Senaste kommentarerna i forumet

Ångesten är värst.....

Har åerigen (har glömt för vilken gång i ordningen..) förstört precis ALLT!

Fattar inte hur det går till/vad son händer med mig....

Men när det är som Bäst...så är det som en manisk känsla kommer som jag inte kan hantera....jag förstör allt!!

Allt som byggts upp, raseras på en kort sekund...allt jag kämpar för allt jag kämpar EMOT

Allt bara sveper över mig..kan inte hitta vägen ut....

Skulle göra precis vad som helst för att slippa detta....och Ja

Jag är rädd.....rädd för ångesten som jag vet kommer.....i natt.

Du har fått mig att kämpa vidare Berra,,,,men snart vet jag inte....

Borde skriva så mycket mer...borde göra så mycket mer..men just nu??

Orkar inte mer...

/Mic

Hur är livet nu?

Saknar dig här.....jag har oftast inte behövt skriva..för du har varit som en megafon för mig med. Känt igen mig i det mesta du skrivit här.......

/Born to run

Tack m-m och konstnären, helgen har gått fint och jag har nästan inte tänkt på vin på hela helgen. Idag var det valpkurs och då hinner man inte tänka på något annat än att försöka få pli på vovven, som nu sover sött och är trött efter dagens träning. Nu är det en hel vecka utan vin eller annan alkohol och nu tror jag nog det ska gå fint framöver. Det är tredje veckan som jag får se upp igen, det är då det kan bli svårt igen. Men om jag är förberedd och läser och skriver här på forumet, så ska jag nog klara av det också. Skönt att ni hörde av er, då känns det verkligen som att man är omgärdad av vänner som varit med om detsamma och vet hur det kan vara. Tack för det!

Tack för din söndagshälsning. Visst är det fint att vi har varandra. Det har varit
min räddning plus min älskade hund. Jag har blivit beroende av bakelser nu men jag
håller vikten får ta tag i det vid ett senare tillfälle. Firade 5 månader förra veckan.
Och vad blev det, bakelse förstås. Nu är jag så glad att leva.
Ha en skön söndag
Kram
Konstnären

Ville bara säga hej. Hoppas allt bra med dig
Konstnären

Stort grattis till dina 4 månader. Jag firade 5 månader i tisdags och vad tror du det blev,
just det en bakelse. Strongt av dig med övernattning och allt med din alldeles egna lilla väska.
Jag känner inte heller något sug längre och gud vad skönt det är, FRIHET. Ja, jag tror ju inte
självkänslan stärks av alkohol precis, behöver bara gå till mig själv. Sakta men säkert kommer den.
Jag har nog aldrig tagit någon plats i sociala sammanhang, mellanbarn som jag är. Men nu jävlar tar
jag faktiskt plats. Hjälper min lillasyster att flytta nu och jag är värkbruten hela jag, men vad
gör det jag är ju nykter.
Håller med till 100 procent att mitt liv ska levas nykter, har blivit gladare och känner mig nästan
nyfrälst på det nya.
Nu promenad med hunden och titta på havet.
Ha en skön söndag
konstären

Hur går det med livet och alkoholen? Hoppas det är någorlunda med dig och att saker och ting reder upp sig på ett eller annat sätt. Nyktert då. Tänker på dig, har inte sett dig härinne på några dagar, har iofs inte varit så aktiv jag heller, men man håller lite koll på forumvännerna :)
/m

Vill bara titta in och kolla hur det är med dig. Hoppas att helgen har gått bra för dig,
/m

Och som vanligt numera en bra sådan...
I fredags firade jag 4 nyktra månader. Jag förundras över hur mycket som hänt på 4 månader och så annorlunda det blivit mot vad jag trodde. Jag trodde lite som några skrev i en annan tråd (Teaterapan och Sofie?) att man skulle missa allt det roliga och att det skulle vara en kamp hela tiden - eller något i den stilen. Det har nu visat sig att jag i själva verket INTE missar allt det roliga, utan tvärtom kan delta och vara med i det utan att fundera över om jag dricker för mycket, för fort, om jag babblar för mycket, om jag kommer vara bakis imorgon osv. Istället är jag mycket mer närvarande i det som händer, både på kvälls- och morgontid. Förhållandet med mannen har definitivt inte tagit skada av att vi båda är nyktra tillsammans (för det mesta, han dricker något glas ibland, och i sällskap med andra). Inga missförstånd pga att vi är trötta och druckit två glas vin för mycket.
Igår kväll var vi bortbjudna, med övernattning. Jag hade med mig en liten kasse med alkoholfritt rött vin, någon öl och cider, och det är just i det ögonblicket när jag tar fram den (lite ohyfsat kanske att ha med egen dricka, men det underlättar för alla inblandade), men sedan känns det precis som det gjort innan, i den positiva bemärkelsen. Sista gångerna det varit sådana här tillfällen har jag inte känt något sug efter vin alls. Tjoho, så skönt!

