Senaste kommentarerna i forumet

Fick ett samtal från en kollega idag. Några kollegor vet lite om min situation, och jag skäms nu - nu är lugnet här och jag tänker återigen att jag överdrivit.
Jag mår så dåligt och vet att det hänt/händer, men oron över att flickan inte ska få det bra raserar hela min plan. (Jag skulle bo hos kära bror nu, men jag är inte där...). Som du skriver Mt, jag tror inte att sambon skulle orka med barnen, men bara tanken att han skulle göra det är hemsk, att han skulle orka känna å ena sidan bra men samtidigt tänker jag då själviskt nog att då kommer jag ju vara utan barnet så mycket, och sista grejen som också SOrgsen är inne på: alla delade familjer, allt "mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer" - åh, ska jag vara den som förstör för vår familj?

Men som du skriver Mt:
"Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga." Ja, för så här kommer jag inte överleva. Jag klarar inte av oron, oro över missbruk, oro över hur jag behandlas, oro över vad som komam skall för barnet, oro över relationen, fasa för att leva ett liv i total avsaknad av lycka.
När jag är med flickan så är jag lycklig, men jag har en ständig hjärtklappning av oro över hur det ska bli. De gånger jag känner mest harmoni, mest lugn och mår som bäst är när jag och flickan är själva och jag vet att sambon kommer vara borta några dagar - och där har jag svaret svart på vitt: jag mår bäst när sambon är iväg. Och ändå vågar jag ju inte - av rädsla för att jag inte ska få göra det bästa för mitt älskade barn...

Rätt Sorgsen: vi har ju ett lugn ibland, men det är ändå något slags standby-läge där jag är beredd på att antingen behöva försvara mig, anpassa mig eller hålla mig undan. Den största delen av tiden just nu är det ju absolut lugnt, men känslan finns ändå där. Och på många sätt är han kvar i ett starkt missbrukande och jag vill inte vara en del i det, jag har gjort min del av det. SJälviskt kanske, men ...

...delar åter med sig av klokhet, tydligt och varmt.

Ett delat boende ändrar ju sig också hela tiden. Mitt äldsta barn träffar en annan och de har börjat planera flytta ihop. Jag kan bara hoppas att det inte får tråkiga följder, det blir mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer. Allas vägar kommer ju någon gång korsas...

I er nuvarande situation läser jag det som att det inte finns något utrymme för ett gemensamt lugn. Lugnet verkar vara mer ett standby-läge, ett läge jag kan känna igen mig i, den där ro'n där man ständigt är beredd för antingen väja eller kontra.

Kram

...skulle mottagas med tacksamhet Kalla. Känner att jag verkligen är en färsking på framför allt föräldrabiten ;-). Men jag tragglar på med det och nykterhet...

Stigsdotter; Visst är det synd om J...den tanken lever jag med hela tiden. Samtidigt som mitt ego och min nyfikenhet tar över. Jag kan inte tacka nej...mitt liv är så kort.

Advokaten gick "bra". Hon sa att så länge jag har enskild vårdnad så får jag ta med ongar vart jag vill. Men visst finns den kvar...den där taggen som sticker "Nu gör jag illa J". Men det får bli så. Vill hon hälsa på så kan jag betala resan...ingen bra plan...men min enda.

Nu blir det spanskakurs, har missat alldeles för många lektioner men vill gå ändå. Kan vara så att det är samvaron med andra vuxna som fattas mig. Eller att själv få vara barn. Fröken bestämmer och det känns bra ;-).

Tack för pepp. Bra kväll önskar jag alla! /R

PS: Omplanerar. Fick precis samtal från svågern. J och byfyllot har tydligen varit med i en bil/halkolycka. Båda överlevde och kommer att göra det. Men nu ska jag dela det med ongar; "Mamma har brytit en arm och några revben". Lär ju bli muntert... DS

Ja du Paron...vad ska jag säga. Visst är det nog så att vi planerar våra återfall (oftast). Kommer ihåg min julhelg när jag var barnfri...redan 14 dagar innan var tanken sådd...ett litet återfall.

Men jag tror heller inte att det är hela världen...så länge man kan hålla sig ifrån slentriansupandet för jag tror att det är där den farliiga biten ligger. (Nu skriver jag tror, detta är ingen absolut sanning så ingen behöver hetsa upp sig).

Det är själva grunden det gäller i långa loppet ( se där fick jag in lite idrott). Tanken att förändra sitt drickande. Vi behöver kanske inte bli helvita allihopa utan bara tänka jävligt noga innan.

