Senaste kommentarerna i forumet

Bryta kontakten vill inte några av oss .........
Men kanske är det en bra lösning iallafall ( säger den som är desperat och " skriker " efter kontakten själv ).

Två månader har passerat och jag är nu inne på sista veckan innan jag återigen ska fatta ett beslut om hur jag går vidare i min nykterhet.Andra månaden har gått mycket snabbare än första, och det känns som att det var precis nyligen som jag fattade beslut om att avstå helt. Jag vet ju vad som är rätt, vad jag borde göra. Är det nu jag säger att jag ska hålla mig nykter till årsskiftet? Det är ju inte mer än en och en halv månad dit. Men det låter så stort. Vara nykter till årsskiftet. Ja så får det bli. Läskigt som fan.

Fast vad är det som är läskigt?! Att jag inte får dricka champs på nyår? Lägg ner SL!

Förstår att det måste vara tufft i ett medberoende. Jag kan ju inte sätta mig in i den känslan eftersom jag varit på andra sidan. Jag kan ju bara uttala mig från den missbrukande mannens sida att han tyvärr inte bryr sig om varken sig självt eller dig. Inte för att han inte vill eller inte har känslor eller annat utan för att han är alkoholist och beroende av drogen A. Jag vet inte men kanske är det bästa att kanske helt bryta kontakten ett tag och fokusera helt på dig själv, dina känslor och ditt mående. Hur som helst verkar ju han såra dig oavsett. Lider med dig för hoppet är det sista som överger oss. Man hoppas OM OM OM TÄNK OM det blir en ändring. Tyvärr så sker det ingen ändring eftersom ditt ex är i förnekelse. Hoppas du får en bra dag.

Det här låter inte så bra. Du har ett klart beroende och en tydlig abstinens. Att de du umgås med också gillar alkohol gör ju inte saken bättre. Sedan är det som Ebba säger att man kan bara vara tyst och lyssna på ett AA-möte men just det här med att inte kunna prata kan användas som ett svepskäl till att just inte gå. All behandling av missbruk går ut på att prata om sina bekymmer. Tänk om de kommer på att du är lite dragen på ditt jobb. Vad händer då? Vågar du ta den risken? Om jag vore i dina kläder skulle jag ta kontakt med en läkare och få ut ett recept på typ Antabus så du inte kan dricka. Sedan skulle jag antingen försöka få öppenvårdsbehandling eller gå på AA. Det är vad jag skulle försöka göra med facit i hand.

Min första tanke var, hur har du råd???? Skit i pengar egentligen men du har ju ett beroende det kan vi nog slå fast. Det finns en enda positiv biverkning med alkohol och det är en flykt från nuet och det är vad du skriver om avslappning, inte tänka på bekymmer. Detta är en kortvarig positiv del med alkoholen. Kan du ge några långsiktiga positiva saker med att dricka???................................................................................................................................................................................................................... Ser och känner hur du tänker. Kommit fram till något?????????????????????????????????????????????????????????? Nej tänkte väl det :) det finns inga långsiktiga fördelar, bara nackdelar. Taskig häls, taskig ekonomi, dina kompisar överger dig till slut, förlora jobbet, ångest, depression, skuld, skam, din partner drar tja jag kan hålla på ett tag till. Du är inte ensam min vän, många av oss resonerar precis som du gör. En hel del som dricker kan sluta med anti-depp medicin pga alkohol ger ångest, den skjuter bara upp ångesten tills man slutar sedan blir ångesten värre. Du har en klar abstinens också eftersom du känner att du måste dricka varje dag nästan. Om jag vore i dina kläder så skulle jag försöka att hålla upp en vecka och inte dricka alls. De första dagarna är värst men sedan blir det lättare. När det gått en vecka och du lyckats håll upp en vecka till, ta sedan två veckor. Du kommer ganska snabbt att inse alla fördelar med nykterhet. Skulle det inte gå bra så finns det hjälp. AA är en suverän mötesplats där ,man kan prata om sitt problem utan att få moralpredikningar. Det är helt vanliga människor som du och jag men som fallit offer för sjukdomen. Du har ju faktiskt klarat av det svåraste, att inse att du har problem och det är den svåraste nöten att knäcka. Ojdå mitt inlägg blev lite långt och kanske innehåller lite pekpinnar, men jag är ju lärare i mitt yrke.

