Senaste kommentarerna i forumet

skriver av mig

har setat med att skriva ner rader av saker som han sagt o gjort för att läsa det om o om igen... det vart en hel del...

Mångfalden behövs! Jag har som du, VV ibland funderat på att sluta skriva för att det känns som att jag inte riktigt passar in. Jag kallar mig inte för nykter alkoholist och jag vägrar att erkänna min maktlöshet. Däremot är jag nykter och har för avsikt att förbli det resten av livet. men jag återvänder till forumet därför att jag behöver vännerna här, alla ni som haft eller har en problematisk relation till alkohol eller lever nära någon som har det.

Men, vad jag vill komma fram till är att det är bra att alla delar med sig av just sin problematiska relation till alkohol. Ju fler åsikter och livssituationer som finns här, desto fler människor som kan känna igen sig och hitta hit. Det är väldigt bra. Så låt tusen blommor blomma och fortsätt skriva här VV! Jag uppskattar dina ibland lite kärva rakt-på-sak-kommentarer.

Nynykter

Det alldeles vanliga livet..
När vi dricker för mycket, och upptäcker att vi är beroende, framstår det vanliga livet i någon sorts rosa skimmer..
Vi börjar längta dit. Det verkar nästan ouppnåeligt, med sitt lugn och sin harmoni..
Nästan som den där "tomtebo-lyckan" man läste om som barn..
När vi är som messt illa därann, så inbillar vi oss att det där "nykta livet", är så otroligt harmoniskt..
Inga "dippar", ingen ångest, inga stunder av irritation och rastlöshet...?!!
Men, det är ju JUST SÅ! det verkliga livet ÄR!
Nejdå, det finns inget automatiskt "rosa skimmer" för den som alltid varit/är helnykter, det finns bara ett vanligt liv!
Ett liv med svordomar över bilar som vägrar starta kalla vintermorgnar, snoriga ungar, oväntade utgifter och vardagstristess, när det orginellaste man orkar laga till kvällsmat, är spaghetti och köttfärssås (för att man inte vill ha pizza igen..)
Det kanske var en del av skälet till att vi började dricka?
Vi var så trötta på den här "tristessen" och inbillade oss att "alla andra" hade det så mycket trevligare och bättre..
Vi gav oss själva alkohol som en sorts belöning, för att vi "stog ut" med det vanliga tråkiga livet (som hade blivit en transportsträcka mot "lyckan")
Nu när vi slutat dricka, kommer vi inte längre ihåg, att vi förmodligen var lika rastlösa, irriterade och deprimerade de där vanliga gråa vardagarna innan alkoholen tog över våra liv..
Nu känns de där dagarna på något sätt ännu tyngre.. (precis som det gör för varje människa som slutat belöna hjärnan på kemisk väg)
Det vi med säkerhet VET, är att i längden, är inte alkohol lösningen!
Vi måste helt enkelt ta ansvaret för att LEVA våra liv igen..!

trollis, som tänker LEVA tills hon dör (oavsett om livet är trist eller ej ;-D )

någon gång Adde även om du inte verkar tro det. Ju mer jag läser dina inlägg, ju säkrare blir jag på att jag inte skall bli en nykter alkoholist. Har jag inte dött av att dricka alkohol efter 45 år så vet jag med säkerhet att jag inte kommer att dö av detta i framtiden heller.

Nu kommer säkert som amen i kyrkan, alla att kommentera mitt inlägg med: "Detta är typiskt en alkoholist att resonera så" "Förnekelse....bla...bla...bla

Det bara är det att jag inte förnekar någonting. Jag kanske kommer att få ett nyktert liv i framtiden, vem vet. Jag inte försökt att sluta och sedan testat att dricka, eftersom jag inte har slutat. Vad jag däremot garanterat vet är att jag inte kommer att supa på ett sätt som gör att jag kommer att dö av det, utan jag kommer förmodligen dö som de flesta andra.

