Senaste kommentarerna i forumet

Christoffer Robin har också en hel del kloka ord att förmedla. Så här säger han till Nalle Puh:

"Kom ihåg: Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår!"

Det kan vi alla behöva tänka på ibland! Kan inte låta bli att älska denna lilla björn med alla sina roliga citat. I dag är det dag 15 och ännu en helg har gått, känns så jäkla bra.
Hoppas att ni alla har haft en bra helg!

Du är stark... tänk på att du har funderat på om du har problem en längre tid, det är inget du kom på över en natt... hon kanske behöver lite tid att smälta det du lagt i hennes knä? Och det är din skit, du har den i ditt knä, du får ta ansvar för din skit, du får vara beredd att göra mycket av arbetet själv, för det är ditt val att dricka... du kan inte kräva förståelse, eller hjälp, det du kan önska är att hon lyssnar... och smälter... och om ett par dagar kanske hon har låtit det du berättat sjunka in för att kanske ha en annan syn på saken, och är beredd att hålla med dig...

låt det ta lite tid, och under tiden får du ta tag i DINA problem... visa henne att du menar allvar och att du jobbar med det!!

låter jag hård?
att ens man är alkoholist är inget man önskar. jag förstår att hon inte vill inse... det tog mig många månader att förstå, och jag tvivlade när jag hittade tomma ölburkar, när ginflaskan var full av vatten, när han drack vin i garaget... jag tvivlade, för jag ville inte...

och skriv, skriv massor!!!
vi finns här för dig!!!
/k

Min svarta blick kom fram igår kväll. Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag. Att det ska vara så svårt. Där har ni mig i mitt fulaste fullaste jag. Hälsar D

Är så glad att du mår bra. Din reaktion över att se T känns sund. Igentligen spelar det ingen roll vad du än hade gjort eller kännt för dig är det över. Han är borta. Tar dig på orden när du säger att jag får skriva här eftersom jag ännu inte är beredd på min tråd. Helgen som har varit har varit min värsta. I fredags åkte jag hem. Skulle nu dela allt med min fru. Berättade om mitt drickande, om min ångest, om denna sida. Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt. Att vi inte rörde varandra längre hade med vardag och tre barn att göra. Väx upp Dompa. Det var fredagen. Igår låtsades vi som ingenting och på kvällen framför tvn kom ölen fram. Fortfarande inte hennes fel, fortfarande min reaktion på hennes avvisande. Jag förstår att det tar tid och att hon inte kastar sig över mig för att jag bekänner men samtidigt känner jag mig så djävla ensam. Så liten. Jag lade all min skit i hennes knä och hon tackade nej. Sunt av henne kan jag tänka. Men det gör ont samtidigt som jag vägrar att skylla skiten på henne. Nu blev det långt igen. Vet ej vad jag vill? Inputs tjejjer? Hur går jag vidare nu? Hälsar D

...att kunna få skratta, eller att kunna få andra att göra det...
Min lott var...att vara underhållare, partyhöjaren, pajasen på party'n...bland annat...
Alltid tillsammans med alkohol...

Men det var blodvite, ungefär som att jag drack mitt eget blod...
Ju mer jag drack, desto mer försvagades jag, ju mer kränkte jag mina egna gränser...
Alkoholen förtvinade mig till intet, jag förlöjligade mig till ...ingenting...
Nästa gång förväntades jag vara rolig igen, folk triggade mig till att vara en skojig person,
något jag inte kunde utan alkohol, alltså drack jag och försvann bortom resonlighet...

Varje morgon efter försökte jag återminnas vad jag hade sagt eller gjort,
ångesten sköljde över mig i vågor, jag var tillintetgjord, jag fanns inte längre...
Ett miserabelt själsligt skelett...

Så skapade alkoholen mig, till något jag inte ville vara, jag gav bort min själ, i små klunkar!

Det jag hade lärt mig av alkoholen...stämde inte längre, jag blev ingenting, ingen alls...
Bara en tom och enslig själ, i en förvirrad kropp..

