Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mej helt och hållet, låsa in sej, dricka ensam, fastande mage etc. Allt!

Det som hjälpt mej att nyktra till är detta forum, jag har läst, läst och läst, skrivit en del, funderat mycket, lagt ihop ett och ett, testat olika sätt att tänka, try and error, för att nu kunna säga att jag är nykter sedan nio månader.

Så läs, den samlade erfarenhet som finns här är enorm!

Välkommen!
/MB

Den där filmen, den är bra den. Jag har en egen variant, den slutar inte om en vecka eller två, the sad ending är när jag blivit panchis och bara super, ensam, barnen vill inte ha med mej att göra och barnbarnen får jag aldrig träffa.
Den filmen börjar med att jag bara ska ta EN öl...

Jag gillar inte ledsamma slut på filmer, i synnerhet inte om jag ska skriva, regissera och spela huvudrollen själv.

Så nej, det går fetbort med "bara en öl"!!!

Bra att du ser varningstecknen, ta dem på allvar!

Kram, du hoppfulla!
/MB

En stor eloge till dej för att du inte ger upp!

Att ändra på det som gjorde att du tog ett återfall måste vara det bästa, att plocka ut orsak och verkan liksom. Om du har möjlighet måste ju det vara det bästa. Nya tag nu, och en erfarenhet rikare.

Kram till dej!
/MB

inte heller. Men jag kanske kan lägga ihop ett plus ett. Förhoppningsvis rätt.

Du har druckit igen? Trots att du inte vill? Jag tror att du får göra mej sällskap i antabusklubben. Det är det där sista lilla av vilja som behövs. Dessutom - om du har alkohol hemma "utifall att nån vill bli bjuden" så häll ut eller ge bort. Vi klarar inte av alkoholen, den har oss i ett järngrepp så länge vi inte säger upp bekantskapen helt och slänger ut den ur vårt hem och vårt liv. Det kräver mod. Och klarar man det inte själv är det inte fel att ta hjälp - själv är inte alltid bäste dräng...

Jag önskar dej mod och vilja att bli självständig, det är ju trots allt inte du som är "dum i huvet" som du skrev, det är din älskarinna Alkoholen som ställer till det. Lägg ilskan, sorgen och besvikelsen där den ska vara - på Alkoholen. Sparka ut den! Fixar du inte det själv, får du be läkaren om hjälp med handräckning, tillsammans fixar nog du och Antabus att kasta ut din elaka älskarinna...

Hihi, ovanligt poetiskt för att vara jag, men det blir lätt brösttoner när man önskar sej något riktigt, riktigt mycket! Ta hand om dej, Andreas!

Kram! <3
/MB

att läsa dina kåserier, Cyanthiina! Händer som förlamade gäddor...jag kan inte sluta le och är full av beundran för din litterära förmåga såväl som för den resa du gjort och gör...Fantastiskt bra!

det är ett sorgearbete. Fast det är en sån skitvän som svek och misshandlade så saknar man ändå minnet av den goda tiden. Det känns lite skamligt men så är det. Trots allt har jag haft mycket roligt också under alkoholens påverkan, innan det gick överstyr. Men det går faktiskt om och det blir lättare och lättare att se nykterhetens fördelar. Livet blir så mycket rikare och mer nyanserat. Fester klarar jag inte av då folk börjar bli lulliga men det gick jag sällan på ändå, jag föredrog att dricka hemma.

Det känns bra att veta att man alltid är sann, sitt riktiga jag. Allt jag gör har jag gjort på nyktert huvud, på gott och ont. Glömmer jag nåt så beror det inte på fylla.

Vår käresta är en svikare som vi gör bäst i glömma.

