Senaste kommentarerna i forumet

jag tror att när du läser igenom vad du skrivit, har du alldeles själv "svar" på en del av dina funderingar. Eller... kanske inte "det rätta svaret" men du kommer att se tydligare när du har "flyttat ut" det du beskriver ur ditt eget huvud och hjärta och har lite mer distans - som det faktiskt blir när man skrivit ur sig och händelserna formulerats till ord på pappret (eller i datorn:)

Klokt att du kontaktar barnpsykologen, tag gärna med det du skrivit här - det är alldeles utmärkt beskrivet och visar vilka möjligheter vi mänskor har att bearbeta det vi är med om bara det finns nån som är närvarande och lyssnar. Det, att en trygg person är närvarande och lyssnar, räcker långt för att hantera de vardagliga utmaningar och besvikelser vi alla möter. Dina flickor har den platsen hos dig och tar vara på det till exempel genom att bearbeta i leken (ormarna) och genom att fråga vad som är okej (tandborstarna).

I leken har ju barn (även vuxna när vi "leker i tanken") möjligheten att ha kontroll, styra vad som händer och pröva olika alternativ. Ormarna kan flytta fram och tillbaka, vara glada och ledsna osv... Sån är ju inte verkligheten för ett barn när det gäller var de ska vara och bo men i leken får hon pröva och bearbeta tillsammans med dig. Du behöver inte göra nånting, som jag ser det, annat än bekräfta hennes känslor. (Lite som du fick bekräftelse här på att du hade rätt att vara rädd när du levde helvetet). Så klart, tänker jag, önskar dina flickor detsamma du önskat (och antagligen deras pappa) - leva som en familj, tillsammans... men, men - då som en familj oftast i harmoni med utrymme för alla och för olika känslor. Det fanns inte i er familj och du tog ansvaret och gick. Ledsamt för alla men den enda utvägen då. Det här kan dina flickor leka om och om igen med olika saker och i olika situationer och det hjälper att läka det sår som separationen förstås är.

Tystnad är för övrigt bland det värsta av straff, att bli utesluten, avstängd från kommunikation. En bra sak är att pappan tar hjälp av sin syster? (svägerskan) när han inte klarar upp situationen. Det kan vara så att han, deras pappa, inte har förmåga att handskas med flickornas sorg (och hans egen? - den aktualiseras ju varje gång det kommer på tal... visst är det så för dig också?) och det testande av gränser som barn naturligt håller på med för att lära sig vad som går för sig... och att det är olika på olika ställen. Vi här på forumet har fått bilden av honom som en lynnig man som har behov av att kontrollera sin omgivning och när det inte fungerar så tar han till olika maktmedel... t.ex tystnad och andra hot. Den bilden upprepar sig i det här du berättar och det är bra att du för berättelsen vidare till barnpsykologen och att de är uppmärksamma på dagis/förskola.

Du behöver och ska inget mer än vara den fina mamma du är. Ge utrymme för barnens lek, lyssna och bekräfta att livet är ledsamt ibland, att det inte alltid blir som man önskar - men det kan bli bra ändå. Och så ska du sätta gränser, visa att du har olika känslor men att du är vuxen och att det inte blir farligt fast du blir arg. Arga blir ju dom också eller hur? Du säger ifrån, blir arg, visar det - och att du finns kvar, inte hotar, att det arga går över och du blir glad igen. Allt det här behöver flickorna och du gå igenom många gånger.

Det här är mitt sätt att se och förstå vad ni är med om. Du är alldeles tillräckligt bra - good enough mother - och det räcker!
Varmaste kramar, ha en fin dag / mt

en klart bättre sysselsättning på en fredags kväll än att supa skallen av sej, jag läser och läser. Tack för pepp i min tråd!
Kram!/ MB

Det är uppmuntrande och inspirerande.

Stort Grattis MB.

Grodan

Varför har du massor av öl hemma om du vill sluta VS?

Bara undrar. Det skulle jag aldrig fixa. Kampen är för mig nog svår ändå.

