Senaste kommentarerna i forumet

Ni är så förstående och det känns så himla bra! Jag vill bara krama er båda!

Jag har mått så dåligt och min terapeut har fått mig att inse att jag nog har en depression, imorgon är det jag som ringer doktorn. Ska visst finnas något lagomt starkt lyckopiller som höjer min seratoninhalt. Jag kan inte fatta att jag ens behöver den typen av medicin, hur kan det ens hända? Ofattbart hur långt det gått. Jag har verkligen blivit nerskruvad under jordytan av min alkis. Inte undra på att jag slutat tro på mig själv.

Han är inte genomelak på något vis, faktum är att han nog är en snäll människa där inne och mår säkert lika mycket skit som jag, fast han skakar av sig det. Nu bor sonen hos honom sedan i tisdags och jag hoppas att vår son gör slag i saken om han märker att det dricks och kommer hem till mig istället, men det är mycket begärt av en 18-åring kanske att klara ta det steget, men jag hoppas, det är det enda sättet att få hans pappa att kanske inse att det är nåt han gör som inte är bra, å då får väl karlstackarn försöka lista ut vad det kan vara för nåt. Jo jag är en aning irriterad...

Att inte träffa honom är bra för mig, i mitt skick har jag inte styrkan att stå emot hans manipulerande om hur mycket han saknar mig och hur roligt det skulle vara att göra den där resan vi drömt om. Han manipulerar allt vad han orkar. Dessemellan spottar han som ett trängt djur.

Min hjärna går för det mesta på högvarv och jag skäms otroligt mycket för att jag tillåtit oss att sjunka så långt. Hur har vår son påverkats i allt detta? Jag har ju försummat honom då jag varit upptagen att bädda för alkisen. Jag har varit en dålig mamma! Fy fan vad jag skäms!

Igår tröstshoppade jag nya kläder till mig själv, insåg att om jag går ner mer i vikt kommer jag få köpa kläder på barnavdelningen nästa gång för nu har jag minsta storleken på Damsidan, alltså vart är jag på väg?

Jag ville egentligen bara gömma mig under täcket idag, men fick ett glatt meddelande om tjejträff med mina gamla arbetskamrater och jag blev så glad för att de tänkte på lilla mig så jag började storgrina förstås. Att någon tänker på en betyder så mycket. Därför är det så roligt att nån verkar läsa den smörja jag skriver, all heder till er som orkar det!!

Kramar på er alla på Forumet som hittat hit!

Jag stapplar vidare på darrande ben :)

/Särbo

Tack, Lill-Per och Mammy Blue för era stöttande kommentarer. Det stärker mig enormt. Jag har följt era resor sedan länge och hoppas jag får fortsätta att göra det på detta viktiga forum. Efter en mycket lugn dag som avslutades med hembakt kaka och två stora glas mjölk ser jag fram emot en god natts sömn. Det är bara upp på "hästryggen" igen. Har ju också följt bla Fenix som också verkar ha försökt ett otal gånger att bli nykter och nu verkar "vara på banan".

Ett stygn av avundsjuka kan komma över mig när jag ser hur andra verkar lyckas och att det är bestående men den känsla som framför allt uppfyller mig är en stor glädje och tillförsikt när jag ser att ni är så pass många som klarar av att hantera vår gemensamme fiende.

Allt gott önskar en dämpad Tjalle

jag kom liksom inte så långt som du: jag har oändligt många gånger ringt polisen, men jag har lagt på... Istället har jag legat sömnlös, inlåst i sovrummet på eget bevåg - i rädsla för att han ska slå mig...
Men det ligger en anonym polisanmälan nu, men den kommer ju läggas ner - jag är inte redo att polisanmäla ännu. Jag tänker ofta att det kanske inte är så illa det han gjort, att jag överdrivit osv, men jag jobbar på min plan - händer det något igen (vilket det kanske aldrig gör?) så ringer jag polisen; då kommer jag använda mina inspelningar, alla hotfulla mail & sms, dagboksanteckningar, vänners vittnesmål osv. Nu får det räcka för mig!

