Senaste kommentarerna i forumet

... där det stod Felix.

:)

Även jag har sökt andlighet i stor del av mitt liv. Den resan gör att jag avhåller mig från att medvetet sätta P för min existens här på Jorden. Tror att jag bara får börja om på samma tråd men i ett nästa liv och den tanken känns minst sagt deprimerande. Den här andliga resan gör också att jag kommit att tro att vitsen med allt är ... tja, kärlek och sanning och medvetande. Det sätt jag nyttjar alkohol på ligger så långt ifrån dessa begrepp det bara går - ett faktum som i sig skapar en massa inre frustration.

Och är det inte just det du upplever där på AA, Felix? Kärlek, sanning och medvetande? Du landar i nåt som är stort nog att "övermanna" din ängslan?

Även jag har alkisarvet. Pappa drack på destruktivt sätt åren innan sin bortgång. Han förvandlades från glad festprisse till en bitter och trött, isolerad och inaktiv man. En stor rädsla jag bär på är att gå i hans fotspår. Ångesten pappas bortgång genererade fick mamma att plumsa rakt in i ett flerårigt alkoholmissbruk. Sen rätade hon upp sig och drack aldrig mer så länge hon levde. Där jag borde veta bättre har jag i stället anammat samma slags dåligt fungerande lösning; jag super mig till en stunds vila.

Man vill ju vila. Vila i. Vila ut i. Vara i något vilsamt.

Stor kram.

/L

Visst är det en härlig känsla. Att få vara pigg och frisk

Ullabulla !
Nu har jag läst hela din tråd i ett svep.
Oj.......jag är helt tagen, tårarna har runnit , känslor har stormat runt hur jag varit mot min fru, mina barn de senaste åren........
Din historia som du så känslosamt o öppet skrivit ........ger mig styrka att fortsätta min kamp , min strävan att leva nykter.
Jag är inne på min nionde nyktra dag idag.
Tack !

i natt drömde jag växelvis och var vaken växelvis i flera timmar. Kände att något viktigt beslut tog form i huvet. Jag har nu lärt mig att jag säkert har en massa arv av alkoholism och att jag själv utvecklat sjukdomen sedan typ 25 år. Det finns i mig, vilket väl är sjukdomen, en dold tro att jag kan vinna över alkoholen. Att jag kan kontrollera mitt intag nästa gång, eller mången gång. Jag har testat i mer än 20 år, med samma resultat att jag aldrig dricker så kallat normalt. Det finns bara undantaget på min och min frus semestrar, då jag kan hålla upp en fasad av normalt drickande eftersom jag inte kan smyga när hon lagt sig då vi är i samma rum. Det är ju inte social drickande ändå det är frågan om när jag häller i mig en eller två miniflaskor från kylskåpet på tio sekunder medan hon är på toaletten. Normalt drickande är alltså undantaget, och dag 2 efter semestrarna så sitter jag framför min djävla dator och häller i mig tills jag stupar. I natt tänkte jag noga, att jag måste erkänna att jag behöver hjälp, på allvar. Jag klarar inte det här själv. Jag har varit i omgångar på AA, men sedan lämnat. Nu inser jag att AA är min enda hjälp om jag inte ska dricka mig fördärvad. Och det kändes som en befrielse av stora mått. Jag har sökt andlighet i hela mitt liv, men får inse att jag inte kommit längre än till anden i flaskan. De enda gånger jag känner ett stort lugn, och känner mig avslappnad och utan behov att dricka är under och efter AA-möten. Där finns det som kallas en högre makt, jag gillar inte ordet. Men en kraft starkare än mig själv fattade jag på djupet finns där. För mig endast där, och det måste bli så. Jag behöver AA för att känna den starka kraften i gemenskapen. det finns inget annat sätt för mig att nu sluta dricka och rädda återstoden av mitt liv. AA är mitt enda hopp just nu, och jag känner mig glad att det känns som en insikt. Jag accepterar det, och varför spjärna emot, när jag för det mesta är så avslappnad och lugn efter ett AA-möte.
Kände mig tvungen att få ned detta på pränt. Det kanske är det viktigaste jag upplevt i mitt sinne på länge och en stark vägvisning var jag ska gå.

Hej,
Tack för ditt svar Mulletant. Jag grät när jag läste det du skrev. Det är så svårt att börja tänka på sig själv. Bortser jag från att tänka på alla jag sårar i min närhet, så tror jag nog att jag vill skiljas. Men att det ska vara så svårt!
Jag har gått hos en psykolog några gånger och när jag varit hos henne så känner jag mig mycket starkare och tänker att nu, nu säger jag det definitiva när jag kommer hem. Men sedan gör jag inte det ändå. Fast det finns så många svek, brutna löften och gånger som man fått skämmas för honom så är det ändå så väldigt svårt. Det är för jävligt här hemma nu, ingen säger något.
Min man har en samtalskontakt som jobbar med missbrukare i kommunens regi. Jag hoppas att det kan hjälpa honom. Jag vill ju att det ska gå bra för honom även om jag lämnar honom.