Alkoholen lovade mig lycka, vid varje tillfälle, eller åtminstone en smak av det...
Den lovade mig framgång och åtrå, ingenting jag kunde leva upp till dagen efter..
Alla såg upp till den som var självsäker och glad, någonting jag aldrig var nykter...
Alltihop var bara en falsk illusion, och jag mitt upp i den...
Lurad!, så förbannat lurad, att jag idag skäms över min forna tillit...

Och idag, så har jag tagit bort alkoholen som lovade mig evig lycka...
Och mina illusioner är borta, mitt hopp om lycka är mig fråntagen...
Vart finns den, vad gör jag nu?

Jag har levat i en falsk tilltro att lyckan fanns i alkoholen, att försvinna från verkligheten..
Och nu finns bara verkligheten kvar, vad gör jag med den?

Känner mig inte alls speciellt lyckad idag, bara alldeles förbannat lurad...
Schvupp!, ..vad var det där?, -halva ditt liv minsann!, och du har levt i en falsk illusion..?
So fucking ägd du är, Berra-Butt!

Jaha, och vad gör jag nu du!
Försöker få andra att gråta för att ta tillbaka den själ jag gav bort?
Hallå, du äger en bit av mitt inre, kan jag få tillbaka det nu?

Var det fel att få andra att skratta?, eller gav jag dem bara för mycket?
Svårt att veta var gränserna går?, jo jag VET!
Det har varit mitt signum genom hela livet, jag har aldrig sett några gränser, lev här och nu!

..och nu ska jag fortsätta leva livet, och glömma bort en av min falska livsnormer under ca 25 år..
Alkoholen gör det inte bättre, inte för mig i alla fall...

Och jag funderar vidare...var det fel att få andra att skratta?

Nu ska jag ge er en alldeles färsk livserfarenhet som kan få er att skratta,
och betänk det tragikomiska bakom det, det finns nästan alltid ett allvar bakom det roliga....

Frugan var i veckan och hälsade på sin far som väldigt snart fyller 90 år,
han sitter på ålderhemmet och lider av en svår alzeimer sedan ett par år tillbaka...
Han sa..." man kanske skulle åka upp och hälsa på "Sture" i Dalarna snart! (hans lillebror).
Frugan tittar upp, och försöker finna den gamla närvaro-glimten i hans ögon...
-Men pappa, Sture har varit död i snart tio år, kommer du inte ihåg att du var på hans begravning?
Pappan svarar inte, utan sitter och mumlar för sig själv en stund...
-Vad säger du?, frågar dottern...
-Ja men vad fan, svarar han, då kan man ju ge sig fasiken på att farsan är död också!!!

Så går det till i en förvirrad mans huvud, han upplever nu'et precis hela tiden,
historiken kommer sporadiskt, och man får istället var glad över de små glimtar som kommer istället!
Jag är faschinerad över hur hjärnan långsamt kopplar bort det tragiska med åren..
Vem vet, man kanske dör lyckligare än någonsin när man blir äldre..
Och då är ju lycka...att få bli gammal!

..eller tog logiken slut där..?

/Berra

Vad härligt att läsa!

Kram!

ville bara säga hej!
hallå hej!
har förresten en äppleskrott i frysen som snart måste planteras för att få en chans att bli ett fint äppleträd! det är det minsann inte alla som har!!
och det är minsann inte alla som har vänner som dig eller Lelas! men det har jag! HA!
=)

Lycka kan vara så mycket...
att få höra att det är nån som söker mig på jobbet, och få se pianomannen stå där och vänta på sin kram...
att få en spontan klapp och kram av en god väns 2-åring vid matbordet...
att höra mormors röst ännu en gång i telefonen, vid 95 år är det ingen självklarhet...
att se sitt ex gå förbi utanför jobbet, vinka lite förstrött, och inse att alla sår är läkta...
att känna snöflingorna i ansiktet...
att vakna och inse att jag får sova i hela två timmar till...
att läsa ett inlägg här, och inse att jag inte är ensam.

