Senaste kommentarerna i forumet

Dompa>>
Om jag dricker kaffe regelbundet (två koppar dagligen eller mer) så får jag kraftig ihållande huvudvärk av att hoppa över en dag. Beroendeproblematik skulle man kunna säga. Te har jag aldrig haft problem med. Drack te fram till för några år sedan då det började bli mer och mer kaffe. Men jag är egentligen ingen kaffemänniska.

Jag är tyst mest pga att jag har väldigt mycket just nu. Lite för mycket. Tittar till forumet mest på tåget, men att skriva på vanlig knappmobiltelefon är för jobbigt.

Nykter är jag, och lär så förbli. För så känns det. Mitt liv är idag så mycket bättre än för ett år sedan. De yttre omständigheterna är desamma, det är bara alkoholen som tagits bort. Men forumet måste jag ha. Märker att jag ibland får för mig att det vore en bra idé att ta en öl. Det är det inte...

Följer din resa och blir varm. Dels av den värme du utstrålar, men också genom att lite av Italien verkar läcka igenom forumet rakt ut ur min bildskärm. Italien, ett land jag har kvar på "länder-att-besöka-listan".

I dag var det ett år sedan min pappas fru dog i sviterna av A-missbruk. Tog familjen med mig och besökte graven och pappa min. Känner ingen sorg utan bara stor trötthet och tomhet. Pappa är fast i sitt beroende och jag gör inget åt det. Det som fastnade och som suttit i hela vägen hem och fortfarande gör det är den "spritiga" andedräkten. Undrar oxå varför han inte väntar med att dricka tills vi åkt hem. När säger barnen något? Vem är jag att döma?

Hej Dompa!
Jag framför din hälsning! :)
/H.

Hej alla !
Har inte varit här på ett tag, men inte glömt bort er. Har varit kontroll
från min sida, och det känns bra. Frugan bortrest ett par veckor, och jag
övervägde inte en enda gång att ta en ensamfylla. Vet hur det blir.
Det fungerade den här gången. Vi har social druckit till och från, men
inga destruktiva tendenser. Skönt det också. Men som man sagt/skrivit en
triljon gånger - det är nu det börjar. Känner mig som en repad skiva, men
har tro. Har börjat hos en väldigt bra ( men dyr ) KBT terris. Känns kanon.
Mycket i mitt liv skall nu styras upp till det bättre :)
Kram & gonatt !!

Jag vill inte alls vara tyst! Har massor med sjukt roliga saker att skriva..
Men det känns inte som det passar här..
Det är så många som säger "du är sjuk".. ja, ni vet.
Min anledning, hur mycket jag än älskade honom, är borta. Jag har aldrig skrivit om allt bakom..
Jag har landat där och dricker kanske två-tre glas på en middag. O nu kan det gå långt mellan dom..
Jagar inget, tröstar mej inte. Det är lugnt.

Jag respekterar alla och vet så väl att en del aldrig kommer fixa det.
Men att bli utväntad..typ, "jaja..du säger det du.. men du kommer trilla dit..." känns inte ok.
Jag valde forum för att jag var illa däran. Länge och då.

Men nu,
tja,
jag har väl mitt nu antar jag.
Fint så.

Allt gott till er (o du R, Tutto il mio amore;))

:)

Ätstörningar har många likheter med beroende inte minst vad den gör med de anhöriga. Jag har jobbat en del med ätstörningar på en BUP mottagning och kan bara hålla med om att det ofta inte hjälper med en vanlig kurator/ psykolog kontakt. Det är en svår, slug och manipulativ sjukdom. Det finns ätstörningsenheter som har specialiserade team som arbetar både individuellt och med hela familjen. Nu vet jag ju inte var i landet ni befinner er i, men googla på KÄTS så får du mycket information. JAg har samarbetat en del med MHE kliniken i Mora och har väldigt bra erfarenhet av dom. Dom tar emot en vecka i månaden under ett halvår och resten får man arbeta hemma. Lycka till

Hej vännen, titta på atstorning.se för råd både för drabbad och anhöriga. Kram A

dig, Framtidsdrömmar! / mt

Klart alla ska få komma till tals. Jag håller dock med Adde, den här sjukdomen är progressiv, kronisk och dödlig.
Jag är maktlös inför alkoholen och super man bort en kväll, helg, semesterresa osv så är man maktlös anser jag.
Men alla tycker vi olika!

jag sådan otrolig önskan att kunna förmedla hur bra ett liv kan vara utan alkohol !

