Senaste kommentarerna i forumet

En middag resulterade i 3 dagars supande ångest utebliven påskmiddag. Känns bara så kasst jag måste vara nykter tills jag dör men jag börjar räkna dagarna efter en vecka år jag duktig kanske kan ta en öl och sen kör jag på lugnt en kväll och se det gick ju bra sen nästa fest är det 10 öl kvarting sen minnesluckor bråk tjafs slagsmål. Jag måste sluta innan någon far riktigt illa. Problemet är att folk inte uppfattar mig som så full men ändå har jag varit helt väck

Grattis till dina nyktra dagar. Vi kämpar på och stöttar varandra så gott det går. Jag har varit nykter i tre månader nu och det är det längsta på fem år. Då hade jag ett uppehåll med hjälp av antabus. Men nu går det bra utan medicin tycker jag. Jag tänkte lite på det du skrev om att du är rädd för att bli deppig o bitter i framtiden. Ja det är ju ingenting man vill men vänd på det. Om du fortsätter dricka kommer du garanterat att bli deppig, sambandet alkohol- depressioner, är ju klart konstaterat i forskning, och säkert blir du bitter också. Om du låter bli alkoholen så ökar dina chanser att bli gladare, mer harmonisk och nöjd med livet. Du har allt att vinna på att vara nykter. Min tanke är att man ska försöka bejaka allt gott det innebär med att låta bli alkoholen och vad det kan föra med sig. Det är inte lätt det säger jag inte men så mycket sitter i våra tankar.
önskar dig en härlig dag i vårsolen//mod60

tror på det LenaNyman skriver om att bejaka suget, ok så här är det och släppa det. Någon skrev att det är inte farligt att tänka på alkohol, det är vad vi gör av tanken som spelar roll :)

Uppe i 17 dagar nu-personligt rekord!
Jag låtsas helt enkelt att han inte finns så går det lättare.
Men inatt drömde jag att vi gick igenom min hemstad bredvid varandra.Jag grät och grät och sa ska det verkligen vara nödvändigt?Ja det ska det svarade han.
Så medvetandet tar sig andra vägar när det inte får luftas under dagen.

Nu håller suget i sig några timmar åt gången och det kan gå en eller två dagar utan sug och jag känner att jag kan häva tänket lättare och lättare.Må jag nu inte trilla dit..

Tack steglitsan, LN och Meredith :)
Känner glädje och tacksamhet för ytterligare en nykter lördagörmiddag utan bakfylleångest.

Var på väldigt trevlig middag igår med goda vänner och det känns helt ok att vara nykter nu. Har inga problem med att de andra blir på lyser, jo kanske maken då, utan är bara så glad att jag inte är det. Vet ju att det inte stannar med några glas som det gör för mina vänner. Slipper alla tankar på "vad sa jag? pratade jag för mycket?"osv.

Idag skiner solen och våren är verkligen på väg här i södra Sverige tack o lov.
Önskar alla en riktigt härlig dag//mod60

Tredje nyktra helgen på raken för min del. Så för dig med, gissar jag?

Tänker på det du skriver om sug. När jag får det där suget så blir jag närapå rädd. Jag vill att nykterheten ska gå som en dans och blir missmodig när begäret sticker fram sitt dreglande tryne och stökar till det i mina föresatser. Men det är kanske "fel sätt" att reagera? Kanske ska jag testa att bara stilla acceptera suget när det väl kommer. Vara i det. Undersöka det. Den här rädslan spår ju på flyktbenägenheten än mer.

Ja, bara lite tankar så här på lördag förmiddag.

Hang in there.

/L

Som du säger; det låter som att det helt enkelt "var dags".

En indirekt behållning av ditt inlägg fick jag också när jag skrollade upp för att se mer av tråden. Bara strax ovanför hittar jag en kommentar jag själv skrivit. Jag fylls av ett omedelbart obehag eftersom jag så väl ser att, jaha, där var jag packad. Riktigt obehagligt var det och samtidigt en påminnelse om att nej, sådär vill jag inte hålla på längre.

Tack, treårsenare!

/Lena

Jag tömde min i natt kl 02. Vet inte hur många gånger jag kommit hem med en (eller två) fast jag bara tänkt köpa en liten flaska på 37,5.

När jag inte har vin hemma och systembolaget är stängt mår jag förvånansvärt bra. I somras var jag nykter i tre månader. Men sen åkte jag till Mallorca en vecka med en kompis som också dricker mycket om än bara då och då. Jag var snabbt tillbaka i att dricka mängder och varje dag.

Jag är så ambivalent. När jag umgås med andra är det middag med vin, äta ute med vin eller ett glas efter jobbet.

Jag tycker det är pinsamt att säga att jag har utvecklat ett missbruk eller blivit beroende.

Har sagt till de andra att jag gör det för vikten. De blir förvånade när jag tagit bilen med men ingen trugar.

Min dryckeskamrat har en bror som är alkoholist (periodare). Hon tycker inte att jag är det för att jag inte dricker mig medvetslös.

