Senaste kommentarerna i forumet

käraste Stigsdotter... ja, det blev verkligen en ny stig framåt. Jag känner mig både lugn och stark och samtidigt otrygg och sårbar.

Det händer mycket nu. Igår och idag på morgonen talade jag klarspråk och allvarsord. Idag har mannen varit med om omvälvande saker som han just nu är lättad och befriad över. Mer ska hända nästa vecka - får se vad allt detta för med sig. En omtumlande som process som jag är med i, en process som är nödvändig och lever sitt liv utan mig. Hmmm - en utmaning för en medberoende minsann...

Vi talade om möjliggörande häromdagen eftersom han möjliggör (och underhåller) vissa beteenden hos mig som jag behöver ta mig ur. Förhållandevis oskyldiga olater som han underhåller på ett omtänksamt och kärleksfullt sätt. Jag sa idag att jag varit en möjliggörare och om jag lämnat tidigare, eller inte återvänt då i december kanske han kommit tidigare till en punkt där han är idag. Fast - jag tvivlar på det och tror att fallet skulle varit större - egentligen spelar det inte så stor roll. Det här nyktra året har fört långt framåt och grundlagt den mer inifrånkommande förändring som är på framväxt.

Jag ser att åtminstone Kalla och Anneli kämpar mot suget nu - fy tusan vad alkohol gör mycket illa.
Och så mycket gott det inryms i ett nyktert liv. / mt

Det är jättesvårt att komma ur drickandet.
Hur gör man?
Har någon förslag?

Hejar fortfarande på dig! Ett litet steg bakåt som du tar lärdom av nu bara. Fortsätt kampen nu och kom ihåg alla stegen du tagit framåt också! :)

Så har man nära att slinka ned under om någon kommer med dumma kommentarer ;-)

Jag förstår inte heller det där med den gamla tråden, såg liknande inlägg igår men hittade bara lite bråk och inget inlägg det datument. malignn kanske vill förklara lite? Annars är risken att åtminstone jag tolkar dig utefter ditt nick, och det är kanske inte riktigt rätt för här är vi snälla och vänliga mot varandra även om vi ibland kan, får, ska!! ha olika åsikter och kanske missförstår varandra när vi skriver hastigt.

Annlie, fundera lite över hur det kändes att dricka de där dagarna. Vad var det som gjorde att du kunde stoppa? För glöm inte det, det var ju det du gjorde: stoppade! Du var ju inte asplakat alla dagarna eller hur? Tänk, fundera, känn efter. Hur mådde du när du drack, blev det bättre det du ville få bort, blev du gladare osv. Det kommer att gå bra, vi grejar detta tillsammans!!!

Kramar från mig

Kan man göra på alkoholhjälpens facebooksida, lite bökigt om man sitter mest med en telefon men annars kan man ju ha den sidan uppe i en flik och så en massa annat (bla. forumet) på andra flikar. Några av oss härifrån hänger där ibland bland annat jag & Adde, vore skoj om det blev fler. Där heter jag Stigsdotter von A-hjälpen, make my day och skicka en vänförfrågan :-)

Stressen har lugnat sig lite, men återfallet är väldigt nära. Ibland känns det nästan som om jag kan ta på det, är väl inte världens trevligaste person just nu. Vet inte om jag fått någon bokstav sjukdom men ibland känns det som stressen bara fortsätter, förr slängde jag i mig ett par whisky, somnade och sen mådde jag bättre. Att springa hjälper en del men får inte riktigt samma effekt, men smalare och snyggare blir man ju :-)
Håller helt med dig Dompa, vi vill ha en chatt här!!
Så kramar, styrka och stolthet vi går framåt även om det är med myrsteg just nu!

Känner med dig Annelie, men du har inget att skämmas över utan att fortsätta skriva här är ett stort steg på vägen. Ligger själv i en stor svacka just nu. Men beroendepersonen i oss gör oss inte till sämre människor och det har inget med karaktär att göra. Så nu krälar vi upp på stenen och skriker ut att vi också vill ha ett bra liv. Vi klarar detta tillsammans/Kramar, styrka och stolthet Kalla

Då tar jag mig rätten att förutsätta att det handlar om mig. Nu krälar jag ner igen men jag måste säga att suget är stort nu. Tack för det :(

Allt handlar inte om dig!!!

