Senaste kommentarerna i forumet

Det har varit en tuff period den sista tiden med mycket jobb. Jag har inte orkat att ta tag i mig själv och min vinkonsumtion. Jag har inte druckit mer än förut, snarare mindre. Men det har varit varje dag och det är inte bra. Jag vill inte ha det så här! Jag har tänkt mycket de sista dagarna på varför jag dricker varje dag fast jag inte vill. Jag har någon här hemma som går till systemet och handlar så fort det börjar att ta slut. Maken lagar maten här hemma och varje dag står det ett glas vin vid min tallrik. I dag hade jag bestämt mig och tackade nej. Då känner jag mig otacksam och grinig. Det är ju helt sjukt! Han dricker ganska mycket som jag inte har velat se. Whisky flaskan tar fort slut. Men nu får det vara slut för min del. Jag vill leva ett mer aktivt och sunt liv.

Jag ska ta tillvara på mig själv. Det är min skyldighet mot mig och barnen. Den enda som jag kan ändra på är mig själv.

Ja du, vi verkar onekligen lika:) har imorgon haft två vita veckor som varit väldigt upp och ner.... Jag är som du, full av insikt att jag sedan länge haft problem med alkoholen, men än så länge inte redo att säga att jag är alkoholist och helt ge upp drickat... Imorgon ska jag, sambon å ett par vänner ut och äta och jag kommer dricka MEN jag har gett mig själv en maxgräns och jag ska försöka med all min viljestyrka att hålla mig till den. Jag känner mig stärkt av att jag fixat två vita veckor, det trodde jag nämligen ALDRIG att jag skulle göra...
Som dig har jag oxå otroligt deprimerande tankar om att allt "roligt" i livet kommer försvinna om jag slutar dricka helt... Men även det har blivit lite bättre dessa två veckor, har hittat lite hopp om att annat faktiskt (kanske...) kan ge mig det alkoholen gett mig i alla år...
Min drivkraft att förändra mina alkoholvanor är nu mkt mina barn, än är de små men tiden går fort, rätt vad de är är de stora och jag vill INTE ge dem samma alkoholklimat under tonåren att växa upp i som jag själv har haft, önskar så att alkoholen inte blir lika "självklar" för dem.
I alla fall: lycka till! Jag håller tummarna att du lyckas hålla alkoholen stången!

Åh men vad fina (och konstruktiva) ni är, jag blir rörd och glad av det ni skriver. Ja, ni har rätt i att jag är bättre rustad idag, just iom tidigare erfarenheter och jag försöker ta till verktygen som hjälpte då, ffa att INTE sluta äta och sova för då blir en ju knäpp ganska omgående. Kanske är jag mer rädd för att falla ihop än vad den faktiska risken är.

Berra du har helt rätt i att det ligger en gammal affär bakom - en som jag hade för ett antal år sedan i samband med att vi hade det skitdåligt och jag varit vansinnigt arg på min make länge utan att yppa ett ord. MEN eftersom jag faktiskt ville stå rakryggad för det misstag jag gjort så berättade jag om det i samband med att vi separerade kort efter. Min make reagerade då i princip inte alls, och vi genomförde separationen. Problemet NU, när vi varit ett par igen i nära två år, är att det plötsligt blev uppenbart att vi haft HELT olika bild av vad som hände, omfattning etc.

Jag tänker att det får ta sin tid och hoppas på det bästa. Vårt förhållande har varit så bra numera, särskilt efter att jag tog tag i mina alkoholproblem - tänk att jag var rädd för att DET skulle förstöra! När det istället verkligen bara gjorde relationen bättre.

Nu får det gå som det går. En dag i taget, även med detta.

Tack igen hörrni.

kram N

Om man läser mellan raderna så får man känslan av att typ du hade en affär med någon annan för en tid sedan, och det har nu kommit upp till ytan.
Nu så får du stora skälvan med tanke på vad som kan hända med erat förhållande och hur du ska kunna emot stormen i och med detta.
Kanske mest med tanke på din historia om årstidsbunden deppighet och tidigare stormar/prövningar i erat förhållande.

Tänk inte så, var sak har sin tid. Det behöver inte betyda att du ska falla lika djupt denna gång som förra, du har mer erfarenhet och kontroll nu.
Du ser det i förtid och kan mentalt förbereda dig, inte förutsätta att det ska barka åt h..te, du kan göra skillnad redan nu.

