Senaste kommentarerna i forumet

Du ligger ju bra precis en vecka före mig. Jag tänkte ett stopp till midsommar när jag tog beslutet för tio veckor sen. Längre än så orkade jag inte se. Nu ser jag ingen anledning att börja bara för att det är midsommar. Vi firar med släkt och barnbarn så det har inte varit ett fylleslag på många år, men visst dricks det en del. Jag skyller på min medicin än så länge om nån vill truga , men det brukar aldrig vara några problem. Bara jag som saknar OP:n till sillen och sedan x antal vinglas på det. Men det fixar jag. Vill inte att barnbarnen ska se mig påverkad. Den här tiden på året är magisk med sina ljusa nätter och jag vill till fullo njuta av det i år utan dimseende.
Du kommer att fixa det här bra, LN. Du verkar ju ha en mycket vettig person vid din sida också. Det är ovärderligt :).
Kram/ FM

Har du "klarat" dig. Du verkar så stark och jag hoppas allt går bra för dig. Jag har mina återfall men bara hälften så ofta. Det är poitivt. Om en vecka är det semesterdags och då blir det ingen alkohol på 3 veckor.
Kämpa vidare

Detta stod på mitt te jag just drack. Och något jag kämpar med, att bli den jag är. Alkoholen är inte den jag vill vara. Förstår så väl allt detta med kravfylld tillvaro. Just nu känns det till o med kravfyllt att vara den jag är....

tror jag.

Mhm, tveksamt. Är en halvofficiell person pga mitt jobb. Har läst på forumet om en träff, återkommer när jag kommer på namnet på tråden.

Och nu är de bra dagarna fler än de sämre.men de kommer fortfarande.
Framför allt så har det börjat komma normala dagar utan glädjetoppar eller svarta svackor.
Så du kommer dit också.Ändå så vet jag att jag verkligen aktivt jobbat med detta för att komma loss och vidare utan att lcykas så vidare värst.Men jag tror man måste få grotta ned sig ordentligt och bo i det ett tag innan själen liksom fått nog och tänker att Nä men va fn nu räcker det.

Om du tänker det att du varit nästan lika sjuk dom den man du levt med så måste det få ta tid.Det är så mycket man sörjer,inte bara en relation som går i kras.

Helt, helt osannolikt och fullständigt unikt!!! Ingen ångest, ingen trötthet,inga minnesluckor, ingen besk särbo ! Detta känns underbart. Men jag tar min antabus i morgon bitti. Ska på en familje- och släkttillställning med rejält med A på onsdag och vill inte bli frestad. Det räcker inte med min "måttlighet" då eftersom barnen är med. LenaNyman, dåligt samvete har vi mer än tillräckligt av på forumet och själv forumet ska inte lägga sten på bördan. Ibland svarar vi och ibland inte, det spelar ingen roll. Vi stöttar oss själva och varandra genom att skriva. Men snälla du, byt namn på din tråd!!!! Det är hemskt att läsa och du har kommit så långt ifrån den känslan !!

Sitter här och tänker att det vore fantastiskt spännande att träffa er forumvänner på riktigt IRL. Då dök idén om att man faktiskt skulle kunna ordna en träff upp. Fast då lämnar man sin anonymitet och det kanske inte är så bra? Och så blir det en grupp i gruppen av de som deltar på träffen och lär känna varandra. Kanske inte heller så bra?
Ni som vairt med på forumet ett tag, har det ordnats några träffar tidigare? Hur har det blivit i så fall?

... men försök att stanna i nuet!
Jag skriver detta lika mycket för min egen skull som för din skull - jag känner ju emellanåt samma panik som du.

Försök att stanna i nuet, försök njuta av de bra sakerna. Jag vill gärna på tecken på, bevis och bekräftelse på att jag gjort rätt, men det kommer liksom inte de tecknen jag väntar på - och då får jag försöka släppa det, och njuta av det som är bra. När man hade det så illa innan så trodde jag på något sätt att det skulle bli fantastiskt när jag lämnat, men det krävs ganska mycket jobb, och det blir inte så som jag förväntade mig. Jag tänker fortfarande att jag måste "kompisdejta" för att träffa nya vänner, men jag har inte kommit dit ännu. En kollega har frågat om vi ska åka på en resa tillsammans i sommar, och det ska jag försöka med, kanske något sådant är möjligt för dig också?