Hej! Din man måste själv inse sina problem. Gör han det? Det är vanligt med förnekelse för man tror att varje gång man dricker så kommer man kunna hantera detta. Tja varje gång går det åt helvete. Man börjar så sakteliga ljuga om att dricka, gömma sprit, dricka i smyg, ta ut pengar i bankomaten istället för att betala med kort på systembolaget. Man kanske börjar med återställare på söndagen som blir två och tre stycken några veckor senare. Måndagen på jobbet blir en pina och man längtar till fredagen så man gå in i ruset. En alkoholist är en stor egoist, inte av illvilja utan färgad av sin sjukdom. Tyvärr drabbar inte sjukdomen bara en utan även de närmaste såsom barn, partner mm. Man måste kapitulera inför alkoholen för att kunna bli symtomfri. Gömmer din man sprit? Dricker han i smyg? Dricker han flera dagar i sträck?

Jag tror inte du har något att förlora (mer än lite stolthet kanske) på att berätta för familj och vänner om din situation. Vad som ibland kan ske då är att de försöker släta över och vips är man där igen. Varför det sker tror jag beror mycket på att de upplever att man överdriver eller vill vara "snäll". Samtidigt kan ingen annan utomstående förstå eller veta hela bilden så som du gör.
Det verkar som du lever i sus o dus med folk som vill bjuda på alkohol dagligen. Är du rockstjärna, månne?
Om man berättar gör man det samtidigt svårare för sig själv att dricka och det är ju oftast bra.
Kan du på något vis komma ifrån drinkmiljöerna? Ingår det i jobbet?
Ta hand om dig.
LP

att man ofta ser skilsmässan eller avslutet som den enda rätta vägen för att förändra situationen man lever i.Men det är just det som är kruxet.Så länge man sätter det som ett enda mål så slipper man ju aktivt jobba med allt det andra som också måste förändras innan man blir hel igen.Dvs om du går rakt ut genom dörren nu och tar dina barn med dig.Vad händer då?Du och han och barnen mår förmodligen skit ett bra tag framöver.Kan du ha små delmål istället som du kan stå fast vid och förändra fast du lever kvar i relationen?
Dvs stärka dig själv på olika sätt som gör att framtiden sakta ljusnar.Så kommer till slut den dagen då du antingen har en friskare relation tillsammans med honom eller att du faktiskt lämnat?
Delmål som gör det möjligt för dig att inte fastna i dessa klistriga tankar som håller fast dig längst ned på botten.

Det är bara tack vare att det var han som tog beslutet att gå som vi är i denna situation.Jag hade inte bett honom gå trots att situationen emellan oss var körd.Jag minns hur jag gick där och svamlade på om att trots att han gjort mig och en anhörig riktigt riktigt illa pga alkoholen så älskade jag honom och ville leva med honom.Tänk att kärleken är så stark..:)
Tänk att medberoendet är så starkt är ju den sanna versionen.Du kanske inte är kapabel att fatta beslut just nu.Acceptera det och jobba på medberoendet så kommer småskärvor att lossna och lägga sig på rätt platser i ditt nya tillfrisknade jag som kommer som ett brev på posten till slut.Till slut vill säga,det kan ta lång tid det kan ta kort tid och du kommer att falla tillbaka i gammalt tänk.men en dag i taget..

Tror att jag ska berätta för min familj och mina vänner hur det ligger till, så att jag inte utsätts för det här vardagsdrickandet i samma utsträckning. Blir på riktigt bjuden på alkohol nästan dagligen som det är just nu.

Hej där. Nej, det där var vad jag drog i mig själv. Förutom vinflaskan som vi delade. Det känns..... som att det är sån jag är. Jag är för svag för att motstå och har fruktansvärt dålig självdiciplin. Jag vill vända men jag tänker typ "jag har ju tagit tag i det, jag har reflekterat över det, jag slutar i morgon" och så blir det varje gång. har bokat en tid hos en läkare i slutet av månaden. I kväll har jag lovat att gå på ett mingel som min kompis håller i, massa folk man inte känner och massa prestationskrav och bubbel till det - vet ju hur det kommer att sluta. Men det lär väl finnas ett alkoholfritt alternativ, ska försöka hålla mig till det för just nu känns allt skit.

