Senaste kommentarerna i forumet

på terapin jag börjat på.
Först en känsla som sen bildar en tanke som man sen själv kan bestämma om den ska bli till handling eller inte.
Du förstår säker mönstret.
Något känns fel?
Har han druckit?
Ja det har han,då ska jag...
Men innan man kommer till det där då ska jag är vägen ganska slingrig.
Men kanske om du klarar att upparbeta nån strategi för när du faktiskt vet något med säkerhet att du då har en plan?
Typ.då tar jag mig en långpromenad.Skriver en rad på forumet.Ringer en väninna etc..

Det verkar vara många här som har det svårt nu i novembermörkret, så jag kollade litet på nätet om SAD (Seasonal affective disorder, mörkerdepression, vinterdepression...) och helt som jag gissade tog det inte länge att hitta samband. Många med sad självmedicinerar, vilket kan vara åtminstone en bakomliggande orsak till att beroende utvecklas. Och alkoholen kan i vissa fall dölja sad, som sedan kommer fram efter att man slutat dricka.

Kanske något att tänka på, att fast man tidigare klarat vintrarna utan extra belysning kan det för en del av oss vara extra viktigt, nu när vi skall klara oss nyktra genom vintern. Själv har jag aldrig använt terapilampor, men hemma har vi flera starka dagsljuslampor (vitt ljus, färgtemperatur 5500K) och jag tycker nog de gör gott, så här i vintermörkret.

Gamla mönster börjar anas. Två nätter har han nu sovit på soffan och jag misstänker starkt att han har druckit, även om jag inte hittat någon flaska. Dessutom drack han öppet vin till maten både fre och lör. Inte mer än ett glas, men jag undrar ju i alla fall om det inte triggar något i honom. Han tycker förstås att allt är bra, som vanligt.

Mina planer på lägenhet till nästa år gick i stöpet. Så nu har jag ingen plan längre, ingen gräns. Känns fortfarande som att julen ska man ta sig igenom innan det kan fattas beslut.

Så jag jobbar på och kämpar på och vet vare sig ut eller in...

Han skulle va nykter ett år (vilket skämt) sa han den 14/11... Jag sa att han inte skulle lova det om han inte tänkte genomföra det, ett år är långt! Men det skulle han... Fram tills helgen då han vräker ur sig; ja tänker dricka två öl o ett glas vin ikväll (vilket sedan blev mer givetvis) o sen får du säga vad du vill!!
Säger man så??
Min önskan om allt vore bra, vore ju givetvis att kunna ta ett glas vin till maten på lördagskvällen eller när man står o lagar mat, men det stannar ju aldrig vid det för hans del... Jag dricker aldrig alkohol hemma längre...
Min vilja o "hjälpa" börjar tryta o jag känner mig osäker på vad jag vill... Hur ska vi kunna fortsätta när vår syn på detta är så fruktansvärt olika, han anser ju inte att han har problem. Visst att han varit nykter i veckan (vad jag vet iaf) men när han sen börjat dricka finns det ju ingen hejd..

Käraste vän,

Det behöver i alla fall inte vara något. Muskelknutor kan bli stora. Likaså kan man få vätskeansamlingar. Man kan också få godartade cystor. Det är dock bra att du får den här undersökningen, så du får veta. Det kommer gå bra. Är med dig hela tiden.

Däremot kanske du kan ta detta som ett uppvaknande när det gäller rökandet. Det är ju faktiskt inte så himla bra och röka, eller hur?

Jag kommer att söka pröva mina vingar lite utan forumet ett tag. Eller utan och utan. Snarare med något minskad aktivitet. Får se hur det går. Men dig vill jag inte vara utan. OM, om, om du vill, så får du gärna maila mig. Jag har fixat ett mailkonto: xxx Detta är alltså helt bara om du vill. Du får i så fall fortsätta vara anonym också om du vill. För att jag ska kunna veta att det är du och ingen annan som mailar i så fall: skriv i min tråd något som också står först i mailet. Då vet jag att du är du. Känn inget tvång, utan om du inte vill så förstår jag det helt och hållet. Då fortsätter vi helt enkelt och skrivs i våra trådar som vanligt (fast lite mer sällan från min sida).

Oroa dig nu inte för morgondagen. Det kommer att gå bra för dig vännen.