TACK för att ni alla finns!!
/k

nä... du heter Fantastiske Fenix och är Nykter Alkoholist!
och min stora idol!
<3

Lelas, som alltid har du rätt! På ett bra sätt, såklart, ödmjukt och med värme... <3
och Dompa, visst är hon underbar?!
=)

Dompa!
Du är mer än hjärtligt välkommen till min del av vårt allas forum... TACK för att du skrev! Om du bara visste vad det betyder!!! TACK!!!
Och jag kan bara instämma... jag hade verkligen uppskattat om han hade pratat med mig, istället för att bara skylla i från sig, tända det svarta i blicken, luta sig lite hotfullt framåt med sina nästan 2 meter i strumplästen... eller skrika "jag är fullbordad alkoholist" vilket fick mig att backa och släta över med ett nä... det var inte så jag menade...

hade vi kunnat prata hade vi kanske haft ett annat slut på vår saga...

två veckor efter att jag lämnat nycklarna, efter att vi pratat, gråtit och kramats, fick jag ett sms:
"var det för att du tyckte att jag drack för mycket som du gick?"
jag svarade att ja, det var det delvis... men framför allt för att vi inte kan kommunicera.
INTE KAN KOMMUNICERA. i ett nötskal. hade vi kunnat prata om att jag inte mådde finfint i relationen och om hur vi tillsammans kunde jobba för att må bättre hade han kanske inte behövt stärka sig med ett gäng öl innan jag kom hem från jobbet... hade vi kunnat prata om varför han kände sig förföljd av mig, kontrollerad av mig eller attackerad av mig, så kanske vi hade kunnat ge varandra det vi båda behövde: bekräftelse och utrymme...

och jag förstår din fru, har själv stelnat till och tänkt... inte nu igen...
nämnde någon gång att jag gärna hade velat ligga kvar i sängen en lördag morgon och bara legat nära, en arm omkring mig, ett bröst att vila på, utan att det krävdes nån motprestation... och helgen efter blev det så... jag njöt. ända tills han sa: är du nöjd nu, har du fått tillräckligt närhet, kan jag gå? han gav, men tog mångfalt tillbaka...

har precis kommit hem från en middag med goda vänner och deras dotter på 5. En underbar kväll. Ett underbart slut på en bra dag. Ett helrätt slut, faktiskt, god mat och ett glas rött vin, bara för att jag ville ha det, inte för att det krävdes, eller förväntades, utan för att jag just idag, kände att jag ville ha det till min otroligt goda pasta. Hon följde mitt exempel, medan han och dottern drack ett par cola. och var helt nöjda med det, båda två!!

Jobbade idag. vänder mig om, mot utgången, och där går han förbi. ja. han.
jag har inte sett honom sedan jag lämnade nycklarna den där dagen i mars eller april för två år sen. inte en gång. tre sms, varav två var felskick.
och jag blev helt ställd först, orolig, tänkte oj, hur kommer det här kännas?!
men ser ni, det hände inget mer!!! jag blev mer orolig för över hur jag kanske skulle kunna känna om det ville sig illa, än över att se honom! och vilken lättnad det var!!! insåg idag att jag nog har gått vidare. hela vägen. nu går jag på min gata, den är bred, asfalterad och leder framåt. inte ojämn eller osäker, eller smal... utan en trygg väg, med tydliga kantmarkeringar så att jag inte hamnar i diket, och fin belysning i natten, så att jag aldrig känner mig rädd. och mitt på den går jag, men små, men säkra steg, i rätt riktning!!!

Dompa.. om DU vill, så kan du tipsa din fru om forumet, om min tråd, och om HON vill, kan hon skicka ett meddelande till Lilla Blå, på facebook, finns i Alkoholhjälpens grupp, så kan hon få lite stöd från någon som varit i en sits på hennes sida av arenan... råd kan jag inte ge, men jag kan lyssna.

det blev visst ett av de längre inläggen här...
tack för att ni finns, alla, oavsett anledningar och sidor...
speciellt stort tack till er som hjälpt mig när det varit som svårast... ni vet vilka ni är!
stora kramar till alla som vill ha!!!
<3
/k

Kram!

