Senaste kommentarerna i forumet

Var ärlig och säg vad du tycker och känner och att du inte mår bra och är orolig. Tyvärr och av egen erfarenhet kommer din pappa neka och säga att han inte har problem. Så gör alla missbrukspersoner. Var beredd på det. Du kan aldrig förändra en annan person om inte personen själv vill.

Har huvudvärken från helvetet efter en dag på helspänn. Känner mig bakis-apatisk. Men nöjd över det jag åstadkommit. Idag har jag fått stå på en scen och hålla låda, älskar sånt. Nu är jag dock utmattad och klar. Hoppas tabletterna kickar in. Bidrar inte med så mycket idag. Kram på er.

Fillifjonkan du klarar detta. Ta en dag i taget.

Tack för fina ord! Jag håller mig nykter och ber varje morgon om kraft och hjälp att hantera alla känslor (där ibland en stor dos ångest) som jag nu måste känna när inte alkoholen är där och bedövar och förstör. Sköt om dig själv också och stor kram

Såg det först nu, Moa, att både du och jag är femfemmor idag. Helt otroligt! Jag vet inte varför jag blir så glad, men jag blir det. Tack, kära Moa, för att du finns på forumet!
<3

/L

Jag hittade en länk här på alkoholhjälpen till en intervju med My Skarsgård. Klistrar in några tänkvärda rader: "Det är lätt att tro att man nog ska kunna dricka när smärtsamma minnen har börjat falna bort och lång tid har gått. Det är viktigt att komma ihåg att det kommer jag aldrig kunna. Jag kan leva ett fantastiskt liv, men jag kommer aldrig kunna dricka alkohol. Det är en trygghet för mig att ha den insikten, då behöver jag aldrig ens förhandla. Sedan är det viktigt att jag tar ansvar för att jag har den här sjukdomen. Att jag vet att jag ska vara försiktig med vissa saker. Stanna upp och återhämta mig. Det är farligt att rusa i väg."

Eller ruta 5 kanske man ska säga, för det är ju 5 dagar nyktert sedan helgens party. Tjejen är argare och besvikna än någonsin då jag hade lovat att inte dricka. Jag tycker själv inte att det spårade totalt men jag har nog ändå varit bakis och slö nästan hela veckan, antagligen lite less, ledsen och besviken på mig själv också.

Jag känner att jag får så himla svårt att prata med tjejen efteråt också för att jag har inga ursäkter kvar. Jag känner också att jag inte ger allt för att hon ska stanna kvar. Det är bara så jobbigt när bakisheten hänger över en för jag kan inte riktigt avgöra vart mina känslor är till henne just nu.. Jag känner mig inte direkt lycklig men kanske är det bara alkoholens fel? Antagligen till stor del men det har nog aldrig känts riktigt rätt heller tyvärr..

Jag vet inte vad jag ska göra men jag måste nog fortsätta satsa på nykterheten så jag hittar åt mig själv och kan känna hur jag känner.

Ha en bra helg och håll er nyktra så får ni en härlig måndag som lika gärna kunnat va fredag!

så fantastiskt bra uttryckt! Kan inte sägas tydligare. Acceptera, ju förr desto bättre. Glöm tankarna på normaldrickande, vad nu det är. Det går så väldigt bra utan alkohol. Jag brukar också tänka på det som allergi. Jag har en vän som är allergisk mot jordgubbar. Hon hamnade på sjukhus i allergichock och naturligtvis äter hon inte jordgubbar efter det, trots att det är så gott. Jag har också hamnat på akuten pga min "allergi", jag slog upp ögonbrynet en gång då jag troligen fick en kort svimning och föll handlöst i mark. Kunde slagit ut tänder eller vad som helst, nu räckte det med sju stygn i ögonbrynet. Men ja, jag drack nog efter det ändå och det hände fler olyckor. Innan poletten äntligen trillade ner. Kämpa på Fenix, det går. En dag är kvoten fylld

Precis så försöker jag tänka för det är ju sant. Alkohol är inte längre något för oss.

