Senaste kommentarerna i forumet

Det som har fått mig att säga "nu är det nog" är delvis att det har blivit för mycket, för ofta och med tråkiga konsekvenser. Men delvis, eller egentligen framför allt, så handlar det om hur jag tänker på alkohol. För mig har det varit självklart att om jag går ut och äter middag så ska jag ha vin till. Vilket innebär att jag t.ex. har låtit bli att äta på restauranger som jag egentligen vill fara till bara för att man då måste köra bil. Jag har nog aldrig i hela mitt liv tackat nej till alkohol. Jag har umgåtts med människor som jag egentligen inte velat träffa bara för att få dricka. Även om jag började dricka i ensamhet relativt nyligt så har jag letat efter tillfällen att dricka under många år.

Jag tror inte att jag nödvändigtvis måste vara vit resten av mitt liv. Men jag tror att jag måste vara vit under en längre period för att ändra mina tankar och mitt perspektiv. Jag måste inse att jag kan uppskatta att umgås på t.ex. en aw även utan att vara lullig. Eller att jag kanske inte gör det och då kanske ska söka mig efter andra saker att göra. Om man inte har roligt fören man är packad, hur roligt har man då? Och måste man verkligen ha vin för att det ska bli mysigt när det finns så mycket annat gott man kan dricka?

Jo jag kan, jag har ju kunnat så mycket annat...

Jag har alltid hört att hjärnan inte förstår själva ordet INTE. För om man tänker "Jag ska inte äta godis" så tänker man ju på godis. Istället kan man tänka " jag vill och älskar och kommer att äta morötter" hihi hur man nu ska överföra det... "Jag ska dricka alkoholfritt" kanske?/Maris

att se några rader från dig, var nästan orolig att det var så tyst, men jag kanske har missat ngt. Alkoholens alla baksidor, ja dem slipper man nu. Till exempel att planera för fullt inför helgen hur mycket, när och allt detta som alltid slutar på söndag kväll med att dricka upp allt som finns kvar plus en sväng på pizzerian plus en sväng till macken för ett 6-pack. Och sedan måndag morgon och man undrar vad i helvete man håller på med när man kommer upp vid 11-tiden. I morgon ska jag upp tidigt, åka till en annan stad och göra roliga saker ihop med min fru. Livskvalitet, och jag kommer att komma ihåg alltsammans. Hade A varit med i bilden hade det varit skitjobbigt i kväll att planera för drickandet så att jag skulle kunna gå upp i morgon och köra utan risk för att åka dit. Nu ska jag planera för en god middag i kväll i stället. Ha en bra helg alla...

Känner igen mig mycket i det du skriver. Har dock inte börjat gömma och smygdricker än men jag vet att det är nästa steg och jag vill INTE hamna där! Varför? Jo jag vill förstås fortsätta dricka! Varför? Ja säg det, jag är verkligen psykologiskt helgalkis... Har funderat på att alltid hålla mig till enheterna som gäller och om de överskrids blir helgen därpå vit. Vad tror ni om det? Denna helgen är vit för mig och sambon har vi bestämt men nog tänker jag på alkohol nog...

Försöker verkligen att inte vara för hård mot mig själv men är så svårt när jag känner mig som en värdelös mamma. Varför kan jag inte sluta för deras skull? Vet inte om jag orkar sätta upp några mål just nu, blir bara besviken då jag misslyckas. Men vet hur bra jag mår då jag inte dricker och hur pigg jag känner mig och det försöker jag ta med mig, varje timme, varje dag.

Du har rätt, jag ska ta en promenad istället. Tack för stöttningen:)

Kanske är det just att bli "påkommen", som krävs, för att vi ska tvingas få upp ögonen på allvar inför ett beteende..?
Åker du till systemet, så riskerar du att köra onykter (om du kör bil) Och att köpa mer alkohol som du sedan dricker upp!
Ta en promenad istället.. Att röra på sig, skingrar tankar och får igång kroppens egna endorfiner (som vi behöver för att må bra!
Du behöver inte ta några jättebeslut idag!, bara ett : "Just idag, ska jag inte dricka alkohol, vad som än händer"
.. Morgondagen lämnar vi därhän tillsvidare..
Styrkekram!

