Senaste kommentarerna i forumet

blir det nu i 10 dagar. ska till fjällen o fajtas mot myggen.
Mår bra i nykterheten o nu ska jag iväg å andas fjälluft å lyssna på porlande bäckar.
Blir väl inget högsommarväder som idag, men det passar mig fint. Svettas idag, och unnar samtidigt traktens barn sina glada stunder i sina små pooler.

M

för ditt svar! Det känns så himla skönt att någon varit med ett tag här liksom bekräftar att: Ja, så här kan det vara!

Apropå träning förresten: Faktum är att det är en av de saker som hjälper mot sug bäst för mej och den enda grej jag kan få ett härligt rus av. Skillnaden med det ruset är att det lämnar en glad och kristallklr i knoppen istället :) Fattar inte varför jag ofta väljer alkohol istället. Så skönt det vore att kunna springa helgen också!

Har tänkt på det där, hur social medier som FB, instagram och så "hjälper" mej att rättfärdiga mitt drickande. Jag ser vinglas och tänker: "Men den och den dricker ju idag och de verkar ju vara så fräscha och ha så ordnade liv" Jo, ja, men de kanske inte kan dricka nästan en halv box på en fredag (eller så kan de det och har också problem). På något sätt inser jag att jag ändå tänkt på alkoholister som att de är lite urspårade i livet men väldigt många här har ju väldigt ordnade liv, utåt sett i alla fall.

Detta kanske är taskigt men om en tänker på att bakom något av de där immiga glasen som åker förbi i flödet så finns det med all säkerhet någon som är som jag. Det hjälper lite faktiskt :)

...semestern har börjat och det verkar vara party över hela stan! Shit vad det suger! Akoholsuger alltså. I mig.
Får bli en tur till butiken och handla a-fritt till kvällen.

Nu fylls hela Facebookflödet av vinglas i sommarsolen och jag känner mig så avundsjuk på att alla kan hantera och njuta av alkohol utom jag.
Min träningshysteri som jag hade planerat går inte så bra heller, det är alldeles för varmt för att springa och jag kan ju inte åka till gymmet en så här fin dag!
Nu, ner till sjön med kidsen och svalka oss lite.

Hur gör man med barnen när man lämnar sin partner som dricker för mycket? I vårt fall skulle det vara självklart att vi tog varannan vecka. Men jag vill ju inte att barnen ska vara utan någon nykter vuxen. ..och en hel vecka stöten. Det måste väl vara ännu värre för dem, eller? Då skulle def. deras tillvaro bli trasig. Trasigare än den är nu. Risken finns ju att drickandet eskalerar i den vevan (en ursäkt att dricka). Hur har det fungerat för andra som faktiskt lämnat? Problemet borde ju finnas även om maken har barnen bara varannan helg.
Ursäkta om jag snor din tråd Emela. Men jag tänker att du också funderat på det.

Vad skönt att du inte bara fortsätter, låter det snurra vidare för att sedan "vakna upp" i slutet av sommaren och ha befunnit dig i alkoholkarusellen dag efter dag.
Det blir så och är så för så många som vi alla vet...
Du är inte värd ångest, trötthet och bakfylla du är värd skratt, harmoni och ro.
Jo! Jag höll i Steglitsan (pocket) igår i bokhandeln men valde del två i serien om Maj...
Tänkte hur som helst såklart på dig då iaf.

<3

Hej Soff, jag såg ditt inlägg på min sida. Tänkte att jag kommer till dig och svarar. Välkommen som sagt, jag förstår precis hur det är i början här när man bara läser och läser och skriver. Man suger åt sig ALLT. Jag tror att det är helt logiskt. Det är klart man vill prata och dela erfarenheter med likasinnade när man fattat ett så stort beslut. Men det är inte så många som man kan prata sig till leda om det med.

Jag tänkte på det som du skrev om gällande pirret som man vill känna utan alkohol. Det gjorde jag! Fast kanske inte direkt men ett par veckor in i nykterheten så kände jag en så enorm tacksamhet. Nästan så att jag fick ont i huvet över allt jag tänkte på som jag var tacksam över. Middagar med vänner mindes jag med värme eftersom jag tycket att de var mer äkta än det varit på flera flera år (det lägger sig dock).