Kram
Grodan

... när jag blir arg.
Är det normalt? Blir en (nästan) 5-åring rädd när någon blir arg? I mitt virrvarr så vet jag inte - blir hon rädd för att jag blir arg? Blir jag onödigt arg? Jag vet att jag ibland överreagerar och blir "för arg", men jag blir ju arg för att hon knuffar lillasyster, för att hon kastar leksaker osv så det är ju saker jag ska reagera på, och jag blir aldrig våldsam, kallar henne saker eller typ säger "är du dum i huvudet" - jag höjer rösten ibland, jag säger att jag blir arg när hon inte lyssnar, jag säger att jag blir arg för att hon slog lillasyster osv. Ibland när jag kanske blir arg för saker som jag borde ha sagt till om, men kanske inte höjt rösten för (tex idag när hon råkade vända duschslangen och sprutade vatten över halva badrummet, utan mening) så pratar jag om det efteråt och säger att jag överreagerade för att jag var trött, det var fel av mig osv fast med lite mer barnvänliga ord... Ibland säger hon "jag blir rädd när du blir arg". Och jag nästan går sönder inombords - blir alla barn lite rädda när de får skäll, är det liksom det som får dem att lyssna/förstå att det är inte bra att göra det de gjorde? Eller blir jag för arg? Eller kan hon vara skadad av pappas ilska?

Förra gången flickorna var hos pappa så när han kom för att hämta dem så berättade största flickan stolt att hon hade klättrat över en mur här hos mig. "Jaha" sa pappan lite halvintresserat, och jag sa "Vill du berätta vad mamma sa då?". "Nä, berätta du" svarade flickan. Jag berättade då att jag hade blivit arg på henne; hon hade klättrat där en gång tidigare och jag hade då förklarat för henne att hon inte får klättra där för att jag är rädd att hon ska ramla ner och göra sig illa och att det ibland står krukor etc som min hyresvärd ställer där och att hon inte får göra sönder dem. När hon klättrade där denna ågng så ramlade hon på en kruka som välte och gick sönder så jag hade blivit lite arg och sagt till henne. Flickan fyllde då i att "mamma blev arg och slängde krukan". Jag var nöjd med att stå för att jag blivit arg, så att inte mina barn ska känna att om deras mamma blir arg på dem och de får skäll eller så, så är det något hemligt, tvärtom vill jag att de ska veta att det får man berätta om. I bakhuvudet fanns också tanken att de ska våga berätta för mig om någon annan blir arg på dem eller så. Sedan har de varit hos pappa några dagar.

Som vanligt när de kommer tillbaka så är barnen mycket trötta - han har tom själv informerat mig om att han har svårt att få till kvällsrutiner för barnen och de måste gå upp ganska tidigt, så det är alltid några dagars "sova igen" närde kommer tillbaka till mig. Dessutom så har stora flickan en mycket tråkig attityd de första dagarna när hon är tillbaka hos mig - hon vill gärna bestämma allt från vad jag ska ha på mig till vad jag ska äta, var jag ska sitta osv. Vi har ganska jobbiga perioder då eftersom jag anser det viktigt att inte låta henne tro att hon får bestämma allt eftersom jag tänker att det kommer att bli mycket jobbigt för henne i framtiden med en sådan attityd.
Dessutom säger hon sedan en tid tillbaka ofta när hennes åsikter skiljer sig från någon annans "Då tänker jag inte vara med dig mer, aldrig någonsin mer", "Då kommer jag inte prata med dig mer" eller "Jag lyssnar inte på vad du säger, aldrig någonsin mer".
Jag tycker att det låter ganska illa, men jag har nog lite tänkt att det är en fas som barn går igenom/ att hon testar osv.
Men idag har hon vid två olika tillfällen berättat om incidenter som inträffat med/hos pappa:
Plötsligt tog hon upp att pappa blivit så arg en gång att han vägrat prata med barnen. Hon sa att hon hade haft ont i magen och att hon hade försökt säga till pappa "men pappa vägrade prata med oss" och "pappa sa att han aldrig mer skulle prata med oss och att han inte skulel lyssna mer på oss" och till slut hade pappas svägerska kommit och fått ta hand om barnen och lägga dem och "vi fick inte prata med pappa och inte ens röra honom så vi sa inte ens godnatt"...
Senare under dagen frågade hon om man får göra sönder tandborstar. Jag frågade vad hon menade och hon sa att pappa hade gjort det. "Han var så arg för att jag inte gjorde som han sa när han borstade mina tänder så att han bröt tandborsten i två delar och sedan vägrade han prata med oss så vi fick vara själva".
När vi satt och lekte med lera idag så gjorde vi ormar. Flickan bad mig göra olika ormar: mamma-orm, storasyster-orm, lillasyster-orm och så kanin-orm (för vi ska köpa kanin om ett tag). Hon satt och lekte med figurerna och de gjorde olika saker precis som i en saga. Sedan ville hon att jag skulle göra en pappa-orm. När den var färdig så sa hon "och så kramas mamma-ormen och pappa-ormen och sedan flyttar mamma-ormen och vi (och så tog hon med "barn-ormarna"), och sedan var det liksom som en saga där hon berättade att "barn-ormarna" var med mamma och ibland ville de krama och pussa pappa-ormen, men sedan ville de tillbaka till mamma-ormen och "barn-ormarna ville absolut inte sova hos pappa-ormen".

