Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era kommentarer!
Har pratat lite med mina barn (som är utflyttade). Vill inte prata om allt med dem plus att jag känner lite skuld för att jag inte haft så mycket tid för dem.

Jag har en vana att gömma och skämmas för mitt liv. På senare tid har jag öppnat upp mig lite. Skulle t.ex. aldrig vågat skriva här för några år sen. Tack för tipset om FH, men jag har kanske fördomar om att det skulle vara konstiga människor där. Provade en gång med kontaktsidor på nätet, men tyvärr är fokus nästan alltid på att träffa en partner.

Har märkt att det blivit lättare att säga till på jobbet, eller beror det på att jag har väldigt kort stubin just nu. Jag har varit tvungen att vara lite hård här hemma ibland och jag tror att det har varit bra för mig.

Kramar
Miss K

att du insett vad du måste göra för att må bra nu, träna, al-anon mm.
Som Lelas skrev tidigare så har du skurit ner på ditt livsutrymme p.g.a. hans drickande. Nu har du möjlighet att ta tillbaka det och när du upptäcker det så hoppas jag att du kommer att känna dig mindre ensam också. När all energi går till någon annan som mår dåligt så är det inte så lätt att vårda varken gamla eller nya vänskapsrelationer, eller hur?

Fortsätt att göra saker som du vet att du mår bra av. Det kommer att bli bättre.

Kramar!

Tänk att det faktiskt kan vara lätt som en plätt att tacka nej till A.
Har oroat mig för glöggmingel som var idag i en hel vecka.
Testat olika svar osv.
Men sedan hann jag inte riktigt fundera klart så jag var liksom inte klar när det var dags för minglet. Så när jag var där och det bjöds på glögg med frågan
"vill du ha 10 % eller starkvinsglögg?" så svarade jag bara,
"tack, men jag tar gärna lite julmust istället".
Sedan var det inge mer med det, så skönt och jag är så glad!

Det är så svårt att strunta i vad andra ska tycka och tänka. Tur att man kan öva anonymt här... Inte att era kommentarer inte betyder något, tvärtom, men ni fattar nog vad jag menar.

Ja mulletanten, jag behövde nog få känna att det var "helkört" ett tag för att få erfara att jag faktiskt står ut med det och därmed känna att jag har ett eget liv som måste levas, utan honom. Och att jag klarar av att leva det utan honom också. Det ska jag fortsätta med även om jag öppnat upp dörren för honom igen. Jag kommer fortsätta skriva här också, som många sagt tidigare så blir ju allt inte bra bara för att alkoholisten slutar att dricka. Men just idag är jag glad och nykär!

Kram!

Lelas! Hälsa och gratulera! från mulleholken

till dig! Han mår så bra och sa för en stund sen "Jag är så glad att jag är nykter!"

Jag är också så obeskrivligt glad över det!

Kram från oss båda! /gm A

i det som är! Jag var faktiskt frestad, när jag skrev senast om sorgen, att skriva "man vet inte..." Men sen kändes det som att sträcka fram nån lite löjlig förhoppning... och lite som en oförmåga att "låta" dig släppa taget...

Nu får ni se vad det blir. För mig var det precis så att jag måste komma till "the point of no return" och gå innan det vände och han insåg verkligheten. Jag är så glad idag att kom tillbaka och vågade tro att förändring är möjlig. Så visst kan det bli annorlunda!

Ge dig tid och fortsätt ge dig själv utrymme att växa och utvecklas!

Hoppas du fortsätter skriva här! Kram och ha det fint! / mt

För två år sedan skickade jag ett stort fång rosor med bud till behandlingshemmet.
Idag står det rosor i köksfönstret här hemma.

Maken fyller år. :-)

/H.

Men markatta-vännen! Skäms inte! Du tar ju superstora steg framåt! Jag tycker att det är jättehärlig läsning! :-)

Jag känner igen väldigt mycket av min och makens process i din berättelse. Det var ett jättestort steg för mig (oss, honom) när han berättade på sin arbetsplats. En avgörande punkt, för efter det går det inte att låtsas som att problemet inte finns.

