Senaste kommentarerna i forumet

Ja absolut,hänger mkt här och det hjälper mkt. Väldigt bra. Men kanske kan ringa
o kolla söka en kontakt till när det behövs vid tuff stund. Tack för svar!

...hade jag velat att vi gjorde det för länge sedan. Det har jag sagt. Jag har också sagt att det går nästan inte en dag utan att jag funderar på skiljsmässa. Jag har sagt att jag vill så mycket mer än det vi har. Jag har sagt att jag är för ung för att sluta ha sex, jag har sagt så mycket och jag är otroligt trött på att höra min egen röst!

Det blir inga bomber som släpps i huvudet på honom, han vet ganska väl vad jag tycker och har han inte hört så är det inte för att jag inte har talat. Familjeterapeuten frågade om vi talat om skiljsmässa och då sa han att vi skrev ett äktenskapsförord i höstas och det är väl en förberedelse för det? Och jag blir bara så arg att han inte reagerar, varför frågar han inte då vad jag tänker, säger vad han själv tänker om han nu ser det som en förberedelse, varför frågar han inte? Jag upplever ett sådant ointresse för oss så det liknar ingenting.

Tack Mulletanten för trampolinbilden, det är där jag befinner mig nu. Längst ut står jag och får svindel, jag vet att det kommer att göra ont när jag plaskar i men jag kommer att hoppa!

Nä han pratar inte men jag tror faktiskt att hans syster kommer att prata med honom, fråga hur vi har det, varför jag inte är med, hur det går med mitt drickande osv. När jag har velat få saker genom hans tjurskallighet har jag brukat "plantera" dem hos hans syster. Eftersom hon ju är hans syster har jag inte talat med henne om mina tankar, känner nu att jag velat göra det... Fast några av hennes ord finns kvar i mitt minne, när vi pratade om relationer för länge sedan, hur de brukar sätta sig en stund vid köksbordet och prata varje vecka; att hur stressigt det än är skrattar de ihop. Det är ju så jag vill ha det. Bara för det kom jag att tänka på den gången när svågern undrade vart min elaka humor som han gillar tagit vägen... min egen karl blir bara sur när jag försöker skämta.

Förresten HAR jag talat om för min chef att vi har det jobbigt hemma, jag har till och med suttit och grinat inne på hennes rum (inte mitt fel, hon kan vara väldigt sympatisk och inkännande när hon väljer att vara det, stryker en på armen o så). Hon tyckte jag skulle gå ned i arbetstid om jag känner att jag inte kan prestera 100% på jobbet... det känns ju lite sådär, orkar inte ens tänka på vad han där hemma skulle säga om ett sådant avbräck i ekonomin...

Nu kanske jag har fel men som jag ser det så är det mest jag som står för knutslåendet. Time-out är bra. Får se hur det blir.

Trevlig resa önskar jag med. Det är livsviktigt att komma bort från vardagen ibland. DS

Håller nog med LP där... Har själv i unga år jobbat just i finlandstrafiken...både Viking och (på den tiden) Silja. Fylla stavas den resan...och det var en underdrift! Men du behöver ju inte delta. Bara bli stärkt i din nykterhet medans du steppar över spyorna. Du kan nog göra det bästa av det!

Det där med skilsmässa efter nykterheten...den tanken tycks vara så vanlig. Jag har gjort det, Kalla är där. Stigsdotter och några andra nosar på tankarna. Vi förändras och ser saker på ett annat sätt. Ibland blir det bättre...men tyvärr inte alltid.

Skönt att du har hittat din grej iaf. med meditationen tänker jag. /R

Ciao Adde! Har du lust att kolla Pontus fråga i tråden "RÅD FÖR DIG SOM VILL DRICKA MINDRE" (!)? Tror att du - som varit med ett tag - kanske kan hjälpa... Vänligen/R

Hej! Jag tror att AA har sponsorskap...en slags IRL vän. Har du prövat AA? Bollar vidare till Adde - en kille som har kolll på det. Annars kan du väl hänga här med oss? Mig har det hjälpt väldigt mkt även om jag inte har kunnat "ta" på vännerna? Inte mkt till svar där...men en tanke bara? Har du prövat oss? Önskar dig allt gott och hoppas du skriver mer för det hjälper. Konstigt men sant! /Dompa i tråden "Dompa", dit du alltid är Välkommen!

