Senaste kommentarerna i forumet

beskrivet.Sen det där sega slajmet som består av kärlek medberoende brustna drömmar vildsint hopp.Det är gjort av stark betong och måste hackas med en mycket fin hacka för att det överhuvudtaget ska bita.Och med rätt sorts hacka-uppvaknandehackan.Annars fortsätter man bara i sitt eviga hjul hela tiden.Det som är nytt för mig i denna resa är att jag är passiv.Går inte in och försöker agera.Lägger visserligen ned löjligt mycket tid åt att tro och fundera,men använder i alla fall en del av tiden till framåtskridande tankar.Så på något sätt så har jag kvar en liten länk till honom samtidigt som jag jobbar aktivt med att släppa honom.Låter mycket märkligt kanske,men jag tror det är enda vägen.Nytt i denna resa är också hans totala egoism.Förut fick man i alla fall belöningen att han var ångerfull och väldigt mån om att kompensera sin dryckesperiod och då fick man ju så att säga betalt som medberoende.Så han rasslar ju snabbt nedåt på stegen.Ikväll alanonmöte och jag hoppas jag klarar detta mycket enkla,att inte slå honom en signal.Jag ska verkligen försöka att invänta hans kontakt denna gången.

<3 K R A M <3

... Många gånger här i min tråd och annanstans på forumet. Helt klart att det finns massor med mänskor, som inte klarar av att dricka, det förnekar ingen. Men om det gäller alla, eller ens de flesta, som nån gång druckit på ett beroendevis, är en annan fråga. Både forskningen och sunda förnuftet säger här annat. Det är faktiskt många, som övergår till normaldrickande. De personerna ser man knappast här, på AA, eller hos alkoholvården.

Flera av er, som varit nyktra länge, har skrivit om hur avgörande det är att komma till ett lugn med sitt beslut. Det är där jag inte är och jag skriver om det redan i mitt första inlägg här. Jag vet inte var jag själv befinner mig, eftersom jag aldrig tidigare gjort ett helhjärtat beslut om att förändra mitt drickande. Eftersom jag är den nyfikna katt jag är, upplever jag det som helt klart att jag kommer att ha en oro i mig, tills jag lärt mig mera om mig själv. Den lärdomen kommer jag en dag att måsta skaffa mig, väl medveten om att den i värsta fall kan bli dyrköpt, men också optimistisk i att om jag gör ett experiment med mycket självmedvetenhet, behöver jag kanske aldrig falla djupt och kanske i bästa fall inte falla alls.

Curiosity killed the cat.

Kan bara skriva utifrån min egen erfarenhet som beroendeperson att man skiter i sin familj, för alkoholen är viktigare. Jag struntade fullständigt i min fru som grät när jag drack, en 5-årig under bar kille som försökte trösta sin mamma. När jag tänker efter på hur jag agerat så blir jag spyfärdig. Det var ju inte JAG egentligen, utan sjukdomen som gjorde detta. Mitt uppvaknande blev min andra lob som ruskade om mig ordentligt. Min fru hotade att lämna mig och då förstod jag hur illa det var och drog åt handbromsen. Man kan erkänna dig besegrad av A men man måste också kapitulera. Lägga sig död i gyttjan, för att så sakteliga bygga upp sig själv. Släppa sin skam, skuld och ångest. Man behöver behandling, hjälp och råd, kanske medicin. Hade jag älskat en beroendeperson hade jag gjort allt för att hjälpa, för man tror att man kan förändra personen. Hoppet är det sista som lämnar en men man vet innerst, innerst inne att den beroende måste se sittbekymmer och kapitulera.
Ibland behöver ni medberoende en liten spark i ändan så att ni inte dras ned ännu mer:) Oavsett val, stanna eller inte stanna kommer det leda till smärta. Stanna så blir smärtan troligtvis långvarig och ärren längre och djupare men TÄNK OM finns som kompress och bandage. Att lämna den man älskar görs inte i en handvändning. Man får ett långt och djupt ärr i själen. Detta läker med tiden men man kommer hela tiden tänka på alkoholisten som gör att läkningen går saaaaaaaaakta. Ni som är i medberoende måste försöka vara lika egoistiska som den som dricker, annars kommer ni tyna bort. Många kramar från en fd missbrukare.

Kan du sova på nätterna?