Hjälp, det gör så ont i mig. Hennes berättelser var ju betydligt längre än ovanstående, och mer målande... Och plötsligt faller ju allt på plats: jag känner ju igen orden, exsambon sa ju ofta sådana saker till mig: "Beter du dig så här så kommer jag aldrig mer att prata med dig" och liknande, så jag känner ju igen orden. Jag visste inte hur jag skulle bemöta hennes ord idag. Viktigast i mig kändes det ju att hon vågade säga de här sakerna, att hon kände att jag inte la in för mycket värderingar utan jag svarade uppriktigt att "jaha, vad gjorde du då" osv. Men - hon säger ju då och då att hon vill vara med mamma och hon vill vara med pappa...
Men vad betyder ler-leken?

Ja, herre Gud, vilket kaos det har varit i huvudet efter detta... Behöver ringa min barnpsykolog-kontakt för att hjälpa mig att reda ut. Hon har tagit upp med mig tidigare att jag ska vara vaksam på om det kommer historier om hur det är hos pappa, men jag vet inte hur jag ska säga eller göra...

egentligen inte anledning att lägga mej i ditt liv, men vill bara i bästa välvilja ge dej ett råd:

Släng ölen åt h-e! Klarar du inte det, så skänk bort dem. Om det inte heller går, så be någon att härbärgera dem ett par månader. Går inte det heller måste det ju tyvärr tyda på att du innerst inne vill dricka upp dem??
Trevlig helg!
Kram!

Välkommen i gänget. När du läst några spaltmeter här kommer du att märka att du inte är ensam om att prioritera alkoholen. Den har en tendens att ta upp allt mer plats i livet om man inte sätter stopp.
Trevlig fredagskväll och välkommen!

/MB

Bästa mamablue sade skriv av dig dina tankar när dom kommer.
Och det gör jag nu.

en dag i taget, det blir bra.
Inget ikväll heller.
Kämpa!
//A

Det är inte konstigt att du tänker på honom så ofta som du gör, fastän du inte vill. Du måste ju ha skapat ett starkt mönster av att, ibland omedvetet, ständigt gå runt och låta den mannen ta det mesta av utrymmet i skallen. För det gör man som medberoende, försöker läsa av om eller hur mycket han har druckit, kolla alkoholförrådet, försöker ligga ett steg före för att skapa en illusion av kontroll i ett liv som i övrigt är kaos. Samma sak är det, som flygcert skrev, att leva med våld i nära relation. Man måste ständigt försöka ligga ett steg före, läsa av kroppsspråk, väga orden noga på tungan, brister det och man blir arg och börjar skrika och bråka så kanske man skuldbelägger sig själv för att någon annan utsatte en för våld men allt detta är ju bara olika sätt att försöka skydda sig på.

