Senaste kommentarerna i forumet

Hej alla!
Klockan är nu 04.12 och jag sitter med min vän "bag in box".:..
Jag kommer nog att tömma hela boxen i helgen och må skit efter det..
Just nu så dricker jag och allt känns inte bra..
Jag måste sluta med mitt beteende....

Är helt ny här, men tror att jag kan bidra med något. När jag var 30 separerade jag från en för mig destruktiv relation. Den naturliga reaktionen efter år av psykisk och fysisk misshandel blev just alkoholen. Jag tror att jag drack i genomsnitt en halv flaska sprit om dagen i två år, och jag gjorde mig själv inga illusioner om att jag är djupt nere i träsket. Särskilt som jag under den tiden både arbetade och levde ett normalt liv och uppfostrade en son. Det var någon gång för ett halvår sedan som skammen, den fysiska pluffsigheten, det slentrianmässiga smygsupandet och en allmän känsla av trötthet och meningslöshet fick igång motivationen. Att det måste få ett slut eller så förlorar jag allt inklusive hälsan. Och plötsligt infann sig en känsla av att det är dags, det är svårt att beskriva den. Jag tog den sista flaskan och hällde ut den i vasken och har inte druckit en droppe sen dess. Det var drygt tre månader sedan nu. Har aldrig mått bättre! Jag har dubbelt så mycket energi, har rasat ner i vikt och ser bra ut igen. Men framför allt är självkänslan tillbaka. Det går! Men man måste vilja det. Den första tiden är värst, men ärligt talat så går det värsta över efter en månad. Tänk på det, det blir bara bättre med precis allt. Och det värsta är att idag tänker jag att jag inte ens hade behövt den så kallade självmedicineringen i första hand.

Tack Anders,

Skönt att höra att andra har hamnat där. Kände mig så jäkla utanför.
Du har så rätt. Miljön och den upplevelse man fick på St Göran gör att man tänker till både morgon och kväll.
En pjäs av Lars Noren skulle uppfattas som glad där inne. Mår fortfarande lite dåligt över mitt besök där.

Denna vecka sammanfattar jag med både plus och minus. Sex dagar utan en droppe alkohol. Kommer börja ett nytt program som jag tror kommer passa mig bättre. Kommer försöka berätta lite om det när jag varit där ett par gånger. Tror det passar många som jobbar för mycket i kombination med att dricka för mycket.

Har slarvat ikväll och tagit två glas på en middag. Får alltid lite ångest när jag "bryter" min målbild. Samtidigt är jag så mycket bättre än jag var tidigare.
Lever i en miljö där det dricks mycket på ett socialt sätt. Frågan är då om jag skall tycka att jag är sämst för att jag tog två glas eller att jag skall tycka jag är bra för att jag inte tog två flaskor?

Nu lägger jag denna jobbiga vecka till handlingarna och hoppas att jag vaknar med friska tankar imorgon.

Vill bara avsluta med att detta forum verkligen får en att tänka till. Ni alla som delar era erfarenheter och kommenterar andras bidrar som tusan. Jag bockar och bugar för era inlägg.

Trevlig helg

//C

Tack för ditt svar.
Var på NA möte i kväll.
Jag pratade ut o grät. Talade om vad min f.d sambo gjort med mig.
Han var oxå på samma möte. Efteråt var det inga nådiga ord, att jag smutskastat honom, hängt ut honom.
Att han pratar om dig, o inte hänger ut mig. Jag försöker förklara efteråt att jag behövde säga detta, min själ mår inte bra
Har jag inte rätt att säga det jag vill på mötena?

Det finns medberoendeträffar som hjälper medberoende . Man träffar andra, får tips, råd.
Jag har gått 12stegs -behandling, o det kan vara mckt tufft. Där ingår i steg 1 att erkänna att man har ett beroende, sedan i steg 4 ska du gå igenom dig själv med hjälp av många frågor, en del mer och mindre känsliga.
I ett 12stegs program får du lära dig att ta hand om ditt problem, strategier för att inte återfalla m.m.

Åter hemma efter diverse resande. Fortfarande nykter men oj vad man stundtals får kämpa. Många dagar går riktigt bra men som gammal alkis får man inte riktigt koppla av och intala sig att nu rullar det på och det värsta är över. Det är lite som att stå i mål i ishockey; man vet aldrig när pucken skjuts på mål och man får alltid se till att vara beredd.

