Senaste kommentarerna i forumet

Hej och välkommen Stigfinnaren!

Under vissa tider är det ganska stillsamt med tillströmningen av nya skribenter här på Forumet. Idag när jag tittar in så ser jag att det plötsligt är ett stort antal nya inlägg. Kan det bero på att det varit ett antal långhelger och mycket lediga dagar den sista tiden? Ja, vad vet jag? Alkoholmissbruket finns ju alltid därute och är nog relativt konstant, men det behövs nog alltid en form av individuell utlösare för att ta tag i problemet. Något som tänder gnistan! Något som gör att man hittar hit. Något som gör att man skriver det första egna inlägget. Det är bra och det har hjälpt mig under de gånga månaderna som gått sedan jag med ganska stora problem föresatte mig att ändra på mitt liv. Mycket jobb med att kämpa mot impulsen att ta det första glaset, och mycket jobb med ganska påfrestande självrannsakan är det. Det kan vara en tuff resa, men på sikt blir den säkert värd all energi du lägger på detta. För min del har det varit ganska mycket energi men det är inget jag ångrar en sekund. Tåget har ny avgång varje dag, och det gäller bara att hålla sig kvar. En dag i sänder om så krävs. När dom "fläckfria" dagarna blir fler får det ett eget värde att inte acceptera att man tar sig det där återfallet. Envishet är en egenskap jag försöker odla. Trillar man trots allt av så ta nästa avgång direkt.

Välkommen in du och alla ni andra som tillkommit det sista dygnet!

//PP

Fick sova 8 timmar i natt :) Ska vara nykter i dag.

Ja, jag säger också ofta att "det är sista gången", "jag lovar", "ska inte dricka idag" men ja.. Det funkar ju uppenbarligen inte så bra. Hur länge har du druckit på det viset? Bor du ensam? Jag har också (löjligt) hög alkoholtolerans.

Det är bra att du kommit tillbaka. Vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig.
Jag vet bara att det krävs stort mod, vilja, stå emot vad gäller A. Jag la ju ner
alkoholen i september förra året och har varken luktat eller smakat på det.
Nu på lördag är det 8 månader. Ångesten du beskriver det var ju den jag försökte fly
undan med alkohol. Det blev bara värre och värre för varje gång jag skulle prova, när
jag tyckt efter någon månad, att nu har jag varit duktig. Belöningen var vin. Men det
går inte har jag insett. Man kommer tillbaka där man slutade. Till slut satt ångesten i
dygnet runt och jag trodde jag skulle dö. Till slut blev det avgiftning på en medecinavd.
när kroppen inte orkade mer. Där och då på sjukhuset bestämde jag mig för att leva.
Alkoholen höll på att ta mitt liv, och vad har man för val, dö, leva. Det fick bli det
senare.
Det är ett tufft arbete men det går om viljan kommer från hjärtetrakten. Du ärså ung, och
du har börjat skriva här det är bra. Du klarar det.
Bestäm dig inget första glas idag. Blir det jobbigt, gå ut vart som helst, gör något annat
än lyssna på dina tankar angående A.
Visst krävs det mod, och det är det man växer av.
Ville bara säga att livet utan A är ett gott liv. Ångesten försvinner, låt timmarna gå.
Ha det bra
Konstnären

Det skär i hjärtat, Ja skriv! det brukar lätta...

Social fobi är en hemsk åkomma även jag lidit av i halva mitt liv. Kan trösta dig med att den växer bort.Tyvärr släpar den gärna med sig alkoholproblem som en lösning samt relationsproblem eftersom alkohol förändrar en person negativt. Idag är jag rätt ensam här på jorden. Man kallar mig elak och egotrippad. Alla de dgenskaperna stämmer väl överens med mig när jag dricker. Nykter är jag däremot en annan, en som jag vill vara, men den personen är ju inte konstant så jag ses som opålitlig och utan egentlig substans. Sitter här på morgonen och undrar hur sjutton jag ska bli helt fri från alkohol. Kan detta forum vara ett sätt? Jag dricker inte speciellt mycket, men de gånger jag gör det sabbar jag allt för mig själv.Har blivit allergisk mot denna dryck.

ring polisen när han tar bilnycklarna så han inte kör berusad.
sen e det bara han sjelv som kan inse att han ska sluta dricka

Hej Mandela!