Precis som du så har jag en massa ledsenhet, osäkerhet, rädsla och skräck i mig, liksom en hel massa styrka!!! Vi behöver inte ta allt det där, vi är värda bättre än en jäkla skitstövel som håller på att knäcka oss! Att jag orkat och orkar är ju för att jag känner att jag mår bättre, och får det bättre! Jag kan ju träffa vem jag vill nu, jag kan prata med vem jag vill, jag behöver inte möta honom på "rätt" sätt i dörren när han kommer hem, jag behöver inte bli kallad alla möjliga hemska saker, jag kan ha det som jag vill... ja, listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet!

Det är klart att du hämtade honom - för du vågar kanske inte göra annat, vill inte få mer skäll/hot/elakheter och du hoppas/tror/önskar att allt ska bli bra, kanske har jag fel men kanske är det något liknande, men det är helt okej, du gjorde som du trodde skulle bli bra då! Det viktiga är att du inte accepterar det nu!
Som alkoholist så är det inte konstigt att han bedyrar dig att nu är det slut med det, men några minuter senare så är det som bortglömt. Skönt att ni inte har små barn, även om det så klart är jobbigt ändå!!

Jag förstår alla dina tankar om att du kanske gav upp för lätt, skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav, men jag är mer än säker på att du har kämpat oändligt mycket, visat oändligt mycket kärlek, ställt krav osv, men det viktiga är att du visar att det där var inte vad du vill ha - du har visat vad du vill ha och i det passar inte hans beteende in. Så, om han ska passa in i det så måste han förändra sitt missbruk och sitt beteende mot dig! Du är på rätt väg - du är viktig och det du vill ha och behöver är viktigt!

Min exsambo är mycket social, trevlig och omtyckt. Mina vänner har med facit i hand flera gånger kunnat se igenom delar av det, men jag tänker också på att hans vänner och bekanta får höra en annan historia och tänker kanske då att att hans hemska kärring slängt ut honom - men det spelar ingen roll - för du vet sanningen! De som är viktiga för dig verkar också veta sanningen, och de andra behöver du faktiskt inte tänka på! (jag vet, detta är så lätt att säga för mig som utomstående - jag tänker ofta samma tankar, men försöker jobba med mig själv!!)

Sköt om dig! Unna dig något mysigt i höstmörkret - lite te och 70% choklad med mint och lite tända ljus är min favvis...!
Kram

Känner igen mej helt och hållet, låsa in sej, dricka ensam, fastande mage etc. Allt!

Det som hjälpt mej att nyktra till är detta forum, jag har läst, läst och läst, skrivit en del, funderat mycket, lagt ihop ett och ett, testat olika sätt att tänka, try and error, för att nu kunna säga att jag är nykter sedan nio månader.

Så läs, den samlade erfarenhet som finns här är enorm!

Välkommen!
/MB

Den där filmen, den är bra den. Jag har en egen variant, den slutar inte om en vecka eller två, the sad ending är när jag blivit panchis och bara super, ensam, barnen vill inte ha med mej att göra och barnbarnen får jag aldrig träffa.
Den filmen börjar med att jag bara ska ta EN öl...

Jag gillar inte ledsamma slut på filmer, i synnerhet inte om jag ska skriva, regissera och spela huvudrollen själv.

Så nej, det går fetbort med "bara en öl"!!!

Bra att du ser varningstecknen, ta dem på allvar!

Kram, du hoppfulla!
/MB

En stor eloge till dej för att du inte ger upp!

Att ändra på det som gjorde att du tog ett återfall måste vara det bästa, att plocka ut orsak och verkan liksom. Om du har möjlighet måste ju det vara det bästa. Nya tag nu, och en erfarenhet rikare.

Kram till dej!
/MB

inte heller. Men jag kanske kan lägga ihop ett plus ett. Förhoppningsvis rätt.

