Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker att din omgivning kan egentligen inte ha någon åsikt om du har problem med alkohol eller inte. Det vet bara du. Att andra ogillar att man inte dricker alkohol bottnar nog i att de känner osäkerhet om någon är nykter för alla vet hur vi blir med alkohol i kroppen, vi släpper på kontrollen. Då kan det vara jobbigt att ha en nyktergök i gänget...
Kanske bra med en nykter i varje sällskap, då dricks det kanske mindre. Och... egentligen, har man inget gemensamt utan alkohol, ja då kanske det börjar droppa in lite nytt folk i ens liv, lite aha-upplevelse... den människan såg jag aldrig när jag själv gick i dimma, men då dimman lättar ser vi ju så mycket klarare. Världen blir liksom ny :)

Det enda är att gå på sin egen linje, mår man bättre utan alkohol så ska man inte dricka och aldrig för någon annans skull, för att den andre ska kunna dricka i sinnesfrid...

Bara lite tankar sådär...
Tilde

Hänger du med eller avklarades helgen utan några problem?
Du vet, det är ok att falla ur sadeln ibland. Och det bästa, vi härinne har inga fördömmande pekpinnar eller ord.
Vi vet..............
Det kan vara allt som behövs. Stå på dig, lycka till i ditt arbete med dig själv!
Yiiihaaaa cowboy, upp i galopp!
//A

Funderar också på vad som ligger bakom oviljan att prata med andra om det. För min egen del pratar jag ogärna alls om saker som är jobbiga för mig. Och detta är extremt jobbigt att ens tänka på. Jag har verkligen ingen lust att bli föremål för andras diskussioner, fördömande eller medlidande. Önskar att det inte skulle kännas så, att jag bara kunde släppa det och sluta bry mig, men där är jag inte ännu.
Jag tror som du, underisen att det finns vissa som det är känsligt för om man inte tar något, och att det i vissa lägen kan vara nästan provocerande att avstå. Jag har mina egna tankar om vilka i vändkretsen som kommer att reagera och vilka som inte kommer att säga eller visa något. Får väl se i efterhand om det stämde....

/m

hörde i radion idag om garngraffitti och gerillaslöjd... och tänkte att DET ska jag börja med när jag blir pensionär... Jag har ju sjuttiotalet med alla demonstrationer, almarna i Kungsan mm i blodet så det kommer att passa tanten:) Det är befriande att leka med tanken och skratta högt:)))

Nu ska jag laga middag. / mt

kul att höra att det man skriver kan motivera någon annan. :) jag tror att jag är betydligt mer medveten om fördelarna den här gången. istället för att fokusera på att "jag får inte dricka" så tänker jag mer på "vad underbart att vara pigg idag!".

att läsa dina inlägg. Själv är jag inne på dag 10. Känns helt ok, har inte varit så sugen som jag trott att jag skulle vara. Är lite rädd att tappa fokus när det gått en tid, men det får jag kanske ta tag i då. Just nu känns det som en bra strategi att ta en dag i taget.

Men dina inlägg inspirerar och motiverar! Tack för det!

/m

efter en bra arbetsdag. Det är så sant att jag tillhör generationen som jobbat plikttroget utan varken långa mammaledigheter eller rätt att vara hemma med sjuka barn. Ärligt försökt skapa bra miljöer omkring mig - ibland på bekostnad av mig själv. Jag har verkligen "älskat" mitt yrke, ständigt vidareutbildat mig, bytte bransch och gjorde ny karriär när jag 50. Mitt yrke, eller mina yrken, är också mitt intresse och de allra flesta dagar har jag gått på jobb med glädje och inspiration.

Den definitiva pensionen är ännu ett par år framåt. Nu ser jag fram emot en lång ledig vår och sommar och sen deltid utan att vara chef... En bra nedtrappning.

Tack fina ni för vänskapen här!

med dig Tilde ;-D

Visst är det både jobbigt och fantastiskt med känslor :-)
Det bästa med att inte förneka dem, är att livet faktiskt blir så mycket rikare..

