Senaste kommentarerna i forumet

... bara vara svår pms jag har alltså. I dag har jag inte alls känt av den här vreden, ilskan, irritationen som låg som en surdeg i hela mig i förrgår. Det är liksom en helt annan slags ilska än den man "rättmätigt" kan känna. Men jag kommer aldrig på det här när pms:en väl sköljt in över mig. Jag kommer på det efteråt. Alltid.

... Försöker gotta mig i dina ord - jo, på många sätt kämpar jag ju jättemycket...

Nu har det sista mötet i utredningen varit. Känner mig enormt ifrågasatt , men också bekräftad på vissa sätt. En liten, liten del av mig fick lite magkänsla för att det kanske kan falla ut till min fördel, men å andra sidan lät det som att de har en bild av den goda pappan, och som att de lite tror att jag vill ha barnen för det han gjort mot mig (och ja, till viss del spelar ju det in, men framför allt är det ju för att det han gjort mot mig är liknande det han fortsätter att göra mot barnen...). Svårt.

Dock fick jag ytterligare en bekräftelse häromdagen - förskolan hade fått se hur det stora barnet fick fullständig panik för att hen blev instängd i ett rum av ett annat barn - och då tog de upp med mig att "nu förstår vi vad du menar, vi har aldrig sett ett barn få sådan panik". Och det är ju viktigt för mig, att andra bekräftar sådant, för ibland känns det som att alla bara tror att jag hittar på, eftersom barnet inte visar så mycket någon annanstans än hos mig...

Ja... Nu försöker jag andas djupt, tänka att nu ligger det inte i mina händer utan nu får jag bara avvakta och se vad utlåtandet från familjerätten blir. Just nu kan jag inte göra mer, än att vänta, och fortsätta försöka få hjälp till mitt barn.

SatNam. Jag är sanning. Oavsett vad exet säger så vet jag att jag har inte ljugit om något, allt jag sagt till socialtjänsten, familjerätten, samtalskontakt, AlAnon, vänner, kollegor, tingsrätt, om hur han behandlat mig och barnen - allt är sanning. Jag kan däremot känna att jag tvärtom påtalat att vi emellanåt hade det väldigt bra, vilket vi ju hade på ytan, men med facit i hand var jag ju väldigt inne i mitt medberoende så jag var ju alltid lite rädd att han skulle bli arg eller missnöjd med mig, alltid lite rädd att han skulle dricka för mycket, alltid lite mån om att försöka hålla honom nöjd, alltid lite rädd att han skulle bli arg igen... Men hittat på, ljugit, överdrivit eller förvanskat sanningen har jag aldrig gjort, inte en enda gång - trots att han än idag uppger att han alltid behandlat mig korrekt (med tillägget att jag fick en knäpp och därför hittat på allt detta...).

Hade det inte varit så förbannat kallt så hade jag sprungit ner till affären och köpt snask vid det här laget. Är galet sugen. Men inte en chans i helvetet att jag fryser för lite choklad.

Men man vill ju så gärna, och det är så svårt att acceptera alternativt att bara släppa det.
Jag vet hur du kämpat, jag vet hur du slitit, stöttat och funnits där, liksom hoppats. Jag förstår att det gör ont och att du lider. Men jag är också glad att du ser till ditt bästa, att du har en advokat och att du försöker ta dig vidare. Men jag vet hur ont det gör, och fortsätter att göra, och jag vet att du också vet det. Men du är stark, att låta sig vara svag och ledsen, men också kämpa däremellan är ju att vara stark!
Kram till dig!!

Gick på "en grej" idag och det delades ut öl till alla gäster som anlände. Först tackade jag bara nej men så frågade jag om de möjligtvis hade alkoholfri öl. Och visst hade de det. När mitt sällskap som jag var med såg det så utbrast hon "åh hade ni sån, det tar jag hellre, om det går bra!". Jag älskar att vara en person som inte dricker alkohol.

definitivt och utan återvändo.Vad händer då?
Ödsligheten brer ut sig som en grå matta och jag ser inte någonstans de närmaste åren en ljusning.Jag vet att det inte är riktigt sant.Men just nu känns det verkligen så.Jag tror det är därför det känns så omöjligt att tänka tanken till slut.Sen vill jag inte heller att det inte ska vara vi längre.
Under alla dessa 20 år har jag egentligen aldrig tvekat om mina känslor för honom eller vårt förhållande.Känslorna inför alkoholen och hans drickande däremot har ju varit högst påtagliga och gjort mig mycket skada.Varför kan det inte vara enkelt.
Faktan står ju där alldeles under ögonen på mig,men det hjälper inte.
Lite sorgsna rader från en mycket trött och medberoende ullabulla..

