Senaste kommentarerna i forumet

Märkligt att ha en blogg ska jag säga dig. Har ju ingen aning om nån ser vad jag "gör" där och det passar mig - känslan av att ingen-hela världen-någon ser <3

Pip-Pip

Jodå, dom låg snyggt och prydligt i sin burk som rullat in under nattduksbordet. Har kvar den än. Oöppnad.

Det är som just nu. Just nu är jag hemma och skulle kunna sätta upp mina nyinköpta höstgardiner i vardagsrummet. Men ilskan lurar och händer bara minsta lilla jag inte räknat med (eller nåt jag faktiskt räknat med) vet jag att strykjärnet som nu fungerar likväl skulle kunna bli ett dysfunktionellt fungerande strykjärn under dagen. Gardinerna skulle kunna paja, för det har gardiner i det här hushållet gjort förr, jag skulle kunna få nya klösmärken på låren eftersom jag tenderar att köra in naglarna på mig själv för att kanske rädda nån annan pryl i stället... Ja, så ser det ut.

... ilska. Alla dessa utbrott håller på att äta upp mig inifrån och ut och sen in igen. Det är så småsmåsmå struntsmå bagateller som kan bana vägen för ett utbrott och när utbrottet sker blir jag en arg och förtvivlad liten flicka som stampar, skriker, river och slår (när jag väl är hemma - aldrig utanför hemmet). Om jag skulle låta alla saker jag slagit eller slitit sönder här hemma paradera på gräsmattan så skulle någon tiggare bara kunna slå upp fyra väggar och ett tak och flytta in i ett fullt möblerat hus.

Ilskan är på stand-by, känns det som, mest hela tiden och två gånger i månaden blir det extra jävligt. Då borde jag inte ens kliva upp om morgnarna. Dagen är liksom körd.

För en tid sen var jag i kontakt med psyket för att få hjälp med det här. Testade olika mediciner tills en överläkare med sin "fingertoppskänsla" bestämde att det var adhd jag led av. Åt Concerta ett tag och var så angelägen om att dom skulle hjälpa att jag inbillade med att det var det dom faktiskt gjorde. Men. Kroppen blev enormt stressad av det här preparatet och jag åkte upp i blodtryck, fick stickningar i bröstet och dessutom kunde jag inte förlika mig med dom här urinproven man skulle lämna för att visa att man var ren för övrigt. Jag fick nog den gången jag alldeles glömt bort att jag hämtat ut medicinen och i stället ringde psyket för att få nytt recept. "Men du har kanske tagit nån extra", säger receptionisten till slut när jag försöker förstå hur dom tycker att jag borde ha tabletter kvar hemma. Då la jag ner allt vad Concerta hette, insomningstabletterna likaså och p-pillren. Det där var en sån satans sak att säga att jag beslutade mig för att inte mer ha med psykvården att göra. Men så skönt det skulle vara att bara ta en tablett och så vips! är ilskan väck. Som att bli av med hösnuva, bara sådär...

Åhhh LC, jag kan verkligen känna igen mig i din ilska och maktlöshet! Och känslan av tomhet och likgiltighet inför din man när han dricker. Känner igen mig alltför väl... Det löser dessvärre inte dina problem, men du ska veta att du är inte ensam! Tyvärr! :-( Håller med de andra kloka själarna här att det är bra och nyttigt att hänga med här och läsa i alla trådar. Bra att du pratat med din man, hjälper inte någon av er att tiga. Jag har själv problem att prata med min man, men har gjort det nu vid några tillfällen. Även om det inte hjälper, dvs även om han inte ändrar sig, så tycker jag att det i alla fall känns bättre när man berättat vad man tycker och känner. Då känner man i alla fall att man varit ärlig och försökt på det sätt man kan att förändra situationen. För det ända du kan göra är ju att berätta hur du (och barnen) påverkas, sen är det ju upp till honom att göra en förändring om han vill.... Jag har själv sagt att jag kräver att han söker hjälp för att jag inte vill leva så här längre, för att jag snart inte orkar mer.....dessvärre har ingen förändring skett....så jag borde lämna nu.... Men jag lever på hoppet, och på när han är normal och inte dricker (för det gör han inte hela tiden) då tänker jag att nu är det nog lungt, det löser sig.... men tyvärr blir jag ständigt besviken... Så förtroendet är ju som bortblåst, och hur ska man få liv i det....? Inte mycket till hjälp detta LC, men som sagt du är inte ensam, tänker på dig! Styrkekramar!