Strunta i vad jag har sagt innan om att det behöver gå tid. Känns det bra att ha det så här, så kör på!

Det finns faktiskt relationer som klarar sig helskinnade ur det här. Min och min pianomans är ett levande exempel. Lösningen måste inte bli att lämna relationen, utan att bygga upp den igen.

Nej, hörru, sträck på dig och var stolt över att det just precis nu känns bra!
/H.

Jag gjorde ett intressant jobb imorse och mannen sov lite längre. Han var ute med jobbet igår och hade haft väldigt roligt.
Jag är så glad att han hittat tillbaka till sitt sociala jag och kan röra sig i miljöer där han trivs. Han är en sällskapsmänniska till sin natur. Under vita-knogar-tiden var det motvilligt han deltog i det som "skulle vara" - nu är han sitt sanna jag också i den bemärkelsen.

Jag bara njuter av att få vara... och känner hur jag långsamt inser på djupet att jag kommer att vara befriad från ett stort ansvar när jag lämnar mitt nuvarande jobb. Gud så skönt!!!

Läser P-O Enqvist Ett annat liv - om hans alkoholism. Fantastisk beskrivning. Är mitt i helvetet nu. Återkommer kanske om detta. / mt

andra är fint och lovvärt ! Men glöm inte dig själv så du skänker bort din sinnesro till andra. Och passa på att njuta av att var uttråkad, snart vänder det åt andra hållet och då har du lite reserv med dig i kroppen.

Helgkram !

att bara ge sig av. Egentligen borde du fira ... men jag har respekt för att du saknar och förstår att det är tomt trots allt. Vet du, jag fick en tanke. Du skrev tidigare att du är psyksikt instabil med depressioner i bagaget. Vet du om det finns nåt Fountain House i din närhet? Det kan vara alldeles fantastiska platser för gemenskap och samvaro. Kolla om det finns nåt sånt ställe där du kan fylla ut din tid. Så klokt av dig att ha största respekt för A (alkoholen) som den kallas här på forumet. Den är listig, falsk och stark. Sök dig till tryggare tröst! Hoppas du har en förstående familj där du har gott sällskap.

Kram, kram - fortsätt gärna skriva (fast karlsloken drog...)! / mt

Till dig, precis som du så bra uttryckte det så kan även jag känna. Jag har alkoholproblem när jag är inne på forumet och skriver/läser.
Sedan har man inte liksom tid.
Det är jobba, träna, fixa hemma handla osv, BARNEN, deras skolor, träningar på deras sporter matcher osv.
Sen kommer alkoholen.
Jag hoppas och tror jag skall fixa det.

Jag HAR förändrat mitt drickande.........

Även om det är på kort tid

/A

Vad betyder de där siffrorna? Har förstått det har något att göra med tiden man varit nykter. Brukar ju mest hänga i anhörigdelen men tittar in och läser här ibland.

Ta hand om dig A!
Kram

Det är ditt liv och dina val, du gör det som känns bäst för dig. Jag blir inte besviken på dig, vi kan endast stötta om du vill och behöver det.
Hoppas du får en trevlig kväll!
Kram!

Har inte skrivit på några dagar nu då jag har känt att jag behövt reda ut själv vart jag står just nu. Det har också varit så många turer fram och tillbaka att jag måste erkänna att jag skäms lite grann, även inför er, mina fina och anonyma forumvänner, för att jag vacklar.

Så här är det, exet kom till mig och sa att han insett att han inte vill dricka längre. Det har jag ju fått höra många gånger förut men jag känner att det är en skillnad nu, hos mig och hos honom. Skillnaden hos honom är att han sa att han har insett det för länge sedan men att han varit som en unge som måste göra tvärtom, att det var ett beslut som måste komma ifrån honom själv osv. att han insett det när han fick en stunds paus ifrån mig. En annan sak är att han gjort det offentligt, sagt till vänner, familj, psykolog, terapeut, att han insett att alkoholen ställer till det för honom och att han nu vill leva på ett annat sätt. Det har han aldrig gjort förut. Det har alltid bara varit inför mig han ångrat och lovat.

