Senaste kommentarerna i forumet

jag ska inte huka bakom häcken och låtsats som att jag minsann lyckats. Är desperat över att jag också dricker igen, varje dag. Måste sluta i morgon och få styrsel över mitt liv. Jag fattade i dag tror jag att jag inte bara kan erkänna att jag tappat kontrollen över mitt liv utan att jag också att jag är helt djävla maktlös över alkoholen. Jag måste också acceptera att det är så, efter 40 år! Enda chansen att slippa skiten och gör något av resten av livet. I annat fall dör jag i förtid.

Ibland när jag fryser hemma så kan jag komma att tänka på känslan som jag hade i kroppen efter en riktig blöt festkväll. Hur det kändes som att händerna skakade. En påminnelse om hur jäkla illa min kropp reagerar på alkohol. Sista tiden innan jag slutade märkte jag att känslan kunde uppstå dagen efter jag bara tagit två glas vin.

Hörru! Jag, vet , vi vet och du vet att vi påverkar varandra. Du har ju för bövelen köpt boken Steglitsan! Vi inspireras av varandra, provoceras och lär oss av varandra varje gång vi läser våra inlägg. Givetvis noteras din frånvaro. Jag har tänkt på dig när jag varit offline och hoppats att du mår bra, du har betytt väldigt mycket i min resa.

Jag önskar att du hittar tillbaka till meningen med att vara alkoholfri igen, men oavsett så hoppas jag att du hittar ditt sätt att må bra. Det är det viktigaste.

Hoppas du får ork att skriva. Miss you!

de sista raderna är ju inte mina, de råkade komma med för att jag kopierat in och svarade på inlägg... Ursäkta! (Dock - tack mt, för att du är med mig också! Och även välkommen daggkåpa!)

...så som han håller på. Du ska inte behöva ha det så. Jag tror att vi haft det lite lika ju, och jag "hör" att du är nära att brista - jag förstod inte att jag inte behövde ha det så, och intalade mig så mycket att jag överdrev, att jag var för känslig, liksom att jag inte visste hur jag skulle lösa en separation, och att jag hoppades att det skulle bli bra... Men det hade aldrig blivit bra, och allt det som jag oroade mig för har gått så mycket bättre än jag någonsin vågade tro...

Jag känner så väl igen mig, som jag skrivit innan... Mitt ex sov de sista månaderna alltid på soffan - utom de gånger då han tänkte att vi skulle ha sex, och det var jag ju inte så sugen på, och då stormade han återigen ut på soffan. Och nästa morgon när jag gick upp så tog jag allt med barn, hem och hushåll, och då gick han in i sovrummet och låste in sig... Det var mitt straff, och du får ditt straff. Alkoholism är en sjukdom, men jag vill bara skrika ut "det skiter jag fullständigt i, för om det förstör så här mycket så är det kört" och det låter som att du är där också.
Och inte minst - jag ville inte dela säng med exet, men det var också, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara, så nedlåtande att han visade mig att "jag skiter i dig, jag vill inte ens dela säng med dig, du ska straffas för att du inte gör som jag vill" eller hur jag ska förklara mig.
Och hans omväxlande "du ska straffas" och "jag är så snäll att jag hjälper dig nu" - det är sjukt och galet! Jag tror på att det måste vara ens egna val, men att leva som du gör knäcker dig - du vet inte när du ska bli straffad eller när du ska vara tacksam för att han förlåtit dig och är snäll. Det är inte okej att han behandlar dig så!

Du skyddar dina barn, och det är bra att du gör det, men ni ska inte behöva leva så att du behöver skydda barnen. Och som mt skriver - du vet inte om det övergår i fysiskt våld. Vr rädd om dig!!!

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

Han är i total förnekelse. Jag får inte flytta ut, det kommer inte att hända är hans ord. Kvällen skulle sedan vara "normal" och han läste tom för barnen som han inte gjort på länge. Jag orkar inte sitta uppe så jag har gått och lagt mig nu. Barnen fortfarande vakna. Han erbjöd sig tom att hjälpa till inför morgondagens adventsfika, något som helt var mitt eget bekymmer idag och en del av mitt straff.

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

400 inlägg i din tråd på 3 månader och du "trodde inte att din bortavaro skulle speciellt noteras". Jo jag vet att vi alkisar är hejare på dålig självkänsla, men nån gräns. Okej, du får väl tycka vad fan du vill om dig själv, men vad tror du egentligen om oss?