Det som är jobbigt nu är jobbet med mig själv. Går kvar hos min terapeut, och reder i detta med den dåliga självkänslan, som säkerligen har mkt stor betydelse för överkonsumtionen av alkohol. Det är jobbigt och som att peta i ett öppet sår, men jag hoppas att jag ska komma ur detta med en helare känsla av mig själv. Som jag skrivit innan så handlar det inte bara om att sluta med vinet, utan lika mycket att komma vidare starkare efter detta. Och det har jag trots allt stor förhoppning om att kunna göra.
Har inte ångrat en gång att jag fattade beslut om att göra ett uppehåll/sluta med alkoholen. Känner mig lite dum för att jag inte fattat att det skulle medföra så mycket positivt i livet som det gör. Låter det nyfrälst? Ja, men då bjuder jag på det, för det känns faktiskt himla bra just nu.

Ha en bra söndag alla ni därute!
/m

jag började skriva efter uppbrottet men tiden därefter var inte lätt - jag har efteråt insett att då levde min man verkligen med det som kallas "vita knogar", dvs en "påtvingad" nykterhet. Det var tidvis känsligt och tidvis bra. Efter drygt ett halvår kände jag en stor förändring som sen fortsatt tills han själv upplever ett avgörande personligt val 1.7.2012 - alltså ett och halvt år efter uppbrottet. Jag har skrivit här sen mars 2011 (jag lämnade 6.12.2010) här är länk till min tråd https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Jag har suddat en del men inte mycket.

Det du kan jobba med är dig själv, lätt att säga men ett oerhört förändringsarbete. Jag accepterade inget drickande alls efter två försök att dricka "två sociala glas vin" - det var vi de gångerna helt överens om. Han hade några återfall av det formatet att han drack några öl eller GT under några timmar och när jag upptäckte det sa jag ifrån och han slutade genast. Valborg 2012 drack han sig berusad och det blev inledningen till den faktiska vändpunkten då han valde själv. Det är svårt att förklara processen. Dock känns det när jag läser vad du skriver att jag har varit långt tydligare än du. Jag var helt beredd att lämna och det kan vara så att den egna inre känslan är av stor betydelse för vilken hållning man har och utstrålar.

Sök dig till Alanon, läs och skriv här för din egen skull, läs Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ och beställ gärna hennes självhjälpsmanual. Det är sätt att hjälpa dig själv och det är det du kan göra. Skapa dig också egna aktiviteter du mår bra av och rita in dem i kalendern så att det blir gjort.

Tålamod behövs men han vänder inte väg för att du tassar runt och förminskar ditt liv för att inte störa honom. Tålamodet ska du ha när han verkligen visar att han tänsker sluta dricka alkohol. Och i min värld betyder det ordagrant exakt det, sluta dricka alkohol. Att minska tror jag för min del inte på längre. Känn efter hur det är för dig.

Jag vill ännu tillägga att det är skrämmande hur alkoholen förändra en människa. Igår när vi hade en skitdag som vi redde upp sa han: "Jag är inte densamma som jag var för tre år sen." Det är sant men jag tycker att han idag är den man jag mötte och började älska - alkoholen hade en förödande inverkan på hela honom. Jag har sagt många gånger att jag vill leva med "den sanna xx - men inte den han blir när han dricker". Det ser jag ännu tydligare nu när jag verkligen upplever att han är sitt sanna jag.

