Senaste kommentarerna i forumet

att du blir glad! Kanske också hoppfull? Det här som sker nu hade jag faktiskt inte kunnat föreställa mig. Jag vet inte riktigt hur jag föreställt mig att det skulle kunna vara/bli men förändringsprocessen hos oss båda och även i omgivningen är komplex och mångfacetterad. Jag brukar skriva att det här är ett livsforum och i kongruens med det är jag nu på en livs-äventyrs-resa... Men, med tanke på vad jag skrev nyss (adress Leo), vad är det för en som var med och hängde i almarna på den tiden det begav sig:) Kram till dig / mt

Jag har skrivit ngt liknande förr. Men magkänslan när du ska sova/vila. "Är detta den människa jag vill vila brevid?"... Resten tror jag ger sig. Visst kan man ha ett syskonliknande äktenskap/partnerskap med kanske även skilda sovrum. Men förtjänar vi inte mer? Hur långt liv får vi? Precis som Leo så vill jag poängtera att stressa/pressa vill jag inte. Men känn efter vännen...när du orkar. Visst är din man en bra man...men är han DIN man? Kram/R

Jag har skrivit ngt liknande förr. Men magkänslan när du ska sova/vila. "Är detta den människa jag vill vila brevid?"... Resten tror jag ger sig. Visst kan man ha ett syskonliknande äktenskap/partnerskap med kanske även skilda sovrum. Men förtjänar vi inte mer? Hur långt liv får vi? Precis som Leo så vill jag poängtera att stressa/pressa vill jag inte. Men känn efter vännen...när du orkar. Visst är din man en bra man...men är han DIN man? Kram/R

Adde. Just den scenen väckte sån avsky i mig. Den ligger långt ifrån vad jag upplevt med mannen - eller kan relatera till med honom - men den ligger nära bilden (den sorgliga bilden) av min far:(
Ha en fin dag! / mt

Att läsa om dig och gubben gör mig så glad, vill också segla, äta kräftor//Många kramar till dig och gubben

En helt underbar morgon, sådana här stunder kan man bara känna lycka. Vi går mot 7 månader och jag är så glad att jag tog steget att göra den här förändringen i mitt liv. Lätt har det inte varit och jag vet ännu inte om mitt äktenskap klarar denna förändring. Jag känner att jag kräver så mycket mer av livet nu än innan och det känns som vi drar åt olika håll.

Men jag skall inte göra några förändringar ännu och även ge honom tid till att förändras, men det är otäckt att se hur långt ifrån varandra vi är ibland.

Hoppas att ni alla har det bra där ute//Kram Kalla

från nyhetsreportaget om pillret mot drickande sitter kvar i skallen på mig. Det är den bildsekvensen när en man lyfter en Absolut till munnen och klunkar i sig.

Hela min kropp påmindes om hur underbar den första (FÖRSTA !!) klunken var, hur den spred värme och frid inombords. Det var en underbar igenkännande känsla. Kroppsminne kallas visst det där :-(

Men jag kom också ihåg hur den första klunken på morgonen envist vägrade att stanna kvar innan jag lärde mig att bottna med öl.

Jag har en vän som berättar hur skakig han var på morgonen när han skulle till Bolaget för att hämta dagens ranson. Ni vet sådär fint skakig så det är svårt att knäppa knapparna eller lägga i mynt i p-mätaren. Första ciggen är ett rent helvet att få att träffa munnen och livet känns bara pest.

När han kom ut från Bolaget med sin påse var allt förändrat, han var lugn, säker och småleende och då hade han ännu inte ens smakat på innehållet i påsen. Han tände en cigg och njöt av att veta att spriten nu var i hans ägo och han bestämde över den, ännu en stund, innan den tog över hans liv igen.

Det är hela det konceptet jag är rädd för när det bjuds "alkoholfri"-nånting och mitt inre kroppsminne drar igång på gammalt välkänt mane´r. Det där känner jag är att leva på min yttersta gräns för vad jag klarar av således håller jag mig borta från det.

