Senaste kommentarerna i forumet

Tack Ullabulla, jag tror jag börjar inse det nu också, även fast det är tungt... Men dagarna är lite lättare att rida ut när jag börja inse att jag inte kan eller vill kontrollera allt!

det finns liksom inga genvägar.Så länge du lever med en aktiv alkoholist så kommer han att ljuga så mycket han förmår för att skydda sig själv och drogen.Det du kan göra är att acceptera detta eller agera.
Att acceptera värjer man sig mot då man tycker att det är att kapitulera och finna sig i en situation som ju egentligen är helt absurd.Men det är nog det eller gå som finns som alternativ.Att kämpa slita och gno för att hitta vägar att förmå alkoholisten att förstå eller avstå är bortkastad möda.
Att lägga ned en massa energi på att hålla koll på mängder och tillfällen likaså.

Men att bara lugnt inse fakta och låta dom lägga sig till ro inne i en brukar faktiskt ge själslig ro hur dumt det än låter.Att acceptera att du (kanske) just nu inte har styrkan att gå.Men du har styrkan att inse fakta och bara det är mycket tungt.Då har du kommit en pyttebit på väg att släppa kontrollen som du ändå inte har.

Tack UllaBulla

för omtanken. Jag testade ju det här förut, eftersom vi har ett väldigt speciellt boende med ett helt extra hus som någon av oss skulle kunna bo i. Tyckte att det var en optimal lösning - vi skulle inte behöva sälja och skulle få ett andrum.

Men han totalvägrade.Han tänkte minsann inte flytta ut och skulle han göra det (under några dagar, var villkoret) så skulle han ändå komma hit (dvs till stora huset) och äta middag, för det var ju korkat att ha två hushåll. Så mycket för det andrummet.

Absolut inget värdelöst tips, bara det var genomförbart...

Har ni någon möjlighet att liksom separera på prov.Hitta en alternativ liten lägenhet där ni omväxlande kan bo så att barnen slipper dras upp innan du är riktigt säker på din sak.För om du inte är riktigt säker nu,så finns ju risken att du snabbt återgår till det gamla livet som inte fungerar.Folk i min närhet testade just detta.Huset var kvar,lägenhet inhyrdes för detta syfte och man fick liksom vara ifred en vecka i taget och bara slicka sina sår och tänka efter.Det kanske din man ändå hellre kan leva i och du också.Dvs om det inte finns risk att han dricker ned sig den vecka han har barnen och att du dessutom måste leva med den oron.

Det känns som att du inte är riktigt klar för avfärd än utan bara väntar på nån form av krasch som gör att du till slut har fått nog.Det är ju inte så lätt att leva kvar i detta limbo heller.Man ska inte ge råd egentligen och detta är ju bara ett litet tips som du kanske tycker är helt värdelöst,eller något värt att fundera på.

Heavenly Father,

I surrender the control of my life and my journey to you.

Give me the strength to step out in faith and make the changes you are asking me to make.

Har nu försökt att fokusera på mig, men det är jäkligt svårt!! Vad vill jag o hur vill jag ha det? Mådde så mkt bättre förra veckan när jag kände att jag släppte på kontrollen lite...
Men så kommer lögnerna igen och jag blir så grymt besviken!! Det var egentligen ingen stor grej, men för mig är de det när jag vid upprepade tillfällen påpekat att jag tycket hans drickande är ett problem och han väljer och nonchalera det o bagatellisera! Han skulle "fira" en sak i söndags som hänt under dagen med ett glas vin ?!?!?!!!! Han bara sa det, ingen fråga utan mer ett konstaterande! Visst, o ett glas blev ytterligare 3 i smyg... Jag vet, för jag har mer koll än vad han tror, men han står på sig att han bara druckit 1 glad! Ljuger alltså!! Blir så arg! Nu är det som nordpolen hemma, så kyligt, men jag orkar inte ens bry mig! Längtar bara efter mina barn nu när jag är på jobbet!! Litar inte ett dugg på nåt han säger! Men vi får väl se vad som händer!.. Känner mig bara uppgiven när det gäller vår relation, eftersom han inte fattar, men ändå är det skönt o va arg snarare än konstant ledsen!! Funderar på om det går att hitta tillbaka till det som va innan allt detta...
Lite rörigt, men behövde bara skriva av mig lite!!
Kram på er!

Det är klart vi finns kvar här. Ibland tycker jag bara att det är svårt att veta vad jag ska skriva. Det är svårt allt du skriver men börja med dig. Hur mår du? Vad mår du bra av ?Har du någon egen tid?
Det är svårt det vet jag! Men det är det jag försöker göra. Bygga upp mig igen lite grann. Då hoppas jag att allt kommer klarna ;-).