Jag inser också att jag är starkare än många av mina forumvänner, men jag vet inte om jag skall fortsätta att vara kvar här och läsa och kommentera eftersom jag inte delar majoritetens åsikter och då kanske inte bidrager på ett som man förväntar sig

VV

Hoppas natten gav dig några timmars sömn åtminstone. Svettningarna är verkligen omysiga (som min dotter skulle uttrycka det), men de går över. Det kommer en morgon när du vaknar och allt är torrt! Haha, lät ju som om du vore sängvätare...men du vet vad jag menar.

Även jag läste ditt inlägg hos Berra och även jag önskar det absolut bästa för lillpågen. Fy fan, en förälders värsta mardröm. Tacka satan för att ditt drickande eskalerade. Ser fram emot en utbrodering av historia och bakgrund. Jag ÄR en nyfiken fan. (svär för mkt)Fixa dagen nu! /R

Jag tycker du kan vräka ur dig precis hur du vill. Det är din tråd. Jag förstår också (tror jag) ditt resonemang. Jag kan också bli "trött" ibland när hela tiden nya trillar in. Inte trött på de nya...utan det är toppen att de har hittat hit. Men jag blir trött på drogen.

Att man lurar sig själv och önskar att dricka "normalt" hör nog till sjukdomsbilden. Men det finns ju ALLTID undantag. En del fixar det faktiskt.
Jag tror inte jag hör till dem. Vågar absolut inte chansa för att kolla...inte i detta skede av livet. Men jag har ju aldrig lovat mig själv livslång nykterhet. En dag kommer jag nog också "testa", men det blir när ongar är utflygna. Men vem vet...den dagen kanske jag inte längre vill. Nykterheten blir väl en livsstil den med?

Men just idag skiter vi iaf. i A! Eller hur Bella? Kram/R

skrivet Maria42 !! Jag känner också igen många som gjort försök, testat igen , och sen kommit tillbaka när man sett att det inte fungerar.Vår sjukdom är progressiv, kronisk och dödlig.
Det stämmer också bra med de undersökningar som gjorts efter behandling där 1/3 får ett bra nykter liv direkt, 1/3 testar att dricka men kommer tillbaka när det inte fungerar och den sista tredjedelen dör i sjukdomen.

Njut av belöningen att få åka till London med dotter Maria42 !!

Jag är 57 år och började dricka första gången när jag var 13. Jag har druckit i princip hela mitt liv med toppar och dalar. Vissa perioder har jag bara druckit under helger och andra perioder har jag också druckit mitt i veckorna. När jag druckit under veckorna har jag dock bara druckit några starköl eller någon flaska vin per kväll eftersom jag alltid har haft det som en hederssak att inte stanna hemma från jobbet på grund av bakfylla.

Eftersom jag inte har slutat dricka så skulle ju I princip ditt resonemang innebära att jag nu skulle sitta på en parkbänk, men faktum är att jag just nu dricker mindre än jag någonsin gjort. Jag inser att jag aldrig kommer att kunna dricka "normalt", men jag ser också att jag faktiskt kan dricka mindre än jag tidigare har gjort. Någon tokfylla kommer jag väl att ha i framtiden också, men det har jag ju haft från och till de senaste 45 åren också.

Alkoholproblem? Ja, förmodligen. Men jag kan leva med det så länge det inte påverkar min omgivning negativt eller inkräktar på min förmåga att försörja mig.

Forumet har dock hjälpt mig att begrunda mina dryckesvanor, och också hjälpt mig att inte dricka slentrianmässigt och att det också går att låta bli helt emellanåt.

VV

till dig och lilla R ♥ / A

måste logga in och välkomna dig, "ta dig hand":) Hittade dig via Berras tråd och när jag läste ditt första inlägg sa min magkänsla (och den är ju berömd för att vara pålitlig!) att här är en man som fattat ett livsbeslut! Lite spännande att åka tåg också - vi har ju redan forumskutan (Lelas uttryck) och Filosofiska rummet som NyNykter fixade till.

