Senaste kommentarerna i forumet

Om du kände dig utpekad. Jag skrev Addes Nämdemansgård för att andra forumdeltagare skulle kunna relatera. Jag har aldrig velat peka ut dig som sektledare. Hade du varit med i en sekt så - tror jag - hade du nog varit medlem mer än ledare. /R

Mycket matnyttigt. Alefors låter skitbra. Tror väl inte jag får komma dit, då jag är lokaliserad utanför Gävle. Men jag ska be om det, eller något likvärdigt. Och jag ska inte ge mig, jag har inte råd med ngt halvdant. Jag behöver "hjärntvätten". Får väl anamma din goa göteborgares syn på GUD. Tack för att du tog dig tid. Läste länken och jag längtar faktiskt. Den goda maten...även jag kan behöva några kilo.../R

Även vi medberoende återfaller ju...

Skönt att ni kan prata med varandra! :-) Hälsa gubben!

/H.

Jag håller också på med Öster om Heden. Inte helt sunda dryckesvanor i den. Men igenkännandet är stort.

Nä, någon skidtur blev det inte. Vädret lockade inte. Men så fint att ha en plats, ett kryp in, som är så kravlöst som det är då vi lever husvagnsliv på vår/vintern. Där stannar ekorrhjulet upp, långkalsongerna som har minst noppor ses som "gåbortslångkalsongerna" då campinggrannen bjuder på kaffe, vi tar oss tid att umgås länge. Hårborsten tar jag sällan ens fram ur väskan. Och sängen är mindre än den hemma, så vi sover närmare, en hand når en axel, eller ett ben hamnar över ett annat. Det ger näring. Så enkelt och ändå så svårt ibland. hunden Hjalmar trängs också så klart. Allt sker långsammare och andningen hänger med. Så var det inte på "vin-tiden". Vaknade alltid mer eller mindre bakis i husvagnen efter för mycket dricka kvällen före. Ofta för varmt eftersom vi "glömt" ställa in värmen inför natten. Tungan för stor i munnen, fast i gommen. Törstig, illamående. Hur kräks man i en husvagn utan att andra hör? Det gör man inte. Orkade egentligen inte delta fullt ut i aktiviteterna, men ställde tappert upp och försökte låtsas som om jag var på topp. Måndagen efter "rekreationshelgerna" var tunga och svettiga. "Men vi haaaar ju så myyyysigt", "kvalitetstid" och "vilken ynnest att ha möjligheten..." var något av alla uttryck vi slängde omkring oss för att övertyga omgivningen (eller oss själva?) om hur fantastiskt vi faktiskt, FAKTISKT, hade det. Nä, nog är det så mycket mysigare nu, att vakna pigg, tycka att kaffet smakar gott, se fram emot en fin dag och att vara naturligt trött efter en dag utomhus. Somna med kinder röda av vind och sol, istället för att vakna med ett rödmosigt fyllenylle. Nej, jag saknar ingenting av det.
I morgon ska jag söka Eeva K på biblo. Just nu ligger Vivica Lärns "Öster om Heden" och väntar på nattygsbordet. Tycker om hennes personbeskrivningar mycket.
Önskar er en fin start på nya veckan♥

återigen böjer jag ödmjukt min nacke för dig Viktoria !

lugna och fina nu :-) det är NI som gör forumet med ERA erfarenheter och kunskaper. Jag tycker det är en underbar läsning och flyt numera på forumet jämfört med starten för, hmmmm, är det verkligen 5 år sedan ?! Tiden går fort när man har roligt :-))

Ta hand om er alla forumvänner !!

Hoppar över sektledare, men instämmer med resten av ovanstående: ) Världen behöver flera Addar, absolutly!

Korrekt uppfattat Adde, du ÄR sektledaren ;-)

Dock en god sådan! :-) Världen behöver fler sektledare som dig.

Stigsdotter, saker förändras, ibland gör dom det. Ge det tid om du inte är säker. Blev påmind i Pianomannens tråd alldeles nyss om att ta itu med en sak itaget, det viktigaste först. Det viktigaste i min situation var att få bli nykter. Blir åter påmind om hur mitt äktenskap och faktikst också min man förändrats sedan mina första staplande steg i nykterheten. Precis som du vacklade jag in och ut i tanken på att bryta upp. I något skede orkade jag inte fokusera så hårt på mannens och våra gemensamma brister. Orkade inte ta ett beslut, men bestämde mig för att också ´DET faktiskt var ett beslut. Beslutet att lägga våra problem åt sidan och fokusera på mig själv och mitt tillfrisknande, MIN nykterhet. Tufft de gånger jag kände att jag gick vägen ensam men så kom tillfällena då jag sneglade bakåt och såg honom komma smygande, en bra bit efter, men ändock inom synhåll. Han är inte nykterist idag, men har ett helt annat beteende vad gäller alkoholen. Och med det följde också ett helt annat förhållningssätt vad gäller mycket i livet faktiskt. Vi gjorde inte resan tillsammans i ordets rätta bemärkelse, men vi släppte inte varandra ur sikte, och idag går vi på samma stig, i sällskap.
Önskar dig fri från ångest och nej, du förtjänar inte alls att må så här. Du förtjänar det bästa liv du kan få. Hindra inte dig själv från det vännen.

