Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas att det går bra, kram!

Du tycker att du är burdus och osäker, har ju följt dig här i snart ett år och det är inte den uppfattningen jag fått om dig, tydligen inte mt heller.
Ibland har vi uppfattningar om oss själva som inte stämmer, du kanske har varit sådan men är det definitivt inte längre.
Jag känner ingen oro för dina barn när de är med dig, de kommer att få sunda värderingar.
Tråkigt att höra att inte J tog tillvara på tillfället att vara närvarande med sina barn men det är hennes val. Känner så för barnen bara.

Jag förstår dock dina tvivel på dig själv eftersom jag ofta känner samma sak men vi kanske måste tro på att vi duger som vi är, it's good enough.

Kram!

Tack mt för dina varma ord...men sanningen är att jag är burdus och osäker...ofta. Jag säger/skriver saker utan att veta var de ska landa. "Får man säga så?" Den tanken infinner sig ofta efter att jag har levererat min "sanning"...men då är det försent. Och redigerar gör jag inte...kanske av dumhet? Kanske av princip...typ; "Tärningen är kastad" ...lev med det.

Osäker är jag i min föräldraroll. Jag vet ju vilka spår mina föräldrar satte i mig. Jag vet hur jag påverkades av framför allt mammas "visdomar". Hur jag än idag undviker korta män och fula kvinnor (dumt)- för det sa mamma! Hur jag avskyr att dömma efter hudfärg/ålder/yrke (bra)...för det sa mamma. Så vad ger jag mina barn...jag blir rädd att öppna munnen...vem vet vilken groda som ramlar ut och tar fäste? Den där föräldrabiten kommer jag nog aldrig växa in i. Jag vet dock en sak; Mina ongar ska inte behöva dras med mina fördomar och åsikter. Det vet jag. Men hur göra? Tiga?

Jaja... Det goda nu. Eller bara gott för mig om jag ska vara ärlig. Min grannes dotter vill hyra huset i byhåla och bo nära sina föräldrar. Gott! Men varför? För att hon lessnat på sin alkie och tagit klivet. Gott eller? Jag blir så trött. Tänk om hon är en av de hundratals kvinnor som hittat hit? Nej, det tror jag inte...hon skulle känna igen mig direkt. Det skulle inte störa.

Men för mig blev det gott...nu ska räkningarna betala sig själva. Inser ju att jag lever på "lånad" tid. Huset måste bort....J vill också ha sin del.

Det är mkt med det jordiska :-( /R

Glader kanske?
Riktigt GLAD för din/er skull
/!

Tack för dina rader. Och god fortsättning.

Våren är vår. Skönt att aftnar är över. Det är lättare att vara nykter utomhus. Och i år hukar vi inte bakfulla i skuggan.

Vad var det Fröding skrev?

Friskt! Grönt! Skönt! (typ). Men där är vi snart. Har alltid längtat efter våren men oftast hamnat betraktandes den inifrån. Bakfull. Eller ute när solen gått ner.

Trädgården i dekadent förfall. Ska beskära fruktträd till helgen.

Har du vägarna förbi Malmö bussar jag på en kopp. Och frukt från hösten. Den lyckades jag rädda.

Kramar/p

Jag är glad för din skull....
Åh vad jag önskade att min sambo kunde göra som din, erkänna och inse och vilja förändra.
Lycka till!!

En riktig EK att hålla tag i, när vi svajiga småbjörkar flyger och far i vinden.
Då känns det tryggt att ha rn riktig ek vid sin sida.
Skit i och du tappar fästet ibland.
Kom hit och läs och skriv, det hjälper
Du är mannen!
/A

..om man nu får säga så om dig..?

Nja, jag har slutat lägga några som helst tvivel i om jag "sabbar" andras drickande längre.
Jag anser nog att dricka alkohol är var mans ensak, jag dricker det som gör mig gott,
de andra dricker det som gör dem gott, och alkoholen gör inte mig något gott.
Alltså avstår jag det i alla dess former.

