Senaste kommentarerna i forumet

Åh, det kändes jättebra att höra! Jo, jag ska låta honom behålla brevet och vara redo på vilken reaktion som helst.
Tack igen för tankeställaren och din feedback, behövde verkligen det!

Sov gott!
Kram

Önskar att alla alkoholister i hela världen kunde få ett likadant brev.
Låt honom behålla det så att han kan läsa det igen.
Han kanske reagerar med en "chock" och går i försvar, kom då ihåg att det är hans skuld & skam som talar och inte hans sanna innersta.

Ett fantastiskt brev och jag förstår att du är trött.

Sov gott.

Kram Ebba

Tack snälla för att du svarade, Ebba! Jag har aldrig tänkt på det från "andra sidan", det är nog som du säger. Måste säkert vara svårt att be om hjälp så nu när jag tänker på saken från hans perspektiv så hade nog jag också väntat hellre än att ta upp det själv. Vilken styrka du gav mig, tack snälla du! Och lycka till med din fortsatta resa, bra jobbat! Jag har formulerat ett utkast av ett brev som jag planerat att läsa upp för honom, skriver in det här så hoppas jag att du kan ge din åsikt över om det är ett bra sätt att ta "snacket" med honom eller om det är nåt jag ska tänka på eller också nämna:

Pappa, älskade pappa. Vi har aldrig varit bra på att uttrycka oss med ord i vår familj till varandra, därav detta brev. Jag, X och X älskar dig över allt annat, det finns bara en av dig. Därför vill vi inte för något i världen förlora dig i förtid.

Vi är oroliga över dig. Du vet om det själv, du har problem med alkoholen. Du har sagt själv att du behöver hjälp, att du vill sluta. Det har varit jobbigt för alla, liksom för dig. Vi vill hjälpa dig och kommer inte ge upp innan du fått den hjälp du behöver. Vi vill att du ska må bra och vara lycklig, men gör verkligen alkoholen detta för dig? Det är ingen hållbar lösning. Alkoholen är inte din vän, den löser inga bekymmer eller problem – den bedövar bara allt för tillfället, alkoholen är inte din familj. VI är det, och vi kommer stötta dig allt vi har liksom du stöttat oss i alla lägen! Nu är det vår tur att hjälpa dig!

Det finns all möjlighet i världen att få hjälp. Du kan gå på AA-möten, finns flertalet i stan och alla som är med vet hur det var att gå dit första gången, man är rädd, de försäkrar en om att aldrig avslöja någon annans medverkan, alla har varit i samma sits. Eller så tar du ledigt t ex från jobbet och tar hjälp på annat håll, vi hjälper gärna till att betala om det kostar. Hjälp finns även att få via vårdcentralen. Vi kan titta på olika alternativ tillsammans, vi kan ringa samtalen åt dig, vi kan följa med dig på möten eller vad du väljer att göra.

Det är dags nu, var inte rädd för vi finns alltid vid din sida. Vi kommer göra det här tillsammans som en familj. Det enda som krävs av dig är att du har viljan.

Aeromagnus - betyder mycket att du tror på mig. Grät när jag läste din kommentar. Kram och tack

Din pappa kanske faktiskt väntar på att någon ska säga något.
Det gjorde jag innerst inne.
Jag tyckte att det var märkligt att ingen försökte hindra mig och eftersom att ingen sade något till mig eller konfronterade mig började jag inbilla mig att jag inte hade problem, för om jag hade det skulle väl någon ha reagerat?

Det finaste man kan göra för någon som är fast i ett beroende är att våga säga sanningen och sätta ner foten mot missbruket/beroendet.

Man gör inget illa tvärtom.
Att din pappa erkände på fyllan var förmodligen ett sant erkännande just för att han var full.

Jag erkände när jag var full.
Jag önskar dig kraft att våga prata med din pappa, det är inte farligt det är fint och det rätta.

Jag är glad över att människor i min närhet konfronterade mig,
annars hade jag kanske fortfarande försökt bota allt med alkohol?

/Ebba

Men så bra att du gillar't, SL. Tror jag skulle tycka det var trevligt att både lyssna på och titta på dig när du var i gång där på scenen. Tror du är behaglig, liksom.

Sköt om dig.

Du har kanske rätt. De gånger jag eller mina systrar tagit upp detta med honom har varit då han är full, då vi nått toppen av lesshet. Då har han sagt att han vill ha hjälp men klarar inte av det själv. Så jag vet faktiskt inte om han kommer förneka det eller inte. Har du pratat med någon som har alkoholproblem om detta? De tär så svårt, för att han verkligen ska förstå så vill jag säga att han kommer dö snart om han fortsätter. Men då lär han väl känna hopplöshet och ändå inte ta till sig.

