Senaste kommentarerna i forumet

Även mina tankar har ju kretsat enormt kring att hänga eller inte hänga på Forum. Läser dina rader om det...och inser ju att du har så rätt! Även jag behöver detta...även om jag tidsmässigt behöver begränsa. Jag gillar att läsa morgontidningen...det ger mig en tillfredställelse att vara lite mer medveten om omvärlden igen. Ett tag visste jag knappt i vilka länder det var konflikter...eftersom jag var så upptagen med den nyktra alkisen Dompa. Nu börjar jag inse att lagom ÄR bra :-). Du är vis...dessutom visar det sig; En väldigt God vän! Kram /R

Längtan att vara "normal", att kunna ta en öl eller lite vin som andra när man känner för det är svår att få bort.
Du har provat flera gånger nu och har märkt att det funkar inte, du slutar inte förrän du däckar i soffan.

Det blir så för oss för att vi har fastnat i sjukdomen. Det absolut bästa för att få sinnesro är att kapitulera och inse att just jag, är maktlös inför alkoholen. När jag dricker så tar den över min hjärna.
Så tänker jag och det har gjort det så mkt lättare, jag behöver inte hålla på att prova hela tiden för jag vet, jag har ju för tusan provat i alla fall de sista 10 åren.

Prova AA, jag har själv bara varit där en dag men det var en heldagskonvent och det var mkt givande.
Känns det konstigt att gå dit så prova AA på mail, finns info om det via deras hemsida. Då har ni mailkontakt och du är ju duktig på att uttrycka dig skriftligt.

Må inte dåligt, du är mänsklig och nu har du ju verkligen provat. Du behöver inte fundera längre på om det var nödvändigt att sluta, du vet att du inte fixar lagomt, du har provat x flera.

Jag tror på dig och vi stöttar varandra.
Kram!

Glad att du är med på banan igen! För din skull...men även för Forum. Vi behöver dig och din erfarenhet. Läste om din goa morgon i en annan tråd. Ännu en anledning till glädje...krypa ner en stund hos frugan ;-). Hon uppskattade nog att du luktade nykter man! Allt gott! /R

"vad har du nu ställt till med igen". Vet ju inte vad det var din mamma reagerade över...så ngn vettig tröst är svår att ge. Men däremot vet jag att det är tufft att vara föräldrer och lever man dessutom med en missbrukare som din mamma gjorde så kan det lätt bli så att ilska och uppgivenhet får utlopp mot ett helt fel håll. Mot en helt fel person.

Det där som du skrivit om hur din barndom med din alkispappa har påverkat mkt i ditt liv...det berör och stör (!) mig. Det är just det jag vill skydda mina ongar ifrån. Att deras framtida skeenden och relationer ska ta allt för mkt skada av att de vuxit upp med två alkisföräldrar. Jag växte ju också upp med en alkispappa...men konstigt nog så tror jag inte att jag tog en sådan enorm skada. Kanske för att jag förutom mamma hade syrran och andra vuxna omkring mig? Eller så lever jag helt i förnekelse...jag blev ju alkis själv?

Så ngn tröst blev det nog inte...mer än att; Du får vara liten och ynklig! Du får lida av kontrollbehov och katastrofångest! Dessutom tycker jag att du är en fantastisk kvinna. Du kämpar på med ditt och mullegubbens...men ändå orkar du ge här. Det är stort! Förstår ju att givandet även är ett sätt för dig att bearbeta. Men stort ändå. Önskar er en fin dag i mulleholken...alla fyra. Gammelkatt och Hittekatt inberäknade. /R

Putte, ja det blev just en sådan härlig morgon.Kröp till och med ner till frugan en stund och så gick vi upp ihop och åt frukost. Så kan livet också vara. Inte att tänka på om man somnat medvetslös av alkoholintag kvällen innan. När det gäller antabus vill jag bara säga att du måste nog kolla levervärdena noga innan du börjar, kan vara riskfyllt att ta antabus om inte levern är ok. Good luck med din väg till nykterheten!
Fenix

Nej inte fan är du det Andreas. Däremot har du en sjukdom och trots till stora delar god sjukdomsinstinkt så tappar du det sistnämda ibland. Kanske för att du så gärna vill vara "normal"...kanske för att du gillar god ale ;-). Nej, allvarligt skrivet...försök att inte köpa hem ngt överhuvudtaget. Var kom whiskyflaskan in i bilden? Det var ju tre goda ale som skulle avnjutas. Om din fru inte har problem så be henne avnjuta dem...men inte i ditt sällskap...så att du blir lockad...eller känner dig missunnad.