Jag brukar jämföra det med att vara allergisk, man trugar inte en nötallergiker att "bara ta en enda hasselnöt", för att göra det lite trevligare, det kan vara livsfarligt för den personen.
Och alkoholen var livsfarlig för mig i längden, ångesten höll på att ta mitt liv.
Svårt att förklara för den som är oinvigd av alkoholens baksida.

Nej, det tog timmar att sparka sig trött i sängen igår natt, och första arbetsdagen på många dagar var väldigt dryg, alla var inte där så det underlättade lite i alla fall..

Min lilla svärfars bortgång förvånar mig minst sagt, inte att han dog,
för han var gammal, sjuk och hans tid var inne, han hade levt sitt liv på övertid t.om, 90 bast!
Få förunnat idag, men man kan drista sig om hur värdefullt hans liv var de sista åren.
Då hade nog hellre jag trillat av pinn lite tidigare.
Men att han hade levt ett rikligt liv innan dess råder det inga tvivel om, har fått höra hur hans barndom var när de levde 8 syskon i ett enda litet torp mitt ute i skogen, mamman dog när han var 4 år, och pappan jobbade i skogen 12-14 timmar per dygn.
De hade 2 timmar på skidor för att bara kunna handla mat osv...
Brukar känna nästan hur hur Monty Pyton four Yorkshiremen-sketchen ekar i mitt huvud...

http://www.youtube.com/watch?v=13JK5kChbRw

Men åter till hans bortgång, och varför den förvånar mig...
Frugan och hennes syster är ena riktiga känslomänniskor, de kan gråta för ingenting.
Minns hur jag för många år sedan när min pappa dog hörde min fru säga, .."hur ska jag någonsin orka klara av det när mina föräldrar dör"..
Men här sitter hon nu och är en av de rappaste sorgenärer jag någonsin sett!!!
Till saken hör att hon har redan hunnit vänja sig med sina föräldrars sjukdom (Alzeimers)under många år, de har varit "mentalt döda" sedan lång tid tillbaka.
De har bara varit en förkroppsligad liknelse av deras föräldrar, samtidigt som deras minnen, blickar och glimten i ögat sakta har tynat bort i ...ingenting.
Så de har varit "borta" sedan länge, och hon har hunnit säga farväl under en lång tid,
men att pussa på en hålögd och frånvarande människa har heller inte varit så lätt för henne.
Och hon har tömt sina tårkanaler sedan länge..

Vi har under en lång tid bara önskat att de skulle få lämna detta jordeliv och vad vi antar ett icke värdigt liv ur deras synpunkt, och en oro hos oss andra.
Hennes stress att åka dit minst en gång i veckan har nu lättat till hälften (mamma kvar),
och nu är det en förändring till det bättre för henne, med mindre stress.
Hon har bråttom att få ordning på begravning och entreprenörer, och få det bakom sig.
Men jag är förvånad att hon inte alls är så ledsen som jag var rädd att hon skulle bli,
men hon kanske gjorde som jag, väntar tills det är över och hon får sörja "i fred".
Barnen som brukar vara sympatiledsna med mamma får inte riktigt den näringen de trodde de skulle få, så de får sörja sin morfar lite granna på egen hand för tillfället..
Svägerskan hon bara gråter, men hon kan inte komma ifrån detta faktum, trots att hon är betydligt äldre, det går inte att fly ifrån det, och hon måste ta tag i det, hur jobbigt det än är..

Så det är ett litet konstigt vakuum i våran familj för tillfället, och det flyttar på förberedelserna inför min 50års-fest vilket kanske inte är så lika angeläget just nu...

Men jag försöker se var dag an, och vad den har i sitt sköte...ha framförsikt!
Det är omöjligt att planera någonting just nu,
och man har väldigt få saker att ta fasta på när det blåser ifrån alla håll...helst samtidigt.

/Berra

Och när jag postat såg jag att jag inte läst sista sidan. Hoppas allt ok. Kramar/putte

Moria,

Som santorini skriver ovan. Vi är alla lika.

Och detta forum har hjälpt mej! Jag var en spillra för nån månad sen, förmodligen fortfarande ganska skakig, men jag har fått mer hjälp här genom andras berättelser än någon annanstans.

Men samtidigt vill jag vara snusförnuftig. Det är svårt att göra själv. Be om all hjälp du kan få. Jag önskar att jag gjort det tidigare. Det är ok att ge upp.

