Senaste kommentarerna i forumet

Hej konstnären, jag antar att du under detta år sett många komma och gå. Tänkte bara säga att alla dina mess gav/ger energi. Saknat dem självklart när jag lade ned tråden. Och det handlade bara om mig själv och min resa. Vill lixom inte fastna i ett forum där jag hela tiden springer på nya som behöver stöd. Behöver min tid/energi till att sätta nya vanor på plats. Kanske börjar jag peppa o stötta andra också sen. Du är ovärderlig för många när du delat din resa med oss här. Önskar dig ett a fritt hem/liv. Ha en underbar dag. Kram

Konstnären, du kan väl ringa vårdcentralen? Sedan är det ganska vanligt att de växer och kliar om man skavt dem, tex just med bh-bandet. Men det är väl bättre att kolla. Jag har tagit bort flera stycken och ingen har innehållit malignt melanom. Det du kan titta efter är om det är helt runt i konturerna = ofarliga. Jämn brun färg, gärna med hår i (urk) = ofarliga. Men ojämna konturer och olika färger = bör kollas upp. Likadant bör man kolla om de blöder, kliar eller börja "bete" sig annorlunda än tidigare.

Dr. M den allvetande skräphögen

... Men nu identifierar vi detta beteende och dricker oss inte till enormt bauta självförtroende. Tack å lov.

Ha ha ha jag är likadan... Beröm i det offentliga rummet får mig att krypa ur skinnet...! Har nästan lättare att ta skit... Hur sned är ens självbild då.... suck!

Bra hörrni mina vänner! Ingen försvinner utan att först säga till. Oavsett läget. Annars missing people/112 efter ca 3 veckor. Deal!

Konstnären - fortsätt lirka in honom i ditt garn. Men bara på dina villkor. Inget smetigt medberoende, utan klara besked och raka rör från frun.

Det är många som skrivit om att de ber. Jag är inte religiös, men jag ber också. Har bett för många här och bland annat för dig & mannen. Du är värd att få ha ett stabilt och lyckligt liv. <3

Nu MÅSTE jag jobba!! Största kramen

Wilja.

Lexi.
Traxxy.
PellePennan återfann vi gudskelov - och hade oroat oss HELT i onödan!

Ett av mina stora problemområden är att ta emot och hantera när människor säger något vänligt och snällt till mig. Jag får panik av det och en känsla av att jag har gjort fel och vill gömma mig för att jag blir nervös. Måste jobba med det för det är ju galet och jobbigt och DET är nästan det enda som skulle kunna få mig att överge Alkoholhjälpen. Omtanke, "kärlek" eller hot och förföljelse. Intressant.

Tänk om det är så ?
Jag är inte en 31-årig "brutta" utan en 95-årig dam som hittar på allt och i själva verket ligger på dödsbädden och skriver frenetiskt för att innan hjärtat slutar så hinna dela med mig av läxor jag lärt mig av livet.

Men nu blev jag rörd...
Måste gå och spegla mig och se efter vem jag är ?
Synd att det inte är så på sätt och vis, hade varit coolt.

<3

Tack för dina ord. Du är klok. På riktigt. Jag har inte trott att AA är något för mig, men under den här dryga månaden har jag av och till funderat på att gå på ett möte för att själv känna efter hur det är. Får se om jag kommer dit

Ebban, så klok du är... Härligt att du delar med dig av din gummelika vishet. (Nä, jag är inte ironisk. Jag är helt allvarlig.)

Fint att säga så tycker jag, trots att vi ej är verkliga vänner.

Du är klok!
Jag slås av det ofta när jag läser vad vi människor skriver här i forumet - det är som att vi själva redan här svaren inom oss.
Det är bara på något sätt fortfarande för grumligt inom oss så att vi själva inte kan känna att vi faktiskt har svaren.
Eller - vi kanske inte vågar lita på att vi tänker rätt? År av feltänkt har fått oss att tvivla på oss själva?

Jag tillhör skaran som går på AA-möten och just det här som du beskriver: att det är klurigt att vara LAGOM vad det än gäller och hitta en bra balans i tillvaron.

Är något som det delas om igen och igen på AA. Det skrattas åt allt folk berättar om och folk skrattar alltså åt sig själva när de ser tillbaka på hur de höll på och fortfarande i viss mån håller på, om än i mindre grad, trots att de varit nyktra i 15 år eller t.o.m längre.

Det är som att vi som har druckit för mycket eller fortfarande gör, många gånger är antingen eller individer?
Sluta dricka A för att istället fokusera till 110% på att bestiga ett berg eller åka Vasaloppet som snabbaste otränade någonsin. På ett ungefär.

Men alla som har varit fria från A länge vittnar om att lugnet kommer mer och mer. Om man stannar upp och som du är medveten om sina "problemområden" i tid. Är man nykter och fri från A blir man smartare och kan ta itu med hinder i tid, innan de vuxit sig oöverstigbara.

Ja, bara lite tankar från mig som tänker i 110% dessa dagar.

/Ebba

Ebba! Skvallerbytta! ;-)

Försöker lära mig meditera och märker redan efter ett par dagar att jag är mer fokuserad och närvarande.