Sen har vi ilskan, läste att du redan känt av den. Ho ho jaja, den är vi flera som åkt på. Det finns lite historier här och där här på forumet när vissa av oss ilsknat till på personer som fått åka på det. Ibland kanske lite oprovocerat....vissel... Det hör till! Det händer massvis i psyket, både genom att kroppen inte fattar att det inte kommer alkohol men sen också för att man börjar reflektera över hur saker och ting kommit att bli de senaste åren.

Ser så fram emot att följa din resa och du, släng gärna in lite träningsinspo. Det skulle säkert fler med mig härinne behöva ;)

/SL

Är också ny här. Och känner igen en del. Inser att jag är tacksam för att min man insett problemet åtminstone. Det är ju också en milstolpe. Samtidigt kryper ovissheten. tänk om han bara säger så. tänk om han inte klarar det. tänk om.. tänk om..
Jag har missat alla min mans gömmor i 5 års tid! (Hur korkad är man inte då?). Nu är jag livrädd för att missa någon. Tror faktiskt inte att jag kan hitta alla ställen han skulle kunna gömma något. Lösningen är kanske att bränna ner förrådet (fullt och svårt att ta sig fram.)

Iallafall. Det jag tänkte svara dig på är att jag också kämpar med det där om vad folk ska säga, när man är "fina familjen". Ingen skulle tro att detta hänt oss. Jag tror det knappt själv heller. Och barnen har inget märkt. eller har de det ändå? (det har druckits mest när de lagt sig.) Han har ju varit tröttare än annars. Tror jag... Vet inget alls längre.

Att bry sig om vad andra ska säga, det låter ju så ytligt, men visst är det en parameter. Vi har inte ett jätterikt socialt liv, och jag skulle ibland vilja ha ett större. Vi har oftast bara inte tid och ork. Men när vi träffar ett annat par, typ grillkväll, så dricks det oftast ett par glas vin. Min man har inte blivit speciellt full eller så, ohc inte druckit (verkat dricka?) mer än någon annan. Nu ska han alltså hävda att han inget vill ha. För dealen är att han ska sluta helt.

Att tala om att man är alkoholist är inte något enkelt. Det finns inga misstankar ute i vänkretsen, vad vi vet heller. Han har ju aldrig blivit full, eller plockat fram flaskan vid fel tillfälle. Det har varit ett smygdrickande när han är ensam. Jag tror att det kommer att bli konstig stämning när han tackar nej till ett glas vin. Alla kommer att stå där med sina glas och känna sig "dumma" om vi säger som det är. Jag tror folk drar sig undan, vi kommer inte att bli bjudna igen, om vi har något så pinsamt som en alkoholmissbruk i bagaget. Alla får liksom kollektivt dåligt samvete för sitt glas vin, om alkoholmissbruk finns i rummet. Fan. Jag antar att jag skäms. att mannen skäms. Och samtidigt skäms jag för att jag skäms. Han kommer att komma med ursäkter för att inte dricka. Och sedan kommer det att trugas, och skit också, hjärtat kommer att hoppa ur bröstet på mig. Alltså: Jag kommer inte att sprida vetskapen i vänskapskretsen, men anledningen till det är att maken erkänt problemet och lovat sluta dricka helt, dvs. just nu har han ställt båten med fören i rätt kurs. Däremot är jag på väg att berätta för ett par goda vänner nästa vecka. Och jag tänker prata med er här. Någonsorts ankare måste upprättas, tänker jag. Ifall det här går åt helvete, så behöver jag hålla mig på rätt köl.

KÄnner också igen mig i tankarna kring din familj. Alla tror också att vi är så "rediga". Folk ler över att barnen är så fina och välartat väluppfostrade. "så goa" kan de ju bara ha blivit under lyckliga hemförhållanden, eller hur? Vi är ett sånt team. Och hur engagerade vi föräldrar är, vi har def. läst rätt böcker innan vi skaffade barn.
Och jag vill gärna ha kvar den självbilden. Om jag separerar så finns det ju ännu mindre chans att få det som jag vill ha det. så länge man är ihop så finns ju alltid chansen att han blir nykter och det blir så där bra som det var tänkt. Just nu är det ju nyktert här, så jag hoppas på det. Hur mycket märker barnen nu, tror du? (frågan berättigar kanske egen tråd) Hur mycket märker de av bråk och sådant? Sånt måste ju också tas med i beräkningen, tänker jag.
Sköt om dig. Livet är en käftsmäll ibland.