Du har druckit igen? Trots att du inte vill? Jag tror att du får göra mej sällskap i antabusklubben. Det är det där sista lilla av vilja som behövs. Dessutom - om du har alkohol hemma "utifall att nån vill bli bjuden" så häll ut eller ge bort. Vi klarar inte av alkoholen, den har oss i ett järngrepp så länge vi inte säger upp bekantskapen helt och slänger ut den ur vårt hem och vårt liv. Det kräver mod. Och klarar man det inte själv är det inte fel att ta hjälp - själv är inte alltid bäste dräng...

Jag önskar dej mod och vilja att bli självständig, det är ju trots allt inte du som är "dum i huvet" som du skrev, det är din älskarinna Alkoholen som ställer till det. Lägg ilskan, sorgen och besvikelsen där den ska vara - på Alkoholen. Sparka ut den! Fixar du inte det själv, får du be läkaren om hjälp med handräckning, tillsammans fixar nog du och Antabus att kasta ut din elaka älskarinna...

Hihi, ovanligt poetiskt för att vara jag, men det blir lätt brösttoner när man önskar sej något riktigt, riktigt mycket! Ta hand om dej, Andreas!

Kram! <3
/MB

att läsa dina kåserier, Cyanthiina! Händer som förlamade gäddor...jag kan inte sluta le och är full av beundran för din litterära förmåga såväl som för den resa du gjort och gör...Fantastiskt bra!

det är ett sorgearbete. Fast det är en sån skitvän som svek och misshandlade så saknar man ändå minnet av den goda tiden. Det känns lite skamligt men så är det. Trots allt har jag haft mycket roligt också under alkoholens påverkan, innan det gick överstyr. Men det går faktiskt om och det blir lättare och lättare att se nykterhetens fördelar. Livet blir så mycket rikare och mer nyanserat. Fester klarar jag inte av då folk börjar bli lulliga men det gick jag sällan på ändå, jag föredrog att dricka hemma.

Det känns bra att veta att man alltid är sann, sitt riktiga jag. Allt jag gör har jag gjort på nyktert huvud, på gott och ont. Glömmer jag nåt så beror det inte på fylla.

Vår käresta är en svikare som vi gör bäst i glömma.

Dag 21 Sorgeår

Idag var jag med jobbet på möte hela dagen i Stockholm. Sist jag var i Stockholm var förr några veckor sedan, faktum en eller två veckor innan den Torsdagen med stort T på jobbet när jag valde att spränga mitt uppbyggda korthus. Då var den en barndoms vän som anordnade en storslagen fest med massa kul grejsaker som hände. Cyanthiina såg såklart en angenäm chans till att åka hemifrån, bo på hotell i två nätter och där myyyysa, vilket innebar i C´s eminenta dåvarande värld att packa väskan med vinbox och ordna sig det vackert på hotellrummet och mysa för mig själv med vin och däcka i sängen. När jag ser på det hela scenariot med nyktra ögon och sinne som jag nu faktiskt gör så undrar jag vart jag såg det mysiga? Eller, jag förstår det mysiga men ändå inte. Nu var jag nästan på sam:ma ställe igen. När jag satt under dagen idag så passerade ett flyktigt ögonblick under en paus när jag lättade på de skira gardinerna och blickade ut över Vasagatan. Kikade mot Jensens Böfhus och precis i det ögonblicket så kom en tanke flygande:

- “Cyanthiina, du kan gå över dit, du har ju en timme innan tåget går så du kan hinna äta en matbit och du kan ta ett glas vin till maten.” Den här gången hann jag tillochmed lägga till en ny tanke till det hela, som inte funnits tidigare;

- “ Ett glas syns nog inte på de där testerna de ska göra nu på företagshälsovården, det går bra, Cyanthiina”.