Dag 21 Sorgeår

Idag var jag med jobbet på möte hela dagen i Stockholm. Sist jag var i Stockholm var förr några veckor sedan, faktum en eller två veckor innan den Torsdagen med stort T på jobbet när jag valde att spränga mitt uppbyggda korthus. Då var den en barndoms vän som anordnade en storslagen fest med massa kul grejsaker som hände. Cyanthiina såg såklart en angenäm chans till att åka hemifrån, bo på hotell i två nätter och där myyyysa, vilket innebar i C´s eminenta dåvarande värld att packa väskan med vinbox och ordna sig det vackert på hotellrummet och mysa för mig själv med vin och däcka i sängen. När jag ser på det hela scenariot med nyktra ögon och sinne som jag nu faktiskt gör så undrar jag vart jag såg det mysiga? Eller, jag förstår det mysiga men ändå inte. Nu var jag nästan på sam:ma ställe igen. När jag satt under dagen idag så passerade ett flyktigt ögonblick under en paus när jag lättade på de skira gardinerna och blickade ut över Vasagatan. Kikade mot Jensens Böfhus och precis i det ögonblicket så kom en tanke flygande:

- “Cyanthiina, du kan gå över dit, du har ju en timme innan tåget går så du kan hinna äta en matbit och du kan ta ett glas vin till maten.” Den här gången hann jag tillochmed lägga till en ny tanke till det hela, som inte funnits tidigare;

- “ Ett glas syns nog inte på de där testerna de ska göra nu på företagshälsovården, det går bra, Cyanthiina”.

Det gjorde mig lite rädd och jag svarade mig själv, återigen under hande korta korta sekunderna som de här tankarna flyger igenom mitt sinne. Jag svarade att; “du vet själv att det räcker inte för dig med ett glas vin… Ett glas vin existerar inte i din värld. Det är mer ett talesätt… ska vi ta ett glas vin? Jag tog mig ett glas vin… “ Det gör nästintill det hela mer legitimt… att gömma en del av sanningen. Och jag har ju förstått att det är där jag är… I det manipulerande, gömmande delen...Eller snarare… jag rättar mig själv; Där jag VAR.
Nu köpte jag inget vin på Jensens Fucking Böfhus. Jag satte mig på Tcentralen och stickade istället. Ironiskt nog så satte det sig en ung kille bredvid mig på bänken. Han sluddrade och gungade lätt fram och tillbaka. Efter en liten stund knackade han mig på axeln och formade läpparna och stötte fram ljud. Vi ljudade, tecknade och försökte förstå varandra (han va bra full alltså). Han ville låna telefon av mig… Jag valde att inte göra det… Han lullade iväg och började ljuda med en annan person. Då kände jag mig så nedrig. Bara för att han gick offentligt och var dragen så tänkte jag, jag nästintill behandlade honom annorlunda och fel, som en utstött.

Jag är och har varit precis lika lullig och sluddrande som honom… I ensamhet, bakom stängd, låst dörr. Nästan ännu hemskare för när killen på centralen däckar och faller ihop kommer förmodligen någon fram till honom. Jag har fått vakna själv i soffan hemma med tungan hängandes slapp längs hakan och händerna som förlamade gäddor…

Det jag skulle komma fram till med hela det här inlägget och som var sluttanken på mina flykiga tankar som kom till mig på mötet idag var… Jag kommer förmodligen ha sorgeår nu. På samma sätt som de lärda mänskorna talar om sorgeår när man förlorad någon som står en nära. Man måste uppleva allting en gång utan den här personen, uppleva att gå längs med cykelvägen och sparka i löven utan att hålla sin käresta i handen (eller utan en vinbox i väskan på väg hem), man måste uppleva att åka tåg hem från ett möte och möta ett tomt, kallt hem ensam där ens käresta inte längre bor (eller utan “ett glas vin” ensam hemma i soffan när man kommer hem), man måste uppleva en underbart kulinarisk middag en lördagkväll ensam utan sin käresta men med top notch trerätters (eller äta trerätters med sin fästman utan “ett glas rött”). Jag inser, om än pyttelite (ungefär så här mycket*måttar med pekfingergreppet) att jag på de här 21 dagarna förlorat min käresta. Jag kände det så idag. Sorgeår inlett - för 21 dagar sedan.

Det känns lite ledsamt, men jag förstår att på samma sätt som min mormor fick inse och faktiskt hantera att morgondagen kommer trots att morfar gick bort över natten från fullt frisk till bara borta.. så måste även jag hantera att morgondagen kommer imorgon… trots att min käresta är borta, trots att jag kommer hem till ett kallt tomt hus och trots att jag sparkar i löven utan en box i väskan. Imorrn kommer och jag ska möta den. Det ska jag.

