Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet att allt är upp till mig att det är mitt jobb.
Ibland önskar jag bara att någon kom hem till mig och gjorde allt åt mig så att jag slapp ta tag i detta själv. Det är väl ett sätt att fly.
Det är med spänd förväntan som jag träffar henne igen på tisdag. Jag känner bara att jag har lite panik eftersom jag inte hunnit prata med min sambo ännu och jag vill ju kunna "visa" henne på beroendeenheten vad jag gjort åt min situation så här långt sen vi träffades sist.... Jag skäms nästan för att jag kanske inte kommer kunna säga att "nu har jag flyttat".... Sen förstår jag ju också någonstans att hon inte ställer några krav på mig och inte heller har några förväntningar på mig. Jag ska kämpa på. Blev än en gång påmind i mitt arbete idag att livet är bara till låns och man ska vara tacksam alla dagar man kan gå ur sängen och vara tacksam över det man har. Men man ska också leva ett bra liv medans man lever för man vet aldrig när det slutar.

Kram

Resten är i dina händer.

Här på forumet.
Ni är så kloka och uppiggande.
I löööööve you!
Ni hjälper mig att hits styrka när backen känna brant och så ååååååhhhh lång!
Tack/A

Jag vill bara sluta älta och börja leva mitt liv.....!
Ni som vet, kommer hon på beroendeenheten kunna hjälpa mig med det om jag vill..??

Jag sitter på ett annat tåg redan. Men ju fler vi är tillsammans det kommer bli grymt detta!
/A

skönt att se att forumet lever!
Nu onsdag ochett FRUKTANSVÄRT sug.........
Skulle vara så gott.
Men icke sade Nicke.
Dont leta the force be with you......

blir så glad och varm inombords nu kör vi så det ryker. Jag hejar på dug och dig ja på ALLA!
/A

Ja, du Villervalla. Du verkar känna att du "spelar i en annan serie" än oss andra. Du är bättre, kanske än oss andra losers? Fast du behövs ju. Du kan ju hålla borta vår självömkan genom att provocera oss; vi som har problem, som du inte har..eller? Du har humor och du har intressanta inlägg, sett från ett annat håll. Ibland kan du nog göra människor förolämpade, men du behövs.

All kärlek till dig Villervalla!

Jag har själv haft en ätstörning, eller egentligen tänker jag som du där kring jämförelsen äs/beroende att det hela tiden är något jag måste vara medveten om även om jag är nästintill fri från symtomen. Jag får återfall ibland men jobbar vidare.

Du kan inte omvända henne med fantastisk mat men det vet du väl. En ätstörd person vänder allt snack om mat till något negativt så undvik ämnet helt, truga inte. Det tar tid att tillfriskna från en ätstörning, dels för att vården är undermålig men också p.g.a. ambivalensen i sjukdomen, vill bli frisk/vill inte bli tjock, frisk=tjock.

Jag smög med det, ljög för vänner och psykologer. Kanske är det så att hon faktiskt har träffat rätt inom vården redan men att hon inte var redo? Jag kunde i alla fall vara otroligt manipulativ, när jag väl hade möjlighet att få hjälp så ljög jag helt enkelt, för att kunna fortsätta.

DBT (dialektisk beteende terapi) hjälpte mig mycket, man behöver alltså inte låsa sig vid en renodlad ätstörningsklinik, även andra terapiformer kan funka. Kanske kan du säga till henne att du önskar att du kunde hjälpa henne men att du inte kan, men följa med nästa gång hon har någon vårdkontakt. Tänker att det kan kännas lättare om man vet vad man "lämnar över" till för dig och också för henne om hon förstår att du vill finnas där för henne men inte på ett sätt som inte funkar.

Lycka till!

gå på ett al-anonmöte så snart du har möjlighet. "Skriva av sig" kan vara helande, här på forumet eller i helt privata texter men det kan också leda till ett destruktivt ältande.

Känner igen det där att skriva ner allt "min alkoholist" sagt och gjort, trodde att det skulle hjälpa mig fatta ett beslut att lämna/gå vidare eller att jag kanske skulle visa det för honom någon gång så att han skulle fatta. Men tyvärr, desto sämre han kände sig som människa, ju mer drack han och ärligt talat så ville jag att han skulle känna sig som en dålig person, att han skulle må lika dåligt som jag, men det ledde ju verkligen inte till något bra. Det enda det resulterade i var att jag mådde skit, satt och läste listan om och om igen som för att kunna rättfärdiga för mig själv att det var ok att jag mådde som jag gjorde(utan att behöva ta tag i saker) och jag tyckte så himla synd om mig själv, offret. Det var ett självskadebeteende som omöjliggjorde att jag skulle vara aktiv i mitt eget liv.

