Senaste kommentarerna i forumet

Din entusiasm smittar av sig - härlig beslutsamhet som nog smittar av sig på barn och sambo också. Barnen helt säkert i alla fall, jag hoppas att din sambo inte är som min som, när jag var sådär sprudlande och lite käckt kommenterade en händelse som tidigare skulle fått mig att gå i taket av ilska, lite oroligt sa "men hur mår du egentligen??!" :-)

Tack så mycket för positiva listen här ovan. Den skriver jag under på och tar med mig denna som jag inte tänkt på men som är helt sann: "att all skit jag har bakom mig kommer få mig att växa och bli en mycket bättre människa". För så är det ju, erfarenheterna, bra som dåliga, formar ju oss särskilt om vi tillåter oss att dra lärdom från dem!

Jag tror också det är bra för er om ni får prata med någon. Jättebra om din sambo inser att han behöver och törs gå och prata med någon på egen hand. Det är kanske där man måste börja? Det kommer att ta ett tag innan tillit finns på plats igen. Önskar dig och er lycka till :-)

...det blir ju inga rosdanser eller räkmackor bara för att man slutar dricka. Tvärtom blir det ju så att man helt plötsligt måste KÄNNA alla känslor och man måste lära sig att HANTERA dem inte bara hälla vin på dem. Men, man har ju "bara" den vanliga ångesten och allt vad det nu är att hantera, man slipper ju allt det där som alkoholen ger i form av negativa saker (som Hertan skriver tex. alkohol är ju en depressiv drog). Man har ju fortfarande sina problem i livet men det går att hantera dem på ett annat sätt nu. Träning är bra som sagt.

För mig har AA:s så kallade deviser varit toppen bra, några av dem är: DET VIKTIGASTE FÖRST och: GÖR DET ENKELT

...och ännu mer så om det var självmord. Det är så många av våra ungdomar som går runt och mår dåligt. Du verkar vara en sådan som ändå försöker göra någon skillnad och sår frön som kanske kan rädda någon. Jag tror det är viktigt att vi ser barnen.

Hoppas du är OK? Vi alkoholister är experter på att manipulera, ljuga och dölja. Om någon kommer på oss är vi också duktiga på att på något sätt lägga över skulden och skammen på någon annan för att själva slippa bära detta. Allt detta hör till sjukdomen. Om din magkänsla säger dig att han dricker så är det nog så.

Den enda du kan förändra är dig själv. Vill du inte bära någon annans skuld och skam måste du lämna tillbaka den dit där den hör hemma och ta hand om dig själv. Det tar tid att gå vidare och, inte glömma, men förlåta. Det är inte meningen att du skall förtränga det som varit eller det som sker nu, det handlar om att acceptera eller inte acceptera. Är detta OK, vill jag ha det så här? Vad kan jag göra, vad kan jag inte göra? Var rädd om dig, be sinnesrobönen!

Jag blir bitchigare med åren märker jag. Numera säger jag ifrån om något inte passar mig, om någon sätter upp fötterna på sätet på tunnelbanan, om någon beter sig illa mot någon annan eller klagar på hur dåligt de mår när de ser alla tiggarna på stan. Men, jag har också blivit duktigare på att ta kontakt med människor, hjälpa till om jag ser att någon behöver eller ge en komplimang för snygg kappa på stan.

En del tror jag kan vara att jag tidigare gick omkring med så mycket skam att jag liksom ville försvinna, ville helst inte bli sedd alls. Vill inte stå i centrum nu heller, men jag behöver inte skämmas längre, jag har inga hemligheter som gör mig mindre värd än alla andra.

