Senaste kommentarerna i forumet

Markatta,
Tar emot en stor kram meddetsamma och kram tillbaka. Ger också en kram till mulletant. Sitter hemma idag, har nog fått influensan. Långtråkigt, men jag försöker att läsa lite då och då. Håller bl.a. på med "Ett annat liv". Var på väg att lägga den ifrån mig, men har nu fastnat.

Känner ibland att jag ska explodera av allt jag vill prata om, men sen när jag har möjlighet, som på al-anon har jag inte så mycket att säga. Kanske jag inte har så mycket positivt att dela med mig av här. Men jag ser det som så att jag behöver skriva av mig lite just nu. Om någon vill läsa och kommentera är det bara en bonus.

Overkligt tyst nu kring exet. Han blev portad hos föräldrarna och fick en flygbiljett i handen, Sen vet vi ingenting. Tårarna trillar här fortfarande. Brukar man inte säga " there is a time to cry and a time to laugh"?

Kram K

...nådde jag ju för ett par år sedan när jag gick till läkare och sa rätt ut att "jag mår dåligt, hjälp mig". Då hade jag ju insett att jag inte var någon "kan-själv-tjej" längre. Det var också då jag erkände mitt PMS för mig själv och läkare.

Då träffade jag allmänläkare som remitterade mig till beroendesköterska, när hon gjort sitt vidare till "vanlig" psykolog som tyckte jag behövde mer djupgående psykoterapeut (grotta i barndomvarianten). Jag fick också kontakt med riktig beroendemottagning och KBT:are med kunskap om beroendeproblematik, har träffat ett par andra KBT:are innan (här inser jag vad riktigt det är med personkemi, det var en jätteung kille och jag kände mig bara som en gnällig kärring som till slut valde att mörka "jo, tack, bara bra!").

Vid det här laget var jag så inställd på att mitt dåliga mående är en produkt av mitt drickande och iddes inte med alla KBT:ares "ett steg i taget, gör något du tycker är kul...bl.a.bla." ganska förutsägbart allt de säger tycker jag...utan var helt inställd på att få bukt med alkoholen och lite närmare detta kom jag när några i "återfallspreventionsgruppen" jag deltog i på beroendemottagningen tog med mig till AA. Det var här det började lätta faktiskt, när jag började närma mig det här 12-stegsprogrammet.

Kanske är det därför jag upplever att jag inte fått någon hjälp, trots att jag faktiskt varit helt ärlig med allt (eller rättare de saker man hinner ta upp, har väl kanske inte dragit upp allt elände jag tycker att maken ställt till med utan varit koncentrerad på mig själv), jo, därför att jag varit så inställd på att lösa PMS:en först.

Helgen har varit katastrofal, ur parsynpunkt då. Jag har inte haft den minsta lust att dricka dock och har promenerat, badat bastu och hängt med mina barn. Maken är inte intresserad ens av att basta med oss trots att jag vet att han tycker om det (trots mitt erbjudande att skyla mig med en handduk, usch jag vet, jag är elak ibland det måste jag visst jobba på...)

Positivt är dock att jag har utvidgat mitt förråd med möjliga adresser som jag vill bo på. Måste reda ut vad jag kan tänkas ha råd med dock. Efter sportlovet ska jag ta upp frågan om separation. Det är väl också positivt att jag bestämt mig för det. Fast det känns inte så mycket bättre.

P.S. PMS betyder Problem Med Spriten och ingenting annat ;-)

om fotbollsmamman och rökningen. Jag tycker inte du var dum eller hjärtlös men jag var ju inte heller där och kunde se kroppsspråk och tonfall. Ärligt talat så tror jag att kallprat och sådana "trevliga möten" är för de flesta rätt så ointressanta, mest ett socialt tvång. Korta men ärliga möten är desto mer intressanta, de kryddar vardagen. Du bidrog säkert till att hon hade ett intressant samtalsämne att ta upp sedan vid middagsbordet med familjen. Kanske även till en för dem givande diskussion om det för många tabubelagda ämnet alkohol. Eller så enades de bara om att du är en bitter gringubbe och kunde stärka sin relation i att ha en "gemensam fiende" med lite sweet loving som resultat. Oavsett utgång så fick du mig att le. Tack för det!

Kram

Testade du de hälsosamma (?!) ginsengcigaretterna tro? Jag rökte ju på Sicilien efter 10 år men sa till mig själv att OK rök här, men inte hemma! Det funkar faktiskt...du kan väl göra detsamma och tillåta dig att röka när du är i Kina? Ibland går det bra att säga åt sig själv på skarpen!!