Du har alltså under lång tid varit tvungen att tänka på den här mannen. Det försvinner ju inte bara för att mannen fysiskt försvunnit från ditt liv. Dessutom så tänker man ju ofta på någon, känner ilska, sorg och saknad även då en "sund" relation upphör men tvärtom vad många kanske tror, att det skulle vara lättare att liksom vara tacksam över att en destruktiv relation tar slut så är det ju ofta mycket svårare. Genom våldet så knyts man paradoxalt nog närmare den personen. Dels för att man kan uppleva att den smärtan man känner inuti bara kan "tas bort" av den som faktiskt utsatt en för smärtan. Speciellt om man gått så en lång tid så börjar de där fina stunderna när man får en kram och känner sig älskad få så mycket större betydelse, då en annan människa har monopol på ens egna självbild. Sedan är det ju också vanligt att då man levt i en sådan relation, att man fokuserat så mycket på en enda människa så att man har försummat andra viktiga relationer till vänner och familj. Det kan också göra att det känns tomt och ensamt.

Just rädslan för att vara ensam var nog det som skrämde mig mest i valet att stanna eller gå men när jag tog mig ur den där vakuum-perioden så märkte jag att det fanns människor runt omkring mig. Jag hade bara haft ett alldeles för tjockt skyddshölje runt omkring mig för att någon skulle våga närma sig. Det är superviktigt även nu när jag har en relation till min (nyktra) alkis igen att jag verkligen fortsätter att vårda mina övriga relationer, det som är mitt liv.

Jag tänker också på vad du skriver; "Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid." Det är ju först då det är lugnt runtomkring som man faktiskt kan tillåta sig att tänka och känna. Mitt uppe i kaoset så kan man bara agera och skademinimera. Jämför med ett brinnande hus. Det brinner och du står mitt uppe i det. Du har två val, fly till säkerhet eller försöka släcka branden. Däremot finns inget utrymme alls att känna sorg över att ens hus brunnit ner och alla ens saker blivit förstörda, det finns ingen tid till att skuldbelägga sig själv om man tror man själv varit orsak till branden. Sådana känslor och tankar kommer ju först efteråt, då man är trygg. Det är alltså först nu som du har möjlighet att bearbeta dina upplevelser.

Du kanske kan fundera på varför det är viktigt för dig att inte uppfattas som en "elak kärring" av de människor han nu rör sig kring. Jag fattar såklart om du är jävligt arg på honom och inte vill att han ska få några sympatipoäng p.g.a. det här men kanske kan det också vara ett sätt för dig att validera dig själv, genom andra?

Hoppas du får en bra dag!

Hej
Ja, jag tror att all skit måste komma fam i ljuset.Håller med dig
om att ljuga och självbedrägeri är man mycket duktig på när man
dricker. Ljög mycket för min mamma som gick bort i juni, hon undrade
varför jag aldrig kom hem, hur skulle jag kunna ha tid med det mitt
i en period av drickande. Men sen kom jag på att hon har inget lukt-
sinne kvar så jag gick dit rätt så jag druckigt. Skäms för det nu när
hon är borta. Klagade på att jag var deprimerad som jag inte alls var.
Jag hade bara den där hemska ångesten som följer. Jag tog på mig offer-
koftan.
Jag tar nu bara en dag i sänder. Just nu är jag inne i den måbraperioden.
Allt är toppen men jag vet hu farligt det är har ju trillat dit när jag
mått som bäst. Men ännu har inte papegojan på axeln visat sig.
Ha det bra du oxså.
Ingen alkohol idag vad som än händer drygt 5 veckor. All ångest borta

Sitter på jobbet dödstrött. Sover gott om nätterna när jag inte druckit något, men är ändå så trött in i själen. MEN - det är ju fredag, och jag behöver inte stressa för att hinna till både systemet och Ica skynda, skynda för att hinna hem och kunna sätta mig i soffan med ett glas vin. Känns som att det blir en lugn och lååång fredagskväll som jag inte vet vad jag ska sysselsätta mig med. Ambivalenta känslor? Ja. Men jag ska iaf inte dricka ngt.
Ha en bra fredag alla :-)
/m

Särbo !! Det är avgjort ingen smörja du skriver !!!!