Det var tufft att berätta på jobbet... Samtidigt så bestämde jag mig vid ett ögonblick och då såg jag ingen återfvändo. Det var liksom allt eller inget - The Full monty! Av med kläderna eller gå därifrån.

Jag känner en otrolig tacksamhet mot min arbetsgivare och framför allt mina underbara varma arbetskamrater som uttryckte sin oro för mig och konfronterade mig. Många av sakerna har jag svårt att förstå än... men jag lär mig...

Jag har även svårt att ta era komplimanger kring mina inlägg,, det är oerhört smickrande. Jag skriver rakt från hjärtat, så naket som det blir ibland och ja, det blir väldigt mycket jag helt enkelt. Inga krusiduller... Krusiduller är fint men de kan hindra ibland med :)

En så god anledning som någon att vandra den smala vägen.

Här är det bra. Är inte ens sugen för tillfället och tänker på mina senaste bravader med avsmak. Men, jag känner att under det så pågår en plan för vad som ska ske när dotra åker. Spelar filmen och inser att jag förnuftsmässigt inte vill, men jag litar inte riktigt på djupet i den känslan.

Grodan.

Inte sviker du någon av oss här på forumet! Allvarligt, tänk överhuvudtaget inte så.
Jag är givetvis ledsen å dina vägar att du hade en sån grym tid på jobbet samtidigt att du pressar dig själv hårt.
Jag känner mig själv i allt det du beskriver.

Gott att andra dagen snart är gjord.

Det du "sparat" ihop tidigare är definitivt inte förgäves.
Det sparar man på ett nykterhetskonto,som förhoppningsvis växer starkare för var dag.
Du gjorde bara ett lite förhastat uttag, och spenderade det på fel saker.

Så tänker jag ibland då jag måste börja om, och det sker ju rätt ofta. Kontot är stabilt för närvarande.

All min kraft till dig Tjalle!
Håll ut och kämpa på.

LillPer

Egentligen?

Jag förstår inte riktigt vad du menar, men jag skänker dig all min medkänsla och björnkram till dig.

LillPer

du i dag, sorgsna själ?

HEJ
Känner igen mig idig. Har varit nykter 5 veckor, men vägen dit var tuff.
Hade druckigt intensivt flera, flera månader även nätter på grund av
hemsk ångest. Jag fick kramper när jag försökte sluta och hörde även
musik i mina öron som inte fanns. Min man körde mig till akuten och
där konstaterade dom natriumbrist alltså saltbrist på grund av hårt
missbruk. Fick ligga med saltlösningsdropp fyra dygn. Det var hemskt
att man hade misskött sig så och slarvat med mat vin var viktigare.
Jag fick insomningstabletter zopiklon plus Stesolid i tre dagar sedan
släppte värsta ångesten. Tycker du ska försöka ta dig till någon
vårdcentral så att dom kan ge dig lite lungnande. Det är inte att leka
med när man får kramper. Jag var också skiträdd men det går över.
Kanske ingen tröst för dig just nu. Men mitt råd är att du behöver
hjälp.
Tänker på dig
Konstnären

Tack för ditt svar Flygcert.
jag har läst igenom din tråd och förundras över att du har orkat så länge.
Från det du började skriva fram tills nu.Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt kommer att gå framåt och att du mår bra.
Du gjorde aldrig någon polisanmälan mot honom?

Jag har gjort tre men alla har jag bett om att de skall lägga ner.
Den sista gången polisen hämtade honom så vart han häktad från tisdag-torsdag. Polisen ringde mig på torsdagen och sa att han skulle bli släppt, han bad mig hämta honom för han tog sig inte hem, och det gjorde jag.

Han var så ångerfull i bilen, sa att han aldrig någonsin hade mått så dåligt.Jag lämnade av honom hemma och åkte vidare till en väninna för lite middag.

Telefonen började ringa ganska snart, en jobbarkompis berättade att hon hade nyss sett honom på systembolaget, men jag sa bara nej, han är hemma. Men jag hade fel. Så fort jag hade lämnat av honom hemma så slängde han sig på bussen och till systemet.