Om det skulle vara en otrohetssak så förlåts det oerhört mycket mera än vad vi normalt sätt får reda på, att alla skulle låta stoltheten gå före en massa år av ett annars så fint förhållande det tror jag inte alla vågar gå ut med, men visst blir det en tid av misstänksamhet och ibland en vedergällning med att "ha en tillgodo".

Hur det än går så istället för att vara rädd och gråten, låt problemet få ta plats och sin tid, ta det rakryggat och försök inte smita ifrån det.
Ja jag gjorde fel och det var ett stort misstag som jag hoppas på att du en dag ska kunna förlåta mig för, om inte så hoppas jag att under tiden att få vara kvar hos dig tills du en dag gör det.

Var dag har sina problem, att ta ut dem i förtid har ingen någonsin mått bra av, det kanske inte ens blir ett problem, men det blev det under tiden du väntade på det för att du mådde så himla dåligt.

Ingen ide' att gråta över mjölken som inte är utspilld ännu.

Berra

Hej teaterapan. Jag är helt ny på sidan och din historia är lite som min.. 2 barn. 34 år..
Jag har vart deprimerad, haft panikångest attacker, ångedt osv.. i årevis...Har precis erkänt för mej själv vad det egentliga problemet är.Alkoholen.. om det är alkoholism eller inte vågar jag inte helt tänka på än. Jag har i väldigt många år levt i förnekelse fast jag nu inser att jag innerst inne vetat detta hela tiden. Jag har alltid druckit väldigt mycket och haft väldigt "kul" Men i de sista åren har det gått över till att när jag väl börjat dricka hiver jag inpå tills jag sedan dagen efter vaknar av minnesluckor och extrem ångest. Jag har skällt ut min sambo så ofta att han bara sitter och gråter. Jag kan inte sluta dricka när jag börjat. Ångesten över hur jag betett mej är så kraftig att det enda sättet på att få det att försvinna är att dricka igen.. kväll efter kväll... Jag bestämde mej på nyårsdagen att kontrollera drickandet. Sluta dricka varje dag. eller nästan varje dag..Efter det här jag druckit bara på lördagarna men har efter sist helgs katastrofala händelser som resulterat i oerhörd ångest bestämt mej för att sluta helt i en period. Detta gör mej livrädd och lättad på samma gång. Livrädd för jag inte ska kunna njuta av alkohol längre. vad ska jag göra istället? Men lättad för att jag äntligen förstått att jag är på väg att förstöra mitt liv. Och min familjs liv. Jag har under denna veckan gråtit floder varje dag men ändå känt mej lättad och hoppfull och till och med lite glad. En känsla jag nästan glömt bort...

inte heller riktigt vad jag ska skriva men du är i mina tankar och jag blev djupt berörd när jag läste i går. Ovisshet om konsekvenser av sitt handlande är fruktansvärt stressande. Mitt värsta faktiskt. Man kan ju inte fly från sig själv.
Att sova, inte dricka och jobba låter bra. Ge allt tid. Och kanske ta kontakt med en terapeut i förebyggande syfte? Dels för att få någon att vädra sina katastroftankar inför men också för att få en nykter (!) och samlad blick på allt. En sansad överblick mitt i ens egen kaotiska skräckfilm. Och i ditt fall kanske också för att minimera rädslan för att falla genom. Om man går och pratar med någon tror jag risken för att få ett sammanbrott minskar drastiskt.
Sköt om dig. Håll huvudet högt.

tack Minz <3

Det är mest ovissheten nu som är jobbig, plus att jag mentalt kastas tillbaka till när vi för några år sedan separerade och jag fick ett totalt sammanbrott som det tog över ett år att komma tillbaka från. Har sett att ni är flera som skrivit om serotonin och depressioner både för egen del och i släkten, och här är en till som har och har haft det så. För min del mycket årstidsbundet, men helt klart ngt slags ökad känslighet överlag. Kanske är det som gör mig rädd nu med, risken att kastas ner i dendär avgrunden igen. Funderar på att ta en omgång av dedär antidepressiva som står här på hyllan, men vet inte riktigt.