Ja lagom till att jag kom hem igår så satte jag ner foten och sa SL- sluta mjäka dig. Gjort är gjort och att jag drack var ett beslut som fattat. Nu får jag se framåt och fundera kring ditten och datten men sluta gå runt och tycka synd om sig själv för att man tog ett aktivt beslut att ge sig hän. För till syvende och sist är det helt och hållet mitt eget ansvar.

Det värsta med festkvällen? Baksmällan och den lite molnande ångesten. Och tröttheten. Var trött som bara den också i morse. Fy fan vad ovärt. Jag värdesätter att kunna gå upp på morgonen och känna mig fräsch - det har jag gjort varje dag i åtta månader fram tills igår. Någonstan inom mig så har jag kommit till att anse att jag är värd bättre än att ha huvudvärk och ångest pga. alkohol.

Snart vankas det bröllop. Jag kommer köra på taktiken jag haft tidigare. Jag smuttar. Det har inte varit ett bekymmer tidigare och den taktiken har visat sig fungera alldeles utmärkt. Jag får inte i mig tillräckligt mycket för att få något sug. Eller är det att jag smuttat som lett till att jag i onsdags lättade på spelreglerna? Jag har fortfarande en hel del att bearbeta inser jag :). Men den största insikten av dem alla: Jag måste vara försiktig.

Hej,
uhh, vilken historia. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig, men tycker du förtjänar ett svar. Jag är själv ny i det här gemet och vilsen. Tänker på mina egna döttrar och hur de nog fortfarande tror att jag är en sån där stark supermamma (de har aldrig sett sin pappa full. De vet inte.) Och jag tänker att du fått bli stor och livserfaren så tidigt. Du låter så vuxen och förståndig, stark. Kompetent nog att ta hand om dig själv och tyvärr tar du hand om din mamma och din styvfar också. Jag förstår om du inte känner dig stark. Men människor som är starkakänner sig sällan starka. När styrka testas så spränger det i musklerna, om du förstår.
Jag hör hur du tar ett ansvar för din mamma och din styvfar, som du inte skulle behöva ta. Att försöka få honom i säng etc. Behöva stå ut med att han är stygg mot din mamma, som du älskar och vill skydda. Det är ju inte ditt jobb. Det är han som väljer att dricka. Det är din mamma som fortsätter välja honom precis som han är. Ändå bor du ju där. lever i det. Oroar dig. Försöker vaddera och plåstra om. Du borde inte behöva oroa dig för sådan här. Du borde få lov att oroa dig för killar, skolan och framtiden. Det skulle räckt full gott i din ålder.

På den goda sidan: Du har sett vad alkohol kan göra med en människa, och med en kärlekshistoria. Det kanske kan ge dig visst skydd när du blir vuxen och själv ska bilda familj. Eller så inte. Shit. Jag trodde jag valt en man med sund relation till alkohol, and look where it got me! Jag har varit med om ett och annat tidigare, men jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig med en alkoholiserad man.

Nå. Du kommer inte kunna ändra något för din styvfar och din medberoende mamma. Hon kommer inte att åka till Auswitz för din skull. tyvärr är hon inte starkare än så. Just nu. Jag förstår om du uppfattar det som ett svek mot dig, i sig. Men tyvärr är inte vuxna människor heller bättre än så. Ibland är vi starka och ibland svaga.Och du kommer inte att kunna göra henne starkare heller. Inte förrän hon själv pallar bli starkare. då kanske plötsligt hon skulle åka med dig. Allt du kan göra är att vara där då. Tills dess, försök, snälla du, lilla tjej, att inte bära för mycket.
Jag tycker du tänker helt rätt i att du kan flytta därifrån när du blir äldre. Det kan hända att ditt ansvarskännande kommer emellan, att du nästan inte vågar när det är dags, för att du inte vill lämna dem i sin misär. Men det måste du ändå. Se till att få ett liv där du kan lägga din energi på mer konstruktiva saker än att oroa dig för vilket humör din styvfar kommer att vara på idag. Du kan fortfarande träffa din mamma, och din styvfar om du vill, när du flyttat. Men på lagom avstånd. Men livet kommer att vara ljusare. Och kanske kommer din mamma till dig och andas ut mellan varven. (Eller ser hur bra du klarar dig, och klarar då att uppbåda styrkan att själv stå på egna ben. ...Se där, plötsligt blir du den goda förebilden för din mamma, trots att det borde varit tvärt om.)