För när vi kapar "dalarna" med alkohol, kapar vi faktiskt "topparna" också..
.. Och till slut blir livet en smal difus och grå strimma som vi mödosamt vadar igenom..

Det är mycket bättre såhär!

kram / trollis

Ett knivigt val Miss K..
Jag kan bara tala för mig själv.. Jag skulle inte under några omständigheter sällskapsdricka, för det skulle bara få till följd att mitt "löfte" urholkades..
Dvs, mannen skulle ta det som en intäkt för att min ståndpunkt inte var bergfast. (vilket med säkerhet skulle leda till att han kunde "strunta i" alla våra samtal och fortsätta som förut)
Däremot skulle jag gärna gå ut och äta middag, men förklara att jag inte skulle dricka alkohol till maten! (och givetvis stå för det!)
Det finns INGENTING som säger att man MÅSTE dricka vin till maten.. Gnäller han över att "en flaska är för mycket", be honom ta in en halv åt sig, om han nu vill ha vin till maten..
Han kan inte bestämma över vad du ska dricka, lika lite som du kan bestämma att han ska låta bli, om han inte är beredd att göra det!
Min gubbe, har varit storkonsument i den bemärkelsen att han kunde dricka 1 flaska vin + ett par öl om dan..
I och för sig, kunde jag med lätthet hälla i mig en flaska själv i somras.. Men ett lite bryskt uppvaknande fick mig att inse att jag var på väg åt totalt fel håll, så numera är det mineralvatten, kaffe, te och alkoholfritt som gäller..
Gubben har svårt att låta bli helt.. Han ÄR medveten om att det gärna blir "lite för mycket", eftersom han inte kan sluta innan sista droppen är urdrucken..
Numera håller han sig till antingen en liten flaska vin eller ett par öl ungefär 2 dagar i veckan..
Däremellan blir det en hel del lättöl, eftersom han inte räknar det som "riktig öl"..hmm.
Han blir inte aspackad eller otrevlig, som han kunde bli på fyllan, men jag märker att humöret svajjar eftersom han inte får i sig den mängd han brukade..
Själv har han fortfarande l i t e svårt att se att det skulle bero på "sug" eller någon sorts "abstinens", utan föredrar att skylla på stress osv..
Såhär har vi hållit på sedan ungefär början på september.. Jag har inte satt någon definitiv tidsgräns, utan försöker gå på magkänslan..
lycka till / trollis

...UNDERBART att läsa och förstå att du känner på ett liknande sätt som jag: Plötsligt märker man att man befinner sig där, mitt i det riktiga livet och är MED!

Visst är det både spännande och lite skrämmande!? Vart tog all den där andra tiden vägen någonstans?? Konstigt...;-)

till dina 9 månader !!

Har faktiskt kunnat titta på en uteservering utan att känna sug efter ÖL under sommaren. Det var en otroligt bra känsla och dit ska vi igen.

Köper inte riktigt det där med att andra inte bryr sig, för de gör det...kanske för att det blir lite påtagligt för deras egen del. Jag känner igen mig i det där och har haft en hel del diskussioner om varför jag inte dricker längre.

Folk bryr sig otroligt mycket och för min del har jag känt mig tvungen att basunera ut att jag är ALKIS för att få dem att backa undan. Detta för ju i sin tur vidare andra diskussioner såsom ett ifrågasättande om jag verkligen är det, och trots att man står på sig och säger att man har oöverstigliga problem så blir svaren "överdriver du intre lite nu". Till och med min fru börjar tycka att jag visst har koll på läget.

Vad gör man?

Underisen

Hej Hösttrollet!
När jag läste din mening Nej och åter nej hade jag precis gått med på att gå ut och äta (den uppskjutna middagen)inklusive en flaska vin. Jag tänkte att taktiken att vägra sällskapsdricka inte fungerade i förrgår, så varför nu. Ett sista avsked tänkte jag mig, hoppas att det inte blir till vårt förhållande. Jag är faktiskt också lite sugen, har väl en slumrande alkoholist inom mig.