Nu har jag bara varit på 2 al-anonmöten so far men en sak som jag tyckte var väldigt bra var att fokus låg på en själv och ens egna utveckling, inte "ens alkoholist". Det var väldig skönt att kunna släppa tanken på att han gjorde/sa det och bara fokusera på vad kan jag göra för att förbättra min livssituation, om än bara för en liten stund.

Gå dit, det är helt ok att vara tyst och bara lyssna också.

Ta hand om dig!

Fast om man tänker efter så är det väl egentligen mer synd om er män, eftersom folk inte reagerar lika mycket när ni dricker, än om vi kvinnor dricker? Ni blir ju mer osynliga då? Dessutom har ni ju större krav att "tåla en sup". Kvinnor förväntas dricka vin, och svagare saker. Är man kvinna och dricker whisky som "en man" reagerar folk och man syns. Kanske får vi mer hjälp då?

Jag vet inte, men snett är det.

Jag vill inte vara en sån man. Mina tankar snurrade omkring där när jag var på min misslyckade date. "Känner jag obehag för att det är en kvinna?". Men jag kan ärligt sagt säga NEJ! Jag tror jag fattar lite av den dubbla press som ni utsätts för...givetvis inte allt...då jag INTE är kvinna. Men det ÄR fortfarande skevt i samhället.

Om du och jag raglade omkring på gatan, fulla som svin en vanlig onsdagsförmiddag. Ja, då skulle det vara du som fick alla blickar på dig. "Så tragiskt"...skulle många tänka. Om mig skulle de bara tänka "Ännu ett dj.vla fyllo, varför tar han sig inte samman?".

Så fördomar slår åt båda håll. Varför skulle det inte vara minst lika tragiskt i mitt fall? För att jag har några centimeter mer kött mellan benen? Nej, jag köper inte det! Jag tycker att det är lika trist vem det än händer. Men det är jag det. Givetvis har jag hört kommentarer i mitt liv om fulla fruntimmer. Kommentarer son aldrig hade fällts om en man.

Så mitt hjärta blöder faktiskt extra för den kvinnliga alkoholisten...just för att jag vet att "skammen" blir extra tung att bära. Så tänker jag. Man, född i slutet av 60-talet. /R

Stigsdotter.. Vi har varit lite oroliga, då du lyst med din frånvaro..
måste sluta för idag, men hoppas på en liten lägesrapport :-D
kram trollis

Du är saknad på forumet!
Hoppas att allt är bra..
trollis

allas åsikter är lika värda. Alla är vi olika och det är toppen att många kommer till tals så att många nykomlingar har något att känna igen sig i!

Jag har läst din tråd och en bit av din livresa... Inget ovanligt sätt att bli beroende..
Vi är många som fallit både för självmedicineringen och den "sociala alkoholfällan".
Båda är på sitt sätt lika svåra att ta sig ur.
Den sociala, för att man tror att man är tvungen att motivera sitt "icke alkoholintag" i sammanhang där det flödar av dessa drycker..

Och visst möts man av en viss skepsis, när man går omkring med sitt loka-glas..
Det får mig att fundera på varför man inte erbjuder andra goda trevliga ALKOHOLFRIA alternativ?

Jag börjar faktiskt få en viss förståelse för alla vegetarianer/veganer, som ute på restaurang, möts av någon tråkig sallad, när alla andra får en bit kött/fisk, konstfullt upplagd på fina tallriken..

Varför denna idétorka, när det finns SÅ många ickealkoholister, som också vill vara nyktra av andra anledningar än att de är beroende? Gravida kvinnor, alla som kör bil, som måste upp tidigt dan därpå, som har mediciner som inte går ihop med alkohol eller som helt enkelt inte känner för att dricka alkohol?!

Kanske är det de "festande" som har största problemet egntligen, som inte klarar av att "umgås" med någon som är spik nykter på en fest?

Kanske skvalpar det en tanke i bakhuvudet om hur larvigt skämmig man blir efter några glas...

Kanske måste vi tala om för dem, att de inte blir vare sig mer eller mindre pinsamma, för att VI råkar vara nyktra.. Det enda som händer, är att vi "tröttnar" på fylletugget och går hem tidigare..

För nog är det väl så, i ärlighetens namn, att ingen vågar erkänna, att de egentligen hade ganska tråkigt på den där festen, eftersom ingen ville dansa, ingen orkade lyssna på sentimentaliteterna (som de hört tusen gånger förut) som flödade ur en, innan man vinglade hemåt.. (om man kom så långt..)

