Senaste kommentarerna i forumet

Håller med Santorini, det går och det är så skönt att slippa skämmas för vad man har gjort. Även jag har haft svårt att sluta som du men till slut gick det.
Kram!

Går av och till i de tankarna, just nu är det lugnt men tror nu att det beror på att jag varit så avtrubbad (se min tråd). Kan bli ändringar även hos mig på sikt.
Skönt att ni verkar överens, det är viktigt framförallt gentemot barnen.
Styrkekram !

Det är nog bara för henne det går åt ett riktigt bra håll.
Jag är där jag är.
Inga toppar, inga dalar.
Ständig saknad.
Massor av kamp därinne i hjärtat.

Men wth,
danska TV-serier och Marabous nya med saltlakrits gör det uthärdligt ;)

Själv äter jag fortfarande lättare antidepp...de dagar jag kommer ihåg! (missar oftast) Här går inte heller hissen hela vägen upp.

Men i långa loppet så tror jag att det är bra. Att inte medicinera bort sin galenskap...ut med skiten bara. Trots att det kan bli jobbigt för omgivning.
Mitt problem är nog inte direkt humöret...snarare att jag har åsikter om... allt. Jag menar verkligen allt!!!

Fortsätt att reagera! Bara min spontana tanke. Från en dåre till en annan ;-) /R

Eller ngt sånt, skäms att erkänna men jag måste vara korkad. Har här berättat att jag sällan brusar upp utan är nästan lugnet självt, blir väldigt sällan arg.
Det stämmer inte, har nu slutat med mina antidepressiva tbl som jag ätit på låg dos i flera år och inte märkt av ngt vidare.
Men kan berätta att jag har ett HUMÖR!!!
Har ju varit avtrubbad av medicinerna och jag vet ju att man blir det men ändå inte kopplat att jag varit det. Bara gått några dagar och redan hunnit sätta ner foten rejält några gånger, hur ska detta sluta?. När jag tänker efter så har jag ju aldrig varit någon blid/ljuv varelse utan haft ett humör, har helt glömt det eftersom jag inget känt på flera år.
Märker att familjen hoppar till, de är väl ovana. Nå, jag tror det behövs att jag river i lite, gäller både barnen och gubben!

Klös!!

Tack Eken, för dina tankar!

Tack för att du delar med dig. Jag är rädd för precis det som du skriver: vad händer när flickan blir större, står på sig på ett annat sätt osv... Och samtidigt så är jag så rädd för att jag ska göra fel. Känns som jag spelar ett gammalt band: jag ältar. Jag vet att jag bara borde lämna, men kan inte. Är rädd att flickan ska ta skada, att han ska använda henne emot mig, att jag itne kommer kunna göra det bästa för henne osv osv osv... Men jag laddar...

Berra,
har tänkt mycket på det du skrev:
"I framtiden kommer det bara att vara vid överlämningen av barnen,
och vilka helgdagar de ska få vara hos vilken av föräldrarna.
Vilka kläder de bär och vad de gör när de är hos den andra föräldern, är deras ensak.
Man kan inte styra förbi ens egna befogenheter, jag har sett det allt för ofta hos en del mammor."
Jag skulel kunna komma att bli en av dessa mammor. Och det är itne av elakhet, utan av skälet att jag levt i detta - där sambon inte vet när barnet behöver mat, inte tänker på att smörja in barnet med solkräm och hon bränner sig, inte tänker på att barnet måste kissa innan man sätter sig i bilen för en längre resa, inte tänker på att barnet kommer frysa iklädd bara förra vårens tunna jacka när det är -5 och snöigt... osv osv... Men jag ska tänka på det du skrivit...
Och det gör ont: det gör sååå ont att tänka att sambon som inte orkar med barnet en dag, hur ska han orka en helg? Det gör ont i mig att tänka på hur mycket ignorerande, skuldbeläggande, skäll flickan ibland kan få utstå när jag är med och avlastar, men hur blir det när han är själv med henne?