Här en bra artikel om beroendets kraft; http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Styrkekramar / mt

Tack för ditt svar, mulletanten!
Jag förstår - teoretiskt - att man måste ha tålamod och att en förändring tar tid. Hur orkade du, finns det någon tråd från tiden innan vändpunkten då du packade ihop dina saker och gick iväg?
Din berättelse visar att det går att skapa ett nytt liv tillsammans då man har bestämt sig för att gå åt samma håll. Men det är så svårt att vänta och att vara pedagogisk på vägen.
Min man har ett fruktansvärt morgonhumör. Suckar och frustar varje morgon och ligger kvar i sängen så länge som möjligt, sen total tystnad tills tidningen är läst.
Jag trodde att det skulle bli bättre då alkoholintaget minskade, men nej. Blir så trött på att tassa runt och laga frukost så tyst som jag kan. Så våra lediga dagar tillsammans börjar sällan bra.
Han har en tid för samtal nästa vecka på en mottagning och jag hoppas så att det ska leda vidare. Risken är att det han hittar nya fel den här gången också.
Sen vill jag att vi båda ska få hjälp att tala om hur det har varit och hur vi vill ha det. Anklagelser och förebråelser funkar inte så bra men det går inte att dra ett streck över vad som har hänt och vad som har sagts under den tid alkoholen har styrt vårt liv.

Hoppas ambulansresan blev något av en ögonöppnare för honom.

En sak kommer jag att tänka på när jag läser detta. Missbrukare blir experter på att skylla ifrån sig och göra sig till offer. Vet inte om så är fallet här men låt honom inte "komma undan" med att skylla på att han kanske har adhd/add, inte har fått genomgå utredningen, skylla på psykvården etc. Oavsett han bedöms ha adhd eller inte så ligger ansvaret för att hålla sig nykter hos honom. En diagnos är inget som i sig gör någon skillnad, man vet ju med sig att man har problem oavsett man har det på papper eller inte. En utredning kan också ta väldigt lång tid, för mig tog det nästan ett år från dess jag fick remiss till jag fick diagnosen ADHD.

Vad händer då när man får diagnosen? Vissa upplever det som skönt att få en förklaringsmodell för varför man känt sig "annorlunda" och inte funkat "normalt". De allra flesta erbjuds läkemedel i form av amfetaminliknande preparat såsom Concerta eller Ritalin. Jag tycker var och en får ta ställning till om de vill ta de medicinerna eller inte men en sak är jag övertygad om och det är att det inte räcker med bara medicin! Terapi, t.ex. kbt och helst anpassad för personer med adhd är viktigt för att lära sig se hur man själv kan lägga om sin vardag, beteenden för att underlätta problemen adhd/add ger en och faktiskt kunna vända det till något bra. I rätt miljö och med rätt förutsättningar är vi med adhd supermänniskor :), kreativa, kvicktänkta och med mycket energi.

Men, en diagnos får oss inte att sluta dricka. Medicin får oss inte att sluta dricka. Det är det vi själva som gör. Har han redan blivit erbjuden hjälp från Maria så är det bara han själv som hindrar att han skulle ta den. Det behöver han inte vänta på att få en diagnos för. Både jag och min pojkvän(som är nykter alkoholist) har diagnostiserats med ADHD. Jag är ingen expert men pratar utifrån mig själv och min erfarenhet av både adhd och alkoholism. Varken Concerta, diagnosen eller kbt:n hjälpte min pojkvän att bli nykter. Det var hans egna vilja och modet att ta ansvar för sina egna handlingar och söka hjälp hos AA som gjorde.

Kram på dig!

att jag verkligen var ute på tunn is. Tänk vad innästlad och fast man är i sitt mönster och så lätt det är att missa små tankefel som kan få stora och svåra konsekvenser! Jag ska därför inte ge dig dessa råd som var otroligt naiva men till synes helt oskyldiga. Du är inte hjälpt av dem.

Ja, visst är det sorgligt att det är såhär. Skulden du känner tänker jag att du kan vända litegrann på, jag tänker att själva SKULDEN för att det nu är såhär fortfarande är hans, medan du numera har ett ANSVAR för ditt val att låta barnen slippa växa upp i en destruktiv miljö. Du erbjuder dem en helt annan uppväxt än de skulle ha fått annars. Det är klart att de älskar sin pappa och önskar säkert att mamma och pappa ska kunna leva ihop. Men du vet ur en vuxens perspektiv hur det var, och det är säkert inte det som barnen önskar sig. Du hade också önskat det, men du vet att det inte är möjligt.
Du önskar en familj med dessa möjligheter som familjeutflykter, myskvällar osv. Minns du många sådana tillfällen då ni levde som en familj? Sådana tillfällen med avslappnad stämning, ingen som försöker balansera allas humör och stämningsläge, utan alkohol? Hur var det för er? Vad tyckte er familj om att göra tillsammans? Vad av detta skulle du kunna göra tillsammans med en väninna och hennes barn? En annan familj som ni umgås med? Vad skulle du själv kunna skapa som ny tradition att göra tillsammans med dina barn? Som dina barn kommer minnas när de blir stora; "mamma och vi brukade...", "vi gjorde alltid..."