Någon som har tips på var jag kan finna en kontakt person när man behöver. Förutom alkohollinjen! Behöver en vän

Mycket bra!
Jag försöker komma dit också,till avslappningen och meditationen. Just nu är min meditation skogen och långa löprundor på stigarna, har alltid varit mitt sätt att må bättre. Ska ut och pulsa i snön just nu. Men jag behöver som du PP klara av att sätta mig ner några minuter för att låta tankarna studsa.

Viking line är för mig synonymt med fylla och brööt. Fast jag har mycket sällan åkt just med den kryssningen. Jag tror du kommer fixa det alldeles utmärkt och bara växa med din nykterhet ju mer fulla du ser. Njut av buffén och inse att du inte missar ett skit!

Ha en trevlig resa!

Gott att det är bättre på hemmaplan.

LP

Hej LillPer och Fenix!

Meditation har blivit mer och mer viktigt i mitt liv. Det funkar nästan alltid, och det behövs bara 3-5 minuter av stillhet. Jag har laddat ner en app till min nya mobil som hjälper mig. Både att påminna om ATT meditera (varannan dag påminner den just nu), men också att hålla tiden när jag väl gör det. Ett "meditationsljud" ljuder då den tid man avsatt är slut. Så slipper man tänka på tiden under meditationen. Först tyckte jag att det var svårt att meditera, visste inte riktigt hur det skulle kännas. Men nu fokuserar jag på att låta tankar varsamt studsa vidare, samtidigt som jag slappnar av i ansiktsmuskulaturen. Detta hjälper mig att bli lite mer harmonisk, och varje gång ger åtminstone en liten paus och en känsla av förankring.

Krisen här hemma har blåst över för den här gången. De tankar jag hade på att bryta upp och skilja mig är borta. Skönt. Jag vet fortfarande inte vad det här ska gå ut på, men jag slipper i alla fall den gnagande känslan av att vara på fel stig just nu.

I helgen blir det kryssning med Viking Line. Ska bli skönt att äta gott, läsa, sova utan ungar, se och känna doften av havet, äta frukostbuffé utan att vara bakis. Jag ser faktiskt fram emot det, men ångrar väl mig när jag ser graden av fylla...

Jag har också börjat med D-vitamin. Kan inte säga att jag är kanonpigg, men klart mindre trött.
Tycker också att jag repade mig från förkylningen snabbare än jag brukar (eller om det var en släng av någon av vinterns flunsor..)

Eftersom jag är rökare och tillåter mig att fortfarande vara det, så har jag inte haft så stora problem med humöret. Höll upp med rökningen för flera år sedan och det var en riktig pärs!
Då var jag verkligen folkilsken!(så jag har funderingar på att börja snusa istället..)

Nikotinersättningsmedel, tror jag bara att man lurar sig själv med.. Det är ju som att be en alkoholist trappa ner med lättöl som kostar 50 spänn flaskan ;-D

Ha det gott och håll ut!kram/trollis

Ja du Stigsdotter, som du själv konstaterar så går det inte att vänta ut "rätt tidpunkt".
Det slutar oftast med att man följer lögnens gärdsgård längre än man tänkt.(och det går inte att hoppa över, vet för jag har försökt. DET var smärtsamt!)

Det är aldrig lätt att lägga korten på bordet, men det är ännu svårare eftersåt, om man inte varit riktigt ärlig i att berätta vad man vill.