Och sen blev jag också helt klart skrämd över vad min kropp talade om för mig när jag tittade på TV.

Jag vill inte missta mitt fria val.

- forumet skapar vi tillsammans!

Ler åt din bld av mig - har några kilon extra men inte många. Kan baka bullar men gör det numera sällan. Tycker om att laga god mat och ha många runt bordet. Har ägnat (alltför) mycket tid åt studier och arbete och för lite tid åt barn och hem - dvs kämpat den vanliga kampen att räcka till åt flera håll samtidigt. Något av en relik från 1968- 1970-talets revolutionära tid - har gått i många demonstrationståg för Vitenam, Grönare stad, Atomkraft Nej tack osv... och blivit mer nyanserad med åren. Troligen äldst här på forumet men ung i hjärtat. Ler stort och lyckligt medan jag skriver - nån av våra ungar tipsade om filmen Tillsammans och sa att "det är till och med samma mönster på påslakanen som vi hade!". Det är nog mer än påslakanen jag känner igen men familjelivet har varit ordnat:) Numera också helt nyktert:))
Ha en fin dag! / mt

Tydligen hur lång som helst. En del var vackert...annat bara trist. Men jag höll ut till det bistra slutet. Såg att de valt Paul McCartney (heter han så?) till slutsångare. Det land som gav oss just G Michael. Hur fan tänkte man där? Dessutom är ju GM både grek och utövar dessutom grekisk kärlek/brottning. Grekerna som gav oss olympiska spel! Hur kunde det bli så fel? Kanske är det för att Sir Paul är född i samma årtusende som det första spelen hölls?

Vad duktig du är med allt kroppsarbete. Och visst infinner sig det en skön trötthet efteråt? Sover bra gör man dessutom. Jobba på du så får vi se vem av oss som dör smalast. Tror min farmor håller på att matförgifta mig. Magsjuk för andra gången på en vecka.

Jag är alltid redo för samboförhållanden men vis av erfarenhet så tycker jag nog att giftermål får vänta. Vi har ju alla gjort så bra ifrån oss första gången ;-).

Kram på dig starka kvinna! /R

fin - medan vi seglade, umgicks och åt och drack talade vi om (alkohol)drickandet och det känns som relationen med den här familjen kommit över puckeln hur man umgås naturligt med-och-utan-att-dricka.

Ikväll ska vi träffa vänner där alkoholen varit en central del av umgänget. Initiativet kom från dem. Mannen vill och avser att klargöra hur han numera förhåller sig till alkohol FÖRE vi träffas. Det här känns verkligen spännande men på ett gott sätt eftersom mannen och jag gör det tillsammans.

Annars måste jag säga - vilket jag också sagt till honom - att det han upplevt sedan 1 juli, dagen för hans avgörande insikt, går bortom förnuftet. Han berättade igår för en vän hur det är att var nykter "med vita knogar" och hur han kommit till SIN insikt "att allt finns kvar". Jag bara lyssnar. Lite förundrat. Tackar och tar emot. Vi talar sinsemellan om våra kopplingar till olika situationer - han beskrev igår hur han såg de som satt på uteterassen i solnedgången och drack öl när vi seglade in i hamnen, hur han tidigare skulle varit fylld av självömkan över att det är någor som fråntagits honom och att nu, nu finns allt kvar - "utom alkoholen och det gör inget". Vi talar om mina reaktioner på att han dricket nollöl - ölburk = obehagligt och att det är mitt problem.

Igår hade en av mina bekanta skrivit på fb att de ätit blåbärspaj, druckit bubbelvatten och fört goda samtal i trädgården. Då var jag snabb att *gilla*. Mycket sällsynt att någon berättar på fb att man druckit bubbelvatten - värt att gilla. jag har ju slutat gilla allt vin-, öl- snaps- och ciderdrickande.

Såg My Skarsgård i Aktuellt igår med anledning av "den nya medicinen" - jag tror inte heller att det handlar om en tablett, åtm inte enbart. Den verkade för vrigt inte helt olik naltrexon.