Jag håller med. Jag vågar inte säga hur länge jag ska vara alkoholfri men iallafall tills jag inte känner av det här suget längre. Om jag inte klarar att avstå självständigt ska jag gå direkt till ett AA-möte (om det ens finns i verkligheten) för jag känner att jag måste ta mig ur det här beroendet nu.

Jag har tidigare träffat patienter med grav abstinens och kramper när jag jobbat som sjuksköterska , men trots att jag druckit regelbundet trodde jag inte att jag skulle känna av abstinens, så det är egentligen först nu jag inser att jag är alkoholist.

Jag tror på dig och jag tror du gör det enda rätta. Dags för en nystart, låt framtiden bli som den bli, men ställ de krav du behöver på dig själv och på din omgivning. Välmående, kärlek och hälsa i fokus!

Att höra av din Konstnären. Ja, så då blir det gemensam flytt. Du har ju sagt att det inte är lätt med bostäder i din stad, så jag hoppas att bytet ändå blir bra, och till något bättre. Kan kanske vara bra med ett "tapetbyte" och en ny miljö. Även om jag själv har en fantastiskt, så har jag funderat på att göra något annat, kanske på någon ny plats ett tag. Funderade även i början på nykterheten på det, men då kändes det lite som flykt från verkligheten.
Nu är det så sakta en ny verklighet, och den behöver kanske en nytändning, även för mig?!

Hoppas du får en härlig sommar. Kanske blir det lite mer i stugan i år? Ta vara på dig och Gagarin!

//PP

Ja jag går in i nytt, igen. Har bara bott m honom i ett år. Satsade allt, sålde min bostad, gjorde mig av m alla möbler, bytte jobb. Och nu tillbaka igen, till dyrare bostad men bättre jobb! Jag tänker att allt har en mening. Och att man lär sig massor på vägen. Barnens mående går först, och de har haft det tufft detta året. Jag också. Detta beslut är rätt. Så får jag också större möjlighet att hitta den jag verkligen är, utan alkohol ( eller andra bedövningsmedel, tex mat/ godis etc). Så får vi se hur resten blir. Dagtid o nykter är han min bästa vän o någon jag verkligen trivs med. Efter första glaset vin vet jag att han snart sover...så jäkla trist. Men det är ju bara på kvällarna kunde varit värre antar jag...

Ett tag har jag trott att jag bara blir effektiv när jag dricker, får saker gjorda, i alla fall på ett bättre vis. Men sen slår det mej att jag druckit för mycket i säkert 10 år, herregud, jag är ändå relativt ung. Men hur ska jag liksom kunna veta hur jag egentligen är då?

I mitt huvud har det sett ut ungefär så här: Men jag dricker ju bara på helgerna, klart det inte påverkar mej i veckorna. Men det är ju KLART det gör! Min hjärns längtar ju efter den där alkoholen i veckorna och ingen är gladare än jag om det är någon högtid så att jag får dricka mitt i veckan också.

Vill veta vem människan under allt är!

Jag tror du har helt rätt, man "förstör och förlänger" om man försöker vara måttlig, jag känner väldigt starkt just nu att bara skippa all alkohol för evigt. typ. Men jag tror det är extremt viktigt att om man inte gör det, eller "misslyckas" på grund av sig själv - eller andra - absolut inte klankar ner på sig, mest för att gör man det så kommer man in i fel spiral, samma spiral som drog en till botten.

