfrestande med KBT för tankarna snurrar när man väl är själv hemma och det föder nya tankar o frågor. Det är både bra o dåligt givetvis! Bra för att då vet jag att nåt har fastnat o jag går framåt, men dåligt för min ångest som jag har ibland :) I början av KBT-behandlingen var jag ganska tvär, motvillig och hade som ett skimmer-filter mot allt negativt som hänt tidigare. Kom med bortförklaringar, skyllde på andra för att jag betett mig si o så eller tvärvägrade acceptera vissa saker. Pust! Det har varit som en boxningsmatch med terapeuten ibland och har faktiskt blivit riktigt sur på henne ibland över hennes påståenden/förklaringar. Who can blame me?! Vem på hela jordklotet tycker om att bli framställd i dålig dager? :) Alla vill ju bli sedd från den bättre sidan o de bra sidorna. Att prata om sina dåliga sidor är faktiskt svårt. Det känns som att man pratar om dr.jekyll och mr. Hyde. "Jag känner inte den där hemska människan som varit ego, försummat saker.." Hela min kropp försöker försvara mig själv med uråldriga reflexer. Fast jag vet att jag inte har rätt. Jag har visserligen nåt målet att hittills vara nykter och gå ner 10 kg. Men jag har en bit kvar att förlåta mig själv o komma upp på banan igen. Det förnekar jag inte.

Ja samma här det du skrev om att påverkas så lätt av andras humör. Jag kan ha en toppendag och känna mig glad med mycket energi. Sen kan jag träffa på nån surtant i ica-kassan, och vips...så är hela min dag förstörd och känner mig nere resten av dagen. Så onödigt! Hade velat att såna situationer bara rinner av mig och att jag förblir opåverkad. Ja boka tid för kbt! Det är intressant och utvecklande. Jag känner verkligen att det går framåt hela tiden och det gynnar om man vill hålla sig nykter. Man lär sig känna igen de känsliga punkterna och rätta sig, istället för att falla igen på samma gamla ställen. :)

Han har fortsatt sin nyktra bana och humöret är gott.Jag mår också förhållandevis bra.Jag har många dagar av sinnesro och frid.Tillförsikt om att allt i min relativt tunga vardag kommer att ordna upp sig och bli överkomliga.Hopp om att de spirande jagkänslorna kommer att fortsätta växa och stärka mig som person.
Det var nu längesen jag hade någon riktig dippdag då allt kändes svart och oöverstigligt.

Det är i dagsläget ganska enkelt att hålla min neutrala och starka hållning mot exet om att vi inte ska ha närkontakt och fortsätta vår minirelation.Nu håller han ändå kontakt med mig en till flera gånger dagligen på eget initiativ.Vilken skillnad mot sommar och höst då det kunde gå månader mellan de frivilliga kontaktförsöken.

För att sammanfatta det så känner jag mig i dagsläget stark och vad framtiden bär för mig och exet vet jag inte och jag känner inte att min framtid står och faller med honom heller.Jag klarar mig bra just nu.De är klart,skulle han träffa någon annan eller falla ned i sitt spritträsk igen så förändras säkert detta.Men just nu är jag stark i alla fall och det känns väldigt skönt som omväxling

Med att vara hemifrån i tre dagar.Det märks också i ditt skrivande att du blivit tydligare med att du vill att han ska sluta dricka.Att du annars inte säkert vet om du vill leva kvar.Din man svarar med ganska mycket nonsensssvar som inte behöver betyda så mycket.

Men du har blivit tydligare både mot dig själv och honom.Efter 40 år är det bra steg.
Men det i alla fall jag läser är hur du fortsätter att följa hans mönster,hans humör och hans drickande.Finns det något sätt för dig att helt enkelt välja att strunta i det.
Dvs låt han dricka,låt han må dåligt skälla gnälla sova som han vill och du hittar helt enkelt andra alternativ till hur du ska fylla dina dagar och nätter med innehåll eftersom han inte tänker tillföra något av vikt.

