Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner med dig och förstår så väl din saknad efter kisse. I slutet av sommaren var det samma här hos mig och jag kände riktig sorg och grät som jag inte gjort på flera år. Tänkte då att kan man känna så här stor sorg för en kisse och jag kom fram till att det kunde jag uppenbarligen. Jag tror också att alla mina tårar innehöll "gammal" gråt som varit instängd, så det var befriande med tårflödet.

Jag förstår dig också i dina val nu på väg mot ett nytt liv. Du är modig och vågar, det beundrar jag. Din nykterhet gör dig klarögd och sann mot dig själv. Nu ser jag det som att du vågar massor och vill LIVET.

Ibland vet man att det helt enkelt bara kan bli bättre...

Kram Tilde

med kramar till dej. Kolla in "folket" som susar utför i backen idag och tänk att var och en representerar en kram till dej:) Glada, färggranna, hisnande kramar - så ser det ut för min inre syn. Och du och ungarna mitt i allt detta!

Alldeles snart har du skrivit här ett år - det året har du behövt. Du kan inte tvinga/locka fram/hitta hans engagemang för barnen... det finns säkert nånstans bakom något som han låter stå framför ... alkoholen? hans primärfamilj? kompisar? företaget? ... vad det är kan du inte veta och inte förändra. Det kan bara han.

Dina barn har ditt engagemang och din familj verkar var ett hållbart nätverk. Det är bra och det kommer att räcka till. Förhoppningsvis söker han sig till sina barn en dag... sånt händer.

Ha en härlig dag i backen! Kram, kram / mt

Börjar känna inom hela mig att livet nu måste ta en annan vändning. Han har åter varit borta sedan i torsdags, hört av sig en gång och inte svarat när jag ringt honom. Det gör fortfarande ont att hans intresse för barnen är så svagt...
Idag ska jag och barnen åka slalom och ta med oss matsäck, det ska bli kul.
Jag såg reprisen på "när livet vänder" som har börjat på svt på onsdagar. Där berättar en man hur han miste sin son 6 år i cancer och hur han tog hand om sorgen. Han berättade att han tänkte när han gick på kyrkogården och tittade på alla gravar..... Då han kom fram till någon som blivit 90 år.."jag hoppas verkligen att du levde ett bra och lyckligt liv".....
Jag vill inte bli gammal och inte känna att jag levt mitt liv. Jag lyssnar ofta på "Gabriellas sång" med Heléne Sjöholm, den har ett fint budskap.
Tack Mulletant för dina kramar, jag behöver dem.

om ditt liv Kalla - ditt nya, varma:) fina liv. Just nu förgylls mitt söndagskaffe av forumet och Mifforadio - ett underbart livsbejakande program! Kram och allt gott / mt

kan vara saknad♥ Jag saknar min kisse som vilar i Körsbärsdalen, jag kan känna hur han borrade in sitt lilla huvud i mitt armveck... Ingen ny kisse blir som han. När en varelse försvinner uppstår ett tomrum där det tidigare var ingenting-särskilt...
I den tomma trappan där svanstippen svepte förbi, i armvecket och i saknaden efter den den värmande tyngden... Dela sorgen med din barn - det blir en fin erfarenhet för dem och för dig... Jag bara undrar... måste det vara sista gången med de allra närmaste? Är det din mans släkt? De kommer ju att finnas kvar... och ha kvar relationen till barnen. Ja, ja... inte min sak - bara lite funderingar.

Just nu sjunger en norsk sångerska Ferlin i min radios P1-kanal... vackert... och nu sjunger Anna Stadling Lundell - Lugna vatten. Härlig tidig-söndagsmorgon-musik för mig.

Du är på uppbrottets rand nu, jag känner det. Jag känner svikten när man står ytterst på trampolinen och svindeln högst upp på grässtrået...