Vill du göra mig uppmärksam på gammalt bråk? Det hjälper inte mig tyvärr, snarare tvärtom. Vad ville du ha sagt? Den 25/8 fanns det dessutom inget inlägg?

hur fungerar det och är det effeKTIVT

Hej!
Du frågar om min tid efter behandligen. Jag kom ut några dagar innan jul -10 och ska jag vara riktigt ärlig så minns jag inte allt från den tiden och den julen. Allt var så märkligt. Tillbaka i det gamla livet fast en ny person. En vilsen person. Orolig.
Jag kom hem till ett julpyntat hus. Ett hus som jag inte varit med och pyntat. En relation till en hustru som jag inte riktigt fick rätsida på. Var allt förlåtet? Hade jag förlåtit? Hur ser omgivivningen på det jag varit med om?
Det har såklart inte varit enkelt, men det går. Bara man låter tiden gå och bevisa för omgivningen att man kan vara nykter och försöker att inte ta konstiga kommentarer eller händelser för personligt. Det här med alkoholmissbruk är inte enkelt för vanligt folk att hantera. Alla har inte insikt i hur det funkar och det får man ha överinseende med. Lev och låt leva.
En god vän och nykter alkoholist sa till mig "det är ibland svårare för andra att tro att jag kan vara nykter än vad det är för mig att faktiskt vara nykter"

Hemmet jag var på ligger på en höjd, och backen upp kallas suckarnas backe. När man kommer suckar man och tänker, hur i helsike ska detta gå?" Efter en månade går man samma backe neråt och tänker "hur i helsike ska detta gå?"
Det viktiga är att vara lite egoistisk. Tänka på sitt egna mående. Rutiner. Jag åt ordentligt och vid jämna tidpunkter. Drack oerhörda mängder vatten. Försökte vara ordentlig med min nattsömn. (ibland låg jag vaken och grubblade såklart)
Jag försökte fokusera på de positiva framstegen och inte de negativa bakslagen.
Mina vänner har varit en oerhörd hjälp för mig. Hoppas dom förstår det. Jag förlorade några på vägen, men jag sörjer dom inte. Jag är nykter och det är det som är viktigast för mig.
En dag i taget och små segrar i vardagen har gjort att jag klarat en ganska lång tid nu. Och jag ser ljust på framtiden.
Vad gäller jobbet så är det provspelning som gäller på måndag. Vi är tre kvar som är intressanta, så även om jag inte får jobbet så har jag ändå vunnit känner jag. Uppenbarligen är jag en eftertraktad musiker som är en god social person och som är duktig på det jag gör.
Självförtroendet fick sig en ordentlig och välbehövlig skjuss framåt.

Fråga på så ska jag försöka svara.

Dompa när du träder ut i den så kallade verkligheten! Jag har inte följt hela din tråd, så du kanske har svarat på detta innan. Men när du räknar upp vilken uppbackning du har efter behandlingen, nämner du inte AA. AA är ju fantastiskt på så sätt att man verkligen kan ta till sig det man vill och lämna resten. Jag har t ex ersatt det här med Gud med själva kraften i den kollektiva gemenskapen vid mötena. Det är en högst påtaglig kraft att alla vill varandra väl i att få leva nyktert och att slippa förgiftning och förnedring. Jag vet inget bättre botemedel mot stress än att ta sig till ett möte och gå därifrån 1,5 timme senare med lugn i sinnet och förnyad glädje över att leva ett bättre liv utan alkohol.
/Fenix

jo jag minns en del från diskussionerna i den tråden, men är det något särskilt du tänker på? Var det du som var Kramis69 och hur har det gått för dig oavsett vem du var eller är?
/Fenix

Ville bara titta in och säga Hej! Hoppas "Whisky-spöket" från här om dagen inte har visat sig igen. När jag läser i efterhand om hur Lilja fanns där när du behövde...när jag tänker på hur du och mt fanns där när jag behövde. Ja då efterlyser även jag en chat... Tillsammans är vi urstarka. Hoppas det som stressar har lättat. Kram/R

Hörde av Lelas att ni haft en härlig semester. Det förtjänar du efter din halvjobbiga vår. Bra jobb med nattvardsvinet...inte minst eftersom en del alkoholister endast fixar nykterheten via att de funnit en tro. Då ska man ju inte behöva smutta i kyrkan! Hur gick det med jobbet ? Har du hört ngt?

Skriver till dig av lite egennyttiga skäl, inte bara, är verkligen en stor fan av dig, jag med. Men nu ska jag checka ut från min "skyddade verkstad" i helgen. Om du orkar/vill så ser jag gärna lite reflektioner hur du kände när du kom ut.

Nu är vi helt olika personer, med helt olika förutsättningar, men ändå... Jag är lite nyfiken och ärligt talat skiträdd. Att landa i verkligheten?

Kramar från en R till en annan :)

Hej!
Ingen är gladare än jag över att du går vidare med ditt liv. Men snälla, nu får du lämna ifrån dig ett livstecken. Hur har du det? Saknar dig. Kram/R

på lördag checkar jag ut. Min plats är betald till på måndag...men eftersom helgerna på hemmet mest känns som en transportsträcka - inte mkt terapi eller övningar - (personalbrist? Ekonomi?)så känns det bättre att åka hem.