Kramar

Tänk att nu är jag inne på fjärde veckan utan alkohol och allt känns fortfarande jättebra. Tänker inte på A utan har börjat leva mitt liv istället. Är inne och läser här vad ni andra skriver och tar till mig alla råd o tips, försöker att inte göra samma misstag som jag själv gjort tidigare och som ni beskriver att ni har gjort. Njuter av livet på ett helt annat sätt nu och tack o lov har vikten börjat gå neråt också. Sover gott om natten och vaknar pigg o glad. Jag är så glad över att jag tog kontakt med beroendeenheten här i stan och att jag idag har en terapeut som jag träffar en eller två gånger i veckan och kan prata med och få ännu mer tips o råd hur jag ska hantera eventuella framtid sug efter A. Idag känns det som om jag aldrig mer kommer att få något sug, men förstår på er andra att det är bäst att ha garden uppe hela tiden och vara medveten om att det kanske inte kommer att vara lika roligt och lätt hela tiden.

Har ni övergivit mig???

Känner mig väldigt övergiven. Som om alla bara är lessa på att lyssna på mitt tjat om hur dåligt jag mår, men samtidigt inte gör något åt det.

Men vad ska jag göra?? Han är fortfarande nykter, sköter sig, tar mer ansvar hemma och för barnen (även om det, som jag misstänkte, tog slut på den där väldiga energitoppen han hade). Samtidigt är det jag som har huvudansvar för barnen, huset, praktiska saker etc. Där är det ingen ändring. Och vare sig barnen eller jag lyckas bli helt friska från vad vi nu har haft. Igår fick jag iväg alla till dagis/skolan och kände mig hyfsad själv. Igår kväll hade jag feber igen och imorse måste jag ha stängt av klockan, eller så ringde den inte. När jag vaknade så var vi sena. Äldste sonen är lika glad för det, han vill helst inte gå i skolan. Beror det på hemmasituationen eller har han det jobbigt i skolan också?? Har försökt rota i det, men inte kommit fram till något.

Det sjuka är att jag hela tiden går och tänker att i mitt hemska jag ha det si och så, eller när jag bor själv så ska jag... Vad gör jag här då?? Jag har verkligen försökt och nånstans tror jag ju att jag älskar maken, men det kanske inte räcker. Men hur ska jag kunna släppa en sån bomb före jul?? Och vad gör jag sen då?? Har inte träffat banken. Finns liksom ingen riktig plan, även om jag fortfarande har mäklaren on hold så att säga. Och då kommer resten av tankarna - ska vi i så fall bo kvar här? Vi har ingen familj nära. Vore det smartare att flytta närmare dem igen? Och i så fall vart, med tanke på hur utspridda de är?? Vad är bäst för barnen?

Jag har verkligen inga svar, men det var när jag började fundera på annan skola åt barnen som jag också började tänka att "jaha, men varför bo kvar här då?" Men jag kan ju inte bara planera åt mig och så får han flytta med vart jag nu drar för att kunna vara nära barnen. Så funkar det ju inte!

Herregud, vilken röra. Vi har haft skilda sovrum så länge och tanken på att han ska flytta in "hos mig" igen stör mig faktiskt. Jag vet inte hur det ska gå.

Snälla, skriv någonting - vad som helst! Bara så att jag vet att ni är där fortfarande.

Är min värsta, tror jag. På listan jag inte skrivit.

Stor tisdagskram till SL som är så lätt att lajka.
:)

... älska den föräldern, barnet slutar älska sig själv."
(flygcerts tråd, #898)

Det gör så ont.
Det är så sant.

Känner med dig, så mycket!
Förstår att det är jobbigt på många sätt och jag önskar att jag kunde göra något...

Kram

Jaha......den duktiga mig ligger som en säck :(.
För några dagar har jag upptäckt , att jag har tappat orken . Alltså huvudet händer inte ihop med kroppen och det hjälper inte vad jag än gör , det bara går inte .

"Du har informerad alla mina vänner , att jag har problem med alkoholen ."
"Du har ringt till min arbetsgivare"
" Vi har haft faktiskt bra tillsammans "
" Nej , jag behöver ingen kvinna just nu "
" Du är svart eller vitt och det finns inget emellan "

Ja........vad ska man säga ...

Känns bara konstigt och obehagligt , att han lägger skulden på mig. Jag får panik bara jag tänker på det och det är inte lätt att styra de tankarna. De bara finns då och då . Popcorntankar kallar jag de :)
Hur var det i era relationer ? Fick ni skulder för allt.......hur hanterade eller hanterar ni det ?
Och ni som känner , att ni har belastat era partners och skyfflat skulden på de......hur tänkte ni då ? Varför.......