Hur underbar längtan är efter att få träffa vänner i gemenskapen och frustrationen över att inte kunna formulera och beskriva den förväntan som jag har när jag ivrigt väntar på fredagen så jag kan få sätta mig i bilen och glida iväg.
Att få träffa vänner på kvällen och äta gott, prata och skratta, dessa skratt som är så välgörande.

Att kunna beskriva på ett säljande sätt hur spännande det är att åka till Gården på lördagmorgon, godmorgonkramas med vänner, äta frukost under ännu mer skratt, få vara/kunna deltaga i ett sammanhang där alla är på samma våglängd och med samma erfarenheter, både beroende och medberoende.

Att kunna känna den styrka som vännerna förmedlar till mig och som jag så oförbehållsamt får njuta av, den kärlek och ödmjukhet som präglar denna dag och som jag så gärna vill dela med mig av.

Att få se och höra alla nya som tar sina första stapplande steg i nykterheten och hur de oftast blir helt överväldigade av det som händer under denna intensiva dag. Kunna se tokigheter som görs på helt nykter kaluv och framförallt dessa skratt !! Skratt som är äkta och djupa, utsprungna ur strupar som bara är fuktade med kaffe eller vatten. Kramarna !! Alla dessa underbara krammar ! Äkta fina underbara kramar utan annan avsikt än att förmedla positiva känslor och styrka. Det måste upplevas, det är svårt/omöjligt att beskriva via ett tangentbord.

Men också sorgen och eftertänksamheten när jag åker därifrån. Sorgen över att det är slut och eftertänksamheten över insikten att allt detta jag får uppleva hänger på en enda sak. Eller ja, 2 saker då....

Jag börjar med att slarva med att ta hand om mig själv och....

Jag får inte ta det första glaset.

...kanske inte riktigt är det riviga finska fruntimmer du letar efter men här finns några länkar och lite tips: http://www.aupairforum.se/kategorier/valja-au-pairdestination-och-hitta…

Men visst är det väl ett evigt dilemma att det finns så mycket saker man tycker om att göra men när ska man hinna med dem?? En del verkar kunna späcka sin tid med hur mycket som helst medan jag aldrig har tid, kvällarna är alltid för korta! Hur hann vi dricka så mycket som vi gjorde? Var det kanske också ett sätt att för oss själva dölja det faktum att vi aldrig hann med det vi ville göra - in i dimman bara, där finns ingen ånger eller andra läskiga känslor. Fast nu när jag inte dricker borde jag ju hinna med en massa annat? Ja, livet är knepigt.

Jag sällar mig till dem som hyser beundran för dina resor Dompa - tänk vilken företagsamhet som dyker upp när man inte dricker längre!

Kram & så!

Skönt att höra att allt är väl och att du kunnat njuta av din resa!
hörs!
kram Trollis

Missförstå mig rätt Dompa!( att jag nämnde er killar först, VAR dumt, eftersom vi är både män och kvinnor här på forumet. ) Känn dig inte träffad personligen, för jag anar att du tillhör en helt annan sort *ler*
Jag känner ingen extra skam, som kvinlig alkis.. Det jag tog upp, är hur perspektivet sett ut, från "my point of wue" (kvinna född tidigt 50-tal)
Jag ser att så mycket förändrats och fortfarande håller på att förändras i vårt samhälle..
Och på sätt och vis ÄR det lika synd om männen.. Men varför fördomar överhuvudtaget?
Du tog upp en grej, som jag som är ganska teknisk alltid irriterat mig på hos en del "medsystrar", nämligen deras t o t a l a ointresse av elementär teknik! (kunna byta en propp, kunna byta däck på bilen, kolla oljan, laga en enklare punktering på cykeln, rensa vasken när det blivit stopp..)
Kanske får du och dina medbröder göra som en kille jag hörde talas om..
Som nygift, kom hans fru en morgon och beklagade sig över att badrumskranen läckte..
Han drog ner gylfen, plockade fram "familjelyckan" och pekade på den medan ha sa: Bara för att jag har en så´n här, betyder det inte automatiskt att jag föddes som rörmokare...