/H.

musikaler, revyer........ja, vad har det med alkoholism att göra ?? Förutom att det verkar vara ett paradis för mycket drickande :-)

Jag var mycket intresserad av kultur på scen när jag var ung, såg exvis operetterna av Franz Lehar och kunde ett tag namnet på alla melodierna. Att få se Leopold trängta efter den den åtråvärda Josepha i Värdshuset Vita Hästen kan än i dag fascinera mig trots att jag sett den åtskilliga gånger. Besöken på Fredriksdalsteatern har jag tappat räkningen på, både med Nils Poppe och numera Eva Rydberg. Jag har haft mycket nöje och fått många skratt i teatersalongerna.

Så kom alkoholen in i bilden.

Och helt plötsligt byttes mitt intresse bort mot ett destruktiv liv med fokus på celldöd i hjärnan.

Det gick många år utan att jag satt min fot på en teater igen. Jag vet inte om jag saknade det. Då.

När min nykterhet var någorlunda stabil så började jag återvända så smått till teaterns värld, och njöt och skrattade och mådde gott. Tyvärr hade många musikaler och operetter förpassats till någon byrålåda men numera börjar alla gamla klassiker spelas igen, klassiker med melodier som är oförglömliga.

Igår var jag på revy och fick en helt konstig känsla i kroppen när den var slut. Jag drabbades av en enorm sorg över all den tid jag förlorat på grund av mitt drickande. Tid som jag aldrig får igen. Så mycket jag supit bort som jag verkligen tycker om. Jag har aldrig kännt den saknaden och sorgen tidigare så det var helt klart en ny erfarenhet, inte helt behaglig sådan.

När jag åkte hem tänkte jag på alla unga här på forumet som gör sina försök som jag en gång gjorde och som alltid slutade på samma sätt : I fylla igen. Det spelade ingen roll om jag drack mindre, andra sorter, bara på fredagar, bara 2 per kväll, bara fina sorter, hade vit vecka, mfl mfl sätt att lura mig själv att jag hade kontroll på mitt drickande. Jag hade ingen som helst kontroll över mitt drickande, inte på något sätt. Jag har en sjukdom som heter alkoholism och som är progressiv, kronisk och dödlig. Så "enkelt" var det.

Att ta rygg på någon som gått före på den nyktra vägen och lyssna vad "di gamle" säger att de gjort för att behålla nykterheten, och dessutom få en bra nykterhet, är för mig numera en förutsättning för min nykterhet. Att ta mitt beslut om att vara nykter just idag och aldrig ta det första glaset är ju så lätt att förstå och göra så jag kan inte förstå att jag inte gjorde det tidigare. Men å andra sidan var det ingen som sa det till mig då, det fanns inga nätforum utan jag fick först ta en behandling för att lära mig grunderna innan jag fick min styrka att lyssna på andra.
På så sätt är det lite lättare idag att lära sig vad det innebär att välja nykterheten men ändå är det ibland svårt att förstå att just jag har ett ansvar över mitt liv. Ingen annan kan göra mina val.

Jag har supit bort en stor del av mitt liv så nu vilar ansvaret på mig att försöka göra resten av mitt liv till ett så bra liv som jag har förutsättning att göra. Jag kan inte få tillbaka det jag missat och det smärtar mig.

Kan jag med mina rader få någon av er yngre att välja bort alkoholen så har mitt spillda liv fått någon mening och då kan jag ju känna att det varit nån mening med det jag förlorat.

Lyssna på er inre röst och gör ert val så kanske ni slipper så lång bortovaro från livet som jag haft.

