Senaste kommentarerna i forumet

Jaa, det är en sorg... Men jag är så nöjd att jag lämnat... Jag behövde inte leva så!
Han har gett mig många chanser att komma tillbaka under året, jag tror inte att jag skrivit alla gånger om det här, skrämts pga rädsla för igenkänning... Men det har varit många sms, mail och samtal där han erbjudit sig att förlåta mig för min tillfälliga sinneförvirring att jag lämnade honom, om jag bara kommer tillbaka... Och ibland har jag tänkt att han kanske förändrats, men samtidigt så har jag någonstans vetat att han har inte förändrats och om jag skulle ha gått tillbaka så hade jag fått leva i en livslång skuld där han hade tagit alla chanser att dra upp mitt svek, typ. Och jag har ju delvis haft rätt, för han blir ju fortfarande Arg, vänder på saker jag säger, trycker ned mig ned kommentarer och så emellanåt...
Men det är en sorg, för ibland hör jag stortjejen ber mig att jag ska flytta tillbaka till pappa och jag tänker att hon är ledsen för att jag förstörde vår familj... Och jag vill ju så gärna att de ska vara lyckliga, inte känna skuld, oro och inte heller känna besvikelse mot mig för att jag ryckte upp dem från deras trygghet.

Och nu när jag skriver detta, och läser vad jag skrivit, med tårarna återigen flödande, så vet jag att jag gjorde det jag behövde göra, för det var inte deras trygghet, vi var rädda och oroliga, de märkte på mig och pappa att allt inte var lugnt, tryggt och bra, det var inte som det skulle. De var, och är, för små för att fullt ut förstå, men jag kunde inte stanna- det var inte bra för dem och det var inte bra för mig - jag höll på att gå under. Jag tog mitt föräldraansvar och lämnade det som ingen ska behöva acceptera...

Idag gick jag från jobbet lite tidigare. För ett eller två år sedan hade jag stressat hem för att hinna göra så mycket hemma som möjligt, idag åkte jag förbi en vän och fikade en stund. Ingen skuld i att jag inte skyndade hem, ingen skuld i att jag gjorde något jag uppskattade.
Idag har jag en buffert. För ett eller två år sedan hade jag inga extra pengar, förutom de pengar som jag alltid tog ut i kontanter direkt efter löning för att ha pengar till nödvändiga eller akuta utgifter, eftersom exet hade shoppat upp alla våra pengar. Idag kunde jag gå och köpa en luftvärmepump och betala kontant, och ändå ha pengar över.
Idag kan jag göra vad jag vill, ingen som talar om för mig vad jag ska göra, som blir arg när jag inte gör som han vill eller förväntar sig.

Idag är det ett år sedan jag började på riktigt förstå att jag var tvungen att lämna om jag skulle överleva... Och det gör så ont - jag minns det som igår, vad som hände de kommande dagarna, för ett år sedan... Det är min stora lycka, och min fruktansvärt stora sorg.

Tack för att jag tagit mig igenom detta året; ett långt, fantastiskt, härligt, kämpigt, lugnt, stressigt, nervöst, lyckligt, rogivande, sorgligt, annorlunda, spännande, skrämmande och på många sätt bra år. Tack också för att ni finns här!

En riktig skitdag har det varit idag. Började liksom fel från början och har inte rättat till sig alls under dagen, som man hade kunnat önska sig. Mycket att göra från början, mycket som dök upp och inget har gått smidigt, hjärnan är på högvarv... Maken är bortrest med jobbet, inga barn hemma - vare sig egna eller bonusbarn... ja, ni hör själva - kvällen skulle varit som upplagd för en runda om bolaget och ta ett (ha ha) glas vin ikväll. Börjar dessutom lite senare imorgon bitti så det hade till och med varit ok med två... Men, nope, inget vin blir det... Kanske en godispåse som tröst efter träningen, där jag tänker få ur mig stressen och irritationen över dagen. Är faktiskt inte ens sugen på vin.
Mer på att kasta något hårt i golvet och stampa ordentligt på det... :/

Kanske är tur att det bara är jag och hunden hemma ikväll, honom har jag inte hjärta att snäsa åt... MEN, det som är positivt med den här eländiga dagen är trots allt att känna att det inte finns något sug efter att döva något med alkohol. Inte idag i alla fall. Ibland får man glädjas åt det lilla. Hellre än nykter skitdag, som åtminstone kan bli bättre i morgon, än en som ger en dålig dag i morgon också...