Nåja, jag försöker ta hand om mig. Hålla mig nykter, äta, sova och jobba på så gott jag kan.

kram alla

/N

Hej
Tack för ditt svar.
Jag var tvungen att ta hit ambulansen i tisdags morse då sonen hade legat i sängen sedan i söndags då han var dyng rak och hade inte varit på toa sedan i söndags.
Så de fick ta in honom.
Men han var hemma redan igår.Han har nu lovat att inte dricka mer och om han inte klarar det så finns det en remiss på Maria här i Stockholm.
Vet inte riktigt när han får komma på utredningen för neurotiska sjukdomar han väntar på en kallelse.
Vi har gömt undan all alkohol här och självklart kommer inte vi ta en droppe så länge han bor här.
Han hjälper till här hemma men han tycker vi är jobbiga som ställer krav. Han vill inte bo här han bor hellre på gatan säger han.
Men nu på fredag kommer han att bo hos min syster ett tag som bor på landet. Han vill flytta till sin pappa igen men där får han absolut inte bo då hans far har problem med alkoholen, och dessutom vart han utslängd därifrån. Men fadern ställe ringa krav, han har så mycket problem med sig själv.
Jag har verkligen försökt att få hit min son tidigare för jag visste att han kan gå ner sig i djupa depressioner.
Jag är själv uppvuxen i ett alkolisthem så jag vet.

Hamnade på en sida om missbruk, där behandlaren var väldigt Freudiansk. Missbrukaren var sadistisk, masochistisk i olika grad. Även narcissistisk. Uppenbarligen hade det uppstått någon form av tomrum när barnet börjat separera sig från sin mor och upptäckt sin egen person. Det stod om fallos hit och fallos dit. Tung läsning. Jag kan väl hålla med om att man blir jag-centrerad vid missbruk, men samtidigt ville jag skaka om denne Freud. Jag är också människa. Inte bara missbrukare. Jag gör så gott jag kan. Jag försöker se till mina barns behov. Det verkade så hårddraget, det som beskrevs. Än mer förundrad är jag över att det finns fortfarande behandlingar som till så hög grad bygger på hans metoder. Inte konstigt att missbruk är så skamligt. Ska det bli bra måste synsättet ändras även här. Vilket tveeggat svärd. Så mycket skit man orsakar sin omgivning, men samtidigt finns ju den goda personen där inuti. Vi människor är som kalejdoskop, vare sig missbruk eller inte. Jag är rädd. Jag vill vara jag. Hur långt sträcker sig en människas förståelse? Just nu pulserar pekpinnar från mitt inre. Jag bör inte läsa all sk-t som finns. Jag skulle ju läsa de goda böckerna jag blev tipsad om. Kanske finns det en feminin masochist i mig som Freud skulle uttryckt det som...

Ljust ute nu och det är ju toppen. Ska våren komma detta året oxså.
Idag går min dag åt att hjälpa min syster att flytta. Det blir jobbigt
men är man bara pigg. Hade för dåligt samvete att tacka nej, då min mamma
dog i somras var jag för full för att hjälpa till. Försöker göra rätt för
mig nu för då var inte släkten glada för mig.
Ha det bra alla så glad att ni finns
Konstnären

Styrkekramar till dig! Tänkte skriva mer, men ångrade mig, då det välmenade lätt kan bli fel så här i skrift. //M

Levern är tålig, men som det skrivs ovan så varierar det från person till person. Har haft "dåliga" värden (ingen aning hur dåliga), men då åt jag mycket höga doser av antidep samtidigt och den medicinen kan påverka levern också. Idag är värdena bra. Mamma har en halvbror som varit alkis i större delen av sitt liv. Hans lever funkar än, men han har ådragit sig en hjärnskada istället. Han kommer aldrig att bli den han var. Tror att mage och tarmar kan spöka rejält vid alkoholkonsumtion. Eller min mage gjorde det iaf. Madde9 - gör en hälsoundersökning, så får du svart på vitt. Jag har själv varit mycket orolig emellanåt och den oron har inte fött något konstruktivt. Ta hand om er!

Marken gungar under mina fötter, inte på grund av alkohol utan en kris i min relation. Ett dumt gammalt misstag jag gjorde för fler år sedan har kommit upp och jag är ledsen, förkrossad och så himla rädd att förlora min fine fine make som jag sårat så. Helt klart ett läge att inte ta till flaskan så tårarna får istället droppa i en kopp kamomillte. Helt handfallen och så väldigt ledsen och rädd. Men dricka ska jag iaf inte.