När jag kom hem förnekade han det, men han var onykter igen. Så var det med den ångerfullheten.

Vi har inga barn tillsammans som tur är. Jag har en vuxen son och han har en tonårsson.Tonårsonen vill inte träffa honom, de har inte setts på 3 år.
Så för mig har jag inte haft oron över något barn som kanske skulle ha levt i detta missär.Visst, min son har blivit påverkad av allt detta, det märker man på att han har varit väldigt orolig för mig.

Fast jag vet hur det har varit mellan oss,så går mina tankar ständigt till honom. Jag frågar mig själv om att jag kanske gav upp för lätt,kanske jag skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav. Men jag bara slängde ut honom, fick nog.

Alla som känner honom i den staden jag bor i tycker att jag har gjort rätt, han var inte populär här då han uppfattades som lite bråkig,bufflig när han var på fyllan.

Men dit han nu har flyttat så känner de inte till allt detta som har hänt här,nu får han säkert uppmärksammheten om att det är synd om honom som har varit med en elak kärring som slängde ut honom.

Jag vill inte tänka på honom men gör det hela tiden. Om jag hade sagt det, eller om jag hade gjort det, eller om om om...

Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid.

Sköt om dig

Hej på er. Senaste nykterhetsperioden höll i sig ca sex veckor. Vad hände då sedan? Jag var tvungen att kasta mig in i en av de tuffaste arbetsperioderna jag haft de senaste 10 åren. Ingen familj runt ikring, stora krav där det känns som chefer och andra medarbetare bokstavligen "äter upp en". Jag mådde dåligt av min antabus och slutade medicinera. Inga AA-möten, (för långt borta i förhållande till var jag arbetade), ingen medicin, endast en malande inre stress där jag inte visste om jag skulle orka från dag till dag. Till slut kunde jag inte hålla mot längre. Jag höll inte för det inre trycket och "medicinerade" med alkohol för skapa en konstgjord paus i den mentala stressen.

Har nu avslutat denna tuffa arbetssejour och vill nu bara en sak; tillbaka där jag var för ca fem-sex veckor sedan. Jag har inte skämt ut mig eller ställt till med någonting men det spelar liksom ingen roll. Jag orkar inte dricka, min kropp och knopp har fått nog.

Inne på andra nyktra dagen. Enda positiva just nu är att jag tror att min arbetssituation kommer att vara betydligt lugnare i framtiden och att jag succesivt kommer att jobba mindre och mindre. Jag klarar inte av stressen längre. Ställer orimliga krav på mig själv etc.

Ledsen för att jag återigen "svikit" några av er som stöttat mig här på forumet. Ändå tänker jag fortsätta här. Har ju varit inne och "tittat till er" under de här veckorna men inte orkat skriva en rad.

Tjalle
PS. Grattis mammy blue till drygt nio månaders nykterhet, fantastiskt bra jobbat.

Vill bara skriva att jag varit i liknande situation som du med diagnoser och psyk hit och dit och också missbruk, inte alkohol men benzo.

Trots att jag själv sökte hjälp på olika sätt sätt så upplevde jag inte att de varken kunde eller ville hjälpa mig att må bra. Jag sökte också på nätet efter flera diagnoser, försökte hitta en "förklaring" till varför jag mådde som jag gjorde.

Nu i efterhand så kan jag se att svaret egentligen var ganska lätt. "Förklaringen" låg i att jag växt upp i en otrygg miljö med missbrukande föräldrar och därför inte lärt mig att hantera känslor på ett hållbart sätt. Visst fick jag olika diagnoser, olika mediciner, olika terapiformer men inget av det hjälpte. Anledningen till att inget hjälpte var för att jag tänkte/ville/krävde att "de" skulle hjälpa mig, samtidigt som jag egentligen inte alls trodde att "de" kunde hjälpa mig.