Sura hälsningar
/m

Fia! Det är inget knas med att vara gift men inte bo ihop. Jag och min man är särbos sedan några år och det var precis vad vår relation behövde. Vi flyttade isär, hade siktet på skilsmässa men med små myrsteg och ett konstaterande att det var OK att inte dela boende (och inte heller ett mål för en ev. återförening) - så var det solklart att vi ville fortsätta tillsammans. Man är inte mindre ihop eller mindre en del av varandras liv för attt man inte bor ihop. Sedan så är ju såklart praktiska aspekter viktiga - vi har i stunder av lite tajtare ekonomi pratat om att flytta ihop just för att det skulle bli bättre rent ekonomiskt och mer praktiskt med barnen. Men, vi landar oftast i att det är nog såhär vi ändå trivs bäst, uppskattar varandra (så jääävla skönt att slippa se min mans tråkiga hobby t ex) - och ffa att kunna värna sin tid, ha sitt eget utrymme såväl mentalt som fysiskt. Vi bor nära varandra, hörs varje dag och brukar oftast ses under helgerna och sova hos varann 1-2 ggr i veckorna. Visst innebär det att göra avkall på saker, t ex kan jag inte skaffa en sommarstuga bara sådär utan får spara målmedvetet bra många år, men för oss så överväger fördelarna nackdelarna, iaf just nu där vi befinner oss i livet. Det kan ju komma att ändras (som så mkt annat), men då är det ju bara att omvärdera beslutet tänker jag. Omgivningen däremot fattar ju oftast inte riktigt grejen, det märks, men vad spelar det för roll? I could not care less :-) Precis som det faktum att jag alltid dejtat både kvinnor och män - varför begränsa sig utifrån andras (ofta rädda) idéer om vad som är ordning och reda och rätt sätt att göra ngt på? Det gäller ju allt i livet, tänker jag.

Stor kram och pepp i dina funderingar./Nike

Hej Platonides! Jag har ingen som helst erfarenhet av AA-möten, men det finns en bra beskrivning i Pellepennans tråd "Vill sluta nu" om första gången på ett sådant. Läs och begrunda.
/m

Jag själv brukade först gå till bankomaten för att sedan betala mina inköp med kontanter. Jo, vad är fördelen med det kanske någon undrar?. Har man sin husbank på en liten ort, så innebär det ju att man även måste se till att bankpersonalen inte kan se hur mycket man handlat på bolaget... Kan ju inverka negativt om dom får för sig att pröva min livs vandel i samband med huslån eller nå´t. Förföljelsemani kan någon tycka? jag tyckte det var helt rimligt ;-)

Bulk drickat i form av "plåtisar" inköptes gärna i mängd på främmande bolag. Sedan var gömmorna fyllda så att ingen kom på när det var nödvändigt att grunda med ett par innan middagen

Fast de´va´då de´
;-)

så roligt med ett livstecken! Vet inte om lilla blå spanar här så jag tog mig friheten att förmedla din hälsning som ett meddelande via fb. Hoppas allt är väl med dig där på andra sidan klotet. Kram... och så:) / mt

Tack för seriebokstipset markatta. Ska absolut köpa. Och känner så igen mig i det m-m skriver. Även jag har blivit lite sjävvalt isolerad. Ser inte så mycket nöje i att gå ut och halsa en ramlösa medans de bekanta sveper i sig A. Utan stannar gärna i katthemmet och läser. Men även det tycks provocera vissa. En vän sa för många år sedan att det var en flykt från det verkliga livet men han hade inga problem med en FylleFia som dansade på borden och hånglade upp kreti och pleti? En pojkvän/man berättade i efterhand när vi gjort slut att han avskydde mitt läsande. Min nuvarande man har inga problem med det men jag har problem med hans slötittande på TV. Han känner till varenda okänd/obskyr "kändis" och har åsikter om dessa. Kanske ett oförargeligt drag men irriterande.