Stor varm kram till dig

Full av beundran för dig. du bara sprudlar och det glädjer mig. Stort grattis till 5 veckor.
Kram Konstnären

Men ljust inomhus och jag känner mig så stolt o glad över att jag nu varit utan vin i fem veckor. Äter LCHF samtidigt och har tack vare det gått ner fem kilo. Känns underbart, eftersom jag har dragit på mig en ganska stor övervikt när jag druckit alkohol och ätit dåligt. Nu mår jag så mycket bättre och ser fram en våren 2015 där jag ska kunna visa mig med stolthet och må bra i livet. Men november är en riktigt jobbig månad med mörker och idag också en massa regn. Satte upp adventsljusstakarna i fönstren i helgen. Bryr mig inte att det ska göras en viss speciell dag, utan jag gör det när jag känner att jag behöver detta lilla extra mys inomhus. Och det blev så mysigt! Nu kan man nästan glömma det grå mörkret ute och sitta inne och mysa istället. Fast eftersom jag har hund var jag ju tvungen att gå en morgonpromenad idag och vi blev rejält blöta. Hoppas det snart blir ljusare och att vi får se solen lite, då blir humöret också bättre.

to see you here again Berra!

...springer jag genom livet, känns det som...
Hinner inte med allt, helgerna går allt för fort...
Allting känns så uppstyltat och planerat, finns det ens ett litet andrum?
Går ur askan in i elden, hem byta om kläder och iväg igen...
Är nöjd med min stackars bil, tur att jag köpte en sjusitsig, går både som buss och skåpbil med bara några timmars mellanrum.
Kör närapå dubbelt så mycket, tankar hälften så ofta, en pengakassa-ko, ett genomtänkt köp som betalat av sig från första stund.
Stressad?, jovars, men å andra sidan har vi prioriterat rätt, vi har umgåtts med de våra, släkt och vänner.
Varit "mamma-vakt" fem sex gånger på en och en halv vecka, lite trött på hennes höga stämma när hon skriker så mycket, hon hör illa kärringen..., upprepar samma saker gång på gång, minnet är ju inte alltid vad det har varit, huvudvärk och inskränkt koncentration blir följden på sikt...
Släkten börjar dra sig hemåt efter att ha varit utomlands, det vankas ju snart begravning, en glädjens tid för att samlas och träffas igen, trots det sorgliga i självaste handlingen en jordförättelse...

Mår jag bra?, ja det borde jag ju göra egentligen, har hänt lite grejer på jobbet, som på lång sikt borde göra bättring, hoppas jag på.
Livet åker jojo med min känslor, hinner inte riktigt sortera dem eller katalogisera dem, de bara väller över mig i en sorts kaskadspya.
Äckligt?, ja kan känna lite äckelkänsla över dem, svårt att förklara hur.
Reagerar starkt på orättvisor och elaka människor, falska människor.
Våra närmaste och bästa grannar ska flytta ifrån oss, känner mig sviken, anförtrodde mig allt inför dem, de bär på mina hemligheter härifrån, ett ansvar stort att bära.
Räds inför framtiden bär bördor som inte kommit fram ännu, om den ens kommer fram, en sorts presumtiv oro, för något som inte har hänt, sjukt!

Det enda jag känner mig stark i är min övertygelse om min nykterhet, där vet jag att jag gör rätt.
Var på en fest i lördags där min nykterhet genast blev ifrågasatt av en nyfunnen vän, min tro var så stark att jag kände att jag körde över henne totalt.
Hon frågade varför dricker inte du, min motfråga blev omgående.... Varför dricker du?
Hon upptäckte hur besvärande frågan blev för oss båda, och hur konstigt den svenska mentaliteten egentligen är, du förväntas att du dricker alkoholen i dagens Sverige.
Ingen ifrågasätter varför, jag gör det och vågar motsätta mig systemet....

Känner det som när man var liten och gick i skolan alla stod i en ring och mobbade ett stackars offer, ingen ifrågasatte varför vi gjorde detta, risken var att de fick ett offer till att mobba, man räds att vara olika eller annorlunda, den som sticker ut töms på sina visioner av andra som är avundsjuka eller bara elaka av oförstånd.
Att våga vara annorlunda är nog det som skapar nyanser i vårat samhälle, istället för att försöka normalisera alla andra.

En kväll av djupa tankar, jag inte själv har vett att bena ut...

Berra

Här har du många historier att känna igen dig i!
Jag förstår dina skuldkänslor - det är lätt att ta på sig att det är du som förstör familjen, att det är du som inte gjort tillräckligt osv - men du har ju kämpat i så många år, och det är nog inte helt ovanligt att faktiskt inse att alla brutna löften, all falskhet och alla lögner har dödat kärleken, det hjälper inte att alkoholisten blir nykter, för allt som hänt under åren kan inte göras ogjort.
Om du vill skiljas så har du rätt att vilja och att göra det, du har rätt att tänka på dig, dina tankar, känslor och önskningar i livet!
Kram!