Du är inte ensam, all lycka/putte

Det trodde jag inte i ärlighetens namn för några år sedan, du hade många återfall...
Men skam den som ger sig, glädjer mig otroligt mycket åt din fina bedrift.

Grattis igen!

/Berra

..lessenfrun...

I allt elände kan man trösta sig med att barn & yngre har en enorm överlevnadsförmåga,
och klarar oftast mycket större trauman än de som är betydligt äldre.
De har en snabbare återhämtning, och brukar på något magiskt sätt ta sig förbi de flesta hindren.
Trots många frakturer så läker de ihop och man brukar inte kunna se något efter ett tag.

Så deppa inte ihop, undrens tid är inte förbi...
Vi är många här på forumet som håller tummarna för dig och din systerdotter..

Stora Kramar!

/Berra

Så är äntligen helgerna över och normal vardag igen! Aldrig gillat varken jul eller nyår och har efter detta år blivit ännu mer stärkt i min tanke om att man helt kallt borde resa bort och smita från allt åtminstone vartannat år.

Förra året... Var året då jag hittade hit. Minns så väl dagen då jag skrev mitt första inlägg. Har ett ganska fritt jobb då jag är på kontor bara ibland och just denna dag smet jag iväg tidigare från jobbet endast av den enkla anledningen att åka hem och dricka. Var livrädd då över situationen jag befann mig i.

Trots att jag skrev här tidigare att jag hållit mig nykter på egen hand, så har processen varit lång och pågår fortfarande. Lyckan har funnits då jag hållit mig nykter längre perioder men också tankarna på att kunna bli normaldrickare igen.
Det senare har testats med resultatet att fallet har blivit faktiskt blivit värre än innan och det har varit svårt att bryta drickandet igen.
Ett annat argument hjärnan kört med är att dricka lite en kväll för att rensa hjärnan och slappna av och vara lugnare några dagar framöver. Detta eftersom jag blivit så oerhört stressad och spänd. Nästan så det känts ibland som att jag går med axlarna uppdragna till öronen av att jag är stressad =)
Så klart har det ju ändå inte varit rätta lösningen..

I alla fall, senaste misstaget blev så sent som på juldagen. Varit allmänt trött, stressad och framförallt mentalt nere och svag hela december. Var bortbjuden på fest. Sa från början att jag bara ville ha alkoholfritt men sen gav jag med mig då det frågades och trugades. Nu då jag skriver detta inser jag att jag nog trots allt uppfattades som för velig där och hade trott att jag skulle slippa undan enklare.
I vissa sammanhang med andra kompisar har det gått så enkelt men var inte tillräckligt förberedd denna gång.
I alla fall blev det sammanlagt 4 öl/cider under kvällen och efter det sluddrade jag nästan. Ville bara hem från krogen. Berusad väldigt snabbt alltså. Ingen kul kväll alls.

Så nu är jag förhoppningsvis lite visare och har lovat att det är helvitt som gäller detta år. Att tänka hela året till slut känns för övermäktigt just nu. Men jag känner ändå tilltro till att det ska lyckas trots att jag vet att det kommer att bli många utmaningar och hinder. Mod, hopp och förändring är mitt motto för detta år!

alldeles ärligt så är min bild av dig att du är en man som har tillgång till både dina känslor och kan uttrycka dem i ord/text. Dessutom förmåga att göra val och att handla, att göra det bästa du kan för att era barn ska ha det bra. Det här är vad jag "sett" när jag läst på och mellan raderna. Lite undrande blir jag när du beskriver dig som burdus och osäker... Jag känner ju inte dig (den du är irl) men på det sätt jag känner dig här som Dompa så blir det nog bra med era ongar... du tar ditt ansvar och gör din del. Den kloka mannen (D.W Winnicott) med mellanområdet och övergångsobjekt säger också att det räcker att vara good enough... och jag vågar faktiskt påstå att det är du! / mt

- spara, bevara och njut i nuet! Kram / mt

Dryg och en smula korkad. Jag läser tillbaka i mina egna ord och inser att det kan jag uppfattas som. Ord är inte min starka sida (trots alla språken ;-)) och i text blir jag ännu fattigare. Men nu är det orden man får ta till och det blir så förbannat ofta fel. Ändå vill jag inte redigera mer än nödvändigt...det är ju mina tankar.