Forumet är en fantastisk mötesplats. Kanske du vet att jag kom in här som medberoende men jag har fått lika mycket styrka och insikter på missbrukarsidorna. Det känns naturligt för mig - vi är ju två sidor av samma mynt och jag har inga onda känslor mot de missbrukande människorna - däremot hatar jag (starka ord, ja) vad drogen gör.

Dina ord "Men allting finns kvar här för mig, än så länge" gav återklang inom mig - det har varit viktiga ord i vårt liv och en avgörande insikt för mullegubben ...

Önskar dig en fin resa! Här är du i det bästa av sällskap. / mt

PS - du har väl märkt att Dompa och jag oftast har tidiga morgonskiftet. Adde är också tidig av sig:) DS
PPS - hoppas det går bra för lillpågen din ♥ DS

Det är just det att man vill åt de riktiga känslorna, den sanna kärnan i sitt känsloliv, utan att låta smällarna och sorgerna driva en tillbaka ner i flaskan.

Jag har alltid sökt sätt att hantera det verkliga livets smärta, utan att behöva känna för jävla mycket och det trodde jag alkoholen var den absoluta katalysatorn för att hjälpa mig med, bara jag höll det på en rimlig nivå vid fest likväl som vid sorg. Jag kunde ju aldrig föreställa mig att alkoholen tvärtom skulle skapa mer sorg och smärta och att festen sakta tonade bort till en avlägsen historisk illusion.

Jag började på allvar, trodde jag i min enfald, använda alkohol som själslig smärtlindrare när min yngste påg diagnostiserades med leukemi för ett och ett halvt år sedan. I själva verket hade jag redan haft en fallenhet att ta till boozen när jag tyckte livet blev för tufft och jag tyckte synd om mig själv. Har inte skapat så stora sociala problem för mig dock, har aldrig varit den som druckit så där extraöverjävligt mycket,har mer spritt ut det över tid fast mer och mer kontinuerligt...jaja utom de sista veckorna här när jag drack mer eller mindre dygnet runt för mig själv i lönndom för att överhuvudtaget kunna sova eller för den delen (som det kändes)andas.

MEN..... det är ju inte mycket fest kvar kring det drickandet,Berra... det är det ju inte... Och då har spriten helt och hållet mist sin legitimitet. Man måste veta varför man dricker och om man får ut det man vill ha av den upplevelsen. En gång i tiden, ganska länge faktiskt, tyckte jag faktiskt att jag kunde svara på detta, men nu är mina svar helt annorlunda och det sörjer jag med samlat missmod. Men ändå klarsynt:
Jag dricker för att bedöva, inte för att bli glad, det var längesen nu som flaskan var förknippad med festen. Jag har sett för mycket av den på sista tiden för att den skulle kunna vara förknippad med det.

Ps. Väldigt välskrivet som vanligt Berra!

Vilket klockrent inlägg, tack för det!!

Ja men det går ju bra för dig också!! Eller hur?
Jag känner mig jätteglad för varje nykter dag både för mig själv och alla här.
Men ibland känner jag en hopplöshet när jag läser om att man "inte är alkoholist" eller" inte har så stora problem som er andra" och denna önskan/ väntan på att senare kunna dricka normalt.
Jag har hittills inte hittat ngn tråd som är skriven av en som inte har alkoholproblem. En del har hunnit längre i sin sjukdom än andra men det är bara en tidsfråga.
Vi kommer aldrig att kunna dricka normalt utan vi blir bara mer fast i alkoholen ju längre vi dricker. Jättesorgligt? Ja, visst är det, men alternativet att dricka är ännu sorgligare.
Jag gick med här 2009, tyckte då att jag drack för mycket och ville göra en förändring. Lyckades inte utan fortsatte i gamla spår men det eskalerade och när jag gick in igen 1 jan 2012 då var det istort sett med krav från maken och barnen avskydde mig och mitt drickande.
Jag är inte unik, ser att det är många som gått med tidigare men ffa inte lyckats dricka "normalt" och är värre ute nu än tidigare.
Så är alkoholen, det blir inte bättre bara långsamt värre.
Så, nu har jag vräkt ur mig det.