nästan lika bra som peppande bok att sluta. Men nu har jag inlett regelbundna möten med en nykter alkoholist som varit nykter i 27 år som jag känt länge. Han säger bra saker som ja i och för sig vet, men som blir så mycket bättre när någon säger det öga mot öga. I mitt fall, acceptera att du har ett missbruk som inte går att göra något åt annat än att acceptera. Man kan kapitulera mot alkoholen, eller med alkoholen. De senare tillhör A-lageta och där vill jag inte hamna. Så jag kapitulerar mot alkoholen, jag kan aldrig vinna kampen om att försöka bli någon slags normaldrickare. Den gränsen är det väldigt många år sedan jag passerade. Känns som en lättnad, acceptera och gå vidare. Det är ungefär vad Carr också säger med sin bok, fast med många ord. Och den lättnad och positivt stämning som han vill ingjuta när man äntligen sätter stopp, den här jag känt starkt i går och i dag. Bra så tills vidare, en dag i taget.

med dina 55 dagar. Känns för mig just nu så avslappnat att jag accepterat mitt tillstånd, det vill säga att jag genom arv och handlande utvecklat ett beroende som inte går att göra ogjort. Det blir liksom lättare då att möta tankar på alkohol, det är inte för mig längre.

var för samtal hos en alkoholist i går, nykter sådan sedan 27 år, och han sa till mig just detta, du har ditt genetiska arv, du har utvecklat ett beroende och det finns inget du kan göra åt det annat än att acceptera att så är fallet och lägga ned drickandet. Normaldrickare kan du aldrig bli.Det andra alternativt är att kapitulera med alkohol, det vill säg det som A-laget gjort och som man kan se följderna av i alla svenska stadskärnor. Det gick rakt in hos mig, så jag accepterar som det är, precis som jag är pälsallergiker. I båda fallen går det utmärkt att leva ett bra liv, utan alkohol och utan pälsdjur inpå sig.

Såg en film (föreläsning)...
kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Jag längtar till den dagen när det inte känns konstigt och utmärkande att inte dricka alkohol på en fest. Jag börjar undra hur många i min omgivning som går på fest för att det är kul att träffa människor eller om det främst är en chans att få dricka. Börjar luta åt det senare hållet. Inte många egentligen som träffas och tillbringar tid tillsammans, utanför familjen, bara för att det är kul att umgås. Eller så har jag helt fel och ser bara det jag vill se bara för att jag är där jag är.
Inne på min 55 dag nu sedan jag tog beslutet att avstå alkohol helt. Det känns fridfullt. Så länge det inte blir tal om fest. Länner mig inte bekväm där än.

Känns sm en tändaljusochmysa-kväll. Krypa ned inder filten och läsa lite.

Ja så känns det när jag tänker tillbaka. Det är skönt att tiden med missbruket bleknar och känns helt overklig. Min identitet nu är en som inte dricker alkohol, helt naturligt. Men jag vet ändå var jag kommer ifrån, det får jag aldrig glömma. Får aldrig bagatellisera.

Japp, jag är en riktig fem-femma i dag! Femme fatale? Ah, kanske om nåt halvår. ;)

Ja, jag "unnar" mig den här fixeringen så länge. Det fungerar ju. Man kan ju bli så osäker på sin resa, brydd. Och jag har väl tänkt lite på det där. Hur det beskrivs att man visserligen är nykter men ändå i alkisfasen. Och då har jag blivit rädd och känt att vafan, näe, jag gör nog inte det här på "rätt sätt", lika bra att skita i den här nykterheten, kommer ändå aldrig att funka. Men så hejdade jag mig! Tankar är banne mig kungsvägen till känslor och känslor är kungsvägen till beteenden. Så nu har jag bytt ut dom här tankarna om "fel väg" till tankar om "fungerande väg" och for now är det tillräckligt bra.

Två år och fem månader... Det är, ja, jösses, det låter som en hel livstid. Men med dagarna, veckorna och månaderna så kommer kanske en annan tidsuppfattning? Dom här första femtifem dagarna har känts som år. Långa år. Som ett barn som tycker att trekvart är en hel eftermiddag jämfört med en pensionär som tycker ett år går på trekvart.