Med trött och uppgiven man som är fast i sitt problem med bilen som aldrig blir fixad.Jag känner igen känslan av att inte komma vidare,men han har en förmåga att blåsa upp det till så stora proportioner och allt kretsar kring det som en sorts tvångstanke.
En pyttemisstanke fanns också om enstaka slurk starka drycker.Men jag hade fel i Lördags och kan ha haft fel igår också.Inte lika glad igår kväll när jag gick och la mig som i söndags.Men nu ska jag lägga locket på några dagar och ägna mig åt mig och mitt.Jag har läst lite i trådar här och ser hur vanligt problemet med depression och utmattningssyndrom är och att lösningen ofta är självmedicinering med alkohol.Mycket lyckat,men kanske förståeligt.

för 20 år sedan då jag separerade från barnens far hade jag ibland stora dilemman.Han var så urdjävlig mot mig.Men mot barnen var han faktiskt fin,älskande och närvarande.Däremot kunde han inte sköta det praktiska som mat tvätt och liknande.Mot mig fortsatte han att vara jättetrist i flera år efteråt.Jag var många gånger nära att ansöka om enskild vårdnad men något stoppade mig ändå.Nu idag så är jag glad över det då vi har ett delat ansvar och glädje och allt annat i livet har normaliserats och vi har hitat varsitt nytt liv att leva.Jag visste ju nånstans hela tiden att mina barn inte for illa även om jag själv gjorde det.Men om du vet att de far illa genom att han manipulerar och styr dom och får dom att känna sig värdelösa så gör du ju rätt som driver igenom enskild vårdnad.Om du ser att allt förändras till det bättre och att han vaknar till och blir en mer känslomässigt korrekt pappa så kan du ju alltid häva den enskilda vårdnaden.

Gör jag rätt? Eller bör jag ge upp min stämningsansökan om vårdnaden för barnen?

Barnen undrar varför jag inte vill att de ska få vara hos pappa, "för det har pappa sagt"... Och de vill ju, inte minst eftersom de får så mycket saker - och, som min samtalskontakt säger, barn kommer alltid att älska sina föräldrar; ett barn som blir kränkt slutar inte heller älska sina föräldrar utan får "bara" dålig självkänsla... Och i utredningen fick jag frågan om vad jag gör om jag får vårdnaden och pappan vänder barnen emot mig så att de tycker att jag tagit pappa ifrån dem - jag svarade lite svamlande att jag inte vet riktigt, men att jag hoppas att vi kan prata om det osv... Då upprepade de frågan och sa att "hoppas" kommer inte lösa något, så vad skulle jag göra och poängterade att det inte finns något rätt eller fel svar. Jag svarade då att även om det inte finns något rätt svar så vet jag inte, men jag sa att "även om jag inte vet svaret på det så kan jag ju inte låta det stoppa mig i tvisten när jag faktiskt inte tror att barnen har det riktigt bra dom det är. Fel svar? Rätt?
Men efteråt tänkte jag att jag har ju löst så mycket annat, så jag måste ju tro att hamnar vi i den situationen så får jag helt enkelt jobba på en lösning med det också?!

Jag svajar ibland, för jag tänker att många saker blivit bättre, men jag har ju någonstans magkänslan att barnen blir lite manipulerade, lite förtryckta, lite för "formade", ja, de blir lite stöpta i rätt form för att de ska passa in i pappas liv, och självklart ska man fostra, hjälpa och uppfostra sina barn, men i mina ögon ska man inte rätta barnen så att de säger rätt saker, att de anpassar sig för att hålla pappa nöjd, säger rätt saker, är tacksam på rätt sätt osv osv osv. Jag fick frågan om jag blandar in mina upplevelser, men att pappan kanske faktiskt inte behandlar barnen så, men jag har ju tusen exempel på när han upprepar samma typ av saker mot barnen som han gjort mot mig...?!
Och ibland tänker jag att jag kanske bara är egoistisk, som exet säger, vill jag bara ha barnen för att jag inte klarar mig utan dem?? Men så tänker jag ett varv till - jag älskar barnen och vill självklart vara medlem hela tiden, MEN jag har också ett härligt liv när jag. Inte har barnen hos mig, när jag kan träffa vänner på ett helt annat sätt, gå och träna, slappa osv, och så känner jag ju att det handlar inte om något annat än att jag vill inte att mina barn ska behöv utsättas för alla de manipulationer och elakheter, förvrängningar och konstigheter som exet använder sig av. Men jag tror ändå att det är viktigt att de träffar honom så att de lär kännahonom och kanske en dag själva inser...?!

Åh, ge mig svaret...?!