/N

För era tankar!
Minz: har ätit "lyckopiller" i drygt 10 år så jag är helt fri från panikångest och mår mkt mkt bättre än under min barndom/tonår men fortfarande kan inget jämföras med välmåendet under berusningen... Men som du skriver får man försöka hitta dessa oaser av tillfredställelse på annat håll, känns bara lite svårt just nu... Sen är jag som du skrev någonstans (har läst hela din tråd) oxå en missbrukarpersonlighet. Har dock alltid vetat om det vilket fått mig att aldrig någonsin prova ngn tyngre drog än alkohol, jag hade blivit fast direkt... Jag var dock spelberoende under ett par år men lyckades få bukt på det. Kan nu spela lite å ibland men helt kontrollerat, vilket ger mig en förhoppning om att jag kommer, någongång..., kunna ha en normal relation även till alkoholen...
Proffset: ska genast googla å kolla upp ditt tips närmre, tack!

att du ser och noterar hur det ser ut, vad som händer. Och så klart du blir trött - både på hur han fortsätter dricka och på ditt medberoendebeteende som du låter styr dina tankar och ditt liv. Men det är inte lätt - vi är många som vet det! Eftersom du tackar för mina råd och tycker de är kloka så ger jag ett till... du måste öva aktivt på att tänka annorlunda, att tänka på dig. Det räcker inte att tänka och försöka - försök avsätta tid för att öva dig att tänka på hur du vill leva ditt liv. Att göra sig fri från medberoende är ett tufft jobb och en aktiv process. Tala med döttrarna och lyssna på dem, jag tror de är på "rätt" väg. Fortsätt skriva här, det hjälper.
Styrka och uthållighet till dig! / mt

Så har jag också, det molar på höger sida, men även vänster sida. Dricker vin i perioder och då ganska mycket (ca 1 liter per dag). Kan det vara akut pankreatit? Jag är livrädd för att jag har det, eller om jag har kronisk pankreatit. Men har läst att det ska vara ovanligt hos yngre dvs människor under 35 år. Jag är 28. Men jag är livrädd att jag har det, kan jag ha det? Finns det någon här på forumet som har den sjukdomen??

Men det är inte så lätt när taggen i hjärtat säger något annat... Inte tankar som vill trycka ner och förringa. Svåra att stoppa. Försöker att inte tänka på det. Det är ju inte så att jag är kär, eller älskar honom fortfarande. Jag saknar honom inte ens längre faktiskt. Det är jag tacksam för, för det gör smärtan mindre. Men just det där obegripliga som Izzy beskrev, att han nyligen krälat, bönat och bett till att vända på en hand, ta allt av värde med sig till nästa "lyckliga" prinsessa... Det är så...fult. Det äcklar mig. Och får mig att känna mig som en uttjänt trasa utan värde. Igen. Fortfarande. Jag är liksom ingen. Obetydlig. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Det här är ju helt i linje med hans tidigare beteenden så jag borde inte vara förvånad och chockad. Men det är jag. Är jag så naiv och godtrogen? Tydligen. Men jag vill ju tro att folk vill varandra väl. Men jag borde ju efter den här tiden ha lärt mig att inte lita på just honom.

Tack Berra för ditt stöttande inlägg, det värmer. Jag vet ju att han är losern i sammanhanget, i alla fall på sikt. Just nu är det ändå han som på nåt sätt kommer undan med allt och kvar blir jag, barskrapad och med trasiga relationer överallt. Allt kommer att bli bättre för mig på sikt, det tror jag nog. Jag kommer kunna betala bort allt skit som han har dragit på mig och lämnar mig med. Han har till och med pantsatt alla mina smycken som han lovat dyrt och heligt att lösa ut, vilket inte rör honom i ryggen nu. Vill jag ha dem får jag lösa ut dem själv... Hyran får jag betala själv fast jag inte ens bott i lgh på över en månad nu. Relationerna till min familj jobbar jag på och jag vet att det kommer bli bra. Vart ska jag bo? Ingen aning, där har jag ingen plan. Är just nu inneboende hos en kompis som har sagt att jag kan bo kvar tills jag betalat av allt. Tar nog det erbjudandet. Två hus bort från barnens pappas hus, så jag har dem nära. Men ändå inte. Vill ju ha dem hos mig. Är så rädd att vi ska glida ifrån varandra, att jag ska förlora dem. För hans skull! Förbannar den dagen jag träffade honom!