Vi har börjat diskutera förhållandet lite. Jag har sagt att om han fortsätter dricka efter idag så får han se sig om efter ny lägenhet,(hur jag nu ska kunna kolla det), förslaget med avgiftning och behandlingshem har jag lagt fram flera ggr. Hoppas nu jag orkar vara stark, kan vara svårt när vi lever så nära varandra.

Tyvärr är mina förhoppningar inte så stora. Han säger att han har stora problem med alkoholen, men kopplar inte det till att avhålla sig helt. Han har få kompisar, och de han har träffar han alltid på puben. Det handlar också en hel del om kultur, han har växt upp med att alltid gå på puben och dricka vin till maten.

Igår kom mina släktingar hit. Han försvann ut ett par timmar innan och dök upp strax efter de hade kommit. Bakfyllan märktes nog inte så mycket, jag har bara gett lite antydningar om hur läget är. Till en nära person har jag berättat allt.

Hoppas det går bra för dig också. Har din man "minskat ner" länge?
Miss K

Det snurrar väldigt mycket i mitt huvud nu. Många tankar som går fram och tillbaka. Vad ligger egentligen bakom rädslan att inte vilja ha frågor om varför man inte dricker längre? Vill jag inte erkänna för andra att jag har problem eller handlar det egentligen om att det blir så konkret om jag börjar prata om det med folk som står mig nära? Är det min rädsla för vad folk ska tänka om mig/se ner på mig? Känns som om alla känslor sitter utanpå huden just nu.
Min man stöttar mig i mitt beslut att inte dricka mer utifrån händelsen förra helgen som fick mig att ta beslutet att sluta dricka. Det var ju han som råkade ut för mitt utbrott och på det följande blackout. Kramar

Mycket jobb senaste tiden, påtagligt just nu är att jag känner att jobbet föder energi. Idag en ledig dag och jag känner mig stärkt av händelser som peppat mig senaste dagarna.

Jag känner själv att jag senaste tiden varit så mycket mera i balans och mera utvilad, aldrig börjat jobbedag med vin-trött huvud numera... jag känner en annan lätthet i mig själv.

Och... det som jag verkligen märker är att jag fått så mycket tillbaka sista tiden. Av människor i vardagen. Vid tre tillfällen i denna helgen har olika jobbarkompisar sagt såna spontana fina saker till mig som gått rakt in i mitt hjärta...
Jag suger på det här som en god karamell och blir så varm. Jag tror helt enkelt att jag inte var mottaglig förut under de "vin-stress-oroliga" åren. Har vunnit så mycket på att ta itu med det som var mitt undflyende liv.

Nyss ringde jag ett samtal till en helt anonym människa ute i landet någonstans för att beställa några varor... och där blev till ett superfint samtal och då kände jag bara att klarhet föder klarhet :)

Här finns så mycket mera ork och lust nu... och vad fint det känns att vara "med" med hela sig...

Tack för ditt inlägg, det ger mycket att läsa om hur andra i liknande situation har det och har haft det.

Det låter som att även du är på rätt väg och det glädjer mig att du slutat använda vinet som bedövningsmedel - det är verkligen ett dåligt sådant.

Jag har själv använt alkoholen för bedövning - tror att jag i mångt och mycket sökt medvetslöshet, att inte känna någonting under en kort stund. Dock har det gjort att jag sagt och gjort felaktiga saker vilket i syn tur lett till att jag mått väldigt dåligt när jag nyktrat till. Den klassiska onda spiralen är igång...

Förhoppningsvis ska jag lyckas bryta den en gång för alla nu. Det känns som jag varit nära under lång tid men har inte riktigt haft kraften att bryta mig helt fri.

/H

Hej Miss K!
Det finns många alkoholister, som konstigt nog har väldigt bra levervärden.. Hörde av min bekant som är fd missbrukare, att det inte alls är svårt att luras vid provtagningar (om man vet när..)
Många som åkt dit för grov rattfylla och får ta prov flera år efteråt, har nämligen lärt sig att dricka lättöl (eller max folkisar) några dagar innan, samt äta ordentligt.. Sprit avstår de oftast helt ifrån.
Och simsalabim, har du en inte alltför nedgången kropp, så har du bra värden..