Ja, jag är så fruktansvärt osäker. Så rädd att det ska bli fel... och samtidigt vet jag att detta inte är rätt: kan inte leva så här.

Förstår dig, och hoppas att du får klarhet.
Varm kram

önskar jag dig!
Och tack för ditt inlägg i min tråd!!

Kram, N

Hej Sorgsen44!

Idag gör du skäl för ditt nedstämda forumnamn, men det är ok. Man får vara ledsen och orolig.

Det kommer att vända, och du har tagit ett väldigt viktigt steg mot en bättre situation. För dig själv. Bra!

Kram!
/H.

det verkar vara skilsmässor och separationer i nykterhetens spår. Kan det vara så att medan vi dricker för mycket så är vi fast i det och orkar inte ta tag i saker. Eller dricker vi för att slippa göra det? När man sen blir nykter så blir man också tvungen att ta itu med sånt som är fel. Det ligger en stor frihet i den känslan tycker jag. Att se nyktert på tillvaron, bokstavligt talat. Det blir ju också lättare att stå på sej när ens självkänsla ökar.

Även jag har haft lite kris i förhållandet men min man har lyckligtvis valt att ändra på sitt beteende också. Inte helt men han dricker betydligt mindre och hans drickande har varit ett bekymmer för mej. Vi är på rätt väg. Jag hoppas det håller. Jag finner mej inte i nåt annat men jag tar det som det kommer och hoppas att förbättringen består. Vi har så mycket roligare tillsammans nu.

"jag ska ju inte må dåligt beroende på hur han beter sig" skriver du... För mig är det helt naturligt att måendet påverkas av människorna i omgivningen. Det är verkligen inte lätt att ändra sig så att man mår bättre om man lever med en person som dricker och bryter löften ideligen... Nej, fundera noga om du ska sträva efter att ändra dig så att du mår bra i det du lever nu.

Det låter som mannen lovar och lovar men inget ändrar sig. Om han är beroende är det ett tufft jobb att sluta - tyvärr låter det inte som han kan bryta sitt drickande på egen hand.

Kanske hårda ord... hoppas att jag inte gör dig ledsen. Det är inte meningen - men jag hoppas att du tänker efter ordentligt ... särskilt hur du fått för dig att du ska ändra dig så att du mår bra i ett hem där du väljer att dra dig undan.

Kvinnan som slutade har väl en efterträdare? Kolla in det - det finns mer än en klok person som jobbar med sånt:)

Kram på dej - hojta till om du tycker att jag missförstått nånting / mt

Hej igen!

Tack mt för dina rader!
Ja jag mådde bra ett tag och hade mitt eget liv.
Tyvärr trodde jag att den styrka jag fått med mig då skulle räcka länge, okej den har räckt ett tag men det känns som det inte är mycket kvar nu.

Den underbara kvinnan som jag träffade berättade sista gången vi sågs att hon skulle byta jobb, så tyvärr finns inte den möjlighet till kontakt kvar.

Al-anonon gruppen känns inte som det passar mig, jag vill gärna ha respons på det jag säger, det känner jag inte att jag får där. Sen är jag inte den person som har lätt för att prata och då stänger jag av ännu mera.

Jag måste skriva både bra och dåliga dagar för att se vad som händer och hur jag tar det.
Just nu är det lugnt men jag kan ändå inte slappna av, måste jobba på det, jag ska ju inte må dåligt beroende på hur han beter sig. Måste jobba på det, ser ju hur dumt det ser ut när man läser det men ändå är det så svårt.

Sen är det besvikelsen över att det han säger inte betyder nåt eller att han tror det när han säger det men dagen efter är det som om det inte har sagts, rörigt men hoppas nån förstod.
Jag hoppas ju att det han säger om att sluta dricka så mycket skulle bli verklighet nån dag.
Förstår att han kanske vill men har en annan inom sej som inte vill att han ska dricka mindre.

Jag har mycket att fundera på, mest på mig själv och hur jag kan och ska ändra mig för att må bättre.
Det enda jag kan ta ansvar för är ju mig själv och det ska jag ta.

