Senaste kommentarerna i forumet

Stingo, jag är en faktanörd och använder statistiken till mycket. Enligt den har jag mycket emot mig. På både sidor i min släkt finns 2 kusiner, morbror och ev. min egen pappa med tidigare alkoholproblem. Jag har aldrig frågat rätt ut min pappa, men han slutade tvärt med alkoholen på 80-talet och blev lite småreligös. Men hur mycket makt har DNA egentligen att råda över MIN relation till alkohol? Känns ju rätt trist. Som att DNA redan har utstakat mitt liv och att jag saknar möjligheter till att välja själv. Jag kan lika gärna vara en högoddsare som trotsar genetiken! ;)

Har haft ett par innehållsrika dagar på jobbet, så det gick rätt snabbt på slutet till dag fem som jag längtat till. Vet inte hur vanligt det är med krampanfall men det är ändå något jag tänker på när jag klipper vinet.

Det bästa är att slippa segheten och skammen.

Försöker dock vara ödmjuk, och tänker nog en dag i taget. Samtidigt gör antabusen att eventuella diskussioner eller tankeförslag om vin till helgen uteblir. Och fortfarande känner jag en del av den starka rädsla och kontrollförlust jag kände förra veckan. Brrrr!

Sköt om er, alla fina, var rädda om er idag!

Kram

det du skriver om Ullabulla. I min första tråd här resonerade jag om mina grundvärderingar, att varje människa är unik och att en sjukdom är en del av, men aldrig hela, människan. Och det var ju så att efter ca ett halvårs nykterhet började jag känna igen mannen som den han var innan alkoholen förändrade hans tankar och beteende. Idag tänker jag att alkoholen förändrar människan då drickandet blir prio ett, förnekandet av problemen, lögnerna och behovet att skydda beroendet blir det som lägger som ett sorgligt, patetiskt skal omkring "den sanna" personen. Oändligt många gånger sa jag att jag vill leva med "den sanna x" men jag kan och vill inte leva med den du blir när du dricker. Hoppas att mannen din är på väg mot sin s.k botten och har vilja att vända så att ni kan få ett gemensamt värdigt liv. Du är i alla fall på rätt väg! Kram / mt

Jag minns när jag var 24 år och tog mig till ett möte för 1:a gången, så många olika tankar snurrade i mig.
Jag var både livrädd, förvirrad och LÄTTAD. Lättad över att det var över och att det var slut på eländet alkohol ställde till med.
Men det är sjukt nog lätt att glömma, förmildra, förminska hur jag (man) blir av alkohol och vad jag (man) riskerar.
Bland annat därför jag går på möten, för att inte glömma.
Hoppas du hittar nån mötesgrupp du trivs i. Alla är ju "olika" och till slut brukar man hitta nån man trivs i extra bra!!

Stor kram.

För tredje gången på två år pratar jag med min sambo om att jag nu ska ta tag i mitt liv. Att det är annorlunda. Jag ser att mina depressioner och destruktiva beteenden har tärt på honom. På vår relation. Han uttrycker faktum: att det här har tärt på honom och på vårt förhållande. Jag förstår honom. Jag vet att om jag inte gör det här ordentligt nu, dvs förblir nykter, så kommer jag att förstöra vår relation. Jag börjar inse vad jag har gjort. Hur mycket jag skadat honom och sen bara slätat över det och gått tillbaka i samma spår. Det gör så ont inuti. Tårarna rinner. Att jag inte velat fatta. Jag är beroende. Det är precis vad jag är. Och jag är påväg att förlora den människa som betyder mest för mig. Den här gången står mer på spel än någonsin. Önskar jag kunde bevisa för honom i denna sekund att jag menar allvar. Samtidigt vet jag att det enda som kan visa att jag menar allvar är mina handlingar. Jag måste klara det här. Jag måste förbli nykter. Annars förlorar jag. Känslan inombords kan inte beskrivas. Det gör så ont. Jag måste klara det här. Jag måste gå på möten. Jag får inte glömma. Jag är beroende. Jag måste fatta det och aldrig glömma det. Har ni rutinerade några fler tips mer än att gå på möten? Hur ska jag tänka? Rädslan svämmar över mig just nu. Jag vill inte sabba mitt liv...