Och NEJ och åter NEJ, du ska INTE sällskapsdricka med honom!
Min egen gubbe blev väldigt konfunderad, när jag inte längre ville ha ett glas vin eller en öl, när vi skulle sätta oss och "koppla av"..
DET slutade med att han muttrande gick och la sig tidigt, då jag sa att jag kunde ta en kopp te istället ;-D

Jodå, alkoholisten, VET någonstans innerst inne att h*n HAR problem, även om de försöker förneka det/förminska det t.o.m för sig själva..
Ibland, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt gubbens försök att "dricka sparsamt"..

Ett vet jag, han gillar INTE att jag kan tala om hur mycket han druckit, bara genom att titta på honom..
Och då behöver han inte ens vara berusad (nej många skulle inte ens märka att han druckit)
Gränsen för när hans kroppshållning, kroppsspråk och tonläge förändras, går vid EN 7,2:a (öl) eller vid halva andra glaset vin...
Så länge det inte blir större mängder och han själv är inne på att "minska ner" (pga sin "osociala fru") så hoppas jag att han en dag inser, att han inte behöver dricka alls..

När vi är på diverse "sammankomster", har han börjat erbjuda sig att köra och håller sig nykter.. Tyvärr, kompenserar/belönar han det ofta med att ta ett par glas när han kommer hem istället..

Hoppas det löser sig för dig! kram /trollis

Din fråga...
Mitt arbeter med nykterheten... hänger så ihop med mitt arbete med hur jag i stort hanterat livet
och besluten de senaste åren. Jag byggde upp en stress och inre oro då tunga händelser i mitt
liv blev som en livsuppgift helt utan andningspaus. Jag kunde till sist inte hantera någonting bra.

Det blev kaos i mitt "duktiga" tänk. Hon som klarar allt klarade ingenting bra och blev i mina
egna ögon ganska värdelös. Mitt i allt detta började jag använda vin som en dämpare då
toppar och dalar triggade.

Eftersom det alltid kommer ett slut, en explosion, en djupdykning, ett fall in i väggen, ja du vet...
det blir en övermäktigt att leva så och då det hände mig så vände allt så sakterliga för jag
förstod att jag måste gå till botten, tänka nytt, tänka om och jag började långsamt hitta tillbaka
till mig själv. Söker mina vägar både bakåt och framåt... att se sambanden. Se vad det hela
handlande om, det är för mig tydligt att det är en kärna i mitt handlande som gör att jag
använde vinet som ett bedövingsmedel. För mig är kärnan/ursprunget viktig att förstå och det
är det jag jobbat och jobbar med och i det följer som naturligt att inte dricka destruktivt.

Det är sen ett halvår ungefär jag började göra något åt situartionen för det var då jag "ramlade i
sjön" och märkte att nu gäller det verkligen att ta sig upp på land. I början kunde jag någon
gång "katastrofdricka" som innan men efter längre uppehåll och ett klart huvud och många nya
livsvägar och människor som ger mig sunda kickar på vägen så är det inte lockande att döva
mer. Jag förbjuder mig inte att dricka vin och jag är inte nykterist. Kanske blir jag nykterist,
kanske inte.
Jag vaknar upp "pigg" nästan alltid, inte bakfull av vin och det gör jag inte för att jag tvingar mig
att inte dricka vin, utan för att jag lärt mig somna eller att det inte är farligt att "inte kunna
somna" ibland... Känner jag oro så tillåter jag mig att känna oro. Jag går inte som tidigare, upp
och hämtar vin då jag kände den oron. Jag härdar ut mina tankar och känslor nu och DET
hjälper mig.

Vi har så olika sätt att använda alkohol och andra bedövningsmedel. Vi har så olika sätt att
handskas med våra problem och hitta våra egna vägar. Jag tycker du är stark och
målmedveten. Detta kommer leda DIG rätt.

