Senaste kommentarerna i forumet

...över hur jag kände i min process vid skilsmässan från barnens far. Den där historiska.

Tiden innan jag fick klart för mig att skilsmässa var enda möjligheten var hjärtslitande, att stå med hela ansvaret för uppbrottet för alla inblandade var hissnande.
Jag återkom alltid till känslan av uppgivenhet och ensamhet, visste jag skulle mötas av mycket oförståelse och hat från illasinnade människor. I slutet av alla dessa tankar kände jag att jag går under, sakta och säkert kommer jag försvinna ut i universum och upplösas i molekyler om jag stannar kvar. Självvalt eller inte! Dödslängtan var så stark!

Jag valde att lämna, levande, för jag såg att mina barn hade stort förtroende för mig i alla situationer, de valde gå till mig med stort och smått. Mitt yngsta barn mådde riktigt dåligt i hela levnadssituationen och de hårda orden från min mamma då var! "Rädda dem du kan!" Min dåvarande make hade valt gå med i en sektliknande sammanslutning! Otäcka saker det där!
Mitt val att lämna gjorde att jag inte hade något barn med mig....detta gör så ont att skriva och känns som det var igår trots alla år som gått...men de trillade in till mitt nya hem, en efter en och nu är det stabila vuxna med, enligt mig, erfarenheter de borde varit utan men med sunda värderingar. De är socialt begåvade, glada individer alla 4.

Blod är tjockare än vatten och vi/de har blivit besvikna på mycket i tidig ålder, rättssystemet, sociala myndigheter, skolor, mig...trycket har stundtals varit abnormt och omänskligt. Ingen har sett hela pusslet mer än barnen och jag! Ingen kunde föreställa sig detta!

Varför skriver jag allt?
Jo, för tiden före uppbrottet kändes oöverkomligt och framtiden oviss. I uppbrottsmomentet tappade jag allt jag hade, fick tom mina föräldrar mot mig, de förstod först senare. Men uppbrottet gav en öppning till något nytt!
Det var tungt, tungt, tungt, men det fanns något nytt som ville sträva framåt och uppåt, inte destruktivt och neråt!

Beslutet att lämna var svårast att ta.
Uppbrottet tyngst men hade ett mål!

Jag kunde bara hoppas att målet, med tiden, skulle innehålla mina barn! Jag lämnade dem aldrig i tanken men var tvungen lämna dem i misär för få styrka i mina ben! Med tiden kände jag medvind, det tog tid-år, men nu har vi njutit många gemensamma år! Deras kontakt med pappan är torftig men han har ny familj med en halvbror, borta från sekten. De saknade sin farmor mest och nu firade de annandagen ihop, det är deras årliga/enda kontakt med sin fars nya familj och deras underbara farmor. Det är inte längre förknippat med oro att nämna pappan och vi pratar goda gemensamma minnen. Några få gånger dyker gammalt upp, oftast vid andra problemställningar, men det har ingen medelpunkt i våra liv!

Det yngsta barnet sa när hen rymt till mig som 8 åring, mitt i rättsprocessen: " om någon tvingar mig tillbaka till pappa tar jag hellre livet av mig"
Ingen socialtant fattade vidden av ondskan som kan ta över en manipulativ och samtidigt hjärntvättad vuxen/barnens far!
Ingen fattade att tiden i vissa lägen är ödesdigen! Ibland handlade jag bara på instinkt!

Den instinkten har du, flygcert,, följ den!

Kram från mig

Å ett paket har jag fått också. Det tror jag att jag sparar lite, orkar inte med snoriga surgubbar just nu (har en bakfull, sur en här hemma). Kanske har han i paketet blivit lite gladare när jag känner för att öppna fler klappar ;-)

Idag har jag lovat mig en dag i läsfåtöljen. Klockan är snart lunch och jag har hittills inte lyckats ta mig dit utan håller på med en massa "ska bara". Nu ska jag bara vika tvätten, sen måste väl barnen med vänner matas (pizzarester från igår tack o lov). SEN då??!!