Om tillfälle ges, under familjeterapin, så tycker jag nog att du ska säga att du vill ha åtminstonde en "time out" med separata bostäder.
Det är bättre att ni båda är medvetna om att ni inte kommer att bo under samma tak under en period eller kanske resten av livet.

Det är mycket svårare, om den ene fortfarande slår knut på sig själv(eller kanske båda) för att få ett förhållande som egentligen är slut att fungera..

... Det var mitt lilla bidrag till svamlet... Om tofflan inte passar får du gärna skänka den till hednamissionen ;-D

tröst & styrkekram /trollis

Som jag ser att du gör nu, allt görs nu för sista gången. Men håller med ovanstående, jag tror att maken måste med på tåget redan nu. Inte få det droppat som en bomb efter sportlovet. Ser att du har en förhoppning om att han ska prata med sin syster på resan men tror du verkligen han gör det?, han verkar ju inte vara den som vill prata om sådant och dessutom vet han ju inte vad du planerar. Ni kommer att måsta ha med varandra att göra en lång tid framöver och barnen ska må bra i detta, den chansen ökar om han får känna sig delaktig i det som sker istället för att en bomb kommer efter sportlovet. Att ta in han i planerna så att han får känna sig delaktig i det som sker ökar chansen för att ni två ska kunna ha en bra relation efteråt så att inte barnen far illa.

Styrkekram!

Snart åker jag. Känner mig lugnare idag. Det ska ju också bli väldigt roligt att träffa honom.

Du har rätt Sorgsen, jag får ta det som det kommer. Onödigt att hålla på och stressa upp mig över hur jag kanske kommer att reagera. Och jag måste ju inte berätta allt på en gång, släppa en bomb, utan ta det som det känns bra. Och tack för påminnelsen Miss K, det behövde jag. Jag vill ju faktiskt det, släppa på masken. I de situationer där jag redan gjort det så har det ju faktiskt känts bra, även om det har kommit tårar.

Ni hjälper mig att trycka på pausknappen ibland. Andas in. Paus. Andas ut.

Kramar!

...om du orkar/vill/kan. Tänker på dig! Kram/R

Jag ser ju att du har kommit till vägs ände...och jag personligen tror att nu får det vara slutpratat. Både med olika "hjälpare" och försök att kommunicera med surfarn. Det är dags att börja agera. Du har förhoppningsvis ett långt liv kvar att leva. Det ska levas i värdighet och sannhet tänker jag. Kanske blir det inte alltid så lätt...men det blir sant. Håller med de ovanstående att du kan hinta för chefen att det är lite tufft på hemmaplan just nu. Detta kan köpa dig lite "utrymme"...även om det aldrig är kul att hänga ut sitt privatliv.

Sen när det gäller AAs råd om första året; AA gör ett fantastiskt jobb på de flesta sätt. Men sånna råd ska man inte slänga ur sig. ALLA sätt är bra. Vi är alla olika individer så samma toffla kan inte passa alla! Förbannad blir jag av sånt dravel...även om det är välment. Jaha...så du kanske mår pest i din tillvaro, vill förändra. Håller dig nykter i drygt elva månader och sedan får/tar ett litet återfall...ja, men vad fint; Då får du vänta ett år till på att ta tag i din livssituation?

Nu har surgubben talat! För övrigt så tycker jag att dina tankar går i rätt riktning. Du börjar fundera på boende etc. Har fått en sportlovsvecka med egentid...utnyttja den! Puss min svanflicka! /R

Tänker att kanske även denna saga om Törnrosa kanske kan få ett lyckligt slut. Kramar/R

och så hoppingivande för alla medberoende!

Jag läste din berättelse i flygcerts tråd... den är av det slaget att det är svårt att förstå hur du orkat. Samtidigt VET jag och kan bekräfta att det är möjligt - har mött ett antal människor som genomlevt liknande och/eller andra mycket tunga perioder i livet och kommit ut hela och starkare.