Jag känner igen mig exakt i din beskrivning! Den verkar vara klassisk när det gäller hur missbruksrelationer ser ut. Är själv i samma sits som du men har på senare tid börjat läsa i detta forum om andars berättelser och det har gett mig enorm stryka och mod att faktiskt välja att lämna, vad det än kostar. Har försökt flera gånger tidigare och till och med varit i kontakt med Kvinnofridsteamet men ändå inte lyckats stå emot han charmoffensiv efter ha varit på flykt från hemmet, ( min lägenhet ) i två månader..... Han vägrade flytta och charmade och lovade istället dyrt och heligt att nu skulle allt bli bra...... Jo visst! Tjena! I några veckor var det halvbra sen var allt som vanligt igen!

Mitt råd är ta all hjälp överallt där du kan få den och tro inte att du, även fast du i grund och botten är stark, ska klara detta på egen hand.
Själv läser jag här för glatta livet och på onsdag ska jag gå på mitt första Alnon möte. Har givit gubben maj månad på sig att fixa någon annan stans att bo och fixar han inte det kommer jag kasta ut hans saker och byta lås och ringa polis om han stör mig en enda sekund till. Och det har jag sagt till honom.
Nu jävlar ska det bli slut på terror i mitt hem. Jag ska hädan efter bo i ro!!!

Hoppas du också tar dig ur ditt helvete och börjar ett nytt och mycket bättre liv utan honom!!

Lycka till! Tillsammans kan vi!!

Segra!

Jag läser och tänker på vad ni skriver, men något fel är det på mig för jag föringar det som hänt och har en förmåga att strycka över när det gäller mig själv de sista åren, jag förstår förnuftmässigt att jag aldrig tagit emot den behandlingen om det skett dag två i vårt förhållande, men eftersom han varvat det man bara vill glömma med trevlighet och som jag trodde sanning och klokhet, så hänger mina känslor inte med, jag förstår jag borde tycka det är skönt att slippa honom men det finns en vana i att ha en oro i sig när jag inte vet var han är både för min och hans skull, det tar också emot att se att jag tog stryk och skadades för i början när vi var tillsammans och allt började så tänkte jag, jag är stark jag klarar detta, vilket jag inte gjorde mår ju inte så bra idag, något som också är jobbigt är att han är så trevlig på sitt arbete eller någon annanstans och det är så svårt för mig att förstå hur man kan vara så olika eftersom jag själv alltid är samma person oberoende av vem jag pratar med, något som också gjorde att han dumpade mig är att jag krävde vi skulle gå på AA och när vi gick där blev det ju svårt för honom för han visste inte vem han skulle vara då tror jag, och sedan blev jag för entusiastisk över människorna där och deras delningar och allt som kändes igen, jag är inte alkoholist men dock beroende mentalitet och jag gillade skarpt den här formen att träffas och det var så utan maktspel och prestige, min man ( ex nu) tyckte mest det var besvärligt men jag tror han störde sig mest över mig även om jag försökte göra mig så osynlig jag kunde för att han skulle kunna vara, men det var han som bad mig följa med eftersom han inte vågade.
Jag förstår att jag måste släppa taget att jag aldrig kommer att få förståelse från honom över hur jag mått och hur det påverkat mig, jag fattar att jag försökt samarbeta med en person som bara ljugit om vad han ville för att ha mig kvar som någon slags konkubin, och jag trodde på honom de gånger han bad mig stanna, trodde på honom när han sa förlåt för att vara precis likadan efter två dagar,
Tack alla snälla för svar, jag är så osäker på mig själv just nu att jag verkligen behöver höra andras mening, jag ska ringa kvinnofridslinjen också

Ditt inlägg gav mig gåshud. Det är självklart inte ditt fel, ingenting!
Du förtjänar bättre, och hur vet du att han är nykter?
Du kommer först, glöm inte det!
Det låter som att han är mycket våldsam, vilket är ett varningstecken.

Ta hand om dig själv och fokusera på det nu.

Styrkekramar till dig!

