Senaste kommentarerna i forumet

...att inte tappa bort varann! Att inte sitta och fundera att "nä, hon gillar nog inte mig i alla fall, det var nog bara på låtsas, jag struntar i att höra av mig...". Säg till om du inte gillar mig längre :-)

Jag tror kanske också att det är så, att finns det något kvar av kärleken så behöver man inte undra...

Idag har jag i alla fall tagit ett steg. Hittills har tiden på något sätt bara rullat på. Min svägerska är duktig på att planera semestrar, vi brukar hitta på saker ihop, och detta har också gjort att tiden bara rullar vidare. Idag mejlade hon om påskskidresa och precis som det kom ett "jättekul" i retur från maken tryckte jag till honom iväg mitt svar: "jag tycker faktiskt inte om att åka skidor". Jag brukar hänga med "för barnens och sällskapets skull" (jag gillar ju i alla fall vinter och snö även om jag hatar att åka slalom) men nu baske mig. "När vi nu har det som vi har det", skrev jag, "vill jag inte planera semestrar". Jag har tidigare föreslagit att han skall åka med en eller båda ungarna men det var ju en fruktansvärt dålig idé. Usch, sist vi var på skidresa ihop var jag tvungen att gå och lägga mig och vila (läs: däcka apfull) innan nyårstolvslaget :-(

Ditt tänk om att människor "försvinner", så upplever jag också det. Men om vi ska vara ärliga, hur mycket anstränger vi oss själva?. Vet att vi pratade om det att vi båda är dåliga på att höra av oss. Sån är jag, klart folk ruttnat genom åren när jag inte hör av mig. Då kan jag sitta i min ensamhet och dricka lite till och känna mig ensam.
Jag försöker så sakteliga ändra på det och jag vill inte att du försvinner från mig för jag trivs i ditt sällskap.

Jag har ju själv skilt mig en gång och minns att jag gruvade mig lång tid innan jag kom till skott. Jobbigt, bökigt, hur ska jag klara ekonomin osv såg jag som stora murar framför mig. Visst, det är inte kul men så svårt som jag föreställt mig var det inte, det var riktigt kul att själv få inreda min och barnens lägenhet.

Hur vet man om det finns ngn kärlek kvar?, jag tror nog inte man behöver ställa sig den frågan om kärleken är kvar.
Ibland kommer känslorna tillbaka när man separerat och fått lite distans till allt. Det är relativt vanligt att par blir tillsammans igen.

Man vet vad man har men inte vad man får-- det är nog en vanlig oro, men allt kan ju faktiskt bli fantastiskt mycket bättre.

Kram!

Jag har någon slags rädsla för att jag stöter bort folk. De första intrycken är positiva men sen har folk en tendens att "försvinna". Maken är trevlig ungefär en kvart i mitt sällskap sen är det precis som om orken inte räcker längre. Men det behöver ju inte nödvändigtvis vara mitt fel. Men. Detta ihop med det där att jag inte "behåller människor" omkring mig gör ju att jag funderar.

Nåväl. Mitt nya friska jag kan ju också inse att det krävs arbete att behålla sina människor. Man måste bjuda till. Jag har nog inte riktigt gjort det när jag befunnit mig mitt i mitt alkoholist-ego. Jag har befunnit mig mitt bland människor och känt mig ensam, men detta har nog till stor del berott på att jag varit så koncentrerad på mitt glas istället för på att umgås. Ensam blir deppig, deppig tar ett glas till.

Jag har nu så smått börjat inse att det finns människor runt omkring mig, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill. Ensamheten är en rädsla som gjort att jag inte vågar ta steget. Ensamhet och allt det praktiska "böket", bodelning osv. Men om jag är frisk och inte deppar längre kommer det ju också finnas kraft att ta tag i det där. Allting löser sig! Man klarar allt!

Hur tar man reda på om där finns någon kärlek kvar i botten, under allt mög som samlats genom åren? Borde man veta det? Jag tror att jag ska ta ett tillfälle framöver och sätta mig ned och göra upp en gammal hederlig för- & emotlista.

Kram på er!

Låter som om du också fått superkrafter! Känner igen mig såväl i din beskrivning. Tack för att du sätter dina ord på mina känslor! De behöver bekräftas och verbaliseras!

Ha en skön och närvarande dag!/NM

Kul att se din beslutsamhet!
Ang antabus, tror jag att du ska undvika ALL alkohol! Alltså även mycket små mängder..