Det är bara för att jag varit nykter så pass länge som dottern vill åka till London med mig. Hon tror nu på att jag förblir nykter. Fyllkajan hade inte fått följa med.
Kram :)

Visst hjälper det att vara ärlig mot sig själv inför andra. Och jag hjälper mig själv genom att hjälpa andra, vilket talar till humanisten i mig; Tillsammans är vi alltid starkare. Och visst, Vackla, ett steg i taget - Jag är med!

Välkommen!!
Och grattis till en vecka!! Bra jobbat:) För första gången törs jag
vara helt ärlig om mitt problem på den här sidan, bara det att få
vara helt ärlig och sätta ord på mitt problem har hjälpt mig mycket!
Häng kvar här så hjälps vi åt! Ett steg i taget.

Jag ser väldigt mycket med oro på det svenska festandet...

Vart man än åker i världen så vet de i landet man besöker hur man bete'r sig som svenskar...
På "min tid" när jag tågluffade mycket runt i Europa så kunde man ganska lätt veta en halv tågvagn längre fram så satt det ett gäng svenskar och festade, för det hördes...
Österike med sina 80-tals ungdomsresor och Strohrom, där många familjeägda hotell till slut vägrade ta emot svenskar för att våra ungdomar hade röjt sönder hela hotellet...
Kanarieholmarna och deras grisfester, vilka var det som grisade???

Vi svenskar som hör till spritbältet som egentligen startar redan över Ryssland och förbi till Norge,
vi svenskar som "ska vara" spritdrickarna, eller idag kanske mer har varit...

Alkohol har alltid tillhört det "förbjudna" i Sverige, systembolag med storebror bakom disken, motbok,
hembränning och sönderskattat alkohol till överpriser...

På något sätt har det överdramatiserats och tillhört lyxen att kunna unna sig alkoholen,
medans de i andra länder redan har haft det till vardags, men i betydligt mindre mängder...
Så när svensken får tillgång till det så ska den lyxen överförbrukas på ett sätt där man nästan vill bevisa för staten att nu minsann, kan jag unna mig att dricka alkohol och i vilka mängder som helst.
Det skapar också någon sorts konstig jantelag hos oss andra att har han råd minsann, så ska jag bevisa att jag har det också, jag ska BJUDA fritt på min fest, storartat!

Och när det finns stor tillgång till alkohol, så ska det också drickas upp, alltihopa..
Precis som om man skulle dricka ikapp allt som vi inte har hunnit jäntemot de andra i övriga länderna.

Svensken kan verkligen festa!, eller hur?

Eller har han svårt att inse sin begränsning, och blir alltid för full?
Och sedan försöker vi kopiera antalet tillfällen ungefär lika mycket som i andra länder???
Men med en högre konsumtion per tillfälle, alltså blir det en riskkonsumtion istället???

Istället för som man (kanske) gör i andra länder, nöjer sig med 2 glas vin till maten, och sedan är det bra för det tillfället, inte att man tillsammans delar på en hel BIB eller två...

Jag önskar verkligen att jag kunde hålla mig till enbart två glas vin per tillfälle,
men det skulle också samtidigt kännas som ett stort slöseri med ett perfekt tillfälle för lite fest.
När det ändå bjuds på ett tillfälle, varför inte köra hela linan ut?

Och så blir det, och oftast är det ett enda långt gummiband som går att töja ...och töja..och töja.
Det som blev någon öl till att börja med slutar med utgång på lokal, och nästa ställe som håller öppet längre, en fyllburgare och efterfest och sedan är det bara någon timme kvar innan man ska vara på jobbet, när man egentligen är som mest packad och mår som sämst..

Eller med tiden blir man (vad man tror..) en specialist på att beräkna hur mycket man kan dricka och ändå köra till jobbet med bilen dagen efter, och hur väl stämmer det?

Den som sjukskriver allt för ofta, nja det kommer att uppdagas med en kommande uppföljning,
mer än sex tillfällen per år på mitt jobb, så är man under luppen..