Tack för tips!
Jag behöver hjälp. Nämndemannsgården har jag fått en bra känsla av. Ska fundera över att kontakta dom om jag är kvar i detta. Så sorgligt att jag har människor att prata med om allt men att jag varit tyst om detta. Ångrar det nu. De hade känts bättre om de om jag hade berättat från början. Vet inte vad jag är rädd för. Funderar på att berätta för någon denna vecka. Orkar inte bära detta själv.

Situationen hemma är värre än någonsin. Förstår inte vad som hänt. Från att ha velat ha hjälp till att ha gett upp allt. Nu snarkas det från soffan och det känns befriande när han sover. Önskar det fanns tvångsvård. Att någon kunde komma och plocka upp honom :(

Jag har nog gett upp nu. Hans vilja till förändring förut gav mig kraft. Den känslan är borta. Jag vill ha ett annat liv.

Nu känns allt så fruktansvärt tungt igen.. hur kunde jag hamna här en gång till? Känns som om jag egentligen skulle behöva gråta en flod, i stället för att ta till med flaskan.
I går efter ett antal glas vin gick jag till sängs alldeles för sent och försökte räkna mina nyktra dagar de senaste två veckorna..men allt är en dimma. Var jag inte nykter i torsdags? eller i tisdags? vad gjorde jag då när jag kom hem...ja kontrollen är åter tappad och den enda gången jag är säker på att det är sista glaset är nog innan jag somnar..med ångest över hur morgondagen kommer att se ut.. konstigt nog klarar kroppen av ganska mycket. Det är inte bakfyllan som får mig att må dåligt under dagens måsten utan ångesten. Vilket slöseri med dyrbar tid. Det finns så mycket annat att göra med sin tid än att sitta under fläkten..i timmar.
Hoppet om att kunna dricka normalt är fortfarande stort, även om jag egentligen vet att så inte är fallet. Eller så är det ångesten över att inte få dricka igen, när jag väl slutar, orsaken till att jag skjuter upp det.
Jag vet i mitt hjärta att jag måste sluta, och inte börja igen..Alkoholen upptar en alldeles för stor del av mitt liv för att kunna hantera den med sunt förnuft..men det finns så mycket bättre saker att lägga tiden på, än att sitta här under fläkten, en måndag.
Förstår inte var all sorg kommer ifrån, är det en del av missbruket? eller är det den jag är rädd att möta om jag inte dricker..jag vet inte
När jag läser vad jag skrivit i min tråd sen första inlägget ser jag ingen framgång, bara ältande och pendling fram och tillbaka.
Förlåt för alla negativa inlägg!
Tänker att ni som läser måste tycka att jag borde rycka upp mig, bestämma mig och ta mitt förnuft till fånga..och det borde jag. Jag skäms mer än annat, men känns skönt att få skriva och berätta för er. Tack!
Det är hårt, och det gör så otroligt ont att behöva erkänna sitt beroende. Det är skam och inte minst skuld men efter många kloka inlägg här, försöker jag att se det som en sjukdom som många kallar det.
Jag är missbrukare, det har jag erkänt. Jag har en osund relation till alkohol som jag inte kan kontrollera.. Jag vill men något annat starkare än min vilja har tagit över, ett beroende.
Jag är alkoholist.
JAG är alkoholist
jag ÄR alkoholist
jag är ALKOHOLIST
jag är alkoholist.... ja, jag är det. Jag måste erkänna det för mig själv och be till någon högre kraft att jag är starkare och kan återta kontrollen.
Jag är 29 år. I dag fick jag var den första gången som jag inte behövde visa leg på systembolaget. Jag var ett känt ansikte sa han...inte direkt smickrande, men en verklighet och en sanning som jag måste se.
Borde slå mig själv på käften, säga åt mig själv att nu är det fan slut på den här skiten, och skratta åt allt elände som jag själv orsakat och som jag själv kan vända på en sekund..jag har kraften i mina händer och jag kan förändra situationen. Även om jag i många lägen inte vill måste mitt högre jag ta kontrollen och bestämma fortsättningen. Jag vill inte att alkoholisten ska få bestämma min framtid.
Det händer så mycket i världen som man vill men inte kan förändra..En vän till mig gick nyligen bort i cancer..det fanns inget jag kunde göra, men skulle göra allt för att hon skulle få leva;(
Ett budskap som jag och alla borde ta till hjärtat:
Gud giv mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Kärlek och styrka 

Alkoholisten

Det låter som att du har det riktigt tufft. Vad bra att du skriver här, när du berättar hur du har det ger du andra chansen att ge stöd. Dessutom upplever många som skriver här att det är hjälpsamt att skriva även om det bara är för en själv.