Den stora skillnaden blev när jag slutade ha "psykiskt sjuk" som identitet, slutade söka nya diagnoser som förklaring och istället såg att det inte fanns någon lätt väg, att jag inte skulle kunna gömma mig bakom att "jag har en borderline/adhd-diagnos och därför är jag som jag är", (by the way så skulle nog de allra flesta som är medberoende eller alkisar någon form av diagnos om de söker sig till psykvården, speciellt om man inte är ärlig med att man är medberoende/alkis). Att säga "jag är" innebär inte alls att man är redo och villig till en förändring.

Det här kanske låter hårt men precis som du så tyckte jag förr så jävla synd om mig själv, att inget hjälpte eller någonsin skulle kunna hjälpa men klart inget hjälper om man bara vill lägga det i händerna på någon annan att "fixa det här" istället för att inse att man själv har egna val, att må bra och förändra sitt liv är riktigt jobbigt och svårt, att möta sina demoner gör ont. Det räcker inte att bara söka hjälpen, man måste också ta den men med offerkoftan på så är man inte vara aktiv i sitt eget liv.

Jag har också gått i DBT. Det framkom inte riktigt om du fullgjorde den terapin eller inte. För att få ut något av en sådan typ av terapi så krävs det oerhört mycket arbete av en själv. Den bygger inte på samtal utan på konkreta övningar som ska integreras i ens vardag och också många övningar i medveten närvaro som såklart inte är det minsta effektivt om man är påverkad av t.ex. alkohol! Ska du söka hjälp igen så var ärlig mot dig själv och din terapeut annars är det liksom ingen ide' och du kan annars inte förvänta dig något positivt resultat.

Det går att förändra sitt liv och det går att må bra, oavsett vad för skit man varit med om tidigare. Hoppas du någon gång kommer till den punkten att du faktiskt också vill.

känner jag igen... Alla dessa morgnar då första tanken var "hur mycket drack jag?" och ut i skafferiet för att kolla hur mycket som fanns kvar för att kunna räkna ut om det skulle gå att köra. Det är över nu och att vakna utan den stressen har blivit det "normala". Så skönt att vara "jag" helt och hållet, inte påverkad och inte bedövad. Bara vara den jag är och utan rädsla för att bli avslöjad.

Ja Santorini, vardagslycka är vad det är och den är fin den (man måste bara vänja sig för den är annorlunda).
Tilde

...också för mig har dina inlägg och tankar här på Forumet betytt väldigt mycket och jag tycker det är så bra att du fortsätter att skriva här och dela dina tankar även nu då tiden gått och ni är ute ur krisen om man kan uttrycka sig så. Det är som Fygcert skriver, guld värt. Det inger hopp om att det går att förändra och göra det bra för sig även om man, som du skriver levt med alkoholen inneboende i sitt liv. Det tycker jag var ett bra uttryck.
Tack mt.
Kram Tilde

att du kontaktat en rådgivare för samtal! För det är modigt att våga möta det svåra och jobbiga, våga kämpa för en förändring/förbättring och ta den hjälpen som ges.

Normaliseringsprocessen ser rätt så lika ut vad gäller både medberoende och att leva med våld i nära relation. På kvinnojourerna är de ofta också mycket kunniga kring just medberoende och missbruk så jag håller alla tummar för dig att du ska få träffa någon som känns bra.
Jag blir väldigt glad av att se att även om du skriver och undrar 'när det blir bra?' så verkar du ändå ta till vara på det hopp som finns om ett bättre liv.
Heja dig!

Det finns flera på forum som varit i liknande situation som du med både våld och alkohol, t.ex. Flygcert som har presenterat sig här, så fortsätt att läsa och skriva här. För mig var det oerhört hjälpsamt att kunna ventilera mina tankar, både de i förtvivlan och mörker och de som kom när jag verkligen kunde känna att jag agerat rätt. Det kan bli lätt att tro att ens tankar är ren fakta om man bara låter dem stanna i ens egna skalle, hur irrationella och destruktiva de än kan vara.

Kramar!

Så bra du skriver!
Och som du vet - vad glad jag är att du och Mg har det gott idag. Jag förstår att det varit en lång väg att vandra, men du är så bra och du är värd allt gott!