Det där med att flytta/inte flytta ihop är inte så lätt. Om två månader åker jag ut från katthemmet som jag hyr i andra hand. Att flytta "hem" då blir ju ett enkelt val. Jag tycker ju om människan trots TV-ovanor och egen lägenhet till rimligt pris är inte direkt enkelt att hitta i Stockholm. Men sen finns den där - inte bristen på genen kanske, men det obstinata i mig - som tänker att en bra kvinna/en vuxen person kan och ska klara sig själv. Sen är jag inte dum heller. Jag ser ju att han drar in mer pengar än jag. Trots att han aldrig påpekat det så känns det obekvämt att inte kunna bidra på samma villkor. Min mamma som -by the way- var ett riktigt pucko brukade säga att det ar precis lika lätt att förälska sig i en framgångs rik man som i en looser. Och så blev jag tyvärr fostrad. Att aldrig känna efter. Men nu när jag var börjat tänka till så vill jag lämna alla utvägar öppna. Tänk om jag hellre vill ha en katt? En kvinna? Ett eritreanskt flyktingbarn?

Ja nykterhet kan vara en spännade resa.

Fia

önskar jag var där du är nu - på väg förbi bolaget med bakelse i sikte - men det kanske händer även mig om jag inte ger tappt…
och det gör jag inte!
även om det kan ta lite rid.

Tragikomiskt som man håller på för att tro att man döljer något som åtminstone Systembolagarna - som nog kan se även en finalkis på mils avstånd - ser trots tappra försök att låtsas. När jag går in på bolaget i vetskapen om att det var alltför kort tid sedan senaste besöket för att vara acceptabelt (för mig själv inte minst) så sträcker jag på mig när jag tar en korg och ser ut som 'nä vadå inte jag heller; jätteläääänge sedan ni såg mig sist; det var min enäggstvilling i exakt likadana kläder som var här igår'. Eller så intar jag en inre nonchalant attityd, 'vadå, jag är väl vuxen eller? Vem är ni att döma mina val? Jag tjänar egna pengar. Jag belastar ingen. Så det så!'
Åh detta gruvliga självförräderi som man jobbar så hårt med!

På tal om pengar så räknade jag ihop System-posterna på bankkontot sedan förra lönen i december. 4000 kom jag upp i! Inte illa. Det blir många flaskor även om jag håller mig till lite dyrare varianter o inte dricker allt själv (men säkert 85%).

Igår drack jag 4 folköl eftersom jag bara inte kunde gå förbi dem när jag var och handlade mat trots goda föresatser. Min ursäkt: 'Inte lika illa som 2 vinare iaf', vilket i och för sig är sant, men jeezuz. Sådan dumhet. Men inte ger vi upp! Nej!!! It's not over until the fat 'hen' sings (vill inte hänga ut något visst kön som mer obest än ngt annat). ;)

Jag instämmer i funderingar om "strategier" och "hjälp" som man försöker skapa för sig själv och frustration över varför de inte fungerar. Känner mig liksom Filosofen också tvångsmässig mer än något annat - vet att jag kan hålla upp från en dag till en annan men att hålla i över tid… Som Leif GW kommenterade någon gång, hur han kunde hålla sig från excesser inklusive A när han skrev 6 månader per år, för att sedan släppa på fördämningar kommande 6 månader; "för att jag vet att jag kan/får börja igen". Ligger mycket i det.

Testade en "NEJ!"-lapp i fickan men slängde den snart. Att träna och äta väl för att också få det andra att lösa sig funkar ett tag men inte länge. Medicin - funkar så länge jag äter det men sedan då? Man måste ju klara sig själv i slutändan.

Jag kan inte säga att jag har hitta "det" som funkar för mig heller. Jag har fått hjälp i form av samtal i flera år av experter, vilket i och för sig varit jättebra för att få lyfta alla sina bryderier i livet för en extern person som inte dömer en utan känner igen och lyssnar framför allt. Men som jag skrivit i ett annat inlägg så har i alla fall A eskalerat. Jag 'skyller' på andra saker i livet som går mig emot och jag har ingen annan väg till snabb 'hjälp' i form av A för att minska trycket. Lurendrejeri och självbedrägeri säkert, men inte desto mindre. När jag höll upp över semestern förra året var det lugnt och skönt i relationen (nivå: 'trevligt') och jag blev visst mer uppåt, men var jag riktigt glad? Nä, det har jag bara blivit på artificiell väg rätt länge nu.