Grattis till att du snart klarat av ditt första mål, årsskiftet. Jag själv hade klarat drygt ett år en gång, ett och ett halvt år en annan gång och sen tyckte jag att jag nog var botad. Varje försök att klara måttlighet övergick snabbt i ännu svårare beroende. Så min och många andras samlade erfarenhet säger att har man ett missbruksdrickande går det inte att bli frisk. Tänk dej noga för, tänk på allt du byggt upp och som kan raseras oerhört snabbt. Ju längre nykterheten pågår desto mer inser man att man inte alls behöver alkoholen. Att det är en illusion man fantiserar om. Att det är själva nykterheten som ger frihet.

eller dag 55 idag då. Bra gjort! Jag tycker du kan "unna" dej att räkna dagar om du vill. Jag tror alla gör det. Sen blir dagar till månader så småningom och efter ett år tappade jag lite räkningen. Nu stannar jag upp ibland och tänker på vad det är för datum och häromdan kom jag på att det råkade vara två år och fem månaders-dagen. För datumet då jag slutade, det glömmer jag nog aldrig. God fortsättnng önskar jag dej.

... jag med. Rim, reson, förnuft och balans.

Jag känner att jag gör det. Fokuserar väl mycket på antalet dagar jag varit nykter. Det har stört mig, det är ju inte där fokus ska ligga. Men så tänkte jag till och om i dag (dag 54, för övrigt). Jag är så himla färsk i min nykterhet än så skitsamma om jag hänger upp mig på dagantal för närvarande. Jag tillåter mig att göra det. Accepterar att jag gör det. Och med det låter jag mig nöja. Just nu.

... heller att han är så tokig, faktiskt.
;)

Har kört skytteltrafik mellan kylskåpet och tevesoffan i kväll (sååå sugen på nåt) och nu sista vändan sticker han fram huvudet bakom kylskåpsdörren: "Hänt nåt nytt?"
Det är skönt att vara tillsammans med nån som får en att skratta.

Väl skrivet, Akvariet.

Sluta röka har jag också lyckats med och är väldigt nöjd med det. Men å andra sidan så ryker ju de flesta av oss aldeles förbaskat, när vi en gång dör, om så bara för en kort stund :)

Jag har ny varit nykter i drygt 3 månader (98 dagar) och tycker att tillvaron blir bättre och bättre för varje dag som går. Visst händer det att det kommer rejäla alkosug då och då, men nu blir jag mest förvånad och så går det ganska snabbt över. NA-öl är snuttefilt ibland

Jag har en fru som dricker både mycket och ofta. Av och till har det varit tufft och frustrerande att ändra mitt drickande till icke-drickande samtidigt som hon hinkar pilsner vid sidan om, men just nu berör det mig inte så mycket. Hon dricker fortfarande, men mycket mindre. Och jag tycker att min vår relation är bra eller i alla fall bra mycket bättre än den varit under första delen av hösten.

Läser och funderar på vad som motiverar till förändring och hur vi formulerar mål för personlig förändring. Jag har lärt att det är otroligt vanligt att skjuta upp handlingar som innebär långsiktig vinning för kortsiktiga vinster: vi äter godis för att det är gott och för att njuta av stunden, istället för att äta något annat som främjar hälsa, tänder och vikt på lång sikt. Detta är förstås också ett skäl till att vi dricker; det där med att sluta dricka det kan vi göra i morgon eller nästa vecka, nu ska vi ha trevligt. Själv har jag hållit på att fundera och gjort små taffliga försök att sluta dricka i snart 10 år innan jag fullständigt tröttnade på min oförmåga för drygt 3 månader sedan.

Men det som intresserar mig mest just nu är hur vi formulerar våra mål i livet som vi strävar mot. Är målen formulerat som något positivt som lockar oss och som vi kan känna oss peppade att nå, eller är det formulerat som ett asketiskt krav på renlevnad och avhållsamhet? I den del sk positiva psykologi-litteraturen talar man om vikten med tilltalande mål som också har ett mått av flexibilitet inbyggt i sig istället för "sluta"mål. Jämför t. ex målen "Börja träna regelbundet" med att "Sluta dricka". Om jag missar ett planerat träningspass för att jag är sjuk eller har mycket att göra så kan jag fortfarande med gott samvete säga mig själv att jag tränar regelbundet men om jag dricker en dag fast jag har har målet att "sluta dricka" så har jag misslyckats, med frustration och oönskade psykiska effekter som följder - och till det kommer ju också, åtminstone för många här inne, alkoholisten missbruksbeteende - och det blir jobbigt på fler än ett sätt att ta sats igen.