Med förkylningen och livet..?

Nu skriver jag det du vet, men troligen inte vill höra.. Ditt eget medberoende ställer till en del för dig.. Nej, jag lovade också mig själv att inte släta över, förmildra eller bortförklara saker som min man ställde till med eller hans uppenbara berusning när det kom folk lite oförhappandes på besök..
Men den inre skammen vi bär på får oss att göra de konstigaste saker (med ryggmärgen)
DU måste hitta någon att prata med! Jag vet av egen erfarenhet.. Någon som kan hantera både medberoendet och alkoholproblematiken!
Jag har haft turen, att ha vänner som dels gått igenom detta själva och som själva varit alkoholister (de kallar sig själv nyktra alkoholister) Det de tvingade mig att se i mitt eget beteende var inte kul alla gånger (och jag var både ledsen och arg många gånger) Men det har varit till en oerhörd hjälp!
Hoppas att du fått en natts ostörd sömn (DET är något som ofta fattas oss, och det tar tid att hämta igen all trötthet man bär på)
Styrkekram till dig idag!

Det stämmer så bra tyvärr:(
Igår kände jag mig så stark och tänkte att jag inte skulle dricka något. Men så hade jag kvar i min box och när den var slut öppnade jag en flaska likör som min man har sparat. Hur ska jag förklara att den är öppnad? Jag har flera flaskor av olika sorter att köpa tillbaka innan han märker att dom är slut. Varför ska man utsätta sig för sån stress och ångest? Idag mår jag inte alls bra, tur att jag är ledig från jobbet. Och nu går jag här och är så rastlös, väger fram och tillbaka om jag ska åka och köpa en ny box eller inte.

Camilla,
jag har också åkt fast för rattfylla. Var väldigt full, minns knappt det som hände. Jag var 24 år och är och var en "duktig tjej" som alltid skött mig och presterat bra, varit omtyckt, etc. En del problem med ångest och destruktiva tankar mot mig själv.
Rattfyllan hände för 4 år sedan. Jag blev ålagt terapi, både i grupp och enskilt. Plus böter. Det jag såg i gruppterapin var att alla andra var så mycket värre däran än jag. Inte för att det tog bort den skam jag kände men det var skönt att vara den yngsta och få detta "wake-up-call" innan det var försent.

Har sedan dess klarat alkoholen ok. På den tiden så festade jag varje helg, precis som du. Men det är som att jag ibland "glömmer" hur mycket jag borde dricka och bara kör på när jag är ute. Har hänt att jag kräkts och så, att jag glömmer vad som hände, vaknar upp med ångest etc. I fredags hände det igen. Hade käkat middag med en kompis och druckit ca 4 drinkar. Kom hem och tänkte ringa min kille, och tänkte att det var en bra idé att ta en drink samtidigt. Det blev tydligen dubbla vodkashots. Minns att jag ringde min kille men inte vad vi pratade om. Minns sedan inget förrän jag kräks livet ur mig på toaletten.

Det här händer inte ofta, men det händer ju ändå. Det är inte bra. Vad jag försöker säga, Camilla, är att det är bra att du fått ett wake up call. Rattfylla är allvarligt och kan vara en chans för dig att tänka på hur och när du dricker. Jag har fått ett wake up call genom att det här hände i fredags. Hoppas att det ska komma bra saker utav det, och hoppas detsamma för dig.