Kramar, från en som känner igen ångesten, paniken, de missade drömmarna, sorgen...

Har lyckats förtränga att den helgen är så nära...
Vill inte alls delta i firande som jag brukar det här året. Föreslog särbon att vi skulle ta med oss tält och sovsäck och ge oss ut på vandring istället, men han verkade inte alls förtjust i den idén tyvärr. Han gillar och ser fram mot midsommarfirandet som det brukar vara, med vänner, mat och dryck till långt in på småtimmarna. Eftersom jag inte vill vandra ensam så är det väl festen jag får rikta in mig på också. Anar att det kommer att bli fler sådana tillfällen framöver, då det som lockar mig inte stämmer med hans önskningar. Kan inte riktigt se vart det kommer att leda framöver.
Din beskrivning av ditt och Lucas nya "vi" låter så fin. Hoppas utvecklingen mellan mig och min käraste kan gå åt det hållet också, men det finns nog en risk att det blir tvärtom.
Men en dag i taget...

Livet bara snurrar på o det är bara att följa med men jag känner nig så osäker på allting. Jag vet inte vem jag är o vad jag vill. Jag vill känna hur det känns att leva på riktigt o vara lycklig o ha en plan med livet. Hur lång tid tar det innan man hittar sig själv o kan börja leva o känna lycka? Det klart att jag kan känna lycka tillsammans med barnen o så. Men jag får såna panikkänslor när allt är så ovisst o jag inte orkar ta tag i saker o inte vet var jag ska börja.
Jag vet inte vad jag ska göra för att komma framåt o känna att jag gör rätt!!

Härligt att höra att gårdagen gick din väg. Det är skönt när det lyckas, det man föresatt sig.

Har lite dåligt samvete för att jag aldrig svarade på ditt inlägg i min tråd. Jag visste i ärlighetens namn inte vad jag skulle svara dig. Själv har jag lämnat tanken på måttlighetsdrickande i nuläget - blir man nekad att köpa ut från bolaget en lördag innan dom hunnit stänga känns avhållsamhet som den bästa vägen att vandra för min del. Men däremot kunde jag ha hälsat dig välkommen hit till forumet. Alltså, ursäkta mitt ickesvar till dig och varmt välkommen hit, Valeria!

/L

Efter Netflixandet blev det podden Serial om ett verkligt mordfall i Baltimore där en ung tjej blivit mördad och hennes 17-åriga fd pojkvän döms till livstidsfängelse för det. En reporter har börjat granska fallet 15 år efteråt och hittar mycket som går att ifrågasätta i den gamla utredningen och rättegången. Superintresssant och spännande!

Nu sitter jag i sängen och känner faktiskt små sprittningar av lust att göra något annat... Får se vad det blir när jag ätit frukost :)

Ha en bra söndag alla fina forumvänner!

Önskar dig en bra dag i dag, med eller utan netflixande. :)

Hur står det till i dag? Vet du, nu när jag loggade in här kom jag plötsligt på att jag drömde om toda pasa i natt. Jag sa det långsamt till nån. "Toda pasa". Lustigt, va? :)

Jag älskar att läsa berättelser från er som kommit så långt från alkoholen att livet blivit självklart helt utan.
Det är en sådan underbar inspiration.
Tack Anders!

Nej, jag vill inte fira midsommar i år med mina vanliga prissar. Det dricks flera dagar på raken. Men det är jag själv som utsett drickat som huvudnummer. Det är jag och ingen annan som tyckt att det här med att festa "lovligt" i dagarna tre eller fyra varit det bästa av allt.

11 veckor a-fri. Det var ett tag sen. Bara detta att slippa komma på att "shit, nu glömde jag börsen hos M" eller mobilen eller nåt annat. Att slippa det där jädrans kaoset. Kontoutdragen är tomma på poster från bolaget och taxi. Men det skönaste av allt är nog att vi har ett annat slags "vi" tillsammans, Lucas och jag, när jag är nykter. Jag försvinner inte in i min värld, som han brukar säga, och jag försvinner inte iväg till nån kompis eller ut på nån pub. Det är Lucas och jag som planerar helgerna nu. Inte alkoholen och jag.