Han som har spottat på mig, skrikit åt mig, hunsat mig, tryckt ner mig, kritiserat mig, tagit ifrån mig allt. Allt. Och så fortsätter det även efteråt...
Är så ledsen och heligt förbannad. Nu är det jag som vill spotta på honom av äckel och förakt. Låta honom veta hur liten och ynklig jag tycker att han är. Han förtjänar det. Men det är inte min stil att göra så. Kommer förmodligen inte berätta hur jag känner heller. Han är inte värd det. Idag kan jag inte fatta vad det var hos honom som jag var kär i. Obegripligt.

Annars kan det vara en grej att kolla upp. Blev lite AHA när jag stötte på begreppet HSP första gången. Mycket föll på plats kan man säga.

Tror att det är många som blev kära i alkoholen tidigt här, så även jag!

Det är inte alls du som går ur förhållandet som ett second choice.
Det är du som har valt och gjort en förändring, han lever kvar i sina lögner men med ett annat "offer", alltså är du vinnare och det är han som är loosern, han ville inte kosta på sig en förändring, han vill leva kvar i det ohållbara levnadssättet, han tyckte att insatsen var för kostsam.

Du kan hålla huvudet högt och har nu en framtid att kunna börja bygga om på oavsett hur små medel du kan tyckas ha för tillfället.

Det blir bättre, och håll dig borta ifrån likasinnade killar, en del går inte att forma om helt enkelt.

Om de lovar guld och gröna skogar ska man kolla att buketten bakom deras rygg inte innehåller en kaktus.

Berra

Jag är så less på det här!! I helgen skulle våran dotter komma hem. Hon har inte mått så bra på sistone. På en gång börjar jag fundera hur jag ska få honom att vara nyckter. Jag säger åt honom att han inte ska dricka nåt och han säger att han inte ska göra det. På lördagen ringer min yngsta dotter mig på jobbet och undrar om jag kan skjutsa henne för hon tror att han har druckit. Han hade även tjatat på våran andra dotter att hon skulle skjutsa ,villket hon inte gjorde. När han sen sätter sig i bilen och ska köra så tar han en halstablett. Han har också blivit så förändrad. Han glömmer så mycket, är frånvarande och lyssnar inte vad man säger, väldiga humörsvängningar , har börjat att prata med sig själv m.m. Han går alltid ner i källaren och kollar på tv och vill aldrig umgås med oss. Han tycker att vi är på honom hela tiden. Han kan inte ta någon kritik utan blir jätte arg så fort jag säger nåt. Tack så mycket Mt för dina kloka råd!! Jag ska försöka att ta dem till mig.

Så typiskt!

Vad tröttsamt att man aldrig kan få bli överraskad. Jag känner så väl igen känslan av förnedring blandad med frihetsruset.. Jag har förstått att det är så här den typen av män fungerar och det är nog bara att acceptera att man aldrig kan vinna mot dem.

Även om en separation inte är en tävling så går den där första känslan av att man tagit kontrollen och sagt ifrån, att han nu får skörda det han sått, förlorad och den behöver man så väl.

Det är den känslan man kan falla tillbaka på när saknaden efter det man önskade att man hade haft blir stark.

Istället verkar det som att man alltid drar det kortaste strået i förhållande till dessa människor. Han har en ny relation och du står ensam och kämpar för att överleva..

Visst är det förvirrande att se hur en person som krälar på marken, tigger om att man ska vara kvar , kanske hotar med självmord och förklarar att han aldrig någonsin kommer att älska någon annan helt plötsligt, när han ser att hans vädjanden inte hjälper, bara reser sig, borstar bort dammet och kastar sig i armarna på "nästa stora kärlek i livet ".

Förnedringen man blivit utsatt för fortsätter även efter separationen men försök att se det som bevis för att du gjorde rätt.

Du har blivit förnedrad men du lämnar honom på eget initiativ och du kommer att klara detta.

Att han kan byta ut dig så snabbt säger inget om dig men massor om honom.

Känner verkligen med dig Yogi. det är så smärtsamt det du går igenom nu och det tar tid att återhämta sig. Håll ut, det går över.