God kväll !
Det funkar bra........allt lugnt idag.
Inget sug, inget vin !
Känns strålande !

Bra jobbat

Just varit på möte för vuxna barn. Delade om mina tankar kring mina alkoholproblem. Kände mig så jävla dum, skamsen. Va så nervös innan så jag höll på att svimma. Benen vek sig kändes det som. Kände skuld över att de skulle lyssna på min skit. Men blev en lättnad efteråt med stödet jag fick. Imorgon ska jag på mitt första aa. Känns overkligt. Men bra ändå. Tack ni som svarat. Känns så skönt att inte vara ensam. Känns skönt att jag klara det. Nu finns det ingen återvändo.

Blir rörd, ju, av det fina ni skriver.

Det finns en tid för allt, sägs det. Och kanske är det dags att "ansöka om en ny hjälpinsats". Jag har en tid på psykiatriska mottagningen nu i december, för att följa upp den här himla adhd:n som jag inte upplever att jag har. Så jag skulle kunna gå dit och, ja, jösses, säga: ”Nu har ju inte jag adhd, va, men jag tror jag lider av nåt annat riktigt allvarligt fel...” Ah, nämen. Äsch, lite underlig humor måste man väl i alla fall få ha?

SL; bli mätt? Kissa massor? Jajamänsann, svar ja på båda. Ett oupphörligt drickande med avbrott för kisspauser, det var signum för lördagens egenfylla.

Jag har inte så mycket mer att säga än ett uppriktigt tack för att ni och det här forumet finns. Nu är det kanske dags att lägga in nästa växel.

Puss på er!

/L

Tack för ditt svar stingo. Min omgivning vet att mamma är alkoholist, men känns ändå som de inte tar mig på allvar när yttrar min oro. Inte mina vänner iaf. Kanske de också blir osäker, när jag som varit partypinglan helt plötsligt slutar...

Tänker på helgen och känner mig tom. Tänker tillbaka på mitt drickande genom livet och ser hur det förstör för mig. Ser hur den kan fånga mina tankar och dra mig med till krogen. Även fast jag försökt planera upp helgerna så jag inte ska kunna dricka. Skiter i andra planer för att gå ut och sen va bakis. Festkänslan vinner. Då är jag oslagbar. Ofta väntar jag en helg mellan fyllorna. Det har gjort att det känns legitimt.

Samtidigt känner jag hur jag förminskar mina problem emellanåt. Tänker att det inte är så farligt. Tänker att jag kanske skriver här och sen går till aa och folk tänker: "vadå? Du har väl inga problem?" Samtidigt så läser jag min beskrivning och inser att om det va någon annan som skrivit skulle jag sagt: sök hjälp.

och ringde igår kväll.Han svarade inte första gången vilket är ett säkert tecken på att han är full.Så då måste jag ju ringa en gång till och då svarade han.Mycket glad att jag ringde så då blev jag såå lättad.Han den store fylleköraren ville prata med mig :)
Jag frågade igen hur det skulle bli då han inte hört av sig på en hel vecka.Men jodå,han ville absolut fortsätta träffas.Så vi skulle ses idag på lunch.Jag vet inte var detta ska leda,men på något märkligt sätt så känner jag att han kommer närmare sig själv eller den han var varje gång vi träffs.Jag inbillar mig inte att jag hjälper honom.Detta är fortfarande i egoistiskt syfte då jag inte klarar att släppa taget.
Ja fick ingen ursäkt naturligtvis för att vår sista träff blev så misslyckad.Vi får se hur det känns efter idag.Det känns som att jag experimenterar med mitt eget känsloliv och drar ut det till ett mycket långt gummiband som kan brista när som helst.
Och ändå denna tillfredsställelse i att han faktiskt ska komma idag.Mycket märkligt.

Hej, Annapanna

Det finns andra ord att använda, om man inte vill använda a-ordet. Och det är kanske bättre så, för det är onödigt att ta på sig stigmat, som det ordet så lätt för med sig.

Vet andra, att din mamma har problem ? Om de vet, eller om du kan berätta, så kan du kanske skylla både på den erfarenheten du har och på generna? Det kan göra det lättare för dem att acceptera att du inte vill/skall dricka och så är det ju desutom sant. Du har en beroende gen, det låter helt klart, på hur du beskriver dig. Du är kanske inte alkoholost, ännu. Men om du fortsätter, som nu, så har du väldigt stor risk att bli det.

Inledningen på din tråd finns inristad i mitt minne - direkt förstod jag att här finns en medsyster som vet. Kramar / mt

Tack för ditt svar. Jag har bestämt mig för att gå dit på onsdag. Skriver jag det här nu så har jag också berättat för er. Onsdag kl 12...