Nu blev ju detta en lång avhandling... ojojoj :)

Tack för orden NM!
Vi har ett lite mer komplicerat förhållande till alkoholen.
Jag har inte infört något totalförbud, men vi har pratat om mannens dryckesvanor..
Han har själv insett att vissa saker inte varit bra, att det blivit för mycket och för ofta..
Tyvärr vill han inte helt överge sitt drickande.. Jag tror att det lite hänger ihop med det där att "en riktig karl ska kunna tåla en sup".. Även om han helst dricker vin och öl..
Det är väl den där drömmen om det "normala" eller sociala drickandet, som sitter djupt rotat..

Själv har jag upptäckt, att även om han inte blir packad numera, så har jag börjat få svårt för den där "smålulligheten" också.. Det är precis som han inte riktigt är sig själv längre... Precis som om det blidas någon sorts barriär mellan oss, där jag får svårt att "nå fram"..
Där småsaker som ömhetsbetygelser och saker han gör för att göra mig glad/visa uppskattning börjar kännas "påklistrat"... Kanske är jag överkänslig.. Kanske vill jag åt ett annat håll?
Helt säkert skulle jag vilja skynda på processen, oavsett åt vilket håll det går..
Men jag har också fått lära mig att tålamod ibland är ens bäste vän.. Jag har tagit det som ett tecken på att det är dags att titta lite mer på mig själv, vem jag är och vad JAG vill..
För oavsett vad som händer, så ska jag kunna stå för MIN del av det hela..

Ha det gott! trollis

är det skönt att känna att det gick bra. Skönt att inte barnen reagerade, kan vara jobbigt att förklara när man själv känner sig skör, jag har samma funderingar själv. Ska umgås med mina "nyvuxna" hemifrånflyttade hela helgen som kommer och känner lite oro för vad de kommer att säga. Lö kväll är inga problem eftersom jag tagit på mig att köra tidigt sö morgon. Men ändå. Vill helst inte förklara en massa.

Har du bra stöd från maken? Det känner jag att jag har och det är värt så mycket.

/m

men, som ni så nyktert(!) påpekar, ett tecken på att det är som det ska och att utvecklingen av syskonrelationerna fortgår. Rollskapande & positionering är en brutal process emellanåt som testar tålamodet, kanske ibland mest hos föräldrarna, men jag upplever att båda mina pågar tycker det är extremt uttröttande och påfrestande stundtals. Tyvärr känns det de facto som något som är oundvikligt och nödvändigt. Jag ser även så många tecken på att de faktisk, 'til the bitter end, älskar och värdesätter sitt syskon och att de verkligen har mycket kul och utbyte av varandra.

Sååå, det går väl över, om man inte lägger sig i för mycket, fast det är ju svårt att hålla fingrarna borta emellanåt...

Keep up the fight!/NM

Starkt av dig med nio månader. Är imponerad!

/m

Lycka till på beroendecentrum!

/m

Vill bara snabbt skriva: Genomtänkt, klokt och väldigt välskrivet. Du målar bilder som fastnar i huvudet och som är lätta att ta till sig.

Jag har en lite annorlunda situation därhemma med en kvinna som är glad för ett glas vin eller två men som aldrig missbrukar. Detta tänker jag inte försöka få henne att sluta med, då jag inte upplever att det ställer till några problem för mig eller min nykterhet. Det gäller att må bra tillsammans och finna ett liv tillsammans som fungerar. Vi kan kommunicera på ett verklighetsförankrat sätt kring det komplicerade förhållandet som råder kring alkohol och dess följdverkningar. Just nu är jag så glad att jag slipper bära oket av att missbruka att jag inte har några problem, vare sig med att det står öppnade flaskor hemma eller att hon tar några glas vin på helgen. Även hon har slutat dricka vin under vardagarna, även om den vanan bara ställde till problem för mig. Detta är jag ändå, på något sätt, tacksam över...

Hoppas innerligt att ni hittar ett gemensamt förhållningssätt till LIVET och att ni kan forstsätta den spännande, okända vägen framåt tillsammans!

Många björnkrammar!/NM