Men nu i morse slog det mig att detta är en av mina sista tidiga mornar. En av mina sista lugna mornar. Nästa onsdag/torsdag - vi ska ta det lugnt, det kommer i sin egen takt - kommer jag att vara en "vanlig" sjukskriven ensamstående farsa som ska rodda med frukost och skola... För att inte tala om eftermiddagar och kvällar.

Oro och stress börjar smyga sig på mig... För hemkomsten; Den vackraste ska vara borta när jag kommer. Det är lovat. Ensam hemma i soffan.
För hemmalivet; Jag och ongar ska hitta tillbaka till en vardag som kommer att vara en "ny" vardag. En ny slags familj. Jag är faktiskt glad över mina brutna tår just nu...för sedan ska även arbetet tas itu med...nu fick jag en frist utan att behöva köra på mer "stressdiagnos". Men arbetet är inte det viktiga...om man ser det på det hela.

Stress är ju en trigger för oss alkoholister. Ska köra mina Naltrexon. Har en enorm uppbackning av familjen...av efterföljande rehab, av er på Forum, men ändå är jag rädd.

Då undrar ni;" Varför stannar det dumma fanskapet inte kvar på hemmet?". Jo, jag kan inte gömma mig för evigt. Nu har jag fått över sex veckors marinering allt som allt. Skulle säkert behöva ett år... Men jag har mina ongar och de förtjänar en chans till en normal farsa.

Som vanligt blev det alldeles för långt, men efter några månader här har jag iaf. lärt mig liiite styckeskrivning. Sköt om er! Stay sober! /R

dig massor av styrkekramar så du känner att du inte är ensam ! Kram <3

Godmorgon
Du har rätt! Jag kommer även att hinta! Jag "glömde" ett tag hur jag hamnade här på forum...eller inte glömde...men fick annat att tänka på. lillablås tråd på anhörigsidan...det var där jag snubblade in...läste din tråd...läste fler. Jag kommer aldrig att greppa hur anhöriga har det...trots allt jag läst och trots att jag själv är anhörig - den biten skiter jag i just nu. Men jag älskar och respekterar min svärfamilj...så jag kommer att hinta. Som du säger; Vi borde lära av varandra. mt skrev dock ngt annat som även det var klokt; "Den som alltför ofta följer andras råd, riskerar att göra andras misstag". Med det menar jag att min svärfamilj kanske inte borde lyssna allt för mkt på mig...just nu är jag inte den stabilaste ljuslågan i kandelabern. Men hinta ska jag!!!/R

Hej Fenix!
Minns du?
Googla Kramis69 + Adde + guru
tråden Bara idag 2010-08-25
den sanna gurun

googla Kramis69 + Adde + guru
kolla tråden Bara idag 2010-08-25
lär känna den sanna gurun

Stanna här uppe hos oss andra, Anneli! Inte ska du ligga under någon sten! Stanna och skriv. Du vet att det hjälper. Här behöver man inte vara duktig. Vi kämpar tillsammans. Så upp igen!
Kom att tänka på Robban Brobergs låt Upp igen. Inledningen som jag minns den:

Mitt namn är vem von helst
Jag kan snubbla
Men inte ligga kvar för länge
Och grubbla

Styrkekram från Nynykter

Tre kvällar i rad. Inte mycket varje kväll, bara den i mitten, men tillräckligt för att jag nu mår skit! Vi råkade ha hemma, fråga inte varför, det bara blev så och inte f-n kunde jag låta bli. Skam, ångest, självförakt! Nu ska jag kräla ner under min sten igen. Vågar kanske titta fram igen när jag lyckas uppbåda tillräckligt med kraft att inte hata mig själv. Jag ska jobba på det.

Grattis till alla er som är starkare än mig! Jag läser era berättelser och suger åt mig all er energi, hoppas att den ska smitta mig lite grand.

Usch, känner mig riktigt risig, konstigt att det kan svänga så. Orolig och stressad i kroppen, mycket i huvudet. Försökt komma på varför jag har ångest, men det känns som om jag tappat den där kopplingen mellan kropp och hjärna som jag känt så starkt hela veckan. Kom på mig själv med att tänka att "champagne måste man väl kunna dricka sen om man ska fira". Fick påminna mej. Har svävat som på moln sedan jag bestämde mig för en vecka sen, rädd att det är slut. Fast man kan ju inte vara lycklig 24/7 det vet jag ju! Känns som om jag vill utsättas för en prövning nu så att jag kan se att jag klarar det, så att jag kan bli säker sen. Fast det blir man väl aldrig kanske?

Nej nu ska jag sova, hoppas jag vaknar sådär lugn och glad imorgon igen.