Ha det bra där du är, allt gott! / mt

Sorgsen - en så dramatisk och tragisk berättelse du delar med dig av - med lyckligt slut! När jag tänker "omkring" finns det livsöden, inkluderat skilsmässor, just så ofattbart svåra att man undrar hur människor orkat ta sig igenom. Det visar att det alltid finns möjligheter och ger hopp!

Jag känner en kvinna som för 10 år sen levde i rätt lika omständigheter som Sorgsen beskriver. Idag har hon ny familj, är lycklig. Alla barn mår bra och har hittat sin rätta plats.

Det är ändå värt att komma ihåg att för de allra flesta så flyter en separation på hyggligt eller riktigt bra efter den första tiden - både för barn och vuxna. / mt

Jag vet inte om det är rätt eller fel men det är väldigt vanligt när det kommer till en separation att parterna är på helt olika station. Så var det också för mig när jag skilde mig för väldigt länge sen. Jag levde länge i en tydlig bild att jag stod på en trampolin - och så en dag hoppade jag! dvs ringde en advokat. Då hade jag väldigt klart hur jag skulle klara mig och barnet och hur jag ville ha det. Han var överrumplad trots att vi hade pratat om brister i vårt liv - men det var liksom på ett helt annat plan.... När jag tänker bakåt var det inte så bra alls - men tiderna var också helt andra då.

Annars tycker jag att du gör det "bra" - har tänkt igenom både det ena och det andra. Var finns familjeterapin? Är inte det en bra plats att tala om hur ni ska planera varsitt liv - med barnen som är gemensamma. Vore det inte bra att ta mannen med på tåget? Men det är svårt att råda så det gör jag inte - bara funderar lite i arla morgonstund. Kram på dig! / mt

...ofta på dig flygcert.
Hur mår du?

Du undrade hur det blev för mig och barnen i skilsmässan.
Här en sammanfattning så fråga på så svarar jag så gott jag kan. Fråga om allt, stort som smått!

Jag flyttade till ny ort pga studier och senare arbete. Det gjorde att det var omöjligt för mig att rycka upp barnen från deras rötter trots att de levde i en ohållbar situation. Jag kunde inte ha någon form av dialog med barnens far. Han var både hjärntvättad och maxat avig mot mig i alla lägen. Trots att han hade inlett ettnytt förhållande innan vår skilsmässa var klar. Han försökte sätta mig i dålig dager i alla lägen. Han försökte knäcka mig ekonomiskt, jag levde på csn. Hade jag inte lyckats skrapa fram stipendium hade jag inte kunnat fortsätta studera.
Många gånger tänkte jag avbryta mina studier för att jag inte hade kraft men jag kämpade på en dag i taget.

Inga samtal med soc eller kuratorer kunde förstå hur det stod till så barnen kände ingen annan utväg än att rymma, en efter en. De båda äldste gick det lättast för. De yngre fick flytta med deras far in i hans nya familj. Där blev den totala katastrofen bara djupare. De blev i princip förbjudna hålla kontakt med mig och mina föräldrar. Jag gav dem telefonkort eftersom alla samtal till dem jag gjorde blev avlyssnade. Den yngste, då 7-8år, fick ett som pappan tog ifrån henom. De fick pengar av mig till mat, under sista 6 månaderna tappade den yngste 4kg trots att hen redan var mager. Det var ett rent helvete att se mina barn lida men det var enda vägen för mig att gå. Låta bli att förlänga lidandet genom att hjälpa. Slående likt medberoende till missbrukare!

Den yngste rymde efter ca 6-7månader i nya familjen, hen var då 8år. Sen började anmälningar och rättegångar, utredningar och mängder av advokatsamtal. Först när min yngste var 14 år kunde soc lägga ner en anmälan pga hens ålder och luta sig mot tidigare utredningar. Efter det blev jag anmäld för att ha diverse sjukdomar, anmälningar så grova att jag kunde anmäla exet för förtal enligt min advokat. Det lät jag bli trots att hämningslusten drog.