Att medvetet helt enkelt låta hans handlingar rinna av dig oavsett vad han väljer att göra.Inga åsikter,sura miner diskussioner eller tjat.Eftersom du egentligen inte vill flytta ur så kan det vara en väg för dig att stärka dig i detta första läge som kanske kan följas av steg nummer två,vilket du nu än väljer att det ska bli.
Jag upprepade mantrat,gör ingenting.Det kan verka väldigt passivt vid ett första genomtänk.men när man låtit det skölja genom en tillräckligt många gånger så fattar man till slut att det handlar väldigt mycket om det.Jag har inte makt att påverka en annan människa.

Jag tror att det är högst personligt hurudana mål som passar. Jag av mig själv ett 5 månaders löfte om att vara nykter fram till nyåret, i slutet av juli. Det passade mig perfekt och var en väldigt stark sporre. Nu har jag fortsatt vara nykter i ett par veckor till, av bara farten. Bara för att det känns rätt, jag har inget beslut om att hålla mig helnykter mera. MåBättre har naturligtvis rätt i att det kunde se annorlunda uti om det skulle vara juli och semester. Det jag behöver se mest upp med är det slentrianmässiga drickande och dit hör semesterdrickandet i allra högsta grad.

Ni kommer att klara det här, ni har tagit klivet ut ur dimman och sett sanningen i vitögat!

Hemma igen. Sms och mail om att jag skulle komma, inget svar. Han sov när jag kom kl sex och mobilen hade inte funkat. Jag hade väl något hopp om att han skulle ha saknat mig och tänkt till de tre dygn jag var borta. Inga sådana tecken, svajig och otillgänglig och tyst. Svarade inte på mina frågor så jag blev mer och mer desperat. Hela arsenalen vädjan, gråt, gap, jag fick ett fullständigt utbrott. Och det var ju bra, för då blev det mitt fel igen. Men jag orkar inte bita ihop mer, kommer att fortsätta tjata och kräva.
Jag säger du kan väl pröva att vara nykter en vecka åtminstone. Ja kanske....när då? Sen....
Du kan väl vara helt nykter när barn och barnbarn är här? Dom är bekymrade och spända när du gör dig ärenden till källaren. Dom vill inte träffa dig när du inte är nykter.
......Tystnad........Du ska inte komma med hot!
Du har en familj som vill stötta dig om du försöker!
Kom inte med dina förnumstiga råd, har du läst på det?
Denna elaka människa är inte min man, han har gömt sig nånstans och jag vet inte var han är.

Jag är tacksam över att ni som inte druckit på länge skriver och berättar om hur bra ni mår. Det stärker mig väldigt att fortsätta. Jag har nu varit nykter i 18 dagar och det känns kanonbra. Men som Calle skrev, det är tungt att dra sig upp ur alkoholens kvicksand.
Jag måste vara på min vakt och tänka mig för hela tiden. Får inte låta a-djävulen dra ner mig igen. En dag i taget tänker jag hela tiden.....
kram alla där ute som kämpar :)

Jo visst är det högsäsong till sommaren och semester med drickandet.
Det har ju varit så tidigare att det blir mer av det mesta och ett glas kallt vin slinker ju gärna ner då.
Jag reggade mig förra året i februari för att jag var less på mitt beroende vilket inte funkade just då.
Blev en nystart efter midsommar förra året och hade en vit månad som även inföll på semestern. Det var jobbigt de första veckorna men sedan fungerade det riktigt bra.
Varför jag började igen vet jag inte men det eskalerade såklart och hela hösten och vintern har intaget varit rejält, minst en bag in Box i veckan och då mest koncentrerat till slutet på veckan.
Nyår blev min omstart igen då jag insåg att det håller på och barka utför rejält. Jag tänkte bara på när jag skulle få komma hem och sätta mig med mitt vin.
Var så trött på all tid som gick åt till egentligen ingenting, tiden bara gick ifrån mig på meningslöst drickande och dagen efter.
Jag tror inte jag kommer och kunna dricka måttligt igen, så känns det nu. Det är bättre att jag håller mig ifrån alkoholen en längre tid så att kroppen får vila och att jag kan hitta den personen som gömde sig bakom berusning och skuldkänslor som jag har dragits med i flera år.
Känns lättare och ha ett halvår utan vin än och sätta målet aldrig mer.
Jag tror och hoppas efter så lång tid att ett nytt beslut att fortsätta nyktert inte känns så stort då.
Vacklar ibland men vad är alternativet.... Nä jag vill inte ha det som det var förut.