Sedan är jag ju verkligen sådan att jag kan irritera mig otroligt mycket på andra idioter till människor som antingen går för långsamt ned för trappan från pendeln eller går för snabbt, de luktar illa, ser ut som spån och beter sig allmänt korkat. Ja, sådan är jag ibland. Men, jag har lärt mig att det skadar endast mig själv att känna så, det sätter sig ju i min mage, ingen annan stans. Min väg ut ur alkoholträsket har ju gått via AA och där talar man mycket om "harm" och harm kan vara det jag beskrev ovan. Ofta finns en s.k. offerkofta med i bilden också. Jag vet att när jag börjar känna för mycket åt det här hållet bör jag gå på ett möte eftersom den här harmen är farlig för mig. Ett möte ger mig positiv energi inte bara genom att jag träffar goda, varma människor som berättar bra saker, utan också för att där finns ett gäng människor som kan lyssna på mig om det är så att jag skulle behöva gnälla av mig på alla idioter som finns runt omkring mig. DET är det fina med AA, man kan ösa ur sig saker och sedan gå därifrån som en bättre människa.

Kanske ska ni tänka ett varv till då du och maken? Är det äkta kärlek och ni trivs med varandra finns det väl ingen anledning att kasta bort det? Eller? Ekonomin blir ju såklart sämre när man skiljer sig, så är det ju, men det ska ju förhoppningsvis inte behöva vara så att det är det enda skälet till att stanna kvar hos varandra? Vad gäller arvet så kan ni ju faktiskt skriva testamente till förmån för varandra så att ni ärver även om ni skiljer er! Om ni vill, annars går kvarlåtenskapen till föräldrarna era och de inte finns, syskon, syskonbarn osv. (är inte 100 på det, men tror att det var så det var det där med arvsordningen...)

Kram från mig

Ju fler du berättar för ju svårare kommer det bli för dig att dricka som förut igen.
Det blir liksom som en extra säkerhet att berätta för omgivningen,
en säkerhet som mentalt kommer försvåra för dig att falla tillbaka i gamla mönster, om du förstår hur jag menar?

Du är så klok och jag hoppas innerligt att du kommer få en underbar helg i fjällen där du kommer kunna njuta på ett nytt sätt av den härliga miljön och myset.
Du kommer vara med i matchen och se och känna allt helt närvarande.
Ovant såklart, men jag hoppas att du också kommer uppleva det som fräscht och hmmm... befriande.
Du kan ju kolla upp om det finns något möte i närheten av där du ska vara i helgen om du känner dig ledsen, rädd, förvirrad, osäker, svag så kan det förhoppningsvis hjälpa dig.
Många gör så.
Går på möten i nya städer /länder när de är på resor i jobbet, eller på semester.
Jättefint att det finns möten nästan överallt på jorden tycker jag.

KRAM

Blir glad av att läsa att du har så många bra insikter redan vid din unga ålder! Min pappa var också alkoholist och jag var hela 10 år äldre än du är nu när jag äntligen insåg att det var ju jag också. Faktiskt. Jag hade inte lite problem med att det blev lite för mycket ibland bara, mitt problem var så mycket större än så. Bland annat att inte kunna hantera livet utan alltid gå omkring deprimerad och med en saknad, ett mående som försvann när jag drack (för en stund).

Det får ta all tankeverksamhet nu. Faktum är att det gjorde det nog tidigare också, inte sant? När kan jag dricka, hur ska jag kunna fylla å utan att någon ser, hur ska jag kunna ta mig igenom den här bakfylledagen, vad gjorde jag igår? osv osv.

Jag hoppas sambons familj respekterar ditt beslut. Om de sett dig berusad gör de nog det. Du behöver inte prata om det om du inte vill, det ska räcka med att säga att du inte vill dricka någon alkohol nu, att du tror att du mår bra av att inte dricka. Detta har funkat för mig.

