Senaste kommentarerna i forumet

Jag har sorterat ut en del saker som är mina, tänker mycket på vad som är mitt respektive hans varje gång jag öppnar ett skåp, tar ett glas eller en tallrik osv.

Och precis som du skriver: alla saker man blir kallad, får skäll för osv. Min sambo dricker inte längre, men fy fan vilket svin han är.

allt är kaos, som vanligt.

Är så less på att bli utskälld, kallad saker och allt skylls på mig.
Har inte ord, skäms för att skriva här: hur kan jag må så dåligt och ändå stanna?

Har varit på banken och fått svart på vitt: jag kan inte ens köpa en bostadsrätt och några hyresrätter finns inte. Så, vart tar jag vägen? Ska man bo i bilen eller? (Som för övrigt står på sambon, ironi).

Har försökt prata med honom, men allt läggs på mig och sedan läggs locket på.
Så jävla less. Jag har ju ingenstans att ta vägen... Och hoten om att jag inte ska få ha barnet...

Tänk om jag hade haft pengar, obegränsat.

Utan att komma med diverse pekpinnar eller liknande, hur kunde det gå så långt?
Var det värt det, självklart måste det vara det.
En medberoende har det nog ofta mycket värre än själva alkolisten.
Tycker verkligt synd om dig, och denna fina uppsyn som du trots allt besitter.
heder åt dig, du är guld värd!
Hoppas verkligen att din kära make någon gång kommer se och uppskatta ALLT du gjort!
Du så bäst, för honom!
//a

du har verkligen gåvan att hitta de rätta orden när de som bäst behövs. Är du präst kanske:-)
Fenix

...förstår dig...vill bara tillägga att vägen hit har varit lång.

När jag träffade min man så dröjde det inte lång tid innan han berättade att han är alkoholist.
Gud vet hur många frikort han ar gett sig själv genom att han haft insikten. Gjort och gör mig galen!
Han har använt sin alkoholismtitel till att ge sig själv större spelrum. Någon som kan känna igen sig?

Just dessa friheter har varit/är svåra som tusan att slå hål på. Han berättar öppet och förståndigt för alla att han är alkis.
Plötsigt har dörrar öppnat sig och han har, gentemot mig och på arbetsplatser, tagit ut svängarna. Han har sällan låtit bli gå till arbeten, sällan kommit sent, i princip aldrig varit sjukskriven. Alltid skött sina uppgifter. När fyllan gett odörer har medarbetare/arbetsgivare bedömt hur mycket han kan ha druckit...ibland haft samtal...han förnekar aldrig! Några gånger druckit på jobb och blivit hemskickad men alltid varit där morgonen efter, skött uppgifter hemifrån och fått dem han har under sig att göra det han chefat dem till att göra. Allt verkar ha flutit så hela hans liv! Insikt jag fått sista året...

För en dryg månad sen blev han uppsagd! Tack o lov! Han hade tänjt gränsen för långt! Jag har gått och väntat på detta och hoppades det skulle ske innan han utsatte sitt liv. Så långt hade det skridit! Leva eller dö!
Det kunde gått vilken väg som helst, mot en förbättring eller ner i jordegrav.

De senaste dygnen har jag känt en större oro men så länge vi är tillsammans och det finns sysselsättning som intresserar honom så verkar han hålla sig på den friska sidan. Jag är inte på något sätt någon lektant, han gör det han vill medans jag jobbar och det har hittills gått bra. För var dag blir han gladare men samtidigt rycker det i de destruktiva mönstrena som tagit större och större plats i hans kropp. Otäckt hur ett missbruk helt kan ta över en frisk människas sans och förstånd...

Jag önskar dig allt gott jag kan ge i din kamp.
Missbruk är ett gissel och vi vid sidan om kan inte göra någonting så länge missbrukaren väljer vara kvar i dess grepp!

hämtat från lessenfruns tråd och hon har hämtat det från en förälder som förlorade sitt barn i tsunamin

Skört är ödet som vi fått oss givet,
Stor vår risk att trampa snett och skeft,
Farligast av allt är livet.
Det har ännu ingen överlevt

dem tar jag till mig och bevarar. Kämpa vidare... Kram / mt

"Skört är ödet som vi fått oss givet,
Stor vår risk att trampa snett och skeft,
Farligast av allt är livet. Det har ännu ingen överlevt."

Så skrev en mamma i en minnesruna över sina barn som försvann i Tsunamin..
Jag är verkligen ingen blödig typ,
men det där tyckte jag var otroligt enkelt och fint.

Och sant.
Vi kämpar vidare här..

Tack.
Kramar!

med santorini. Har också jobbat i mansdominerade miljöer och där förekom skvaller, skitprat, missunnsamhet, bevakning av egna intressen och undergrävande av andra i samma utsträckning som på alla ställen jag jobbat. / mt

mormor och farmor och många av er här är väl i ålder med våra barn. Flera på mitt jobb är i ålder med våra barn. När de himlar sig och är trötta på sina föräldrar brukar jag tacka för tipsen:))) Jag rådfrågar dem också (på skoj och lite allvar) när jag funderar om våra barn ska fixa olika saker med barnbarnen - och de lugnar mig alltid och säger "man lär sig..."

Det är ganska härligt att jag känner mig helt "jämställd" med dem i arbetshänseende samtidigt som vi så uppenbart är olika generationer som i relation till barn- och familjeliv lever i olika världar. / mt

för snart är du där själv med eller utan brännvin.