Det har varit en bra jul. Bästa på länge faktiskt. Vi var hemma hos svägerskan och det var flera familjer från makens sida av släkten så det var fullt med vuxna, ungar, hund och katter. Lugnt och fint, mycket slappartid, lagom att dricka för alla (inget för mig). Jag kände mig så närvarande hela tiden och min äldsta dotter var så kramig. Det gladde mig så otroligt mycket att vara där och att delta på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare jular.

Det enda sorgliga var att min make började visa på saker som han vill köpa till hemmet. Vi har gått två ggr i familjeterapi men det gör nog varken till eller ifrån. När det nu är som det är - jag tror vi måste skiljas - vill jag inte investera mer i prylar osv. Jag säger bara till honom att "nej jag vill inte köpa mer saker tull hemmet" förstår han på en gång och säger "men varför skiljer vi oss inte då?". Det är julafton och jag låtsas inte höra. Men för första gången känner jag mig ledsen, jag känner att han är ledsen. Det känns så sorgligt. Jag tror (men vet inte eftersom vi inte pratar om "sådant", att det där är hans sätt att visa att han vill att det ska vara bra. Vi har varit trevliga mot varandra och på vägen hem i bilen pratade vi mycket istället för att tiga. Men, jag känner att jag inte kan fortsätta i ett förhållande där det saknas kärlek, åtrå och ömhet. "Trevligt" räcker liksom inte för mig, jag måste få vara kvinna också. Men, jag är så otroligt tacksam för att jag inte dricker. Hade jag varit berusad där och hade jag huggit på en gång och vi hade grälat. Nu försökte jag istället njuta av denna, kanske den sista julen med dessa älskade människor :-( Sorgsenheten dröjer sig kvar och jag tänker att jag kanske kommit in i en ny fas.

När vi vaknade igår morse funderade han över vad som skulle göras under dagen. Vi behöver köpa ny säng. "Fast med din inställning är det väl lika bra att låta bli" säger han.

Så fort helgerna är över ska jag boka ny tid hos familjeterapeuten. Min sponsor säger att man inte ska göra stora förändringar det första året och det är väl vettigt, fast samtidigt känns det fel att dra ut på det. Fast å andra sidan vet jag inte.... förvirringen är värre än någonsin. Nå, jag har i alla fall avstyrt vintersemester som svägerskan planerat. Jag följer inte med. Dels kan jag inte åka skidor, det blir inte roligt när jag får så ont i fötterna, dels tycker jag gott att han kan göra något själv med äldsta dottern. Så får det bli!

Det kommer en liten lust att dricka lite då och då. Men jag tar hjälp av att spela hela filmen till slut. Ska jag dricka så vill jag dricka "allt" och jag vet att jag då kommer att må så himla dåligt, det är verkligen inte värt det. Tror att jag kommer att bli rejält sugen på ett glas bubbel på nyårsafton men det klarar jag mig helt säkert utan, så de så!

...har kommit till mig sista veckan helt utan planöverläggning eller strid mellan hjärtat och hjärnan!

Vi finns nu i en opersonlig bostad, jag och mannen. Här ska vi vistas några veckor tilsammans.
Det är ruggigt och kallt ute, snö och kraftig blåst!
En motgång mötte oss innanför dörren.
Ingen värme i ett av de båda rummen, vardagsrummet är iskallt och elementet strular! Ingen hjälp att få på stört!
Paniken börjar koka under hans hud, han försöker tygla sig och gör det ok.
Jag börjar lyfta bort fronten, kollar runt, lite gamla kablar, rören stekheta, systemet är igång...ja, ni vet, lite vardagslogik.
Han hade redan börjat ge upp, slängde ur sig något halvsurt mot mig, som om jag vore totalt j--la urdum. Det är mycket möjligt men jag högg tillbaka direkt?!