Ta till dig det du behöver från mötena, försök gå så ofta du kan. Viktigt är att lyssna på vad folk säger, inte att titta på vilka de är. Vi är alla så lika oavsett vilken plats vi har i samhället, oavsett om parkbänken står hemma i vardagsrummet eller på stadens torg. Inför alkoholdjävulen är vi lika små. Har du fått stora boken än? På en del möten ger man pocketvarianten till nykomlingar. Om inte tycker jag du ska be att få köpa den, brukar finnas böcker till försäljning på mötena. Ta med dig boken på resan så har du ett sällskap du kan ta till om det blir jobbigt :-)

Jag har hållt min träning med 1 timme löpband och 1 timme styrke med situps , hantlar och statisk träning för att bli stark i bålen.har inte kollat vågen för jag är säker på att jag omvandlat fett till muskler= gått upp nåt kilo eller står stilla på vågen när man binder vatten till muskler. Väntar med att kika på vågen ett tag till! Men min hemska trötthet har släppt nyss och jag känner mig mycket starkare. Småkrämporna i ryggen och "svagheten" är borta. Har nog fått tillbaka lite av min forna glans :) har som mål att på julafton komma in i en superslimmad långklänning i strl 36. Ett litet mål iallafall!

Tack för ditt svar Ebba! Ska följa ditt råd och prova olika tider/grupper för att hitta någon som passar. Fick ett varmt välkomnande igår vilket kändes skönt.

Idag känner jag mig lite lättare inombords, men det här tar upp all tankeverksamhet nu. Tänker att det får vara så nu. Pratat med pappa och syster igår och förklarat allvaret. De stöttar. Så tacksam.

Nu väntar en första prövning. Åker till fjällen med sambon och hans familj i helgen. Ett tillfälle som vanligtvis innebär massa rödvin, middagar, öl efter skidåkning och drinkar i loungen. Planerar att säga rakt och ärligt som det är: jag har lagt av. Jag KAN INTE dricka alkohol. Säga att jag har nolltolerans med mig själv. Samtidigt undrar man hur man håller en balans när man ska prata om sina problem. Vill inte belasta andra med min skit. samtidigt vill jag vara väldig tydlig den här gången, så jag inte kan argumentera mig in i drickandet igen. Jag har ju hittills lyckats övertyga alla varje gång att "jag har koll...". Går in på forumet flera gånger om dagen och känner att det hjälper mig att påminna mig om allvaret. Jag är beroende. Det bara är så.

Dag 4 ska nu klaras av, trots att andra dricker så ska jag inte. Får inte. Vill inte. Försöker övertala min hjärna hela tiden. Den försöker argumentera med mig hela tiden..

Extremt tacksam för alla som svarar och delar med sig.

Stingo, jag är en faktanörd och använder statistiken till mycket. Enligt den har jag mycket emot mig. På både sidor i min släkt finns 2 kusiner, morbror och ev. min egen pappa med tidigare alkoholproblem. Jag har aldrig frågat rätt ut min pappa, men han slutade tvärt med alkoholen på 80-talet och blev lite småreligös. Men hur mycket makt har DNA egentligen att råda över MIN relation till alkohol? Känns ju rätt trist. Som att DNA redan har utstakat mitt liv och att jag saknar möjligheter till att välja själv. Jag kan lika gärna vara en högoddsare som trotsar genetiken! ;)

Har haft ett par innehållsrika dagar på jobbet, så det gick rätt snabbt på slutet till dag fem som jag längtat till. Vet inte hur vanligt det är med krampanfall men det är ändå något jag tänker på när jag klipper vinet.

Det bästa är att slippa segheten och skammen.

Försöker dock vara ödmjuk, och tänker nog en dag i taget. Samtidigt gör antabusen att eventuella diskussioner eller tankeförslag om vin till helgen uteblir. Och fortfarande känner jag en del av den starka rädsla och kontrollförlust jag kände förra veckan. Brrrr!

Sköt om er, alla fina, var rädda om er idag!