Beundrar alla här som kämpar och ni som lyckas, grattis. Jag önskar jag kunde dela er glädje i de små tingen i vardagen. Försöker. Försöker VERKLIGEN.

Hej min vän lillablå. Jag har läst omkring lite på forum idag och inser att nästan alla de gamla vännerna är borta. Lite sorgligt men jag vill gärna inbilla mig att vi har det bra nu. Mr and Mrs Piano, du med kärleken... Mt har det ju bra och Santorini men jag har förlorat kontakten med många delvis genom slarv eller ålderdom. Minns ej längre lösen till mitt Facebook konto, men detta lösen tycks sitta i ryggraden. Vad betyder det? Ja inte vad du skulle kunna tro. Det mer eller mindre nyktra livet har blivit en vana men jag tar det inte för givet. Hur har du det vännen, med kärlek och foto? Du kommer alltid att vara mig kär. Liksom Lelas och Mulletant. Ni fick mig att se en del obehagliga sanningar och det kan jag aldrig glömma. Kram och så...alltid./R

Hej Filosofen!
Jag känner igen allt du skriver. Lapparna. GUD så många lappar jag skrivit till mig själv. Som jag sen tänker att jag ska kolla på när suget blir för stort. Men som sedan fungerar föga när väl suget är som störst. Skiter i dom helt enkelt och går ut och super mig full.

Jag har också nämnt mina problem till nära vänner samt familj någon gång. Men inge tror mig riktigt. Känns det som... Ska tillägga. Jag är en sån som kan vara utan alkohol i säkert två veckor utan större problem. Men när jag sedan tar första glaset dricker jag helst tills jag knappt kan stå på benen.

Jag har även som du tänkt... Ska jag kontakta aa, är det något för mig verkligen? Osv. Dealat med dessa tankar i flera flera år. Första gången jag var in på denna sida var säkert över fem år sedan.

Vart bor du? I sthlm? Vi kan gå på ett möte ihop.

/ Plationides

...ja, jäklar. Inte DEN kassörskan igen! Hjälp!! Haha!
Eller att man hoppar över fulölen vid något tillfälle. Dyr öl är det inga alkisar som dricker ju! Eller?
Ibland om man är lite förkyld och har hosta så kan jag komma ihåg att om jag hostade precis innan jag skulle kliva ur bilen, så brukade jag vänta lite grann. Anledningen är att jag lätt får röda ögon när jag hostar. Man vill ju inte se onykter ut när man går in på bolaget ju!

Har t.o.m åkt till grannkommunen bara för att slippa gå på samma bolag två gånger samma vecka... friskt? Näe, inte direkt.

Forumet är bra. Det är nödvändigt att hålla tankarna på ett förändrat drickande vid liv. Påminna sig om hur det blir liksom.
Ingen historia är exakt som den andra, men igenkänningsfaktorn är hög oavsett vem som skriver kan jag tycka.
Kämpa på!

Mycket humor i din text och mycket ikännande för mig. Jag var oxså livrädd
för abstinensen därför var jag maktlös och fortsatta dag ut och dag in för
att komma undan. Så dum jag var jag kom ju inte undan tvärtom slutade eländet
med en total katastrof. Det har inte varit lätt men jag sitter här idag efter
drygt fyra månader och det är stort för mig. Jag har lagt lika mycket pengar
på A som du, men man ska inte gråta över spilld mjölk. Nu har jag varit med om
att slå i botten, och kanske fanns det något bra med det. Går ibland förbi Systemet.
Hade varit i september hade jag gått in som en robort men nu kan jag glatt gå förbi.
Jag tror jag fick en chans till och den ska jag vårda. Ibland kan jag tycka att
vardagen är så vacker, så tänkte jag aldrig innan. Ibland som du skriver dyker
A-jävulen upp och säger här är jag, men numer är det bara ett flyktigt besök.
Jag hade Antabus första månaden men blev så trött av dom och magen krånglade.
I går kväll gick jag till vårt lilla kvarterskondis och köpte en bakelse, belönar
mig själv nästan dagligen med något litet.
Ha det bra Fia
Konstnären

