Senaste kommentarerna i forumet

I början kommer du kanske att lida mycket.Av att inte få vara nära,kunna kontrollera osv.
Men du har börjat en lång resa mot eget tillfrisknande om du vill låta dig själv göra det.
Att du försöker kontrollera ett missbruk gör att du håller fast både henne och dig själv i nån sorts inbillad kontroll.Du att du vet hur mycket hon dricker och hon att hon antagligen fortsätter dricka och skyller en del av problemet med det på dig.
Dvs att du är orsaken till att hon behöver sitt vin.När hon nu flyttar så skulle jag tro att hennes drickande ökar,men det är ju svårt att sia om nu.Då slipper du den skuldbördan att du ev har orsakat hennes mående.Läs skriv och begrunda,det har gjort underverk för mig och min egen acceptans av läget.

Jag har själv i 20 år varit medveten om problemet med min sambos drickande.
Men först när han lättade ankar och flyttade till vår stuga så började mitt arbete med mig själv på allvar.Följ gärna min tråd och se om något liknar er historia.Idag mår jag förhållandevis bra,men dessa 9 månader har bitvis varit riktigt riktigt tunga.Dels pga hans eskalerande alkoholmissbruk men också för de problem jag burit på själv och sluppit ta itu med så länge han stod för de i mina ögon största problemen.

Det är en riktigt dålig dag idag.

tack.

Jag har pratat med min tidigare terapeut, hon kan inte hjälpa mig. Jag är egenföretagare så kan inte få hjälp från arbetsgivare.

Det kommer från min mormor och morfar, värdelösa gener som är inställda på att självdö. Sen blev det inte bättre av att jag utsattes för incest och blev bipolär.
Jag har självmedicinerat med alkohol nästan hela mitt liv.
Och jag märker att jag är självömkande när jag skriver om mig själv. Jag är full av självförakt och självömkan och har inte kraften att ta mig igenom det här, som det ser ut.
Jag googlar om alkoholism och hittar hela tiden tipset att prata med min läkare.
när jag riskerar att dö av dillen ska jag göra det. Eller borde jag kanske inte göra det? så det kan ta slut.

Blir så glad över att ni kommenterar och bryr er! Tack! Det känns skönt on än tråkigt att vi är flera som bär på samma tunga ok. För mig har det varit ett stort steg att skriva här. Har läst länge men att registrera mig och bli delaktig var ett statement känner jag. Det där med löpning är ett bra tips! Jag motionerar regelbundet och känner mig frisk och stark efteråt. Suget att dricka blir inte lika starkt. Det är inte alltid utrymme finns att motionera tyvärr (barn, jobb etc). Är i högsta grad en allt eller inget person vilket innebär att har jag inte tränat på några dagar så är jag en soffpotatis (i mitt huvud) och då kan jag lika gärna dricka vin. Så dumt! Good enough är verkligen något jag borde lära mig. Men hur??? Kram på er

Då är jag redo för att ta mig till jobbet, visakortet är utplockat från plånboken, broddarna på ( ja jag vet, tantvarning men det är fortfarande halt i min lilla stad ) så på lite skakiga ben beger jag mig, starkt förvissad om att jag inte kommer ta det första glaset idag heller.

Kunde faktiskt sova inatt, men det berodde nog på att jag igår kväll hade fruktansvärt ont i huvudet och tog då starka "smärtis" som man blir väldigt trött av. Sitter på min kammare och funderar på hur jag ska göra det lite svårare för att inte ta det första glaset när jag kommer hem från jobbet ikväll, igår gjorde jag mig av med det vin jag hade hemma men passerar systemet på väg till jobbet. Jag får nog lägga visakortet hemma, litar inte på mig själv, jag SKA inte ta det första glaset idag!

Hur går det för dig? Det skulle nog vara bra för dig tänker jag med en sjukskrivning så här i början eftersom du har det lättare att avstå från alkoholen i hemmet. Vet inte om man kan få det pga av alkoholproblem men det borde inte vara några problem. Hursomhelst tror jag att det är bra att hitta redskap på olika sätt för att helt enkelt inte ta det första glaset. För mig är det svårt hemma eftersom jag dricker mitt vin i ensamhet på kvällen, nåväl gjorde mig i alla fall av med det vin jag hade hemma igår. I dag tar vi inte det första glaset Erik, kämpa på! Jag är också med dig!