Jag sa, rakt, kort och tydligt hur jag jämförde de båda värmekällorna. Tillade att det framförde jag utan hårda ord och ilska! Han blev tyst och gick undan!
Ingen alkohol finns att ta till ;)

Senare liknande när det gällde mat. Vi gick ut i ovädret, motbjudande men det var nödvändigt, vi skulle äta och få med lite nödvändig, bla jobbsaker till mig.
Han är trött efter resan, men det är jag också, vardagsmat man som måste stå över utan sprit! Förmodligen prioriterade jag inte göromålen som han 'trodde' så när vi skulle äta var han 'inte hungrig', betedde sig som ett tjurigt barn. Jag hade fått i mig under resans gång, så för mig var det ok.
Jag säger:
Under denna resan får du tala om när det är ' rätt tid' för måltid, och annat vardagligt, så vi undviker irritation. Lätt som en plätt! Han blev irriterad och kröp direkt i säng utan ett ord! Igen ingen sprit att tillgå!

Innan resan, vid packning och plock, hade jag föreslagit att han kan koncentrera sig på sin packning och jag tar plocket i lägenheten. När jag tankade hade han börjat plocka och var irriterad! Jag sa, detta gör du för att du valde det, jag erbjöd mig plocka bla efter sonen som bott där. ( helt ok, mindre ok att lägenheten är tråkig pga hans brist på överblick i alkoholruset, han vet ju det och därför förstår jag att han innerst inne skäms)
Före jul kändes det viktigast få bort honom därifrån! Det var nödvändigt och slutade ju underbart i oasen!

(Sonen pratade mycket med mig dagarna före jul (saker maken gör ute på fyllan, sårande saker för mig-men det är ju mitt problem som jag måste smälta och väga in i framtiden) och han var störtsäker på att hans far inte skulle överleva ensam i lägenheten över julen. Jag kände detsamma och förstod att hans mamma också var lika orolig. Hon har tackat mig för att jag fick med honom först till henne och sen till oasen.)

Flera såna småsaker har poppat upp för bagateller och jag hugger tillbaka direkt och han ryggar. Tror han till och med uppskattar det?! Han verkar behöva 'tryggheten' i att jag säger ifrån nu. I vår gemensamma bostad är det svårare, där är han "kejsaren iklädd alkoholhölje". Där bor missbrukaren och jag är ett orosmoment som drar in som ett oväder i hans snedvridna verklighet!

Detta blir en resa som kommer stå mellan vår relations två världar.

Ett avsked till det gamla livet!
En början på det nya livet!

Det nya livet har jag ingen aning om hur det kommer te sig just ju.

Jag har en önskan, en vilja, en kärlek och kan bara hoppas att mannen känner likadant mot mig och att dragningskraften mot den destruktiva alkoholen försvagas successivt!

Tack för ordet!

Var rädda om er därute! Vi lever bara en gång! Har en släkting som just omkommit, 22 år, i en bilolycka. Som sången i radiokanalerna..." But some, some die young...you better hold on..."

...och sluter ögonen en stund. Det behövs känns det som. Jag vill ha tystnad. Sen ska jag ta mig en långpromenad i snön. Kanske.

God fortsättning tillönskar jag er alla!

http://home.swipnet.se/farila/gryning.htm

http://www.youtube.com/watch?v=GzJF14qbwuE

att låta sig vara en del av latinet, rökelsen, akustiken, mystiken och människors glädje. Säger jag som inte heller kan "tro" vare sig på jungfrufödsel eller kroppens uppståndelse...
Klistrar in det som min tro inrymmer och uppmanar till i min tråd. En av mina bästa präster efterlyser mindre religion och mer andlighet... Därtill långa promenader. Lev väl! / mt

men ofta citerad är Karin Boyes dikt I rörelse. Här på forumet får den andra strofen ett nytt perspektiv: Den bästa dagen är en dag av törst - men kanske det kan vara så också...

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag läste hela Predikaren 3 i morse på Bibeln.se och gillade det mesta från början till slut!