Jag sov dåligt i natt. Jag håller på att dra ner på mina insomningstabletter från 1-1,5 till 0,5 till att börja med. Mycket sitter nog i psyket. Tänker att en halv tablett kan jag inte "sova på" men det blev i alla fall ett par, tre timmar. Jag inbillar mig att jag blir deppig av tabletterna. Dessutom blir jag seg på morgonen och det tar ett par timmar innan jag känner mig fit for fight. Nåväl, jag steg upp tidigt och var förvånansvärt effektiv idag. En hel del nödvändigt pappersarbete på morgonen (tråkigt), därefter en hel arbetsdag med fysiska aktiviteter. Fullkomligt slut när klockan slog 5 på eftermiddagen. Hungrig och trött (varningssignal!!!). Mycket riktigt kom suget. Jag brukar säga till mig själv att jag aldrig unnar mig något för egen räkning. Jag är bättre på att ge än att ta emot. Det slog mig dock att jag under hela mitt liv belönat mig själv efter diverse projekt. Belöningen har dock alltid bestått av alkohol. Jag måste försöka att hitta på något annat jag kan unna mig. Jag har i och för sig alltid "rört på mig" fysiskt i hela mitt liv, vilket förmodligen har varit min räddning. Men jag tror dock att jag måste hitta ett komplement till motionen när suget sätter in.

Det jag fruktar mest just nu är en framtid där jag blir deppig och bitter. Det finns så mycket att glädja sig åt men jag kommer inte riktigt ihåg hur jag ska ta åt mig dessa glädjeämnen nykter.

Ännu en fredagskväll nykter och jag fortsätter kämpa på.
Allt gott till er kämpar/Tjalle

vad sköönt att veta!! Vilket himmelrike detta forum är!

Se det som en seger att du inte åkte hem och drack efter att du varit där. Du kom i alla fall så långt att du åkte dit och på måndag går du säkert in.Tänk på att alla de som sitter där inne också har varit i samma situation innan de vågade göra sitt första besök. Vad skönt att du mår lite bättre och känner dig mer beslutsam. Du fixar helgen!

Ja till livet o Anders 43 för gratulationerna.

200 dagar ligger för långt väck för mig. Mina mål delas upp i små portioner. Först timme för timme, därefter dag för dag, vecka för vecka och nu 100 dagar. Nästa mål 1/3 dels år, inte långt bort, men nåbart utan att kännas oöverstigligt. Först därefter sätts nästa mål.

Det blev inget AA möte igår. Satt i bilen utanför men fick inte mod att gå in. Har svårt att se mig som "en av dom" fast jag vet att det är så. På Måndag gör jag ett nytt försök. Nu ska jag ta mig igenom helgen. Har lovat att köra tidigt imorgon så den här kvällen bör jag klara. Börjar må lite bättre och börjar sjunka in i mitt beslut, därför är jag lite orolig. En dag till.

Känslorna åker verkligen bergodalbana hela tiden. Det känns som man håller på att bli tokig!! Kramar<3

Hej Taesa.

Hur jobbigt du än tycker detta är - och jag förstår att det är det - så andas dina rader ändå hopp. De är förtvivlade, men också vackra och på något sätt känns det som att din djupa sorg som nu tillåts strömma fram är förlösande. Läkande.

Tiden för detta är kanske kommen nu?

Med värme.

/Lena

tack.! Jag började känna mig nästan tokig. Nu känner jag tårarna komma bara över att fö höra att jag är normal. Maken är också ganska olik sig och har börjat med en sarkastisk ton, lite göra sig lustig på oss andras bekostnad. Helt olikt homom. Jag hoppas att det också är övergående. Det hjälper ju inte vårt ganska sargade förhållande direkt...

Har inte haft ett sådant samtal, har inte gråtit... men de känslor du talar om... de tog...

Hoppas att du kan hitta till något bättre <3

Bra jobbat!!! Klappa dig själv på axeln - och belöna dig med att sikta på 200-dagarsmålet. Typ?! Håller med dig fullständigt i att vi måste försöka "glömma" det som har hänt tidigare, och inte bära skuld- och skambördan i famnen hela tiden. Lärdom kanske man kan dra - men att försöka sluta älta det gamla. Jag håller tummarna för dig, och önskar dig styrka att tuffa vidare på den nyktra stigen.

Hej, visst har jag någon att prata med, men vardagen är fortfarande oförändrad.
Nu är vi på jobbet igen och han har trycket på sig från omgivningen.
Helgen väntar också, få se hur den blir !