känner mig utpekad som sektledare :-)))

En rad här lyser så klar för mig, är så rätt och riktig. Viktig.
"De andra problemen man har i livet får man ta tag i på annat sätt, men först måste man bli nykter"
Precis så visade det sig vara efter att jag stångat huvudet i väggen gång på gång, och dessutom blandade ihop problemen, vad som föddes ur vad. En sak i taget, det viktigaste först.

tack för ditt ärliga inlägg. Även jag har fallit dit. Trodde jag var säker, köpte en låda vin åt mina gamla föräldrar i fredags. Sen blev det inte så att jag for till dom igår i alla fall så det slutade ju med att jag gick till bilen och tog in lådan. Jävla skit! Att det inte ska gå att ha vin inom räckhåll. men vi tar nya tag.

Hej på er alla!
Jag har ringt alkohollinjen och fick prata med en underbar människa som tipsade mej om olika alternativ. Jag har försökt ringa kommunen men kommer inte fram. Känns svårt när man jobbar på de tiderna som de har telefontid. Men ska fortsätta att ringa när möjlighet finns.

Jag vet att jag inte kan få honom att sluta dricka men hoppet finns kvar att nån gång, kanske...
Jag tror inte på honom när han säger att han också vill sluta, för jag har hört det så många gånger och inget händer. Känns som han säger det jag vill höra bara för att jag inte ska sluta höra av mej.

Mina känslor åker berg och dalbana, men jag är jätteglad att jag har en egen dörr jag kan stänga om mej. Eftersom jag inte har så många att umgås med, så är det skönt att få skriva av mej här.
Tack för att ni finns här och ger respons på det jag skriver.

Ha det gott och ta hand om er.
Kram från tekla

Självklart gör jag det Dompa!
Jag var på Aleforshemmet http://www.aleforsstiftelsen.se/ Deras program är 28 dagar och bygger på tolvstegsmetoden. Man jobbar med de tre första stegen om jag inte minns alldeles galet. Alefors är ett ganska lugnt ställe. Såklart bygger det på AA och allt som AA står för men dom är noga med att inte sälla sig till någon religion eller tro på något sätt just för att alla ska kunna känna sig välkomna. Jag vill minnas att dom tex har tagit bort Gud ur sinnesrobönen. Dom börjar direkt på "ge mig sinnesro" Även om en go göteborgare jag träffade tänkte att Gud står för Gött Utan Dreck" :)
Om det är medvetet vet jag inte, men så var det då i alla fall. Den högre makten finns med men jag upplevde det inte som sektliknande eller så. Hjärntvätt kanske, men är det inte det vi behöver? Denna hjärntvätten handlar mer om att städa bort missbruks-sekten om jag får kalla det så, och återgå till ett normalt gott liv.

28 dagar är en ganska kort tid, men för mig var det fullt tillräckligt för att få koppla bort omvärlden och bara tänka på mig själv och min egna hälsa. Året efter får man gå eftervård en gång i veckan om man bor i Göteborgstrakten, eller en heldag i månaden för oss som hade en bit att åka. Jag hade 12 träffar under ett år.
Jag tror det blir vad man gör det till. Jag släppte taget och lät terapeuterna fånga mig. Och faktum är att vi hade väldigt roligt om kvällarna vid tv:n. Att få bo ihop med likasinnade och känna att man inte är ensam är en väldigt läkande process. För att inte tala om köket! Fantastiska kockar som gjorde allt för att vi skulle få bra mat. Till och med jag som är smal som en pinne gick upp ett antal kilo på kuppen.

Jag kan varmt rekommendera Aleforsstiftelsen. Just för att komma på fötter och leva nykter. De andra problemen man har i livet får man ta tag i på annat sätt, men först måste man bli nykter. Och det blev jag där.
Och fråga på du, så ska jag försöka svara.

Hoppas jag var någorlunda neutral även om jag talar varmt om Alefors. Det var ändå dom som räddade livet på mig.

Och det där med tro och sånt. Även om jag har min tro så inser jag att alla inte har samma som jag. Men det gör inte dom till sämre människor. Så länge man respekterar varandra så får man för min del vara buddhist, muslim, ateist eller vad som.
Och jag håller med dig om att AA ibland kan kännas sektliknande. Det finns dom som nästan som ett mantra mumlar klyshor och citat. Men det finns också dom som lugnt och sansat säger "såhär gjorde jag" åsså får man lyssna på det och ta till sig det som passar. Det andra får man bara låta passera.