Annars har oroande tankar på att det kanske inte är så kul att inte dricka. Jag undrar varför jag håller på med detta för, är det inte bra bökigt att inte vara som alla andra och ta sig ett glas ibland. Det är ju trots allt ganska lätt att sluta, jag har klarat av det i 41 dagar nu. Är det inte dags att vara som en människa och koppla av med en pilsner (eller åtta)?

Det är inte bra eftersom det har börjat smyga sig in andra fokus i tillvaron. Hittills så har allt hamnat om att inte dricka, alla andra möjliga mål har kommit i andra hand eller längre ner på listan (som att träna, kost, gå ner i vikt och vad det nu kan vara) men allteftersom dagarna gått och jag känt mig säker så har de andra målen blivit viktiga och då försvinner en del av fokusen på att inte dricka. Jag vill ju så mycket så att dagarna lätta blir en radda mål och jag vet att jag inte kommer att leva upp till alla, men de finns där ändå, och jag känner mig alltid misslyckad på det ena eller andra sättet.... och skulle jag må bra ett par dagar så är det ju bara att sätta upp ett nytt mål som är svårt att nå..... Behöver jag gå i terapi?
Mår i alla fall bra och borde vara nöjd med det, men det finns oroande tankar....

Inget första glas idag. Ha en bra tisdag.

Jag såg ditt inlägg, och blir varm inombords, tack!!

I know the feeling... Jag förstår att det väcks gamla minnen av att "gräva ner sig i" gamla händelser, och jag förstår känslan av skam och skuld - men du har tagit dig ur det. Hur gammal är sonen idag? Kanske inte nu, men kanske att du i framtiden kan förklara dig?
Jag vet inte situationen som var, men jag hade många situationer när mitt ex hotade barnen, hotade med att lämna bort dem, hotade med att ta livet av sig och liknande, och jag gjorde som du; jag led men försökte bara hålla undan barnen - tills jag lämnade!!!! Men min skuld ligger också i att jag efter separationen lät exet hämta barnen även när de var livrädda, ledsna och inte ville (efter hemska saker som han gjort och skrämt dem med) och han drog dem ur mina armar och jag vågade inte säga emot...

Jag vet att det är klen tröst, men försök tänka på att du satt ner foten numera, att du visat att det exet gjorde inte var okej och därför lämnade du!!
Kramar!!!!

Nicolina.
Zelda.

Promille.
Patetisk.
Pion.
Fyll på om ni vill...

Det är egoistiskt att bara försvinna.
Alkoholister blir egoistiska...
Så man får ha inre förståelse tänker jag och inte påverkas så att man tappar hopp och gnista.

Jag försvinner INTE utan att först meddela :) Det vore snällt om ni på riktigt kontaktar polisen/missing People om det skulle bli tyst från mig i tre veckor. Vänta tre veckor, jag kan ha teknikstrul, tappat telefon och allt i sjön när jag metar (?)...

:)

<3

Strålande ide och jag är med på det, inte bara försvinna blir orolig av sånt. Blev tomt när Tor försvann. Det är ju bara så att vissa människor tar man till sitt hjärta direkt. Sådan är jag. Det är så här att mannen och jag kan prata om allt, utom A när han är nykter. När han är halvfull pratas det vitt och brett om att aldrig mer. När sedan nykterheten infinner sig är det locket på vad gäller just det ämnet. Fångade in honom i går kväll i mitt spindelnät när han varit ute och cyklat med hunden. Det gick över förväntan och han ska nu ta kontakt och gå något slags 12-stegsprogram som jag själv gjort. Litar inte på honom förrän han gör något konkret. Nu är det ju lätt att vara nykter, men inte lätt att hålla sig ifrån
första glaset eller hur. Det är just där arbetet ligger att vinna över allt pockande, du vet nu har jag varit så duktig, bla bla. Blev så glad när jag läste MIG SLIPPER DU INTE SÅ LÄTT.
Fin tisdag muränan
Kram Konstnären

Känner igen din mans flyktbeteende. 12 stegsmetoden kan man också få via privata träffar som jag. Din mans enda anledning suger, att han inte vill gå till AA där klämmer skon. Han vill inte sitta ochnprata om sina problem med likasinnade för han har ju inga problem enligt gan själv. Blur ju lite moment 22. Det är bara taskiga och dåliga undanflykter. Känner igen detta själv, gjorde likadant tills jag gick på mitt första AA möte. Helt fantastiskt, trevliga människor, inga försupna a-lagare ursäkta uttrycket men så trodde jag det var. Att bara säga "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" då har man till viss del kapitulerat inför alkoholen.