Jag har äntligen vaknat utvilad. Första morgonen på flera månader. Strax innan klockan ringde och med energi att gå upp! Satte till och med på Nyhetsmorgon. Då är det dags att snabbt som sjutton att analysera varför det blev så idag och inte igår. Jag gick inte och lade mig heller överdrivet tidig. jag satte helt enkelt väckarklockan på en realistisk tid. Jag brukar oftast sätta den orealistiskt tidigt föra tt jag tror att jag ska gå till kontoret innan alla andra för att jobba undan men det gör jag sällan eftersom jag är så trött när jag vaknar och därmed snoozar jag i en evighet. Idag ställde jag klockan på en mer human tid och voilà! Jag vaknade innan väckarklockan OCH GICK UPP! Satte till och med Nyhetsmorgon det har jag aldrig ro till annars eftersom när jag väl går upp så är det ett kaos och stress utan dess like eftersom jag dragit mig så länge i sängen.

Hoppas det håller i sig nu, en gång är ingen gång- två ggr är en vana.

Min magkänsla sa mig detta tyvärr. Ja kanske inte magkänslan enbart, utan erfarenhet. Att försöka håna eller på något sätt jaga en missbrukare om eventuellt drickande ger ingen effekt. Nu menar jag inte att man ska strunta i det men det tar en del energi och ger bråk. Din kille måste själv ta hjälp. Kanske skulle ett möte på aa vara något. Nu ligger han säkerligen i förnekelsefasen men fråga.

Känns lite jobbigt konstigt nog att få bekräftat här att jag har problem men samtidigt bra. Jag pratade med en kompis för en tid sen men hon tyckte inte jag var beroende, hon sa bara "håll upp ett tag bara det fixar du". "Ja klart jag gör" sa jag men det gick ju inte. Sen sa jag inget mer till henne om det. Inte så att hon gjorde fel, jag vet inte heller vad som är rätt att säga i en sån situation. När jag för första gången sa till min man att jag tyckte jag drack för mycket höll han med och sen kastade storögda blickar på mig när jag tog ett glas vin. Jag blev stressad och sur och sa " jag måste väl inte sluta tvärt här och nu eller?" Men hans reaktion var riktigt bra för jag insåg då ännu mer hur fast jag är i vindrickandet.

Tack snälla ni för varmt välkomnande! Om jag inte är här en tid framöver har jag fallit tillbaka men jag ska försöka göra det till en sak att rapportera dag för dag hur det går. Som en del på att göra-listan i projektet Sluta dricka vin till vardags.
Jo, jag såg förresten en kommentar om att jag borde sluta helt. Det borde jag säkert men den tanken känns främmande och deppig just nu...

som Vilse i pannkakan skriver - så är det. Våra historier är olika men ändå desamma. Mönstret och kärnan i både missbruket och medberoendet är detsamma oberoende av den yttre ramen. De allra flesta jag har mött här och på Alanon har gått igenom det Vip beskriver - och trott att man är ensam om att gömma, märka flaskor, väga boxar på digitalvåg... uppmuntra, stöda, tjata, hota, böna och be. Och ja, att få dela missbrukarnas berättelser gör att bilden klarnar än mer. Att ta till sig det här är, för de allra flesta, en lång och smärtsam resa. Samtidigt en enorm befrielse i insikten att jag inte är ensam. Fortsätt skriva och fortsätt läsa här, forumen är en guldgruva av insikter och möjligheter.
Läs Vip`s avslutande rader många gånger: tala om dig själv (inte om hur han är/borde vara), tala om vad du ser och hör, vilka känslor det väcker i dig, vad du behöver för att må bra och vad du önskar - hur du vill leva ditt liv. Och gör det när han är nykter! Kram / mt

... alla glada och uppmuntrande tillrop! Blir så smältvarm i magen när jag läser det ni skrivit!

(Ebb, jag har läst varje inlägg i din blogg och säger "pip", fast här inne i stället.)

Tisdagskram till er alla.

/L

Senaste 3-4 nätterna har jag brottats med jobbiga återkommande drömmar.
Drömmer om en gammal tonårskärlek som jag troligen aldrig kom över ordentligt.
Var så otroligt kär, vi var unga hon 15 och jag 19, och jag kunde aldig låta bli att ta på henne.
Strök mina fingrar genom hennes hår, ovansidan på mina fingrar smekte hennes persikomjuka kinder, hela tiden...
Hursomhelst, jag fattar i drömmen att det är en svunnen tid, den kan aldrig återkomma igen.
Men ändå återupplever jag den gång på gång, samma behagliga känsla...
Men till slut börjar det bli jobbigt, det blir tjatigt och drömmarna verkar ha hakat upp sig.
Fattar inte riktigt vad hjärnan försöker bearbeta åt mig, det är liksom helt passe'.
Nu är klockan halvfyra på natten och jag vågar inte somna om för jag vet vad det bjuds på i mina drömmar.
Har sparkat runt bland täcken och kuddar sedan klockan två...svettigt.
Vågar inte berätta om mina drömmar för frugan, hon har har lätt för att bli sotis på gamla flammor,
Hon kan inte backa tillbaka i tiden och påverka mina känslor.