Nog är en "festberättelse" ofta lite av "Kejsarens nya kläder"? Alla påstår att de hade SÅÅÅÅ roligt, men ingen minns egentligen vad de gjorde...?

Ha det gott! / trollis

Mina tankar om kvinnliga alkoholister...
Ja, Varför är det mycket skämmigare med fylletanter?
Jag har snurrat runt och läst berras, Villervalles, Dompas och flera andras inlägg..

Det har i Sverige (sedan jag föddes i början på 50-talet) varit "herrarnas" grej, att dricka sprit.
Man skulle tåla en sup.. Ta en sup och vara en riktig karl.. Och vem minns inte ramsan: Stor och stark, får gå till Folkets Park.. Liten och klen får gå till Frälsningsarmen..
Det fanns på något sätt, något nedlåtande över den som inte kunde ta sig en rejäl rackebajsare..

"Damerna" förmodades inte "tåla" större mängder (dessutom var de tvugna att baxa hem sina fulla män eller åtminstonde dra av dem stövlarna om de somnade på köksgolvet..)
"Damerna" serverades på sin höjd ett glas sliskig likör till kaffet, och förmodades diska, medan "herrarna" drog sig tillbaks till herr rummet och groggbordet..
I min ungdom, HATADE jag sliskiga likörer.. Jag gillade en GOD whisky (helst single malt, med lite "krut")

Jag betecknades definitivt inte som någon "sofistikerad dam" och möttes ofta av snörpta munnar och lite nedlåtande blickar (då blev jag inte ens knöfull!)
Sedan när jag blev lite äldre, och skulle försöka "passa in" i "det sociala livet", med syjuntor, tjejträffar och middagsbjudningar, insåg jag att kvinnor för det mesta dolde sitt drickande..
Visst, det togs åtskilliga glas vin på tjejfesterna, men väldigt få hade starksprit med sig (åtminstonde inte öppet..)

Det "skvallrades" alltid om dem, man visste hade "problem" med alkoholen... Typ: Ja, hon dricker ju alltid lite för mycket.. Hon somnar ju alltid på fester..
Eller rent ut: Vi bjuder inte henne, för hon blir alltid för full och gör bort sig så vi får ta hand om henne om vi går ut..

Kort sagt, Alla VISSTE! Men ingen vågade vara den som sa stopp... Ingen ville stå i skottgluggen..
Och innerst inne, tror jag att det handlade om att man inte ville röja sina egna vanor..

Kvinnorna, skulle ju vara de som "höll ihop" och tog hand om resten av familjen (där i även mannen räknades som ett av barnen) Alltså var det ANSVARSLÖST av henne att dricka sig full!
Att mannen, var lika ansvarslös eller mer om han söp upp löningen, räknades liksom inte.. Eftersom han på den tiden var den som stod för försörjningen..

Ännu i våra dagar, fortsätter kvinnor att dölja sitt drickande. De låtsas att "ett glas rödvin för blodet" är något doktorn ordinerat.. Sedan spär de på med ytterligare några "snuttar"..

Det lömska är, att man inte inser HUR berusad man är, förän BiBen är tom.. För då har man sedan länge hamnat i den berömda "bubblan" som första glaset vin skänker..
Fortfarande, skyddar man sig själv och sina medsystrar, genom att inte låtsas om... Genom att sätta upp en präktig glättig fasad..

För fortfarande är det skämmigare att vara en "fyllekaja" än en gubbe på bänken..

Ja det är verkligen skönt att vakna upp en helgmorgon efter att ha sovit gott hela natten. Bra mår man och för att inte tala om vad det är skönt på måndag morgon att komma pigg till arbetet... Konstigt då att det ska vara så svårt att avstå, att man någonstans och ibland har den där längtan att bara... ja du/ni vet. 10 dagar i dag och jag hoppas och tror att det kommer att gå bra hela året ut. Det är förmodligen sen man får börja kämpa igen. Ja och då säger alla(även jag så klart) att då är det bara att fortsätta sitt vita liv. Riktigt så enkelt är det ju inte, vi får se. Idag är det oktober och jag är glad nykter pigg. Härligt. Ha det bra!