Kram

det du skriver om Ullabulla. I min första tråd här resonerade jag om mina grundvärderingar, att varje människa är unik och att en sjukdom är en del av, men aldrig hela, människan. Och det var ju så att efter ca ett halvårs nykterhet började jag känna igen mannen som den han var innan alkoholen förändrade hans tankar och beteende. Idag tänker jag att alkoholen förändrar människan då drickandet blir prio ett, förnekandet av problemen, lögnerna och behovet att skydda beroendet blir det som lägger som ett sorgligt, patetiskt skal omkring "den sanna" personen. Oändligt många gånger sa jag att jag vill leva med "den sanna x" men jag kan och vill inte leva med den du blir när du dricker. Hoppas att mannen din är på väg mot sin s.k botten och har vilja att vända så att ni kan få ett gemensamt värdigt liv. Du är i alla fall på rätt väg! Kram / mt

Jag minns när jag var 24 år och tog mig till ett möte för 1:a gången, så många olika tankar snurrade i mig.
Jag var både livrädd, förvirrad och LÄTTAD. Lättad över att det var över och att det var slut på eländet alkohol ställde till med.
Men det är sjukt nog lätt att glömma, förmildra, förminska hur jag (man) blir av alkohol och vad jag (man) riskerar.
Bland annat därför jag går på möten, för att inte glömma.
Hoppas du hittar nån mötesgrupp du trivs i. Alla är ju "olika" och till slut brukar man hitta nån man trivs i extra bra!!

Stor kram.

För tredje gången på två år pratar jag med min sambo om att jag nu ska ta tag i mitt liv. Att det är annorlunda. Jag ser att mina depressioner och destruktiva beteenden har tärt på honom. På vår relation. Han uttrycker faktum: att det här har tärt på honom och på vårt förhållande. Jag förstår honom. Jag vet att om jag inte gör det här ordentligt nu, dvs förblir nykter, så kommer jag att förstöra vår relation. Jag börjar inse vad jag har gjort. Hur mycket jag skadat honom och sen bara slätat över det och gått tillbaka i samma spår. Det gör så ont inuti. Tårarna rinner. Att jag inte velat fatta. Jag är beroende. Det är precis vad jag är. Och jag är påväg att förlora den människa som betyder mest för mig. Den här gången står mer på spel än någonsin. Önskar jag kunde bevisa för honom i denna sekund att jag menar allvar. Samtidigt vet jag att det enda som kan visa att jag menar allvar är mina handlingar. Jag måste klara det här. Jag måste förbli nykter. Annars förlorar jag. Känslan inombords kan inte beskrivas. Det gör så ont. Jag måste klara det här. Jag måste gå på möten. Jag får inte glömma. Jag är beroende. Jag måste fatta det och aldrig glömma det. Har ni rutinerade några fler tips mer än att gå på möten? Hur ska jag tänka? Rädslan svämmar över mig just nu. Jag vill inte sabba mitt liv...

Alkoholister är stora egoister och är det pga sin sjukdom. Man måste vilja kapitulera inför alkoholen och inse sina bekymner.

...över den känslan, inte. Jag tror att vi alla går igenom motsvarande. Man uppförstorar så lätt hur skönt det är med en drink i början. Upplever att det skulle kännas ännu mycket bättre än det i verkligheten gör. Det är beroendet, som försöker koppla tillbaka sitt grepp.

Det blir också lättare med tiden. Man får en realistiskare bild av de verkliga verkningarna av A och kan så småningom inse att det är skönt att slappna av vid poolen med iskall fruktjuice också.

Fullgubbe förstås.Jaha,säger jag hur var det här då?
Jamen kan du inte komma ned till stugan istället?
Nja sa jag,fundera på om jag ska komma ned och hämta hit dig så att du kan vara här och nyktra till istället.
Jo,det gick han med på och vid 16 for jag dit.
Han luktade som ett bryggeri,men var helt klart i tillnyktringsfasen.
Väl hemma så börjar han spy och spyr väl en 4-5 ggr under kvällen.Ändå hade vi en fin kväll där vi surrade på om allt möjligt fram till 22 då vi la oss.Jag fick chansen att berätta ordentligt om min egen resa i sommar och vad gott den har gjort mig.
Han berättade att han fortfarande mår lika dåligt och inte hittar ro eller lust att leva nånstans.
Allt var bara en grå gröt.