Ha det Gött

VV

Att bryta upp kan många gånger ses som ett oöverstigligt hinder, bland annat på grund av allt man samlat på sig under åren. Mitt eget uppbrott gick snabbt eftersom jag i princip gav allt vi hade till min fd och hennes nya sambo. Mina saker fick plats i ett oansenligt förråd, där jag samlade dom saker som betydde mest för mig. I mitten av förrådet hade jag en skön läs fåtölj och på väggarna mina favorit tavlor. Det blev en och annan whisky där.

Saker försvinner dock under flytt och annat och numer så bryr jag mig inte så mycket om materiella ting, men gamla kort berör mig mycket fortfarande. Där kan man faktiskt se lyckan le igen även i ett gammalt och avslutat förhållande.

VV

Jag läser mammy! Kram

Kanske dom behöver öppna upp i huvudet om hjärnan svullnar för mycket.
Dom är så otroligt duktiga alla läkare och kirurger.
Jag fick huvudet öppnat då hjärnan svullnade och trycket blev för stort.
Man överlever och man repar sig, det tar tid. Himla lång tid, men det går bara viljan finns och man har bra folk omkring sig.
Kramar!
/A

med bara karlar och dom var faktiskt både skvallriga och nyfikna. Efter det vill jag inte höra talas om skvaller"kärringar":-)

...du lät bara så arg på oss alla så jag inte kunde låta bli att sticka ut näsan - å så lät jag grinig o förorättad själv! Det är inte lätt att skriva inte (och ibland känns det bara larvigt att gödsla med smileysar ;-) kram på're

Mår dåligt, läser och är nykter. Tack för att ni skriver! Kram

...god fortsättning till dig och Mullegubben. Tack för att du finns här och delar med dig av era erfarenheter. Känns lite som att ha en mormor som sprider värme och vishet :-)

Jag vet mycket väl att jag generaliserade grovt, ber om ursäkt om du tagit illa upp, borde gödslat mer med smileysar.
Det är skitsnacket och skvallrandet jag hängt upp mej på i de fall jag sagt upp bekantskapen.

... i era tankar om mingel och socialiserande. Ibland kan jag undra om det är något fel på mig som är så ointresserad av människor när det räknas som en kompetens att vara social? Jag är intresserad av människor som jag tycker om och "fastnar" för men inte alla. Min svägerska berättade nyss om en av hennes kollegor som var med på deras fest, att hon är så himla social och nyfiken på andra människor och frågar en massa. Och att hon brukar testa andra människor och blir jätteirriterad när de inte frågar tillbaka. Jag var också med på den där festen och försökte febrilt komma ihåg om jag hade pratat med henne och i så fall varit sådär otrevlig som hon inte gillar!!

Fast i mitt fall tror jag lite av det osociala var kopplat samman med drickandet, det tog så mycket resurser i anspråk att fundera över hur mycket alla andra dricker, hur mycket som finns kvar, hur jag själv ska kunna fylla på & fyllna till...

Och samtidigt nickar jag ofta igenkännande.
Och bara vetskapen av att du läser vad jag skriver stärker mig i mitt beslut om att skita i alkoholen.
Du är grym som tagit dig hit!
/a

och skvallriga. Faktiskt. Jag diskuterar gärna nagellack och kosthållning men lika gärna andra mer "djupa" spörsmål. Skitsnack/skvaller ställer jag inte upp på! Måste bara få säga det.

Tror det var turen 73 som jag önskade lycka till med kram och alles.
SÅ VAR DET EN KILLE, och nu du bruden. Kallar dig inte tant för det tror jag inte du är!
Men nu kör vi, skönt att du skall prata med ngn.
/A

...det viktigaste, även om man inom AA firar tid, är ju ändå att det är en långsiktig förändring som sker. Men, man vill ju gärna räkna dagar och fira månader, då känns det extra bittert att trilla ned på noll igen. Fast egentligen är det ju ointressant. Känner mig lite mindre nedslagen i dag men jag gör inte många knop här på jobbet. Sitter och funderar på vart jag vill bo och har anmält intresse för ett nybygge i min kommun. Tänker att ungarna ska få vara kvar i sin närmiljö i alla fall. Vet att maken vill bo på andra sidan stan men det behöver jag inte bry mig om. Fast jag måste nog fundera lite över vad jag kommer att ha råd med. Måste börja rensa ut grejer hemma, har så mycket skräp och så mycket som förmodligen inte är skräp (mitt skräp = någon annans skatter) men det gäller att ha tid och ork att göra sig av med saker på annat sätt än genom soptunnan.

Är så trött och kom inte upp i tid imorse heller. Fast här får jag nog faktiskt skylla på barnen som kom och la sig hos mig. Inte lätt att komma upp när man har en gosig katt på magen och en dito unge på vardera sida. Om man tänker efter är livet ganska gott ibland.

Förresten att vara ärlig mot sig själv, eller mot andra, att ta ett glas när ingen ser och lura sig själv. Kom att tänka på en av mina muslimska arbetskamrater som tyckte att man kunde ta sig ett glas då och då med dörren stängd, det såg inte Allah. De hade ett rätt sympatiskt sätt att se på religion dessa muslimer, plockade russninen liksom. Min dåvarande kvinnliga chef tyckte att "slöja? Äsch, det kan jag ha när jag blir gammal och ful!"