Först fick jag interimistisk vårdnad, egen vårdnad under tiden rättegången rörande barnens framtida boende löpte. Det tog lång tid, minns inte hur länge, men vi hade en slutförhandling och bara i helt sista halvtimmen gick exet med på förlikning. I den innehöll delad vårdnad, som jag tillät. Den ställde till det vid ett par tillfällen för den yngste då exet lyckades manipulera hens lärare och dök upp i hens skola utan att meddela innan. Det var mycket obehagligt för henom och inget jag kunde förbjuda. Vi kom då överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och då bara lämna skolan och gå hem utan att säga till någon om det skulle upprepas.
Om pappan skulle försöka få in hen i bilen bestämde vi hen skulle skrika högt om hen kunde. Oavsett så lovade jag att jag skulle hämta hen så snart jag fått vetskap. Just det hände aldrig, tack och lov.

Trots allt detta så har hen utvecklats till en stabil vuxen. Hen har haft en tragisk upplevelse för något år sen men tagit sig igenom även den. Då kom vi ännu närmre varandra. Hen ligger mig riktigt nära, är mitt hjärtebarn, tillsammans med de andra såklart, men hen har störst behov av extra närhet med jämna mellanrum. Hen fyller i år 25.

Hoppas något av detta kan hjälpa dig.

Fråga på..

Kram

...också jag kunde vara med på konferensen men hoppas på fler tillfällen.

Kram kram

..imorgon. Min reflektion, utan att råda, är att jag som förälder gärna vill veta hur mina barn mår. Ibland kan jag märka att något ligger och skaver hos dem. Utan att pressa så dyker det oftast upp något att spinna på för att känna om det är stort eller smått som upptar dem. Jag behöver inga detaljer om de inte spontant berättar, bara lämna öppet att jag finns där om de vill. Ofta hjälper det ju att man vet att det finns hjälp inom räckhåll. Hm...detta blev kanske lite svamligt?

Om din pappa är nykter alkoholist så vore jag inte förvånad om han anar trots att du känner du mörkar.

Se fram emot att få träffa din pappa efter så lång tid. Lita på din magkänsla och ta sakerna som de kommer.

Jag kan inte se att du har ljugit för att du inte berättat, ha inte dåligt samvete för det. Du har gjort det du behövt i de lägen du varit och nu har du behov att bli fri masken.

Njut morgondagen och våga vara egoistisk. Klä av delar av masken om det blir läge och känns rätt. Tänker på sinnesrobönen...

Kram på dig och önskar dig en bra morgondag

Ja, möte med föräldrar, det är inte lätt. Vill bara påminna dig om att du faktiskt vill bli av med din mask. Det är inte omöjligt att han redan vet... En f.d. alkoholist känner väl igen vissa tecken, inbillar jag mig. Om han vill känna skuld är hans val, eller hur?

Det är svårt att visa sig svag, jag håller med dig. Jag har motsatt problem, min pappa är helnykterist. Jag känner att han inte kan förstå min eller många andra människors situation eftersom han är så renlärig med allt.

Jag håller tummarna för dig att det ska gå bra! Synd förresten att du inte kunde åka på konferensen som du ville.

Kramar
Miss K

Tack för ditt inlägg! Blir så fruktansvärt ledsen för din skull! Att förlora sitt barn....finner inte ord. Den sorgen är nog ojämförbar, går inte att förklara och går inte över (även om den går att leva med den så småningom). Förstår verkligen att han saknas dig varenda dag...

Min anhörig var en vuxen person som oväntat dog, i onödan, för tidigt. Den sorgen är hemsk, men är nog av en helt annan "art" än sorgen efter ett barn.

Tack Morla (kramar oxå familj och är tacksam för att jag har dem), A (absolut, är redan uppe på pålen igen) och Trollis (du har nog rätt, hade jag inte druckit i går hade jag nog gjort det ngn dag snart, bara för att se om det kunde få mig att känna mindre...nu vet jag att det inte funkar!)

Kram!