Alkoholister är stora egoister och är det pga sin sjukdom. Man måste vilja kapitulera inför alkoholen och inse sina bekymner.

...över den känslan, inte. Jag tror att vi alla går igenom motsvarande. Man uppförstorar så lätt hur skönt det är med en drink i början. Upplever att det skulle kännas ännu mycket bättre än det i verkligheten gör. Det är beroendet, som försöker koppla tillbaka sitt grepp.

Det blir också lättare med tiden. Man får en realistiskare bild av de verkliga verkningarna av A och kan så småningom inse att det är skönt att slappna av vid poolen med iskall fruktjuice också.

Fullgubbe förstås.Jaha,säger jag hur var det här då?
Jamen kan du inte komma ned till stugan istället?
Nja sa jag,fundera på om jag ska komma ned och hämta hit dig så att du kan vara här och nyktra till istället.
Jo,det gick han med på och vid 16 for jag dit.
Han luktade som ett bryggeri,men var helt klart i tillnyktringsfasen.
Väl hemma så börjar han spy och spyr väl en 4-5 ggr under kvällen.Ändå hade vi en fin kväll där vi surrade på om allt möjligt fram till 22 då vi la oss.Jag fick chansen att berätta ordentligt om min egen resa i sommar och vad gott den har gjort mig.
Han berättade att han fortfarande mår lika dåligt och inte hittar ro eller lust att leva nånstans.
Allt var bara en grå gröt.

Vi somnade i alla fall och han vaknade helt utvilad och fräsch i morse.
Jag trodde han skulle stanna en dag till då jag vet att det är idag som han riskerar att fortsätta fylla på.Men jag höll mig och skjutsade hem honom till stugan igen.
Jag fick nu se ännu mer av den man jag en gång träffade,så antingen så bjuder han till lite extra eller så har han också påbörjat någon sorts egen resa även om han fortsätter att fylla sig med alkohol i allt större mängd.
Vi kanske tröstade oss båda två med att hålla varann sällskap och visa varann en massa tyck om i denna eländiga situation.
Han lät intresserad av att träffa den terapeut jag vet skulle kunna hjälpa honom då han har så mycket dåligt mående och självmedicinering i sin alkoholism också.
Det är för enkelt att kategorisera honom som ren alkoholist även om han förstås platsar i den ligan också.

Ny här på forumet och hittade din lista över saker du gjort på fyllan. Tänk vad man förtränger. Läste din lista och insåg att ja, jag har faktiskt förträngt att jag kört rattfull. Rejält full. Med en svindyr husbil där folk låg och sov. En husbil för miljoner kronor som inte var min med människoliv som stod på spel. En av många vidriga fylleaktiviteter man lyckats med. Ändå fortsätter man sukta efter festlighetens rus. Dags för mig också att skriva ihop en lista fylld av all skit man lyckats med, kanske bra att ha nu när man sitter här i sin självömkan och tycker att livet är surt eftersom "jag inte kan dricka men alla andra kan..."

Känner igen reaktionen från vänner och omgivning. Jag är också livrädd. Vem ska jag vara nu när jag inte kan vara den festliga AnnaPanna? En tomhet uppstår. Hoppas vi tar oss ut den obekväma rädslan!