Jag läste bakåt förra helgen... I inledningen till min nuvarande tråd dit jag kopierade ♥ och räkneramsan skrev du: "Räkneramsan kopierar jag! Till min tråd, den var mycket bra tycker jag. Känns så bittert att först räkna en massa dagar och sedan börja om från noll igen när man tar ett återfall, bättre då att skriva ett x antal dagar av Y." - För mig har den varit ett bra sätt att "avbilda" verkligheten och fånga helheten. Apropå det halva glaset matlagningsvin då... och dina funderingar om medaljen.

Det här var en söndagsflummig morgonhälsning till dig - tack för utrymmet! Kram / A

När jag läser dina rader vilken vinstlott x du dragit.
Bara separationen är genomförd kommer du märka hur livet kommer dig tillbaks.
Tycker du om någon kämpat och försökt.
Önskar dig en härlig avslutning på helgen.
Trist med kisse.
/A

till dig Framtidsdrömmar! Önskar dig en fin dag. / mt

och trött är du flygcert! Du är logisk och klartänkt också. Det märks på det sätt du sorterar och svarar oss som finns omkring dig här på forumet. Det är ett väldigt gott tecken!

Klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Omtänksam och kärleksfull! Det är du. Också.

De erfarenheter jag har av vårdnadsproblematik, -tvister och barn som far illa stämmer med de Sorgsen beskriver. Också att myndigheter ibland hyllar barnets rätt till båda biologiska föräldrar för länge och att det spelar det roll vilka personer som tolkar lagar & styrdokument. (Och jag belastar ingen, det är mycket svåra frågor.) Det är alltid svårt att separera när det finns barn men oftast löser det sig bra när separationen är ett faktum. Att leva i ovisshet är värst - och det gör ni alla nu.

En del av din utmattning beror helt säkert på att du levt under långvarig stress och känt/känner dig hotad. Du lider antagligen av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket är "normalt" om man varit med om nån svår olycka eller som du, blivit hotad eller kränkt i sin integritet. Den som lider av PTSD är hyperkänslig för sinnesintryck (exempelvis ljud, miner, dofter-lukter, beröring) som påminner om de hotfulla/kränkande situationer man varit utsatt för. Det kan vara intryck som drar så snabbt förbi att man knappt är medveten om dem - men de finns! och man tar dem till sig. (Samma fenomen som magkänslan som så många medberoende skrivit om och lärt sig lita på).

Det här lever du i hela tiden och kastas hit och dit när han svänger i humöret. Att du tvivlar på dina egna upplevelser och dina erfarenheter är också helt normalt i den situation du befinner dig. Livsviktigt att du håller kvar dina friska kontakter och fortsätter skriva här!

Och kom ihåg - samtidigt som du är sönderstressad och utmattad är du omtänksam, kärleksfull, klartänkt, skärpt med förmåga att planera och göra val! Snart kommer du att göra verklighet av dina planer och skapa ditt liv! / mt

...för dina ord flygcert, värmer.

Jo, jag börjar så smått vänja mig vid att inte behöva vara orolig varje dag men jag vet ju att oron bara står på stand-bye så länge mannen är på behandlingshemmet.
Samtidigt vet jag också att jag aldrig kommer leva som vi gjort så det är en annan typ av oro som kommer krypa in under huden. Men om maken väljer fortsätta leva destruktivt, med eller utan alkohol, så får det bli utan mig. Exakt hur gränserna kommer se ut vet jag inte just nu. Fortfarande vet jag ju inte heller om det är jag som kommer stå med vågskålen. Jag tar en dag i taget och njuter lugnet. Mitt övriga liv med hus, barn, arbete kör vidare som alltid! Några kilon har runnit av mig också :)

En sak vet jag däremot, i det kortare perspektivet ska jag reagera mer direkt. Han har sagt några saker i veckan som hänger kvar i mina tankar och dem ska jag formulera ur mig när det blir tillfälle. Jag är dålig på att ta sånt direkt, menar de där orden som blir personliga påhopp(om än små), det har jag alltid varit dålig på men ska försöka ändra.
Jag har också bestämt att mina gränser för vad som är ok för mig efter han kommer hem ska jag inte ta med honom själv utan tillsammans med någon från anhörigdelen på behandlingshemmet. Han är inte helt okomplicerad som person och hittills har ingen lyckats komma igenom till hans innersta, jag hör det. Ingen har nog någonsin gjort det, visst är det sorgligt?