Igår högläste jag novellen/berättelsen Granen av Tove Jansson för man och barnbarn - hur förskräckta muminfamiljen blev då de vaknade och hörde talas om all stress inför Julen och vad allt som måste göras för att rädda sig. De som var sanningssägarna var de små, oansenliga och mycket blyga Knyttena... Som så ofta finns sanningen nån annanstans är där man förväntar sig finna den - barnet i Kejsarens nya kläder är ett "tidigt" exempel.

Glad att höra av dig!
Allt gott och lev väl denna dag!
Jag är insnöad och placerad i snömodd och väglag som bör undvikas om det är möjligt.
Har det bra där jag är. / mt

Jag tror att det blev min bästa jul sedan jag var barn och då låg min prio Ett på att slita upp paket. I år blev det en lugnets jul. Ungefär som Tildes...inte för mkt av ngt. Midnattsmässa med farmor...där fokus låg på Jesus...en historia som jag har ännu svårare att "köpa" än GUD. Jag fattar att Jesus symboliserar människan och att han inte är GUDs egenavlade unge mer än ngn annan av oss. Men ibland undrar jag om alla förstår? Den biten stör mig? Går inte in där nu....gjorde det heller inte under mässan. Njöt bara av latinet, rökelsen, akustiken i kyrkan och människors glädje. Man ska välja sina krig...iaf. slag.

Julmiddag med släkt...paket och god mat. (ingen gris!). Igår tillbringade jag kvällen hos min bäste vän och hans vänner. Även det mysigt. Dracks igår -inte jag- men störde inte mig. Här nere blir inte drickandet det "viktiga" i en sammankomst. Vuxna människor dricker tre glas och blir fulla (!) men behöver inte fortsätta. Givetvis finns undantag, men i byhåla hade dessa personer VARIT undantagen. Jag är svensk...tre glas för mig gör nada/niente. Kan lika bra hoppa.

Tänker på vad Tilde skrivit om 2013...den resan är jag gärna med på. Glad över att VV fick sin julafton och slapp ligga ensam och nerbäddad. Visst ska karln ha en tråd! Det tycker jag verkligen...om han inte skapar den snart så kanske jag öppnar en ny och döper den till Villervalle. Nej...så skulle jag inte göra. Sen heikko peikko; Jag tror det inte...inte du...inte heikko biten ;-). Tack mt och Maria för julhälsningar! Allt har sin sin...nu är det tydligen kissdags för vissa i familjen igen = Behovsprommis! Det kan jag ta...förkylningen har släppt...kanske var det ett tecken? För jag mötte nog inte hen ;-).

Nu snubblar vi vidare...tycker jag. /R

Julen har varit lugn, jag har jobbat både julafton och juldagen.

Han drack fram till och med julafton och sa sen att nu får det vara ett tag igen.
Så juldagen och igår drack han inget och efterson vi skulle träffa mina barn igår så var jag glad.
Det gick bra han var inte speciellt sur när vi åkte hem vilket han brukar vara eller så är han kvar hemma och är sur ändå.

Jag är glad för varje dag han är nykter, sen får man se om det blir två dagar eller en vecka eller en månad. Det får tiden utvisa. Känns bara skönt att han själv börjar inse att det inte fungerar.

Ha det gott och njut av dagarna som är kvar av detta år,
hoppas nästa blir bättre för er och ta hand om er alla.

tekla

Hej Vännen mt! Visst var Predikaresvaret till dig (vem annars hade ens förstått det?)...och kanske till mig själv. Lika flum-flum som ditt inlägg. Har inte heller en blekaste aning om vart jag ville komma eller vart jag är på väg. Det sägs ju att det inte är målet som det är viktiga utan resan dit... Liksom du så låter jag bara orden komma ur mig...utan att veta varför. Ibland räcker de egna inte till...då får man citera ngn "klokare". Just den biten i gamla testamentet älskar jag...tycker det är vackert. Senare i Predikaren 3: ... Så tappar dom mig. Men början tycker jag är sann. Yep! Hur flum-flum var inte det? Tyckte mkt om ditt inlägg i min tråd...trots att jag inte greppade allt. Eller kanske FÖR att jag inte greppade allt. Att repetera vad man/jag/du redan kan är aldrig så intressant i mina ögon som att söka...efter/i det man inte kan.