Hur man än vrider och vänder på det, så känns det aldrig riktigt optimalt..
Man ljuger för sig själv, för jobbet, för trafiksäkerheten för alla i sin omkrets..
Till slut väljer man att göra det själv i smyg, för att ingen ska upptäcka din konsumtion,
och du gömmer dig undan och har börjat "smygdricka" för att slippa reaktionen du egentligen redan vet om, du håller på att få ett rejält problem med alkoholen, men vill inte ens själv se det...
En förljugen förljugenhet...

Svenskar som verkligen kan festa!, eller kan vi det..?
När alpresorna och solsemestrarna har blåst i glömska, så fortsätter vi vårat festande hemma på kammaren, ensamma solo, och har bara ångesten kvar som enda vännen...

Det var vid ett sådant tillfälle jag tog mig en funderare...
Alkohol är lika med fest, jag hade alkoholen...men ingen fest...
Något var helt fundamentalt helt fel, och jag hade en central roll mitt i detta..

Ingen fest utan alkohol, men heller ingen garanti att det blir det om du har alkohol...
Det var ju lite festligt jag ville ha det för att bryta den grå vardagen,
men med alkoholen som enda inbjudna gäst så blev det inte mycket till umgänge...
Jag och mina förgiftade stackars hjärnceller och ett enda kaos av förvirrade hjärnsignaler,
med konstiga sinnesintryck och sinnesstämningar, arg, glad, ledsen utan egentliga anledningar...

Var flykten från verkligheten det enda jag till slut ville???
Ingen fysisk närvaro, bara "flumma" bort i något som gjorde mig illa på sikt...

Ibland....funderar jag väldigt mycket...en grubblare...
Men än idag när jag försöker finna "känslan" av att befinna mig i ett rus,
så kan jag inte riktigt finna innebörden av vad det är som belönar hjärnans tillstånd..
Visst blir det en liten kort stund av välbefinnande, någonstans när bekymmerna verkar smälta bort,
så där 10-15 minuter efter första glaset, och man bara blir så där syntetiskt "lycklig".
Men det går fort bort och sedan kommer bara fyllan, och den blir man inte så lycklig av, alltid!
Jag har under de senaste aktiva 10 åren bara sett problem komma av "fyllan",
och jag kan inte förstå att jag upprepade dem gång på gång av historiska goda skäl...

Präktigheten har släppt efter dessa år i total avhållsamhet från alkoholen,
nyhetens behag har liksom släppt, och den sanna verkligheten har kommit mig närmare.
Den innehåller minsann motgångar, glädje och tårar, men på ett helt mer naturligt sätt idag,
det svåra för mig var att kunna tackla dem utan att förlora mig tillbaka till alkoholen...

Och jag vill förlora mig själv igen, för att jag är en berondetyp...
Men alkoholen verkar vara ett avklarat verklighetsflykts-substitut...
Fler nackdelar än fördelar, check!

Bara en av många tankar en helt vanlig tisdagskväll, någonstans i spritbältet Sverige...

/Berra

I know, tro inte att jag har några illusioner om att det här blir en walk in the park, resan utför har pågått alldeles för länge för det. Sorgen över att aldrig mer kunna njuta alkohol, som jag faktiskt gjorde länge innan det spårade ur (kommer att brodera ut historia och bakgrund när jag har lite mer tid), är emellanåt fullständigt överväldigande. Känns ofta som att jag genom tanklöshet har hamnat där jag är, men så känner nog många/de flesta härinne, eller hur?
Jag är uppe fortfarande, borde gå och lägga mig, men jag är nästan rädd för sängen och sömnen och dessa massiva svettningar som kan komma tillsammans med Herr Blund. Fan vad jobbiga de är...

