Senaste kommentarerna i forumet

man kan ändra, det är sant, men genom att man själv förändras så hoppas man ju att andra ska anpassa sej till förändringen, eller hur? Annars blir relationen sned. Jag tror det ställer till det i alla förhållanden när den som missbrukat slutar med det. Balansen förändras. Jag kan ju bara relatera till mej och mitt. När jag slutade dricka alkohol och tog tag i min vikt så har jag fått en annan självkänsla. Jag står på mej på ett annat sätt. Jag vet mitt värde. Jag HAR plötsligt ett värde i mina egna ögon. Så klart kan det upplevas hotfullt på ett sätt. Plus att jag nu inte längre tolererar att min man dricker sej berusad. Jag tycker mej se att många av oss kvinnor som hängt här ett tag har problem i våra förhållanden på ena eller andra sättet. Sen får man hoppas att kärleken finns i botten och att partnern klarar av att anpassa sej till den nya situationen. Att han också har lust att göra den förändring som krävs för att förhållandet ska utvecklas.

Stämningen är lite hetsk.
Kände för ett tag sen att Forum var på väg åt fel håll.. Ville inte in igen.

Men jag behöver andas lite, släppa vakandet,
så jag går in här en stund.
<3

Ja, vissa vänskapsrelationer som legat slumrande har vaknat till liv igen, med vissa andra har det gått för lång tid. Lustigt hur man med en del vänner kan vara ifrån varandra i år men det känns ändå alltid "hemma" när man ses, andra kan man vara borta ifrån i några månader och ses som främlingar.

Men den största skillnaden jag har märkt är nog att jag är mer öppen för nya bekantskaper, jobbarkompisar t.ex. och att jag har börjat bygga vänskapsrelationer utav de som tidigare varit bekanta man bara hejat på. Tidigare hade jag ingen energi till det och jag var nog ett så hårt virat nystan av integritet att få iddes närma sig. Men jag märkte snart att när jag sänkte garden så kom inte en smäll, utan en kram.

Jag säger inte att jag plötsligt bara fick tusentals vänner, men jag vågade nog släppa in folk som redan funnits i min omgivning som försökt nysta upp men gett upp då det bara var på deras initiativ. En vänskap behöver ju bekräftas från båda hållen. Det var där jag tidigare inte kunde se min del.

Jag vet inte om jag frågat tidigare men har du provat att gå på al-anon möten? Det har hjälpt mig mycket, speciellt tiden i början då jag också kände mig så ensam och inte alls förmådde se vad jag själv kunde göra för att förbättra min situation. När jag bröt tystnaden där, bland fina människor som delade liknande erfarenheter, så var det också lättare att bryta den i övrigt.

Träning av olika slag? Bra för kropp och själ, stärker självkänslan oerhört. Just gymmet kanske inte är bästa stället att träffa vänner men gå med i något korpenlag om det finns något du är intresserad av eller en mindre kampsportsklubb? Jag vet ju inte vad du gillar men våga prova lite olika grejer.

Kram

Tjej mötet blev bra, kram!
/A

inskränkt eller kränkt. Jag ser att just nu är du arg på Dompa och anfaller med det du kan. Något som hans mamma sa om längd. Du kallar honom kung och pratar om härskartekniker. Jag har smygit här ett tag och läst era historirer. Dompa skriver om att måste åka på en tjänsteresa. Du undrar och när han svarar går du i taket. Jag tror att du är en kränkt man. Dina rader andas småsinhet. Var det en förklaring?

Läs läs läs,vaccinera dig lite var dag.
Skriv och lätta ditt hjärta, kom med frågor tankar och funderingar.
Det är ett otroligt stöd du får här.
Kul att just DU kom hit.
Än en gång, VÄLKOMMEN!
/A

Idag hittar jag lite tankar hos några av er andra, tankar som jag känner igen från mig själv och väljer att låna till min tråd.

PersonligaPersson:
"Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker."

Precis som PP beskriver det tycker jag också att man som par ska ha det, de där synergieffekterna, vi-mot-världen-känslan liksom. Kanske känner min make att de justeringar jag gör i mitt liv är steg bort från vår gemensamma väg, men samtidigt har jag gjort försök att hålla samman teamet!

Sedan hittade jag dessa rader från Tilde:
"Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.
Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog."

Så himla sorgligt, men jag tror att jag känner igen mig i detta.

Tilde fortsatte "Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.
Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.
Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.
När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått. [...] jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen."

Jag tänker att jag ska göra precis så, att börja med mig själv. Det är ju bara mig själv jag kan ändra. Fast jag vet inte om jag orkar eller ens vill. Nå, detta får stå här i min tråd som jag nu använder som en uppsamlingsplats för tänkta tankar. Skall ta en tur på stan strax och sedan gå på ett tjejmöte.

Inte kränkt, eller hur menar du?

...fortsättning på det nya året. Beklagar svärfars bortgång, men skönt ändå för din fru att ´få lite mindre oro och stress. Kanske kommer hennes sorg senare, kanske har hon redan tagit ut den. Ibland kan man förvåna sig själv, och omgivningen, när man inte reagerar så som man trott skulle ske. Ibland blir det nog också så att om en sörjer mycket (din svägerska) så kan en annan inte "ta den platsen". Eller något. Kram i alla fall.