Jag träffade barnen före och sa att jag medvetet skulle ta ett steg tillbaka så att de skulle få chansen att prata ut.Jag har en förmåga att bre ut mig :)
De skötte det snyggt och lät väl egentligen honom bestämma hur långt in på benen de fick komma.Jag braskade ju på några gånger och fick onda ögat av honom.
Han mumlade om att kanske och nja att han skulle söka hjälp.Men vem vet.Kanske den milda approachen biter bättre än min tankvagnsmelodi.

Jag gick in tillbaka sen barnen farit men jag var inte välkommen.Nu var det något mellan honom och flickorna.Dvs de var vänner och bundsförvanter och jag var inte inbjuden.Jag sa bland annat som inte föll i god jord:
Är inte en av anledningarna till att du inte söker hjälp att du vet att de kommer att försöka förmå dig att sluta dricka innan de kan hjälpa dig? Och att det är just det du inte klarar i dagsläget.Det ville han förstås inte svara på.Jag sa också att nästa gång jag vet att han kör onykter så kommer jag att ringa polisen.Jag läste aldrig upp mitt brev.Nånstans på vägen mellan tangentbordet och hjärnan så är jag inte riktigt säker på att jag står för vad som står i brevet.Min längtan och min väntan och min kärlek.Just nu är den praktiskt taget utsuddad.Jag ska försöka få den att stanna i det läget så länge jag förmår.

Inte hunnit skriva något, flyttar för fullt men nu börjar det bli klart. Uppackning sker varje dag och snart måste vi göra en storstädning. Blir så himla skitigt. Pelletspannan har stannat en gång och jag hade läckage från kran på pannan som skrämde skiten ur mig. Kan ju inget om detta. Är så himla trött och önskar mig jullov snart så jag får vila upp mig.

och du kommer kunna kämpa lite till!
Ibland när jag var mitt i min separation och jag fick kommentarer om att man får oanade krafter, trots att det känns som at all tär slut och all kraft är borta så kommer det ny kraft när man behöver det osv, så kändes det som ett slag i huvudet varje gång - för där satt jag och kände inte alls någon kraft... MEN - uppenbarligen kom det oanade krafter, för jag har kämpat så här långt, och jag fortsätter kämpa - och du har kämpat så här långt och jag hör att du fortsätter kämpa!!

Jag vet att det är jobbigt, och det är fruktansvärt när barnen mår dåligt, men du gör så gott du kan, och det är inte ditt fel att ni har hamnat i denna situationen! Kanske kan de få hjälp utifrån?!

Everything will be okay in the end - if it is not okay it is not the end!
Kramar!

Hoppas att du känner att du är på väg i något stort och avgörande - det låter så!

Kram!

Kom igen. Hoppas den här kvällen ser bättre ut och du får vakna utvilad i morgon.

Vad tungt för dig vännen. Ska vara med dig i tanken hela tisdagen. Jag lovar. Men du, det kommer gå bra. Och den där tyngden behöver inte alls vara något. Precis som att födelsemärket inte var något allt att oroa sig för. Det kan vara en muskelknuta som blivit riktigt stor. Själv lagrar jag allt i kroppen... Jag har också få gå igenom liknande scanning. Fast då kollade de hjärnan. De hittade inget... ha ha ha... men allvarligt... allt var som det skulle i alla fall... phu! Men jag lider också av klaustrofobi light, så det är en tuff sak att gå igenom. Men du klarar det. Det kommer gå bra vännen. Meditera på morgonen innan du går dit och försök stanna i den där lugna känslan. Jag brukar hålla tummarna inne i knuten hand. Tänka på tummarna och hur naglarna känns mot handflatan. Bra distraktion.

Stor varm kram till dig.

Fina, goa Lena,

Vad hände egentligen? Res dig och kom igen. Du klarar att komma igenom det här också.