Visst finns det folk som "tål" en viss mängd alkohol i samband med en antabuskur, men det är ju i princip att lura sig själv ;-/

Det förefaller finnas likheter, med det kemiska ämne som finns i grå bläcksvamp. Det är fullkomligt ofarligt att äta, om man inte dricker alkohol (inte ens lättöl!)

Själv har jag ingen personlig erfarenhet, men jag har haft arbetskamrater och bekanta som använt antabus.

Se det som så, att även om det är en "krycka", så kommer du längre med, än utan.. Det är ungefär som med ett gipsat ben.. Du k a n i värsta fall ta dig fram.. men det går smidigare med kryckor.. Dessutom, behöver du ju inte ha dem i evighet..

Ha det gott! /trollis

En liten uppdatering här då.

Precis kommen från doktorn. Jag bad om att få antabus för att slippa älta och fundera på att dricka. Vill testa några månader för att ge hjärnan en chans att ställa om på riktigt. Inte säker på att jag klarar det själv.

Vad har ni för erfarenheter av antabus? Har det hjälpt er på sikt eller var det bara en tillfällig krycka? Glömde fråga om man kan dricka lättöl på antabus.

/Putte

...men för att du skall upptäcka detta tror jag det krävs nykterhet.

Jag själv kände som du när alkoholen bitit sig fast i min hjärna. Jag mådde skit och livet var meningslöst - "What´s the point"-tankar varje dag bland all annan ångerjämring som alkholen bidrog med. När jag väl blev nykter återhämtade sig hjärnan sakterliga och vaknade åter till liv. Jag tog mig igenom de första veckorna av nykterhet (de var inte roliga och all fokus var på att inte börja dricka igen) och kroppen och hjärnan återhämtade sig och avgiftades från allt gift - en ny värld öppnade sig :-)

Jag uppskattar nu alla små saker som jag inte visste att jag har saknat. Jag mår bättre i mig själv och således avtar stegvis självfokuseringen och jag får en helt annan förståelse för andra människor och min närmsta omgivning. Allt runt omkring mig blir så att säga nyktert. Småsaker som jag numera uppskattar är banala saker som:
* vakna nykter i sängen och känna sinnesro inför dagen.
* handla i affären en tidig lördagsmorgon (förr låg jag bakfull och väntade på att krogen skulle öppna)
* besöka/prata med min dotter för att jag bryr mig - jag gör inte detta för att jag måste för att det skall vara så, utan för att jag verkligen vill - Jag uppskattar den kärlek/omtanke jag kan ge och som jag får från henne - bara en sådan sak gör livet så jävla härligt!
* ta en promenad i skogen med min gamle far - också detta för att jag vill och inte enbart för att jag måste för att visa för mig själv att jag är en duktig son (märker du skillnaden) - inga måsten utan för att jag vill det och jag vet att min far verkligen uppskattar det och det värmer i mitt hjärta.

Jag inser mer och mer hur allt detta paserat förbi när min hjärna varit ockuperad av alkoholen. Jag har inte varit närvarande - nu är jag närvarande! Denna närvaro, tacksamhet, uppskattning skulle jag aldrig hitta om jag inte varit nykter (för då upptog alkoholen allt detta utrymme).

Låter jävligt mycket halleluja, men jag tror att du kan hitta detta också om du bara ger dig chansen att vara nykter en längre tid (läs en månad eller två). Ge de en chans - vad har du att förlora? Funkar för mig i dagsläget och det blir bara bättre och bättre...

P.S Det där med jobbet tror jag du ska bearbeta och tänka över när du kommit ut ur alkoholdimman - även detta tror jag förändrar ditt tänkande och du kan således se de på ett mer nyktert sätt och ta ett nyktert beslut - bara ett tips från en medmänniska till en annan D.S

Hoppar in med en morgonkram!
Precis som våra andra forumsyskon, vill jag påstå att du definitivt inte är den som lockar fram det sämsta hos människor!

Jag kan bara påpeka med det gamla talesättet: Du kan leda en häst till vatten, men du kan inte tvinga den att dricka! Att din mans förhållningssätt till dig, beror helt och hållet på honom!

Du har gjort vad DU kan.. Nu är det upp till honom, att ta upp stafettpinnen.. Vad vill han?
Jag kanske har påpekat detta tidigare, men jag gör det igen..
Letar han efter en möjlighet att avsluta (om han inte får ha det som han vill)?