Igår pratade vi och det kändes bra. Han sa att han inte tycker det är några problem att han tar fyra öl efter jobbet. Jag sa det är ju aldrig fyra och egentligen är det hur du blir av alkoholen som är problemet. Han drack inget igår så länge jag var vaken.Så skönt!! Vi tar en dag i taget och utmaningen nu är att vi ska hitta på nåt kul att göra till helgen.(utan alkohol)

Fina SL,

Härligt bra jobbat! Blir glad i hjärtat att det går så bra för dig!

Tja, varför inte sätta ett år som nytt mål? Fem månader är en fantastiskt bravad och prestation, men heller inte så lång tid i det stora hela, om du förstår vad jag menar. Det kanske skulle kännas skönt att kunna tänka att man har gjort ett helt vitt år i sitt vuxna liv? Hur du än gör, så är dina fem månader jäkligt BRA jobbat!!

Kram vännen

I att du är varken gnällig eller osjälvständig. Du har ju tagit tag i ditt problem och bett om hjälp. Blir helt beklämd över att du behöver vänta på hjälp när du bett om den. Känns verkligen urdåligt att det inte händer något. Hoppas att du har kraft att kämpa på och inte ge upp. Håller också tummarna för dig! HannaH

Du skrev så här:

"Min egen analys av mitt drickande är att det fungerar som en ventil att få en break från alla krav och allt ansvar. Jag är i högsta grad en kontrollerad person med drag åt perfektionism. Inte mycket duger av det jag själv gör, och allt nagelfars och granskas i detalj (av mig själv). Att dricka släpper känslan att behöva vara så duktig och kontrollerande."

Det kunde varit jag som skrivit det...

Den Perfekta Världen..

Hur gärna vi än vill det så finns den inte. Men såna som du och jag jagar ofta efter den. För vi vill ju så gärna att den ska finnas. Allt ska vara perfekt. Vi ska ha kontroll. Och när vi inte längre orkar och kraven från oss själva blir för stora.. då vill vi bara fly. Och den enklaste vägen att komma undan tror vi varje gång är att ta till flaskan. Igen. Och Igen..

Fast vi innerst inne vet att det istället för att hjälpa mest stjälper oss så gör vi det. Allt för att komma undan tankarna en stund. Bara Fly iväg..

Jag vet att detta är mitt största problem. Och jag har på många sätt försökt komma ur beteendet. Försökt ändra på mina tankar..känna att "Good Enough" räcker. Jag behöver inte alltid vara perfekt och bäst. Men..det är ingen lätt resa. Jag har ju liksom alltid varit sån här...

Men jag kämpar med det. När den bekanta känslan kommer..när jag inte orkar längre och vill fly så har jag försökt med olika knep. Det lyckosammaste är att jag ger mig ut och springer. När jag kommer hem igen är det som om allt runnit av mig..för denna gången. Nu kan man ju inte springa hela tiden, men det kan ju finnas andra sätt att ha en utväg när det blir för svårt. Försöka ha ett par nödplaner..

Ibland funkar tyvärr ingenting. Jag ramlar ibland fortfarande. Men det har blivit bättre, och att tro att allt kan ändras på en dag är väl inte realistiskt. Det gäller att vi fortsätter kämpa och aldrig ger upp. Vi är kanske inte perfekta, men vi gör så gott vi kan. Jag tror det är så vi måste tänka.

Lycka till med ditt krig mot skiten. Kämpa på och ge aldrig upp! Vi kan fixa det. Bara vi inser att vi är bra nog. Varje dag. Precis som vi är. I vår (nästan) perfekta värld.