Stor varm kram till dig och mycket kärlek

Första gången vi träffades var för 7 år sen på biblioteket då jag och min rumskompis gick dit för att plugga. Vi kom in genom entren och det första jag såg var DIG. Du hade otroligt vackra ögon, markerade ansiksdrag och hela du log mot mig. Det var ett nåt så ofattbart magnetiskt möte och varken du eller jag släppte ögonkontakten. Jag gick förbi dig och var tvungen att vända mig om medans jag gick uppför trappan. Du gjorde likadant och följde mig med blicken hela vägen upp. Din vän ryckte honom i armen och sa "-Men sluta dregla sådär!" , medans du skrattade och log mot mig. Jag och min rumskompis satte oss i ett bord och hela jag lyste. Jag visste genast att du skulle kontakta mig. Du strök planlöst på samma våning innan du vågade komma fram och be om mitt telefonnummer.-Du får inte träffa honom, han är ju fan kriminell, sa min rumskompis. Sorglöst och bekymmerfritt som jag levde skrattade jag bara. Du och jag var varandras motpoler. Du, kriminell med diskret pillerberoende och jag, sorglös präktig student och som nyss fått jobb på en myndighet. Våra vänner skakade bara på huvudet. Men vi levde i vår egen kärleksbubbla med harmlösa picnicar, promenader och mysdagar. Vi skämtade att vi var som tjuv o polis.Han dyrkade mig och sa alltid åt mig att hålla mig borta från droger. Gick jag på krogen väntade han på mig nykter utanför entren för att se till att jag kom hem säkert. Jag var hans källa att hålla sig i skinnet och utanför kriminalitet. Men ditt pillertrixande eskalerade och du kunde inte längre behärska ditt temperament och abstinensen blev märkbar även för mig som aldrig ens befattat mig med droger. En dag berättade du att du hade sökt upp en kille i hans hem, som pratat med mig på en nattklubb dagen innan.du slog ner han och hotade han om han någonsin pratade med mig mer. Jag märkte hur du ibland var alldeles speedad och svettades. Dina ögon var svarta och du fick raseriutbrott, dock ALDRIG mot mig. Jag började bli skrämd av dig och ville sluta ses. Du vägrade och började dyka upp utanför mitt jobb när jag slutade. Jag vägrade prata. Några månader senare dök du upp utanför min dörr. Du var alldeles kritvit i ansiktigt och hade gått ner några kilo.du sa att du börjat ta amfetamin. jag lät dig komma in, men du hade fått någon slags amfetaminpsykos och hallucinerade om att du hörde polisradio från mitt element. Det var sista gången jag såg dig. Du gav upp mig när jag stängde portarna för återförening utan pardon.För nästan 3 år sedan hörde jag på omvägar att ditt missbruk eskalerat och du hade fastnat i en psykos och tagit livet av dig. Jag har en enda dag gråtit över dig, sedan har jag inte vågat tänka på dig mer. Men i natt drömde jag om dig. Drömmen kändes flera timmar lång. Vi promenerade, småpratade och skrattade och jag fick krama dig, hålla dig i handen och stryka ditt hår. Se ditt vackra ansikte och smittande leende tydligt. Du sa att vi skulle ses om en stund på biblioteket. I drömmen gick jag till biblioteket och satt vid fönstret o väntade. Till slut kom du roendes i en eka vid vattnet bredvid. -gud va konstigt med en gammal båt, tänkte jag. Tillsammans med dig kom en annan kille som nästan såg ut att eskortera dig. Du hade bytt kläder och jag blev lite störd över att den andra killen var med, men ignonerade honom. Vi satte oss i ett bord och du sa att jag skulle minnas dig och hur du såg ut. Jag memorerade hela ditt ansikte och du log mot mig. Jag vaknade ur drömmen och var alldeles varm om hjärtat och kände sådan stor kärlek hela dagen. Blandat med stor sorg ,ångest och tårar över att jag inte hjälpte dig ur ditt missbruk. Jag kunde ha gjort mer. Förlåt mig... men jag visste inte hur jag skulle hjälpa dig.

Tack. Gud, vad jag vulgoskrivit! Usch.
Ja, Felix, så får det bli. Är helt bakis och mör just nu så jag stannar här. Kram på er.

låt den här dagen avslutas som en nykter dag, så kör vi ihop ett tag framöver. Utan den djävla A. Vad tror du om det?
Fenix