Min resa? ; Jo tack Paron, den gick bra. Så bra så att jag beslutat mig för att ta jobbet och flytta i juni. Dryckesmässigt var det ok. Märker att aussies dricker öl...hela jävla tiden. Vid två tillfällen kunde jag inte tacka nej - eftersom jag redan hade en kyld öl i handen - så jag smutta lite. Men min nya chef vet om mitt problem (det där att jag inte vill ha en kall öl utan tjugo stycken), så det ska nog fixa sig.

Vi får väl bara traggla på så gott vi kan Paron! Jag tänker att varje nykter dag så är jag en vinnare. Men eftersom jag inte är en vinnarskalle så kan jag loosa ibland...bara det inte blir vardag. Nu blev det konstigt...men jag tror du fattar ;-) /R

Jag förstod att du skulle tycka att det var bra att jag sa ifrån vad gäller dottern. Minns att du tyckte det, och det har du rätt i. Lovar att det blir en kram imorgon.
Kram!

Måste erkänna att det blev ett mindre åter fall i helgen som var.
Firade en födelsedag och kunde inte stå emot min egen övertalningsförmåga.
Så här i efterhand kan jag avslöja mig själv, att detta började jag nog att planera någon dag innan.
Ångrar mig bittert i efterhand. Men jag kan konstatera att det får mig att tänka till och att jag kommer att avslöja den planeringens fasen i fortsättningen. Men som sagt var en tråkig erfarenhet som jag ska göra allt jag kan för avslöja i tid nästa gång.
Ytterligare en gång har Förrädarehjärnan slagit till och vunnit ( Se upp med den)

Hur har du haft det på din resa Dompa?

...ja självklart så är det ju, det är ju det vi gör nu och det är ju det som detta uttryck betyder. Att inte ha något som skuggar och hindrar. För visst är det allt det som du Santorini skriver: vi orkar inte ta tag i saker medan vi är aktiva drinkare, och så dricker vi för att slippa göra det (för mellan glasen inser vi att vi borde göra något, får ångest för att vi inte.... och så dricker vi lite till... det blir en ond cirkel.

Och ja, drickandet är förenat med urholkning av självkänslan plus att man går omkring med en ständig känsla av skuld och skam vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt, att stå på sig.

...ja självklart så är det ju, det är ju det vi gör nu och det är ju det som detta uttryck betyder. Att inte ha något som skuggar och hindrar. För visst är det allt det som du Santorini skriver: vi orkar inte ta tag i saker medan vi är aktiva drinkare, och så dricker vi för att slippa göra det (för mellan glasen inser vi att vi borde göra något, får ångest för att vi inte.... och så dricker vi lite till... det blir en ond cirkel.

Och ja, drickandet är förenat med urholkning av självkänslan plus att man går omkring med en ständig känsla av skuld och skam vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt, att stå på sig.

Då kan du sätta ned den där foten framför din dotter som jag sa till dig ;-)

Jag äter ju också antidepp som läkaren tyckte jag skulle ha för att överhuvudtaget orka ta tag i drickandet och jag tänker att de har en lagom effekt och tar bort den där känslan av att allt knyter sig inom mig och jag känner att "ånej vad jobbigt allting blev nu" inför minsta lilla motgång. Den känslan får man gärna ta bort men att reagera utåt som du gör nu, att stå på sig och sätta ned fötter - agera utåt - det är bra känslor och vettigt att inte ta bort med medicinering!

Ps. jag vet att de tillfällen när min man tyckt vi haft det bättre periodvis, är de tillfällen när vi inte bråkat. Men säger jag, bara för att det är tyst och vi inte grälar betyder väl inte att vi har det bra tillsammans just då?

Ps 2, törs man träffa dig imorgon? Hoppas på en kram och inte en smocka ;-)

Hoppas ni får ordning på allt det praktiska. Tycker lite synd om J vars ongar flyttar så långt bort men det är nog för att jag är extra nedstämd just idag...

skriva/prata av sig är fortfarande bästa medicinen.....

Skulle komma med hundra olika råd, men låter bli :-) Skickar en kram och hoppas att det går bra// Kalla

...

Sitter i väntrummet...en halvtimme för tidigt kom jag. Känns nervigt. Som jag redan skrev till Maria så känns det även icke konstruktivt. Vad vet en italiensk advokat om svenska eller australienska lagar? Ja, antagligen mer än jag.

Tack för sången MT. Rivis hörde den och det visade sig att hon hade musik med Cumulus...det ÄR en liten värld. Det där med sova på balkongen känner jag igen. I byhåla kunde jag sova ute i hängmattan långt in i oktober...bara för att kunna se stjärnorna (slippa J? Hemskt i så fall). Här i F syns de dåligt...alldeles för upplyst i staden.