Varit på mitt livs första aa möte idag. Det va svinjobbigt att gå dit. Lättare efteråt. Ligger nu med en vemodig känsla. Tittar på tv och ser hur de ligger vid poolen utomlands i solen med ett glas vin och en cigg. Känner hur det vänder i magen. FAN. Ska jag inte få ha den där känslan igen? Den där susande känslan av oövervinnlighet? Känslan och pirret. Draget i kroppen och sköna känslan i huvudet. Jag VET vilken skit det för med sig, jag VET hur skit jag mår, jag VET att det inte stannar vid det där suset och den sköna energi och ÄNDÅ känner jag känslan av att "Jag vill också...". Varför tänker jag såhär? Jag blir helt knäpp på mig själv! Kommer man alltid känna såhär? Skäms..

Det verkar vara de vanligaste och bäst fungerande modellerna. Väldigt många tar en dag i sänder, men har siktet på att förbli nyktra. Andra, som jag, ställer ett mål flera månader framåt.

Jag är helt övertygad om att det går för många att vända ett missbruk till normalbruk. Det finns så väldigt många exempel på personer, som t.ex. under studierna varit rätt så nere, men sedan brutit den trenden, då de blivit litet äldre, skaffat familj osv. Det finns också forskningsresultat som säger samma. Sen får AA säga vad de vill.

Lika övertygad är jag att det finns mänskor som inte skall försöka dricka igen. Där behöver du bara läsa om vad många här skriver om sig själva, för att få det bevisat.

I min tråd finns en hel del diskussion om det här, där också andra har skrivit.

För oss, som funderar är problemet alltså att komma underfund med vilkendera gruppen vi tillhör. Och att bestämma oss för vilka risker vi är beredda att ta. Om jag läser bakåt i din tråd, så tycker jag att det (relativt sett) rätt måttliga bruket du beskriver talar för dina möjligheter, medan det hur du beskriver dig själv som en beroendepersonlighet talar emot (men vem är jag att bedöma).

Hur låter en sån tanke, att du skulle behöva ta bättre reda på varifrån ditt beroendebetéende kommer och göra något för att bryta det, före du provar på alkohol igen?

fast hemskt förstås att läsa att min sorgliga berättelse ändå kan ge bild åt hur jag och många andra har det.
Det är tungt,alldeles fruktansvärt ibland.Men ofta om inte alltid så har ni missbrukare om du tillåter att jag generaliserar det, ofta ett väldigt stort och öppet hjärta som gör det värt den här resan.Även om man ibland tvivlar alldeles fantastiskt.
Både på sitt eget och missbrukarens förstånd.

Känner mig lite kluven i en fråga. Har aldrig sagt HUR länge jag tänkt vara nykter eller om det är för evigt! Att lova något för evigt känns så stort och så definitivt. Just nu känns det som att jag är i limbo-land utan mål. Har aldrig ens tänkt ett speciellt datum. Hur har ni andra gjort? Jag tror att jag verkligen hade klarat av att vara utan alkohol länge. Men att jag ständigt skulle ha en "sjuk"-stämpel över pannan genom att inte dricka nåt. Det ultimata för mig vore att kunna vara normal, vara nykter större tiden och OM jag blir sugen på ett glas vin kunna ta det ibland. Finns det någon på forumet som gått från missbruk flera ggr i veckan till att dricka måttligt t.ex 2 ggr i månaden? Är det möjligt?

hej
jag är ny här , men ville bara säga att jag känner igen klumpen i magen... sova bredvid en alkoholluktande person som man älskar är bara för jävligt.
Jag är ihop med en kille som har problem med drickandet, när han väl börja så dricker han tills han blir full.
Vi har känt varandra sedan många år tillbaka, varit ihop under tonåren och nu har vi hittat varandra igen. Vi älskar varandra, men jag känner att alkoholen tar över och kärleken dör... han drack i lördags och trots bråk på kvällen och på söndag morgon, så tar han sig några glas på söndag igen... då undrar jag vad tänker han på?? vart finns jag i hans bild, i hans värld... det finns betänketid innan man tar glaset i handen... vi hade ju ett bråk på morgonen pga. hans drickande och han dricker igen....
jag förstår bara inte??!! jag har stuckit iväg flera gånger men han har lyckats få mig tillbaka , vi älskar ju varandra... nu har jag inte träffat honom på 2-3dagar och då får man ett sms med "tack för hjälpen" visst har han sagt att han vill sluta och att det är lättare med mig men jag ser ingen vilja...
vet bara inte vad jag skall göra... detta är mitt fösta steg, att skriva.