Kram på er alla kloka

Om några timmar får jag se och hålla om

...du överdriver inte och din situation är inte acceptabel. Du mår dåligt och det finns ingen anledning att mäta mot andra eller annat. Visst, vi lever i fred o demokrati, äter oss mätta och allt det där, men en relation fylld av oro är vad det är och du far illa. Du överdriver inte!!!!!

Det är naturligt att du känner dig velig, du står ju inför ett uppbrott. Ett uppbrott du tar initiativ till och måste genomföra om det ska bli en förändring. Du måste våga vara egoistisk, det är ju egentligen bara EN fråga du behöver ha ett klart ja eller nej på.

Vill du fortsätta leva som nu?

Det där med utredningar är något som kommer automatiskt om föräldrarna inte är överens om boendet för barn. Om man inte är nöjd med beslutet kan det överklagas. Anmälan menar jag ska/måste användas om barnet far illa. I mitt fall fick jag anmälningar mot mig, soc var/är tvungna göra utredningar vid varje anmälan trots att de var väl insatta i att anmälningarna bottnade i bitterhet mot mig och inte hade med mig som förälder att göra.

Du behöver inte vara rädd för att förlora något som förälder. Barnet har rätt till båda föräldrarna och om barnet "används" på ett hotfullt sätt så är det naturligtvis obehagligt men ingen kan ta barnet ifrån dig, lika lite som barnet kan tas ifrån sin far. Du är däremot skyldig skydda ditt barn mot våld och hot! Om flickan blir utsatt för någon form av våld eller hot så är du skyldig skydda henne, liksom skola, dagis, grannar, släktingar...alla har skyldighet anmäa missförållanden för minderåriga i samhället.

Sen var gränsen dras för vad kan ibland kännas godtyckligt. Jag har tagit hand om många barn och tonåringar från trasiga familjer och från barnhem osv Många gånger, flest gånger, har jag önskat myndigheterna skulle agera tidigare. För mig har det känts som att det satsas så länge i hemmen att det är först när barnet själv är trasigt och har problem av olika slag som fokuset hamnar på dem. Det är inte alltid så! Mitt äldsta barn var 8 när hen flyttade till oss och hen har knutit helt an till mig som mamma. Däremot ingen kontakt alls till mitt X trots att de numer bor på samma ort.

Visst kan det bli så att barnet vill vara mer i sin invanda miljö. Men det som varit invant bryts och en ny familje-konstellation byggs, ge det tid bara. Nu utgår jag ifrån att det inte finns någon hotbild i huset! Om det finns hot så har hon inget val, då gäller lagar!

Du vet säkert, men hem- försäkringarna täcker oftast familjerättsmål. Vågar inte skriva alla men jag tror alla traditionella i alla fall.

Var rädd om dig!

Varm kram

Följ den där magkänslan.
Fortsätt skriv!

Här är en till som har druckit mer än vad som var bra eller avsett. Det kändes väldigt motigt att gå in här och skriva igen. Som att jag inte ville smutsa ned min tråd här med ett misslyckande, ungefär. Samtidigt vet jag hur mycket det hjälpt mig att skriva här. Hade jag inte gått in här och skrivit hade jag fallit till föga för A mycket tidigare och vid fler tillfällen än det faktiskt blev nu, det vet jag. Det var många jobbiga, rastlösa dagar som jag satte mig och skrev inlägg eller läste här tills jag visste att bolaget hade stängt. Så det ska jag fortsätta med nu, oavsett hur det går. Upp på hästen igen, helt enkelt.

Att hitta tillbaka till glädjen är lurigt. Då vill man ju fira.