Världen är till synes full av de som faktiskt vet hur saker och ting är På Riktigt! Visst är det i så fall märkligt att det i alla fall fortfarande finns bekymmer? Det är så mycket lättare att vara till synes objektiv gentemot andra. Förstår att du blir matt. Jag har läst en del av det du skrivit och det är väl självklart att det är du som fattar beslut om ditt liv och vad du ställer upp på, vill ha för egen del och därmed väljer att göra. Man når förr eller senare en punkt där det inte längre går att komma vidare och då får livet ta en ny inriktning. Kan man inte komma vidare tillsammans så måste man gå själv, annars går båda under. Det skulle väl vara mycket märkligt om man ändå inte sen skulle sakna det goda man delat.
Det finns ingen enkel väg runt kärnan i den här sortens problem som alkoholen förorsakar, finns nog bara en väg, rätt in i det och ut på andra sidan som en annan person men mycket rikare på erfarenheter.
Lev och låt leva, en dag i taget heter det. Hälsar gör Mm (Mt:s gubbe) :-)

Du har absolut den fulla rätten till all tid du behöver, utan skuld och utan att bli övergiven eller dömd. Du ber så fint, så innerligt om precis det som betyder... din rätt att få sörja det du faktiskt förlorar i ditt liv.
Jag såg nu sent om natten att du var inne här, många tankar har gått till dig i dag och i kväll. Blev så väldigt glad över att du svarade och det du skrev som svar/reflexion till det jag skrev till dig tidigare. Jag skulle så innerligt önska även dig det jag och Mt har idag. Jag tycker om den "ton" du beskriver ditt liv tillsammans med honom. Det känns så fint och respektfullt trots det som är idag. Jag har under många år använt mig av följande omformulering av en fras "Det är så mycket lättare att tillrättavisa någon, än att visa någon tillrätta". Tänkvärt tycker jag. Människor som ger goda råd eller tycker din man bara är dålig gör det förmodligen som tröst och stöd. Men då borde man samtidigt inte sudda ut eller förminska sånt som, precis som du så fint beskriver, har varit just det... fint tillsammans. Ingen pekpinne från min sida detta, jag lever utifrån devisen om att det goda finns i grunden tills motsatsen eventuellt bevisats.
Nu vill jag bara sända dig styrka i ditt beslut. Jag tror du gör alldeles rätt.
Sänder dig en fin och innerlig kram och önskar dig en god natt och en ny dag med ny styrka. En vän, på mitt sätt/Mm.

Jag har tidigare i min tråd berättat att jag besökt ett AA möte. Kan således inte se mig som varken AA frälst eller avvisande mot AA eller gemenskapen som Mulleman valde att kalla det. Du beskriver att du som jag kämpar mot A-djävulen, ditt förnuft. Hur upplevde jag då skillnaden i att berätta det här i skrift, eller på mötet i "livesändning"? För mig var det just det som var den största behållningen av mötet. Det känns nu efteråt som att jag har gjort det svårare för A-djävulen att "övertala" mig framöver och förringa mina problem. Jag har ju varit där tillsammans med andra alkisar och berättat för dom att jag är som dom när det gäller drickat. Du blir inte frälst enbart genom att delta, och det var faktiskt inget att vara rädd för. Om inte annat kan man ju gå en gång för att utmana sina rädslor, eller hur ;-)

Vi kämpar vidare!

//PP

Ett steg i taget. Du har ju nämnt för familjen, så det är ju redan i sig ett stort steg. Jag hade kanske inte riktigt fixat att nån håller koll på mig. Jag vill bestämma själv. Även om min man har försökt hålla koll, så gjorde jag som jag ville ändå i smyg. Tyvärr har jag inga råd att ge mer än att forumet här verkar bra och jag har mycket svårt att tro att någon här skulle vara fördömande. Kram!

Tack Filosofen och m-m :) Ska ta till mig det där om halvtidsjobb. Känns litet lättare att försöka tänka så. Vissa dagar är det så lätt att bli övermodig och tänka att allt är som vanligt igen, innan A styrde. Det här fixar jag själv, lätt som en plätt, men jag är ju bara i början än. Trots alla uppehåll jag haft, så har jag ju inte tagit problemen helt på allvar. Så jag läser här och tar till mig.
God natt och sov gott!