:) LenaNyman, jag vet att det är att utmana ödet. Men jag klarade det! Efter att jag ätit försvann suget och jag blev åter stark i min övertygelse. Jag kan nog vara bestämd när jag väl bestämt mig... Tack och ha en fin kväll!
Kram till dig

Han tar antabus......han är på sin andra vecka

Hej! Du har hamnat i en besvärlig situation eftersom du har känslor för honom men du vågar eller vill inte kontakta honom. Möjligen hör han av sig när den värsta skulden och skammen lagt sig. Han kanske skäms nu när han är ren eller vet du om han är ren? Är du säker på att han inte dricker? Kan inte ge dig något annat råd än att ligga lågt ett tag till.

Det fixar inte jag. Har jag upptäckt. Överhuvudtaget fixar jag inte att ha NÅT hemma som kan kategoriseras som alkohol eller "något gott". Jag bara äter och dricker upp det. Så stort lycka till i kväll och nu vet du ju hur du reagerar.

Kram på dig, J!

/L

... till lugnet, ron, tystnaden. Var så galet mycket på jobbet i dag och när man har ont i både mage och skalle känns det på extra mycket. Mitt i alltihop kom Den Hjälpbehövande Kollegan. Nu har jag tagit som regel att vara väldigt återhållsam om såväl mitt umgängesliv som arbetsliv här på forumet (tänk, gud förbjude, om nån duktig på att lägga ihop två och två ramlar över min tråd) men såna här Hjälpbehövande Kollegor finns ju på varje arbetsplats. I alla fall så är den här personen i fråga mycket äldre än jag och har dessutom varit anställd mycket längre så från början tyckte jag bara det var smickrande att hen vände sig till mig om det knasade ihop sig. Men nu! Till saken hör att hen alltid frågar om jag har tid men tar sen för givet att det är precis hur mycket tid i världen som helst jag har till förfogande. Döm om min förvåning när jag kläcker ur mig: "Ja, vad är det du behöver hjälp med NU DÅ!" Trodde jag skulle svimma och bita tungan av mig! Samtidigt. Jag brukar inte reagera sådär alls. Och så får jag på en gång dåligt samvete utav bara sjuttsingen och försöker släta över vilket givetvis bara förvärrar situationen... Men alltså, hur är folk funtade egentligen? Finns där ingen insikt alls?

Och nu när Lucas och jag nyss äter middag så ringer en kompis, jag ser det på displayen, så jag svarar med ett "Lena-mitt-i-maten!". Hjälpte det? Nix. Folk, alltså...

I kväll drar Lucas iväg och blir borta till nån gång i helgen. Nervöst. Men jag tror jag fixar det. Får vara mycket här och tända mycket ljus och tänka fridsamma tankar. 34 dagar nykter ska bli fler dagar nykter.

Kram på er alla! Å smällsmackpuss på pannan!
:)

/L

Oj igår var jag stursk minsann, idag har jag fått kämpa för att inte ta en (eller fler) av de iskalla öl som ligger på kylens översta hylla. Min man och ena barnet är på träning, det andra kollar teve. Och jag lagar mat ensam i köket. Efter en hektisk jobbdag. Ett självklart tillfälle att dricka vin, eller öl om vinet är slut. I en timme och 11 min har jag slagit bort tankarna på den där kalla ölen. Suck, det här kommer bli jobbigare än jag trodde.
Har inte heller bestämt mig ang lördagens hockeymatch med väninnan. Ett par glas kanske? Eller flera. Eller inga glas alls. Fattar inte hur jag inte märkt hur mycket tid av mina tankar som alkoholen ätit upp.

Vad jag tänkte skriva var att det är nu som man märker vilka som är ens verkliga vänner och inte bara "festkompisar". Vet med mig själv att jag har varit en sådan som bjudit hem folk bara för att få dricka, vin, öl, whisky, ja vad som helst bara det var alkohol i. Och på samma grunder tackat ja till vilka inbjudningar som helst.
Men inte längre. När jag tänker efter så vet jag villa vänner som jag kommer att fortsätta att umgås med och vilka som jag egentligen inte har något gemensamt med. Sorgset på ett sätt men ändå ganska enkelt och skönt. Ska på disco (en yngre vän fyller år och vill att vi följer med henne som present) för första gången på länge och absolut första gången som nykter! Ser faktiskt fram emot det som ett nytt äventyr ;)

Den tredje vecka utan att han ringer eller skriver. Känns konstigt och mitt liv är upp och ner. Ibland är jag glad, ibland arg på mig själv och honom....Ibland sitter jag och funderar vad skulle jag göra om han skulle ringa till mig och vilja träffas ? Hur skulle jag svara honom.... Skulle jag vilja ha igen det ständiga kämpandet efter att blir synligt och vara på första plats ?
Tror, att han känner sig kränkt av mig ......för vem egentligen skulle inte känna sig kränkt , av att alla plötsligt vet om problemet .
Tror , att jag har förlorat den jag älskar och har inget hopp om oss två tillsammans , men är glad , att jag kanske har räddat en människans liv.