Jag känner även ett behov av att få släppa kontrollen, eller fly som du beskriver det. Trots att jag mår så mycket bättre utan A i mitt liv, trots att jag vet till 100% att den inte löser någonting annat än tokspärrarna, känns det som en stor sorg att inte få ta till det när det kniper. Det känns ensamt på något sätt.

Borde ha skrivit här direkt när det hände, men det tog emot för mycket. Tycker att det var modigt, ärligt och bra gjort av dig att våga göra det så snabbt efteråt.

...hade jag velat säga till maken men plötsligt dyker en massa AA-citat och annat upp i huvudet: Lev och låt leva; jag älskar honom för att han gav mig de fina barnen; gud vad mysigt jag ska ha det i mitt nya hem.

Ännu en trevlig middag med surande innan och efter. När gästerna som var här och firade min födelsedag lite sent, gått, gömmer han sig på toan (tänker jag, fast han kanske bara är dålig i magen) och kommer sedan upp arg som ett bi eftersom jag "uppenbarligen inte gjort någonting" åt röran i köket. Vilket jag har, men det plockande jag ägnat mig åt syns uppenbarligen inte. En stor del av tiden gick dessutom åt att trösta äldsta dottern som hävdade att hon aldrig mer skulle kunna sova. Både hon och jag är trötta och ledsna efter att i natt varit hos veterinären med vår lilla kisse. Halv 3 på morgonen kom vi hem. Utan kisse. Det är otroligt sorgligt att hon är borta och också för att jag inte känner det minsta empati från mannen som ju faktiskt levt ihop med kisse i 12 av hennes 16 år.

Förutom att jag i ögonvrån ser jag hennes svanstipp på väg upp för trappen och bara vill gråta för att jag saknar henne tynger det mig dessutom att detta var sista gången vi hade de allra närmaste på middag för sista gången. Och då kommer han och börjar dänga med saker och fräsa åt mig och visst gör också det mig ledsen men samtidigt stärker det mig i min övertygelse om att jag väljer rätt: jag vill inte ha det så här längre. Säger åt honom att skärpa sig denna sista gång vi gör detta och som vanligt tar han inte upp tråden... jag tror han vill att jag ska klippa av den. Idag har han druckit så jag vill inte prata. Jag hällde i mig ett halvt glas av matlagningsvinet också - vad nu det skulle vara bra för vet jag faktiskt inte.

Jag förstår mig faktiskt inte på den här mannen och har helt tappat lusten att lära mig det främst därför att han visar mig motsvarande ointresse. De halmstrån jag har sträckt ut har vissnat utan att tas emot, de har heller inte avvisats! Jag accepterar att man inte klarar av att kommunicera men man måste åtminstone försöka!!

Nu ska jag gå och lägga mig utan kisses tyngd mot benen. Tänk att ett litet djur kan fattas en så mycket!

.. när jag läste att du "varit ute och pimplat" var jag tvungen att läsa om meningen tre gånger innan jag fattade att du faktiskt hade varit ute och fiskat :D

Hej Sommar!

Har inte skrivit här på ett bra tag men gjorde lite come back för ett par dagar sedan. Sju månader, bra jobbat!

Är detta livet? - Ja, en del av det. Ibland är livet bara trist. Men det trista brukar vara hyfsat snabbt övergående när det handlar om sådan vardagstristess som jag tror att du känner nu. Den där gnagande rastlösheten och känslan av att inget, verkligen inget, händer. Jag drabbas också av den om kvällarna.

Den är oftast borta när man vaknar på morgonen.

När man botar tristessen och rastlösheten med vin är den däremot inte alls borta när man vaknar på morgonen, då är den oftast ersatt med en mycket värre känsla istället.