Hans nuvarande agerande, verkar ju inte riktigt sunt, eftersom det skadar dig (psykiskt och själsligt)

Om det är som så, att du resonerar: "Har man tagit F-N i båten".. Så strunta i att ro honom i land!
Släng honom i sjön! För jag är rätt säker på att han kan simma!
OM han fortfarande vill ha en gemenskap, kommer han att sätta nytt rekord i frisim fram till båten igen..

Men jag tror, att du faktiskt måste sätta ner foten och tala om VAR dina gränser går! Låt ingen "blanda bort korten", genom att ge dig dåligt samvete för drickandet, för DET är ett problem du tagit itu med och ska icke blandas ihop med hans "sexmissbruk"
Ej heller ska det tas som någon sorts "ursäkt" fortsatt sådant! Kort sagt, sådana "knappar" ska deletas omedelbart!(det är nämligen "känslomässig utpressning!)

Styrkekram /trollis

Hallå forumbrorsa! Kul att se att du inte dumpat oss helt!
Jag förstår, att du ändrat inriktning på livet och kanske är det bra att "ransonera" även forum ett tag, för att få balans och distans..?

För mig, är en lite mer hektisk period i antågande, så jag kommer nog att försöka trappa ner mitt eget "forum-beroende" ;-D

Hoppas att det funkar bra med rivjärnet och den övriga cirkusen? Fast det är jag övertygad om att det gör..

Kanske får du lite tid över, för att ta reda på vem Dompa är och umgås med honom en stund..?

kram /trollis

Ja ni grabbar.. Vänta bara sådär 18 år till.. När man struntar i att grannarna ler, när man sitter i den tjocka gosiga morgonrocken på verandan och röker.. Med håret på ända..
Jag behöver inte titta mig i spegeln, jag VET, när jag ser mungiporna på förbipasserande åka upp.. Jag har gjort deras morgon ;-)

Faktum är, att det är väldigt avslappnande att kunna bjuda på sig själv.. Slippa tänka på make-up, frisyr eller senaste mode när man slinker ut för att slänga soppåsen..
Faktum är, att jag inte saknar de där trånga skorna med skyhöga klackar, som förutom skoskav, klämda tår och lättvrickade vrister gav en underlig halvspringande gångstil.. (nej, det går inte att ha en steglängd över 20cm, utan att "strutta"..)
Ej heller saknas minkjolarna, som förutom blåfrusna ben gav upphov till otal blåskatarrer..

Enda nackdelen med att vara en overall-människa(eftersom jag älskar att meka och pilla..)är att folk inte känner igen en, när man är uppklädd ;-D

Ha en fin dag! /trollis

Jaha, då var det dags för stödsamtal hos beroendemottagningen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska prata om.
Just nu är jag ju fokuserad på min viktnedgång och känner mig jättemotiverad och stark i mig själv.
Men jag tror att när jag väl är där så kommer väl tankarna igen.
Det kan väl oxå vara så att det är när jag känner mig så här stark som man kan bli vårdslös och falla.

Där går fanimej gränsen! Och 44? Då är jag där om 2... Hjälp!

Skriver mer sen, cirkusen igång här, måste få iväg den! Livsforum it is! Får bli så, pallar inte det andra. Vill fokusera på livet, inte A.

Have a good day, pal!/NM

Tror det var mt som myntade uttrycket! Tack för ditt långa inlägg hos mig. Du tänker mkt NyMan...och du tänker så man blir berörd. Så får det bli...ett livsforum. Även jag är så trött på A. Därför mitt knepiga "avhopp"...men nu ser jag ju att jag inte är redo att lämna än. Här finns ju alla mina tilltuffsingar...som jag behöver. Däremot är jag skitless på A och den tid det har tagit av mig. Både som aktiv alkoholist och nu tiden efteråt. Precis som du så vill jag inte längre engagera mig i missbruket. Inte mitt...inte ngn annans. Blir så ledsen av att nya hela tiden trillar in...och jag förstår ju att det kommer att fortsätta att pågå. År ut och in. Kanske människor som idag inte ens har ett missbruk?

Konstiga tankar på morgonkvisten. Morgonkvisten här är kylig...men jag är envis fan och fortsätter att dricka mitt kaffe på balkongen. Iklädd myskläder? Men vad fan är det? Jag som är en kläddsnobb sitter här i raggsockor, träningsbyxor och tjocktröja. Vad hände? Livet..antar jag. Ser framför mig hur jag en dag kommer att inhandla min första fleecetröja för de är ju "så bra att ha". Ålderdomen är inte vacker NyMan...bara så du vet! Dompa 44 år!

