Senaste kommentarerna i forumet

Nej, det är inte så lätt att veta vad man vill alltid. Ibland är det lättare att definiera vad man inte vill... Du vill ju t.ex. inte tillbaka till gamla vanor... ta fasta på det. Och låt det bli lite onda ögon om du sitter med plattan. Att jobba med nykterhetsprocessen är nästan en halvtidstjänst... eller kanske t.o.m heltid? Ska du till terapeut imorgon kräver ju det energi både ikväll och imorgon, det sätter igång många tankar, men jag tror att det är en viktig del i arbetet.

Vissa kvällar/dagar känns bara som skit, men låt dem vara det. Åtminstone nyktra skitkvällar. De tråkiga kommer förhoppningsvis bli färre än de bra nyktra kvällarna. Lycka till imorgon!
/m

jag har läst vad du skrivit och tycker du är såå stark!! Härligt att du kämpar på, se det som en utrensningsprocess. Kom i håg att det är lättare att inte falla tillbaka än att ta nya tag om man väl fallit tillbaka! PÅMIN dig själv om varför du slutade dricka! jag försöker tänka så.. det gör en starkare att motstå A djävulen som för mig fortfarande sitter på axeln! Ta inga risker innan du känner dig tillräckligt trygg i din nykterhet!
Styrkekramar till dig

Viktigt för mig också att samla lite av de tankar jag haft . Efterhand som en tanke kommit och jag har skrivit i någons tråd.

Ordlös...

Skrivet av Mulleman den 27 januari, 2014 - 16:29.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Vi har ett par stycken SB i stan, men lik förbannat var jag nojig. Funderade mycket om de förde någon form av bok, för jag kunde inte fatta varför det kändes som om vissa såg rakt igenom en. En del var säkert i mitt eget huvud. Välkommen förresten :) Har själv inte varit med så länge, men det känns skönt att läsa runt och veta att man inte är ensam.

...att min kärlek inte räcker. Den här gången heller. Tyvärr. Tänk om jag kunde få uppleva detsamma som ni, Mm och Mt...jag skulle bli så glad och lycklig. Jag inser att det inte kommer att ske någon förändring. Han sjunker nu. Han kommer att fly. Jag vet inte vart, kanske han hittar någon ny tjej som blir hans prinsessa, hans livs kärlek... Jag tror att det är vad som kommer att hända. Jag tror inte att han kommer att kämpa för mig. Det smärtar att tänka sig det. Idag ville han att jag skulle komma. Jag skrev till honom att jag är ledsen men att jag inte kommer, att vi vet båda två att det här är rätt även om det gör ont, att vi bara hamnar i samma ekorrhjul igen annars. Fick inget svar på det. Jag vet att det är dumt att ha kontakt. Det väcker en massa känslor. Men jag har bestämt mig, och jag ska härda ut. Jag vet att om det bara får gå en tid så kommer jag att få distans. Jag vet det. Men just nu är det bara så tungt...

Jag var bortrest till min pappa och syster i en annan stad i helgen. Hälsade på hos dottern och "svärsonen" efter jobbet idag. Ska till min styvfar på middag imorgon med hela familjen. Torsdag ska jag träffa min syster. Till helgen som kommer har jag bokat in städning hos min vän som jag är inneboende hos. Mycket prat och mycket jobb, skingrar tankarna och håller mig ifrån honom. Tvingar mig till att umgås med mina syskon och barnen, även om jag egentligen inte orkar. För jag vet att det är bra för mig. Men de frågar hela tiden. Hur är det? Har han hört av sig? Och jag berättar litegrann. Berättar att jag är ledsen, att det är jobbigt just nu. Möts naturligtvis av oföstående. För hur ska de kunna förstå? Hur är jag funtad som saknar honom? När de säger negativa saker om honom vill jag inte höra, vill inte. Jag kan aldrig få dem att förstå att det fanns fina sidor också... Vill inte att de ska se honom som ett monster, vilket de gör. Jag kan inte förneka något som har hänt, för det har hänt. Och ja, det har varit skitjobbigt! Men det har funnits så många helt underbara stunder också, av den djupaste ömhet, omtänksamhet och omhuldande kärlek. Ja, det var så - också. Och ja, de negativa sidorna övervägde. Därför tvingades jag ta det här beslutet. Tvingades, för att jag måste. Till slut orkade jag lämna. För att jag måste. Och så ska det förbli. Jag kommer inte att gå tillbaka. Men låt mig sörja. Ge mig den rätten.

Jag är inte helt tillfreds. Jag vill någonting annat, men vad vet jag inte. Hemma vill jag ingenting just nu. Blir så stressad av allt som ska göras. Ju mer jag gör desto mindre gör de andra. Tar jag det lugnt med plattan i hand, så blir det lätt onda ögat. Jag orkar inte feja varje dag! Idag var jag så sugen på en öl. Tänkte ta en alkofri, men tog litet godis istället. Verkar funka lika bra. Snart ska jag sätta mig med min tekopp och försöka tömma huvudet, så att jag kan sova. Imorgon ska jag till terapeuten. Inte alls sugen på att sitta och prata om mig själv och livet. Jag vet, är så neggo idag. Det blir bättre imorgon. Tränar för sällan.