Hoppas du fortsätter att berätta för andra hur du mår, och hoppas du skriver igen. Du är inte ensam. Ta hand om dig.

Karin, Alkoholhjalpen.

Skulle skriva ett eget inlägg, men hamnade här. Jag ska försöka rätta till det :-)

Hej. Jag är 26 år och känner igen din ångest. Dricker ca 4 ggr i veckan och har hög alkoholtolerans. Vet inte varför jag dricker så ofta och jag säger till mig själv ofta att jag ska sluta att dricka själv , på vardagar samt så ofta. Men jag bryter detta löfte varje gång. Gick med på den här sidan för några dagar sedan så detta är ett stort stege för mig. Med vänlig hälsning,

Någon säger att så länge barnen vill dit så ska jag inte hindra dem. Men samtidigt är det mitt ansvar att hindra dem från att fara illa. Barnen är 12 och 17 år. Ska jag be soc om samtal tillsammans med honom el vad tycker ni? Jag är helt vilse.

kan du få från de som är experter på den typ av relation som du beskriver. På kvinnofridslinjen kan du få stöd och hjälp att förstå det som du har varit med om. Du undrar bl a om det är du som har varit för jobbig, på kvinnofridslinjen är de experter på vad som är rimligt i en relation och vad som är att gå över gränsen. De kan också hjälpa dig med hur du ska kunna skydda dig från våld framöver och hänvisa dig till annat stöd om du är intresserad av det.

De finns på 020-50 50 50, samtalet är gratis och du är anonym. Samtalet kommer inte att synas på telefonräkningen.

Skriv gärna i forumet också, många tycker att det är hjälpsamt och här finns många kloka att dela sina upplevelser med.

Karin
Alkoholhjälpen

En sån skön beskrivning av de flyktiga fördelarna med alkohol!
Tack för den Berra!

//PP

Hej och välkommen hit

Som Adde skrev får du säkert mer feedback på anhörigsidorna, men även om man ska vara försiktig med råd efter att bara har läst ett första inlägg så kan jag inte annat än att instämma i Addes råd. Överväg detta noga. Om du läser ditt eget inlägg så har du svaret där. Det du beskriver är ju BÅDE en skitstövel och alkoholist, och till på köpet verkar det som det är psykopatvarning med! Ursäkta att jag är så rätt fram.

Nej, förresten behöver inte ursäkta mig, du frågade ju :-)

Ta väl vara på dig!

//PP

Tack Adde ska försöka tänka så men det är svårt, speciellt nu när han är nykter och nykär

...det är söndag och en vecka har gått, imorgon är det en ny vecka med en femdagarsvecka.
Har varit ledig under nästan hela förra veckan, hann med en massa saker, både hemma och vid stugan.

Det har funnits alkohol runtomkring mig, frugan har nog tagit ett glas vin vartannan kväll och någon GT.
Testade Schweppes Mojito på burk och den var nästan som en på krogen, riktigt bra, kan rekommenderas!

Kvällarna på landet har det alltid varit kantad med vin, men jag och svägerskan delade på en flaska alkoholfritt vitt till maten.
Lättdrucket och jag kunde känna nästan drag av min tidigare alkoholkonsumtion, en flaska på en halvtimme.
Men det blir lite väl surt efter en stund så det funkar bra med läsk eller bara vanligt kranvatten, för att man är törstig.

Kaffet på maten smakar utmärkt och gärna en liten sötsak till detta, kul att man verkligen har smaklökarna i behåll.
Det är en fördel med att hålla sig nykter, man är med hela tiden, man är trött för att man är...just trött,
Inget fyllesomnande i soffan, man hänger med på det som händer på TV'n, och i diskussionerna runt kaffebordet.
Det finns en viss rastlöshet i mig, och har lättare för att gå ut och ta en rök när det blir för mycket fyllpladdrande på de andra,
Upprepningarna kommer gärna i ett släptåg, då känner jag mig verkligen överflödig.
Men det är också ett sätt för mig att markera att jag får nog och uppmärksammar när de andra att de har passerat en gräns för ett intressant samtalsämne för en som inte är full.