/Mic

Du är varken gnällig el osjälvständig. Du behöver hjälp. Om du jobbar kanske din arbetsgivare kan stötta o skicka dig på behandlingshem. Du kanske kan ta kontakt med din gamla terapeut för att få en rekommendation om en bra terapeut på nya orten. Ligg på psykiatrin så du får en samtalsterapeut, trist att det ska ta sån tid. Hjälpen behöver vi ju direkt. Håller tummar o tår för dig

Det gick bra igår också, inte en droppe. Jag blev dock sjuk igår med feber o en fruktansvärd huvudvärk. Tänkte inte ett ögonblick på att dricka A. Tack för att du bryr dig om

Grattis Steglitsan! Grymt jobbat!

Insåg precis att jag firade fem månader igår. Snart ett halvår med andra ord. Helt otroligt. En del av mig tycker att fem månader gått jättefort samtidigt som en annan del blir chockad över hur mycket som har hunnit ske på den här "korta" tiden. Mot halvåret och sen då? Det verkar vara den ständiga frågan; vad händer sen? Varför kan jag inte bara komma till sans med att så här kommer det vara. punkt. Leker med tanken att jag ska genomföra ett år blankt och funderar på vilka typer av utmaningar som ett sådant löfte skulle innebära. Redan nu har jag klarat av utekvällar, nyårsfest, resor, jobbfester och regelrätta aw's. Så vad har jag inte ännu genomlevt som nykter? Min födelsedag, sommaren, kräftskivor, uteserveringarna, bröllop - går det? Ja det är klart. Kommer jag känna att jag gör avkall på något? Ingen aning, Än så länge har jag inte gjort det men vette fasen om man är så kaxig i sommar. Aja, mot ett halvår så tar jag resten sen.

Ytterligare en fin sak bland många andra med att jag har reggat mig här och skrivit regelbundet är att jag har en helt ny möjlighet att minnas saker och ting. Genom små reflektioner här på forumet så ger man minnet en liten skjuts i att komma ihåg vad som har skett. Det är ju fantastiskt bara det.

Ja det var en tuff natt men det gick förvånansvärt bra att jobba ändå. Jag kämpar på och inget första glas har jag tagit. Hoppas Du får en god natts sömn :)

Sömnen är inte på topp efter att man lagt ner alkoholen. Det tar väl ett tag att få tillbaka sömnen på riktigt.
Jag har inte heller någon riktig plan, bara att jag inte vill dricka. Försöker peppa mig inför helgen då jag inte dricker på vardagar. Varför är det inget svårt att inte dricka på vardagar? Hur sjukt tänker jag, allt sitter ju i skallen. Att avstå innebär någon timmes oro och debatt med de inre demonerna. När man kommer fram till rätt beslut är det inte jobbigt längre.
Kämpa på Veronica, jag är med dig.
Erik

Samma problem här. Idag bestämde jag mig för att sluta helt. Hoppas jag klarat det. Känns som jag balanserade på en skör tråd då att tappa kontrollen kändes väldigt nära. Jag har blivit expert smyga med det. Orkar inte längre att oroa mig och nu tar jag tag i det innan det blir problem på allvar och andra drabbas av det. Jag har en fin familj också och det är dem jag tänker på idag.

gått i dag, Missme?

Hej hallå!

Hur går det?

/MåBättre

är inte så lätt.Men idag beskrev jag för en arbetskamrat det såhär:Om du har en son som bestämt sig för att lägga sig mitt på vägen och vänta tills han blir överkörd. Så ska du stå och se på och tycka att,men o så dumt.
Men det är ju hans val hans beslut och sen gå vidare förbi din son med lite uppmuntrande tillrop.
Mammsen finns här om du vill kliva in till vägrenen och surra en stund.
Men du får inte fysiskt gå ut mitt i vägen och slita med dig ditt barn.
Hur många föräldrar skulle klara det undrar jag?

Har jag varit.Fick samtal av dottern som pratat med honom på morgonen.Han var dålig och ledsen.Men nu måste du ju pappa-det här går ju inte!
Jo ja det är sant,jag måste ju försöka. Dvs bubbel blabbel och inget konkret som vanligt.
Och första timmarna lät jag det bara rinna av mig.Sen kommer det,de fysiska symptomen på att jag egentligen hindrar mig själv på att agera,ringa åka ner eller på nåt sätt göra något.Men jag står emot utan alltför mycket mothugg från mig själv.