Det känns skönt att problemet är "out there" och att det var han som berättade för dem, gör det lättare för mig att släppa taget också. Nu gäller det för mig att fortsätta jobba på att släppa taget, men tillsammans. Går det? Det känns så i alla fall.

Jag vill ju finnas i hans liv och dela de fina stunderna utan alkohol. Igår var det spelkväll med gamla vänner och saftglögg och det kändes så sjukt bra. Vi satt uppe lika länge och störde mina stackars grannar lika mycket som om det hade varit starköl i glöggkopparna.

Jag vet ju såklart inte med säkerhet hur jag skulle reagera om han börjar dricka igen men det känns i alla fall som att jag har accepterat att det kan hända och att jag vet vad jag ska göra då. Jag är inte lika rädd för det, tänker inte på det hela tiden. En puss är bara en puss och inte en kontroll av mängd alkohol i andedräkten. När jag tagit mjölk från hans kylskåp till kaffet så har det varit för att jag önskat mjölk och inte en förevändning för att kolla om det ligger någon ölburk gömd under potatisen.

Jag vet att det inte gått speciellt lång tid men två alkoholfria helger på rad är stort för mig, att se honom välja att gå till gymmet på lördagsmorgonen gör mig varm i hjärtat. Samtidigt så är det så jävla skönt att vi inte längre bor tillsammans, jag är glad för hans nykterhet idag men jag kan inte lita på den imorgon. Jag har fått bita mig i kritiktungan många gånger, sötman finns ju där men smaken av bitterhet tränger ibland igenom.

Det jag skäms över är nog mest att jag inte stått fast vid att jag sagt att jag inte vill träffa honom igen. Det är så svårt att förklara för vänner som bryr sig och undrar; men kommer det inte bara bli samma sak igen efter ett tag. Jag tror faktiskt inte att det kommer att bli samma sak igen, även om han börjar dricka. På något sätt så har jag redan tagit farväl av alkoholisten, jag gick till och med till kyrkan och tände ett ljus en kväll.

Lelas skrev att hon tror det är bäst det går en viss tid av nykterhet innan man ses igen, är jag naiv som tror något annat? Jag känner inte att det är mitt ansvar att hålla honom nykter, bara att jag vill vara med honom när han är det. Just nu är vår relation väldigt odefinierad, (ex, kärlekspar, vänner?) men det känns ok att den är det just nu. Det verkar mest vara viktigt för andra att veta ur skvallersynpunkt huruvida man är "back together" eller ej. De här dagarna när vi setts så har det känts både som att träffa en gammal vän och som att få lära känna en ny person. Jag är inte rädd och det borde ju vara bra så?

Kram på er

Ensam igen... Han stack igår utan att säga hej. Jag såg i och för sig att han höll på att beställa biljett, men jag orkade inte vara hemma, trodde aldrig han skulle resa så snart. Jag hatar människor som inte kan kommunicera utan bara sticker. Vet inte om jag kan hitta ursäkter för det längre.

Jag försöker nu intala mig själv att vi aldrig älskade varandra, att vi bara ville utnyttja varandra för att slippa vara ensamma/ få hjälp i vardagen. Men jag saknar honom ändå, har knappast känt så starkt för någon innan.

Måste ta tag i många saker nu. Om jag inte söker mig utåt kommer jag antingen börja dricka eller en dag hamna på psyk. Kunde plocka fram den gömda vinflaskan nu, men stannade vid 2 glas (har respekt för alkohol nu). Jag har ingen förutom familjen att umgås och prata med. Kan gå på Al-anon varannan vecka, men resten av tiden??
Jag försöker motionera 2 ggr i veckan, det hjälper mig lite.