Men jag har läst tillbaka i min tråd. Jag ser en osäker man som har en uppfattning om nästan allt. Jag ser inte R... Jag ser Dompa = fyllot! Den nästan för öppna killen vars nervtrådar har placerats utanpå huden.

Jag tänker att jag har barn som ska fostras och skickas ut i världen...och jag känner att jag inte kan! Vad ska dessa ongar ha för rollmodeller? En vinklunkade (Ja...hon har druckit under hela ledigheten enligt svågern) mamma? En surgubbe med en massa åsikter till pappa? Blir det friska vuxna av detta? Vuxna som i värsta scenariot kommer att avla av sig? Så att mardrömmen tillåts att fortsätta ännu en generation?

Time will tell. Fortsätter att streta på för vad är alternativet? Hundpromenad...så jävla okul!!!/R

och kram. Hoppas, hoppas... / mt

Jag försöker vara att objektiv, självklart går det inte när en människa berör. Subjektiv blir man trots att man inte vill. Så nu kör jag; Jag tycker mig ha märkt att du bara blir ledsnare och ledsnare. Tröttare och tröttare sen du gav upp flaskan. Jaha tänker du- hur tänker han där? Att jag ska supa till? Näääe tänker jag...men du måste ta ett snack med din man. Det är en tröttsam tanke men jag tror inte att några genvägar existerar. Och som Maria (?) skrev...en del människor är helt enkelt sånna. Kan leva år ut och in i förnekelse. Du måste ta det första steget...surfarn kommer inte att göra det med mindre att han har en ny kvinna vid sin sida. Jag tänkte skriva hos dig...men jag är rädd att du inte vill ha min skit liggande...så jag totar här. Snälla S/N/A rädda dig själv! Räddningen är kanske inte ett glas vin eller mera terapi...räddningen är kanske att gå? Eller att samtala, nå fram? Så tänker jag på min kammare. Kram/R

Jag tror mig ha varit ärlig/medveten i mitt fylleri. Vetat vem jag är och var jag är. Även mina taxikvitton kan räknas i x antal tusentals onödiga kronor.

Kommer ihåg diskussionen vi hade om fyllot som ramlade ner på tunnelbanespåret och blev rånad. Hur de flesta tyckte att rånaren var en elak kille men få tyckte att ett fyllo på spåret var skevt. Kan du dricka så kan du åka taxi tänkte jag... Uppenbarligen inte...man kan hamna hos polisen.

Kul...men sorgligt liksom/R

...än många...
Jo, han kom hem nykter och glad, klar i huvudet och hade tagit massa foto han visade.

Något som far igenom minskalle med jämna mellanrum nu när alkoholen inte står i fokus är att han ska få för sig att han inte behöver behandlingen.
Hittills har inget tytt på detta, idag menade han att han behöver nog köpa nya inneskor att ta med...då log hela jag och klumpen i magen förminskades ytterligare en aning.

Idag ringde han damen på soc, hon fanns inte på plats?!
Jag tycker det är ett så oförskämt och nonchalant beteende. Om hon nu sitter i en position med "makten" att bedöma andra människors behov, i detta faller en bedömning som fallit till min makes fördel, hur kan hon sitta och diktera hur, när och var han ska befinna sig och sen inte själv höra av sig när hennes planer ändras?

Han har gått och väntat på att göra samtalet, för oförstående kan jag förstå om det kan tolkas som en bagatell. För min man, missbrukaren, som nu håller näsan över vattenytan, är det en hållpunt för att komma framåt, det är ju ogreppbart stora steg för missbrukaren.
Hur kan en kvinna med utbildning, i tjänst, bra släppa och gå hem??? Jag skulle aldrig få vara kvar i mitt arbete om jag misskött mina uppgifter gång på gång. Hon slarvade bort mannen från början, då väntade han 14 dagar på att få en akut mötestid???
Jo, jag vet att man har rätt att byta handläggare...nu fick han ju en behandling godkänd, av socdamens chef, så hon känns som en övergående person i länken men kände jag ville skriva ner och berätta hur illa de där människorna tillåts utföra sina tjänster. De vi skattebetalare avlönar år efter år! Grrrr....