Med äkta påskmust för att fira de 100 dagarna.

Fick som det står lite längre upp i tråden ett litet snedsteg runt månadsskiftet Januari/Februari. Men om jag hade grävt ned mig av den orsaken hade jag aldrig nått fram till de 100 dagarna, utan fått ett antal återfall. Glad för att jag såg det som ett litet snedsteg som inte skulle få förstöra min nyktra framtid.

Det är det,välkommen till känslomässiga bungyjumpen.Svajningarna blir mindre och mindre allteftersom.

Grattis till ett synnerligen smart val av användarnamn, Säja!

:)

Så det var bra att du rätade ut frågetecknen, SL. :)

Men det är märkligt. Med jämna mellanrum sköljer en sån enorm misströstan och meningslöshet över mig att jag, precis som jag skriver i det första inlägget, avgrundsvrålar rakt ut. Jag rasar och går an och ber om ett hastigt avslut. Jag börjar misstänka att det är kraftig pms. Man ska ju vara försiktig med vad man önskar, sägs det, så när jag återgått till normaltillståndet ber jag gudarna om ursäkt. Ja, faktiskt på fullaste allvar. Du förstår, kära steglitsan, att det går ju inte an att checka ut för egen maskin. Då återföds man med samma jäkla uppsättning problem och måste börja om från början igen. Eftersom det scenariot låter outhärdligt återstår ett alternativ: Keep on going.

Mmm, jag har aldrig gjort anspråk på att vara en människa med helt normala tankegångar.

Jag önskar dig en fetnajs fredag och helg, SL!

Blir väldigt berörd när jag läser din spalt hur för liv du lever i, och att du ändå trots allt måste älska din kvinna. Lider även med din kvinna och kan inget annat önska att hon får den hjälp hon nu måste ta emot.
Det är så lätt att säga att du måste lämna det du lever i, man vill ju så gärna ge goda råd. Jag sitter själv i min sits att får höra du måste lämna han, och gör det bara.
Jo, det är sanning det vänner och familj säger men det jag känner nu är att lämnar jag han nu, kommer han dricka ännu mer för att det är slut, ja risken kan vara så....det blir en skuldkänsla jag kommer få, fast jag vet att nä så skall jag inte känna osv.....
Man vill ju så väl att den man älskar skall må bra på alla sätt. Bara önskar att han skulle säga att nä, nu är det färdig drickat för gott. Så enkel mening men så svårt för han att säga..

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du finner dig själv och kommer en dag till insikt att du är unik och det finns bara en av dig, och att du kommer älska dig, och att ni eller någon annan får älska dig och ta dig för den du är.
Och de ord jag sa hoppas jag själv blir till uppfyllan.

Tack själv fina säja :)
Vilka kloka tankar vi för med oss själva och varandra. Jag känner mig väldigt glad och tacksam ikväll!!! Kram
Mod60

att känslorna åter berg och dalbana? Ena stunden jätteledsen med skuldkänslor( härom dagen har knte kommit tillbaka tack och lov) och andra stunden total lyckokänsla, nästan lite hög... För att nästa dag vara ledsen och tom. Är det normalt??

Jag tittade på filmen When love is not enough. Man kände igen sig precis, men jag det stärkte mig inte i mitt beslut. Hon lämnade ju aldrig sin alkoholist utan gick hela tiden vidare med honom. Det fick bara mig att känna att man ska försöka ännu en gång och ännu en gång tro på honom. Jobbigt!

Jag är glad för att min dotter har kommit till mig självmant o har bott hos mig ett tag nu. Det känns väldigt bra för jag hade börjat att tvivla på om hon skulle göra det. Det jag känner mig ledsen för är att min sambo har varit full o odräglig igen. Påsken firade vi tillsammans i huset med båda tjejerna, mina föräldrar o hans föräldrar. Det gick jättebra o han skötte sig utan att dricka så det märktes i alla fall. Påskdagen kunde han inte hålla sig längre o blev riktigt berusad o otrevlig både mot mig o tjejerna annandag påsk blev likadan. Då känner jag att jag gjorde rätt som lämnade honom, jag hatar verkligen när han är så där o att han gör barnen så ledsna. Efteråt låtsas han som ingenting som vanligt , det är såå sjukt beteende!! Jag längtar verkligen tills jag blir helt fri från den mannen. Så här hade det fortsatt i alla år om jag hade varit kvar.