Hoppas du vaknat till en ångestfri söndagsmorgon Valeria! Det är en tuff väg du valt - balansgången - men din beslutsamhet känns ända hit. Glad att få vara med dig i detta.
Kram!

Så bra att du tänker på detta, det är bra att ha en plan innan det är realitet!

Barnen ska självklart inte behöva välja, men de ska inte behöva vara hos honom om/när han dricker/har abstinens! Tror du att barnen kommer ha det bra hos honom, att han kommer hålla sig nykter? Kanske är det bättre att du har barnen mer, om han tar återfall ibland? (För man tar återfall, det är ett val, inte något man får!)

Om du försöker vara snäll och låta ha honom barnen trots att du är tveksam pga hans alkoholkonsumtion så behöver du tänka på barnen! Kommer de ha det bra, kommer de känna sig lugna och trygga? Har de någon att vända sig till om/när pappa inte klarar att ta hand om dem? Är de stora nog att ringa dig om de behöver?
Krasst- om du låter dem bo där halva tiden så är det oerhört svårt att ändra det sedan, om inte han accepterar det eller gravt missköter sig, så gå inte med på något som du är tveksam till!!!!

Mitt absolut bästa råd är att kontakta socialtjänsten - de ska erbjuda samarbetsavtal - då kan ni prata i ett öppet forum och ta upp allting och få hjälp att prata, utan att de bestämmer åt er. Du kan också ringa anonymt och berätta om situationen och få råd. Du kan också presentera dig, och ringa samma handläggare varje gång, som en garanti för ev framtida ärende - om de vet din oro, och du ringer varje gång det händer någon mindre bra situation så vet de lite bakgrund för ev framtida anmälningar.
Om du har kontakt med socialtjänst så kommer de räkna med dig som förälder som tar sitt ansvar - det är inget farligt att ringa!!
Lycka till! Skriv gärna mer!
Kram

Godmorgon alla nyktra, och onyktra, vänner.
När jag gick i behandling så sade en av deltagarna det som står i min rubrik.

Och jag själv tror att det stämmer lite.
Fortfarande så fokuserar/ser vi saker som vi har prioriterat i våra missbrukarliv.
Vi ser andra människor som dricker alkohol ute, de skrattar, umgås, och har jättetrevligt.
Kul för dessa......men vi måste hitta andra glädjeämnen i livet.
Och dom finns! Ojojoj...dom finns i massor!
Själv så upptäckte jag naturen omkring mig där jag bor. Nuförtiden går jag ofta på dagsvandringar i Skåne där jag bor.
Jag har också blivit mycket ödmjuk mot mig själv och andra människor. Och jag respekterar alla människor, oavsett religion och hudfärg.
Jag har med andra ord blivit pånyttfödd och jag tackar MIN högre makt ofta för detta.

Och en sak till......................jag vaknar alltid nykter och välmående.
En ny dag och mååånga nya utmaningar väntar!!

Jag önskar Er alla en riktigt trevlig söndag.
Er
Anders Månsson

Att sömnen ska bli bättre det ser jag fram emot. Nu blir det inte mycket till sova.
Ska nog börja cykla mountainbike, skulle vara kul att få upp lite flås igen efter flera år av självmisshandel med alkohol.
Som det är nu gäller det att ta en dag i taget och se varje morgon när man vaknar utan bakfylla som en seger i tävlingen mot sitt egna psyke

Alla andra gick också och bjöd in till efterfest och sa nej! Första gången i världshistorien för mig!!!

Har en kul kväll och känner inte att jag behöver vara medelpunkten och hålla igång alla. Minsta lilla det tar emot går jag till mitt hotellrum och behöver inte ursäkta mig för en enda j-l!!!! En bagatell för många men en stor känsla för mig!!! Kram alla forumvänner ! Ni är min eget spännande liv!

Är vid stugan, bara jag och lilla frugan...
Fortsätter och tar vid där jag slutade för ca två veckor sedan, det blir bra, men det slutar aldrig känns det som, ombyggnationerna...