Lycka till i morgon hörru! Jag ska tänka på dig. Ge dig inte. Be om hjälp så kommer du få den. Och nöj dig inte med nått halvhjärtat. Stå på dig!

Kramar!

Lider med dig, men som sagt vi snubblar och famlar men vi kommer framåt. Våra insikter växer med våra misstag och vi kommer närmare nykterheten, för plötsligt en dag inser vi att vi inte kan dricka ett glas vin. På något sätt jämför jag detta med kompisen som har en enorm övervikt, hon kommer med alla möjliga dieter och säger med det här kan jag äta hur mycket jag vill.
Är nästan samma sak hon äter för mycket och jag dricker för mycket och man lägger så mycket tid på att komma runt regeln att inte dricka eller äta för mycket.
Nu kanske din tid har kommit, öppnat dörren för samtal med din man om problemet och med det kan få stödet, förstålse men även kraven.
Nu tar vi ett steg till på den här halkiga stigen/ många kramar och styrka till dig

"genuint möte" som startade i ett ögonblick av skräck att mannen druckit öl. Vi möttes i hallen och jag vet inte varifrån känslan kom... jag fick för mig att han luktade öl. Jag sade det direkt och han kunde inte förstå. Jag frågade inte, för just i de situationerna har han ljugit. Under året har jag blivit trygg i att nykterheten bekräftar sig själv genom att min oro, när den visat sig, inte blivit hotfull. Så även denna gång.
Den här gången ledde min ögonblicksoro till ett långt samtal där han för första gången berättade hur svår kampen mot suget varit många gånger. Allt han avstått ifrån för att inte falla i frestelse. Att han inte talat med mig då han varit frestad att dricka pga den skam och skuld han känner. Att det är viljan till ett fortsatt gemensamt liv som hjälpt honom att avstå. "Det må vara", sa han, "att min hjärna är kapad (kidnappad) men mitt hjärta är större." Han berättade också att det är lättare nu, att frestelsen känns mera sällan. Vi talade också om forumet, hans tillfälliga besök här och mina erfarenhet. Jag känner oändlig respekt över hans resa och är så stolt över min Mulleman. Jag är också tacksam över allt vi haft möjlighet att lära, om samtal och relationer, och att vi haft förmåga att använda kunskapen i vår tjänst. / mt

respekt för din ärlighet! Innerligt önskar jag dig och din man goda samtal. Jag ska nu skriva om ett gott samtal vi nyss hade. Kram, kram / mt

Jag skulle vilja stötta och skriva något som lyfter dig, men jag blir helt tom. Min reaktion förblir; Fy fan. Inte för dig men för alkoholen. Kram/R

PS: Kanske kommer det något gott ur det hela, nu vet ju du och maken var ni står. Och ni har börjat samtala..

Börjar med att säga välkommen till fenix, helt ok att du lånar min tråd till tankar som dyker upp när du är här!

Själv har jag halkat ned i mitt eget lilla helveteshål, slint, rätt ned bara. Står där nere, tittar upp och intalar mig själv att det här går över, det kommer inte att kännas såhär alltid! Ångest över saker som måste fixas på jobbet nästa vecka - hur i all världen ska jag klara detta. Ledsen, trött, ont i huvudet, skäms lite (undrar samtidigt hur mycket det märktes, hur mycket behöver jag skämmas?).

Stackars min vän som kom över på middag och mello igår med mig och barnen. Brukar bli ett glas för vännen och resten till mig. Denna gång hade jag bestämt säga att jag inte dricker längre och bjuda på något annat men så kom det plötsligt för mig att klart hon skulle få sitt glas i alla fall. Fort fort fort iväg till systemet där jag köper en flaska vin och sedan slår det slint i skallen:

Jag ska dricka ett glas jag med, men jag kanske vill börja med ett glas innan, medan jag fixar maten. Det är ju så gott då. Är ju dumt om jag har druckit två glas innan vännen kommer så då köper jag en halvflaska och tänker att den kan jag dricka bäst jag vill och EVENTUELLT ta ett glas ur helflaskan. Ameh, vilket slöseri på tankeverksamhet!!!

Väl hemma häller jag upp ett stoooort glas, dricker lite. Det är ett fint vin jag kostat på mig i halvflaskan. Men, detta var inte gott tänker jag, tar fram tratten och häller tillbaka i flaskan! Sen slår det slint igen för en stund senare tänker jag att det ju var onödigt att ta det där stora glaset så jag tar fram ett vanligt vinglas och häller upp lite. Dricker det och så tänker jag: NÄR JAG HAR DRUCKIT LITE MERA KOMMER DET SÄKERT VARA GOTT IGEN! Hur kan man tänka så och inte stoppa där?