Lyssnar på grabben som har varit och festat i helgen, han har ju även druckit han med, men inte alls i samma mängder som hans polare.
Det har hänt grejer men inget farligt, men han berättar om det som han har sett och igenkänningen är stor hos oss vuxna.
Mm undrar...har inte utvecklingen gått framåt alls, ska alla ungdomar behöva gå igenom samma saker som vi gjorde för 30 år sedan?
Det verkar som om det upprepar sig allting igen.
Det som är intressant i det hela är hur mycket grabben ser och upptäcker, han har ett öga för det sociala samspelet.
Och hur jag ser hos honom att allting är inte rock'n'roll med alkoholen, det finns många baksidor av berusningen han inte gillar.
Vill inte höja upp honom till skyarna, men det är bra att han ser, och att han inte kastar sig helt handlingslöst ut i berusningens förlovade land.
Det sköna är att han är helt genomärlig och berättar precis allt, oavsett om det är skämmigt eller inte.
Vi har lärt våra barn att alltid vara öppna med precis allting, det blir bara besvärligt om man behöver dölja saker inför varandra.
Att inte vara fördömmande har varit en ledtråd genom vår uppfostran, råda kan vi göra, men vill de ändå ta chansen så får de naturligtvis ta konsekvenserna.
Att smaka på det vuxna livet kräver både nyfikenhet och återhållsamhet, en svår kombination av de rätta proportionerna, för att inte tala om ansvaret.
Att bli vuxen kräver också ett ansvar, inför både sig själv och emot alla andra, allt jag gör medför konsekvenser, både bra och dåliga.
Man får ta ansvar om man kör bilen för fort, slåss på stan, stjäl i affären eller är t.ex allt för berusad, eller just därför att man är allt för berusad.

Att vara full är ingen ursäkt, man bär ett lika stort ansvar i alla fall, i vissa fall blir det värre, om man är det i sin tjänsteutövning eller vid t.ex bilkörning.
Man blir omdömeslös och oansvarig, ...jag var ju full får man ju höra som ursäkt ofta, ja och..?
Kan vara svårt att få en tonåring att fatta, men så är livet, man förväntas ju bli förståndigare ju äldre man blir.
Som barn behöver man sällan ta ett riktigt ansvar, möjligen skolan, men sällan matlagning eller städning t.ex.
När vi blir vuxna ska vi ta ansvar för våra barn, deras utbildningar, vårt arbetsliv, äktenskapets/sambo-förhållandet, släkten, räkningar och bilreparationer.
Man kan förstå att det finns många som vill fly ifrån hela det ansvaret, fly från verkligheten, orkar inte med allt.

Men blir det bättre då med alkoholens hjälp, kanske för stunden men inte efter ett tag, och defenitivt inte på sikt.
Det finns lika många ursäkter som tillfällen att dricka sig berusad, oftast fler vilket gör det ännu lättare att dela ansvaret för sin berusning på flera orsaker.
Till slut finns inga anledningar kvar heller, bara en rutin om att dricka och man vet inte ens varför man ska dricka längre.

Varför dricker jag just nu ikväll, ja det är ju helg, det finns minst 104 helgdagar på ett år, en anledning vart treochenhalfte dag, är inte det ofta?
Räknar man fredagar också som dryckesdag, ja då är det 3 av 7 dagar, återstår 4 dagar kvar att ha en hemsk Ågren på.
Dricker man fem burkar öl vid varje tillfälle, 2,5 liter per kväll, 7,5 liter öl/vecka, 390 liter på ett år, 20 liter ren alkohol eller 65 flaskor 40% sprit, är det lite?
Då har jag inte ens räknat in jul, påsk, midsommar, semestern, födelsedagar eller fester, så det blir mycket mer än så.
Så säger man att man inte dricker mer än andra, ja då ljuger man troligen, lägger tankelocket på och glömmer hur mycket man egentligen dricker.
Man dricker för mycket helt enkelt när man har orkat räknat igenom sin konsumtion, och då gäller det inte att lägga sig handfallen, utandades gör jag?
Minskar, ja om man kan, men den som är en beroendepersonlighet har troligen redan vant sig vid sin berusningsgrad, och har svårt att ändra på sina vanor.
Vad återstår?, tja varför inte en helomvändning, bryt rutinerna och starta något nytt, det går ju alltid att ändra sig i efterhand, om man då vill det längre.
Jag ville det inte längre, fördelarna var vitt större än nackdelarna med att vara nykter, det går inte att jämföra ens längre.