Jo jag mår bra av det, det känns bra när man får skapa något, från idé till färdigställande.
Tur att vädret sög med kyla och lite surt regn, ingen vill vara ute när det drar kalla kårar efter ryggen.
Suckar och tittar ut över en bortglömd trädgård, har inte hunnit med den den här säsongen, den ser för jävlig ut i mina ögon, men det är ju som sagt...ur mina ögon.
Man sätter olika kriterier lite granna på vad man prioriterar, i år lägger vi mera krut på att försöka färdigställa inomhus, jo jag har nästa prio på husgrunden också....
Därför känns det som om det aldrig tar slut.

Lite kul hade jag också, när jag var på väg till dasset idag så fick jag igång två talgoxar som i stort sett försökte anfalla mig och sedan se ut att vara skadade, de måste ha ett bo i närheten och jag förflyttade mig några meter för att försöka ta reda på var de ökade på intensiteten i sitt varningsläte.
Mest troligen hade de ungar under takåsen på bastun, de stack ute lite pinnar ur ett hål vid takbjälken.

När vi igår var på väg ut så sade frugan i bilen...stanna!, vänd bilen och åk tillbaka mot längan med brevlådor, jag gjorde som hon sade och där under lådorna satt en liten rävunge på några veckor gammal högst och helt orädd snussade den runt i gräset efter något ätbart, äh men den var så söt så jag fick bita mig hårt i läppen för att inte kliva ur bilen och ta upp den i famnen för att ta den med ut till stugan, men dess mamma måste ha funnits i dess närhet.
Vi hade en halvtam rävunge vid stugan för ett tiotal år sedan som kom varje gång vi startade grillen, den visste att jag alltid stack till den en liten köttbit eller korvsnutt när det började lukta grill, den tog maten direkt ur handen på mig, men en av de bofasta satte en hagelkärve i den när den började bli allt för orädd för människorna.
Tråkigt när jag till en viss del hade ett ansvar för detta, men det var en underbar tid, kommer aldrig att glömma den.

Har vid flera tillfällen på sistone funderat på att omvärdera mitt förhållande till alkohol och rökning.
Senast nu för ett par timmar sedan när jag fick en sprängande huvudvärk som inte gick att lösa med huvudvärkstabletter, tänkte att jag vet nog vad som skulle kunnat ha lindrat den värken, men tog sedan mitt förnuft tillfånga.
Samma sak under dagen då jag behövde en bra anledning till en liten rökpaus men utan att röka, kanske en av det feta garrarna i humidoren skulle kunna avhjälpa det.
Men minns att för fem år sedan så var det precis samma trälåda som fick mig att börja röka igen under dryga fem år, så det kändes inte lika lockande längre.
Läskigt hur drogerna försöker underminera mitt undermedvetna, och hur jag trots 7 och ett halvt år fortfarande kan känna av kroppens hemliga små viskningar.

Det är läskigt, men jag har ändå valt att lägga mig i soffan framför teven på kvällen med min blixtrande huvudvärk, och lipar till kroppens hemliga signaler.
Jag är starkare än den, och står ännu en dag på prispallen över alkoholmissbruket och rökningen.

Jag vet hur det går om jag faller till föga för mina inre demoner, jag kommer att bli fången åter igen....
Tittar ut genom fönstret på en dunkelblå himmel, det blir inte mörkare än så här trots att klockan är snart halvtolv på natten, ett par veckor till, sedan blir det mörkare igen.
En sak jag inte skulle ens ha tänkt på om jag hade druckigt ikväll, man får vara tacksam för de små sakerna, men som skulle ha känts så stora om jag inte fått uppleva dem.

Att vara nykter har sina fördelar, men det tänker man ju aldrig på när man dricker...

Berra

Bra jobbat, KjellGW! 14 dagar är en bra bit på väg. Så småningom släpper det fysiska suget sitt grepp, sömnen blir bättre osv. Så, håll ut nu. Senare kan det komma en period, då man känner att det direkta suget efter alkohol har minskat och att man därför tror att man kan dricka igen. Varning på det, för det kan man vanligtvis inte. Lycka till nu och förstärk dina framgångar med att göra något mer positivt. Exempelvis börja träna regelbundet, ifall du inte har gjort det tidigare.