Jag märker också att i det du skriver så framgår det så tydligt att dina känslor och önskningar, sorg och skuldkänslor är så fokuserade på barnen och så lite på dig själv. Det är naturligt, du är mamma, men det får mig att undra: älskar du den här mannen längre? Inte som pappa, vän, människa, utan som en man att älska och åtrå för din egen skull? Som du ärligt och uppriktigt vill växa tillsammans med, åldras med... För du kan ju självklart älska honom på ett sätt, som vän och pappa till dina barn. Ni kan vara bra föräldrar för era barn och sträva efter att samarbeta så gott ni kan för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

Jag håller med Mt i det hon skriver, försök verkligen att ta en dag eller ännu mindre i taget. Tillåt dig att vara ledsen, att sörja. Om du orkar så tänker jag att du också kan ha nytta av att läsa igenom din egen tråd. För att få perspektiv och reflektera över varje steg i den resa du har gjort! Du är så stark och du har gått igenom så mycket och gjort det du varit tvungen att göra. Minnena sviker ibland, tvivlen över ens beslut kommer smygande. Genom att läsa flyttar du dig tillbaka, kan se hur situationen var, klappa dig själv på axeln och säg "ja, jag fattade rätt beslut utifrån situationen som var då".

Det är inte omöjligt för en människa att förändras. Det är svårt och kräver ett hårt arbete, men det är inte omöjligt. Du fattade nödvändiga beslut då. Situationen och förhållandena kan självklart ändras, man kan omvärdera och fatta nya beslut. Det jag menar är att du ska ställa dig frågan vad allt som hänt har gjort med dina känslor för honom. För din egen skull. Om du skulle välja honom som livskamrat.

Kramar och all omtanke
Yogi

var en skitdag som slutade i närhet och fördjupade insikter. Igår steg jag, helt avsiktligt utanför medberoendets bekvämlighetszon och gjorde mig (lätt) obekväm. Mannen gjorde detsamma (min tolkning och mina ord) och sa vad han tyckte. Obekvämt blev det. Jag blev ledsen, han fick skuldkänslor över att ha gjort mig ledsen och blev säkert något-mer-kanske-irriterad? över att jag fortsatte vara ledsen. Det var jag, "Stött" skulle min mamma ha sagt. Och så kände jag mig, sårad och stött. I kanten.

Detta som jag gjorde var för de flesta en alldeles vanlig, vardaglig sak men en sak som i vårt liv varit ett känsligt tema - jag inser nu när jag skriver att det förstås har att göra med med djupt liggande värderingar där vi tycker delvis (dock bara delvis) olika.
Han klargjorde att han ju vill att jag gör det jag vill... men... att han ändå inte kan förstå... (att jag gör det??? - jag kan le idag:)
Han sade att han denna dag tänkt på spriten, inte så att han varit nära att dricka men att detta var en situation där han druckit förr
Jag tänkte att dagar som denna har jag tittat extra nog efter en egen bostad där jag gör som jag vill och ingen har synpunkter på det...

Jag insåg väldigt starkt hur medberoendemönstren växt fram... hur jag (enkelt) valt bort "små" saker för att inte orsaka misshumör som ger orsak att dricka... hur en underliggande irritation växer till.... hur behändigt det är att krypa in i offerkoftan och tycka synd om sig själv. Jag kände igår också kontakt med en djupt liggande ilska som jag är nästan obekant med, som jag sällan tillåtit mig att släppa fram... gäller inte bara i denna relation.

Hjälpen, sa Mullegubben, kom från den högre makten som gav honom idén och kraften att med sin goaste röst fråga om vi kunde ta bilen och åka ut och äta middag för att vara bara vi två... "vi brukar ha det bra då och sånt ska vi göra inte bara när vi ska fira", sa han. Jag svarade knapphändigt först men tog upp tråden senare och vi åkte iväg. Vi köpte gott färdiglagat och åt i soffan medan vi tittade på TV. Mysigt var det, åh så mysigt och gott. Och vi kunde prata om allt som utspelats under dagen.