Jag är så tillfreds att mannen är med mig, på okänd mark, hade detta inträffat en dag när missbrukaren är kung, i gemensamma lägenheten, så hade alkoholisten vunnit och han hade gjort en ny djupdykning.

Just nu är han inne på andra versens nynnande i duschen ;) ikväll räknar jag ytterligare en dag till nykterheten.

Tänk att livet kan kännas så underbart!

Tack för ert stöd, Mulletant, Lelas, Anonymt, hösttrollet, Adde, Framtidsdrömmar, Svinmolla, flygcert, Mammy Blue, vill.sluta, alla som läser och kämpar...trivs i gemenskapen med er alla

Visst är du det Andreas. Jag känner igen det...lider av samma åkomma själv. Att ofta klampa på...tala först, tänka senare...om tid finnes/gives. Men jag ser att det finns gott innanför fasaden och det tror jag många andra också gör. Du kan inte lura en alkoholist...vi ser. Jag gillar den nya öppna killen...lite burdus kanske ;-)...men det köper jag! Nu har du din vit-2013-klubb och det kan funka bra. Jag joinade inte eftersom jag vet att jag skulle misslyckas, har inte styrkan men jag gillar tanken. God Fortsättning! /R

Visst blir vi små när livet eller döden knackar på. När inga böner och inget kämpande räcker till för att bevara. Läste om Berras svärfar som dog i mellandagarna...men han var gammal...hade haft ett liv med minst två döttrar och annat gott. När barn/unga drabbas så blir det så jävla orättvist att man inte ens vet hur man ska börja tackla det.

Den lilla flickan/unga kvinnan...på väg in i livet. Vad hände där? Man orkar inte ens tänka tanken att kanske...kanske är det över? Eller förstört? Trasigt för resten av tiden. Nu är du liten E...så blir det när det regnar piss. Skulle vilja hålla om dig och ljuga om att det blir bra...men det räcker jag inte till. Mina tankar finns hos dig iaf.../R

Som antingen startar denna resa, eller fortsätter den redan valda stigen.

Den är guppig, kan hända att man faller för frestelsen självmant och uppstyrt med allehanda livlinor.
Eller genom en snabb zipp när ingen ser märker ngt.
Hur man väljer att tackla sanningen kan man endast själv svara på.

Men ärlighet är det som funkar, för mig i vart fall.

Där är vi alla olika, men börjar man slira och vända och vrida för att få det att låta bra kanske det inte blir så bra tillslut?

Vad vet jag? Har ingen aning, för mig har det inte aldrig varit ett alternativ.

Många gånger anses jag vara berdus och lite för rätt på, till detta skall man även lägga på att jag i mångas ögon är ironisk och fäller lite svajiga kommentarer vilka kan vara nog så svåra att stämma av när man ser den man pratar med.

Men jag ÄR snäll, hoppas jag.
har ett trevligt sätt och tycker om sköna skogspromenad.......... Nehej, blev ju början på en kontaktannons detta och då är det väl fel forum?

Men nu kör vi, jag har ett väldigt lyckat nyår bakom mig, underbar känsla att med bil kunna köra hem sista gästerna runt två på natten.
hem, diska och röja av efter nyårsmiddagskalast och sätta på diskmaskinen. Upp vid 08:30 och tömma maskinen och sedan var det klart.
Jag har eller kommer ha ett fantastiskt år framför mig, där ni!
Min familj är med mig, så glad att jag hittade er!
Och ni är lika glada, om inte gladare......
(självinsikt vad är det?) :-)!!!
Nu kör vi!
/A

Varma kramar till dig och systerdottern.
Livet är förunderligt, tankarna finns hos er .
Kämpa kämpa, det kommer bli bra!
Kramar!
/A

Så lite vi vet..

I morse kl. 7 blev min systerdotter överkörd.
Nu kämpar hon för sitt liv..

Allt kastas omkull och man känner sej så djävulskt liten.