Nu kokar mannen kräftor (också tidigare = ölburk). Jag ska göra paj till kvällens begivenhet i sittbrunnen. / mt

London blir bra! Finns mkt att se och göra där. Dessutom ska du ju vara där under OS. Ska du gå ngt på det? Tittade lite på invigningen igår. Stundtals pampigt/massivt. Stundtals tappade de mig helt. Men det vore kul att se 100 meter live och känna publiktrycket på riktigt.

Att maken dricker mer nu...tycks ju hända var och varannan här på forum. Att när de slutar/trappar ner så trappar partnern upp. Jag tror att du kan han lite rätt. Han slappnar av mer nu...men jag tror faktiskt även att de testar; "Menar du allvar med att sluta?". Testet kan vara helt undermedvetet från deras sida...eller ibland bara på rent trots/jävelskap; "Ja, men låt se om du verkligen fixar detta". Hur kan annars förklara den totala glömskan när en partner kanske köper hem vin...för att fira ngt. Trots att man kommit överens. När partnern glömmer?

Vänner ja...alla i min bekantskapskrets dricker också. Men undantag av några barndomsvänner. En vid Riksgränsen och en annan här i Italien. Men hemma i byn/Gävle...ja, då drack alla. När jag blev nykter så blev det en naturlig avtrappning på vänskapen. Men det stör mig inte. Kanske borde det göra det...kanske kommer sorgen en dag. Kanske var de inga riktiga vänner?

Ha det riktigt bra nu Bella på din resa. Varm brittisk öl lär väl knappast locka dig? Eller söt cider, avslagen shandy? Finns mkt snusk man kan få sig serverat om man hamnar på fel ställe...vilket du inte kommer att göra :-)
Ser fram emot ny reserapport!
Kramar till dig /R

vill krama My för hennes svar !!!

http://www.svt.se/nyheter/sverige/#./en-tablett-loser-inte-alkoholism?&…

För era kloka inlägg, jag tror umgänget vi har nu kommer försvinna, som jag ser det så har jag inget gemensamt med dem när alkoholen är borta och att umgås utan alkohol finns nog inte i deras världsbild. Maken tycker jag överdriver men han dricker ju vin med dem när vi träffas. Han dricker förresten mer nu på fester än vad han nånsin gjorde när jag också drack!. Tror även jag vet svaret även om jag inte frågat honom rakt ut. Förut kände han sig nog tvungen att hålla sig skärpt eftersom jag drack som jag gjorde, han litade inte alls på mig och var orolig över vad jag kunde hitta på.
Det har ju helt försvunnit nu och därför kan han tillåta sig att dricka mer nu. Eller vad tror ni? Kram

Hej igen!

Efter viss eftertanke vill jag komplettara min kommentar med följande:

Du och din make har levt ett flertal år ihop och har delvis fastnat i vardagen med städ, barnomsorg m m. Du måste känna efter djupt i ditt hjärta om din man fortfarande är den du vill leva med. Om så är fallet är jag övertygad om att ni behöver hjälp utifrån i form av samlevnadsexpert eller vad det nu heter. I annat fall är det nog bara att gå vidare med en separation. Alternativet är att ni fortsätter ett frustrerat liv som innebär att när barnen är i tonåren osvikligt leder till skilsmässa (hur mänga vänner imkl mig själv som har erfarit detta).

Stigsdotter, vill dej all gott och inte pressa dej men fundera på detta. / Leo

Hej Mulletant!

Har inget att tillföra din tråd men vill bara tacka dig för dina hjälpande kommentarer i den egen tråd och andras trådar. Härligt att du med fler i detta forum är så generösa med era stödjande kommentarer.

Ibland funderar jag på hur ni i forumet ser ut. Med tanke på ditta valda alias ser jag framför mig en bullbakande mamma med en "tilldragande" övervikt". / Leo

Mm...R, min "sticka"
Han har inte blivit fulare han, Michael ;)
Så vi drömmer vidare...