Satte mig nyss och fifflade med lite tråkiga måsten, såsom att betala månadens räkningar. Inte kul.
Efter det att jag flyttade isär med exet så har det varit svårt att få det att gå ihop. Det gör mig trött.

Jag inser nu att det kommer att vara stört omöjligt för mig att åka till Stockholm för konferensen i februari. Såg verkligen fram emot det av så många anledningar, att få träffa några av er, lyssna, prata, avslutningsmiddag med Adde och company, träffa gamla vänner som bor där, miljöombytet, göra något för bara mig mig mig...

Förändringar har sitt pris. Det var inte alls så att mitt ex försörjde mig men när man lever på små marginaler så gör två inkomster och delat boende och utgifter skillnad. Självklart var separationen ändå värt det, "jag är lyckligare nu".

Besviken är jag. Tror inte det var själva konferensen jag såg fram emot så mycket som att faktiskt få träffa vissa av er på riktigt. Liksom se att ni är riktiga fysiska människor, se er i ögonen. Varför är det så viktigt för mig? Det viktigaste borde ju vara det konferensen skulle kunna ge, givande föreläsningar, ökad förståelse o.s.v. men jag känner mig inte alls lika sugen på att åka på t.ex. ett anonymt alanon-konvent.

Kramar!

...för att de hittar orsaken, du kan ju inte gå omkring med det huvudut längre!! Till slut får man ont i huvudet av värktabletterna också :-/ Bara för att jag nu råkade komma på det, om du får kontrastvätska...fast det vet du förstås redan hur det känns, glöm det... Kram

Skickar en tanke till dig och ett stort paket med kramar. Tänker mig något i Harry Potter-stil, när man öppnar paketet så flyger det ut en massa kramar, sådana där varma som liksom stannar upp tiden lite och får en att kunna ta några djupa andetag. Spara några i byrålådan till när du behöver dem som mest.

hann inte få din godnatthälsning i lördags natt men lika glad blir jag ju när jag tittar in nu! Det känns skönt att bli sedd.

Du är inte ett hopplöst fall! Om du läser i den andra anhörigtrådarna så ser du att det ofta ser ut just så, förtvivlan, velande, insikter, än mer velande. Det går upp och ner hela tiden men jag tror ändå att om du läser din tråd från början till slut, att du kanske kommer att se att du faktisk inte står still. Du är på väg någonstans, mot förändring, men det tar tid. Bara det att du ännu skriver på forum visar ju på att du inte har gett upp på dig själv.

Om du inte klarar av/är säker på att du vill lämna din man just nu så kanske du ändå kan prata med honom och säga att du själv mår så dåligt just nu att du inte har energi till att vara ett stöd för honom i hans problem med hans bror?

Även om ni skulle flytta isär så behöver du ju inte fatta ett beslut kring huruvida du vill fortsätta ha en relation med honom eller inte. Kanske hyra något i andrahand och prova att vara särbos under en viss tid? Jag vet av erfarenhet att det är väldigt svårt att fatta kloka beslut när man liksom har "helvetet runt sig".

Och du, känner du så där att du vill skrika, lägga dig ner och dö, så ring någon! En präst, en vän, alkoholhjälpen. Själv har jag vid några tillfällen ringt till akutpsyk, de har öppen linje dygnet runt och nästan alltid kunnat hitta ett lugn efter det. Ibland blir allt för övermäktigt för en ensam att stå ut med. Så våga söka hjälpen när det krisar.

Kramar!