Jag tänker mig - som skrivet - en resa. Vart är jag på väg? Vart är du på väg? Skitsamma tänker jag...målet är INTE viktigt. Just nu har jag tappat vem det var som sa/skrev det för första gången (kanske du kan hjälpa mig där?)...men det är så det känns. Väskan är packad - antagligen felpackad - men målet är oklart! Kram på dig! /R

du kan förändra. Du skriver om mannen att du inte tror att det handlar om alkohol. Du tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning och det tror din terapeut också på basen av din beskrivning OCH att beteendet kan ha förstärkts av alkoholen. Det låter mycket sannolikt att det är så.

- Spelar det roll av vilken orsak han skadar dig, prinsessan och andra i din omgivning - när han inte visar vilja/förmåga att förändras? Det är DIN och BARNETS situation som måste bli annorlunda.

Vill bara härifrån, skriver du - men har ingenstans att ta vägen. I början skrev du om att fly(tta) till en väninna. Finns den möjligheten kvar?

Du skriver att det inte är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren och du är rädd att han kommer vända det emot dig. Du skriver att du inte har ork, energi. Är så fruktansvärt slut och "förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta".
Ser du vad vi "ser" - vi som står utanför och läser? Kan du höra vad vi "hör" - dina rop på hjälp och att du inte orkar leva men ändå är det inte tillräckligt för att lämna? Hur hemskt ska det bli???

Vad säger de som var med på julaftonen: "sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla."
De måste också vara oroade. Mycket oroade.

Kan du se att du måste hitta så mycket kraft att du orkar ta dig bort ifrån den miljön där du lever innan du går under helt?
Du och barnet! / mt

Behöver jag säga mer, nä!
Instämmer i ALLT!
/A

- en tid att tiga, en tid att tala. I väntan på att du ska berätta vem du mötte ... / mt

Ägnade stor del av gårdagen till att städa i vårt stora hus. I långsamt tempo. På eftermiddagen fick vi barnbarnsbesök och hade det mysigt med dem; snöfästningen renoverades, vi la pussel och en har blivit nyfiken på pianot.

Talade med mullegubben om komplexiteten i beroende och fr.a medberoende och hur svårt det är att förstå. Vi talade om definitionen "alkoholist". Ska kolla på Jellinekkurvan idag. / mt

Vad du kan behöva är att sätta gränser, dina gränser för vad du ska få tåla...
Att kunna bli förbannad och säga ifrån, det här tolererar jag inte längre, gränsen är nådd!

Det handlar om att rädda dig från dåligheter, och då tar du dig i försvar och det gör du genom att ställa upp för dig själv, som om du vore din egna storasyster...

Varför säger du så här, och vad menar du egentligen?, förstår du inte att det sårar mig???, kan var repliker som du kan svara med...
Om han njuter av att du blir sårad, ja då är han en sjuk person, och vad du ska göra då har alla redan sagt till dig på forumet...
Och då menar jag inte att du ska ta livet av dig för någon annans skull, utan mera bestämma dig för det du redan har haft på ritbordet...

Ta saken i egna händer, fly från elakheterna kosta vad det kostar vill, du gör det bara, lämna skiten bakom dig, och tar med dig det goda, ditt nya liv...
Klipp allt med det gamla och se bara till en enda sak, ditt liv och ditt välmående...

Dina saker kan du hämta senare, byt sedan mobilnummer och du gör dig okontaktbar med ditt ex, det är historia...
Du har ditt nya liv nu, och där bestämmer du vad som är viktigt eller inte, livsglädje eller inte...

Kasta dig inte direkt i någon annans famn, utan låt det läka och bygg upp ditt nya liv...
Det är alltid svårt första gången att hoppa fallskärm, att våga ta steget ut i det fria fallet och inte veta om skärmen vecklar ut sig...
Men det gör den, annars skulle inte folk fortsätta med det, och antalet fallskärmshoppare decimeras rekordfort.