Nå, eftersom jag korkade i mig så mycket vin så minns jag endast brottsstycken från kvällen. Minns inte ens om vännen fick något vin alls eller om allt rann ner i min strupe.

Det enda bra från kvällen var att jag sa en massa dumma saker till maken när han ringde, vilket jag insåg när jag några timmar senare fick ett SMS där han konstaterade att ja, det var nog bäst att skiljas i alla fall. Jag tog mig i kragen, ringde och sa som det var att jag inte hade någon aning om vad jag sagt eftersom jag druckit en massa. Sedan hade vi faktiskt ett mycket konstruktivt samtal där det till och med framkom att han funderar över sina egna dryckesvanor och jag framförde önskemål om att vi inte skall ha någon alkohol hemma alls.

Just nu känner jag mig så deppig att jag vet varken ut eller in, om jag vill fortsätta med denna man eller inte men det skall inte fattas beslut när man är här nere. Kanske kan vi nu få till en dialog som kan öppna upp antingen för ett fortsatt, bra, liv tillsammans eller någonting annat. Jag önskar mig en dialog som den Mulletanten och hennes Mulleman har fått till - öppenhet och respekt osv.

Inget ont som inte har något gott med sig var det väl nån som sa. Försöker trösta mig med det och bestämmer att nu får det banne mig räcka nu vill jag inte dricka mer!

Om du orkar. Om jag inte tränger mig på...så skulle jag vilja höra lite om ditt behandlingshem. Men bara om du vill... Ska själv ansöka om det hos kommunen imorgon och är ärligt talat skiträdd. Jag har läst om Addes nämdemansgård och en del - i mina ögon - sektliknande inslag skrämmer mig. Fånigt, javisst, det är alkoholen som borde skrämma. Så jag skulle behöva en annan input än vägen via Gud. Finns den? Jag är inte korkad, jag vet vad du gör för att försörja dig, men inbilla
r mig ändå att du kan vara neutral? Så, nej Pianoman; Ditt arbete är inte över. Om du vill/kan/orkar berätta om hemmet för mig. Hur du än beslutar, ha det bra och hälsa gärna Mrs Pianomam. /R

hedrande. Jag fortsätter här tillsvidare men man vet aldrig:)
Fint att du är inställd på att ta hand om dig och bra att du söker hjälp! Adde brukar varmt rekommendera Nämndemansgården. Pianomannen var på ett annat hem - Aleforshemmet kanske det hette. Det är ett drygt jobb att befria en kidnappad hjärna, i synnerhet när livet gungar.
Böcker jag haft stor behållning att läsa är flera av Tommy Hellsten och Craig Nakkens Jaget och missbrukaren. Hoppas du har en fin söndag! Kram / mt

Du är så djävla smart, så klok. Jo, jag vet att jag behöver hjälp. Nu när frun är tillbaka -på riktigt, även om det inte är hos mig - så ska jag nog ta tag i min chans på soc. Lägga in mig helt enkelt. Själv tycks jag inte klara att dumpa Dompa. Efter en vecka "måste" jag supa till. Varför? Jag söker efter svar, men det finns inga. Kanske alkoholen verkligen är ett gift, ett gift jag inte kan unna mig. Sorgen finns här, den har bosatt sig i min själ. Men som pappa, måste jag se bortom det. Allt är barnen. Hur jag och den Vackraste mår får stå tillbaka. Och jag har en fantastisk svåger med en lika underbar kvinna. Jag tror/hoppas att vi kommer att klara detta. För vad är alternativet?
Kram kompis/R

Något du kan göra på din egenstund - som tydligen är toktidigt på mornarna ;-) skriv en bok, skriv "Århundradets kärleksaga" för de som inte läser lyrik. (Jag älskar Tikkanens bok, men låt oss vara sanna, många människor avskyr flummet i lyrik) En bok med ett rent, klart språk. Tro mig, den behövs. Och du verkar kapabel nog att skriva den. Vill ju inte lassa på dig "måsten" när/om du ska bli en pensionär, men jag skulle köpa boken. Så skriv... /R

Trots att ni båda vet vad som krävs, så kan bag tänka mig att sorgen finns där över vad som varit, och vad som inte blev, och över att barnen inte kommer att ha sina båda föräldrar samtidigt... Tillåt dig att känna, sörja och tänka...
Och ta det lugnt.
Det har hänt otroligt mycket i ert liv den senaste månaden, ibland kan man behöva stanna till och låta verkligheten och känslorna hinna ikapp...
Du är stark, men ibland är det starkaste du kan göra att visa sig svag, och be om hjälp.
Stor kram!
/k