Klart du noteras, klart du är viktig här. Jag läste nyss tillbaka till början av din tråd och det verkar vara en sjujävla skillnad på när du är full eller håller dig nykter. Till 100% till den nyktra Lenas fördel. Jag vet inte vilka dina verkliga problem är, eller hur du bäst kan få hjälp med dem, men en sak är helt klar. Alkoholen hjälper dig inte.

<3

Orkade inte vara här. Speciellt inte efter senaste nedslaget. Öststatsk kulstöterska med faiblesse för det där down under; typ nåt sånt gissar jag att det lät.

Veckan avlöpte alkoholfri. Drog av några gympass efter jobb och mådde hyfsat ändå. Men mycket mycket kärlekslös. Som att vara invaderad av ett mycket mycket strängt, återhållsamt och rent förjävligt väsen med strypsnara.

Jag dricker i kväll.

Jag har tappat motståndskraften. Jag ser vitsen med att hålla sig nykter i veckorna. Inte mer. Jag har gått över min sambo. Min bil var varm och skön när jag lämnade Lucas i den och gick in på bolaget. Min kropp i red alert och ändå skulle jag bara dit och fiska åt mig.

Så var och är det.

Hej, förresten. Trodde inte att min bortavaro skulle speciellt noteras. Blir lite ställd.

/L

Din bror verkar vara på rätt väg. Jag håller tummarna

Man får dåligt samvete, skuld och skam. Problemet är ju att man späder på detta med att dricka lite till och lite till och lite oftare. Har du funderat på medicinering? Frågan är ju varför du dricker? Flykt? För att det är för gott? Beroende? Kombination av flera saker. Jag hoppas verkligen att du tar hjälp och får hjälp vännen. Det är DU värd. Kram så här på lördagen.

Inte alls kul. Tänker på familjen som tidigare i våras miste farfar som irrade bort sig i skogen. Vi plockar och monterar från flytten. Känns som om vi aldrig blir klara.

Så ont det gör i mig att läsa hur du har det. Ingen människa borde behöva ha det så i ett gemensamt liv men dessvärre är det inte ens särskilt ovanligt. Flera som skriver här har beskrivit psykisk misshandel liknande det du går igenom och när som helst kan det eskalera till fysiskt våld. Jag hoppas innerligt att du har kraft att ta dig därifrån, naturligtvis med barnen med dig. Det är nästan ofattbart hur förblindad man blir av att nästlas in i ett liv som präglas av makt och kontroll. Ta väl vara på dig, fortsätt skriva! Varmaste kramen / mt

vilka hemska nyheter. Bra. Ta hand om dig och sonen.

kan inte riktigt beskriva känslan.Någon sorts utanförskap känner jag.Jag bor inte riktigt i min egen kropp utan tankarna sticker hela tiden iväg.Jag vill liksom fly min egen verklighet.Kanske dax för en riktig dippdepp igen.Jag vet ju att jag mår bra efteråt om jag låter de komma och bo hos mig.Men jag har ingen lust att låta mig ockuperas av denna känsla igen.Trött på att låta timme efter timme upptas av detta mående.

om treåringar på dagisnivå.Han verkar vara ungefär där just nu.Jag vet ju inte om han funkar så annars också.Men i mina ögon beter han sig ju väldigt omoget och egoistiskt.
Om du är rädd för din säkerhet,kan du ta vägen nånstans med dina barn?