Vi somnade i alla fall och han vaknade helt utvilad och fräsch i morse.
Jag trodde han skulle stanna en dag till då jag vet att det är idag som han riskerar att fortsätta fylla på.Men jag höll mig och skjutsade hem honom till stugan igen.
Jag fick nu se ännu mer av den man jag en gång träffade,så antingen så bjuder han till lite extra eller så har han också påbörjat någon sorts egen resa även om han fortsätter att fylla sig med alkohol i allt större mängd.
Vi kanske tröstade oss båda två med att hålla varann sällskap och visa varann en massa tyck om i denna eländiga situation.
Han lät intresserad av att träffa den terapeut jag vet skulle kunna hjälpa honom då han har så mycket dåligt mående och självmedicinering i sin alkoholism också.
Det är för enkelt att kategorisera honom som ren alkoholist även om han förstås platsar i den ligan också.

Ny här på forumet och hittade din lista över saker du gjort på fyllan. Tänk vad man förtränger. Läste din lista och insåg att ja, jag har faktiskt förträngt att jag kört rattfull. Rejält full. Med en svindyr husbil där folk låg och sov. En husbil för miljoner kronor som inte var min med människoliv som stod på spel. En av många vidriga fylleaktiviteter man lyckats med. Ändå fortsätter man sukta efter festlighetens rus. Dags för mig också att skriva ihop en lista fylld av all skit man lyckats med, kanske bra att ha nu när man sitter här i sin självömkan och tycker att livet är surt eftersom "jag inte kan dricka men alla andra kan..."

Känner igen reaktionen från vänner och omgivning. Jag är också livrädd. Vem ska jag vara nu när jag inte kan vara den festliga AnnaPanna? En tomhet uppstår. Hoppas vi tar oss ut den obekväma rädslan!

Varit på mitt livs första aa möte idag. Det va svinjobbigt att gå dit. Lättare efteråt. Ligger nu med en vemodig känsla. Tittar på tv och ser hur de ligger vid poolen utomlands i solen med ett glas vin och en cigg. Känner hur det vänder i magen. FAN. Ska jag inte få ha den där känslan igen? Den där susande känslan av oövervinnlighet? Känslan och pirret. Draget i kroppen och sköna känslan i huvudet. Jag VET vilken skit det för med sig, jag VET hur skit jag mår, jag VET att det inte stannar vid det där suset och den sköna energi och ÄNDÅ känner jag känslan av att "Jag vill också...". Varför tänker jag såhär? Jag blir helt knäpp på mig själv! Kommer man alltid känna såhär? Skäms..

Det verkar vara de vanligaste och bäst fungerande modellerna. Väldigt många tar en dag i sänder, men har siktet på att förbli nyktra. Andra, som jag, ställer ett mål flera månader framåt.

Jag är helt övertygad om att det går för många att vända ett missbruk till normalbruk. Det finns så väldigt många exempel på personer, som t.ex. under studierna varit rätt så nere, men sedan brutit den trenden, då de blivit litet äldre, skaffat familj osv. Det finns också forskningsresultat som säger samma. Sen får AA säga vad de vill.

Lika övertygad är jag att det finns mänskor som inte skall försöka dricka igen. Där behöver du bara läsa om vad många här skriver om sig själva, för att få det bevisat.

I min tråd finns en hel del diskussion om det här, där också andra har skrivit.

För oss, som funderar är problemet alltså att komma underfund med vilkendera gruppen vi tillhör. Och att bestämma oss för vilka risker vi är beredda att ta. Om jag läser bakåt i din tråd, så tycker jag att det (relativt sett) rätt måttliga bruket du beskriver talar för dina möjligheter, medan det hur du beskriver dig själv som en beroendepersonlighet talar emot (men vem är jag att bedöma).

Hur låter en sån tanke, att du skulle behöva ta bättre reda på varifrån ditt beroendebetéende kommer och göra något för att bryta det, före du provar på alkohol igen?

fast hemskt förstås att läsa att min sorgliga berättelse ändå kan ge bild åt hur jag och många andra har det.
Det är tungt,alldeles fruktansvärt ibland.Men ofta om inte alltid så har ni missbrukare om du tillåter att jag generaliserar det, ofta ett väldigt stort och öppet hjärta som gör det värt den här resan.Även om man ibland tvivlar alldeles fantastiskt.
Både på sitt eget och missbrukarens förstånd.