Det gjorde mig lite rädd och jag svarade mig själv, återigen under hande korta korta sekunderna som de här tankarna flyger igenom mitt sinne. Jag svarade att; “du vet själv att det räcker inte för dig med ett glas vin… Ett glas vin existerar inte i din värld. Det är mer ett talesätt… ska vi ta ett glas vin? Jag tog mig ett glas vin… “ Det gör nästintill det hela mer legitimt… att gömma en del av sanningen. Och jag har ju förstått att det är där jag är… I det manipulerande, gömmande delen...Eller snarare… jag rättar mig själv; Där jag VAR.
Nu köpte jag inget vin på Jensens Fucking Böfhus. Jag satte mig på Tcentralen och stickade istället. Ironiskt nog så satte det sig en ung kille bredvid mig på bänken. Han sluddrade och gungade lätt fram och tillbaka. Efter en liten stund knackade han mig på axeln och formade läpparna och stötte fram ljud. Vi ljudade, tecknade och försökte förstå varandra (han va bra full alltså). Han ville låna telefon av mig… Jag valde att inte göra det… Han lullade iväg och började ljuda med en annan person. Då kände jag mig så nedrig. Bara för att han gick offentligt och var dragen så tänkte jag, jag nästintill behandlade honom annorlunda och fel, som en utstött.

Jag är och har varit precis lika lullig och sluddrande som honom… I ensamhet, bakom stängd, låst dörr. Nästan ännu hemskare för när killen på centralen däckar och faller ihop kommer förmodligen någon fram till honom. Jag har fått vakna själv i soffan hemma med tungan hängandes slapp längs hakan och händerna som förlamade gäddor…

Det jag skulle komma fram till med hela det här inlägget och som var sluttanken på mina flykiga tankar som kom till mig på mötet idag var… Jag kommer förmodligen ha sorgeår nu. På samma sätt som de lärda mänskorna talar om sorgeår när man förlorad någon som står en nära. Man måste uppleva allting en gång utan den här personen, uppleva att gå längs med cykelvägen och sparka i löven utan att hålla sin käresta i handen (eller utan en vinbox i väskan på väg hem), man måste uppleva att åka tåg hem från ett möte och möta ett tomt, kallt hem ensam där ens käresta inte längre bor (eller utan “ett glas vin” ensam hemma i soffan när man kommer hem), man måste uppleva en underbart kulinarisk middag en lördagkväll ensam utan sin käresta men med top notch trerätters (eller äta trerätters med sin fästman utan “ett glas rött”). Jag inser, om än pyttelite (ungefär så här mycket*måttar med pekfingergreppet) att jag på de här 21 dagarna förlorat min käresta. Jag kände det så idag. Sorgeår inlett - för 21 dagar sedan.

Det känns lite ledsamt, men jag förstår att på samma sätt som min mormor fick inse och faktiskt hantera att morgondagen kommer trots att morfar gick bort över natten från fullt frisk till bara borta.. så måste även jag hantera att morgondagen kommer imorgon… trots att min käresta är borta, trots att jag kommer hem till ett kallt tomt hus och trots att jag sparkar i löven utan en box i väskan. Imorrn kommer och jag ska möta den. Det ska jag.

Det var tufft att berätta på jobbet... Samtidigt så bestämde jag mig vid ett ögonblick och då såg jag ingen återfvändo. Det var liksom allt eller inget - The Full monty! Av med kläderna eller gå därifrån.

Jag känner en otrolig tacksamhet mot min arbetsgivare och framför allt mina underbara varma arbetskamrater som uttryckte sin oro för mig och konfronterade mig. Många av sakerna har jag svårt att förstå än... men jag lär mig...

Jag har även svårt att ta era komplimanger kring mina inlägg,, det är oerhört smickrande. Jag skriver rakt från hjärtat, så naket som det blir ibland och ja, det blir väldigt mycket jag helt enkelt. Inga krusiduller... Krusiduller är fint men de kan hindra ibland med :)

En så god anledning som någon att vandra den smala vägen.

Här är det bra. Är inte ens sugen för tillfället och tänker på mina senaste bravader med avsmak. Men, jag känner att under det så pågår en plan för vad som ska ske när dotra åker. Spelar filmen och inser att jag förnuftsmässigt inte vill, men jag litar inte riktigt på djupet i den känslan.

Grodan.

Inte sviker du någon av oss här på forumet! Allvarligt, tänk överhuvudtaget inte så.
Jag är givetvis ledsen å dina vägar att du hade en sån grym tid på jobbet samtidigt att du pressar dig själv hårt.
Jag känner mig själv i allt det du beskriver.

Gott att andra dagen snart är gjord.