Det är möjligt att förändra sitt liv! Det krävs insikt, ödmjukhet och god vilja för att övervinna sig själv. Öppenhet och mottaglighet för de goda impulserna - oberoende varifrån man tänker att de kommer. Kärlek... vad det nu är. Det kostar inte...men det kostar på... emellanåt kostar det verkligen på. Det tar tid, måste få ta tid. Idag är tiden vår vän... vi sniglar oss fram. Var och en för sig och tillsammans. / mt

i min tråd! Önskar dig en ljus och fin söndag!

Det är fint att vi har varandra och delar våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp. Kramar / mt

människor... skillnaden till andra smärtsamma förluster är förvisso att detta har du valt själv. Förstås saknar du det goda du valt bort - men verkligheten är att det inte fanns så mycket av det. Det du saknar var ofta en dröm om hur det skulle kunna vara - visst är det så? Den drömmen om hur du önskar ha det ska du vara rädd om. Ditt liv kommer att bli bra igen. Samtidigt - glöm inte hur verkligheten var, den verklighet du levde i.

Att ta sig igenom... jag kommer att tänka på en av AA´s deviser, en dag i taget. Och om en dag känns för lånt så kanske du får ta en timme i taget och ibland kortare än så. Jag hoppas att du tar tillvara allt gott du kan få av din familj och att du har någon klok professionell att bolla tankar med. Det är verkligen ett styvt jobb att trassla sig ut ur sina medberoendemönster... Vi hade en svår dag igår och jag tänkte på hur mycket som krävs av båda för att förändra destruktiva mönster i en relation. Det går men det krävs mycket av insikt, vilja och kärlek. Och det tar tid.

Ge dig tid, låt känslorna komma och ta emot dem... det vore konstigt och mycket värre om du inte kände sorg... Det kommer ljusare stunder, jag lovar! Ta hand om dig, varm kram! /mt

Vaknar i dag i tidig morgon efter en lördagkväll då jag för första gången varit ensam- utan mina barn (min familj). Ensam fast jag är ledig- jag är den som "valt" att dela på min familj..... Åh, jag är så ledsen över det här.gör jag verkligen rätt? Tänk om han är villig att ändra på sig nu, att min dröm om en kärleksfull och fungerande familj skulle kunna bli sann.... Tvivel, hopp, rädsla och beslutsamhet i en salig blandning. Jag längtar efter att ha myskvällar med barnen i soffan framför tv'n, att göra familjeutflykter....mm.
En dag i taget. Hur gör människor när de tar sig igenom detta?

Hej på er.
Ville bara säga tack för att ni finns!
Läser och läser och läser ännu mer för att komma igång med motivationen att ta antabus igen i morgon.
Har varit nykter snart en vecka. Ska försöka klara längre.
Hur går det för er?

Träning funkar bra. På måndag blir det gym igen. Ska träna skiten ur mig. Det är så skönt efteråt.

Kram och åter igen TACK!

Att jag kan bidra med något, haha! Nä, men om man tänker på det viset så klarnar det lite faktiskt. Kan bara se på mig själv t.ex....
Datorspel, det är något jag har ägnat rätt mycket tid åt förra året och det var i princip bara roligt när jag hade druckit. Spelade ALDRIG nykter, för det var inte roligt helt enkelt. Hur kul är det då?

Nu ska jag strax ge mig iväg på något som jag däremot tycker är roligt i nyktert tillstånd, nämligen att stå på scen och lira gura!
Har iofs gjort ganska många onyktra spelningar i början på 90-talet som jag helst skulle vilja glömma (iofs så minns jag inte samtliga...).

Finns massor med såna grejer som jag gjorde förr och tyckte att det var roligt, men som jag inte har gjort på många år, för alkoholen tog över och såg till att jag ägnade mig åt mindre intelligenskrävande saker. Fotograferande t.ex. eller snickra på huset, eller jaga vettiga aktiefonder osv. osv. Nä, bort med sinnesslöa aktiviteter och in med lite mer krävande saker. Ska dessutom försöka att aktivera mig lite mer på lediga helger, kanske rent av gå ut och kolla på band eller åka och hälsa på lite släkt och vänner. Finns mycket att göra bara man börjar fundera lite!