Har idag drömobjektet som vän på fejjan, tiden har tagit ut sin rätt och hon är absolut inte lika vacker som då.
Så det finns ingenting att längta bort till, ingen avund eller vill vara någon annanstans, egentligen...

Men varför drabbas jag av dessa återkommande drömmar just nu?
Det slog mig hur minnena slåss om sitt utrymme i mitt medvetande...
Naturligtvis, det är ubåtsjakten som drog igång allt detta...Va?
Förra gången för 35 år sedan när det begav sig låg jag i lumpen i Karlskrona, det var då U137 lade sig på skäret.
Helgpermissonerna drogs in i jakten på ryssen, han hindrade mig från att få träffa min dåvarande kärlek.

Och så fick jag ett ändå ett litet svar på varför det är som det är...
Tänk den som ändå förstod sig på hur våra tankar och drömmar fungerar i våran hjärna.
Suck, om tre timmar väcker larmet mig på mobilen, det här blev ingen utvilande sömn precis.
Tur att jag har Spotify som håller mig sällis i mina lurar...

Ibland är natten verkligen så låååång....

Berra

Det är superbra att du själv insett att du är i riskzonen
http://www.riskbruk.se/?id=27743

Din chans att lyckas mångdubblas med din härliga inställning.

Det är inte egoistiskt att låta någon annan ta ansvar för sina egna handlingar.

Åt helsike med grammen! Grattis till en helt fantastisk prestation. Kanske läge att läsa ditt första inlägg igen och se vilken fantastisk förändring du gjort! En månad när sjutton var du vit en hel månad sist?

Fick veta , att han har börjat med antabus.......måndag - fredag hos en läkare . Inget på helgerna.
Lättnad ......hoppas , att han fixar det .
Jag tänker vara här och inte där !!!!!!!!
Nu ska jag vara en egoist och låta honom ta ansvaret själv !!!!!!

Kul att du skaffat en egen tråd, hoppas den kommer vara lika mycket till glädje för dig min har varit för mig. Ser verkligen fram emot att följa med på din resa. All lycka till dig. Du kommer aldrig ångra att du fattat ditt beslut.

Hej Vanlig,

Var tog du vägen?

Hej och välkommen i klubben Jeans.

Här är du bland vänner. Ingen dömer, alla förstår och alla har varit med om det mesta...

Grattis till att du tagit tag i ditt liv och ditt drickande. Du har arbete framför dig, men tro mig, det kommer att vara värt det.

.

Härligt jobbat Lenan! Fantastic liksom! :-D

Du, jag gick inte ner ett gram heller. Kompenserade nog både omedvetet och medvetet med mat och godis och alkoholfri dricka... Men heller det - med tanke på alternativet. Allt har sin tid, eller hur ;-)

K R A M

Dina problem är inte det minsta svåra att greppa. Jag känner igen det du beskriver till 100%. Många andra här säkert likaså.

Välkommen en gång till.

Jag inser efter att ha läst mitt inlägg att mina problem kanske är svåra att greppa. Det handlar för mig inte om jag jag dricker för mycket vid ett tillfälle utan mängden tillfällen och min totala oförmåga att begränsa antalet tillfällen. Jag gör mig gärna en oerhörd massa besvär för att få dricka. Kan cykla hur långt som helst eller betala dyra taxiresor för att inte behöva köra. Jag har haft med mig vin och druckit ensam på hotellrum i jobbet. Har många gånger shottat i mig ett glasade vin när det är dags att gå. Har även shottat vin när mina barn haft barnkalas. Dricker mer än gärna i mitt eget sällskap. Jag känner att jag är jäkligt sunkig i mitt beteende när det gäller alkohol.

Några praktiska tips till.

Gör ett ordentligt avbrott. Om du bara försöker minska försvinner suget aldrig. Vi talar om månader, inte veckor.

Aldrig för trött, hungrig, eller törstig. Hunger och törst blandas väldigt lätt ihop med alkosug. Ät en frukt och ha ett glas av något a-fritt bredvid, då du lagar mat t.ex.

Starta en egen tråd här och skriv i den. Att skriva hjälper och så kan du lättare hålla reda på när någon svarar till dig.

Lycka till!