Shrinken löser inte problemen åt dig, hon ger dig verktygen till att göra jobbet själv, och berättar när du tänker fel.

Och min fråga till dig, skulle du tänka på samma vis om din situation var hos din bästa väninna?
Vad skulle du råda henne till då?

Vänd på mönstret och byt ut din position till någon du bryr dig om, vad skulle hända då?
Varför denna handlingsförlamning, du sitter inte fast, du bestämmer över ditt liv, här och nu!

Stå på dig, och kom ihåg, du är den viktigaste personen i alla händelser, oavsett vad som än händer...
Handlingskraft kan komma ur aggressioner, så bli förbannad och ställ upp för dig själv, förlita dig inte på att andra ska servera det dig.

Berra

Jag behärskar inte spriten, den är god men djävulskt farlig och förrädisk.
/A

Finns det inte någon vän eller släkting du kan bo hos? Jag kan inte tänka mig att du stör eller på något sätt lastar dem med ditt liv. Antagligen vill de hjälpa till. Skulle gärna göra det om jag kunde. Jag har rum över. /a-k

Tack för alla fina ord och tankar, behöver dem mer än någonsin.

Jag tror att min sambo är störd.

Jag tror inte att det handlar om alkohol - jag tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning. Jag går på samtal och av det jag berättar där så säger hon, med förbehållet att hon inte träffat honom, att det som han gör, säger osv så är det någon personlighetsstörning som förvisso kan ha förstärkts av alkoholen men som fullt och fast finns där oavsett alkoholintag eller ej. Och för mig blir det mer och mer klart att det kan inte vara så att man är "normal" (vad det nu är...) och säger så mycket elakheter, kallar mig saker och ser ner på alla utom sig själv, hotar mig, förnedrar mig osv och samtidigt påstår sig älska mig.

Julaftonen förstördes på alla sätt, trots noll intag av alkohol; sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla. Nu är jag tillbaka hemma: och hjärtat bankar som om det skulle hoppa ur bröstet. Vill bara härifrån, men jag har fortfarande ingenstans att ta vägen: känner inte att det är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren (tror bara att han kommer vända det emot mig) och jag bara har inte ork, energi. Är så fruktansvärt slut.

Jag har ju berättat lite för några vänner, men nu under julen vill jag inte lasta dem med mitt misär-liv. Är sååå knäckt. Ena stunden är jag inte värd vatten; allt är fel med mig och jag får utstå såå mycket, och nästa stund är allt "som vanligt" - vi pratar neutralt om vardagliga saker, men har svårt att prata om allt annat. Men det är som om han kan bli ett hemskt monster och sedan inte veta om vad han sagt eller gjort.

Jag förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta. Förstår inte att jag accepterat allt detta som hänt ända från början och som bara fortsätter att hända. Orkar inte tänka, känna eller vara.

Jag är kvar och mår bara bra.
Firar snart ett nyktert år, den 2/1 2013 inträffar det.
Hur gick julhelgen för dig ?
Det är som du skriver "Det är en guppig väg vi far fram på" .

Jag måste dock komma ihåg.
Länkarnas punkt 1.
Erkänn att DU ej behärskar spriten.

Lycka till med er nykterhet

Då jag har ensam vilodag idag hittade jag just en snutt på Svt play som jag gillade och kan tipsa om. Programmet heter "sverige" del 38 och det jag fastnade för var kvällens gäst Lars Lerin. Han pratar endel om sitt missbruk på ett som jag ser det ödmjukt sätt. Man blir aldrig färdig säger han. Och så är det nog... man blir aldrig färdig. En god kamp... kan man säga så? En god kamp som berikar livet.
Tips!

Kommer bara på en glasklar sak att säga, även om du inte håller med i hundra tömmar-

- Galant!!!!!!

I rest my case, du är den klippan du alltid varit. Kommit på svaj lite under resans gång.
You are the one....................
//A

är julen snart över för den här gången. Här har firats lite lugnt med mini julbord och mini med julklappar och massor av spel. Mesta tiden har jag tillbringat på min arbetsplats, det finns ju jobb som behöver en även en julafton. Jag gillar det, är väl lite knäpp och firar julafton lika gärna nån av de andra dagarn innan...