Miss K

Siffrorna är just nu 9-14-20-7- då jag planerar att dricka vin ikväll, samt tre olika julbrygder läs julöl.
Köpte tre stycken ale, och bestämt mig för att
riktigt NJUTA då jag gillar det. Känner hur mycket
själva ölen ger, jag kanske verkar velig och JA det är jag.
Men så är det...............
/A

Det är bra med mig, rätt uttråkad för tillfället. Vet inte varför, kanske årstiden. Har ett par vänner som råkat ut för tråkigheter och jag stöttar så gott jag kan, vilket tar rätt bra på krafterna. Men det vänder nog snart, tack för att du frågade :-)

Ja, att alltid ha tankarna på alkohol, nykter eller berusad, är oerhört energikrävande. När man är nykter tänker man mest hela tiden på hur man ska hålla sig undan alkoholen och när man är full att man har tillräckligt med alkohol för att inte bli nykter. Själv har jag väldigt lätt för att "slå bort" vilka konsekvenser mitt drickande får när jag blir sugen. Det är precis som man slår av hårddisken. Det är nog ett av problemen. När suget kommer borde man sätta sig ned, ge sig tid och steg för steg gå igenom de senaste gångerna man drack. Hur gick det, hur mådde jag efteråt, vilka konsekvenser fick mitt drickande?? Är nu på mitt sjätte nyktra dygn och rent mentalt håller jag sakta, sakta på att återvända. Jag får lite mer realistiska perspektiv på tillvaron och dramatiserar inte allting i tillvaron. Detta stadium är också bekant. Det brukar hålla i sig ett par veckor och jag går in i en mer "lugn" fas i mitt liv. Vad som händer därefter är att jag brukar förtränga alla tankar på alkohol. Senare går jag in i irritationsfasen, blir lättretlig, dåligt tålamod med folk, bitter, orättvist behandlad. Slutligen är vi då inne i fasen när spritdjävulen uppe i huvudet lockar med snabb lindring. Man går i valet och kvalet om man ska ta ett litet glas eller inte. Det är i den fasen jag inte har haft så mycket att sätta emot. Jag är glad att jag tagit steget och börjat skriva i detta forum och hoppas att när alkoholsuget kommer kan jag sätta mig ner framför datorn och skriva av mig istället för att korka upp.
Ha det så bra allihopa.
Tjalle

månader framöver nu. Ni som följt mig vet att julen är min värsta ångesttid och att jag gärna skulle hoppa över den. För varje år har avsmaken för alla måsten bara ökat och ökat. Och jag har också fått upp ögonen för så mycket ensamhet som finns under denna helg, alla glada tillrop och all hysteri som finns skapar så mycket sorg när man lyckas se bakom fasaden.

Och all fylla som "hör till" en storhelg som denna. Var tog barnens högtid vägen ?? Hur kul är det att få med sig i det fortsatta livet en tomte som sluddrar och luktar alkohol ? Jag kan inte med säkerhet säga att nån av mina föräldrar eller deras syskon hade alkoholproblem men jag kan med absolut säkerhet minnas mängden med alkohol som förtärdes på släktträffarna under julen. Där ligger nog en stor del av min aversion mot julen. Och andra stora helger.

I vår är det 20 år sedan jag sökte hjälp första gången för mitt alkoholmissbruk och jag minns med stigande bitterhet bemötandet av de som är satta för att hjälpa oss. För skillnaden idag är noll. Det är fortfarande lika sanslöst uselt som då. Ni som bor i exvis Stockholm med omnejd är så otroligt lyckligt lottade över den fantastiska tillgång på hjälp som ni har, jag önskar så att vår kommun kunde ta efter så att folk skulle slippa att bli så dåligt bemött som jag blev. Och som de blir idag.

Jag tänker tillbaka på hur det var att spjärna emot och försöka med alla trix jag kunde tänka ut om hur jag skulle kunna fortsätta mitt drickande och då speciellt det "sociala" drickandet. Att minska min konsumtion gick ju bra ett tag men spårade naturligtvis ur efter ett tag. Att bara dricka på fre-lördagar var ju lika befängt för det höll ju inte heller. Att hålla upp en månad eller fler gick ju galant eftersom där fanns ett datum då jag hade lov att dricka igen. Typ åsnan och hötappen.

Jag var så innerligt djävla less på att alkoholen alltid fanns med i mitt liv och styrde och ställde och jag var alltid tvungen att planera i förväg hur min vecka skulle se ut. Att jag inte fick kallbrand i mina vita knogar efter så många år som jag gick med dem är en gåta. De sista åren inskränkte sig planeringen till att alltid se till att spritförrådet ALLTID var välfyllt.