Det du "sparat" ihop tidigare är definitivt inte förgäves.
Det sparar man på ett nykterhetskonto,som förhoppningsvis växer starkare för var dag.
Du gjorde bara ett lite förhastat uttag, och spenderade det på fel saker.

Så tänker jag ibland då jag måste börja om, och det sker ju rätt ofta. Kontot är stabilt för närvarande.

All min kraft till dig Tjalle!
Håll ut och kämpa på.

LillPer

Egentligen?

Jag förstår inte riktigt vad du menar, men jag skänker dig all min medkänsla och björnkram till dig.

LillPer

du i dag, sorgsna själ?

HEJ
Känner igen mig idig. Har varit nykter 5 veckor, men vägen dit var tuff.
Hade druckigt intensivt flera, flera månader även nätter på grund av
hemsk ångest. Jag fick kramper när jag försökte sluta och hörde även
musik i mina öron som inte fanns. Min man körde mig till akuten och
där konstaterade dom natriumbrist alltså saltbrist på grund av hårt
missbruk. Fick ligga med saltlösningsdropp fyra dygn. Det var hemskt
att man hade misskött sig så och slarvat med mat vin var viktigare.
Jag fick insomningstabletter zopiklon plus Stesolid i tre dagar sedan
släppte värsta ångesten. Tycker du ska försöka ta dig till någon
vårdcentral så att dom kan ge dig lite lungnande. Det är inte att leka
med när man får kramper. Jag var också skiträdd men det går över.
Kanske ingen tröst för dig just nu. Men mitt råd är att du behöver
hjälp.
Tänker på dig
Konstnären

Tack för ditt svar Flygcert.
jag har läst igenom din tråd och förundras över att du har orkat så länge.
Från det du började skriva fram tills nu.Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt kommer att gå framåt och att du mår bra.
Du gjorde aldrig någon polisanmälan mot honom?

Jag har gjort tre men alla har jag bett om att de skall lägga ner.
Den sista gången polisen hämtade honom så vart han häktad från tisdag-torsdag. Polisen ringde mig på torsdagen och sa att han skulle bli släppt, han bad mig hämta honom för han tog sig inte hem, och det gjorde jag.

Han var så ångerfull i bilen, sa att han aldrig någonsin hade mått så dåligt.Jag lämnade av honom hemma och åkte vidare till en väninna för lite middag.

Telefonen började ringa ganska snart, en jobbarkompis berättade att hon hade nyss sett honom på systembolaget, men jag sa bara nej, han är hemma. Men jag hade fel. Så fort jag hade lämnat av honom hemma så slängde han sig på bussen och till systemet.

När jag kom hem förnekade han det, men han var onykter igen. Så var det med den ångerfullheten.

Vi har inga barn tillsammans som tur är. Jag har en vuxen son och han har en tonårsson.Tonårsonen vill inte träffa honom, de har inte setts på 3 år.
Så för mig har jag inte haft oron över något barn som kanske skulle ha levt i detta missär.Visst, min son har blivit påverkad av allt detta, det märker man på att han har varit väldigt orolig för mig.

Fast jag vet hur det har varit mellan oss,så går mina tankar ständigt till honom. Jag frågar mig själv om att jag kanske gav upp för lätt,kanske jag skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav. Men jag bara slängde ut honom, fick nog.

Alla som känner honom i den staden jag bor i tycker att jag har gjort rätt, han var inte populär här då han uppfattades som lite bråkig,bufflig när han var på fyllan.

Men dit han nu har flyttat så känner de inte till allt detta som har hänt här,nu får han säkert uppmärksammheten om att det är synd om honom som har varit med en elak kärring som slängde ut honom.

Jag vill inte tänka på honom men gör det hela tiden. Om jag hade sagt det, eller om jag hade gjort det, eller om om om...

Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid.