Jag är oerhört svag för smarta människor. Jag uppskattar din humor och ditt tänk Villervalle!
Visst ibland "passar" inte kommentarerna alla...synd för dem. Jag är djävlar i havet inte en Jesus figur. Men även jag tror på mångfald. Säger inte AA: Lev och låt leva? Eller är jag helt fel ute?
Skitsamma! Fortsätt skriv VV. Du behövs! Peace/R

jag tycker inte synd om mig själv. Jag har alltid stuckit ut hakan och sagt min mening och tagit konsekvenserna av det. Jag känner mig heller inte mobbad men ibland frustrerad över den enkelspårighet som florerar. "Det är si och så" och man måste "göra så och så" annars så dör man ;-)

När jag var yngre så talade jag alltid fritt rakt ur hjärtat och speciellt om jag tyckte något var orättvist, (har förmodligen någon bokstavs sjukdom), detta uppfattades mestadels positivt ibland kamrater, men oftast negativt av lärare etc. Med åren så har jag tyglat min lust att säga min åsikt hela tiden eftersom jag lärt mig att människor inte alltid tycker likadant.

Jag delar också din åsikt NN, att jag aldrig kommer att acceptera att jag är maktlös. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Samtidigt förstår jag att många har det väldigt problematiskt och då kanske bara enkla budskap hjälper.

VV

Allting fanns kvar den här morgonen också. Har duschat och klätt två trötta, bråkiga och alldeles underbara ungar som trivs vansinnigt bra på dagis och i skolan, så det är aldrig några problem att få iväg dem dit. Gummistövlarna hade torkat sen gårdagens lek i bäcken och den lille hade slutat hosta någon gång under natten rapporterade min fru, som fick dela säng med honom från midnatt någon gång. Nu sitter jag här med en kopp java och skriver och har inget sug direkt för stunden. Tror att det beror mkt på att jag sitter här vid tangenterna och försöker kommunicera med Er. Känslomässigt är det världen berg-och-dalbana. Ibland gråter jag för att jag så aningslöst och ändå så beslutsamt lyckats sätta mig i den här sitsen. När den här personen, som jag är just nu, granskar den där personen för drygt en vecka sedan som stod och halsade rödvin för att kunna sova, blir jag så jävla rädd för drogen att jag knappt kan andas. Vad i helvete hände egentligen?? Jag tror att det var den gamle surgubben Uffe Lundell(en av mina husgudar) som sa, angående alkohol, i en intervju att det kvittar hur absurt det liv än blir och hur mycket du än dricker; inför dig själv framstår det ändå som normalt och problemfritt, ända tills du sitter med skakiga händer och bultande hjärta på behandlingshemmet och undrar vad fan som hände. Hmmm... Det går alldeles utmärkt att sitta vid sitt eget köksbord och tänka samma sak.

Okej, ska försöka mig på att beskriva min resa.

Jag har under många år hanterat drogen på ett fullt normalt sätt, i alla fall är det vad jag inbillar mig. Alkoholdebut på riktigt (räknar inte när man smakade ur något glas som råkade stå framme på någon fest när man var i tidiga tonåren, eftersom det var någon enstaka gång-var ju inte ens gott!) skedde när jag var i 17-18 årsåldern på någon skidresa till Alperna. Drack inte alls speciellt mycket, blev snarare skrämd av hur vissa kunde hälla i sig och undrade varför. Vi var ju där för att åka skidor, eller?! Jag har idrottat väldigt mycket i allehanda sporter hela mitt liv och visst har det förekommit en hel del fester i dessa sammanhang, men dessa har jag snarast undvikit, eftersom jag tyckte att de ofta spårade ur (var väl lite rädd för att jag själv skulle göra det också kanske...)Gick på högskola och utbildade mig och det var ju en grogrund för ökat festande och då tittade man inte så mycket i kalendern för att se vad det var för dag. Fest är fest och det finns alltid någon bra anledning. Kan inte säga att jag drack så hejdlöst eller att jag gjorde bort mig särskilt mycket-det fanns andra som klarade av det mer än vad jag kunde. Jag har tidigare aldrig tålt speciellt mycket och har alltid varit rädd för att förlora kontrollen, så jag har för det mest kunnat sätta stopp i tid... tidigare...
På högskolan träffade jag min första fru och vi levde ett, i alkoholhänseende, normalt liv. Jag idrottade fortsatt ganska intensivt och jag hade nästan alltid match på helgen, så det tyckte jag omöjliggjorde hårt festande.
Ett halvår efter att vi hade gift oss lämnade min första fru mig för en annan man, som hon dessutom väntade barn med. Detta kastade mig huvudstupa in i en utmattningsdepression med en satans massa ångest inblandad, som det tog drygt två år att hämta sig ifrån.
Någon gång under den här återhämtningsperioden gör jag en sak som jag aldrig tidigare hade gjort och jag har en mycket stark bild av vilken uppenbarelse det var: Jag står i mitt kök och darrar av ångest på eftermiddagen. Har slutat ta antidepressiva så jag vet inte hur jag skall kunna hantera ångesten. Då får jag syn på ett flak Hof som står orörda uppe på ett skåp i köket. Ner med flaket, bort med plasten, öppna burken, glugg-glugg-glugg-glugg...AAaahhh! Problem solved! No more fear! Jag är stark igen! Jag kan möta världen med stor varm famn och jag är alldeles lycklig!... tror jag.