Och jag tittar nog lika mycket på MINA EGNA fördomar..
Här får jag ju en bra spegling, för det kan vara saker jag inte tänkt på!
Tack för inkomna bidrag ;-D
Kul att se disskusionen, så fortsätt gärna komma med synpunkter och tankar!
kram på er!/ trolllis

Allt är bra med mig, har slängts rätt in i jobbstressen igen :-/ Känns skönt att vara saknad här på forumet också :-) Jag har haft det bra och stått emot alla alkoholdjävlar även om tillfälle verkligen funnits där på min allting- inklusive vin å sprit, inkluderande resa helt ensammen.

Den enda gången det var lite jobbigt var på bussresa upp i bergen på Lipari där man odlar en särskild druva och gör ett himla gott vin som vi skulle smaka på. Då kändes det lite tråkigt och den lilla bjudande farbrorn såg lite stött ut när jag inte ville prova. Sen var där faktiskt en trevlig kypare på hotellet (Madame Book kallade han mig) som ville bjuda på ett glas av deras finaste vin - kändes lite tråkigt att tacka nej då. Men jag har inte haft något sug.

Kanske för att jag tillät mig röka istället - fasen, NÅGOT måste jag väl få göra, kände jag! Kändes lite busigt på något sätt, efter sena middagen gick jag och satt mig med tända ljus på min lilla altan, en bok och en cigg, lyssnande på alla festande människor uppe på hotellet. Kändes mysigt. Men man är verkligen en beroendeperson, det var över 10 år sedan jag slutade men ganska fort går det att komma in i det: köper ett litet paket och sen är den lille djävulen snabbt där och kommer med diverse argument.

Men, röker gör jag bara på Sicilien bestämde jag mig för och det verkar funka. Har inte varit sugen sedan i lördags när jag tog sista. Det kanske är som med alkoholen: bara man bestämmer sig!

Tyvärr blev det ingen väska! Det var dåligt med lokaltrafik just där jag bodde och jag vart tvungen att passa tider. Min tur till Palermo skulle förutom diverse på karta utprickade sevärdheter, inkludera shopping men tyvärr räckte inte tiden till. Nåja, jag fick se trappan på Teattro Massimo (slutskjutscenen Gudfadern) och katakomberna i Cappuccini (Bockstensmannen: släng dig i väggen!) En makaber dag kan tyckas ;-)

Hoppas ni alla mår bra utan alltför mycket kämpande, ska läsa i kapp så småningom. Varma kramar till er alla!

Jag vet att allt är upp till mig att det är mitt jobb.
Ibland önskar jag bara att någon kom hem till mig och gjorde allt åt mig så att jag slapp ta tag i detta själv. Det är väl ett sätt att fly.
Det är med spänd förväntan som jag träffar henne igen på tisdag. Jag känner bara att jag har lite panik eftersom jag inte hunnit prata med min sambo ännu och jag vill ju kunna "visa" henne på beroendeenheten vad jag gjort åt min situation så här långt sen vi träffades sist.... Jag skäms nästan för att jag kanske inte kommer kunna säga att "nu har jag flyttat".... Sen förstår jag ju också någonstans att hon inte ställer några krav på mig och inte heller har några förväntningar på mig. Jag ska kämpa på. Blev än en gång påmind i mitt arbete idag att livet är bara till låns och man ska vara tacksam alla dagar man kan gå ur sängen och vara tacksam över det man har. Men man ska också leva ett bra liv medans man lever för man vet aldrig när det slutar.

Kram

Resten är i dina händer.

Här på forumet.
Ni är så kloka och uppiggande.
I löööööve you!
Ni hjälper mig att hits styrka när backen känna brant och så ååååååhhhh lång!
Tack/A

Jag vill bara sluta älta och börja leva mitt liv.....!
Ni som vet, kommer hon på beroendeenheten kunna hjälpa mig med det om jag vill..??