Heja dig santorini, visst kommer man i stunder när suget susar förbi inne i huvudet, men vi vet ju alla vart vi kommer att hamna då. I dag hade vi poliskontroll vid bolaget när jag åkte och handlade, blev nästan sur när dom inte vinkade in mig, för det var första gången på länge fick jag inte hjärtklappning eller blev livrädd. Kag tror inte att jag kört för tidigt någon gång men alltid varit livrädd för det, Hoppas att du får en bra lördag, kram

här och mycket tips får man, boktips och annat. Idag lördag eftermiddag dag 14 känner jag för första gången ett sug eller snarare en saknad kanske. En längtan efter att få hälla upp ett glas rödvin så här före middagen. En väldigt irrationell känsla eftersom jag vet vad det leder till och hur kortvarig den "goda" känslan är. Hur snabbt det leder vidare till att somna framför Tvn och vakna vid 4 med ångest. Ånej, jag låter mej inte luras! Men jag måste få tillåta mej att känna vad jag känner och "sörja" det som trots allt var bra en gång i tiden. Jag har kommit så långt i min process att jag vet att jag lagt av för gott så jag fantiserar inte om att jag ska dricka måttligt till sommaren eller så. Jag accepterar att det blivit så här och jag är glad att jag tagit chansen. Jag ser klart fördelarna och mår bra. Men ett tag framöver kommer det säkert att kännas svårt i vissa lägen. Just fredagkvällar och lördagar framför allt. Det gäller att hitta på annat.
Det som gläder mej mest just nu i mitt nyktra liv är att jag kan ta bilen närsomhelst utan att fundera på om det är för tidigt och jag har promille kvar i blodet. Jag behöver inte få hjärtstillestånd om jag ser en poliskontroll. För när man druckit även vardagar så har jag alltid varit rädd att promillet ska "samlas" och att jag alltid ska ha lite i blodet. Kanske det faktiskt är så. Men inte nu. Jag kan åka till videobutiken ikväll om jag känner för det. Jag önskar alla en trevlig kväll och jag tackar er alla för allt stöd!

Har läst alla dina kloka inlägg här i forumet, är så imponerad av dig, att du hela tiden finns här och peppar och sporrar alla. Stort tack till dig, du har/är till stor hjälp för mig i mitt nya nyktra liv. Kram!

Någon beskrev för ett tag sen hur ett glas champagne blev starten på ett långt återfall. Champagnen bjöds överraskande i ett sällskap och inget alkoholfritt alternativ fanns, hon beskrev så bra hur ställd hon blev i situationen - och hur stora konsekvenserna blev. Det gäller att vara förberedd och ha ett färdigt formulerat "nej tack" i ryggmärgen.
Så starka ni är, santorini, Maria, kalla, Stigsdotter (hoppas du är tillbaka snart!), ienni, bibliotekarien - och alla ni som jag glömde nämna vid "namn". Ni har alla min djupaste respekt.
Så fantastiskt fint ni stöttar varandra! Hoppas ni läste Lisamaris inlägg igår och hela hennes tråd. Läs också viktorias tråd "styrkan att välja väg". Vi är många kloka människor här som vet mycket om livet och delar med oss till varandra. Så fint att vi har hittat den här mötesplatsen! / mt

Tack! :) Om min berättelse kan vara till hjälp för andra så är jag mer än nöjd. :)

Du har kommit en bra bit på vägen, även om du inte tror det själv. Du har nämligen insett att du har ett problem och du vill förändra din situation. Det är inte alla som kommer ens dit.

Kram!
/H.

Jobbigt med det där glaset champagne, det gäller nog att vara mentalt förberedd på alla situationer. Som jag övade mig! Men sen är det bara att fråga om man kan få något alkoholfritt istället och skulle värden då undra om man inte dricker, så kan man ju säga nej tack jag vill hellre ha något annat. Som en del av er skriver, man kan ju inte kräva av omgivningen att bli nykter men vi måste lära oss leva i den världen med hänsyn till hur vi fungerar.Och det är bara så att det är en utförsbacke med första glaset även om det går bra de första gångerna. Jag blir nästan lite rörd över alla er kvinnor som är som jag och som jag har en sån otrolig förståelse för!
PS Man känner sig snabbt smalare för att det där lösa fettet är alkoholbaserat. Fast fett är finare! ;-)