Någonstans läste jag att man ska undvika att formulera mål som en död människa kan leva upp till, och någon som har avlidit har ju "slutat dricka". När jag funderar lite mer på vilka förändringar som jag har lyckats genomföra under mitt liv, så är de flesta förändringar sådant som lockat med något positivt, det är bara två "sluta"-mål jag har lyckats med (röka och dricka) och båda har varit riktigt jobbiga och tidskrävande resor.

Som en följd av resonemanget ovan försöker jag nu att inte tänka så mycket på "att inte dricka", utan att istället tänka på det positiva det ger mig att inte dricka, vad jag ska göra med det där att inte dricka. Jag tror att det är PP som köpt en båt för pengarna han tidigare i livet hade köpt alkoholhaltiga drycker för, för mig är det ett utsökt exempel på vända det negativa målen till något positivt. Själv är jag en så länge mer abstrakt och tänker i termer "bättre hälsa", "mer tid att göra saker jag vill", "närvaro när jag möter mina barn" etc men jag har också lagt undan lite spritpengar som kanske kan bli en båt eller något annat trevligt jag vill ha.

Önskar er en trevlig kväll.

Jag gillar också Lucas!

Har han en brorsa?

Det är precis detta man behöver höra när man börjar inbilla sig ett och annat. Du har givetvis helt rätt. Jag fortsätter vara nykter.

Så stolt som jag var igår när jag pratade med min vän över att jag numer inte dricker. Varför kasta bort det. Jag skulle ju inte klara av att hantera A ändå. Det vet jag.

Tack!

Du skriver härligt.
Ha en fin kväll.

Liksom (nu senast) Steglitsan funderar jg ibland på vad jag skall göra vid årsskiftet, då mitt löfte till mig själv om en nykter höst tar slut. Just nu känns det som om jag kommer att förlänga min nykterhet. Själv börjar jag känna mig redo att pröva på måttlighet, men jag tror inte att mina relationer ännu då kommer att vara i sådant skick att de skulle klara ett experimenterande, utan risk för skada. Och det blir i sig själv ett test. Om drickandet är så viktigt att jag vill prova, fast det kan skada mina nära relationer, så är det i sig ett tecken på att jag inte är klar att pröva på att dricka.

Enligt den tanken blir det bara möjligt att pröva måttlighetsdrickande om jag och min nära omgivning känns verkligt stabila. Låter som ett bra krav.

Är fortfarande på resa, men har haft ett parkorta, men helt positiva samtal hemåt, sedan senast. I fall någon undrar.

många gånger har jag varit här och skrivit spaltmetrar under det senaste året. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Underbara veckor där vi tränar, äter nyttigt och har så himla kul ihop. Älskar honom av hela mitt hjärta och han älskar mig. Så är det ju. Men han kommer från norrlandsstad där alla, och då menar jag alla som går på krogen, är mer eller mindre aspackade. Skoterkörning, pimpelfiske, slalom eller skidåkning. Och när man sitter i stugan eller arken så super man. De har en mycket konstig mentalitet. Jag får en chock när jag kliver in på en krog i den stan för folk är verkligen packade.
Så det här har han underhållit duktigt redan från början. Nu sen ett par år tillbaka har det eskalerat och han är snart utom räckhåll. Han har gömt sprit, smygdruckit och det har bara blivit mer och mer och senaste året dricker han sig mer eller mindre medvetslös. Dricker, sover, dricker, sover. I dagar, ibland ett par veckor. Oerhört plågsamt att se. Elak i munnen är han i början men sen orkar han inget annat än sova. Det är iaf bättre men oron att han ska dö i sömnen är jobbig. Han vet att han är alkoholist, pratar mycket på sina AA-möten och har erkänt. MEN han kan tydligen ännu tro att han ska ändå klara det. Nu är det lugnare, jag har tagit bort allt drickbart så han kan bara sova och ha ångest. Han är inte kapabel att ta sig till något bolag så det har verkligen blivit värre. Älskar honom så och vill att han lyckas. Vi säljer huset nu snart och jag tar en egen lägenhet och han får bo där till den dan han dricker igen, då åker han ut. Jobbet har han sabbat nu för första gången och det är nog kris på riktigt. Idag skulle han suttit på ett plan mot USA men det gör han inte. Illa illa. Kanske blir väckarklockan och räddningen? Återstår att se. Jag känner mig dock stark och orädd. Skönt att bli av med huset som känts som ett fängelse länge nu. Snart är jag fri och gör han inte som jag säger när vi flyttat så är det finito. Jag klarar mig själv. :-)