Du har varit guld värd för mig, alla dina ord till mig, alla dina tips, allt stöd och allt som är du - tack!!!! Jag är glad att jag kunnat göra intryck på dig! Jag hade inte överlevt utan forumet - som du skriver; jag har också spenderat oändligt många timmar här!!

Stor kram!

Hej
Ja jag tror att det är alkoholen som ställer till med dom här
pendlingarna i själslivet. Jätteglad ibland, demppig ibland och
sorgsen. Inte så konstigt efter 6 månaders drickande även nätter
då ångesten satt in och man legat sömnlös och grubblat hur
man ska ta sig ur detta. Men det gick med hjälp och lite läke-
medel några dagar. Vill ej tillbaka till helvetet, tittar mig i
spegeln varje morgon och säger till mig själv IDAG SKA JAG INTE
DRICKA, det hjälper mig.
Må bra ännu en helg utan alkohol har jag bestämt.
Hänger du med
Konstnären

har räknat timmar och mängder för att hålla koll på att kunna köra. Hade en tabell på hur snabbt alkoholen förbrändes. Jag upptäckte snabbt att BiB:en var livsfarlig på det sättet då det var omöjligt att uppskatta vad jag druckit. Även om jag inte varit fången av alkoholen på samma sätt som ni på den här sidan fanns ju det sociala med-drickandet som var svårt att ta sig ur - och visst sjutton har också jag gillat att dricka vin. Kom för ett tag sen ihåg hur festligt det var natten mot vintertid när det fanns en timme extra att förbränna på... Så sjukt - och så skönt att vara fri! / mt

gav mej ångest förut. Att vakna och konstatera att det regnar - hur ska jag ta mej på jobb? Vågar jag ta bilen eller drack jag för mycket igårkväll? Hur mycket drack jag egentligen?Skaka på BiBen för att försöka räkna ut det. Välja att dra på regnkappan och gå och låtsas vara hurtig fast det blir en blöt halvtimme eller ta bussen och komma för sent? Eller chansa och ta bilen och få hjärtslag om jag ser en reflexväst som kan vara poliskontroll? Ta mej fram på smågator.

Idag regnar det och jag tar självklart bilen. Ska passa på att handla och göra lite ärenden samtidigt. Vardagslycka?

från vad ni själva hör, ser och känner är en bra utgångspunkt. Och självklart en dag när han inte hunnit dricka än. Ger inte in i en diskussion om mängder, tillfällen, olika sorter eller liknande som inte leder nånstans annat än till en "legalisering" om sättet att dricka på. Trösta inte när han blir ledsen.

Om var och en av er talar om vad ni känner inför er pappas drickande så har han svårt att argumentera bort det.

Att presentera ett färdigt förslag på behandling som han själv får ta ställning till och där konsekvenserna blir tydliga om hur ni kommer att göra kan vara bra. Kolla med behandlingshem som jobbar efter Minnesotamodellen, 12-steg, och helst på internat och ha en färdig lösning på vem som ska betala, om möjligt se till att han kan betala en så stor del själv som möjligt. De allra flesta Minnesota-hem har en eller terapeuter som kan hjälpa till med en konfrontation utan kostnad.

Om ni i familjen är sampratade innan konfrontationen så har ni en stor fördel. Var överens om att inte bli arga, inte försvara (medberoendet kan vara otroligt starkt), inte anklaga och tala om er önskan vad ni vill se för förändring och vad konsekvenserna blir samt ert förslag till lösning. Kom ihåg att valet är alkoholistens, utan egna beslut så krävs verkligt kunniga för att knäcka en motsträvig alkis.

AA har folk som kan hjälpa till men då är det ingen konfrontation utan mer att de berätta om sitt eget liv fram till nykterheten, en "lifestory". För en del har det hjälpt.

Lycka till !

och 40 veckor sen jag "skrev in mig" här... eller registrerade mig ska det kanske heta:) För snart tre år sen utspelades ett drama medan jag hade botten till farsdagstårtan i ugnen. Jag varken kan eller vill minnas vad det handlade om... men jag minns min förtvivlan och desperation. Jag vet att det var en av de gånger jag sa - eller skrek - men kanske ändå sa behärskat: Fattar du inte att jag står på tröskeln... Men han fattade inte. Inte förrän jag hade stigit över den och gått. Då föll polletten ner.