Fina xx
Min grundkärlek till dig är stark.
Likaså din alkoholism och depression, mitt medberoende och min arbetsnarkomani.
Jag kan inte säga vad som är den största orsaken till varför vi nu står här idag i denna olyckliga situation.
Denna sommar och ditt uppbrott har fått jaget i mig att vakna igen.
Jaget där mina behov och villkor sakta har vaknat för mig.
Vad som är viktigt i mitt liv.
Det har länge varit dolt då vi haft det tungt sista åren.
Jag valde att inte se.
Jag valde att leva i förnekelse i hur dåligt vi mådde tillsammans.
Min nya väg har varit att sluta fly.
Sluta fly de jobbiga situationerna som hittills varit i mitt liv.
Sluta fly från det faktum att vi inte längre kan ha det såhär.
Livet är för kort och vi måste bejaka glädjen och framtiden och nuet, annars slutar vi sakta att leva.
Jag har länge försökt att närma mig dig och det oss vi har haft tillsammans.
Det var fel väg
Jag har istället till slut insett att jag måste börja se mig själv och vad som är viktigt för mig istället för att försöka laga det som var vi.
Det gick nämligen inte att laga.
Vi måste i så fall hitta ett nytt vi.
Men först måste du i så fall börja din resa , mot att sluta fly börja leva och våga känna.
Jag kan i dagsläget inte heller säga att jag kommer att stå här, när och om du väljer att bli nykter.
Men jag hoppas att jag har kvar tillräckligt av det långa tålamod och den djupa kärlek jag ändå känner till dig.

Min älskade vän, ta dig samman och sök hjälp, den finns att få och just idag så finns i alla fall fyra fina flickor som finns där för dig.
Jag, xx och xx och xx

så svag och skröplig jag är just nu.Det är ju endast min låga självkänsla som inte har styrkan att sparka mig i arslet och be mig kliva ur det här med nån ära i behåll.
Nån form av självbevarelsedrift har jag ju och motor att försöka driva mig själv och det här framåt.Men när man har en motpart som är alkis så blir det liksom lite stenar på vägen.Men tack för din peppning.

Igår så ringde han vid 2 mjuk och darrig och erkänner att han är väldigt bakis och frågade hur läget var för mig.Inte så bra sa jag.Jag försöker att inte må dåligt i detta att du dricker så mycket just nu,men det är svårt att inte låta sig påverkas.Mjaha joho sa han,dvs ingenting.Men jag kommer vid 18 sa han då och framhärdade om det för första gången.Hade han backat ut så hade jag välkomnat det och det kände han nog.Vid 17 ringde han igen lite lite grötig och ville ställa in träffen för han hade inte fått sova som han behövde.
Nej sa jag du får lov att komma jag har förberett allting.Ok jag ska lägga mig igen och försöka slumra till. 18 30 ringer jag då han fortfarande inte dykt upp.Jag är på väg säger han och kommer 18 45.Så står han där i dörren,lite slirig
-Men du är ju full säger jag.Nädå,bara bakis.Sanningen står ju där uppenbar och jag säger inget mer utan vi tuggar i oss vår middag och stämningen är rätt tryckt.

Sen tog jag upp en av de insikter jag fått i veckan.
-Vi har ju pratat om det här med muren som byggts upp oss emellan och att varken du eller jag,famför allt han inte kunnat hitta nycklarna till hur man murar ned den.
Nu har jag fått reda på vad den består av säger jag.
Jaha säger han,vaddå
Skam och lögner säger jag.Så länge du ljuger som du gör pecis nu att du inte druckit så byggs denna mur på och blir ogenomtränglig.
Men den går att mura ned om du slutar ljuga.
Han svarade ju inte på det men förstod nånstans att här blir det ingen övernattning.Nä nu ska jag hem till stugan och lägga mig och sova.
Ja sa jag,jag kan inte be dig att stanna då du ju uppenbart har druckit.
Sen ska han då vänslas lite kramas och pussas och visar både sin ånger och sin längtan.
Sen åker han då iväg.Först efteråt börjar jag banna mig själv för att jag släppt iväg honom på fyllan.Visserligen inte så påverkad,men tillräckligt för att blåsa påverkad i en kontroll.

Jag meddelar barnen och nu äntligen ska vi ha en konfrontation,idag.
Vi ska träffas hos mig före och gå igenom vad vi ska säga så det inte blir så spretigt.
Då får vi se om han är nykter eller full när vi kommer ner.
Jag vet ju att onykter så tar han inte in så mycket.
Men jag ska föreslå barnen att vi skriver varsitt kort brev med kontentan av det vi ska säga och lämnar det så han kan läsa det nykter.

Som för mig,
jag höll på att drunkna när det locket öppnades och allt sköljde över mig.

Nu är jag påväg hem igen. Bara en flygresa ifrån att komma tillbaka till verkligheten. Den man inte längre kan fly ifrån. Jag har hittat en ny plats på jorden som jag vill tillbringa mer tid på. Nu är det dags att ta tag i mig själv. Alkoholen har jag pli på men allt det andra...det är det locket jag har dragit mig för att öppna. Det är dags att lyfta på det nu.

Nyman! Nu kommer du tillbaka och skriver. Vi är i detta tillsammans.

Kram