Jag återkommer ofta till Per Holknekt som var nykter i nästan 10 år då han bestämde sej för att dricka vin. Trodde att han klarade det och sen söp han ju bort både äktenskap och karriär. Ok, han var otrogen men det var ju efter att han börjat dricka igen och tappat omdömet. Vi kan väl ta lärdom av det, en som dricker på missbrukarens sätt kan inte lära sej dricka moderat. Acceptera att det är så och slipp tankarna på det.

Lykke Li & David Lynch - I'm waiting here.

Känner igen mig i mycket vad du skriver Fylle-Fia. Själv har jag nog i hela mitt liv varit konflikträdd, hållit god min, varit "duktig", näst intill perfektionist, aldrig göra fel, vara trevlig mot allt och alla. För att orka med detta "spel" har allting dövats med A. Därefter kommer ångesten för detta och man är rädd för att "bubblan ska spricka", vilket leder till att man blir ännu snällare och trevligare mot alla.

När man då inte längre dricker finns inte det där ständiga dåliga samvetet och gamla lagrade aggressioner kommer upp till ytan. Det kan ge sig många uttryck. Man retar sig på folks beteenden, tycker att vissa är idioter mm. Jobbigt, jobbigt men kanske inte så konstigt. Tänk om man får uppleva den dagen när man känner en sorts inre ro och kan ta folk och situationer utan att bry sig för mycket. Man kan inte älska alla människor men jag antar att man inte behöver låta sig påverkas negativt av de individer man har svårare för.
Allt gott/Tjalle

Hej på er. Jag känner mig efter omständigheterna helt OK. Jag är så tacksam över att jag reagerade någorlunda i tid den här gången. Vid tidigare återfall har det varit betydligt värre och jag har druckit både på dagar och kvällar tills jag inte orkat längre. Den här gången var det som om jag hade någon "broms" i hjärnan och jag släppte inte taget helt och hållet. Detta har också gjort att jag inte blev lika psykiskt och fysiskt nedbruten som tidigare.

Jag försöker dra lärdom av återfallet och jag "kör på" som jag gjorde under mina drygt tre vita månader. Nej, Lill-Per; jag ska undvika att lukta på vinkorkar i fortsättningen. Ett ganska idiotiskt beteende och det är nästan som att be att återfallet kommer.

Konstnären, jag är oerhört imponerad av dina 14 månader. Har säkert berättat om det tidigare men en gång i mitt liv var jag nykter i nästan 20 månader. Trodde att jag var helt säker men ett återfall kom som blixt från klar himmel och jag föll. Den gången också en kombination av "olyckliga" omständigheter. Influensa på gång (tyckte synd om mig själv), storhelg, långledig, mm. Det visar kanske att även om allt blir lättare ju längre tid man är nykter kan fortfarande faror lurar runt hörnet (åtminstone vad gäller mig). Jag måste säga att jag dock tycker du, konstnären, känns väldigt stabil. Det gläder mig och inger mig själv mod till att gå vidare.

Idag har varit en stabil dag och jag kämpar vidare i min envisa kamp.
Trevlig kväll/Tjalle

och Antabus är ju ändå bara fejk.
Hoppas du förstår hur jag tänker?

Jag tycker att antabus är bra om man ser på alternativet men det vet ju alla att det inte är en hållbar lösning.

Fan, du känns låg och jag gillar ju dig så jag önskar att jag kunde ja, hjälpa dig.

Du har verkligen hjälpt mig.

Hoppas du hittar en ny plats. Kan vara skönt att börja om. Låter inte som att det är högt i tak där du är.

Jag tycker att jag får biverkningar, magen, hyn, är inte säker dock. Är nog läge att diskutera mitt läge med en läkare snart.