Håller med dig PP, jag ser det så här: folk som dricker mycket alkohol (oavsett vad man kallar dem) är ofta mer egoistiska än folk som inte gör det. De ser till sina egna behov. Och om man bjuder in till middag som ursäkt för att dricka så vill man också gärna ha sällskap som dricker som ursäkt att dricka. På så vis får man flera goda skäl att pimpla vin. Och eftersom man dessutom ofta förnekar (och förtränger) att man har problem eller dricker för mycket eller egentligen inte borde eller så, så känns det mycket bättre om andra också dricker även av det skälet - man vill inte ha någon som förkroppsligar sitt dåliga samvete till bords.
Gentemot personer i min närhet som agerar på liknande sätt som jag tycker mig se hos din vän, Konstnären, är jag ganska otrevlig. Jag vill helt enkelt inte umgås med sådana personer för jag tycker de beter sig på ett falskt sätt, ska jag träffa sådana personer ska vi båda vara nyktra och alkohol inte vara något som är aktuellt att prata om just där och då. För mig för folk gärna dricka och bli fulla om de vill det, men de ska låta de som inte dricker få fortsätta att inte dricka ifred. Men det är (som PP också skriver) säkert så att jag har betett mig precis lika djävligt tidigare. Så det är väl lite för att döva mitt dåliga samvete som gentemot alla jag har behandlar illa som jag numera har en ganska tuff hållning mot mitt umgänge.

Hoppas du får en trevlig kväll trots allt.

Kram
/A

…bryter ner allt.
Varför ska det vara så svårt att säga sanningen och ta konsekvenserna av den?

Jag har nu fått information nog att genomdriva skilsmässan. Det blir underskrivet om några veckor när jag är tillbaka på hemmaplan.
Ett helvete är det och har det varit…jag som hoppades så länge på en vändning. Jag vet att han älskar mig, på sitt kanske märkliga sätt, men han vänder allt och blir hånfull och obehaglig. Sista han lämnade mig med var nu en vägg nedspottad med snus och att mitt ansikte bara är en del av helheten. Syftade på mina skavanker och övervikt. Jag tror han måste trycka till eftersom jag ofta får positiv respons. Elakare människa har jag däremot aldrig träffat i mitt 50-åriga liv. Hans "bästis" är en silikonbimbo som aldrig gjort ett handtag i sitt 45-åriga liv men som han kallar rejäl.

Snart kommer slaget om mina besparingar, mitt hem och oas. Allt jag byggt och bygger upp för mina barn och barnbarn ska få bättre start än jag haft. Nåväl, svårt kalla det läropengar men nu har jag hittat paragrafer och en advokat som hjälper mig, sen får vi se vilka drag han drar. I slutändan är det alltid jag som blir betalningsskyldig om han krånglar, han har ju inget ekonomiskt utrymme men mängder av hat och alla i hans släkt är pengakåta… FY fan för detta!!!

Visserligen har jag själv varit borta ett tag, men jag undrar ändå hur det går för dig.

Hoppas att det är lite bättre.

Kram

Jag tänkte på dig och ditt alias. Nu när du har det så himla kämpigt, vilka är dina framtidsdrömmar?

Det kanske inte blir en nykter framtid med honom och jag är rätt säker på att han kommer att fortsätta som vanligt med den här nya kvinnan, men hur är det med DIG? Vad ser du framför dig?

Fundera på det.

Så där sa min man också "jag kan vara nykter si och så länge". Det visade det ju sig att det kunde han inte. Det är väldigt få alkoholister som kan "dricka kontrollerat", även om det är vad många önskar sig. För sluta vill de ju inte!

Visst, ge det tid, men det är ändå han som måste fatta beslutet och du måste låta honom göra det.

Är det inte det du gör redan?? Jag tycker då att det låter som det. Du gör verkligen ALLT. Det är väl skönt om han inte beter sig så illa mot dig längre, men det du och barnen skulle behöva är lugn och ro. Det tror jag bara ni får när allt det här är klart.

Fortsätt kämpa, men det finns en gräns för vad man orkar med och jag hoppas att du inte kommer dit.

Kramar!

Visst är det fantastiskt när man får de där insikterna??! Hur lurad och bedragen man än känner sig, så ska man se det positivt tycker jag. Lär dig nåt av det här nu, ta vara på möjligheten du har fått!

Kram

men du skriver det själv - hur länge ska du ge det? Och hur många svek har han gjort som du inte egentligen inte ens förstått?

Ta hand om dig, gå på alanon-mötet och tänk på dig, vad du vill och behöver!