Jag sitter på ett annat tåg redan. Men ju fler vi är tillsammans det kommer bli grymt detta!
/A

skönt att se att forumet lever!
Nu onsdag ochett FRUKTANSVÄRT sug.........
Skulle vara så gott.
Men icke sade Nicke.
Dont leta the force be with you......

blir så glad och varm inombords nu kör vi så det ryker. Jag hejar på dug och dig ja på ALLA!
/A

Ja, du Villervalla. Du verkar känna att du "spelar i en annan serie" än oss andra. Du är bättre, kanske än oss andra losers? Fast du behövs ju. Du kan ju hålla borta vår självömkan genom att provocera oss; vi som har problem, som du inte har..eller? Du har humor och du har intressanta inlägg, sett från ett annat håll. Ibland kan du nog göra människor förolämpade, men du behövs.

All kärlek till dig Villervalla!

Jag har själv haft en ätstörning, eller egentligen tänker jag som du där kring jämförelsen äs/beroende att det hela tiden är något jag måste vara medveten om även om jag är nästintill fri från symtomen. Jag får återfall ibland men jobbar vidare.

Du kan inte omvända henne med fantastisk mat men det vet du väl. En ätstörd person vänder allt snack om mat till något negativt så undvik ämnet helt, truga inte. Det tar tid att tillfriskna från en ätstörning, dels för att vården är undermålig men också p.g.a. ambivalensen i sjukdomen, vill bli frisk/vill inte bli tjock, frisk=tjock.

Jag smög med det, ljög för vänner och psykologer. Kanske är det så att hon faktiskt har träffat rätt inom vården redan men att hon inte var redo? Jag kunde i alla fall vara otroligt manipulativ, när jag väl hade möjlighet att få hjälp så ljög jag helt enkelt, för att kunna fortsätta.

DBT (dialektisk beteende terapi) hjälpte mig mycket, man behöver alltså inte låsa sig vid en renodlad ätstörningsklinik, även andra terapiformer kan funka. Kanske kan du säga till henne att du önskar att du kunde hjälpa henne men att du inte kan, men följa med nästa gång hon har någon vårdkontakt. Tänker att det kan kännas lättare om man vet vad man "lämnar över" till för dig och också för henne om hon förstår att du vill finnas där för henne men inte på ett sätt som inte funkar.

Lycka till!

gå på ett al-anonmöte så snart du har möjlighet. "Skriva av sig" kan vara helande, här på forumet eller i helt privata texter men det kan också leda till ett destruktivt ältande.

Känner igen det där att skriva ner allt "min alkoholist" sagt och gjort, trodde att det skulle hjälpa mig fatta ett beslut att lämna/gå vidare eller att jag kanske skulle visa det för honom någon gång så att han skulle fatta. Men tyvärr, desto sämre han kände sig som människa, ju mer drack han och ärligt talat så ville jag att han skulle känna sig som en dålig person, att han skulle må lika dåligt som jag, men det ledde ju verkligen inte till något bra. Det enda det resulterade i var att jag mådde skit, satt och läste listan om och om igen som för att kunna rättfärdiga för mig själv att det var ok att jag mådde som jag gjorde(utan att behöva ta tag i saker) och jag tyckte så himla synd om mig själv, offret. Det var ett självskadebeteende som omöjliggjorde att jag skulle vara aktiv i mitt eget liv.

Nu har jag bara varit på 2 al-anonmöten so far men en sak som jag tyckte var väldigt bra var att fokus låg på en själv och ens egna utveckling, inte "ens alkoholist". Det var väldig skönt att kunna släppa tanken på att han gjorde/sa det och bara fokusera på vad kan jag göra för att förbättra min livssituation, om än bara för en liten stund.

Gå dit, det är helt ok att vara tyst och bara lyssna också.

Ta hand om dig!

Fast om man tänker efter så är det väl egentligen mer synd om er män, eftersom folk inte reagerar lika mycket när ni dricker, än om vi kvinnor dricker? Ni blir ju mer osynliga då? Dessutom har ni ju större krav att "tåla en sup". Kvinnor förväntas dricka vin, och svagare saker. Är man kvinna och dricker whisky som "en man" reagerar folk och man syns. Kanske får vi mer hjälp då?

Jag vet inte, men snett är det.