Upp igen. Fortsätt på din räkneramsa. Jag vet att du är emot läkemedel och vill kunna fixa själv. Hoppas den tanken "håller". Jag tänker på att snart är helgerna här och kanske får du en långledighet som så många andra. Plus att det vanliga vardagslivet också brukar ta paus. Ingen skola eller träningar/matcher för barn. Inget "tvång" att kunna ta bilen... Där kanske vi behöver vara förberedda? Inse att även om halva västvärlden fyllnar till i Jesus och jultomtens namn...så kanske vi inte kan unna oss.

Ha det bra. Förlåt dig själv...visa dig själv samma hänsyn/omtanke som du ger så många andra här. /R

Livet är mycket mer än alkoholen även om den kan nästla sig in och fördärva hela livet. Har läst omkring i olika trådar en stund. Tänker att alla måste göra sin egen resa och hitta sin egen lösning - och den måste (antagligen) komma inifrån... således går resan också inåt. Eller?

P-O Enqvists beskrivning av sin kamp är stark... framförallt kampen för att få stanna kvar hos fångvaktaren i flaskan. Trots den hjälp han påtvingas. Kapitulationen när den kommer, eller frigörelsen när kampen upphör är svår att fånga i ord och inryms på ett fåtal sidor i den tjocka boken. Inte mycket att orda om... Ett mirakel? frågar han själv. Så känns det. Men mirakel finns!

Skillnaden i hur han upplever Metoden (kursiverat) faller rakt på plats i vad jag tänker om skillnader i vårdkvalitet... det handlar inte (enbart) om yttre resurser, metod, struktur och form. Det handlar inte om att bryta ner... Det handlar om genuina, mänskliga möten. Möten som kan innebära en avgörande skillnad bortom det mätbara. Den beskrivningen tycker jag mycket om. / mt

Läste hela markattas tråd till morgonkaffet. Känner igen mycket, inte minst kontrollbehovet. Blev påmind om min katastrofångest som kan ta orimliga proportioner... senast talade vi om det förra helgen.

Jag har svårt att tro att någon, inte ens mannen, kan föreställa sig vilka scenarion som skapas i mina tankar. Som jag skapar - så är det, det är jag som målar upp katastrof- och skräckscener. Det här har begränsat mig en hel del (jag har tillåtit och tillåter mig begränsas) och jag skulle gärna bli fri... När jag skriver blir jag så medveten om att skapandet äger rum här och nu - jag kan också göra något åt det här-och-nu.

Några scener från min tidiga barndom lever och återupprepas inom mig. Med de scenerna är det så att jag själv tvivlar på hur det verkligen var...

- Mitt ena jag säger att "du överdriver" - och då hör jag min mamma, i en speciell situation "vad har du nu ställt till med igen" (här Dompa får du gärna trösta mig, om du läser, och säga att hon var hård och jag får vara liten och ynklig ...)
- Mitt andra jag, mitt yrkes-kunskaps-jag och mitt friska-vuxen-jag säger "sånt där borde inget barn behöva uppleva"....

Kontrollbehov och katastrofångest är arv från min barndom... som också är arv från min fars barndom. Jag vill göra allt jag förmår för att bryta det arvet och allt för att ställa tillrätta det som blivit fel... för att jag inte förmått bättre där-och-då.

Det här låter dystert och tungt men jag har det bra:) Våra barn mår tillsynes bra och barnbarnen mycket bra... Såret jag skrev om vid farsdag är i vilande igen. Det hör endast indirekt till mig... jag kan inte göra något aktivt - men det finns i medvetenhet och det pockar på.

Just nu myser jag med hittekatten i morgonmörkret och ska snart ta morgonfika2 med mullegubben.

/ mt

hälsning till dig i Marias tråd. Berördes av ditt nödrop... / mt

såg ditt nödrop - det enda och det bästa svar jag kan ge dig är att det är din hjärna som lurar dig... för att ditt drickande skapat mönster som är starkare än ditt förnuft. Dina mest primitiva delar av hjärnan styr och dem kan du inte själv "tala tillrätta"... jag har läst eller hört att de delarna av hjärnan har inget språk utan styrs av våra drifter.
Sök hjälp, gå till AA om du inte varit där. Tappa inte hoppet! / mt

Fenix,

Tack för kommentaren.

Det är märkligt hur dum i huvet man är. Jag har gått omkring i ett halvår nu med en ständigt molande värk i området kring levern. Ibland när jag viker kroppen häftigt snett framåt hugger det till därnere. När jag joggar känns det som en tyngd därnere till höger. Ändå...ja, du vet.