Sköt om dig

Hej på er. Senaste nykterhetsperioden höll i sig ca sex veckor. Vad hände då sedan? Jag var tvungen att kasta mig in i en av de tuffaste arbetsperioderna jag haft de senaste 10 åren. Ingen familj runt ikring, stora krav där det känns som chefer och andra medarbetare bokstavligen "äter upp en". Jag mådde dåligt av min antabus och slutade medicinera. Inga AA-möten, (för långt borta i förhållande till var jag arbetade), ingen medicin, endast en malande inre stress där jag inte visste om jag skulle orka från dag till dag. Till slut kunde jag inte hålla mot längre. Jag höll inte för det inre trycket och "medicinerade" med alkohol för skapa en konstgjord paus i den mentala stressen.

Har nu avslutat denna tuffa arbetssejour och vill nu bara en sak; tillbaka där jag var för ca fem-sex veckor sedan. Jag har inte skämt ut mig eller ställt till med någonting men det spelar liksom ingen roll. Jag orkar inte dricka, min kropp och knopp har fått nog.

Inne på andra nyktra dagen. Enda positiva just nu är att jag tror att min arbetssituation kommer att vara betydligt lugnare i framtiden och att jag succesivt kommer att jobba mindre och mindre. Jag klarar inte av stressen längre. Ställer orimliga krav på mig själv etc.

Ledsen för att jag återigen "svikit" några av er som stöttat mig här på forumet. Ändå tänker jag fortsätta här. Har ju varit inne och "tittat till er" under de här veckorna men inte orkat skriva en rad.

Tjalle
PS. Grattis mammy blue till drygt nio månaders nykterhet, fantastiskt bra jobbat.

Vill bara skriva att jag varit i liknande situation som du med diagnoser och psyk hit och dit och också missbruk, inte alkohol men benzo.

Trots att jag själv sökte hjälp på olika sätt sätt så upplevde jag inte att de varken kunde eller ville hjälpa mig att må bra. Jag sökte också på nätet efter flera diagnoser, försökte hitta en "förklaring" till varför jag mådde som jag gjorde.

Nu i efterhand så kan jag se att svaret egentligen var ganska lätt. "Förklaringen" låg i att jag växt upp i en otrygg miljö med missbrukande föräldrar och därför inte lärt mig att hantera känslor på ett hållbart sätt. Visst fick jag olika diagnoser, olika mediciner, olika terapiformer men inget av det hjälpte. Anledningen till att inget hjälpte var för att jag tänkte/ville/krävde att "de" skulle hjälpa mig, samtidigt som jag egentligen inte alls trodde att "de" kunde hjälpa mig.

Den stora skillnaden blev när jag slutade ha "psykiskt sjuk" som identitet, slutade söka nya diagnoser som förklaring och istället såg att det inte fanns någon lätt väg, att jag inte skulle kunna gömma mig bakom att "jag har en borderline/adhd-diagnos och därför är jag som jag är", (by the way så skulle nog de allra flesta som är medberoende eller alkisar någon form av diagnos om de söker sig till psykvården, speciellt om man inte är ärlig med att man är medberoende/alkis). Att säga "jag är" innebär inte alls att man är redo och villig till en förändring.

Det här kanske låter hårt men precis som du så tyckte jag förr så jävla synd om mig själv, att inget hjälpte eller någonsin skulle kunna hjälpa men klart inget hjälper om man bara vill lägga det i händerna på någon annan att "fixa det här" istället för att inse att man själv har egna val, att må bra och förändra sitt liv är riktigt jobbigt och svårt, att möta sina demoner gör ont. Det räcker inte att bara söka hjälpen, man måste också ta den men med offerkoftan på så är man inte vara aktiv i sitt eget liv.

Jag har också gått i DBT. Det framkom inte riktigt om du fullgjorde den terapin eller inte. För att få ut något av en sådan typ av terapi så krävs det oerhört mycket arbete av en själv. Den bygger inte på samtal utan på konkreta övningar som ska integreras i ens vardag och också många övningar i medveten närvaro som såklart inte är det minsta effektivt om man är påverkad av t.ex. alkohol! Ska du söka hjälp igen så var ärlig mot dig själv och din terapeut annars är det liksom ingen ide' och du kan annars inte förvänta dig något positivt resultat.