Det är min värsta på din lista.
Tack.

både med influensa och mående.Jag måste sluta vara så rädd för dipparna som tar mig så djupt.Jag är egentligen en Pollyanna som ser livet från den ljusa sidan så det nästan blir löjligt.Men nu har jag bestämt mig för att se även det mörka utan att försöka försköna det.Bara se det, begrunda och ta in det känna det och sen gå vidare.Utan värdering.Tungt tungt tungt.
Men idag känner jag mig befriad från några ok i alla fall,till nästa dipp.Pratade med sur och trött karl som jobbat 48 timmar på tre dygn och inte har jobbat på 10 veckor.så han är ursäktad,men ändå blir jag lite ledsen att han inte vill småprata lite med mig.Jag vet ju det här och ändå försöker jag fånga in honom en liten stund och får naturligtvis den respons jag alltid får efter jobbardagar,trött och oengagerad.Surprise ullabulla.Kanske bor en maschosist i mig?

det måste vara hemskt att uppleva.Den du nånstans ändå känner så mycket för pajar sitt liv på alla plan.Ledsen för din skull och ändå bra med bevis på att man har rätt även om det bränner hårt i en.

Läste ditt inlägg och blev så sentimental, tänkte tillbaka på förra hösten när vi kämpade på pellepennan, mm och konstnären. Jag kan ibland inte fatta att man gjort denna resa i med och motvind. Utan ert stöd hade jag aldrig klarat det. Vilken fin ring du köpt, nu kan du titta på den och tänka detta är jag värd ett bevis på att jag kunde. Det har även för mig blivit något naturligt att inte dricka alkohol, som tur är har jag inte glömt vad den gjorde med mig. Kommer även ihåg hur jag fasade för förra julen utan snaps och vin. Men det gick ju bra, och nu tänker jag inte alls så. Börjar nu komma tillbaka föll ner i en depression men känner nu att jag är på väg till mitt gamla jag igen.
Kul att se dig här förresten. Ibland vet jag inte varför jag är kvar här men behovet finns tydligen. Om inte annat för att skriva av sig lite.
Stor kram till m-m
Konstnären

Tack för ditt fina inlägg i min tråd blev så glad. Får oxså rysningar när jag tänker på ett glas ren vodka, vidrigt äckligt. Men på den tiden det begav sig kunde även det slinka ner. Köpte ett A-fritt jordgubbsvin på Coop men det var ingen höjdare. Botaniserar lite a-fria viner. 14 månader känns som en lång tid, men ibland väldigt kort.
Jag vill inte dricka mer för att alkoholen gjorde mig så illa och sjuk och till sist insåg jag att jag var helt maktlös, men det tog tid.
Vad jag minns från sista två åren är
Fick panikångest
Sov ett par timmar upp och drack vin på nätterna för att döva ångesten som red mig som en mara.
Ångesten ökade även med alkohol i kroppen
Depression
Bitter på allt och alla
Återställare, slutade nästan helt äta.
Kroppen sa ifrån med ständiga kräkningar
Detta hemska tillstånd ska aldrig mer släppas in i mitt liv.
Vad duktig du är steglistan
Kram Konstnären

antar jag.
Fy fan vilket kasst svar men det är så tror jag "visavenmiljardårserfarenhet."

Sen är det ju så att långt ifrån alla klarar att ta sig ur det ens en vacker dag.

Kan jag hjälpa dig på något sätt?

Kram

Klockan 10 idag ska vi äntligen få skriva över huset på oss. Sedan blir det upp till Linköping och Ikea för att köpa lite stänger mm till köket. Skickade in mitt cv igår till ett nytt jobb. Har tröttnat på mina kollegor och min arbetssituation. Oändliga möten där vi inte kommer fram till något. Kollegor som kommer och går när de vill och gör som man vill. Suck det här med respekt och ansvar inför sina kollegor verkar inte finnas. Kommer man sedan med lite ideer blir det tvärstopp. Ojojoj nyheter inte bra vi gör som vi alltid gjort. Jag har därmed beslutat mig att hålla truten på våra möten. Mitt engagemang ger inget extra i lönekuvertet ändå.

Vad ska man säga? Bra gjort och nu in i på år 2 i nykterhet. Alkohol behövs inte, den ställer enbart till med problem.

Igår drack jag vin igen. Tre glas. Det var gott. Kände inget tvång att tömma flaskan.
Har ingen motivation alls just nu att sluta igen idag utan planerar att dricka resterande tredjedels flaska ikväll.
Jag har haft en liten motgång som har gjort mig lite uppgiven, kanske tagit det som nån slags ursäkt.
Tydligen så räcker inte mina insikter till att förhindra mig från att dricka vin, måste jag råka illa ut innan jag slutar för gott, innan jag VILL sluta för gott?
Jag vet inte. En del huvudvärk har jag också nu på tidiga morgonen. Det hade ju varit trevligt att slippa förstås, och beror såklart på vinet.
Inte stolt, men heller inte rädd. Å det borde jag vara. Beror kanske på att jag inte (heller) är så rädd om mig.

.

låt!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fenix