Tack Sd, du är alltid så stödjande! Positiv, kramar tillbaka.

Nu, exakt nu, undrar jag hur lång en invigning av OS kan vara?!
Tröttnade efter fem.. hade gärna satt mej på trappen under stjärnorna (gillar!) och svept ett rosa.
Men eftersom jag slipat/skrapat husfasad och jagat färg/hittat färg, så är kroppen smartare än att falla för det. Den säger Gonatt och vill verkligen vila. So I listen :)

Är alla bröllopsplaner nerlagda by the way?

Ja du Stigsdotter, att leva tillsammans är inte lätt. Börjar med ”het kärlek” sen , barn, städning, tvätt , disk, vem skall var hemma när barnet är sjuk. vem skall ha sovmorgon? Jag gör mer än du, bla blaa!. Snacka om nedbrytning av ett förhållande. Mitt äktenskap hamnade till slut i att vi levde var siit liv parallellt, det som beskrivs som syskonliknande förhållande. Hon levde sitt liv med sina vänner och jag med mina.

Skilsmässa? Ja givetvis efter några år. Träffade efter ett par år (efter vald ensamhet, ville lära känna mig självI) ny kvinna som jag idag efter 8 år älskar högt och är älskad mer än jag nånsin kan komma ihåg.

Funderar ibland om jag och mitt ex hade kunnat hittat tillbaks till varandra genom att lägga all prestige åt sidan och försökt hitta saker vi kunde gjort tillsamman. Allt för vår dotters skull. Men som sagt: Har ett lyckigt liv med min nya älskade (får ofta kommentarer om att jag är sexig trots +50 ; . ).
Hoppas att ni alla i forumet har eller får den kärlek ni är värda

beskriver här så försvann de flesta när jag inte drack längre, jag satt ju nivån så att säga. När jag var nykter fanns ju inte längre nån att hänvisa till enl principen "kan han kan jag".

Det beror mycket på hur sällskapet är om jag känner mig bekväm eller inte, en del måste på nåt helt outgrundligt sätt "skydda" mig mot alkoholen och det så till den milda grad att det blir löjligt. Andra tar mig för precis den jag är och då känns det avkopplat och skönt, idag är jag ju helt mig själv utan några lögner framför mig som en mask.

Efter ett helt liv i dimma tar det ett tag att navigera ut från ovädret och hitta rätt kurs igen men å andra sidan har jag ingen större brådska. Det får ta den tid det tar.

Men Adde hur gjorde ni med era gamla vänner och bekantar? Problemet är ju att man inte vill byta bort sina vänner men man har inte någon större lust att festa med dom. Jag känner mig inte riktigt bekväm ännu på fester, men jag hoppas att det kommer ändra sig ju längre tiden går.

som varit på ett AA-konvent och speciellt vid lunch/middagstillfällena kan konstatera att det sitter absolut inga tråkmostrar vid de borden !! Satan vilket hallå det är och kvällsdansen är ett spektakel i sig som slår vilket Stadshotell som helst :-))

Välkomna i galenskapen :-))

som beskriver skillnaden mellan könen : http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9176088340

I vårt, min och hustruns, förhållande, eller vad man nu ska kalla det, så är det precis tvärtom. Jag är den som (numera) gärna pratar och ventilerar medan hustrun bygger på sig innan det exploderar och allt blir fel.

Kan bara hålla med dig om att man inte gillar fester, men det kommer säkert att ändra sig med tiden. Vi skickar frågan vidare till vise Adde, kommer vi alltid att vara tråkmostrar nu:D? Visst är det skönt att kunna säga att man druckit för mycket och de flesta vet ju redan det, men spöket krymper i dagsljus och det är skönt.