Det här med endorfiner och belöningssystem... Ja, det är lite som du skriver - det tar nog tid att lära hjärnan och kroppen nya vanor och sätt att fixa det där "extra" vi hade alkoholen till innan. Vissa dagar känns det som att man är stark och klarar det här bra, och det kan ge en känsla av - ja, jag vet inte, inte eufori kanske men en självkänsleboost. Andra dagar känns det lite... inte hopplöst precis, men mer som att när ska det gå av sig självt i åtminstone nästan alla situationer?
Men för min egen del känner jag mig överlag mycket mer psykiskt välmående nu än jag gjort på länge.
Ja, jag vet inte riktigt om jag kom någonstans med detta... men skönt är det verkligen att kunna räkna nyktra dagar, och mindre behagligt att tänka på hur få de varit de senaste åren...
/m

Tack för era svar! mulleman, jag ska verkligen fundera mer på aa..låter som ett bra stöd! Just nu kämpar jag med min Adjälvul och mitt förnuft.. fattar inte att det ska vara så svårt att se sitt eget bästa. Det svåraste för mg är nog att ta steget och göra det, att gå på ett möte. Är jätte rädd för vad det innebär, kanske för att jag måste erkänna för mig själv att jag verkligen är beroende, vilket innebär inget mer alkohol! Jag vill ju gärna se att jag kan klara det själv..
Tack för allt stöd!

Bra jobbat med 14 veckor. Låter som en utmaning med alperna - men utmaningar är ju till för att klaras.... Ibland känns det som att man vill utsätta sig för lite rejäl frestelse för att få känna vad man "går för". Tror att du fixar det.

Tror inte heller att du saknar någon gen :-) Dessvärre tror jag att alkoholen, både tidigare, och nu, i förändringsarbetet gör oss självupptagna. Nu, i nykterheten förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt, men likväl tror jag inte att det finns så mycket utrymme för andra just nu. För min egen del har jag alltid haft mycket ensambehov, men nu finns det inga gränser. Håller alla lite på avstånd, inga inbjudningar, eller initiativ till umgänge. Maken och jag pratar mycket med varandra, men det är också mycket tystnad tillsammans, inte negativ, jobbig tystnad, utan mer i egna tankar båda två. Kanske en del av processen, men jag kan förstå om det känns som att du måste fatta någon form av beslut. Känn efter vad magkänslan säger... om den inte knorrar av hunger vill säga (det var väl du som skrev om den nyupptäckta hungerkänslan :-)?)
/m

Jag känner varje dag att jag är så bestämd på mitt beslut. Dock längtar jag också som Yogi beskriver efter någon (honom) som håller om mig och är ömsint och kärleksfull. Måste påminna mig varje dag om varför jag gjort valet att lämna honom. Oftast går det bra men vissa stunder är det TUNGT- så sorgligt. Men jag har fått ett lugn inom mig som jag inte känt på länge.
Jag kan sakna mitt hus- att kunna ha utrymme och att barnen får vara hemma även när de är med mig- det känns ibland som att jag "bara lämnat dem". Jag måste ta en dag i taget och ge allt tid.
Har pratat med min ex-sambo nu ikväll och han var så bekymrad över att det nu gick en massa rykten i hans lilla hemby- bla att han skulle ha slagit mig och att han bara söp och misskötte sitt jobb. Ja, sa jag, du får ta det med dem som sprider ryktena- jag har inte något med det att göra.
Han tar på sig en offerroll och tycker så synd om sig själv. Jag har också hört saker om mig- men jag försöker att inte bry mig. Först blir jag förbannad men sen tänker jag; det är mitt liv det handlar om, jag har facit och vet hur allt varit i min verklighet. I min verklighet är allt sant och jag står för mitt beslut och det jag känner och det är en sån skön känsla.
Tänk ändå att det alltid är folk som vet så himla mycket om människor som de inte umgås med till vardags. Jag blir så matt!!

Vet inte riktigt vad en Stjärnglänsare är, men det låter fint och en sådan har vi säkert glädje av här på forumet. Du är i gott sällskap här, och att skriva här har iaf hjälpt mig mycket. Bra att gå tillbaka och läsa det man skrivit, både när det varit en bra eller dålig dag.

Även jag har tänkt att jag vill tillbaka till den jag var tidigare, före alkoholen tog över, men den tanken får vi nog släppa. När vi kommer ut på andra sidan är vi någon annan, med en massa saker och erfarenheter och ny kunskap om oss själva. Och förhoppningsvis mycket klokare :-)
/m