Fy fan för den ångesten som kom när jag insåg att spriten inte skulle räcka så långt som jag hade planerat och bolaget var stängt :-(( Den ångesten var många gånger värre än bakfylleångesten.

När jag väl insåg att jag inte klarade av att sluta dricka själv började mitt liv få lite bättre förutsättningar. På sätt och vis är jag idag glad för att soc-kärringarna inte kunde/ville/visste hur de skulle hjälpa mig när jag sökte hjälp för då blev jag förbannad och sökte proffshjälp på egen hand. Och när jag väl träffade andra alkisar på behandlingshemmet och fattade att allt jag fixat och trixat med genom åren hade alla andra också gjort.

Då insåg jag hur lika vi är i vår sjukdom.

Med den insikten blev allt mycket lättare, jag var inte konstig eller tokig, jag var sjuk i en beroendesjukdom och jag kunde själv behandla den genom några väldigt enkla åtgärder. Bara jag insåg att jag var maktlös inför alkoholen.

Att inse att jag lever idag var den skönaste insikten jag fick och jag försöker leva efter den även idag. Gårdagen är borta, jag kan inte ångra den eller få den i repris. Framtiden vet jag inget om, jag kanske inte ens lever i morgon om jag ska hårdra det. Jag kan påverka min dag idag och för min egen del går det så mycket bättre om jag lovar mig själv att inte dricka just idag oavsett vad som än händer. En dag är för mig en greppbar tidsrymd och blir inte till en stor vägg framför mig.
Jag tar inte första glaset och är oerhört noggrann med vad jag dricker och tar inte en klunk av nåt som jag själv inte har förvissat mig om är helt alkoholfritt. Och dit räknas INTE drycker som innehåller alkohol i någon som helst procent eller delar därav. Jag är väldigt försiktig med mediciner som kan påverka mig på samma sätt som alkoholen gör, exvis sömn/insomningstabletter, rogivande, avslappnande eller som omvandlas till morfin i min kropp. Jag vet att jag är korsberoende med ett helt gäng med olika kemiska medel och jag frågar alltid, eller tar reda på själv, vad det innebär för mig att använda ev medel.

Idag är detta rutin för mig men det var stundtals lite jobbigt i början men jag hade bra lärare och jag var villig att lyssna på dem.

Jag är nykter idag för min egen skull och jag är glad för den resa som jag gjort i mitt inre. Det fanns mer att upptäcka där än jag någonsin kunde föreställa mig.

det med dig Miss H ?

Tack Dompa!

Era ord värmer.

Ska ta det lugnt med avskedskyssen. Är alltid lugn i sociala sammanhang. INGA av våra vänner ville tro på att jag hade problem. Medan gästerna fyllnade till var jag lugn, god och glad. Den som stöttade folk ut till taxin, redde ut bråk och samlade ihop spillrorna. Nattade familjen.

Sen kunde jag med gott samvete sitta med flaskan och min "egentid". Och med dagens medicinska uppdatering - en lätt trasig lever

Nog nu.

/Putte

.

Jag tycker att du jobbar på bra. Är nog ett vettigt beslut med Antabus. Har själv ingen erfarenhet av det, men har ju förstått av många andra att det är en mycket bra krycka. Så jag tycker du är modig och dessutom har du marscherat på i god takt...sedan du började skriva här. Du försöker fan förändra ;-). Sträck på dig! Som Andreas skrev; Du behöver INTE förklara för alla varför du inte dricker just nu. Du kan ju alltid skylla på bantning...har förstått att en del gör det! Du vill inte bli fet...ölen gör människor runda!

Lycka till med avskedsskumpan ikväll. Hoppas det inte triggar igång ngt annat! Om det gör det...så är det bara nya tag igen som gäller...inte piska sig själv! /R

Jag vet faktiskt inte varför jag inte häller ut den. Jag tror inte att han skulle bli särskilt arg, så det är inte det.

Någonstans hoppas jag väl att han skall ta sitt ansvar och hälla ut den själv.
Det känns dock som att det är rätt långt kvar på den här resan...

Kram