Så svårt när man pratar med människor i sin närhet. "Men du är ju inte ute varje vecka Anna! Ska du verkligen aldrig dricka något med? Jag stöttar dig såklart men känns så overkligt! Du är ju ingen alkis liksom!?"

Förstår att jag inte kan begära att de förstår hur det känns. För jag känner inuti mig att min relation till a inte är som deras. Det har jag vetat sen första fyllorna i 14-års ålder... Blir bara så tydligt på hur lätt jag kan bortförklara och folk köper det. Har ju lyckats i flera år att bortförklara mina vita perioder med att "dricka litegrann" utan att någon sagt emot. Varför har jag också så svårt med begreppet alkoholist? Är det att jag inte själv ser mig som en fullbordad sådan eller är det min beroendesida som pratar? Är jag beroende? Definitionerna gör att det känns så... Långt borta. Var bara någon månad sedan jag kunde uttrycka att min mamma faktiskt är alkoholist. Kanske måste lära mig mer om "sjukdomen"... Känns förvirrande.

Muris och sl, det värmde. När jag skrev åt Lena om dålig självkänsla, så var det ju ur egen erfarenhet. Så jag är hela tiden livrädd för att skriva något illa här.

Jo, jag mår förhållandevis bra. Vardagen tar mera tid, så här mot jul och årsslut, så det blir litet mindre tid för att jobba med sig själv.

Jo det är just så det kan gå. Suget kommer när vi minst anar det. Du får nog slåss mot det många gånger till, men det blir lättare med tiden, så det lönar sig att hålla ut.

Kan inte vara lätt att slåss emot en sådan demon. Det du skrivit sätter perspektiv på din kamp under de senaste månaderna. Tufft av dig att klara dem och tufft att vara tillbaka här och berätta din historia. Respect.

Hoppas så mycket att du skall hitta ett sätt att få ordning på ditt liv, så att du kan må bra utan alkoholen. Muränans ord låter kloka i mina öron, men det är bara du som vet hur bra de stämmer på dig.

Låter perfekt!
Det funkar alldeles utmärkt för dig.
Låt rädslan du nu känner liksom driva dig att våga prova AA,
den rädslan fick mig och många andra att gå till AA för första gången.

På din beskrivning låter du som en av urtyperna på AA, alltså partytjej som det spårar ur för.
Du är inte konstig eller fel.

Stor kram!

Det var nog bara ok med medicinen. Lite overklighetskänslor idag, lite stress men ingen huvudvärk eller så.
Har fått brev från beroendestället. Ska skicka in det imorgon

...att jag måste besöka aa. Jag har inte klarat detta själv förut. Varför skulle jag göra det nu? Känner att jag behöver stöd. Jag klarar det inte ensam. Det har varit en så stor del av mig och mitt liv sen tonåren. Jag vet att jag faller tillbaka utan stöd. Får inte sopa under mattan mera... Känner en tomhet. Känner att jag inte orkar kämpa emot mer. Aa på onsdag. Står öppet möte. Funkar det lika bra som stängt, för en ny som mig?

Bara rädd att jag inte kan identifiera mig med någon. Kanske för att jag har en förutfattad mening om vilka som är på aa. Hoppas det kommer finnas någon jag kan känna igen mig i, med mina varannan-helg-fyllor. Vet ju var det kommer sluta i framtiden annars, så kanske jag kan identifiera mig iaf... Känns obehagligt, men vet att jag måste gå..

Instämmer med Muris i varenda stavelse.

Jag känner mig så upprymd nu att jag fått feeling att berätta en hemlis för er. NI har ju fattat jag är en dam med många laster. Det finns mycket skit att skala av men en av dem håller jag extra kärt just nu. Och det är att jag tittar på Big Brother. Jag menar, jag tittar ju på Baaaaabel och går på Dramaaaaten. Men i ärlighetens namn så är Big Brother i min värld hundra resor mer underhållande. Så nu vet ni något som jag inte berättat för en levande själ. Håll det för bövelen inte emot mig i framtiden. Ni har säkert också något guilty pleasure som ni ägnar er åt när ingen ser. ;)

Så skulle jag ta kontakt med en läkare och få antabus utskrivet. Detta är en extra trygghet. Du behöver då inte tänka på att kunna dricka. Du kan fokusera på att boi symtomfri. Detta är en livslång sjukdom som man får hålla i schack. AA är skitbra, det är min erfarenhet. Man jan gå dit och bara lyssna på alla som har det precis som du och jag.

Min dag var ganska sketen till en början i ärlighetens namn men det vände framåt eftermiddagen. SEN kom dock höjdpunkten när både Muris och Nyman skrivit här. Ah, jag kommer att sova gott ikväll.