Hoppas du mår bra pelle efter sommaren. Nu är hösten här med alla vackra färger. Jag har varit i svarta hålet sedan slutet på juli. Jävla skit blev än en gång frestad att testa gick naturligtvis åt h-vete. En månad kunde jag hålla två glas vin fredag och två lördag och då tänkte jag konstnären du klarar av att vara måttlig med alkohol. Utan att jag var riktigt medveten om det gled jag in i gamla banor, snart blev det en tetra om dagen. Ville sluta men var livrädd för ångesten jag vet ju vad som väntar bakom hörnet. Gagarin dricker inte och han blev urförbannad och ställde ulimatium, så nu är det ombytta roller. Jag har nu varit nykter 2 veckor på söndag och jag har sakta återvänt till livet. Det var nog sista gången jag klarade att bryta själv. Vill varna alla för att testa det funkar inte. Jag blev helt besatt av vin värre än innan och ångesten var fruktansvärd som dövades några timmar i taget. När jag bröt av darrade jag ungeför i 2 dygn två bortkastade dygn på grund av alkoholen och mig själv som gick in i det med öppna ögon. Inser nu hoppas jag att jag är verkligen allergisk mo A. Hur går det för dig pelle det blir väl 2 år snart.
Varmar kramar Konstnären

Tack för fina hjärtan det värmer.

Skulle ju börja med antabus. Första tiden ändrades av läkaren mer än en vecka. Närmsta nästa tid jag fick krockade med annat men jag tog den. Och avbokade när jag insåg att jag inte skulle få ihop det tidsmässigt. Tappade sugen på nåt sätt, jag hade laddat så för första tiden. Våga blotta mig, outa mig för läkaren.
Så oktober har varit ganska laglös. Inga föresatser, mest bara trött o håglös. Vin även i veckan. Jag bara måste göra en omstart. Tänkte till nyår, men det är ju två månader dit. Kan inte hålla på såhär tills dess...

Tack " etanoldrift". Just nu lite tom i tankarna men nja ang hans bror, dessvärre så är han helt ärligt talat så jävla mesig och det har/är alltid min man som ändå varit den starka i denna sorgsna familjehistoria. Min mans bror känns som han av allt sitt drickande helt ärligt tappade helt förståndet, det lilla som fanns kvar efter alkoholens spår, han är dock medveten om sin lillebrors problem ( min man) men har nog med sitt på ngt sätt, javisst har han flertal gånger och periodvis hjälpt mig med barnen men det är inte av eget intiativ, utan efter min el min mans förfrågan. Ang orosanmälan ja jag vet, men jag lovade mig själv sist vi blev kallade till socialen att jag inte skulle sätta min fot där mer pga vad min man ställer eller ställt till med, lovade mig själv att inte ljuga och förmildra, släta över och beskydda. Visst vi är båda föräldrar och jag barnens mamma som tar ansvar men nej, vill så länge det går hålla dem utanför iaf.
Det kom ett litet tecken fr min man tidigare i förmiddags dock om att kanske botten är nådd, vet inte, vill inte tänka för mycket el hoppas, har trott det förut, vi får se. Sova nu.. Måste ta igen tankar samla kraft imorg en ny dag.

Kämpa på! Du gör ett jättebra jobb! :-)

Jag ska själv ha min 30 års fest snart och då kommer jag dricka a fritt!

Så nu är det bara att bita ihop (ajojoj) :-)
Kramar!

Det är ju hur bra som helst att du är modig och skriver här och vågar vara ärlig! Annars kommer det aldrig gå! Det är inte alltid man lyckas med det man så gärna vill. Men vi finns här för dig och du har stöd! Var inte för hård mot dig själv bara!
All styrka till dig! Kramar

efter en måttlig AW där jag avböjde en fortsättning ! Känns bra!

Jätte bra jobbat, det blir bara lättare med tiden.

Att skriva dagbok låter som en jättebra ide. I nuläget så markerar jag bara dagarna genom att stryka med grön överstrykningspenna över gårdagens datum.

5 nyktra dagarna nu och suget är verkligen mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Så fort jag är ensam så blir jag sugen och jag har svårt att motivera mig till att göra konstruktiva hälsosamma saker. Jag har ätit löjliga mängder godis, skräpmat och druckit cola varje dag. Som om ett skit skulle göra behovet av annan skit mindre..