Ha en trevlig söndagkväll!

Kram från tekla.

Kram!

efter en liten promenix - samlar kraft inför matlagningen. Andas och njut du!

Vad bra du sköter det här, skönt för dig att få par dagar för dig själv. Skickar styrka och kramar till dig//Kalla

Mitt SMS till Maria hade inte varit för att det var jobbigt utan det hade innehållit ett: jippi, nu är det gjort! Och det var det som kändes lite onödigt, ungefär som att gå och sätta sig och ändra status på FB till "it´s complicated" eller nåt... Hade nog själv undrat lite om det varit tvärtom...

Idag är barnen hemma hos kompisar så det hade ju varit en bra pratardag. Men han är bakfull och jag håller fast vid det jag sa, fundera lite över hur du vill ha det (alltså med boende osv) så tar vi tag i allt när ni kommer hem från fjällen.

Jag har parkerat mig i sköna fåtöljen med en tekopp en lite bra läsning, här tänker jag sitta minst en timme till nu!

...men många flaskor finns i hyllorna och eftersom jag brukar vara den som går på Bolaget och handlar, så är det nästan uteslutande Italienska viner som köps hem. Till frun. Nollöl till mig. Gillar Nanny State och Störtebeker plus en weissbier jag provköpte hem i förrgår som var riktigt god till maten.
Jovisst, jag provar ju en klunk av vinet med, om det är något nytt jag släpat hem, men det blir aldrig mer och det känns helt lugnt. Vill bara smaka, vill inte bli berusad och det ÄR jag som styr över mitt beslut. Jag kan inte tänka mig att dricka igen i berusningssyfte förrän jag är helt säker på av vilken anledning jag skulle dricka. Just nu finns ingen och fan vet när det skulle bli, om det nu skulle inträffa. Jag tycker att jag är avslappnad i närheten av alkohol. Fler och fler människor i min närhet börjar ju upptäcka att jag inte dricker starkt och jag försöker avdramatisera och förklara att: Just nu är det så här och jag vet inte hur länge det kommer att vara så, men JAG bestämmer och det är inget konstigt med det. Måste säga att i flesta fall möts det med respekt och nyfikenhet, nån gång med dumhet och plumpa reaktioner, men det är inget att fästa sig vid...

Idag har jag myst med den kära, duschat och tvättat hår på barn, spelat Kinect (det är ett riktigt jävla träningspass!) förberett för fotbollscup hela dagen imorgon och planerat för en bjudning vi ska ha senare i veckan. Igår var det ridning med minstingen och sedan var vi i ishallen i två timmar med obligatorisk varm choklad på läktaren efter att man hade gjort sig förtjänt av den.
Livet känns "mitt i" - har alla känslolägen och alla hastigheter. Skriver fortfarande mycket låtar, både på svenska och engelska och håller på att drilla en superduktig ung sångerska som ska framföra ett av mina alster på en show senare i vår. Kommer nog bli riktigt bra faktiskt. Jag ska vara med på ett hörn med komp och stämsång. Låter lite som First Aid Kit blandat med några delar Ryan Adams (dock inte höbalscountryversionen...) Musiken har börjat uppta en allt större del i mitt medvetande och jag känner att jag börjar närma mig:

Ah, nu får jag fan ta tag i detta och göra något ordentligt av det! Det är ju det HÄR jag vill göra och som jag tycker är roligt!

Får se vart det landar så småningom, men högen med material växer och det känns som jag borde göra något med alltihop, frågan är vad?...

Jaha, Dompa, Perth alltså? Låter som en fucking dröm, om du frågar mig! Man lever bara en gång och inte särskilt länge heller "so, just go for it, bro'!" Tror inte att man någonsin ångrar de positiva besluten, när man väljer till något, istället för att välja bort något. Ska bli spännande att följa nästa etapp på resan!