Jag tror inte alls att du saknar en gen. Överhuvudtaget tror jag inte detta med tvåsamheten är genetiskt betingat utan en social konstruktion.

Jag vet inte om du gillar serieböcker men tänker att det egentligen är skit samma för du verkar inte rädd för att prova nya saker numera. Vill i alla fall tipsa om en riktigt bra seriebok, "Prins Charles känsla" av Liv Strömquist. En mycket rolig och historisk granskning av parrelationen som form.

Se till vad som är bra för dig och skit i sådant som "hur det ska vara". Även sådant förändras ju historiskt sett. Mår du bra så är det bra!

Kram

och hög igenkänningsfaktor. Jag kan hålla med och känna igen mej i allt du skriver. Jag är också alltmer öppen med mitt val att vara nykter. Det märkliga är att det faktiskt känns som ett VAL, det som började som nåt jag var tvungen att göra. Nu känns det självvalt. Jag tror som du att problemen är större än vi vet bland vänner och bekanta och att kanske fler får upp ögonen för att det finns andra sätt. Läste att det börjat bli "inne" att inte dricka alkohol så vi kan ju låtsas vara lite trendsetters :)

det skadar inte att dra sej till minnes. Lite komiska så här i efterhand. Just om inhandlandet. Jag vet att jag sa om jag träffade nån på systemet på måndan eller tisdan att det är lika bra att handla i början på veckan och undvika fredagsrusningen. Ha! Som om det skulle räcka över helgen. Också så jbörjade jag köpa det vin som fanns i plastflaska för det skramlade inte när man köpte fler. Och man behövde inte bärs ut tomflaskor, kunde gömma i soppåsen. Om jag nu inte köpte box förstås. Ja herregud vad pengar man sparar nu och funderande. Vi har bara ett systembolag på min ort så jag kunde inte gå till nåt annat heller. Jag cirklade flera varv runt butiken nån gång då det var "fel" kassör på jobb, det var nån som såg igenom mej mer än andra. Som såg fördömande ut. Tyckte jag. Så klart ser dom vem som har problem. ,

...åtta dagar sedan den sista droppen A intogs. Gick snabbt och smärtfritt.
Nu är jag ledig några dagar från jobbet (skiftare) och det brukar innebära att man tar "fredag" liksom.
Det finns vin hemma i en BIB som frugan lämnade efter sig. Hon har rest bort några dagar till släkt.
Den BIB:en skakade jag på av ren vana och konstaterade att "däri är nog två flaskor åtminstone, det räcker!"
Sen ställde jag upp den i skafferiet. Jag vill inte se den.
Har inga planer på att dricka något iaf, men det är ju onödigt att ha den framme IFALL den kraxande kråkan helt plötsligt och utan förvarning hypnotiserar min hjärna till att hälla upp ett glas och ta en klunk.

Skulle mycket väl kunna dricka två-tre glas bara, det funkar. Jag vet att jag klarar av det, men dels så vill jag vara snäll mot levern, dessutom så är det inte fel att vänja sig av med slentriandrickandet som sakta brukar bli mer och mer. Dit vill jag inte.

Så, jag tycker det går över förväntan denna gång och det gläder mig.

Går ned i vikt på en gång också, ser piggare ut och får enormt mycket saker gjorda hela tiden. Varför byta ut det för ett par glas avslappning?
Inte idag.

:)

till Yogi, det är så gott att läsa dina rader som inte andas förnekelse eller skuldbeläggande. Bara ett konstaterande över att man faktiskt saknar och det är ju bara så självklart, vackert så länge det fick vara det. Inte förneka det fina man delat, viktigt att påminna sig om tror jag också. Det är ju den "riktiga XXX" man älskade och ville vara nära och dela sitt innersta med.
Det finns så mycket att skriva om, så det skulle fylla många volymer. Så fint att kunna vara delaktig här, läsa och ibland också skriva. För sin egen skull och säkert också för andras, sånt kan man inte själv veta vad som plötsligt är "rätt" för någon. Men för mig är det viktigt att sätta ord på sånt jag själv bär inom mig. Sen jag blev nykter har det blivit än viktigare efterhand att faktiskt stå för mitt beslut om nykterhet.
Jag har druckit klart för min del, det är allt.
Allt gott. /Mm.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Jag hade faktiskt glömt/förträngt det, men precis det som du skriver om var så jag kände: när jag hade flyttat så längtade jag ju så efter att få vara nära, att han skulle hålla om mig, att allt skulle vara bra...
Fast det var det ju inte. Tänk på det du skrivit, det du levt i och varför du lämnat. Allt det finns kvar.