Skönt att höra av dig Fia.
Jag är också väldigt arg och frustrerad emellanåt. Jag går just nu med känslan av att vara verkligt vilsen. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av livet. Varje dag blir förutsägbar och den ena lik den andra.
Kanske man vaknat upp och finner att detta är livet? Ibland hur jävla trist o konstigt som helst.
Rentav Meningslöst.
Men så glimtar det till och allt är skönt igen.
Jag känner ett stort behov av att säga sanningar men är ofta för feg för att göra det och då går den kraften liksom inåt och skadar mig själv istället. Jag vill säga mina sanningar!
Tror du folk runt omkring dig upplever dig som en bitter bitch?
Det är lätt att kränka människor i Sverige.
Kram till dig.
LP

i nuet - jag vet att det säkert ekar i huvudet, och hela kroppen, "stanna-lämna-stanna-lämna-stanna-lämna" och att det känns som att du måste bestämma dig NU, nu på direkten, och att du måste kunna ta ett beslut och vara säker och stå för det och "stress-stress-stress" - jag stod mitt i det, och plötsligt en dag visade mitt äldsta barn att han påverkats mycket mer än jag trott: 3 år gammal sa han "jag tyckte inte om pappa när han blev så arg" - då hade exet som vanligt gapat och skrikit och hotat och gjort sönder saker, slitit saker ur händerna på barnen osv, för jag vet inte vilken gång i ordningen - och plötsligt fattade jag att barnen påverkas - det fick mig att lämna.

Försök att andas, att vara öppen för möjligheter och tänk på vad du vill - hur du vill ha det, vad som är viktigt för dig! Du kommer kunna välja en lösning!!

Tack PP. Tack för att du ser den lilla människan bakom bitchen. För jag har blivit en bitch på något konstigt vänster. Höger? När jag väl nyktrade till tycks sanningarna bara trilla ut. Jag säger saker till mannen och på jobbet. Saker som FylleFia aldrig hade nämnt eftersom hon var orolig att bli genomskådad själv. Nu tycks allt legalt och andras känslor inför mina sanningar egalt. Fast riktigt så är det ju inte. Jag vill inte såra men ändå sårar jag eftersom jag själv har ont. Någon som känner igen sig? Någon annan som blivit mer arg när alkoholen försvann? Missförstå inte. Jag vill aldrig tillbaka till FylleFia men kanske en smula tillbaka till leva-och-låta-leva. Det var skönt att inte bry sig. Nu ger jag de rumänska tiggarna pengar. Varför känner jag mig så skyldig? Någon annan? Så arg?

FiestyFia

Mmm.
Varför slutade du med Antabus?
Jag kan inte så mycket om just Antabus men vet många som tagit det i perioder.

Vilka fina insikter du kommer till, UllaBulla!

Din situation är så långt ifrån min, men samtidigt inte, och det är så inspirerande att läsa dina rader. De ger mig styrka åtminstone för stunden. :-)

Kram

Ja, vi är många som sitter i samma båt. Det är det som är underbart med forumet, att man inser att man inte är ensam.

Hoppas att det kan hjälpa dig.

Tack flygcert

Det betyder mycket att ni finns där. Jag vet inte om jag är på väg ut eller bort eller vad man nu ska kalla det. Försökte prata med de två äldsta.Den ena tycker att det är bra som det är nu, den andre vill flytta. "Så att ni inte bråkar så mycket." Tror att det är han som hamnat mest i kläm. Han är livrädd att jag ska lämna honom eller försvinna på något sätt.

Det är så svårt, men till syvende och sist är det ju jag som måste bestämma om jag vill leva med min man fortsättningsvis. Och jag har inget svar på det. Känner mig otroligt pressad att komma fram till ett svar.

Läser Katerina Janouchs "Anhörig" nu. Slukar den, snarare. Så mycket igenkänning och så mycket som jag hade kunnat skriva själv, men samtidigt annat som inte stämmer med vår situation. Väldigt bra är den i alla fall.

Välkommen hit .
Skriv av dig ......det hjälper ....

Hoppas du mår ok nu. Jag tror att vid ett återfall har hjärnan och planeringen funnits där ett tag innan man agerar. Som du vet provade jag nog ett tiotal gånger och alla gångerna slutade på samma vis. Det ska erkännas att det gick ett par gånger med ett par glas vin. Men sen gled jag in i missbruket igen och kunde inte få nog. Nu äntligen vet jag efter 14 månader att jag inte kan och att jag aldrig kommer att kunna. Visst är det en sorg men den är oxså en sanning som jag nu tar på fullaste allvar. Måste lära mig att äta långa middagar och njuta, nu blir det snabbt och hafsigt, ska bara bli någon slags bukfyllnad.
En dag i taget Tjalle och det kommer att gå bra
Fin onsdag till dig
Konstnären

Hej min fina vän,

Tack för dina hälsningar i min tråd. Jag uppskattar dem väldigt mycket och jag uppskattar dig väldigt mycket, bara så du vet.