Undrar så vad jag ska få höra nu. Känns som ett tandläkarbesök när jag var liten pojk. Nervigt!

God måndag där ute! /R

så bra http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/betydelsen_av_balans

Du fick mig att tänka till nu Andreas, du har rätt, jag var ju inte så här lugn när vi träffades. Det var stormigt emellanåt eftersom två starka viljor möttes, sedan har det varit lugnt. Men min man brukar säga att det är så skönt att vi inte bråkar, så vi får se hur detta slutar.

Märker att jag högt och ljudligt står för mina åsikter sista dagarna och argumenterar ljudligt för dem. Detta har jag tydligen inte gjort på mycket länge för familjen är förundrad och verkar inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till detta. Slog ut mitt fina vinglas igår och det gick i tusen bitar, barnen kom framspringande för att hjälpa och tog fram dammsugaren och började plocka upp. Blev alldeles paff, de brukar inte vara snabba att hjälpa till annars, men kanske de var oroliga att jag skulle bli arg eftersom jag alltid varit väldigt rädd om just de glasen. (Typiskt (och tur) att det blir jag själv som har sönder det).

Tror nog att det är dags att jag tar plats igen, behöver inte längre döva mina känslor, har inte längre dåligt samvete. Märkte i går hur min äldsta försökte spela på mitt dåliga samvete (hur ofta har inte det hänt utan att jag märkt det??) men det gick inte, jag känner inget dåligt samvete så där kom hon ingen vart.

Fortsättning följer..
Kram!

har hänt? Måndagskram / mt

...är förbi...

Måndag morgon med oro, magont, villrådig...

Ledsamt...

Nu har du tagit steget - in i din nya tråd:) och ditt nya liv!
Du kan bry dig om hur det går för honom men inte ta ansvar över hur han lever sitt liv. Släpp taget!
Ta väl hand om dig. Kram / mt

blir tydliggjord, att du sätter ord på den. Jag skriver bara kort

- Det kan bli så att sambon inte orkar med barnen och att deras kontakt glesnar ut. Det har jag sett ganska många exempel på.
- Det kan bli så att sambon lär sig.
- Det kan bli så att han snabbt hittar en annan som det fungerar med - eller inte.

I många, troligen de flesta familjer som delat på sig lever barn olika liv. Ofta blir det bra.

Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga.

Det är så bra att du skriver och sätter ord på din oro. Fortsätt med det.

Styrkekram! / mt

Tack för att du delar med dig! Det väcker minnen från våra fester som var som mest intensiva runt 50 - för sisådär dryga 10 år sen. Då hade vi inte upptäckt alkoholfritt men ingen blev heller störig på de tillställningarna. Tack för dina slutord:

"Det jag mest har reagerat på i min nya nykterhet är att...

..människor är underbara i sina rätta element, sådant minns man inte med sin baksmälla.
Man bara tar det för givet, utan att ens uppleva det..

Att inte vara påverkad av sinnesfrånvaron påverkar verkligheten, markant."

Mitt-i-prick! Den tar jag med mig. Kram, ha det gott! / mt

Bortom allt lugn och alla piller finns nog den d där undersköna tjejen som ibland fick väggar och golv att skaka.
Ser vad du skrivit i andra trådar och funderar lite över livet i allmänhet.
Kan det inte vara så att gubben din faktiskt föll för riviga Maria med klös i?
Och att förhållandet gått lite i stå, med hjälp av piller?
Dessa fyllde säkert sin funktion, men välkommen tillbaks till livet/verkligheten!
Det är en riktig berg&dalbana imellanåt.
Blir liksom bara en lååååååång tågräls annars.
Jag gillar när det blir lite klös och riv, man lever liksom.
J jag säger som vanligt: Klart du har hästarna i stallet . Du är Maria, du är bäst!
Kramar/A

Födelsedagen var för en månad sedan, svärfars bortgång ställde till det, så vi fick flytta på festligheterna, och nu så här i efterhand så visade det sig att det blev en bra lösning.
Döden går före festligheterna, det finns tid för glädje och det finns tid för sorg, men sällan för dem samtidigt, det hade blivit sjukt konstiga känslor vi hade fått brottas med då..

Så hur blev det då, veckan som gick?
Tja, det mesta kretsar ju runt kalaset som tog 4 dagar att förbereda, och ett dygn att återställa.
Och vi har fortfarande några timmars jobb med att återlämna grejor, jobbigt?, jo..
Blev det bra då?, jo det tycker jag nog, har väl inte hunnit smälta alla intryck.
Det varade i 14 timmar och blev delvist väldigt intensivt, och att hamna i säng kl 04 får väl vara en bra eloge för en 50årsfest.
Jag gillar ju egentligen inte att hamna i uppmärksamhetens centrum, jag är ju inte blyger men är heller ingen som tar plats i ett större sammanhang, vill vara lite mer privat i mindre sällskap.
Hundar och ungar, folk från olika tidsepoker som blandades precis hur som helst, och precis som det ska.
Det var trångt och högljutt, och min skalle känns trång och tung efter allt slit och släp och alla intryck som lagt sig i korttidsminnet, på väg att sorteras in i sina fack med respektive anhörig.
Så visst är jag "bakis", men inte på någon alkohol i alla fall, trött och slutkörd.