Man får ha tålamod med sig själv, oavsett vilken process man befinner sig i.

God fortsättning önskar jag dig med!

/L

...din man måste hitta sin. Det går att, rent intellektuellt, inse att man är alkohlist, erkänna att man är alkoholist, prata på möten o.s.v. Men, det måste in i hjärtat också, man måste släppa taget, ge upp och be om hjälp. Insikten att "jag klarar inte det här själv!" måste finnas där. Så länge det finns ett uns av tro på att man ska klara det på egen hand genom att gå sin egen väg - då funkar det inte. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv". Första steget, så enkelt men samtidigt så svårt - det får inte finnas några förbehåll!

Härligt att se din styrka och beslutsamhet. Det är det bästa du kan göra, att ta hand om dig själv!

...tipsar du om vad gäller rökning. Men du, visst har du läst denna?? http://www.bokus.com/bok/9781848375390/antligen-full-kontroll-lar-dig-b…
Som sagt, funkar hans metod på dig och nikotinet så funkar det säkert med alkoholen också :-)

Visst är det fantastiskt att göra saker som man tycker om och visst är det sorgligt att man valt bort så många av dem för att man inte orkat eller varit fullt upptagen med alkoholen! Jag kan fortfarande känna glädje när jag tänker på den kvällen jag sa till min make som stod och lagade middag att "jag går ner och blaskar lite färg på väggarna i tvättstugan". Efter middagen totade jag ihop en slags adventsljusinstallation - inga stora grejer men bara att jag hade energin och framför allt, lusten!

Det är riktigt att alkoholen är en flykt, man flyr från det mesta även det som är bra. Det kan vara bra att veta att livet finns kvar därute och att livet inte blir en dans på rosor bara för att man inte dricker. Men, ju starkare man blir desto enklare är det att ta tag i livet, att ta tag i de svårigheter som uppstår, att faktiskt leva livet! Sköt om dig Fillifjonkan!

Ett av de stora problemen med alkohlism är att den döljs för en viktig person och det är dig själv. Att du nu ser din situation klart och känner annorlunda är ett gott tecken!

Ibland blir det lite mycket bara, det är allt :-)

Mycket förenklat tror jag så här: Om man funderar ens det minsta lilla över om man har problem med alkohol eller inte - då har man det. Sen om man befinner sig i ett riskbruk eller är alkoholist gör det samma... men problem har man. Surfar man runt och hittar hit till ett sådant här ställe, då har man problem (men man har också hittat rätt!).

Inom AA talar man om alkoholism bland annat som en besatthet. För mig innebär den här besattheten att jag funderar väldigt mycket på alkohol, hur mycket man dricker/drack, hur länge man ska hålla upp osv osv i all oändlighet. Jag har kommit att inse att "normala" människor inte funderar så mycket på alkohol, den finns där överallt och hela tiden för en del, men det är liksom ingen stor grej - som den kan vara för oss.

Det är så skönt att slippa den där besattheten!

Min kropp ville verkligen inte ta emot honom trots att jag tidigare varit glad i vårt samliv.Nånstans hade väl mitt psyke fått nog att bli bedraget.Man öppnar ju upp som kvinna ;) på flera sätt och till slut var jag för sårad för att det skulle kännas bra.Nu när jag märkligt nog förlåtit honom allt han ställt till med och fortfarande ställer till med så har jag en helt annan attityd till honom och vårt samliv.Gör inte våld på dig själv,det leder inte till något gott.

Det jag gjorde när det var som tyngst var att jag gav precis det jag kände att jag ville ge vilket var nästan ingenting.Det gjorde ju förstås att vår relation också nästan självdog.Men det var en överlevnadsinstinkt från mig.En klapp på kinden,en varm kram några uppmuntrande ord är ju också kärlek.

kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Börjar så sakteliga få ordning i nya huset. Grått och trist ute. Hatar verkligen november till februari. Nåväl gnäll hjälper inte långt. Hoppas att de hör av sig från det jobb jag sökt. Är mitt gamla jobb så det är ingen ny arbetsplats och nya kollegor direkt.