Ciao själv konstiga underbara kvinna! Allt väl...hoppas jag? Här är allt sig likt. Vintern närmar sig dock...min avskyvärdaste årstid. Mörkt på morgonen...mörkt på kvällen...även här i F! Det funkar väl för vissa...inte för mig. Jag blir uppriktigt ledsen/urgrävd. Är det den "nya" Dompa? Lessengubben? Jaha...detta blev ju ett muntert inlägg. Ta det som en komplimang...här vågar jag vara mig själv! Men allvar? Hur är det? Bättre på gråtfronten? Har DU börjat försonats med hösten? Kram och en massa annat! /R

Jag tror jag förstår vad din mamma och gubbe menade/menar. Kanske bättre än de själva gör (Hybris? Moi?)...det kan finnas ngt retfullt/provocerande i att inte alltid vara nummer ett. Jag ringer till jobbet och hallå (?) mt lägger inte genast ner allt för att kommunicera med mig. Tvärtom låter hon nästan lite störd?

Jag förstår att du inte vill vara den människan...men ibland blir det så...när man lever i den krassa verkligheten. Vi är ju programmerade till överlevnad. När du sitter på jobbet så fightas du...att då få ett samtal från de som betyder mest...kan störa. Det låter sjukt...men så är det. Att mullegubben och din framlidna mamma inte fattar det. Ja, det ska du ta som en komplimang...du tar mycket energi och tanke i deras värld. Att inte bli bekräftad tillbaka omedelbart....kan kännas kymigt.

Men det är inte ditt fel...du är inte den personen. "Rubbar cirklar"? Ja kanske det...men varför ska ju de cirklarna rubbas just då? Kommer ihåg hur min J kunde ringa om i mina ögon petitesser under arbetsdagen. För henne viktigt men för mig som var inne i "survival-mode" bara strunt. Ett sätt att få bekräftelse...vilket vi alla behöver. Men kanske kan man som behövande tänka ett steg till? Vad tillför jag själv nu...när jag ringer upp? Kommer X (mt? dompa?...sätt in vad som passar) att må bättre av detta avbrott?

Nej mt...jag tror inte du är den personen du inte "vill vara". Jag tror att en del människor vill ha för mycket av dig...för att det kanske inte finns så mkt mer i deras liv? Din mamma (var du ensambarn?) för att du var hennes allt. Nu mullegubben för att du är kanske navet i hans liv? Trots barn och och andra intressen?.

Nu blev det även luddigare än vanligt...det som skulle bli ngt slags tröst och rättfärdigande ;-). Plocka russinen A...jag vill ju bara väl. Kram i Novemberkylan! /R

Kopierade och sparade den för att ha något att läsa om jag skulle misslyckas med min nuvarande status.

Ha det Gött,

VV

Så häftigt med 5 år! Grattis! Grattis! Grattis!
Själv hittade jag hit när jag nu i november har en vit månad. 21 dagar avklarade! Hittils... ;-)
Inte särskilt svårt, snarare skönt. Men jag har ett whisky-intresse, med klubbmöten, mässor och resor.
Som ger så mycket i mitt liv. Men spriten måste kunna tyglas.
Hittade hit till alla fantastiska människor. Du Berra, skriver ju som en poet!
Med komiska inslag. Och författarens längd ibland. Läst flera som tycker Du borde göra bok av detta, och det är nog en god idé.
Sen alla fantastiska kvinnor, framförallt Mie som har fått utstå ett sånt JÄVLA Helvete...
Är så underbar och rar och upplyftande till alla förtappade pojkar här som behöver tröst.
Skulle vilja träffa Dig Mie och ge Dig en Jättekram!

Gonatt!

..är det fem år sedan jag tog mitt beslut, och drack för sista (eller..senaste??)gången.

Ja det är en lång tid om man tittar på den i backspegeln, men den känns inte så lång i sinnet.
Mer omvälvande har mitt sätt att se på mig själv blivit, när alkoholen inte gav det den gav, då..

Det blev ett sätt för mig att ta tag i mitt egna liv, vad-håller-jag-på-med-känslan...
Alkoholen hjälpte eller stjälpte mitt liv i någon form av landsflykt, jag var aldrig mig själv nära.
Tog aldrig livet till mig, utan lät den glömmas bort i alkoholens rus...
Tog inte tag i mitt sätt att leva, utan det gick att döva bort med ett glas eller hundra..