Ha en fin kväll, nu rockar vi! ;)

Hej:) måste bara börja med att hålla med sofieJ: det du skrev Proffset var verkligen huvudet på spiken! jag drack igår (lite mer än vad jag hade planerat men ändå relativt lugnt, har inga minnesluckor och mår okej idag) och jag tänker nu att det faktiskt var totalt onödigt. precis allt med kvällen igår hade varit lika (i allafall nästan) roligt utan alkohol förutom 10-15 minuter på dansgolvet nånstans runt klockan 23 då jag vet att jag inte hade njutit av låtarna och dansandet på samma sätt om jag varit spiknykter. men förutom dessa stackars minuter hade jag uppskattat allt lika mycket igår men sluppit att känna mig seg idag.
nu zippar jag mineralvatten och väntar på att sambon ska laga klart middagen och tänker att det inte kommer bli alls svårt att sluta dricka så ofta som tidigare. Fast vis av erfarenhet vet jag att den känslan kan ändra sig snabbt.... MEN, idag skall jag inte dricka en droppe och det känns bara bra!
(förlåt för hurtfriskt skrivet men jag skriver ju för min egna del så då får det bli både deppigt, klyschigt, pretto och hurtfriskt för jag och mitt liv är ju faktiskt allt det där och mer i en salig blandning.)

Du har nu fått veta av socialtjänsten att en vårdnadsutredning skulle falla ut till din fördel. Deras ord är färskvara, om du väntar för länge kan du inte vara säker på att resultatet blir detsamma.

Jag kan förstå att du tänker på barnens vilja och att de kanske just nu har det ganska bra hos honom men du vet ju att det bara är en tidsfråga innan det förändras.

Om du avvaktar för länge kan det hända att andra personer gör utredningen, att din situation är förändrad. Du kanske har sämre ekonomi, har blivit ovän med någon som kan tänka sig att vittna till hans fördel eller så.

Hur ska du motivera att du inte agerat tidigare om du anser att han är olämplig?

Om du hänvisar till hur det var när ni bodde tillsammans kommer du att få förklara varför du överhuvudtaget lät det gå så lång tid innan du "tryggade barnen".

Om du inte hänvisar till det du själv upplevt kan det vara svårt att finna argument för att du ska ha vårdnaden när han har haft de såpass mycket under en lång period utan problem.

Risken blir att du ses som problemet istället för han.

Jag skriver inte detta för att skrämma dig eller för trycka ner dig utan för att jag har egen erfarenhet av att vänta för länge.

Vad som är sant och falskt , rätt eller fel spelar tyvärr väldigt liten roll vid en vårdnadstvist. Du kan ha en hur stark historia som helst, domaren kan sitta tårögd och lyssna på dig men när det kommer till att döma så är det bevis och yttrande från socialtjänsten som gäller. Då spelar det ingen roll om alla i rättssalen "vet" att du talar sanning så länge du inte kan bevisa, inte bara att du talar sanning, utan också att han är olämplig och att du är lämplig.

Hur lämplig man anses vara som förälder om man låter barnen vara med en man av din ex kaliber är omöjligt att veta då den bedömningen varierar utifrån vem det åligger att uttala sig.

Om du väntar för länge kan det bli svårare att få igenom dina krav. Att barnen kanske inte förstår grunderna för dina handlingar är inget du ska oroa dig över. Det finns en orsak till varför man inte blir myndig förrän vid 18-års ålder. Vi föräldrar måste acceptera att våra beslut möts av oförståelse och protester ibland.

Mitt råd är att du tar striden nu, direkt, när du har socialtjänsten på din sida och innan det har gått så lång tid att du inte utan risk för att själv bli ifrågasatt som lämplig kan hänvisa till dina egna erfarenheter.

Du låter inte barnen vara vakna hela natten, äta godis istället för middag oavsett om de blir arga. På samma sätt måste du fatta beslut om barnens psykosociala situation oavsett om de uppskattar det eller inte.

Att du ansöker om ensam vårdnad betyder ju inte att du tar ifrån barnen deras pappa. Att han får endast helgumgänge betyder ju inte att han inte kan ha dem mer, bara att han inte kan kräva mer.

Lycka till!