Du är i kris och du har hittat en väg att få utlopp för det du bär inom dig och det gör du bra ! Och slå inte på dig själv med att säga att du är en dålig mamma. Med de förutsättningar och den kunskap du hittills haft så har du inte kunnat agera annorlunda, du ÄR medberoende, men på väg ut från det nu.

Ta en dag i taget och gör bra saker för din egen skull, det är du värd !

Kram !

så bra beskriver : Ni måste vara beredda att stå för era krav.

Hur han kommer att reagera är ju svårt att veta i förväg och visst är det möjligt att han kan öka sitt drickande.Men det kan också vara en fördel, desto snabbare kommer han ner i botten. Det klassiska är vänner till en alkis som radar upp ett gäng sjuttisar på alkisens köksbord med orden : När du har druckit dessa är du mogen att gå vår väg.

Jag menar inte att ni ska göra så utan rekommenderar det mindre brutala sättet :-)

Om nu inte detta hjälper så måste ni, för eran egen skull, släppa honom och söka hjälp åt er själva och ert medberoende. Alkoholismen är en familjesjukdom som drabbar alla vare sig man vill eller inte. Och det är en väldig fördel på alla sätt och vis om man som medberoende får kunskap och hjälp att komma ur det. En god vän till mig dog för några veckor sen i sjukdomen, att stå bredvid och vara helt hjälplös är inte lätt och känns enormt sorgligt. Men jag vet att min vän hade ett val att göra och att jag inte kan lastas för att hon valde fel väg. Jag kan inte tvinga en annan alkis att göra valet, det måste komma inifrån.

Men jag vet också att när hela familjen ställer krav och talar om vad de känner så blir det jobbigt för alkisen. Jag har en vän där familjen samlades runt köksbordet och hade handuppräckning om de vill att pappan skulle få bo kvar hemma eller flytta. Familjen var enig : Han skulle flytta. Min vän tog då en behandling och är numera en lycklig familjefar.

Det finns hopp så gör det ni tycker känns rätt.

Kram !

Starkt gjort av dig att skicka iväg det där mailet.
Önskar sig all lycka till på vägen.
Tänk när du vaknar att idag skall du inte ta det där glaset, spela filmen till slutet.

Din inre film av hur det brukar bli när du tar ett glas.

Du fixar detta!
/A

Jag fick förra onsdagen ett ep-anfall som resulterade i en helt sönderbiten kind samt riktiga sår i huvudet efter att jag slog i backen när jag föll ihop.
Får inte köra bil eller dricka alkohol på ca sex veckor nu.

Det hopas jag kunna bli startskottet som jag såväl behöver.

Funkar det inte nu, då tvingar jag mig till antabus. Det lovar jag dig älskade mama.........

Och jag skall bli bättre på att uppdatera mig .här oxå.
Nu djävlar!
/A

Tack för svar och pepp! Har hittat denna sida ikväll och suttit i timmar och läst och det är otroligt vilket stöd andras berättelser och tankar kan vara. Det är ju lite av AA:s filosofi så detta är väl ett slags AA på distans då! Det har i alla fall gjort att jag nu denna kväll/natt har skickat iväg ett mail med en "bön" om hjälp till ett kommunalt behandlingscenter! Depressionen efter gårdagens fylla har varit jobbig att hantera idag och det blir bara värre för varje gång. Hoppas jag får ett snabbt svar och åtminstone en tid för besök och vägledning av ngt slag. Jag vill inte kasta bort och förstöra mitt liv med detta j---a drickande, jag vill känna mig pigg och fräsch och GLAD!!

lova mej att du gör ett tappert försök att bli arg på din reptilhjärna som bara vill autopilota dej till Systembolaget?

;-D

Jag tror på dej, Andreas, men jag vidhåller nog att du borde skriva ner här hur du tänker innan du tar dina återfall, vad det är som händer, varför blir det som det blir, reflektera mera, fundera... Om man skriver ner sina tankar blir de klarare i konturerna, de far inte bara runt som illsnabba spöken. För att kunna skriva ner de alkoholladdade tankarna måste man fånga dem först...