När jag däremot slutade med att bedöva livet, och fick det som ett slag i ansiktet,
ja då blev det mig övermäktigt, jag orkade inte med alla livets motgångar, en depression...
Om den redan låg i bakgrunden eller hade redan blommat ut, det vet jag inte, men det blev helt omöjligt att stanna kvar i den värld av berusning jag omgav mig med, allt gick innan att mildra med alkoholen, men inte efter, eller inte heller att fortsätta med alkoholen, en återvändsgränd...

Sedan blev det till att tråckla och bena ut allting, varför blir det så här, när blir det så här???
Och sedan, hur gör man för att orka bemöta allting, när skinnet på näsan saknades?

Att lära känna mig själv tog lång tid, hur jag reagerade på allting..
Hade all ursäkt i världen för att lämna hela skiten och återgå till alkoholen, men jag ville inte,
tjurskallig som jag är, lite fördel har man väl av att ha blivit gammal och envis..
Ett slag att vinna över mig själv, mot det gamla jaget..

Jag visste ju hur lätt det var att återgå, bara ta till flaskan så var jag där igen,
på dagar, veckor eller månader, men då hade jag aldrig vetat hur det hade slutat...

Och i och för sig, slutat har det inte, utan det pågår fortfarande,
en förändring som troligen kommer att pågå hela livet, det som egentligen kallas livet..
För livet är en förändring, att stå kvar och stampa på samma plats, är ingen utveckling, för mig..

Det mest viktiga jag har åstadkommit på dessa fem år är att...
..se till mig själv, vad är det viktigaste i mitt liv, egoist?, javisst!
Allt som ger mig näring och livsbejakelse har jag anammat, oavsett vad...
Att stanna upp i livets stress och se sig omkring, vad är bra av det jag upplever just nu?
Små eller stora ting, spelar ingen roll...

Om någon t.ex drar en rolig historia så brukar idag lägga minen på de som skrattar på minnet,
istället för att försöka minnas historien, minnet av de glada ansiktena gör mig glad..

Ett barn som får en glass och blir innerligt glad, gör mig glad..

När grabben (15år) skriker Yess från ovanvåningen och stampar i golvet, det gör mig glad,
för jag vet att han då har kommit vidare och vunnit något i sitt Playstationspel...

När dottern har fått något kärleksfullt mess på mobilen från sin pojkvän och bara ser så där
drömmande ut, ja då blir jag också alldeles varm inombords..

När grannen står och klappar sin nyinköpta bil på biltaket och bara ser så där mäkta stolt ut,
så blir även jag glad i sinnet, inte avundsjuk utan bara glad över att han är så glad...

När grannens katt kryper upp i mitt knä och lägger sig ner för att bli klappad och börja spinna,
så känner jag mig nästan euforisk, katten känner tillit till mig och vill ha lite kärlek.

Kanske små ting som skapat min förändring och kan låta löjligt enkla,
men för mig är det en stor förändring, jag som tidigare räknade allt i pengar eller mänsklig styrka.

En vuxen man visar ingen ånger eller svaga sidor, han är alltid stor & stark, eller..?
Men att våga visa sig liten och sårbar, är nog det starkaste jag har gjort någonsin...

..man är inte mer än människa, varken mer eller mindre...
Och att våga vara den man är, är kanske det viktigaste beslut man någonsin kan fatta...

Och ett bra steg i rätt riktning är att inte ikläda sig en roll störd av alkoholen,
utan jag är den jag är, nykter och medveten om hur jag upplever situationen, här och nu!

och Adde, några veckor in på det nya året, då blir det ett stort kalas...

Jag har mina fin-Whisky flaskor i vackert dammiga trächatull, som då för 10 år sedan redan var 18 år gamla, sparade till min 50-årsdag, och det ska jag inte ändra på...
De som dricker, de dricker, vi andra behöver inte avundas och se på, vi vet ju vad flaskan innehåller, djävulskap, ånger och en massa andra dumheter....

Ska lyssna på dem när de smackande utlåter sig om kvalite'n..
"Oooh ja, en utsökt boquet, känner att den har en vällagrad (ångest?) blandad med en (falsk sexualdrift?), med små inslag av (hustrumisshandel?) och en touch av (svartsjuka?)..
Den något runda smaken av (utslagna tänder?) och en torr karaktär av (blödande knogar?).
Jag ger mig sjutton på att den har minst 12år (på kåken?) och det ska bli en sann ära att få återgälda denna frikostighet (med att kräkas i din brevlåda..?).."
Läses med fördel med en viss snorkig överklassstämma..

Nä nu driver det iväg igen, g'natt, läggdags!