Hela tiden är det nåt nytt. Något nytt, tråkigt och sånt som oroar runt omkring min sambo och hans familj. Allt som händer omkring dem är sviter efter alkoholmissbruk och dess konsekvenser som även drabbar min sambo och hans firma eftersom min sambo är så medberoende gentemot sin bror och mor (han försöker hjälpa, få människorna på fötter och allt man gör som medberoende). Han får inget tillbaka utan bara en massa jobb och blir drabbad ekonomiskt. Han vill och tror att han kan lita på sin bror men återigen har han visat att alkoholen även för honom är viktigast och är den som dominerar. Skiter i konsekvenserna. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om dessa människor längre så länge de inte tar tag i problemen (jag har provat prata och erbjudit mig att hjälpa de till hjälpen).
Dock är det ju åter så att detta drabbar MIN familj indirekt eftersom min sambo lägger ner så mycket tid på de i tankar och allt som måste åtgärdas pga min svågers oansvarlighet.... Fy för detta ekorrhjul. Min sambo beskriver sin vrede och sitt "hat" mot sin bror i samma form som jag ibland känner för min sambo. Då förstår ni hur svårt det är att vara lyssnande och ett stöd när man själv håller på att gå sönder av samma orsaker.
Jag vill bara skrika och lägga mig ner och dö. Jag vet att jag jag fått massor av verktyg som jag ska använda i min kamp framåt. Framåt mot mitt skönare och lugnare liv...Men kommer jag någonsin bli lycklig och få känna lugn. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Känns hela tiden som att det kommer nåt annat före- saker händer som gör att VI hamnar längst ner på stegen igen- något vi hela tiden skjuter åt sidan pga andra händelser som kräver mera tid.
Jag vet att det bara är jag som kan göra något åt detta- men hur ska jag göra. Jag är så himla feg- feg för att förändra.....
Jag känner att jag har fått alla råd jag kan få, dels hör och dels av mina vänner. Är jag ett hopplöst fall-en bitter kvinna i egentligen mina bästa år.

kommer nog att gå i stor krok för dej i fortsättningen i alla fall! Som bara ville kallprata lite :)

För era krya på er hälsningar. Jag hoppas verkligen inte det är något allvarligt men har huvudvärk varje dag som jag inte blir av med, ska på datortomografi nu i veckan och förhoppningsvis hittar man orsaken då.
Jag knaprar huvudvärkstabletter och försöker uthärda eländet.
Kram

Förstår att dina barn är glada att ha dig hemma igen. Jag skulle nog också lätt kunna börja röka igen, känt suget av och till nu fast jag inte rökt på 10 år.
Vi är nog knäppa det är som om vi måste ha något beroende, ta bort ett och vi ersätter rätt snart med något annat. (Godis, rökning)

Trevlig måndag!
Kram

Tack mt! Jo, det är gott att vara hemma igen. På gott...och ont. Vad man än säger om Kina så sömn fick jag iaf. Nu är det som vanligt...4-5 timmar per natt. Men det är ju kvalitetsömn tillsammans med min katt ;-). Plockade upp en snuskig ovana på resan...igen. Ibland när jag blir urtråkad, ledsen eller full så köper jag cigaretter. Rökte som fan...men inte för att jag var full. Utan kanske för att jag inte skulle ta den utvägen? Antar att det är dags att kicka den ovanan nu. Vilken underlig sate man är...

Nu är det dags att jobba lite. Jobba innan jobbet :-(. Sen när jag väl kommer dit ska jag försöka fortsätta med att läsa ikapp här. /R

Tack för din hälsning! Så mycket att läsa ikapp även här. Får nog börja kliva upp tidigare ;-). Kram/R

hem dit du bor och hit till forumet! / mt

Aldeles för många nya inlägg i varje tråd. Har iaf. förstått att du fortfarande är dålig. Så jag säger också Krya-på-dig! Kramar /R

Lägger ännu en nykter helg till handlingarna. Nykter, lugn och fridfull. Återupplevde konserten i Piteå framför TV:n och fina minnen från resan - egentligen att vi inte gjorde nånting annat än var tillsammans... helt tysta stor del av tiden. Skrattade åt att vi inte stannade och fikade vid Ångermanälven - det kan vi göra om. Badrocken som jag inte köpte i Härnösand... kanske finns i Stockholm:)

Berras inlägg fick mig att tänka ett varv till över ett samtal igår med bekanta. Jag föll in i ett mönster att (försöka) klargöra, förklara för att jag vet bättre... Jag kom på sen att situationen var exakt enneagrammets femma "Jag förstår sammanhangen". Jag vet verkligen bättre från det perspektiv jag ser men... Äh, låta vara, jag behöver inte gå in i det. Särskilt inte med människor som ser saker från ett annat håll och har andra intressen. Det är lätt obehagligt att se sig själv - Mg hjälpte mig beskriva att jag såg så "sträng" ut... Såg säkert lika sträng ut i fredags på ett arbetsmöte där jag blev trött på saker som är tämligen givna och inte är meningsfulla att vrida och vända på värst länge... Mina mindre tilltalande sidor helt enkelt. Usch ja, också en del av mig.