Kram!

och det har du gjort genom att slänga ut honom. Det beundrar jag dig för! Du ska inte ta mer skit från honom. Jag har en man som druckit men han har inte slagit mig fysiskt men psykiskt har han misshandlat mig på ett mycket subtilt sätt. Jag jobbar på att få mig själv att fungera utan att falla isär, måste få nåt klister som håller ihop mig. Det klistret heter terapeut, goda vänner som bryr sig om mig och tid. Snart kanske jag tar mod till mig att gå på ett Al-anon möte men ännu är jag inte där. Allt psykande har skickat mig ner i en depression. Det är vad våra alkisar gör mot oss, jag har också fått höra att jag är anledningen till att han dricker. Att jag avvisar honom och varit kall som en fisk, ja inte undra på, tänker jag ju nu....

Jag kämpar med mig själv att inte längre gå på min alkis manipulationer. Det är svårt trots att förnuftet säger att det borde vara det enklaste i världen. Man duger stundvis som trofé på väggen eller nåt sen är man inte vatten värd.

Min alkis blir galen då jag tycker annorlunda och anklagar mig för att tycka att han har fel. Så jag har ju förstås låtit bli att säga att jag tycker annorlunda rätt många gånger för att slippa hans dåliga humör.

Jag är så ny i mitt eget tillfrisknande så jag har väl inte så mycket att komma med, men jag vill du ska veta att ensam är du inte.

Vi är många här som kan kämpa tillsammans!

Styrkekramar till dig Fågel Blå!!

/Särbo

Dag ett för min del nu, sex veckor, det var länge sedan.
Skämtet prövar igen!
/A

Du fixar detta, jag har inte gjort det än....
Men jag ska, du med!
Kram/A

Men nu gör vi åter ett nytt försök.
Det har hänt saker som inte går att negligera.

Och stort grattis till dina nio månader, själv är man på dag ett IGEN!
/A

Stort grattis och en kram går du oxå!
Du är en klippa!
/A

Jag är också alkis, och kan väl en del om min egen sjukdom.

Din far har "kört" länge med er, man blir sån, egoistisk notorisk lögnhals som bara uppskattar nästa fylla.

Det är Adde som är experten av oss två, jag vill bara trycka extra mycket på att ni MÅSTE vara överens om konsekvensen om pappa inte vill gå med på behandling och att ni MÅSTE vara beredda att genomföra det också, han har lyckats köra över er så många gånger under åren, så ni måste vara stentuffa för att han ska förstå.

Jag vet ju hur jag själv tänkte, jag undrade hur dumma i huvet folk kunde vara, de är ju skitlätta att lura, jag var STOLT över att kunna lura familjen... Så knäpp blir man. Egotrippad, elak, gör allt för att skydda sin älskade flaska från den elaka familjen. Suck.. Så glad jag är att jag är fri!!!
Mvh MB

Jag känner så igen mig som föregående talare uttrycker det. För min del, alla har ju sin egen upplevelse och jag kan inte säga till någon annan att deras sätt är bättre, sämre, mer rätt eller mer fel. Jag kan dock berätta om hur det var för mig. För mig började resan på riktigt, på allvar, för 21 dagar sedan. Hur jag gjorde, hur det hände kan jag sammanfatta på ett ytterst enkelt sätt. Att däremot genomföra det och faktiskt sölja det var baskemig inte lika enkelt:
Jag fick ett val. En fråga ställdes till mig; "Cyanthiina, jag tycker det som att det ibland luktar alkohol av dig, och så även idag. Hur känner du när jag säger detta?" Den här frågan fick jag, och jag behövde svara dvs jag fick ett val. Ja eller Nej. Ljug eller Sant. Ärligt öppet liv eller Ljugande dunkelt helvete?

Jag valde Ja Sant och Liv - om än med skakande kropp, darrande händer, rinnande mascara, söndersnytna näsborrar och tårar som aldrig verkade sina.

Du har ett val. Ibland måste man våga falla... och våga tro och lita på att människor omkring dig tar emot fallet.

Värme till dig!

Ja det är väl ungefär något sånt vi har diskuterat lite löst om att göra.
Men vad ska man göra om det inte hjälper med en konfrontation?
Jag är även rädd för att han kanske börjar dricka ännu mer om vi inte lyckas med konfrontationen...