Låter tryggt med antabusens effekter. Precis vad jag behöver nu. Sen får jag mentalt förbereda mej för tiden utan. Är knappast där på ett tag än.

God morgon. Njut av den. Tänk på hur illa det har varit vissa andra.

/Putte

Dag 1, 9-14-20-7-och här fyller vi på.

En månad till juldagen.........
/A

hela din tråd till morgonkaffet. Det är mycket jag känner igen, till exempel kontrollbehovet som för min del är inväxt i mig från tidigaste barndom. Jag tror att det viktigaste för dig nu är att du håller fast vid den förändring som skett inom dig - du vet ju att det är bara sig själv man kan förändra. Du vet också att du kan ta makten över ditt liv! Jag blir glad när jag läser att du går på Al-anon och skriver "jag ska fortsätta gå dit oavsett hur det blir med relationen". Gör det. Se till att hålla kvar den öppenhet i ditt liv som du börjat upptäcka.

Jag såg att du frågat vill.sluta om siffrorna i hans tråd. Jag gjorde tidigt i vårt nyktra liv en räkneramsa för att konkret gestalta nykterheten - eller frånvaron av alkohol är kanske mera rätt att säga. Ramsan har varit viktig för mig på olika sätt - och det är "min" ramsa som speglar min upplevelse. Resan har ju inte varit lätt alla dagar. Idag ser min räkneramsa ut så här: 24+53+15+173+60+179(- - -)+207. De + som ingår är återfall, inget längre än några timmar/några GT eller öl. Det sista (?) 30.4.12 rätt många öl eller vad-det-nu-var:( De två första +:en drack han enligt vår överenskommelse (nyår och personalfest) men fortsatte sedan - viktig lärdom för mig = det funkar inte att dricka "två sociala glas vin till maten" på en fest. Det fortsatte följande dag...

Jag har märkt när han druckit och sagt direkt eller tömt ut... och då har han slutat. Parentesen (- - -) står för att han berättade i somras att han druckit några gånger utan att jag märkt det. Han räknar sin nykterhet från 1 juli i år, således 147 dagar. Kanske man kan säga att han räknar efter sitt inre avgörande.

Avgörande för mig var att jag gick (konkret) i övertygelsen att det var över och insikten att jag inte kan hjälpa honom - ett inre skeende. Jag har läst bakåt i min(a) tråd(ar) många gånger för att få perspektiv och hållpunkt.

Det finns djupa insikter och mycket klokhet i din tråd. Tack för det du delat, det betyder för mig.
Ta hand om dig, ta vara på livet och tro på att det goda finns!

Söndagskram / mt

Ligger med våran lille tioåring som krypit
upp mellan mamma och pappa .
Och världens bästa och zippar kaffe och lyssnar på
radio.
Läser här, skriver och kommer ÄN mer till insikt.
Känner mig dum imellanåt, men läser om många som slutat om och om igen. Så många ggr.

Heligheten är för ett varaktigt uppehåll,
TA INTE FÖRSTA GLASET!

Mitt nya mantra kommer att bli
9-14-20-7-och här fyller jag på.......
Idag SKA jag vara nykter, idag VILL jag vara nykter.........
/A

Har jag ÅTERIGEN kommit fram till att jag mist, eller SUPIT bort förmågan att dricka sociallt.
Finns inget positivt med det heller.

Känner mig som en fejk, VEM SKALL JAG LURA?
HJÄLP mig i mörkret nu!
/A

Vis av erfarenhet vet han vad du går igenom.
Släpp duvan fri.........
/A

Blir av att läsa dina rader........
Tack!
/A

Är dagens siffror, Markatta dom beskriver min nykterhet. Först klarade jag nio dagar, sedan föll jag.
Sen klarade jag fjorton dagar innan jag föll för A IGEN.
NÄSTA gång klarade jag stå imot 20 dagar, och nu sist en vecka. Jag har inte klarat TRE helger på raken....'....
Nästa gång jag vacklar! SKALL jag läsa MIN tråd.
Se hur dum jag brukar vara.
Man är en idiot, JAG VET!!!!

Nu känner man sig värdelös, DET kallas ÅNGEST, kom ihåg det pucko!!!

Tyvärr upp i sadeln igen bara, påt igen.
Tiden är vår vän, bara för att jag sovit i soffan i vardagsrummet
så har man legat vaken sedan fyra i natt.
Fast det är bara bra, då jag skall upp 03:25 inatt.
NU är jag än mer beslutsam........