Ofta blir jag medveten om situationer här hemma (eg med Mg) som kunde (skulle) slutat i argumentation och skärmytslingar... kanske konflikter och dramer om vi hade druckit. Vårt liv är så oändligt mycket bättre idag. Mg berättade igår om den upplevelse av inre frid han kände i skidspåret... hur han helnar inåt och möter sig själv... upplever ett inre lugn som aldrig (ja) förr. Jag hade en rätt så tung dag igår - känner stor stress på jobbet, vet inte hur jag ska sy ihop allt jag skulle vilja ha ordning på... Men allt sånt fungerar så bra nu mellan oss. Och situationer som det lätt destruktiva stråket i mötet med bekantingarna blir bara ett steg mot ökad självinsikt på ett tryggt sätt.

Jag kunde kalla detta inlägg Nykterhetens lov... så är det faktiskt. Igår avslutade vi helgen med vacker dukning, oxfilé, rostade grönsaker, vitlökssmör och sallad. Till det ett alkoholfritt vin spetsat med 100% blåbär - då är en bra kombo:) Blåbären ger sting.

Nu jobbet - inte många veckor kvar... och Gud så trött jag är så här inför spurten (ja, jag vågar skriva det). Ska tala med den närmaste på jobbet idag och fråga om jag var hemskt sträng i fredags, eller såg hemskt sträng ut - då ska jag förstås be om ursäkt. Självklart, sträng på det sättet vill jag inte vara. / mt

Speciellt det där med argumenten mot att inte dricka jämfört med att röka/snusa.
Nu gör ju jag varken eller men så tydligt har jag aldrig fått höra argumenten förut.

Sagt det förr, säger det igen.....

Berra du äger!
/A

..och jag funderar, vad blev bra, och vad blev inte lika bra?

Svaren är inte självklara, utan ligger i betraktarens ögon...

Stod utanför fotbollscuphallen idag och rökte, när tjejerna hade matcher...
En mamma ifrån laget står och tittar på mig...
-Oj, inte visste jag att du rökte...
-Jo så är det, svarade jag, inte en av de bästa valen jag har gjort, erkände jag med en gång...
-Någon last ska man väl ha svarade hon...
-Har precist slutat med att strypa söta kattungar och våldta små barn,
så jag tyckte rökandet var en mindre last att bära på, sade jag och tittade på henne i ögonvrån.
Hon såg helt förskräckt ut till en början, och antog sedan att jag skämtade med henne...
Men det är inte lätt när man inte känner personen mer ingående...
Jag log för att få henne att förstå att jag inte menade allvar....

Hon ville återknyta till sin fråga, och fortsatte...det luktar cigarr, är det de?
-Cigarill fick hon till svar...
-Oj är inte de starka för att dra halsbloss med?
-Visst är de det, men när det är smaken som avgör så dricker du inte te' om du är sugen på kaffe.
-Nej det är ju klart...
-Så röka cigaretter bara för att de är mindre farliga, känns inte som ett alternativ...
-..och att dricka kaffe när man vill ha en espresso...?
-Nej,nej det är ju klart...

Jag slänger ut prillan i en snödriva innan vi åter går tillbaka in i hallen....
-Oj, så du snusar också???
-Ja jag behöver nog alla droger jag kan få tag i, blev svaret till henne...
Nu tittade hon storögt på mig ännu en gång, och visste inte vad jag använder för typ av droger..
Gav henne ingen blick, utan lät den fantasin fritt få gro i hennes okunskap...
Ja gisses så kallt & bittert det är ute, skulle sitta fint med en bamsewhisky när man kommer hem,
tillade hon...

-Nej där går gränsen svarade jag...
-Nu stannade hon upp i sin fundering och visste inte alls vad jag menade, dricker gör väl alla?
Hon blev nog ännu mera oförstående över vad jag var för en typ, vad menar han??
Lite tröttsamt stannar jag upp, och tänker..here we go again...

Vänder mig om och ser henne lite argt i ansiktet...
Kan du köra bil och röka samtidigt...?
Dricker du mer kaffe än vad du först hade tänkt du skulle göra,
och sedan sjukskriver dig dagen efter....?
Säger du oftare saker du inte menar med en prilla under läppen, och sedan ångrar dig?
Frågorna haglar ur mig som om jag hade läst på dem ordentligt..

(..och tänker..F.N vad folk är insnöade, hackar på rökandet, och totalförsvarar alkoholen...)

-Nejnej självklart inte, jag förstår lite vart du vill komma...