(Jag lyckades inte hålla mig borta från A trots att jag är medveten om detta faktum, men vill ändå påminna om det. Lika mycket för min egen skull :))

Vad gäller alkoholfritt bubbel, om du har en sodastreamer hemma kan du prova att tillsätta kolsyra i någon god äppelmust från något musteri (finns i andra smaker också förstås). Det är gott, har en "vuxen" och utvecklad smak utan att påminna om alkohol (eller om något som borde smaka alkohol). Annars är det riktigt gott även utan bubblor, med lite frysta bär i kanske?

Kram till dig!

Ännu en kväll i tevesoffan. Barnen bråkar om chipsen, mannen snarkar i ett hörn och jag är rastlös, uttråkad och vill försvinna.
Vill försvinna in i min egen bubbla, koncentrera mig på vinets smak i munnen och känna värmen i bröstet.
Få ro, få känna mig sådär tillfreds som man bara gör det där första glaset.
Frustrerad. Irriterad. Är detta livet?

Du... du överdriver inte.

Kram!
/H.

Har en toppenhelg på jobbet, ätit gott, varit ute och pimplat, grillat och skrattat mycket. Får tanken att dessa människor räknas som sjuka men de är de få människor som jag känner som kan känna riktig glädje. Som aldrig skulle komma på att man måste ha alkohol för att det skall vara kul, man kan ju undra vem det är som sjuk?

Stigsdotter hälsa din "kompis" att de kommer bara man är singel ;-)

Nu hoppas jag att alla där ute har en lika bra helg som jag, kramar Kalla

Lelas,
ja, min rädsla är emellanåt tydlig, men samtidigt så är jag tillbaka i stadiet: "jag måste överdriva, nu är han så lugn och sansad, och jag måste ha fel"... Känner mig nästan sjuk - dels är jag så fruktansvärt trött, känns konstant som jag håller på att svimma för jag är sååå trött, dels känner jag ju att det kanske är jag som är galen - det är så overkligt för mig att någon skulle kunna vara så lugn och sansad emellanåt för att i vissa lägen skrika, hota, förstöra så mycket man kan, jag kanske har helt fel, jag kanske inte uppfattar rätt?!

tack för klarsynta frågor, bra för mig att tänka till:
jag tänker nog att vi är föräldrar, att vi måste kunna prata. Jag är så rädd att han ska kunna använda mot mig att jag "tog vårt barn", eftersom jag är så osäker på om det han gjort räcker för mig för att gå.
Jag har pratat med samma person på familjerätten kanske 6-7 ggr och har berättat ingående flera incidenter, men hon har ju gett mig många olika svar beroende på vad det kommit för domslut nyligen osv.

Sorgsen,
det är såå sjukt, för jag kommer inte ens att flytta till annan ort, men det spelar ingen roll tydligen. Men du och dina barn hade det uppenbarligen så mycket värre än vad jag har det...

Jag har inte anmält något och tänker att jag ska ligga lågt med det dels eftersom ord kommer stå mot ord (utom där jag har spelat in en del de sista tillfällena), dels för att det känns som att det skulel skada mer för framtidens uppbrott och att komma överens än vad jag skulle vinna.

Magkänslan är fortfarande att jag itne vill leva med honom; allt som hänt, som han gjort och sagt har förstört min kärlek.

Tack mt, bra tips med att ha med någon till framtida besök på familjerätten!!!

Är såå himla stressad hela tiden, känner total hjärtklappning och osäkerhet och fattar inte hur vi ska få till en separation - hur ska flickan få det bra (hon är såå rädd för förändring och jag vet att hon kommer ju bara prata om att hon vill hem till sitt hus, till pappa osv hela tiden - och detta är ju förutsatt att jag ändå kommer ha henne mest hos mig, vilket känns allt mer avlägset...).

Åh, blir såå trött av allt - jag försöker finnas där för flickan hela tiden, ta hand om henne, fixa mat, leka, hitta på alla möjliga saker, natta, vara snäll och konsekvent... Och ändå är det han som får räkmackan, han som får allt... Fy fan.

Men: Jag har en plan.
Kram till er alla, tack för allt ni skriver, tack för allt stöd.

Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg! Hoppas att det blev precis så bra som det kunde bli för er idag!!!