du är självklart inte sämre människa på något sätt för att du fortfarande åker dit på att dricka. Det är verkligen vårt gemensamma problem. Jag höll på och tro att jag på allvar var vansinnig, sinnessjuk på riktigt de sista åren. Hur faan kan jag med min kunskap och erfarenheter ändå tusenfalt sluta och börja igen. Det var nog därför jag gick en utbildning kan man kalla det, i början av oktober förra året. Tack och lov har hjärnforskningen kommit så långt, att man verkar kunna konstatera att hjärnan blir förändrad när man dricker tillräckligt länge och mycket. Ihop med kanske en trolig ärftlig känslighet för alkohol, så kan man säga att man är ganska chanslös redan från början. Receptorer och signalsubstanser skadas och till slut blir man som en målsökande robot efter drogen. Man kämpar emot som en fisk som sprattlar på kroken. Men så länge man sprattlar finns en chans att komma loss. Nu har jag inte druckit en droppe sedan kursen. På något sätt blev det en tröst och förståelse att det inte är jag som är tokig, utan att jag kemiskt var så förändrad att jag inte kunde förändra mig utan att förstå det. Som det känns nu, så kommer jag aldrig mer att dricka, för att jag vet att alkoholen från första minut kommer att kidnappa min hjärna igen. Enda boten är att inte tillföra giftet. Så ser jag på det.
Kram
Fenix

här också. Inget speciellt planerat i helgen. Inget sug alls, härligt! Finns inget hemma, min man valde tydligen att inte köpa nåt idag i alla fall men det spelar ingen roll för som läget är nu vill jag inte ha. Det känns faktiskt för första gången som att jag inte avstår från nåt utan jag vill helt enkelt inte ha nåt med det att göra längre!

Lugn fredagskväll. Inget vin i huset, inte för att jag skulle dricka om det fanns heller. Full snöstorm utanför men jag behöver inte gå ut. Ska läsa lite, se på TV och så lite datapyssel. kanske tidigt i säng. Känns riktigt bra alltihop. Vi här verkar vara lika övertygade om att detta är på allvar. Trevlig kväll önskar jag er alla.

I dag har jag fredagshandlat, undviket bolaget och istället köpt 2 buketter tulpaner och det kändes så jäkla bra. Denna känslan skulle jag vilja stoppa ner i en burk och ta fram när det känns jobbigt.
Bara lugna saker på planeringen denna helgen och det skall bli skönt hoppas att ni andra också mår toppen.

Jo Carlin jag skall prata med henne nästa vecka tänkte jag, bäst och ge henne och mig lite tid. Jag tror att det löser sig, om inte annat bevisar jag det i skagen.

Är det inte så för oss alla att vi i teorin ungefär vet vad vi borde göra? Det svåra är ju sedan att omsätta detta till praktiken och denna oförmåga är vi ju många som har bevisat på detta forum.

Jag är väl en av dem som skrivit om din "klokskap" och jag tycker faktiskt att det är kloka saker som du skriver och i min värld så gör dit lilla snedsteg ingen skillnad på detta. Uppskattar dina inlägg väldigt mycket då du ofta lyckas skriva ned det som jag egentligen känner, men kanske inte har förmågan att formulera.

Hoppas att du dyker upp snart igen / Underisen

Ja tänk att vi kommit till dag 13, känner mig riktigt stolt över oss :-) Vi har bestämt att inte ha någon form av alkohol hemma på ett tag, vilket jag tycker känns tryckt. För det vill nog mycket till att jag går till bolaget själv, men om det finns hemma är det lätt att falla dit. Hoppas väl att detta skall ändra sig senare, men just nu känns det skönt.
Din man har rätt detta var det bästa beslutet så här långt, visst är det skönt att se att familjen slappnar av tänk att få ge dom detta.
Hoppas ni alla får en toppendag,kramar