-Ja du får ursäkta att jag blir lite upprörd när man manfalt får angripa rökarna vilket oftast bara bekommer dem själva och möjligen dem som får lukta på deras dåliga andedräkt,
medans det här i hallen finns säkert ett tiotal föräldrar som aldrig borde ha satt sig bakom ratten i morse för att köra sina fotbollsbarn på matchen efter en alltför blöt gårdagskväll.
Min rökning och eventuella lungcancer kommer inte att kunna döda mina passagerare och medtrafikanter...

Återigen så kände jag mig så dum, hjärtlös och inskränkt..
Som lät då denne stackars mamma få ta hela min uppbyggda aggression mot de påhopp jag råkar ut för som rökare, vända det till min fördel i jämförelse mot alkoholen, vilket hon först tog i försvar..
Jag gjorde politik av dagens dötugg ute i snön, som bara skulle vara en trevlig konversation först.

Men på något sätt kände jag mig orättvist påhoppad, och förvarade mig för hårt och fel..
Känslornas stig är som ett minfält, och trampar man fel, så exploderar det...

Jag skämdes över mitt lilla utbrott, och en ursäkt hade känts konstigt på något sätt,
men det var ärligt på något annat sätt på samma gång...

..eller så är det som de säger, jag har nog bara gått och blivit en gammal gringubbe...

Rökningen kanske kommer att ta livet av mig på vägen mot döden,
men som drog betraktat kommer den inte att skämma ut mig och skapa livsångest som alkoholen gör.
Eller så är jag bara för dum för att inte fatta det, tids nog får jag veta...

Livets val har aldrig varit enkla, och livserfarenheten borde göra dem visare...
Men allt är inte en självklarhet, inte ens livet...

/Berra

att alla måste rita sitt eget sjökort över nykterheten. Man måste köra på grund tydligen för att lära sej. En del har tydligen bättre lokalsinne och klarar sej bra, andra som du och jag får testa olika sätt att ta sej fram

Det viktigaste är nog att man lär av erfarenheterna man får, försöker komma på varför det gick åt pipan.

Skriv gärna ner det här, då får du en bra, samlad överblick, kan gå tiillbaka och friska upp minnet.

Kram till dej, på med flytvästen så åker vi!
/MB

...inte lika fint som mg:s. Men ett köpeljus får hon här hemma. Ett nytt i lokalkyrkan i morgon. Får du och din syster ngn vila själva? Nej...nu kilar jag ner och tänder i kyrkan redan ikväll. Intressant med din födelsedag...samma dag som min mammas...kan det vara därför jag alltid varit så "svag" för dig? Den tanken...det flummet får vi ta senare. Nu går jag ner i kyrkan...ingen stor "effort". Har väl två minuter att gå. Men måste skynda då den stänger nio. Kram och hopp! /R

göra det lättare för sej och undvika sånt som triggar, om det går. För mej är det nu lätt att klara av situationer där man förväntas dricka eftersom folk tror att jag är fanatisk med LCHF! Det är jag kanske också, mitt gamla dryckesmönster gav inte nån viktminskning direkt. Men det är behändigt att man utgår från att det är därför jag inte tar nåt alls. Hellre det än att erkänna att jag hade ett problemdrickande. Det vill jag inte erkänna. Ju längre tiden går desto tryggare känner jag mej ändå i min roll som absolutist. Jag kan stå för att jag inte tänker dricka, sen är skälet till det mitt eget. Förresten, som jag konstaterat många gånger, egentligen bryr sej andra inte särskilt mycket.
Vi kämpar bra och nu känns det oftast inte som nån kamp heller längre, bara en fördel. Nåt jag är stolt över!

att läsa om ditt år Kalla, verkligen.
Ha de bra,
Fenix

Tycker att det är skönt att så många starka kvinnor har berättat om sina problem med alkoholen, det gör det lättare för oss andra att vara ärliga med våra problem.

Jag tror aldrig att suget försvinner helt, vanans makt är stor men man lär sig att suget inte är farligt utan att man kan hantera det.

De svåra stunderna blir färre men chocken när suget sätter in är lite konstig, spöket kan gömma sig på de mest konstiga ställen. Jag gjorde det ju ganska lätt för mig i början genom att välja bort vissa tillställningar och struket en del bekanta för det inte funkar då vindrickande var det som höll ihop oss.

Men jag tycker vi kämpar bra, så nu tar vi ett steg till//Kramar Kalla