Nu börjar jag undra om vi egentligen har nåt gemensamt. Sist jag följde med henne ut och åt sen lunch en fredag drack jag loka till. Det var trist och samtalet trögt. Men sen gick vi vidare och satt och drack vin på lokal till halv åtta.

Om jag blir nykterist tror jag inte vi kommer att kunna fortsätta umgås. Vi sparar båda till en resa när jag fyller sextio och har tom pratat om att dela på en lägenhet när vi går i pension.

Känns som att jag dels får skämmas inför mina normaldrickande vänner och mister min närmaste suparvän. ..

Den här veckan köpte jag min dunk på tisdag och drack också två gånger på lokal. Två stora stark och tre glas rött dessa två kvällarna. Så ni förstår att jag utvecklat tolerans med tanke på att jag har ett krävande jobb som jag trots allt sköter bra (än så länge)...

Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att vara nykter i tre veckor till att börja med!

Hej alla!
Klockan är nu 04.12 och jag sitter med min vän "bag in box".:..
Jag kommer nog att tömma hela boxen i helgen och må skit efter det..
Just nu så dricker jag och allt känns inte bra..
Jag måste sluta med mitt beteende....

Är helt ny här, men tror att jag kan bidra med något. När jag var 30 separerade jag från en för mig destruktiv relation. Den naturliga reaktionen efter år av psykisk och fysisk misshandel blev just alkoholen. Jag tror att jag drack i genomsnitt en halv flaska sprit om dagen i två år, och jag gjorde mig själv inga illusioner om att jag är djupt nere i träsket. Särskilt som jag under den tiden både arbetade och levde ett normalt liv och uppfostrade en son. Det var någon gång för ett halvår sedan som skammen, den fysiska pluffsigheten, det slentrianmässiga smygsupandet och en allmän känsla av trötthet och meningslöshet fick igång motivationen. Att det måste få ett slut eller så förlorar jag allt inklusive hälsan. Och plötsligt infann sig en känsla av att det är dags, det är svårt att beskriva den. Jag tog den sista flaskan och hällde ut den i vasken och har inte druckit en droppe sen dess. Det var drygt tre månader sedan nu. Har aldrig mått bättre! Jag har dubbelt så mycket energi, har rasat ner i vikt och ser bra ut igen. Men framför allt är självkänslan tillbaka. Det går! Men man måste vilja det. Den första tiden är värst, men ärligt talat så går det värsta över efter en månad. Tänk på det, det blir bara bättre med precis allt. Och det värsta är att idag tänker jag att jag inte ens hade behövt den så kallade självmedicineringen i första hand.

Tack Anders,

Skönt att höra att andra har hamnat där. Kände mig så jäkla utanför.
Du har så rätt. Miljön och den upplevelse man fick på St Göran gör att man tänker till både morgon och kväll.
En pjäs av Lars Noren skulle uppfattas som glad där inne. Mår fortfarande lite dåligt över mitt besök där.

Denna vecka sammanfattar jag med både plus och minus. Sex dagar utan en droppe alkohol. Kommer börja ett nytt program som jag tror kommer passa mig bättre. Kommer försöka berätta lite om det när jag varit där ett par gånger. Tror det passar många som jobbar för mycket i kombination med att dricka för mycket.

Har slarvat ikväll och tagit två glas på en middag. Får alltid lite ångest när jag "bryter" min målbild. Samtidigt är jag så mycket bättre än jag var tidigare.
Lever i en miljö där det dricks mycket på ett socialt sätt. Frågan är då om jag skall tycka att jag är sämst för att jag tog två glas eller att jag skall tycka jag är bra för att jag inte tog två flaskor?

Nu lägger jag denna jobbiga vecka till handlingarna och hoppas att jag vaknar med friska tankar imorgon.

Vill bara avsluta med att detta forum verkligen får en att tänka till. Ni alla som delar era erfarenheter och kommenterar andras bidrar som tusan. Jag bockar och bugar för era inlägg.

Trevlig helg

//C

Tack för ditt svar.
Var på NA möte i kväll.
Jag pratade ut o grät. Talade om vad min f.d sambo gjort med mig.
Han var oxå på samma möte. Efteråt var det inga nådiga ord, att jag smutskastat honom, hängt ut honom.
Att han pratar om dig, o inte hänger ut mig. Jag försöker förklara efteråt att jag behövde säga detta, min själ mår inte bra
Har jag inte rätt att säga det jag vill på mötena?

Det finns medberoendeträffar som hjälper medberoende . Man träffar andra, får tips, råd.
Jag har gått 12stegs -behandling, o det kan vara mckt tufft. Där ingår i steg 1 att erkänna att man har ett beroende, sedan i steg 4 ska du gå igenom dig själv med hjälp av många frågor, en del mer och mindre känsliga.
I ett 12stegs program får du lära dig att ta hand om ditt problem, strategier för att inte återfalla m.m.

Åter hemma efter diverse resande. Fortfarande nykter men oj vad man stundtals får kämpa. Många dagar går riktigt bra men som gammal alkis får man inte riktigt koppla av och intala sig att nu rullar det på och det värsta är över. Det är lite som att stå i mål i ishockey; man vet aldrig när pucken skjuts på mål och man får alltid se till att vara beredd.