Jag skriver det här mest med tanke på dem som eventuellt läser och undrar vad man kan göra för att få en människa att sluta dricka.

Idag är jag övertygad om att det enda man kan göra är att vara tydlig med hur man vill och tänker leva sitt eget liv. Lika övertygad är jag om att den som missbrukar kan upphöra med det endast utifrån sitt eget val; att övervinna ett begär, eller sug, att förändra sina vanor - för att fira eller trösta sig eller skingra ledan, att hitta alternativ - det är en så stor utmaning... inte bara en gång eller vid enstaka tillfällen utan återkommande, igen och igen... att den som blivit slav under sitt eget missbruk måste möta varje kamp utifrån sin egen önskan och inte "för någon annans skull".

I helgen ska återigen många barn och barnbarn samlas i vårt hem. Inte för nån speciell dag utan bara för att äta höstmiddag. Jag tänkte ganska mycket på det när jag stod i beråd att flytta; skulle jag ha plats för att samla alla våra barn och barnbarn samtidigt i en lägenhet som skulle varit långt mindre än vårt (alltför) stora hus? Hur skulle det vara att samlas utan "far i huset"? De hade inte bilden klar över graden av hans missbruk och de dramer det medförde - de hölls innanför staketet mot omvärlden.

Nu blev det inte så. Mannen fattade, jag vände tillbaka och vi inledde en gemensam resa mot ett nyktert liv. Resan har inte varit varken lätt eller smärtfri men riktningen har varit klar. Min inre grund har vuxit sig att stabilare - aldrig mer tänker jag leva med alkoholen som en inneboende i mitt liv. Vi talar inte om den aspekten längre. Ibland säger maken spontant "jag kommer aldrig mer att dricka alkohol" men han säger också att han tar en dag i taget. Han har en egen inre bild av missbrukaren-i-sig och hur han ska handskas med "honom" - en förhållandevis ny insikt.

Att skriva mitt liv som medberoende och frihetskämpe här på forumet har varit den absolut största - avgörande? - delen av min räddning. Oändligt många timmar har jag befunnit mig här. Långt fler än om jag gått på 1-2-3 möten, eller samtal i veckan. Det mesta och det bästa/viktigaste har jag skrivit utan tanke på att "nu ska jag skriva" hur jag har det, känner det... Nej, det mest klargörande har alldeles utan medveten planering hittat sin väg genom fingertopparnas möte mot tangenterna... som just nu. I denna stund. Många, många gånger har jag återberättat och sammanfattat de viktigaste ögonblicken, besluten, händelsesekvenserna... formulerat, betraktat, prövat orden för det avgörande ... Det som röjt väg eller fört in på nya spår.

Och igen, igen vill jag tacka er alla mina forumvänner som funnits och finns längs den här delen av min livsresa... det börjar som alfabetet med Adde och Berra, två - på olika sätt - nyktra alkoholister, ni två var de som först gav mig hopp - och C som i curry... hon fick sin prinsessa, lämnade och valde sitt liv:) Lelas, fanns med från början - du mitt envetna bollplank... och lillablå och Dompa, victoria, vana och alla dikter och sånger, santorini, Maria och Kalla... Nej, jag kan omöjligt nämna er alla... men flygcert och Framtidsdrömmar måste jag nämna liksom självklart Stigsdotter och Mammy... vi har ju dessutom varit på samma möten!

Numera läser jag knappt varje dag och skriver när livet är nära och orden kommer... när det är stilla omkring mig, som nu. Skrivandet har blivit ett behov i sig som kanske med tiden söker andra utrymmen för uttryck och form. Forumet har varit, är, en plats för det personliga uttrycket - men inte till ett tomt rum eller på ett dött papper... det har en riktning och det gör skillnad.

Det regnar. Kastanjen utanför det filosofiska rummet har fällt alla blad.
Det är tid att låta köket fyllas av jordnära dofter; rotfrukter, kryddpeppar och lagerblad. Äpplen, kardemumma och kanel. Några kryddnejlikor.

Allt gott till er alla. Lev väl / mt