Phuuu.
Tur att jag är ledig och har fastnat i Kristina Sandbergs böcker om Maj.
Hennes man har ju dessutom ALKOHOLPROBLEM.

Såg en hälsning från dig hos mig som var skriven i början av juni och vill skicka ett litet vykort från mitt sommar Sverige och det är det vykortet du nu läser.
Det går bra för mig kan man säga och då förstår du nog hur jag menar.
Jag dricker inte och vill inte dricka.
Livet är som fest och baksmällor även utan alkohol, hahaha....he.

Nu ska jag fylla på mitt kaffe och fortsätta läsa om Maj.
Jag har inte badat en enda gång denna sommar och tror inte jag kommer göra det heller.
Längtar efter augusti och kräftor.
Borde Carpe Diem.

Gillar dig!

Vilken skön känsla, låter som en blandning av lycka, tillförsikt och balans!!

Vad härligt!

Jag har också en del såna där punkter med alkohol inplanerade i sommar som jag inte riktigt vet hur jag ska göra med?
Först tänkte jag att jag kan dricka lite bara på dem eftersom jag dricker måttligt tillsammans med andra. Men nu har jag läst så mycket här, så många saker klickar i mej och jag vill veta vem hon som är jag är under den där mmisshandlade, dövade hjärnan. Känns som om jag förstör och förlänger om jag dricker ens lite.

alltså ... jag menade... om jag håller fredagen utan alkohol kommer detta bli första vardagsveckan (drack sista i lördags för snart en vecka sen) som jag varit utan alkohol.

utan öl på säkert 4 månader!

Ska hålla mig sysselsatt och dricka mycket vatten och annat gott, för detta väder lockar till Cider... Men nä! glöm det draken!

... men förr eller senare går det käpprätt åt...

Du kan hota, be, skälla, gråta, skrika, prata, förklara, kontrollera, men om han inte själv bestämmer sig för att sluta dricka så spelar det ingen roll - det enda som händer är att du nog blir ledsen, besviken, bitter, arg, knäckt...

Sluta dölj och försvara och förklara, om du kan! Att prata och vara öppen gjorde att jag överlevde - när jag pratade och berättade på och stod för mitt liv som det var så hörde jag själv och kände att det var inte så jag ville leva. Jag älskade det goda och fina i min exman, men till slut hade det ätits upp av alla brutna löften, allt svek osv, och det enda jag ångrade var att jag inte gått tidigare...

Dags att resa på sin morgontrötta lekamen. Har känt mig så seg de senaste dagarna. Är väl gnisslet med dottern som sätter sig i kroppen också. Har väl aldrig tillhört dom morgonpiggas skara men har hoppats att det med stigande ålder skulle behövas mindre sömn. Icke i mitt fall. Jag är lika trött ändå. Sen har sömnen alltid varit en tillflykt ( ja, förutom vinet då) när tillvaron varit tung. Och nu är det uppförsbacke. Rise and Shine , FM. Det går nog det här med.

Jag uppfattar det som att barnen inte är speciellt gamla? Vad händer om de är ensamma en dag med någon som inte går att väcka? Vad händer om de blir sjuka när han är full? Vad händer om de skadar sig när han inte kan hjälpa dem? Vågar du lämna barnen med någon som kanske inte tar hand om dem?
Jag menar inte att låta kall och hård, men du kan ta mycket (och knäckas på kuppen) men hur mycket klarar barnen?
Om du inte kan lämna för din egen skull så måste du tänka på barnen!! För en alkoholist finns två vägar: antingen så slutar han dricka, eller så eskalerar det. Om det eskalerar så kan det ta en månad, ett år, 20 år... men det blir bara värre och värre, om han inte slutar dricka.
Du kan inte tjata/tvinga/böna och be och få honom att sluta - han måste välja det själv! Och då behöver du stå upp för dina hot - han vet idag att du inte lämnar, han har hört det så många gånger...
Jag vet att det är lätt att stå utanför och ge massa råd, men de är sååå svåra att genomföra när man är mitt i det. Jag dömer dig inte, gör dom känns rätt för dig, men försök hitta magkänslan, börja berätta för en vän eller någon utomstående!! att prata underlättar!