Det finns fördelar med alkoholen, men de är så flyktiga att de inte ens är värda ett försök.
- Svosch!, vad var det där?
-Det var din lilla stund av lycka orsakad av alkoholen.
-oj vad ballt kan jag få mer?
-nej inte vid det här tillfället.
-men om jag dricker mera då?
-nej inte ens då, det blir bara sämre då..
-äh!, jag gör ett försök i alla fall...
-Blarf!
-vad var det där?
-det var jag som försökte förhöja min lilla stund av lycka orsakad av mer alkohol.
-vad hände?
-jag kräktes ner min polares soffa.
-blev din lilla stund av lycka orsakad av alkoholen bättre då?
-vad tror du, jag spydde precis ner min polares soffa?
-blev han också drabbad av en liten stund av lycka orsakad av alkoholen?
-men vad fan, är du helt jävla dum i huvudet, han är skitpissed?
-ja det är jag som är fan, men det är inte jag som är dum i huvudet.

Ungefär sådär går dialogen i mitt huvud, är fortfarande en ganska så lyckligt lottad icke-alkoholist.
Jag står varje morgon inför ett val om jag ska fortsätta vara nykterist, det blir inte så svårt...
Minnen av min aktiva karriär som suput ger mig en ganska så fadd smak i munnen,
Det var bara roligt på låtsas, en dåligt regisserad film där jag var huvudpersonen och sent upptäckte jag att den bara var en tragedi,
Den gick i repris under väldig många år, jag tröttnade och ville ha en förändring, nu blir det en vardagsdokumentär istället.

Direktpåverkan skildras omgående på ett markant närvarande sätt, jag är visst mitt i den just nu.
Allt jag gör har en orsak och en verkan, inget fluff-fluff eller lull-lull av min påverkade hjärna.

Högst närvarande, högst deltagande, jag tror de kallar den för verkligheten.

Berra

Nej, tror absolut inte att det skulle vara bättre!

Har hittat ett i Spanien som är svenskt, och ja - de kör efter Minnesotamodellen. Efterbehandlingen är i Sverige. Det är mer att jag tror att jag skulle få panik och ångest och bara vilja hem när det är så nära att just bara åka hem (till tryggheten och sambon, eller spriten), plus att jag älskar att resa och tror att ett miljöombyte och lite sol och värme, annan kultur, ett gym och en strand skulle göra mig gott :)

Har som sagt varit inlagd på psyk innan ett par gånger och får just den där känslan att jag bara vill HEM. Fast jag vet att jag inte borde.

Tack =)

tror du att ett behandlingshem utomlands är bättre ? Det viktiga måste väl ändå vara att de vet vad de gör och att det är smidigt att ta sig dit på efterbehandlingen under ett års tid ? Jag förutsätter då att behandlingshemmet kör efter Minnesotamodellen.

Jag har själv gjort behandling på Nämndemansgården i Blentarp.

Välkommen i gänget :D

att som anhörig känna sig utanför är vanligt men det finns hjälp att få för er.

http://www.namndemansgarden.se/behandling/vara-behandlingar/anhorig

http://www.aleforsstiftelsen.se/index.php/component/dioneformwizard/?fo…

Får ni inte hjälp av er soc-avdelning så är det väl investerade pengar att själv försöka betala med egna medel.

till forumet men du får mer stöd om du skriver på anhörigsidan.

MEN....

ta dig bort från den där vrålalkisen innan det händer dig nåt riktigt allvarligt !!!

Han är farlig för dig !! Riktigt farlig !

Du kan inte göra något för honom, valet att dricka gör enbart han. Och det är absolut INTE ditt fel att han super !! Kom ihåg det ! Din situation nu bara skriker "FARLIG" och du måste avsluta relationen, nu, direkt. Om han väljer att supa skallen i bitar så är det hans problem, inte ditt. Ta egen hjälp här http://www.al-anon.se/

Kram och var rädd om dig ♥