gå och köp dig en present, något du vill ha, något som blir en symbol!
När jag flyttade så köpte jag en ängel, expediten fick slå in den, coh sedan förvarade jag den i min garderob ett tag - och varje gång jag såg presenten så tänkte jag att jag var på rätt spår. Och en dag, när det kändes som jag behövde pepp så satt jag med te och choklad, härlig musik, och så öppnade jag min present och än idag uppskattar jag min ängel väldigt mycket! Den ger mig kraft och tro på mig själv!

Du är värd detta! Jag tror att du har rätt - han är snäll och hjälpsam nu, men det kommer ett bakslag!
Var rädd om dig! Det kommer svaja ett tag, och det kommer vara oerhört jobbigt emellanåt, men det kommer bli bättre!!!

Känner precis likadant att att det var/är som ett tomrum mellan oss o man känner sig så fruktansvärt ensam. Det är nog värre på nåt sätt att vara ensam i tvåsamheten!!
Jag känner mig så otroligt svag just nu o det känns som jag ska klappa ihop. När som helst. Jag har börjat flytta in i lägenheten o har tänkt att vi ska kunna flytta in i helgen. Men det är så mycket o tänka på o jag kan inte tänka jag tror min hjärna har slutat att fungera. Min sambo är otroligt hjässan o hjälper till i lägenheten men jag vågar inta känna glädje över det, är rädd att det kommer ett bakslag snart! Eller det kommer att göra det vet bara inte när. Han har också varit så hemsk dum mot vår dotter så jagar inte säker på om hon någonsin vill ha med honom att göra mer. Det är så jobbigt att se henne så ledsen o deprimerad. Jag vill kunna göra nåt. Jag skulle behöva lite extra kraft nu för att orka.

... där det stod Felix.

:)

Även jag har sökt andlighet i stor del av mitt liv. Den resan gör att jag avhåller mig från att medvetet sätta P för min existens här på Jorden. Tror att jag bara får börja om på samma tråd men i ett nästa liv och den tanken känns minst sagt deprimerande. Den här andliga resan gör också att jag kommit att tro att vitsen med allt är ... tja, kärlek och sanning och medvetande. Det sätt jag nyttjar alkohol på ligger så långt ifrån dessa begrepp det bara går - ett faktum som i sig skapar en massa inre frustration.

Och är det inte just det du upplever där på AA, Felix? Kärlek, sanning och medvetande? Du landar i nåt som är stort nog att "övermanna" din ängslan?

Även jag har alkisarvet. Pappa drack på destruktivt sätt åren innan sin bortgång. Han förvandlades från glad festprisse till en bitter och trött, isolerad och inaktiv man. En stor rädsla jag bär på är att gå i hans fotspår. Ångesten pappas bortgång genererade fick mamma att plumsa rakt in i ett flerårigt alkoholmissbruk. Sen rätade hon upp sig och drack aldrig mer så länge hon levde. Där jag borde veta bättre har jag i stället anammat samma slags dåligt fungerande lösning; jag super mig till en stunds vila.

Man vill ju vila. Vila i. Vila ut i. Vara i något vilsamt.

Stor kram.