Verkar spännande ditt förflutna vill. sluta. Men nuet då? Den kränkte killen?

...och hoppas att du talat med hustrun nu. Hon får fixa själv om det måste bytas så mycket och varför åkte ditt skrivbord ut också. Nej, hon måste få höra hur jäkla jobbigt du upplever detta!!!!

Vi som gärna tar ett eller två glas och gillar det. Känslan osv, har ju blivit experter på olika härskartekniker.

Allt för att kunna bekräfta sitt drickande. Man lär sig agera och fördumma och negligera minsta möjliga motstånd.

Detta ger sig tillkänna även här, ni förstår det beteendet sitter i ryggraden på en alkie.

Jag kan inte direkt peka på att där,och där och tillochmed DÄR!

Men beteendet finns, ibland kan man skymta när det ger sig tillkänna. Tänker inte ödsla tid och energi på energitjuvarna.

Men alltsedan jag landade här ioktober här det skett att fokus flyttats. Jag vet inte om jag har fel?

Men det primära verkar, för mig och mina ögon, inte vara samma hjälpsamma stämning i forumet.

Det är fortfarande en fantastisk källa,
Men som jag avslutade mitt förra inlägg, fokus skall eller borde ligga på att lyfta och pusha alla fantastiska HJÄLTAR som
Har modet
att säga tack men nejtack!

De som inte vågar ge sig tillkänna på forumet.
När det är viktigare att berätta en liv shistoria var dag , vilket självklart är viktigt.
Men då kanske ALLA andra inte kommer fram och vi missar dem.

Det är en outsinlig källa till godhet här.
Jag startade Club vit 2013 och den tar in nya medlemmar hela tiden.

Skit samma när man kliver på, om man snavar, vi är ju här för att förändra drickandet.

Inte! Bli absolutister, men det är ok om man blir det oxå.

Har suttit och funderat om att skriva en livsberättelse
för jag har förstått att min är rätt unik..

Kan låta lite overkligt när jag berättat om allt jag varit med om, men då har jag bara dragit lite i stora drag.

De två motorcykel olyckorna, där den ena var riktigt allvarlig och jag låg i respirator i 9 veckor.
Och har fått lära om allt från grunden, tala äta gå osv.
Hur jag flippfloppade med bil ut på en äng och slutade rulla runt ståendes på taket. Hur jag flygit upp iträd med snökoter. Hur ungdomen präglades av stök.

Vet inte om jag berättat om tiden som ung och då man var ute och sfdansade om nätterna, minns föregångaren till docklands.
Det var en svartklubb vid St.Eriksplan, vet inte om det är några Stocjholmstjejer av er som var där?
Tritnaha, hette den. Drevs av direktdemokratiska sällskapet....

Jag menar, när det skrivs ned vad som skett var dag,
Måste det vara ok om en annan gör likadant?

Men men, det kommer väl berättas allt eftersom.
Nu är nu, jag kommer läsa i era trådar, men för det mesta skriva här.
"Barn som jag är", 184 cm över havet. Tomtekropp som skall bort till beach 2013, börjar bli så trångt i vassen!

Gillar er tjejer, inte vet jag om ni blev kokare av mitt svar? Har skrivit allt på mobilen och börjar få smstumme....... *hahahagöha
Chipp chipp over and out!
Till e alla, <3<3

Det glädjer mig att du har funnit ett fint liv utan spriten, gratulerar till de två åren. Tack för alla dina rader här på forumet, du är ju en av dem som går före oss och varit mig till god hjälp. Det är gott att höra från dig och se att det fungerar men självklart måste man ju gå vidare i livet och prioritera, tar mycket tid att vara aktiv här! Titta in då och då när andan faller på så att vi vet hur det går för dig :-)

bredvid dig i väntrummet. Håller tummarna, din hand och sänder tankar till er och den högre kraften, hoppas det går bra för flickan.

Vill minnas att jag också "smög omkring" här ett tag innan jag skrev själv. Som du redan märkt är det ett bra stöd man kan få här på forumet. Och, jag lovar, det är verkligen skönt att kunna se sina ungar i ögonen, räcka fram glaset och säga: visst får du smaka, det är blåbär!

Fortsätt håll...
För nu är det kritiskt. Fem timmar operation.
Ny väntan..

Mamma 37 !! Häng på och ta en dag i taget :-))

Hej Markatta!
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag har nog alltid varit ganska ensam. Genom mina relationer har jag tillfälligt träffat andra människor som sedan gradvis försvunnit. Det har jag rätt stor del i själv, dålig på att hålla kontakten.

Förra vintern (innan sambon) var jag lite på väg att söka mig utåt, då jag gick i KBT. Som du säger så gjorde min förälskelse att jag "glömde bort andra människor".

Jag sitter här nu med massor av tid och inget roligt att hitta på. Allting känns tomt, inget att se fram emot. Jag är orolig över min exsambo, har inte hört ett ljud på länge. Är rädd att jag ska gå tillbaka om han dyker upp. Hur går det för dig, har du hittat tillbaka till dina gamla vänner?