Nyårsafton är nyårsafton så den firar jag helst på rätt dag... Det känns fräscht med ett nytt år. Jag tycker 2013 känns som att det kan bli ett ovanligt fräsch och bra år! Vi jobbar väl på det eller hur?

Ha det fint Dompavännen och må förkylningarna dämpa sig snart... jag tycker de smittar genom trådarna här. Märkligt fenomen...
Och en hälsning till VillerValle också som har blivit som en vän i tråden här så att säga... Kanske gör VV sig en egen tråd nästa år. Vore fint!
Kram Tilde

är bra som du skriver Andreas, att liksom bromsa in sig själv när farten, irritationen, hjälplösheten, rädslan, suget, lusten att dämpa springer iväg med en... att bromsa då.
Att hitta sätt att bromsa...
Jag har läst i din tråd visst har jag det och jag har sett din framfart och jag ser din goda vilja...
Du skriver att detta är något jag fixar galant, hoppas att jag gör det. Det är inte självklart vet du, för de dagar jag på senaste tiden skriver här är ofta då jag har massor av inspiration till livet och stor tilltro till framtiden...

Men det är också så att den livsviljan som jag hade förr, jag kan räkna tio år tillbaka, då livet var levande i sig och jag trodde jag var stabil, ja den livsglädjen har sett annorlunda ut ett tag. Det hände saker. Oro föddes som måste dämpas under en period. I och med den perioden så "tappade jag bort" glädjen och jag är ju inte ensam om det fenomenet. Det händer de flesta någon gång i livet, sen beror det ju på vad man gör med det.

Jag gjorde idiotiska handlingar som till stor del beror på det livet hade med sig, saker som jag inte var beredd på och som jag alls inte kunde hantera bra. Nu jobbar jag på att inte göra idiotiska handlingar mer utan att göra bra handlingar som kan stärka mig.
Jag känner inte som att jag klarar det här galant (men det är fint att höra ändå, tack) jag har åkt liksom jojo senaste året men jag har hittat tillbaka en bra bit i livsglädjens labyrint, ibland så åker jag tillbaka i nån slags tungt tänk men det går snabbare för varje gång att komma upp. Jag "gör på mitt sätt" i det här, jag tror vi alla har olika sätt att jobba vidare på det här vi skapat oss av dåliga vanor och dåliga handlingar.

Jag vill verkligen göra 2013 till ett bra år. Jag vill gärna det ska vara ett vitt år och jag behöver min inre motivation för att göra det bra och det är i den vevan jag tänker att alltsammans hör ihop. Mina tankar och mitt sätt att kunna hantera händelser och relationer, människorna runt mig och allt hör ihop. För mig är det lika viktigt med min inre utveckling eller vad man vill kalla det som att inte dricka vin i stora mängder... allt hör ju ihop. Hur som haver så är jag tacksam för det år som gick, det var ett uppvaknande för mig. Ett skitår på ett sätt men ett bra år för där väcktes jag och jag växer med uppvaknandet.

Jag tror den inre motivationen är grundplåten i det här "jobbet" och den kan se olika ut hos dig och dig och dig...

Santorini, du känns så stabil i din övertygelse, det sporrar mig, tack!

En bra sak med 2012 är att jag hittade in på Forumet och fick "träffa" er mina forumvänner.

Trollet du slank in här medan jag har skrivit, en kram till till dig och vi gör nya året bra tillsammans!
<3 <3 <3 ...

God fortsättning på julen och gott nytt 2013 VillerValle! och Donpa givetvis..
Än är jag inte däckad.. ;-D bara nästan, eftersom jag inte kan sova pga att gubben ligger och hostar..

Kan det vara en specifik "killbacill" i farten?
Kram i alla fall/ trollis

Till Anli, Andreas, Tilde, mt och alla som vill hänga på!
Kram / trollis