Det går att förändra sitt liv och det går att må bra, oavsett vad för skit man varit med om tidigare. Hoppas du någon gång kommer till den punkten att du faktiskt också vill.

känner jag igen... Alla dessa morgnar då första tanken var "hur mycket drack jag?" och ut i skafferiet för att kolla hur mycket som fanns kvar för att kunna räkna ut om det skulle gå att köra. Det är över nu och att vakna utan den stressen har blivit det "normala". Så skönt att vara "jag" helt och hållet, inte påverkad och inte bedövad. Bara vara den jag är och utan rädsla för att bli avslöjad.

Ja Santorini, vardagslycka är vad det är och den är fin den (man måste bara vänja sig för den är annorlunda).
Tilde

...också för mig har dina inlägg och tankar här på Forumet betytt väldigt mycket och jag tycker det är så bra att du fortsätter att skriva här och dela dina tankar även nu då tiden gått och ni är ute ur krisen om man kan uttrycka sig så. Det är som Fygcert skriver, guld värt. Det inger hopp om att det går att förändra och göra det bra för sig även om man, som du skriver levt med alkoholen inneboende i sitt liv. Det tycker jag var ett bra uttryck.
Tack mt.
Kram Tilde

att du kontaktat en rådgivare för samtal! För det är modigt att våga möta det svåra och jobbiga, våga kämpa för en förändring/förbättring och ta den hjälpen som ges.

Normaliseringsprocessen ser rätt så lika ut vad gäller både medberoende och att leva med våld i nära relation. På kvinnojourerna är de ofta också mycket kunniga kring just medberoende och missbruk så jag håller alla tummar för dig att du ska få träffa någon som känns bra.
Jag blir väldigt glad av att se att även om du skriver och undrar 'när det blir bra?' så verkar du ändå ta till vara på det hopp som finns om ett bättre liv.
Heja dig!

Det finns flera på forum som varit i liknande situation som du med både våld och alkohol, t.ex. Flygcert som har presenterat sig här, så fortsätt att läsa och skriva här. För mig var det oerhört hjälpsamt att kunna ventilera mina tankar, både de i förtvivlan och mörker och de som kom när jag verkligen kunde känna att jag agerat rätt. Det kan bli lätt att tro att ens tankar är ren fakta om man bara låter dem stanna i ens egna skalle, hur irrationella och destruktiva de än kan vara.

Kramar!

Så bra du skriver!
Och som du vet - vad glad jag är att du och Mg har det gott idag. Jag förstår att det varit en lång väg att vandra, men du är så bra och du är värd allt gott!

Du har varit guld värd för mig, alla dina ord till mig, alla dina tips, allt stöd och allt som är du - tack!!!! Jag är glad att jag kunnat göra intryck på dig! Jag hade inte överlevt utan forumet - som du skriver; jag har också spenderat oändligt många timmar här!!

Stor kram!

Hej
Ja jag tror att det är alkoholen som ställer till med dom här
pendlingarna i själslivet. Jätteglad ibland, demppig ibland och
sorgsen. Inte så konstigt efter 6 månaders drickande även nätter
då ångesten satt in och man legat sömnlös och grubblat hur
man ska ta sig ur detta. Men det gick med hjälp och lite läke-
medel några dagar. Vill ej tillbaka till helvetet, tittar mig i
spegeln varje morgon och säger till mig själv IDAG SKA JAG INTE
DRICKA, det hjälper mig.
Må bra ännu en helg utan alkohol har jag bestämt.
Hänger du med
Konstnären

har räknat timmar och mängder för att hålla koll på att kunna köra. Hade en tabell på hur snabbt alkoholen förbrändes. Jag upptäckte snabbt att BiB:en var livsfarlig på det sättet då det var omöjligt att uppskatta vad jag druckit. Även om jag inte varit fången av alkoholen på samma sätt som ni på den här sidan fanns ju det sociala med-drickandet som var svårt att ta sig ur - och visst sjutton har också jag gillat att dricka vin. Kom för ett tag sen ihåg hur festligt det var natten mot vintertid när det fanns en timme extra att förbränna på... Så sjukt - och så skönt att vara fri! / mt