Hur mår du själv? Mannens kommentar behöver inte betyda något, men hans tankar på att kunna dricka kontrollerat är ju inte helt lyckade. Läste vad mulltetant skrev häromdagen. Att mulleman tyckte att de hade det så nära och fint som nyktra (typ). Kanske något för mannen att läsa?

Du skrev att du verkligen behövde komma in på forumet under helgen, men att det inte gick. Att du mådde dåligt. Vill du berätta?

Här är det tyvärr mörkt.

Varm kram till dig

idag och livsandarna kommer sakta tillbaka. Oj vad mörkt denna morgon, har varit ute och kissat Kia. Nu tassar jag omkring i mina fårskinnstofflor och försöker supa in denna nya dagen i mitt liv. Har blivit stenhård med min 10 minuters meditation på morgonen. Blir mer avslappnad. Idag ska jag inhandla en skön vinterjacka att ha på mina promenader med Kia. I går nämnde mannen att det kommit ut en ny glögg med rom i. Varför sa han så, det triggade igång något i mig. Han köpte ingen men kanske en liten planering vad vet jag. I stället berättade jag för honom att jag själv tänkte efter några månader att jag kanske, kanske kunde dricka kontrollerat. Hur han gör vet jag ej men tankarna finns där berättade han. Mitt svar blev vill du sitta och pimpla vin i 5 veckor varje dag, svaret blev nej, men jag vill kunna dricka kontrollerat. Själv har jag inga tankar på att prova kan känna den där sura vinsmaken i munnen.
Må bra alla ni kära forumvänner
Konstnären

Sjukdomen alkoholism är ju kronisk.Om din man väljer att bli fri från alkohol så är han ju fortfarande alkoholist och kommer så fort han dricker igen att hamna i samma spiral.Du har skrivit lite för lite för att man ska kunna ge svar och då blir det ju förstås också gissningar.Ingen utom din man,och inte ens han vet ju om han kommer att sluta dricka eller inte.Bekanta dig med forumet om du inte redan gjort det.Titta runt läs in och lär känna medberoende och beroende och skriv i din tråd så kanske några frågetecken rätas ut.Framför allt så får du en ventil att öppna upp lite i vilket brukar göra en gott i längden.Vi är alla härinne på något sätt i kris pga vad alkoholen gör med våra liv så vad du än skriver så har troligen någon annan känt eller upplevt vad du varit med om och upplever just nu.

Jag ska försöka regruppera, tala förstånd med mig själv, söka motivation,
.......

...så rätt!

Jag trodde ju jag skulle komma hem till ett tomt hem, ha möte med mannen för skriva papper och sen var det klart!
Han hade inget gjort och en av hans söner är här pga prao, bestämt över mitt huvud. Så här står jag i mitt eget hem och är bakbunden.
Jag har ingen rätt kasta ut honom men för första gången hade vi ett "normalt" samtal, alltså han sprang inte iväg i ilska och kastade glåpord eller grejer.
Vi fick papper påskrivna och jag måste helt enkelt få ordning på saker med jobb och hem I hemmet innan nästa resa. Därför kan jag inte ha konflikter utan låter det rulla på.

Jag har två bröder som jag nu berättat ALLT för och det tär också, men jag måste få ur mig hela varbölden. Båda har jobbat inom missbruk så de förstår och kan relatera. Jag har fått veta mycket av mannen och jag antar han har behov ge mig sanningar plötsligt. Det blir så tungt alltihop....men samtidigt befriande få sanningar, hur mycket som nu är sant. Ibland undrar jag om han inte spär på även otroheter och annat negativt för få även det låta bra. Något pussel behöver inte läggas men jag får ju bitar jag inte ber om, antingen passar de eller inte.
Detta stjäl så mycket tid och energi och blev ikväll pånytt uppgiven när jag förstod mannen inte förberett något alls för flytta. Juridiskt har jag ingen rätt kasta ut trots att huset är mitt.

Jag har varit tvungen skjuta så mycket framför mig och nu har det liksom tippat över. Jag är oerhört ledsen och uppgiven men samtidigt går jag ju min egen väg. Lastar av mig börda här.... Helheten är så mycket större! Mannen har bara bytt ut spriten mot något annat, först anitdepressiva mediciner, sen fick han lite mer styrka och då började intresset för samla kvinnor, så det har fyllt hans tid att leta/bygga upp spänningar/lätta på trycket och sen på nästa... Jag kräks!!!!
Tonårspojken som är här vet inget och är en skör själ så jag vill inte förstöra hans vecka här...