/Berra

Ciao!

:)

Ja vad annars finns där att göra. Tror på dig! /C

Stort leende här! Igenkännandets...

Möjligtvis blev ditt "avhopp" till ett sidhopp, där du kanske hamnade på en plats en liten bit ifrån forumets stadskärna, där du fick en möjlighet att iakttaga och begrunda forumsfären från betraktarens position en stund?

Jag blev bedrövad när du aviserade avsked på det sätt man blir när en riktigt bra kompis meddelade att han/hon skulle flytta när man var ung och oförstörd... Samtidigt gladdes jag enormt med dig, att du ville som du uttryckte så bra, komma vidare till en annan plats och fokusera på något annat än A. Det skickade stötar genom min kropp också; Jag vill inte heller låta A, eller tankar på A ta mer plats i mitt liv än absolut nödvändigt! Att det ska ha högre värde än en flämtande, uttdöende låga undanstoppad i en minimal tankegömma någonstans därinne i vindlingarna, har A aldrig gjort sig förtjänt av. Jag mår så jävla bra utan A att jag både skräms och skäms när de här sekundsnabba blinkningarna "nu-hade-det-varit-mysigt-med..." virrar till i huvudet.

"Been there!-Done that!-Saw the movie!-DISASTER!" är numera den omedelbara kontraattacken när de knappt urskiljningsbara, läspande djävulsviskningarna försöker locka mig ut i kriget igen.

Jag skrev i min egen tråd att det känns ibland som om jag har fått superkrafter av att sluta dricka, som om jag klarar allt livet kan tillhandahålla - Good or bad. Behöver ingen artificiell förstärkning eller någon krycka, fan, jag tror min själ A gjorde det omöjligt att komma upp i mer än knappt 50% av full (hehe..) kapacitet. I o f s säger jag inget om vad full gas kan åstadkomma, men viktigt viktigt för mig. Och när man väl har fått superkrafter är man störträdd för att bli av med dem, alltså kommer jag att vara på min vakt så att inte Pandoras Ask plötsligt öppnas och det visar sig att den är full av kryptonit...

Alltså, Dompa, vad jag försöker förmedla i denna mycket bluddriga tråd-kidnappning, är att:
Jag känner också att Forumet är ett tveeggat svärd; Å ena sidan är det platsen där Mina Människor (såg förresten att uttrycket på "Grey's..." är "you are my person"...)finns!Där alla forumsyskon, som kan relatera till den här delikata problematiken,"bor". Ja, ni är alla väldigt viktiga och speciella för mig!

Meeen...

Om jag hänger härinne alltför mycket och läser och läser och skriver och skriver, så känns det för mig som om jag fast i Alko-djävulens garn ändå, på något konstigt sätt, eftersom jag inte lyfter upp blicken, tar ut ny riktning och går framåt i ett helt nytt väderstreck. Utan fortsätter att s a s stirra på flaskan, fast nu ifrån utsidan...Och fan vad Alko-djävulen måste tycka att det är underbart ironiskt! Det tänker jag försöka att undvika att bjuda på, därför kommer kanske mina inlägg härinne mer ha inriktningen mot ett livsforum för det är dit jag vill. Hoppas folk står ut med det, jaja, man väljer själv om man vill läsa eller ej...

Hursomhaver, underbart att höra ifrån dig, kompis, hoppas du tittar in här någon gång emellanåt och kanske levererar en skarp skildring av cirkuslivet! Njuter av att få dessa vardagsbetraktelser över det riktiga livet!

Kram på dig, påg!/NM

Kommer min lista vara, 9-14-20-4
Såååå tröt......
Natti natti
/za

även om du "förhalar" saker och ting - du har helt rätt, det är en marginal du har rätt att ge dig själv!

Jag har också varit hos terapeut idag, som råder mig att låta det ta tid. Men vad svårt det är. Går omkring med ständig oroskänsla i magen och är inte säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår.

Kram till dig, stå på dig!

Du är en viktig person.
Du är saknad.
Även om jag.nyss hittat hit, oktober.
Nu nästan ännu mer övertygad.
Tack vare underbara "Bella mia".
Skönt att höra av dig!
\/A

Ställer sig uppe på muren, kavlar upp armarna och vill ge sig faaaan på att Stigsdotter får all hjälp hon behöver.
Fast snälla söta du, slå dig fri. Gör som Dompa säger. Det kanske är menat art ni inte skall vara ni.
DU ÄR SÅÅÅÅ MYCKET BÄTTRE!