Var ärlig och säg vad du tycker och känner och att du inte mår bra och är orolig. Tyvärr och av egen erfarenhet kommer din pappa neka och säga att han inte har problem. Så gör alla missbrukspersoner. Var beredd på det. Du kan aldrig förändra en annan person om inte personen själv vill.

Har huvudvärken från helvetet efter en dag på helspänn. Känner mig bakis-apatisk. Men nöjd över det jag åstadkommit. Idag har jag fått stå på en scen och hålla låda, älskar sånt. Nu är jag dock utmattad och klar. Hoppas tabletterna kickar in. Bidrar inte med så mycket idag. Kram på er.

Fillifjonkan du klarar detta. Ta en dag i taget.

Tack för fina ord! Jag håller mig nykter och ber varje morgon om kraft och hjälp att hantera alla känslor (där ibland en stor dos ångest) som jag nu måste känna när inte alkoholen är där och bedövar och förstör. Sköt om dig själv också och stor kram

Såg det först nu, Moa, att både du och jag är femfemmor idag. Helt otroligt! Jag vet inte varför jag blir så glad, men jag blir det. Tack, kära Moa, för att du finns på forumet!
<3

/L

Jag hittade en länk här på alkoholhjälpen till en intervju med My Skarsgård. Klistrar in några tänkvärda rader: "Det är lätt att tro att man nog ska kunna dricka när smärtsamma minnen har börjat falna bort och lång tid har gått. Det är viktigt att komma ihåg att det kommer jag aldrig kunna. Jag kan leva ett fantastiskt liv, men jag kommer aldrig kunna dricka alkohol. Det är en trygghet för mig att ha den insikten, då behöver jag aldrig ens förhandla. Sedan är det viktigt att jag tar ansvar för att jag har den här sjukdomen. Att jag vet att jag ska vara försiktig med vissa saker. Stanna upp och återhämta mig. Det är farligt att rusa i väg."

Eller ruta 5 kanske man ska säga, för det är ju 5 dagar nyktert sedan helgens party. Tjejen är argare och besvikna än någonsin då jag hade lovat att inte dricka. Jag tycker själv inte att det spårade totalt men jag har nog ändå varit bakis och slö nästan hela veckan, antagligen lite less, ledsen och besviken på mig själv också.

Jag känner att jag får så himla svårt att prata med tjejen efteråt också för att jag har inga ursäkter kvar. Jag känner också att jag inte ger allt för att hon ska stanna kvar. Det är bara så jobbigt när bakisheten hänger över en för jag kan inte riktigt avgöra vart mina känslor är till henne just nu.. Jag känner mig inte direkt lycklig men kanske är det bara alkoholens fel? Antagligen till stor del men det har nog aldrig känts riktigt rätt heller tyvärr..

Jag vet inte vad jag ska göra men jag måste nog fortsätta satsa på nykterheten så jag hittar åt mig själv och kan känna hur jag känner.

Ha en bra helg och håll er nyktra så får ni en härlig måndag som lika gärna kunnat va fredag!

så fantastiskt bra uttryckt! Kan inte sägas tydligare. Acceptera, ju förr desto bättre. Glöm tankarna på normaldrickande, vad nu det är. Det går så väldigt bra utan alkohol. Jag brukar också tänka på det som allergi. Jag har en vän som är allergisk mot jordgubbar. Hon hamnade på sjukhus i allergichock och naturligtvis äter hon inte jordgubbar efter det, trots att det är så gott. Jag har också hamnat på akuten pga min "allergi", jag slog upp ögonbrynet en gång då jag troligen fick en kort svimning och föll handlöst i mark. Kunde slagit ut tänder eller vad som helst, nu räckte det med sju stygn i ögonbrynet. Men ja, jag drack nog efter det ändå och det hände fler olyckor. Innan poletten äntligen trillade ner. Kämpa på Fenix, det går. En dag är kvoten fylld

Precis så försöker jag tänka för det är ju sant. Alkohol är inte längre något för oss.