Tack alla goa snälla förstående människor härinne!
Your'e the BEST ever!
/A

Vem, VEM försöker man lura.'.........?
-Ja bara sig själv, men varför?

Varför skall man lida och hålla på?

Hur gick gårdagen som var så fint planerad?
-Ja shit helt enkelt, skitdåligt kort sagt!

Fick för mig att en liten whisky kunde jag ta innan
jag avnjöt den goda julbrygderna jag införskaffat.
Den whiskyn fyllde jag fint på.
Sedan hade jag även skaffat 8st olika julmuster så hela familjen hade julmustprovning. Viltet var roligt.
Sedan somnade jag i soffan, druckit INGA av dessa "goda" alen.ä..
Men nog en halv liter whisky............

fina och välskrivna brevet.
Jag känner SÅ väl igen mig i din
text. Tack, jag är inte själv.
Vi är fler i samma sits!
/A

Jag var i din situation när mitt förra förhållande krasade för ca 10 år sedan. Det var visserligen inte för att jag drack utan för att hon hade hittat en annan och yngre kille. Hon kände väl sig ensam eftersom jag jobbade borta under långa perioder. Nåväl, jag blev lika chockad som du och hade svårt att släppa taget, vilket mitt ex utnyttjade till fullo. Hon fick ta över huset billigt och jag fortsatte att hjälpa till med diverse hantverksjobb på hus och i trädgård eftersom den nye hade tummen mitt i näven. Efter något år så insåg jag det idiotiska i mitt beteende och slutade att hjälpa till och då var jag inte mycket värd, skall jag säga. Nåväl, Den nya romansen blev inte långvarig och inte heller husägandet utan min stöttning, utan det blev istället lägenhet och ensamhet för mitt ex och så småningom kom det lite trevare om undringar om vi inte skulle ses osv. Men, tack och lov, så hade mitt liv fått en riktig nystart och det fanns absolut ingen längtan till att gå tillbaka till något unket.

Jag skriver detta för att jag tycke att du skall släppa taget, även om det är svårt, och sluta bry dig överhuvudtaget om vad din fru gör. Det kan vara svårt att hålla uppe fasaden, men det är värt det, tro mig. Om din fru har några känslor kvar så kommer hon att bli väldigt orolig över ditt nya beteende och göra en helomvändnig, men din frus hyena vänner kommer nog inte att ge upp utan strid, tyvärr.

Självfallet så skall hon flytta till en ny lägenhet omgående. Gör inte om mitt misstag att vara hjälpsam hela tiden, En spark i röven är bättre ;-)

VV

Tack återigen för att ni orkar med mig.
Idag kände jag för ett återfall. Det har varit svårt som satan att försöka acceptera det som är på väg att ske. Men jag höll mig. Mitt mående tog faktiskt en liten vändning. Till det bättre? Jag vet inte, men jag mår i alla fall inte dåligt just nu. Hade ett bra samtal med en granne, vars fru lämnade honom för ett drygt år sedan. Samma f.d. grannfru är mycket god vän med min fru. I det gänget finns ytterligare tre kvinnor, alla i ungefär samma ålder. De har börjat umgås väldigt flitigt, går ut på krogen, tränar, går på bio och har kul. Vår skilsmässa är den 4:e i raden, och enligt vad jag just fick veta är den 5:e inte långt borta...

Var ställer detta mig? Här har jag verkligen gjort allt, och försökt allt, och erbjudit allt, helt utan press på egentligen någonting annat än att vi ska ge varandra chansen att hitta tillbaka när vi nu har alla yttre förutsättningar och chanser att försöka jobba på lyckan. Allt för min familjs skull. Jag har försökt få frun att förstå att hennes avsaknad av känslor nu kan bero på att tomhet och ångest hunnit ikapp pga att jag slutat dricka, enligt klassiskt manér. Men hon är inte mottaglig. Påeldad av sin bästa väninna som säger att ett medberoende inte innebär att hon gjort några fel alls annat än att hon är en möjliggörare så spelar mina ord eller annan information från diverse sajter ingen som helst roll. Samma väninna säger att hon ska stå på sig i sitt beslut. Frun vägrar därför att inse att hon måste få terapi och lära sig att jobba på sin självkänsla och hantera sin ångest och sitt eget beteende för att tillfriskna, inte bara skuldbelägga alkoholisten.