Kram
Miss K

Tror att de känner sig stora när de får sin första BH. Min 6-åring har ett litet kort linne som hon kallar "sin BH". Den har hon under vissa tröjor. Det är bra att inte kommentera tror jag. Usch vad föräldrar, kanske främst mammor, kan göra illa. Antingen kommentera att det är smått, eller så säger man som min gjorde, något i stil med "dags att börja med BH, det börjar hänga där" - inte heller så himla pedagogiskt, hängpattar har jag dragits med sen dess :-O

Härligt att se att dina barn talar med dig, det är en gåva. Även om det inte känns bekvämt så får du bita ihop och tänka att det är bra att du har koll på vad som händer! Jag trodde inte ungar ville tala så mycket med sina vuxna!

Sen tycker jag nog att du kan säga ifrån om de baktalar sin mamma för mycket. Det är klart att de skall få visa sin besvikelse men det kan också vara ett sätt för dem att "bonda" med dig, att de säger sådant som de tror du vill höra? Det kan jag åtminstone respektera min mamma för, jag minns att hon sa att pappa var världens bästa man - när han inte drack. Jag minns också att hon hejdade mig när jag blev för arg på honom. Det är viktigt för barn att få det bästa av sina båda föräldrar tror jag. Om den ene inte själv kan visa dem sin bästa sida får kanske den andra göra det? Jag har en massa bra minnen av min far som min mor gett mig, det kan vara småsaker som att hon alltid hade så fina naglar för att han tyckte om att måla dem. Hm... lite bluddriga tankar som dök upp här på fredagseftermiddan...

Vill minnas att jag sett dig förr även om jag inte riktigt minns sammanhanget. Våra historier är ganska lika förutom att jag nog tror att jag är/har varit deprimerad och att tabletterna därför varit bra för mig. Men varför fick du dem om du inte var deppig??

Visst är det löjligt när de säger "prova att hålla upp i si & så lång tid"!! Som sagt, om det vore så enkelt skulle jag väl inte vara här???

Det som hjälpte mig var att påbörja en 12-stegsbehandling via en AA-sponsor. För mig tror jag det viktigaste var "överlämningen" - att sluta tänka allt mitt "kan själv". Sluta tro att det bara handlar om den egna viljestyrkan, karaktären, viljan och allt vad det nu är. Att helt enkelt säga till sig själv att "nej, jag klarar inte detta själv, det ligger bortom min egen förmåga".

Det är så himla skönt att slippa vara bakfull - det vill jag aldrig mer uppleva!!

är bra och viktig: det är modigt att säga nej. Vi ska hjälpa varandra, att hjälpa och peppa andra hjälper också mig. Men, jag håller med markatta i övrigt, jag förstår inte riktigt vad du menar eller se som du gör att vi använder dessa härskartekniker mot varandra härinne.

Enstaka utbrott brukar följas av lugnt resonerande, åtminstone vad jag sett. Jag tycker att tonen här i detta forum är den bästa jag stött på i ett internetforum faktiskt. Sen får jag bara hoppas att jag inte tillhör dem som (undermedvetet i så fall) använder mig av härskartekniker som trycker ned andra. Måste ta och läsa den där boken, kan ju vara vettigt att känna till om man blir utsatt (eller utsätter andra då). Finns förresten på biblan som e-bok såg jag nu!

Annars så hänger jag med på ett vitt 2013. Fast jag har ju redan trillat av vagnen i och med några glas på nyårsdagen av alla dagar. Hm, undras om jag måste lämna tillbaka mina tids-medaljer??!

vännen v! Kom nyss hem släpande på två stora kassar fyllda med gamla arbetspapper som jag ska sortera och elda det som inte ska bevaras för min efterföljare. Blev glad när jag såg dig här! Till kaffet:) Kram, kram! / A

"ser" dig här:-) hejhej o kram

Önskar dig ett fint och ljust 2013 Pia, och återigen - tack för det varma mottagandet då jag hittade hit till forumet hösten 2009. Du har stor del i även mitt tillfrisknande. Kram

lite här och lite där;-)
Nu är jag just hemkommen från jul och nyärsfirande med familjen i sydligare delen av vårt land. Jag är inte en sådan där ständigt uppkopplad person, har inte lyckats/brytt mig om att skapa ett e-post konto till telefonen, har inte facebook, tar nästan aldrig med mig datorn om jag inte måste för jobbets räkning eller ska vara borta länge. Dinosaurie, men mår bäst så. Annars läser jag valda delar av forumet hyfsat regelbundet. Ibland dagligen, ibland med någon veckas mellanrum. Skriver gör jag mest i "Det vidare livet", även om det är mer sällan nu sedan liten kom. Livet fungerar nog rätt väl just nu skulle jag vilja påstå. Poletterna trillar fortfarande ner en efter en, berättelsen om mig, vem jag är och varför, vem jag vill vara, och igen - varför, blir tydligare och tydligare. Jag är dig hack i häl kompis! Snart tre år sedan sista återfallet.