Känner mig lite kluven i en fråga. Har aldrig sagt HUR länge jag tänkt vara nykter eller om det är för evigt! Att lova något för evigt känns så stort och så definitivt. Just nu känns det som att jag är i limbo-land utan mål. Har aldrig ens tänkt ett speciellt datum. Hur har ni andra gjort? Jag tror att jag verkligen hade klarat av att vara utan alkohol länge. Men att jag ständigt skulle ha en "sjuk"-stämpel över pannan genom att inte dricka nåt. Det ultimata för mig vore att kunna vara normal, vara nykter större tiden och OM jag blir sugen på ett glas vin kunna ta det ibland. Finns det någon på forumet som gått från missbruk flera ggr i veckan till att dricka måttligt t.ex 2 ggr i månaden? Är det möjligt?

hej
jag är ny här , men ville bara säga att jag känner igen klumpen i magen... sova bredvid en alkoholluktande person som man älskar är bara för jävligt.
Jag är ihop med en kille som har problem med drickandet, när han väl börja så dricker han tills han blir full.
Vi har känt varandra sedan många år tillbaka, varit ihop under tonåren och nu har vi hittat varandra igen. Vi älskar varandra, men jag känner att alkoholen tar över och kärleken dör... han drack i lördags och trots bråk på kvällen och på söndag morgon, så tar han sig några glas på söndag igen... då undrar jag vad tänker han på?? vart finns jag i hans bild, i hans värld... det finns betänketid innan man tar glaset i handen... vi hade ju ett bråk på morgonen pga. hans drickande och han dricker igen....
jag förstår bara inte??!! jag har stuckit iväg flera gånger men han har lyckats få mig tillbaka , vi älskar ju varandra... nu har jag inte träffat honom på 2-3dagar och då får man ett sms med "tack för hjälpen" visst har han sagt att han vill sluta och att det är lättare med mig men jag ser ingen vilja...
vet bara inte vad jag skall göra... detta är mitt fösta steg, att skriva.

gå och köp dig en present, något du vill ha, något som blir en symbol!
När jag flyttade så köpte jag en ängel, expediten fick slå in den, coh sedan förvarade jag den i min garderob ett tag - och varje gång jag såg presenten så tänkte jag att jag var på rätt spår. Och en dag, när det kändes som jag behövde pepp så satt jag med te och choklad, härlig musik, och så öppnade jag min present och än idag uppskattar jag min ängel väldigt mycket! Den ger mig kraft och tro på mig själv!

Du är värd detta! Jag tror att du har rätt - han är snäll och hjälpsam nu, men det kommer ett bakslag!
Var rädd om dig! Det kommer svaja ett tag, och det kommer vara oerhört jobbigt emellanåt, men det kommer bli bättre!!!

Känner precis likadant att att det var/är som ett tomrum mellan oss o man känner sig så fruktansvärt ensam. Det är nog värre på nåt sätt att vara ensam i tvåsamheten!!
Jag känner mig så otroligt svag just nu o det känns som jag ska klappa ihop. När som helst. Jag har börjat flytta in i lägenheten o har tänkt att vi ska kunna flytta in i helgen. Men det är så mycket o tänka på o jag kan inte tänka jag tror min hjärna har slutat att fungera. Min sambo är otroligt hjässan o hjälper till i lägenheten men jag vågar inta känna glädje över det, är rädd att det kommer ett bakslag snart! Eller det kommer att göra det vet bara inte när. Han har också varit så hemsk dum mot vår dotter så jagar inte säker på om hon någonsin vill ha med honom att göra mer. Det är så jobbigt att se henne så ledsen o deprimerad. Jag vill kunna göra nåt. Jag skulle behöva lite extra kraft nu för att orka.