Har just hittat denna sida och läst allt som ni delat med er. Vad fina ni är emot varandra:) Känner igen mig i mycket men är väldigt ny i att dela mina tankar i det här. För mig började det för 10 år sedan och gäller ett syskon som av och till dricker, slutar, tar antabus, slutar, dricker osv. Alla lögnerna, all förtvivlan, all hjälplöshet, all maktlöshet, all uppoffring, allt det som man gör för hen som gör att man blir blind för sin egen förändring. För förändras det gör man, vare sig man vill eller inte. Det är det svåra att påverka tycker jag. Varför kan man inte bara bestämma sig för att inte låta sig påverkas mer? Man ger och ger och ger och ger ännu mer, men får sällan något tillbaka. Och när man väl får det så tänker man att "det är klart jag orkar lite till, vem ska annars...", och sen är man tillbaka i hjulet igen. Med tiden har jag hittat mina verktyg för att orka. Ett av dem är att när jag känner oron komma "nu är det nog dags igen", så går jag till kyrkan och tänder ett ljus. Även om jag inte är kristen så är det en bra känsla jag får då jag tänder ljuset och "ber någon i närheten att hålla ett öga på honom". En inbillad önskan kan tyckas, men den ger mig ett tillfälligt lugn. Jag försöker också att vända en negativ känsla mot ngt positivt. Istället för att bli orolig då han inte svarar i telefon, arg över att min tid ska gå åt till detta och arg över att jag vet att jag antagligen kommer att låta snäll och tillmötesgående när han väl hör av sig istället för att säga vad jag egentligen känner och tycker (ni vet nog vad jag menar) så stoppar jag mig i den ilskan och tänker "NEJ! han ska inte få förstöra min dag. Jag tar en härlig promenad istället". Detta att snabbt bryta en känsla som han ger mig har med åren börjat fungera väldigt bra. Precis lika bra som när man tillåter sig att gråta. Det jag tänkte på när jag läste det du "vilse i pannkakan" skrev om att bo på två håll, var att vad händer om DU skulle ta det lilla huset i besittning? Att det får bli din fristad med plats för DINA tankar. DINA känslor. Då är det ibland också lättare att få perspektiv på saker och ting. Barnen kan också välja själva efter hur de känner och har behov. En vän till mig hade en liten friggebod på tomten som hon inredde med sådant hon tyckte om och som gav henne "luft att andas" som hon brukade säga. Där höll hon sig ibland en vecka och ibland bara ett par timmar eller en natt. Det kände hon hjälpte henne att rensa i tankarna. Stor kram till dig i alla fall och hoppas att du ger dig själv mer tid till sådant som du tycker om, även om det tar emot och orken inte finns. Kan vi inte göra oss av med dem som stjäl vår energi, så får vi försöka att göra sådant som ger oss energi.

Efter att ha fått en chans att fundera kände jag att jag måste agera - sagt och gjort. Jag sa att det här är ju inget liv vi har tillsammans. Det blir inte bättre. Jag vill prova att separera.

Han tog det inte bra förstås, slog nästan sönder en stol. Tycker att det är fel att han utmålas som skurken och att det egentligen är mitt fel. Han är nykter och ska bara göra som jag säger hela tiden, men jag släpper aldrig till och jag gör ingenting för att det ska bli bättre. Faktum är, enligt honom, att det vore lika bar att dricka för mängden sex har inte ökat och då kan han lika gärna ha lite kul emellanåt. Japp, så det är mitt fel alltihop. Fast sen sa att han jag fick inte flytta, för då skulle han garanterat inte kunna hålla sig nykter. Vaddå, så det beror bara på mig?? Det är ett väldigt stort ansvar att behöva ta!!! Det är känslomässig utpressning och jag vet det.

Försökte bara förklara att jag tycker att jag har gjort allt jag kan och att hans humör inte blivit så mycket bättre och att det är inte bra för vare sig barnen eller oss och nu orkar jag inte mer. Försökte hålla på med mitt, då kom han och försökte smekas och ville ha sex. Sa att det var väldigt långt ifrån vad jag tänkte på. Han blev förstås sur igen och låste in sig. Misstänker att han kommer att dricka och jag är rädd att jag verkligen ska behöva slå ifrån mig då, att han kommer att ta till våld.

Mår riktigt dåligt. Illamående.

Ja det är klart en sjukdom som måste behandlas. Då krävs att den sjuke vill ha behandling. Yyvärr är det så i många fall att alkoholisten vet, vet att det man gör är förkastligt och fel MEN man fortsätter för man vill inte behandla sig med rätt medicin, utan tar fel dos av fel läkemedel.........alkoholen. Tyvärr oavsett vad du och barnen säger är den inre viljan den avgörande. Tyvärr så hjälper sällan hot och bestraffningar, inte heller omtanke och kärlek. Så jävla förkastlig är alkoholen. Avgiftning med tvång är i många fall lösningen först när man är nykter kan den riktiga behandlingen starta. OM VILAN FINNS. Tänk på dig själv och dina barn.

Skulle gärna säga något klokt här, men kan bara komma på plattityder. Önskar styrka till dig och alla hennes vänner.