Så, nu ska jag bygga "Briomek" med lille, en superstor traktor tydligen. Gött mos! Krammar till ALLA!/NM

det är så typiskt oss det där med vinet, att hälla ut det tycker vi är klart "spritmissbruk":-) Men vad skönt varje gång man inser och erkänner hur man tänker, det gör det faktiskt lättare. Ha en fortsatt bra dag!

Mycket trevligt i Götet, gott med sådana vänner. God mat, mycket skratt, folk som kan dricka normalt och inte behöver tömma flaskorna. Skrattade åt mig själv när de hällde ut resten av vinet när vi dukade av, för hela mitt inre skrek "Vad gör du människa" :D
Det är i sådana situationer som jag inser att jag är alkoholist och det kommer jag alltid vara, känns konstigt nog bra för då behöver jag inte fundera mer på det.

Dompa jag återkommer med uppbrottet, men det var så konstig känsla. Ungefär som när man tar sista avsked av någon nära. Man fylls av kärlek till den personen, men vet att allt är över.

I dag blir det snöpromenad och bio, livet skall vara gott att leva ;-) Kramar, styrka och stolthet till er där ute//Kalla

kan jag lägga här hos mig... :)
http://www.youtube.com/watch?v=T5dW75Iucds

att möta sig själv i sin egen tråd... är en insikt som är välbekant för många som jobbar med människor och mänskliga möten... Det ÄR behändigare att ägna sig åt andra och andras liv än det egna. Efter din härliga berättelse om natten på stranden ska jag länka den finlandssvenska sången Tillsammans till dig - dedikerad till dig och dina ongar... att ta med ut i livet. Vi har sovit ute på balkongen under stjärnorna många gånger - med duntäcke går det fint fast andedräkten immar. Här kommer sång - visst är de härliga Tove Jansson & Tuulikki Pietilä utanför stugan på Klovharun. Starka kvinnor som helt säkert förstod värdet av friheten att pinka i havet - var än i världen det möter sin strand.
http://www.youtube.com/watch?v=RqOr-s33lj4 Allt gott, kram / mt

...är det så svårt att skriva här...i min egen tråd. I min egen sanningsbok. Att se på pränt vart jag är på väg och att veta att kanske ngn annan läser. Men jag försöker. Just nu är livet ok (och det SKÄMS jag för, att det bara är ok). Inget alkosug men ett annat sug. Saknaden efter solen.

Jag mådde så bra i Perth. Hade ngn slags uppenbarelse en natt när jag och Lovechild (äldste sonen) sov på stranden. (min idé). Vaknar mitt i natten - så där som bara föräldrar gör - av att han kliver ur sovsäcken. Smygtittar...pojken står och pi...r ut i Indiska oceanen. Jag tänker "det här är vad jag vill för mina barn". Jag bestämde mig nog då.

Men nu är vi hemma igen. Himlen är molning. Imorgon väntar jobbet. Nästa vecka...ännu en jävla tjänsteresa. Till Finland denna gång. Iofs. OK. Jag gillar finnar. Här hemma är allt sig likt. Hundar ska rastas (Rivis är välförtjänt ledig) och snart vaknar ongar. Ingenting känns kul. Förstår precis vad du menar Maria....det är vardagen jag har svårt för. Men jag övar jag med ;-).

/R

Välkommen "hem" till forumlivet - det har varit stiltje här. Blir genast nyfiken - vilken sång är det? Tänkte också nyss att jag ska presentera dig en sång med genuin finlandssvensk dialekt. Den kommer - sannolikt i två varianter:)

Bara en morgonhälsning liksom. Läser ju att du har det bra just nu...och det glädjer mig. Det finns en sång som alltid får mig att tänka på dig (och Lelas). Det är en bra sång...fast det handlar om en man som stannar hos sin kvinna. Lite tvärtom liksom. Ville nog säga hej...men flummade ut. Kram/R

Ville bara skriva en rad och säga att jag tänker på dig. Finns här och på fb om du vill. Inte lika aktiv som i början men jag tittar in. Skulle gärna vilja veta att du lever och förhoppningsvis har hälsan...men vill inte heller tjata. Svår balans...när tränger man sig på? /R