Jag ska inte fördöma någon och deras sätt att dricka, alla får dricka efter eget huvud.
Ingenting gick sönder och det blev inga slagsmål, och det fanns omåttliga mängder alkohol i alla dess valörer att tillgå, gäster var allt ifrån gammal till ung och ur olika sociala skikt.
Allt gick i glädjens riktning och då måste jag ju säga att alkoholen fyllde sin funktion, då!
Jag var glad att det dracks mest av de lägre alkoholhaltiga dryckerna och mindre av de starkare varorna, kontrollen brukar bli lite bättre då hos gästerna.
Frugan drack 2,5 glas vin under hela kvällen, hon sa att hon anammade mitt sätt att dricka på,
hon drack för att det var gott som måltidsdryck, sedan drack hon annat..!

Så man behöver inte dricka alkohol för att ha roligt!, lika lite som man behöver dricka läsk för att ha det tråkigt på en fest.

En ung kille satt lite moloken vid middagen, kände igen uttrycket på killen..
Fyllchaffis?, frågade jag honom, han nickade lite nedstämd...
Vill du ha en alkoholfri öl frågade jag honom sedan, han sken genast upp.."Skämtar du, finns det sådant?", jag ställde 5 olika sorter vid hans tallrik och han var VÄLDIGT nöjd och förvånad.
Precis så vill jag att den alkoholfria ölen ska fungera, den ska fylla ett tomrum och en funktion.
Han var inte fortsatt moloken utan var väldigt delaktig i kvällens diskussioner..
Jag var glad att jag kunde rädda en påtvingad nykterist för kvällen lite glädje.

Lite ånger kände jag nog under gårdagskvällen, en nyinflyttad granne som inte känner oss andra i området så pass väl, kom med en Mackmyra whisky, en svensktillverkad whisky som jag inte hann testa under min aktiva tid, där högg det lite i bröstet på mig.
Men jag ställde den tacksamt högst upp i barskåpet, och bestämde mig, den här bjuder jag inte på ikväll, den ska stå där som ett monument som en grej jag inte hann med när tillfället gavs..
Det är ännu inte försent, men det finns inte inom min överskådliga framtid just nu i alla fall.
Kanske grabben kan ta den som arvegods, då lär den ju vara vällagrad i vilket fall, haha!

Det blev många roliga skratt under kvällen, roligaste var det när gamla kontakter återknöts.
Min systerdotter undrade varför den unga kvinnan plötsligt började fläta håret på den något äldre kvinnan, men det är ju min guddotter fröken fräken som blivit 25 år och flätar håret på sin mamma.
Va!, har hon blivit så stor...(hon gick i blöjor senast de sågs...)

Mamman å sin sida ställde sig ute i hallen och undrade var vår lillkille hade tagit vägen, hon hade inte hunnit hälsa på honom, -" här är jag.." hördes en bullrande röst en halvmeter ovanför henne.
Lillkillen har blivit dryga 15 år och är nästan två meter och närmar sig tresiffrigt på vågen,
han fick kröka ryggen ordentligt när han skulle krama "tant", haha vilken syn.
Hon hade tidigare hälsat på honom men inte hört när han presenterade sig, och inte velat säga "Va!"

Så i kontakter mellan människor så var festen enastående, precis som jag hade önskat.
Ung möter gammal, alltifrån 3 år till 81 år...

Det jag mest har reagerat på i min nya nykterhet är att...

..människor är underbara i sina rätta element, sådant minns man inte med sin baksmälla.
Man bara tar det för givet, utan att ens uppleva det..

Att inte vara påverkad av sinnesfrånvaron påverkar verkligheten, markant.

Slut för idag, tack för idag..

Mors Berra

Håller med Santorini, det går och det är så skönt att slippa skämmas för vad man har gjort. Även jag har haft svårt att sluta som du men till slut gick det.
Kram!

Går av och till i de tankarna, just nu är det lugnt men tror nu att det beror på att jag varit så avtrubbad (se min tråd). Kan bli ändringar även hos mig på sikt.
Skönt att ni verkar överens, det är viktigt framförallt gentemot barnen.
Styrkekram !