Detta är tolv år sedan, tror jag, och där inbillar jag mig att den här glidflygningen ner i helvetesgapet börjar. Jag får en uppenbarelse av alkohol som tröstare, smärtstillare och ångestdämpare och det känns som jag hade kunnat sätta stopp för det så många gånger men det har jag aldrig gjort och nu sitter jag här... FAAAAAAAN!

Jag har alltid skött mitt jobb (nästan inga sjukdagar på 10 år) och mina sociala relationer så bra jag har kunnat. Har en hel del bekanta, några nära vänner, och jag försöker både träna och göra mycket med min familj. Under lång tid har det mestadels blivit det där kvällsvinet som det stora flertalet här på Forumet är så välbekanta med. Detta har jag haft rimlig kontroll på, har jag trott. Min fru blev förvånad när jag berättade för henne hur mycket jag har druckit den senaste tiden och hon trodde att jag bara skulle ta en vit period och det sa jag att jag skulle också - På obestämd framtid och dag för dag. Vi har pratat så mycket nu och jag släpper in henne alltmer i hur den här problematiken ser ut. Har även uppmuntrat henne att läsa här på forumet, vilket hon har gjort. Jag har frågat henne om hon känner sig medberoende, men det gör hon inte, fast hon tycker att jag komplicerar vårt liv tillsammans. Alla sociala kontakter är ju uppburna av den allsmäktige alkoholguden, så det kommer ju att krävas ett jävla mod här att säga: Nej tack! Idag dricker jag inte.
Börjar redan nu till helgen förresten... Har vänner hembjudna på vin och mat på lördag... Jag gillar att laga mat och jag har tänkt göra risotto, en gammal favorit. Undrar hur den smakar utan det medföljande, härliga italienska vinet?..

Jaja, det blev rörigt och hoppigt det här och då har jag ändå inte varit inne på mitt, genom åren, mycket komplicerade förhållande till min ack så älskade, men ack så trasiga pappa. Det får bli ett annat inlägg.
Nu måste jag äta något! Min fysik känns fortfarande som om min kropp blivit överkörd av ett tåg och jag tänker:
-Det är bättre att hoppa upp på tåget, än att ligga under det!

Fortfarande nykter och fortfarande finns allting kvar!... än så länge...

Ja, det är alltid roligt, när man ser nya ansikten, på något av våra forum-fordon..
så hjärtligt Välkommen i den brokiga syskonskaran!
/ trollis/

Grattis till dig

Jag kan bara tillägga att vi som haft problem med alkohol och tagit oss ur det kan få en liten silverrand i form av en djupt känd tacksamhet över att livet har förändrats, att vi mitt i tristessen åtminstone är nyktra!
(Men tristess förresten Äter frukost med Lilleman som närmar sig puberteten och oroar sig för att hans ögonbryn har blivit så mörka fastän håret är blont. Söt som ett sockertroll är han, ungen, och det är så underbart att få dela funderingarna!)

Kram från Nynykter

Jag tycker att det är tufft av dig att vara kvar på forumet! Jag kommer aldrig att kräva att andra ska sluta dricka alkohol.
Nej, jag kan inte ens kräva att min egen gubbe ska sluta dricka, annat än för sin egen skull!
Däremot, kan jag se till att jag som person inte far illa av hans drickande.
Jodå, jag har redan en plan b, om "det värsta inträffar".. ;-D
Eftersom du är medveten om att du inte delar majoritetens åsikter och att du är väldigt provokativ ibland, borde det inte vara ett problem för dig..
Eller..? Inte tycker väl villervalle synd om sig själv? Känner du dig mobbad av oss, som gör allvarliga försök att sluta och därigenom blir lite "nyfrälsta"?

Kom igen nu, sticker man ut hakan så får man ta smällen, särskilt som man inser att man provocerar..

Och i vissa lägen ÄR det bra med provokationer.. Vi kanske får för oss att bli FÖR präktiga annars *skratt*
Lev väl/ trollis