Du är nästan otäck i din klarsynthet VV. Visst är det så...framför allt på jobbet. Hemma har jag blivit "duktigare"...därav av tvättberg och allmän röra :(
Men jag försöker ta det lugnt...gillar att simma, läsa och operan. Men när fan ska man hinna? Och jag inser att jag behöver hjälp med "marktjänsten" (vilket vidrigt ord). Fördelen med att alltid vara upptagen är att jag inte ens hinner få in den där alkoholsaknaden. Jag menar: Jag saknar faktiskt A (Nu svor JAG i kyrkan), känslan av värmen när man tar den första Whiskyn. Men jag hinner inte...och jag vill inte.

Nu ska jag ta min katt, min bok och mitt vattenglas och stupa i säng. En del av ongarna sitter fortfarande framför tv:n. Säkert oansvarigt av mig. Men jag skiter i det. Är de trötta i skolan imorgon så är det deras problem! /R

Huvudsaken är att du är nykter en kväll till...vem du tackar är inte viktigt...även om det värmer ;-)

Att du ser över dina prioriteringar. Låter som du har en fin fru och två fina pågar. Sup inte bort dem! Du vill inte bli ett ensamt fyllo som tänker tillbaka på det du kunde ha.

Ser fram emot en uppdatering imorgon. Grattis till ditt beslut, du kommer inte ångra det. Och nej, jag vill inte ljuga; Det kan bli skittufft. /R

Tacket gäller självklart även dig, som jag har följt så länge i din tråd. Jag känner en otrolig respekt för dig och din resa, likväl som MissH.

Jag har tagit plats i kupén.
Cd det finns gott om plats, vi ska ha skitkul tillsammans.
Gratis, du och jag går nog hand i hand om man tänker på vita tider.
Välkommen!
/Andreas

MissH för dina värmande och peppande ord! Jag har läst så länge och så mycket här inne på Forumet och jag har även varit i din tråd och plöjt fram.
Jag har förstått styrkan: Vi stöttar och bollar tankar, ljusa som mörka med varandra, för att vi ska känna att vi är långt ifrån ensamma, vilket det kan kännas enormt mycket som ibland...
Jag tror att jag började läsa här någon gång förra hösten, alltså har det tagit nästan ett helt år tror jag i att landa i att jag var absolut tvungen att förändra mitt liv.
Ni har hjälpt mig fram till den slutsatsen allihop härinne och för det säger jag ett innerligt TACK!

Korkad är du inte...jag är själv lite slow. Läste här ett halvår innan jag ens vågade tänka tanken på att skriva. Sen tog det ytterligare några månader innan jag prövade på nykterheten. För en del av oss tar det helt enkelt lite längre tid att processa/innan polletten ramlar ner.

Skriver under på allt MissH skrivit. Detta ÄR en bra plats. Det kanske inte har räddat mitt liv men det har gett mina ongar en pappa. Good enough!

Svettningarna hör till. Rastlösheten med. Allt går över. Välkommen hit! Vi är en trasig skara men hjälps åt. /R

Vet inte om du läser här längre. Men vet att Lelas gör det och att ni har kontakt. Av olika anledningar har jag tänkt mkt på min resa mot nykterheten idag...och jag inser att om jag ej snubblat in här så kanske resan aldrig hade skett? Jag känner mig som en helt annan man idag än den som trillade in. Givetvis är jag inte det. Men du gav mig ett utrymme att börja utvecklas på.

Så kag är skyldig dig mkt. Tack! Hoppas du har det bra och den där mannen från i våras är/var ngt att ha. Att du fotar vidare och är allmänt lycklig. Verkligen! Tota gärna ner en rad eller låt Lelas bekräfta att du mår bra. Med mkt kärlek och respekt! /R

Välkommen hit, och grattis till din vita vecka! Du kommer märka att Forumets medlemmar är ett enormt stöd, här finns en massa kloka, vänliga människor som peppar och gärna delar med sig av sina erfarenheter. Själv har jag varit nykter i lite drygt fem månader, jag loggar in här varje dag för att skriva av mig och för att se hur det går för andra medlemmar. Bra sätt att inte glömma "vem man är" också. Ska hålla tummarna för dig ;-)

Återigen, välkommen!