Nästa helg är det halloween och i vanliga fall går jag alltid ut då (älskar att klä ut mig). Men det känns alldeles för riskabelt av många anledningar och som tur är dök ett annat alternativ upp. Troligtvis är det helnyktert, men för säkerhets skull tar jag med mig egen dryck. Helgen efter det är det också en sådan där farlig fest när en vän fyller 40. Jag är inte helt bekväm i stora delar av sällskapet och då är risken att det går överstyr väldigt stor. Om jag inte tror att jag kan hålla mig till A-fritt då så får jag nog vackert stanna hemma då också. Jul och nyår ska jag jobba så slipper jag otäcka frestelser då och tjänar en massa extra pengar på köpet.

Om några dagar har jag varit helt vit i en vecka.. jag har ingen aning om när det hände senast..

Tänker på vad du skriver, FM, om halvårsmedaljen. Det är ju förstås så att den är din ändå, alldeles oavsett ditt lilla empiriska experiment med dom där vinglasen för ett tag sen. Man vill ju gärna räkna dom där vita dagarna, sätta in varje en på uppehållskontot, se saldot växa. Men viktigare än så är insikterna, att känna att man går framåt i processen. Att lägga pusslet, hitta sin väg, allt det där som du redan gör. <3

Tack, Moa och Nyckelpigan! Ja, AA är inte dumt alls. Jag har hittat en mötesdag där det inte kommer rakt en uppsjö av folk. Kanske bara mellan fem-tio stycken. Känner att det passar mig bäst. Man får prova sig fram. :)

SL, rara. Tänkte på dig också i dag, lustigt nog. Så där att jag tänkte att nu ska jag lämna en hälsning - och så hann du före.

Ja, hörni. Ramlade över ett gammalt fb-meddelande till en vän häromdagen. "Har käkat Antabus sen i måndags. Mitt mål är att vara helvit i 70 dar, sen kommer sommar, spöregn och semester." Det skrev jag 22 mars 2013. På dagen två år senare påbörjade jag min nuvarande nykterhet. Den fyller förresten sju månader precis i dag, grattis-grattis! Vad jag vill säga med detta är att det där fb-meddelandet så tydligt satte fingret på Processen. I mars -13 hade jag tänket att en vit period skulle do the trick. Och jag var inte villig att avstå alkoholen under min semester. Det tog alltså två år för mig att gå från den villfarelsen till ... eh, ja, min nuvarande. Min nuvarande tro är att jag mår så väldigt bra av att slippa alkoholens alla baksidor att det är värt att leva den, och dom, förutan. Bara så.

Och annars då? Jo tack! Lucas och jag har det gott tillsammans. Älskar den karln. Jag har fått bättre balans mellan alla livets beståndsdelar. Det tog förbaske mig ett halvår men nu sover jag så otroligt mycket bättre. Hah, det älskar jag nästan mer än min karl! Jag börjar få ordning på mitt behov av att fylla mig med snacks och skit som tog vid sen jag slutade att fylla mig med alkohol. Det enda som är helt åt helvete tidvis är mitt himla humör och nu pratar vi inte mer om det. Ja, just det, har blivit blodgivare också!

Till alla dom av oss som misströstar; okej, acceptera att det misströstas. Ha samtidigt tillförsikt, våga tro åtminstone yttepyttelite på att processen faktiskt pågår, om än i det tysta. För det gör den.

Oj, nu bubblar det upp en massa kärlek och jag blir nästan lite tårögd. Kvällskram med extra allt på er!

Har tre barn och får så dåligt samvete i stort sett varje dag. Känslan att jag inte bryr mig om dessa eller maken tillräckligt. Vill ibland bara sitta på en stubbe i skogen och fundera på hur jag ska klara av att leva vidare. Totalt nattsvart mellan varven. Min läkare som jag funderat på att dra några varv i kopieringsapparaten, för sådana behövs flera av, har gjort att jag lever kvar i detta jordelivet och även om jag är förvånad så verkar familjen vilja dras med mig därhemma.
Jag har gjort allt som jag har kunnat och kommit till insikten att saker och ting inte kan bli bättre än så, hur mycket jag än anstränger mig.
Har slitit ut både kbt specialister, psykologer mm. Rest mig från möten och bara lämnat. Känner mig elak och självupptagen. Här smygdricks inget utan när andan faller på så ställer jag flaskan på bordet och skulle någon ta den så går jag ut och slutar det någorlunda lyckligt så kommer jag hem stående lodrätt.
Jag beundrar er alla som lyckas hålla nollan under flera år. Ja, t o m för resten av livet.
Lider med er som kämpar och hoppas att vi kan få ljus över tillvaron och sopa bort de svarta molnen som hopar sig mellan varven.
Naturligtvis finns det dagar, veckor, månader som är riktigt superbra. Men hur får man det att vara så för resten av livet. Ska man alltid sugas ner i det här mörkret och tro att det är fan som hela tiden letar upp en?
Vi vill ju bara få njuta av livet och våra nära och kära innan allt ändå tar slut.