Du är så stark och klok, du vet att du kommer starkare ur detta.

Stor kram, vi är många som tänker på dig och beundrar din styrka!

Den kärleken verkar många av oss ha upplevt. Känner igen det med låga serotoninhalter. De flesta i min familj måste knapra på "lyckopiller". Undrar bara hur det hade varit om föräldrarna fått hjälp tidigare. Pappa har haft panikångest och mamma varit väldigt deprimerad. Jag och syrran har påverkats en hel del. A gav underbar respit i tillvaron. Förmodligen hade jag börjat knarka också, om jag vetat var man fick tag på sånt i tonåren. Den varma välkomnande famnen, som klämmer för hårt ibland, får vi nog försöka hitta någon annanstans. //M

Men nu med sällskap. Barna ligger utslagna. Ute skiner solen. Många lösa trådar i mitt inre som behöver kopplas rätt. Tankar som behöver programmeras om. Fast just nu sitter jag mest och spelar Quizkampen, Candy crush, farm heroes saga nåt osv osv. Terapeuten kommer åt känsliga knappar, som jag försöker gömma undan. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, men det finns ju ingen återvändo. Jag vill vara bekymmerslös och fri. Får se det här som ett steg uppåt i min utvecklingstrappa. Ett steg uppåt, hur litet det än är (oavsett hur lång tid det tar), är ett steg närmare toppen (R Chlumska). Nu siktar jag förstås inte på M Everest, men tycker det är en bra liknelse som jag försöker övertyga mig själv om.

jag har haft en bra uppväxt. närvarande föräldrar, tryggt hem, materialistisk gott ställt, mycket vänner och allt sådant. MEN. trots att jag nog uppfattas som en glad och positiv tjej är jag född med ångest och oros/katastrof-tankar. nu i vuxen ålder har jag fått diagnostiserat att jag har problem med min seratonin-halt. min mor är lika dan så det ligger nog i generna...
iallafall: hade min första panikångestattack när jag var sju år och ja, alltid lite ångest och oro närvarande så långt tillbaka jag kan minnas. men så en kväll, jag var 13 år, det var dags för första discot på högstadiet och vi i kompisgänget hade lyckats få tag på dricka. jag vart full efter bara någon timme och den känslan.....den ljuvliga, underbara, härliga, enkla, euforiska, trygga, varma, lyckliga känslan där jag äntligen släppte kontrollen och alla spänningar försvann: den glömmer jag aldrig! det var första gången som jag bara var tillfreds, minns att jag redan då tänkte: oj, är det så här livet kan vara? är det så här man skall må? naturligtvis så uppnår jag inte den starka känslan varje gång jag dricker(snarare blir den nog svagare och svagare...) men jag kan verkligen se att jag redan vid första mötet blev djupt förälskad i berusningen alkoholen gav och sedan dess är det bara mina hårda krav på hur man bör/ska leva och vad som är okej som gjort att jag inte ständigt befunnit mig i dess varma famn. sorgligt men sant.
hur jag nu skall leva mitt liv utan att regelbundet ett par gånger i veckan få lov att krypa in i denna varma famn är just nu svårt att förstå.

För mig fanns ju inga val leva eller dö. Jag valde livet efter en sjukhus-
intagning. Det är ett hårt arbete och är vissa dagar fortfarande. Men
jag hade en sån vilja denna gången, jag kunde sitta rakt upp och ner och
ångesten var ett h-vete. Den bara sköljde igenom mig, och jag visste att den
enda lindringen var alkohol. Men jag tog mig igenom och efter en halvtimme
släppte den, för att återkomma hela första månaden minst. Envis som jag är
tänkte jag den ska inte få vinna över mig. Viskningarna i örat, nu är du värd
ett litet glas när du varit så duktig. Jag har stampat skrikit gråtit på denna
jävul som lockat och pockat på mig. Men vet du nu känner jag att jag har övertaget.
Men, jag glömmer aldrig vem jag var. Livet är till för mig att leva och se och lukta
och älska utan att vara i alkodimmorna, det är svårt ibland men nu mera är det bara
en liten fläkt som ger sig till känna ibland.
Önskar dig en bra dag, stanna och skriv här utan forumet hade jag inte varit den
jag är idag.
Konstnären