Framför allt börjar jag känna ett avstånd.
Jag vill verkligen inte att han ska ringa upp nu och säga att: Snälla kan vi försöka,jag går under av det här och vill ha dig vid min sida.

Det är helt nytt för mig och jag tror att känslan verkligen är äkta.
Förr kunde jag proppa mitt huvud fullt av förnuft och hålla kvar det där med hjälp av tankar en dag eller två,sen sipprade förnuftet ut nånstans genom öronen och in kom då känslorna som "tvingade" mig att agera.

Nu verkar förnuft och känsla börja vara kompisar :)

Min kväll kommer inte att vara bekymmersfri,det vet jag.
Hans lidande är fortfarande mitt lidande trots att det är så meningslöst.
Men jag är glad åt de små segrar jag ändå gör över mig själv och hoppas komma längre och längre på mitt avståndstagande beteende.

Äppelpäppel!

Jag förstår dig precis. Det där med suget..när det kommer krypandes på kvällen. Jag har varit nykter i 14 dar nu.. haft samma känsla som du. NU ska jag sluta ikväll... många gånger de senaste året har jag tänkt så. Sen kom då den morgonen då man vaknar upp, bakis, och med skuldkänslor från Helvetet!! Min enda fråga till mig själv var. -Vill jag ha det så här i resten av mitt liv? Vill jag planera hela min kalender efter hur jag ska kunna dricka? få tid att dricka? ha tid att ligga bakis? NEJ, var svaret.
Jag inser nu att troligtvis behövde jag också en annan förändring att fokusera på. Jag har sagt upp mig och börjar snart på ett nytt jobb, med nya kollegor som inte känner mig. Som inte vet att jag alltid blev för onykter på fester och mingel. Jag har också förstått att vissa i min bekantskapskrets kommer jag förlora, andra behålla, och kanske dyker det upp nya. Men allt det här vet jag inte än. 14 dagar är inte en lång tid... vad som helst kan hända. Jag kan slungas tillbaka in i alkoholens grepp (troligtvis gör jag det också framöver), då jag nu inser att detta är en livslång diskussion med mig själv. -Dricka, inte dricka?
För mig fungerar "en dag i taget" och jag försöker boka in sådant jag inte gjort förut, allt för att testa nya saker som håller tankarna borta från A.

Ge inte upp bara! Din dag kommer... då du bestämmer, att nu är det NOG!

Kram till dig!
/Trassel
PS. En annan fördel är att jag slipper ställa mig framför spegeln och stirra in i ett par glansiga röda ögon varje morgon... bara det ger mig motivation.

att du slutat röka! Det är ett bevis på att du kan klara svåra saker.

Kanske behöver du nåt mer utöver din vilja för att klara dina kvällar i början. Någon att stå till svars inför? Jag menar till exempel stöd på en beroendeklinik med öppenvård. Själv har jag just nu vitt rekord sen jag blev medlem på forumet, nykter dag 19 idag. Det spelar nog roll att jag ska till läkaren i mitten av april och då bli testad om jag druckit. Vill klara det testet! Kan spela roll för om jag får psykologhjälp. Naltrexonen hjälper också, minskar suget och tar nästan helt bort vitsen och behållningen av att dricka vin.

Finns det någon öppning att få stöd av partnern, att inte dricka öppet inför dig, eller inte alls i hemmet eller vad som kunde hjälpa dig och ändå vara genomförbart om partnern inte är öppen för att själv vara vit ett tag?

Du har iallafall börjat se sanningen i vitögat, vilket är en bra början. Hur du sen ska ta dina steg mot nykterhet och vad du behöver för att klara av det kanske kräver en del övervägande och eventuellt att du helt enkelt provar ett eller annat sätt.

Din klarsyn inspirerar mig och jag skickar en varm tanke på att du ska klara det du föresätter dig. Kram!

Tack för de tips jag fått redan förresten, om Antabus bla, har ju fått Campral som jag provade några dagar.
Det är någonting med motivationen som får mig att falla varje gång jag gör ett litet tafatt försök.

Och Meredith, precis som du säger..fem minuter okej tio kanske med trevlig känsla i kroppen, sen kommer vinsegheten och man orkar inget.
Inte värt det, helt sant!