Jag har fått antabus i två omgångar. Första gången var för ca åtta år sedan och då var jag jätte laddad och hade verkligen bestämt mig att det får vara nog. Jag var tvungen att gå till vc tre dagar i veckan, då fick jag först blåsa i mätaren och så fick jag dricka antabusen medan sköterskan tittade på. Första gången jag drack den, på förmiddagen,så kände jag mig så duktig, på kvällen ångrade jag mig så fruktansvärt men jag vågade inte dricka något ifall jag blev dålig. Sån tur var så hade jag fått stesolid som jag skulle ta tre gånger om dagen plus antidepressiv medicin,så jag blev ju av med ångesten. Åt också campral men märkte ingen skillnad. Första veckorna var hemska. Jag tyckte så synd om mig själv, kände som att alla var emot mig, tyckte att livet inte var värt att leva utan alkoholen. Men efter ett tag så vände det, jag kände att jag blev piggare, gick ner i vikt, såg fräschare ut m.m. Det här var på hösten och i maj året därpå när man börjar grilla ute, sommaren börjar närma sig, så var det kört igen. Då hade min man med överenskommelse med min läkare fortsatt att ha koll på när jag tog antabusen. Men det är inget att rekommendera direkt, för jag var så arg på honom, tyckte att han var så elak och jag sa så mycket saker som jag ångrar nu. Han gav upp och tyckte att jag skulle sköta det själv och det sa jag ju att jag skulle göra, vilket jag inte gjorde och så gick det som det gick.
Andra gången, blev jag tvungen att börja med antabus för jag kom till doktorn av andra orsaker och han upptäckte att jag druckit. Så korkat av mig, men jag tänkte inte så då. Samma procedur igen men jag var inte laddad alls. Ville bara dö, så en dag drack jag ändå och tänkte att dör jag så dör jag. Vad dålig jag blev, fick andnöd, dödsångest (fast jag ville dö), knallröd, svullen m.m. Men sån tur var så gick det över. Så nästa gång jag var hos doktorn sa jag att nu känner jag mig så stark att jag klarar ta den själv. Och det fick jag! Men det gjorde jag ju inte så klart. Man blir ju så bra på att ljuga.
Sen har dagarna bara rullat på, druckit varje dag,försökt att ändå vara "normal", men nu har min kropp sagt ifrån. Mitt blodtryck är på tok för högt, jag har fått nåt fel på hjärtat. Vet inte vad men ska på ultraljud om ett tag.
Man blir så egoistisk, jag har struntat i vad min familj har sagt. Tänkt att dom kan dra åt skogen. Bryr mig inte om jag dör. Tills den dagen kom då jag fick reda på att det är nåt fel med hjärtat. Jag var tvungen att sluta med alkohol, gå ner i vikt m.m. Det var precis som att jag levt i en bubbla som någon stack hål på och jag blev så rädd för att dö. Jag ville inte det egentligen. Och här är jag idag. Vissa dagar klarar jag av att inte dricka, men inte varje dag. Suget sitter i ändå, man får kämpa varje dag. Jag ska inte försvara din man men det är så sjukt svårt att sluta, man tänker på hur och när man kan kan dricka nästa gång. Jag tror inte att han kan klara av det själv om jag ska utgå från mig.

kom och tänka på dig när jag vandrade hem. Ville bara säga det och att jag hoppas du har det bra.

Kram