Jag diskuterade även med min terapeut, och hon sa - ang "tjejgänget" - att min fru "är uppe och svävar i det blå, hon måste landa. Hon är inte mottaglig för det du säger nu, i hennes värld är det rosa moln och grönare gräs tillsammans med väninnorna, hon ser deras skilsmässor som ett sätt att lösa problemen." Terapeuten föreslog t.o.m. att jag skulle pressa frun lite med att hon får sätta sig i en lägenhet, inte vara kvar i huset på halvtid så som hon planerat, att jag behåller huset. Jag har inte velat tro att det är på detta tonårslarviga vis det ligger till, och frun har försäkrat att det inte alls är så. Men i och med att grannen, som känner samtliga i "tjejgänget" till skillnad från mig, så tydligt utifrån ser vad som händer, och han hade befarat att vi var näst på tur...så är det väl ganska klart?

Ja, jag kan inte göra någonting. Som sagt, jag har provat allt. Frun ser eller hör ingenting, annat än separation och att hon ska få må bra nu. Jag ser det som en flykt och ingenting annat. Jag har hittills tagit på mig skulden för allt, och mått som en jävla hund. Och jag har verkligen skuld i det hela, utom tvivel. Men det som sker här är sorgligt att se, ett gäng 40-årskrisande kvinnor som drar igång varandra. Jag känner ingen ilska dock, för jag inser att jag inte har någon chans i detta. Hoppas ni inte tycker att jag är bitter nu, för det är jag inte. Däremot uppgiven och en smula bekymrad, för hon lär landa...var vet jag inte och det är ingenting någon av oss längre kan påverka. Det jag kan göra är att ta hand om mig själv nu, och mina barn.

i en annan tråd ett nattligt inlägg från dig. Nu går det åt rätt håll Fenix. Blir glad för din skull.
Styrkekram...

Putte, jag sitter här och hoppas att min lever inte blivit allvarligt skadad. Har äntligen skruvat på korken och tror att jag äntligen fattat i grunden att jag inte kan dricka alkohol. Och inte bara det, jag vill inte. Jag har haft ont i levern flera veckor, men druckit varje dag, kan någon vara vänlig och säga till mig att det är helt normalt:-) Nä, det är så skönt nu att vakna nykter, och lägga sig nykter. Tog mig till AA och till alkoholmottagningen så nu har jag hängslen och livrem för att få en rivstart på resten av mitt liv. 60 år gammal, och 30 år med för mycket alkohol, jag vill ha ett bra resten av mitt liv, och inte bli ett vrak. När det gäller antabus har jag rätt mkt erfarenhet av det, bland annat opererat in det två gånger. Kan någon vara snäll och säga till mig att det är helt normalt, det gör de flesta människor:-) Kan säga till dig att dricker du en lättöl får du förmodligen samma nära döden-upplevlese som jag fick när jag drack en öl då jag trodde att antabusen var ur kroppen. Det önskar man inte sin värste fiende, totalt röd i huvet och på kroppen, svårt att andas, fruktansvärt huvudvärk för att nämna några effekter. Man gör inte om det, den saken är klar. Nackdelen med antabus är ju att det kommer en dag när man ska sluta, och då är den obarmhärtiga alkoholisen där och vill ta igen den förlorade tiden genom att dra igång igen. Och har man inte byggt upp tillräckligt psykiskt motstånd och skaffat sig tillräckliga kunskaper om vad det är vi lider av kan det bli tufft. Men det är bara mina erfarenheter, antabus är en krycka och kan självklart vara en hjälp.
Nu ska jag åter få krypa ned i sängen, sätta på lite musik på låg volym och kännas mig nöjd med min dag och se fram emot nästa morgon med kaffe och mackor och njuta av frånvaron av självförakt, dåligt mående och onormal trötthet.
Go natt,
Fenix

Tack för era kommentarer!
Har pratat lite med mina barn (som är utflyttade). Vill inte prata om allt med dem plus att jag känner lite skuld för att jag inte haft så mycket tid för dem.

Jag har en vana att gömma och skämmas för mitt liv. På senare tid har jag öppnat upp mig lite. Skulle t.ex. aldrig vågat skriva här för några år sen. Tack för tipset om FH, men jag har kanske fördomar om att det skulle vara konstiga människor där. Provade en gång med kontaktsidor på nätet, men tyvärr är fokus nästan alltid på att träffa en partner.

Har märkt att det blivit lättare att säga till på jobbet, eller beror det på att jag har väldigt kort stubin just nu. Jag har varit tvungen att vara lite hård här hemma ibland och jag tror att det har varit bra för mig.

Kramar
Miss K