nästan lika bra som peppande bok att sluta. Men nu har jag inlett regelbundna möten med en nykter alkoholist som varit nykter i 27 år som jag känt länge. Han säger bra saker som ja i och för sig vet, men som blir så mycket bättre när någon säger det öga mot öga. I mitt fall, acceptera att du har ett missbruk som inte går att göra något åt annat än att acceptera. Man kan kapitulera mot alkoholen, eller med alkoholen. De senare tillhör A-lageta och där vill jag inte hamna. Så jag kapitulerar mot alkoholen, jag kan aldrig vinna kampen om att försöka bli någon slags normaldrickare. Den gränsen är det väldigt många år sedan jag passerade. Känns som en lättnad, acceptera och gå vidare. Det är ungefär vad Carr också säger med sin bok, fast med många ord. Och den lättnad och positivt stämning som han vill ingjuta när man äntligen sätter stopp, den här jag känt starkt i går och i dag. Bra så tills vidare, en dag i taget.

med dina 55 dagar. Känns för mig just nu så avslappnat att jag accepterat mitt tillstånd, det vill säga att jag genom arv och handlande utvecklat ett beroende som inte går att göra ogjort. Det blir liksom lättare då att möta tankar på alkohol, det är inte för mig längre.

var för samtal hos en alkoholist i går, nykter sådan sedan 27 år, och han sa till mig just detta, du har ditt genetiska arv, du har utvecklat ett beroende och det finns inget du kan göra åt det annat än att acceptera att så är fallet och lägga ned drickandet. Normaldrickare kan du aldrig bli.Det andra alternativt är att kapitulera med alkohol, det vill säg det som A-laget gjort och som man kan se följderna av i alla svenska stadskärnor. Det gick rakt in hos mig, så jag accepterar som det är, precis som jag är pälsallergiker. I båda fallen går det utmärkt att leva ett bra liv, utan alkohol och utan pälsdjur inpå sig.

Såg en film (föreläsning)...
kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Jag längtar till den dagen när det inte känns konstigt och utmärkande att inte dricka alkohol på en fest. Jag börjar undra hur många i min omgivning som går på fest för att det är kul att träffa människor eller om det främst är en chans att få dricka. Börjar luta åt det senare hållet. Inte många egentligen som träffas och tillbringar tid tillsammans, utanför familjen, bara för att det är kul att umgås. Eller så har jag helt fel och ser bara det jag vill se bara för att jag är där jag är.
Inne på min 55 dag nu sedan jag tog beslutet att avstå alkohol helt. Det känns fridfullt. Så länge det inte blir tal om fest. Länner mig inte bekväm där än.

Känns sm en tändaljusochmysa-kväll. Krypa ned inder filten och läsa lite.

Ja så känns det när jag tänker tillbaka. Det är skönt att tiden med missbruket bleknar och känns helt overklig. Min identitet nu är en som inte dricker alkohol, helt naturligt. Men jag vet ändå var jag kommer ifrån, det får jag aldrig glömma. Får aldrig bagatellisera.

Japp, jag är en riktig fem-femma i dag! Femme fatale? Ah, kanske om nåt halvår. ;)

Ja, jag "unnar" mig den här fixeringen så länge. Det fungerar ju. Man kan ju bli så osäker på sin resa, brydd. Och jag har väl tänkt lite på det där. Hur det beskrivs att man visserligen är nykter men ändå i alkisfasen. Och då har jag blivit rädd och känt att vafan, näe, jag gör nog inte det här på "rätt sätt", lika bra att skita i den här nykterheten, kommer ändå aldrig att funka. Men så hejdade jag mig! Tankar är banne mig kungsvägen till känslor och känslor är kungsvägen till beteenden. Så nu har jag bytt ut dom här tankarna om "fel väg" till tankar om "fungerande väg" och for now är det tillräckligt bra.

Två år och fem månader... Det är, ja, jösses, det låter som en hel livstid. Men med dagarna, veckorna och månaderna så kommer kanske en annan tidsuppfattning? Dom här första femtifem dagarna har känts som år. Långa år. Som ett barn som tycker att trekvart är en hel eftermiddag jämfört med en pensionär som tycker ett år går på trekvart.

Man får ha tålamod med sig själv, oavsett vilken process man befinner sig i.

God fortsättning önskar jag dig med!

/L

...din man måste hitta sin. Det går att, rent intellektuellt, inse att man är alkohlist, erkänna att man är alkoholist, prata på möten o.s.v. Men, det måste in i hjärtat också, man måste släppa taget, ge upp och be om hjälp. Insikten att "jag klarar inte det här själv!" måste finnas där. Så länge det finns ett uns av tro på att man ska klara det på egen hand genom att gå sin egen väg - då funkar det inte. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv". Första steget, så enkelt men samtidigt så svårt - det får inte finnas några förbehåll!

Härligt att se din styrka och beslutsamhet. Det är det bästa du kan göra, att ta hand om dig själv!