Alla får inte fysisk abstinens och om du nu klarat 4 dagar utan, så borde risken att du får starka symptom vara ganska liten. Suget kommer du nog att få slåss med många gånger ännu. Kan vara bra att planera litet på förhand, vad du kan göra då det sätter i och hur du kanske kan motarbeta att det uppstår. Här är en liten lista med tips, som antingen jag själv, eller andra på forumet har haft nyatta av:

-aldrig för trött, för hungrig eller för törstig. Hunger och törst kan väldigt lätt förväxlas med alkosug. Och om du är trött, är det svårare att stå emot. Ät t. ex. en macka före du börjar fixa med maten.

-ställ superkorta mål: 15 minuter kan du vara utan en drink. Och när de 15 minuterna är över kan du vara 15 minuter till... Efter några 15 minuters perioder brukar det värsta suget vara över.

-Ta något istället: En god alkoholfri drink kan vara ett bra substitut, då suget slår till. Tonic, med citron och is smakar ungefär lika, oberoende om det ör gin i den eller inte, något med fruktjuice kanske? Mintpastiller, eller choklad? Själv tuggade jag på färsk chili de förrsta veckornas kvällar. Nollöl delar åsikterna, endel tycker det är toppen medan andra anser att det är ett sätt att hålla kroppen van vid ölsmaken, och lätt leder tillbaka till starkare varianter.

-Töm skåpen hemma. Det är en mycket större tröskel att åka till systemet, än att ta ut flaskan ur vinskåpet.

Det här var bara några tips, andra kan fylla på och så är det du själv som får pröva vad som funkar bra för dig Lycka till på den nyktra vägen.

Jo, en sak till. Glöm det där med att "ingen märker" Du märker och det är det allra viktigaste.

Visst är det skönt att inte behöva tänka på att må bra? Kunna köra bil när som helst? Kunna vara pigg på morgonen och inte behöva smaka öl/vin/sprit i käften. Kunna ta tillvara på dagen och varandra. Det ska du tänka på nä'r suget kommer. Jag har ett inplastat kort i plånboken på min son och min fru och en Jägerflaska. På kortet står det. "Vilket är värt mest". Det är mitt stoppkort. Ha en fin helg.

Ovissheten är värst. Olycka? Självmord? Spelar ehentligen ingen roll. En 16 årig tjej mister livet alldeles för tidigt.

Jo.......det gick bra igår !
Men vid 17 tiden igår fredag när min fru åkte till stallet o jag började fixa med middagen.............sååååå kom suget.......o tankarna att- ingen kommer se , ingen kommer märka !!
Men sen kom tanken om vad jag då ska sluta skriva här , inte känna mig duktig .............
Tanken att kunna skriva ....- " idag är jag nykter för femte dagen i rad" var starkare en suget !
Helt galet men ändå sant.
Så har på lördag förmiddag brukar jag snabbt ta mig till systemet, fixa några ärenden, o ungefär nu så har jag satt i mig en halv flaska vin !
MEN i morse vaknade jag 8.30 .........2,5 timmar senare en tidigare, sitter fortfarande i morgonrock , min fru är hos hästarna o vi ska tillsammans åka o handla när hon kommer hem!

Varför har jag inte gjort detta tidigare ?
Jag borde må sämre , eller kommer det ?

Jag är såååå glad o nöjd just nu , vill så gärna orka behålla känslan ,

Dregen

Är så ledsen, besviken,arg... Nej, jag orkar nästan inte vara arg.

Kvällen var ganska trevlig igår ända fram till själva sänggåendet. Barnen pigga och uppe i varv, jag stentrött efter att ha flängt en hel dag. Gick och la mig och lyckades få med mig maken. Tänkte att vi kanske kunde prata. Barnen stör. Han vill ha sex. Jag orkar bara inte. Slutar med att han stormar ut och lägger sig i arbetsrummet igen. Jag får ensam se till att alla kommer till ro, själv är jag både ledsen och så trött att jag inte orkar fundera eller grubbla.

Upp igen i morse med barnen. Han har låst dörren till gästrummet och jag får inte komma in. Nähä, men så bra då. Det är så här vi ska ha det alltså. Jag ska straffas! Han hade säkert druckit också. Känner mig rädd, förvirrad, vet inte vad jag får eller inte får göra i mitt eget hus. Känner att jag måste vaka över barnen så de inte får sig en släng när han väl kommer upp. Helgen förstörd igen...

vad jag förstår dig! Intressant tanke med en nykter månad till folket... det skulle nog hända ett och annat. Kram på dig / mt