Jag sov dåligt i natt. Jag håller på att dra ner på mina insomningstabletter från 1-1,5 till 0,5 till att börja med. Mycket sitter nog i psyket. Tänker att en halv tablett kan jag inte "sova på" men det blev i alla fall ett par, tre timmar. Jag inbillar mig att jag blir deppig av tabletterna. Dessutom blir jag seg på morgonen och det tar ett par timmar innan jag känner mig fit for fight. Nåväl, jag steg upp tidigt och var förvånansvärt effektiv idag. En hel del nödvändigt pappersarbete på morgonen (tråkigt), därefter en hel arbetsdag med fysiska aktiviteter. Fullkomligt slut när klockan slog 5 på eftermiddagen. Hungrig och trött (varningssignal!!!). Mycket riktigt kom suget. Jag brukar säga till mig själv att jag aldrig unnar mig något för egen räkning. Jag är bättre på att ge än att ta emot. Det slog mig dock att jag under hela mitt liv belönat mig själv efter diverse projekt. Belöningen har dock alltid bestått av alkohol. Jag måste försöka att hitta på något annat jag kan unna mig. Jag har i och för sig alltid "rört på mig" fysiskt i hela mitt liv, vilket förmodligen har varit min räddning. Men jag tror dock att jag måste hitta ett komplement till motionen när suget sätter in.

Det jag fruktar mest just nu är en framtid där jag blir deppig och bitter. Det finns så mycket att glädja sig åt men jag kommer inte riktigt ihåg hur jag ska ta åt mig dessa glädjeämnen nykter.

Ännu en fredagskväll nykter och jag fortsätter kämpa på.
Allt gott till er kämpar/Tjalle

vad sköönt att veta!! Vilket himmelrike detta forum är!

Se det som en seger att du inte åkte hem och drack efter att du varit där. Du kom i alla fall så långt att du åkte dit och på måndag går du säkert in.Tänk på att alla de som sitter där inne också har varit i samma situation innan de vågade göra sitt första besök. Vad skönt att du mår lite bättre och känner dig mer beslutsam. Du fixar helgen!

Ja till livet o Anders 43 för gratulationerna.

200 dagar ligger för långt väck för mig. Mina mål delas upp i små portioner. Först timme för timme, därefter dag för dag, vecka för vecka och nu 100 dagar. Nästa mål 1/3 dels år, inte långt bort, men nåbart utan att kännas oöverstigligt. Först därefter sätts nästa mål.

Det blev inget AA möte igår. Satt i bilen utanför men fick inte mod att gå in. Har svårt att se mig som "en av dom" fast jag vet att det är så. På Måndag gör jag ett nytt försök. Nu ska jag ta mig igenom helgen. Har lovat att köra tidigt imorgon så den här kvällen bör jag klara. Börjar må lite bättre och börjar sjunka in i mitt beslut, därför är jag lite orolig. En dag till.

Känslorna åker verkligen bergodalbana hela tiden. Det känns som man håller på att bli tokig!! Kramar<3

Hej Taesa.

Hur jobbigt du än tycker detta är - och jag förstår att det är det - så andas dina rader ändå hopp. De är förtvivlade, men också vackra och på något sätt känns det som att din djupa sorg som nu tillåts strömma fram är förlösande. Läkande.

Tiden för detta är kanske kommen nu?

Med värme.

/Lena

tack.! Jag började känna mig nästan tokig. Nu känner jag tårarna komma bara över att fö höra att jag är normal. Maken är också ganska olik sig och har börjat med en sarkastisk ton, lite göra sig lustig på oss andras bekostnad. Helt olikt homom. Jag hoppas att det också är övergående. Det hjälper ju inte vårt ganska sargade förhållande direkt...

Har inte haft ett sådant samtal, har inte gråtit... men de känslor du talar om... de tog...

Hoppas att du kan hitta till något bättre <3

Bra jobbat!!! Klappa dig själv på axeln - och belöna dig med att sikta på 200-dagarsmålet. Typ?! Håller med dig fullständigt i att vi måste försöka "glömma" det som har hänt tidigare, och inte bära skuld- och skambördan i famnen hela tiden. Lärdom kanske man kan dra - men att försöka sluta älta det gamla. Jag håller tummarna för dig, och önskar dig styrka att tuffa vidare på den nyktra stigen.

Hej, visst har jag någon att prata med, men vardagen är fortfarande oförändrad.
Nu är vi på jobbet igen och han har trycket på sig från omgivningen.
Helgen väntar också, få se hur den blir !

Med äkta påskmust för att fira de 100 dagarna.

Fick som det står lite längre upp i tråden ett litet snedsteg runt månadsskiftet Januari/Februari. Men om jag hade grävt ned mig av den orsaken hade jag aldrig nått fram till de 100 dagarna, utan fått ett antal återfall. Glad för att jag såg det som ett litet snedsteg som inte skulle få förstöra min nyktra framtid.

Det är det,välkommen till känslomässiga bungyjumpen.Svajningarna blir mindre och mindre allteftersom.