Fredagspyssel utan vin är mycket mer effektivt så nu går jag ut i solen igen och njuter//Kram Kalla

Hakar på din resa. Egentligen skulle jag vilja att ditt mål även var mitt: att kunna dricka "normalt", att inte behöva välja bort något. Jag tror många vill dit. Men, i alla fall jag får vara ärlig mot mig själv och inse att jag faktiskt är 40+ och har haft hela livet på mig att dricka "normalt" men att jag vid så många tillfällen istället valt att dricka för mycket.

En sak med drickandet som jag vill ha bort är det där ständiga funderandet. Det känns som om det går åt alldeles för mycket av mina resurser till att planera och fundera över drickandet, före, under och efter. För att inte tala om all tid som går åt till ingenting alls annat än att må dåligt dagen efter. Jag upplever att mycket av detta finns kvar hos mig när jag försökte dricka "normalt", man måste planera, strukturera och genomföra sitt drickande - det blir bara jobbigt!

Det sägs att det på AAs huvudkontor i USA finns en tom ram uppsatt på väggen. I den ramen skall sättas ett foto på den första alkoholisten som klarar att övergå till att bli en normaldrickare. Jag hoppas att det blir ditt foto som hamnar där! Man säger ju också att viljan kan försätta berg, om du verkligen ger dig den på att lyckas med detta så kanske det kan gå :-)

Är det mig du är gift med? Men då borde ditt nick vara Henriksdotter iofs... ;)

...är jättesvårt tydligen. Jag har förstått det. Problemet med vår kommunikation, som jag upplever det, är att han verkar tycka det är jobbigt när jag försöker tala så där tydligt som du beskriver Tilde, men det fungerar inte. Ändå är jag medveten om att det lätt blir en massa "jag vill" och att han tycker det är jobbigt med en massa krav, så jag försöker formulera mig på ett annat sätt ("jag känner, upplever" osv). Då säger han ibland att jag raljerar, det är väl när jag försöker tänka mig för hur jag uttrycker mig, när jag försöker tala med en lugn röst istället för den grälsura rösten. Jag kommer ingen vart. Han uppfattar allt som en massa krav och gnäll från min sida oavsett vad.

Och sen hans sätt att, oavsett vad det gäller, i princip alltid säga ett blankt nej på ett, som jag uppfattar det tjurigt sätt. Han har ett behov av att processa det som frågan gäller och så kan han komma tillbaka till mig och säga att han håller med om att vi borde... vad det nu är. Men då har jag surnat till över hans tjurighet så då har jag ingen lust längre. Hans pappa är likadan, svärmor sa en gång att "han kan aldrig bestämma något rakt av utan måste fundera ett tag först". Och, visst, jag köper det. Jag fattar att det är så han/de är.

Jag har under under den senaste tiden verkligen försökt pränta in i mig själv att "jag kan inte ändra på någon annan, jag kan bara ändra på mig själv, jag kan ändra hur jag uppfattar någon annans beteende men jag kan inte ändra på personen ifråga". Och frågan jag måste ställa mig då är: "kan jag leva med att han gör så, kan jag ändra min inställning till det?". Min inställning är att om man inte kan besluta sig på en gång så säger man på ett normalt trevligt sätt exempelvis att "jag måste fundera lite på det, kan vi prata sedan" alternativt om man är mitt uppe i något kan man säga att "jag måste koncentrera mig lite på det här" i en normal samtalston. Vad som helst, men man fräser inte ett surt nej.

Jag läser en bok nu som heter Mats & Anna bor inte här längre, en fortsättning på Ur vulkanens mun av Helena Zweigbergk och jag känner igen mig så väl i, framför allt den sistnämnda. Mats i boken verkar bete sig på samma sätt som min man. Andra boken handlar om livet efter skilsmässan och jag slås av hur bra Mats i boken ändå är, han tänker och känner en massa saker men det kom liksom inte fram till hans Anna. Jag blir lite ledsen när jag tänker på hur något bra kan bli så dåligt. Tror till och med jag sagt det hemma någon gång: vi är ju bra och trevliga personer båda två, varför har vi det inte bättre?

Hoppsan, blev långt detta. Ibland är det skönt att få ur sig tankarna.