Jag står kvar vid ruinens brant: nu är han sååå lugn och vänlig, jag tror att jag överdriver allt annat, men jag ska försöka lyssna på min inspelning från senaste grälet och stärka mig, för oavsett så är det inte okej att göra som han gör, även om det bara händer ibland.

Varm kram till dig, hoppas du är lycklig idag och att det fortsätter så!!
Kram

påmind om att det definitivt kunde vara värre när jag träffade på en bekant på gatan utanför Bolaget. Han haltade svårt så jag frågade vad som hänt och får en helt osannolik förklaring till svar.

Han hade duschat !!!

Och fått svår kramp i ena benet samt att hans eksem i ljumsken börjat klia svårt efter kontakten med tvålen !

Det finns olika nivåer även i helvetet !!

Och jag påminns om att jag trots allt har det rätt bra och att jag kan duscha utan problem :-)

Och precis som du säger santorini så har jag nu möjlighet att utvecklas och få känna att jag har en hyfsad nivå på min självkänsla. Jag har det förhållandevis bra idag !

Tack! Ha det så bra du också.

stärker även mig. (Allt jag skrev försvann och nu måste jag iväg.)
Önskar er båda två en bra dag i alla fall!

ibland känns livet trist och tomt, trots att man har det bra. Alkoholen är ju inte svaret, det vet vi, nykterheten betyder inte heller livslång lycka. Det kommer svackor. Det är skönt att läsa vad du skriver, vi känner säkert likadant, många av oss. Efter ett tag nykter försvinner euforin, det räcker inte bara att man är "duktig". Du uttrycker det så bra. Jag tycker ändå att jag är mycket lyckligare nu, oftare, längre stunder, när jag lyckats bli nykter. Och jag har fått en möjlighet att utvecklas. Den personliga utvecklingen har stått stilla flera år medan alkoholen haft huvudrollen. Självkänslan får utvecklas, jag har fått ett värde igen i mina egna ögon. Kampen är inte över men det går väldigt lätt nu.

Jag blev väldigt berörd av filmen "Flight", den väckte många tankar. Den gjorde mej på nåt sätt ändå nöjd med att jag har den erfarenhet jag har. Jag har klarat av nåt väldigt svårt. Erkänt svårt. Jag önskar verkligen att alla här som kämpar ska lyckas hålla fast vid nykterheten, hålla ut. Även om tillvaron ibland känns grå och trist så är det inte alkoholen som kan ge mer innehåll åt vårt liv. Det är falskt!

med bara "vanlig" huvudvärk:). Och skönt att det går bra för dej. Det är belöningen att vakna varje morron och veta att man inte druckit. Att man inte gjort nåt i fyllan, att allt man sagt är på nyktert huvud. Jag funderar väldigt mycket, det är en utveckling som pågår hela tiden. Den stannade av under tiden jag drack för mycket. Det känns som att all energi gick åt till det. Nu kan jag ibland känna tacksamhet över vad jag lärt mej genom mina missbruksproblem och vägen ur dom. Jag kan se att det på nåt sätt berikat mitt liv ändå. Fortfarande har jag väldigt svårt att kalla mej alkoholist, nykter alkoholist. Men det spelar väl ingen roll, huvudsaken är att man vet var man kommer ifrån och vad man inte kan återvända till. God fortsättning!

Bakis!Nej tänkte jag innan jag vaknat ordentligt, hade en bultande huvudvärk.
Vad hur mycket drack jag i går, ska jag köra bil nu på morgonen.
Slog upp ögonen och kom ihåg att jag inte skall köra bil på morgonen men att jag körde i går kväll och att jag avslutade med en lång film som slutade vid 02:00 inte en droppe alkohol, bara vanligt kran vatten.
Pust! Skönt bara vanlig huvudvärk.
Nu blir det ägg frukost starkt kaffe och vinterstudion.
Snökaos ute så det får bli en inne dag för en gång skull :-)

//Paron//