/L

Visst är det en härlig känsla. Att få vara pigg och frisk

Ullabulla !
Nu har jag läst hela din tråd i ett svep.
Oj.......jag är helt tagen, tårarna har runnit , känslor har stormat runt hur jag varit mot min fru, mina barn de senaste åren........
Din historia som du så känslosamt o öppet skrivit ........ger mig styrka att fortsätta min kamp , min strävan att leva nykter.
Jag är inne på min nionde nyktra dag idag.
Tack !

i natt drömde jag växelvis och var vaken växelvis i flera timmar. Kände att något viktigt beslut tog form i huvet. Jag har nu lärt mig att jag säkert har en massa arv av alkoholism och att jag själv utvecklat sjukdomen sedan typ 25 år. Det finns i mig, vilket väl är sjukdomen, en dold tro att jag kan vinna över alkoholen. Att jag kan kontrollera mitt intag nästa gång, eller mången gång. Jag har testat i mer än 20 år, med samma resultat att jag aldrig dricker så kallat normalt. Det finns bara undantaget på min och min frus semestrar, då jag kan hålla upp en fasad av normalt drickande eftersom jag inte kan smyga när hon lagt sig då vi är i samma rum. Det är ju inte social drickande ändå det är frågan om när jag häller i mig en eller två miniflaskor från kylskåpet på tio sekunder medan hon är på toaletten. Normalt drickande är alltså undantaget, och dag 2 efter semestrarna så sitter jag framför min djävla dator och häller i mig tills jag stupar. I natt tänkte jag noga, att jag måste erkänna att jag behöver hjälp, på allvar. Jag klarar inte det här själv. Jag har varit i omgångar på AA, men sedan lämnat. Nu inser jag att AA är min enda hjälp om jag inte ska dricka mig fördärvad. Och det kändes som en befrielse av stora mått. Jag har sökt andlighet i hela mitt liv, men får inse att jag inte kommit längre än till anden i flaskan. De enda gånger jag känner ett stort lugn, och känner mig avslappnad och utan behov att dricka är under och efter AA-möten. Där finns det som kallas en högre makt, jag gillar inte ordet. Men en kraft starkare än mig själv fattade jag på djupet finns där. För mig endast där, och det måste bli så. Jag behöver AA för att känna den starka kraften i gemenskapen. det finns inget annat sätt för mig att nu sluta dricka och rädda återstoden av mitt liv. AA är mitt enda hopp just nu, och jag känner mig glad att det känns som en insikt. Jag accepterar det, och varför spjärna emot, när jag för det mesta är så avslappnad och lugn efter ett AA-möte.
Kände mig tvungen att få ned detta på pränt. Det kanske är det viktigaste jag upplevt i mitt sinne på länge och en stark vägvisning var jag ska gå.

Hej,
Tack för ditt svar Mulletant. Jag grät när jag läste det du skrev. Det är så svårt att börja tänka på sig själv. Bortser jag från att tänka på alla jag sårar i min närhet, så tror jag nog att jag vill skiljas. Men att det ska vara så svårt!
Jag har gått hos en psykolog några gånger och när jag varit hos henne så känner jag mig mycket starkare och tänker att nu, nu säger jag det definitiva när jag kommer hem. Men sedan gör jag inte det ändå. Fast det finns så många svek, brutna löften och gånger som man fått skämmas för honom så är det ändå så väldigt svårt. Det är för jävligt här hemma nu, ingen säger något.
Min man har en samtalskontakt som jobbar med missbrukare i kommunens regi. Jag hoppas att det kan hjälpa honom. Jag vill ju att det ska gå bra för honom även om jag lämnar honom.

God kväll !
Det funkar bra........allt lugnt idag.
Inget sug, inget vin !
Känns strålande !

Bra jobbat

Just varit på möte för vuxna barn. Delade om mina tankar kring mina alkoholproblem. Kände mig så jävla dum, skamsen. Va så nervös innan så jag höll på att svimma. Benen vek sig kändes det som. Kände skuld över att de skulle lyssna på min skit. Men blev en lättnad efteråt med stödet jag fick. Imorgon ska jag på mitt första aa. Känns overkligt. Men bra ändå. Tack ni som svarat. Känns så skönt att inte vara ensam. Känns skönt att jag klara det. Nu finns det ingen återvändo.