Att dricka på antabus går naturligtvis om man trixar lite, dricker en öl väntar tar en till osv. Man får inga reaktioner om man haft ett långvarigt alkoholmissbruk för då är levern redan skadad och effekten av antabus avtar markant. Squeza din man vill inte ge upp a och oavsett vad ni andra vill kommer det att bli svårt. Hoppas han kommer till insikt snart, annars verkar gan förlora en fin kvinna som bryr sig.

efter att följa fullt ut i dina fotspår konstnären. Åt alldeles för mkt tårta på ditt kalas, men det ordnar sig ju till slut. Ingen mer tårta, ingen mer A, ingen mer ångest är vad jag tänker efter ditt årskalas:-)

att jag i alla fall i början av insikten att jag är medberoende tog fasta på det där,gör nånting för dig själv.Fokusera på dig själv och vad du tycker om.Jag vet inte om jag tycker att det handlar så mycket om det.Det handlar nog mer i alla fall för mig om att faktiskt ta sig förbi detta första steg,
Att inse att man inte har kontroll.Så länge man inte tar sig förbi det så kan man köra alla yogapass i stan och se varenda tjejfilm.Det är som att sätta plåster på ett träben,det hjälper inte.Men efter denna första insikt(som förstås kommer och går) så blir det plötsligt lättare att aktivt välja saker som är bra för en och som gör en gott.Så kanske den där cykelturen även om man inte kommit förbi kontrollerandet kanske till slut gör att man släpper kontrollen.Kanske det är som med alkisen,vad är hönan och ägget i måendet/alkoholistberoendet.
Från en nynykter gammkärring som tror hon förstått nått :)

Jag pratade med min mamma som var alkoholist och tablettmissbrukare i 35 år.Hon blev ordinerad och tog antabus och hade inga problem alls att dricka trots en helt vanlig dos antabus i kroppen.Det enda jag kan känna som jag lärt mig i sommar är att vi som medberoende är minst lika fast i alkoholen som den som dricker.För oss borde första steget vara:inse att du inte har någon som helst kontroll över alkoholisten.Det är det jag tycker det handlar om i varje fall för mig.Alla tankar på personen,hans mående, hans tankar hans möjligheter och svårigheter.Om jag gör si eller så.Om jag föreslår det eller det osv.

Speciellt i en aktiv fas så lägger jag bara in en högre växel och kör ännu fortare och tänker och grubblar ännu mer på vad jag kan göra för att rädda situationen.Istället för att resignera och ge upp och vända ryggen till.Så om inte vi kan göra det som anhöriga fast vi vet att det nästan är ett måste för tillfrisknande.Hur kan vi då begära det av alkoholisten som faktiskt har ett kemiskt och psykiskt beroende av alkoholen? (stackarna...)
Jag hoppas att du förstår att jag är ironisk.
Nu har vi ju faktiskt brutit vår relation,men jag har varit precis lika fast i mitt medberoende ändå.Jag har tagit det i små steg.Inte höra av mig/kontrollera på några dagar.Mitt tvång att göra det stiger och blir starkare och jag ger efter.Bannat.Åsså en sväng till och jag har klarat ytterligare några dagar och trilleritrallera åker dit.Men i varje alkoholistfri period så har jag haft några stunder av frid och klokskap som ofta dagen senare skingras av nya medberoendedumheter.Men dag har lagts till dag och nu är jag inne på dag 6 helt utan kontakt och har faktiskt haft fyra dagar i rad nu av ett alldeles härligt normalt liv.Det går ju förstås inte att jämföra med din situation som lever med din man.Men i ditt inre så kanske du kan skapa detta alkoholistfria rum dit du kan gå ibland,några minuter eller timmar i taget?

Jag skrev i din tråd tidigare idag, ärligt och från hjärtat, hur stolt jag är över dig och hur stolt jag tycker att du ska vara över allt du lyckats åstadkomma. Jag menade det. Verkligen. Senare på eftermiddagen var det dags igen för min terapi. Går en traumaterapi för att bearbeta... Det har varit bra hittills och jag har känt mig "lyft" varje gång jag gått därifrån. Idag skrev vi i detalj ett protokoll över en händelse som jag valde ut idag. Alla detaljer, känna efter, beskriva förnimmelser i kroppen...allt gjorde att jag kastades rakt in i det, igen. Självföraktet, skulden, skammen...hur jag svek mina barn...för vad? Valde jag honom framför mina barn? Sonens förtvivlade blick, det tvivlande, anklagande tonfallet när han såg på mig..."kör du iväg oss? Dina egna barn..?" I min värld ville jag bara skydda dem...för att Han var jätteberusad och hånade min son...jag visste att det skulle bli värre om de kom in, så jag gick ut och pratade med barnen, med en skyhög stressnivå i kroppen... Älskade unge, om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka...jag borde ha följt med därifrån. Eller kastat ut sambon... Men jag klarade inte det... Och jag kan inte förstå mitt eget agerande.

Jag grät mig igenom den där timmen. Hon frågade om jag kunde se att jag inte kunde handla annorlunda, och visst, jag kan se det. Men jag kan inte förlåta mig själv. Hon frågade om jag skulle kunna förlåta någon annan i samma situation, och där är mitt svar enkelt. Självklart. Men Gode Gud vad svårt det är när det kommer till mig själv. Det finns såklart fler händelser, men denna är så stark. Min älskade pojke...om du visste hur jag ångrar det. Varför protesterade jag inte, varför stod jag inte upp mot honom? Varför? Det här har förändrat hela min bild av mig själv och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna se på mig själv som en mamma värd namnet...