Stor Kram/Lilleskutt

En annan värld och jag ska hitta den i djupet av mig själv. Först då är jag mottaglig att se den konkreta som finns framför mig. Fokus bort från den värld som jag inte vill vara en del av, men måste. Det finns en dag fylld av glädje. Vet att den kommer, även om det känns tungt emellanåt. Ska försöka blåsa liv i hoppet. Jag ska leta, lyssna in mina medmänniskor, som också när drömmar i sitt inre. Tänker tankar som inte uttalats högt. Jag har en dröm om ett liv där våra inre förenas hand i hand.
Förresten godmorgon på er :) Tillåter mig att vara flummig här :D
5 veckor idag tror jag det är. Ha en underbar lördag där ute.

Läste en "äldre" tråd här, som berörde mig djupt. Personen har verkligen skrivartalang. Det var så sorgligt. Personen blev konfronterad på sitt jobb och en behandlingsplan gjordes upp. Så långt allt väl, men sen kom massa konstiga beslut av indragande av fri arbetstid, bortplock från roligt projekt som sköttes bra. Det var här jag började bli så arg och ledsen. Varför sparka på den som ligger? Straffa för något som ska ses som en sjukdom? Tänk om det hade varit en annan form av sjukdom? Hade man gjort samma sak då? Inte undra på att människor drar sig för att söka hjälp. Det var min rädsla. Är min rädsla. Tänk om någon får för sig att barnen far illa, trots att jag jobbar med mig själv? Är nykter nu och kämpar med att så förbli. Läste någon annanstans om någon som blev "straffad" långt senare, trots flera månaders nykterhet. Det känns som det råder stor okunskap och att en gammal syn alltjämt verkar råda i människors sinnen. Varför tillåter vi detta? Vi förtjänar en tillvaro där det underlättas, så att vi får tillbaka glädjen igen. Jag undrar så hur det gick för personen. Hoppas på att empatin vann. Så klart att tilliten får sig en rejäl smäll. Men alla förtjänar en andra chans. Kanske t o m en tredje och en fjärde. Här är det dock upp till motparten. Var gränsen går. Vad man kan och vill leva med. Här handlar det om kärlek igen. Att älska sig själv, men även sin medmänniska. Det kan man göra på många bättre sätt än de jag läst om.

Det är inte så kul att kämpa när ens partner kör på precis som vanligt, helt oförstående. "Det är väl bara att du dricker lite mindre?".
De fattar inte helt enkelt. Jag tror att... "it takes one to know one" passar bra här.
Har man inga problem med alkoholen så kan man omöjligt leva sig in i en missbrukares situation. Att man haft en jobbig bakfylla är inte samma sak liksom.

Det är därför det är så skönt att lufta sina tankar här och jag kan tänka mig att det är samma anledning till varför folk söker sig till t.ex. AA.

Alkoholfri öl... njae, vettefan om jag vågar dricka det faktiskt. Är rädd att det ska trigga igång något, eller att jag ska få ungefär samma känsla som med folköl, att man liksom lurar sig själv på något vänster. Man håller ölsuget något dämpat, men det är inte "the real deal"...

Kämpa på! :)

om det är ett reellt beroende- eller missbruksbeteende... Det har ju lite att göra med hur ofta, mängd och vad som händer att göra. Vilka konsekvenser det får för honom själv och andra. Klart är ju att du, din dotter och han inte har samma uppfattning kring detta. Han har medgivit till viss del och under en tid dragit ner konsumtionen för din dotters skull. Kanske ligger kärnan just där..? Om en person med missbruks- eller beroendeproblematik ska sluta så måste han vilja själv, för sin egen skull, om han ska ha en chans att klara av det på riktigt. Det låter kanske inte som om sambon är riktigt där..? Tänker också att det kanske finns andra orsaker till att han inte vill fortsätta relationen, skäl som han kanske inte vill/vågar berätta, och då finns detta konkreta att "skylla på".

Alkohol är ju en stor del av vår sociala kultur och det är därför någonting som alla måste hitta ett sätt att förhålla sig till. För människor med ett "normalt" drickande så innebär ju alkoholen många positiva saker, men det är ju svårt för människor som har ett problematiskt drickande att ständigt utsättas för alkoholen i sociala sammanhang.

Jag hoppas att det går bra för din dotter, att hon finner sig tillrätta med sitt nya jobb, att hon hittar vänner som hon kan umgås med. Förstår ju att hon är både chockad och förtvivlad just nu och hon har tur som har en mamma som står henne nära och kan stötta henne nu när hon har det svårt.
Vet inte om det jag skrivit något som kan vara till någon hjälp för dig, men jag hoppas i alla fall att det går bra för er.
Lycka till.