Stor kram!

Och jag har letat upp tre citat ifrån min tråd (september 2013) för att påminna mig själv om det jag behöver påminnas om, livet levs på bästa sätt så här:

"Jag har inte skrivit och delat i den utsträckning som jag hade föresatt mig, men livet, det riktigt levda, kommer emellan hela tiden och många gånger sitter jag och stirrar på ett tomt kommentarsfält och tänker: Jaha, men vad ska jag skriva då? Jag gör inget revolutionerande eller omstörtande på något sätt. Jag vet inte om jag har några goda tankegångar som kan förändra resan för någon annan och jag är ganska säker på att goda råd och tips är rätt överflödiga, eftersom så mycket handlar om viljan till förändring, ett påtagligt mod och förmåga att hålla sig till planen.
Jag lever ett liv utan alkohol och det är ett bra liv. Det är ett liv som jag mycket varmt rekomenderar och det är inte ett liv att vara rädd för, tvärtom. Allting är på riktigt och dagarna blir långa, i absolut positiv bemärkelse.
Jag älskar livet och försöker vara rädd om det, både för min egen och för min omgivnings skull.
Det finns inget jag saknar eller sörjer, men allt blir annorlunda."

"Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Jag aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre."

"Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort, men ack så intensiv, period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!"

Ingenting har förändrats och ändå förändras allt hela tiden, varje dag, varje liten stund. Allt blir klarare och mer begripligt, men jag måste fortfarande göra valet varje dag att leva livet fullt ut. Så enkelt, så självklart och så svårt.
Ju mer jag pratar med de som är intresserade om att man faktiskt har ett val hur man vill leva och att det inte finns någon naturlag som bestämmer att vuxna människor måste inmundiga alkohohaltiga drycker för att kunna umgås, desto fler i min närhet upptäcker jag brottas med samma funderingar och våndor, vilket får mig att tänka: Är det kanske så att inte speciellt många vill konsumera i den utsträckning som sker idag, men att vi är så jävla up-fuckade, otrygga och rädda för att visa vilka vi egentligen är och så paniskt skräckslagna för att bryta normen, att det krävs att vi som har tagit beslutet att leva utan A, får gå före och visa med tydliga exempel vad det innebär att göra det ställningstagandet? Jag vet inte, men det här känts så mer och mer under sista tiden med tanke på vilka samtal jag har haft med olika "normalkonsumenter" i diverse sammanhang. Senaste lördagsmiddagen var vi tre som satt och drack 0-öl, alkoholfritt bubbel och vin, därför att vi valde det. Inte för att vi var tvingade av yttre omständigheter, utan för att det var just ett val vi gjorde. Jag hade det mest förtroliga samtal och kom en av mina vänner närmare än vad jag någonsin kunnat förställa mig. Och vi var nyktra. Sedan tyckte jag mig märka att det sände små chockvågor igenom delar av församlingen, att mitt beslut verkade ha "smittat av sig" på fler. Helt ärligt säger jag till folk: Om du mår bra av att dricka, finns det väl inget som ska hindra dig ifrån att göra det. Det kan absolut vara trevligt och socialt och en sanslös stämningshöjare. Men för mig är det inte det. Inte i förlängningen och då väljer jag en annan väg. Men det är ingen fingervisning för andra än de som har samma effekter av alkohol som jag. Fast jag tror att dessa individer är betydligt fler än vad vi vid en första anblick kan identifiera. Och detta tror jag att jag lite försiktigt ska forska vidare kring, helt enkelt genom att våga prata med mina vänner på riktigt, utan feghet eller undvikanden när man märker att det är något de undrar över eller tänker på. Får väl se om man kan få på käften för det?...

Nä, back to work. 6 månader. Det är gott nog så./NM

Tack Sussie och Santorini för input. Jag smälter och tror att Santorini kan ha rätt. Om hur allt hänger samman som även Pellepennan var inne på. Jag var nog inte riktigt nöjd med FylleFia och den nya FriaFia kanske inte behöver en man även om jag verkligen älskar min gubbe. Men jag blir förvirrad. Man ska ju vara två. Ser det på de anhöriga som om och om väljer att ta tillbaka en (ursäkta franskan) skitstövel. Så då undrar jag vad det är för fel på mig som trivs ensam. Som föraktar mannens tv-tittande på idiotunderhållning och inte står ut med hur han låter på natten när hans stora kropp (nej inte fet men två meter,90 kg)går över parketten. Hur alla skåpdörrar alltid ska slängas igen? Vad fan handlar det om. Allt detta har jag ju påtalat men bemöts med falska anklaganden om hur jag snor täcket och ofta är sur om det inte är tvärtyst när jag vill läsa. Inget av det tycker ju jag är sant. Inser att jag är en toktant som föredrar att sova med katt framför make.

Sen läser jag om dessa kvinnor som väljer att älska sina minst sagt otrevliga män och undrar om jag kanske saknar en gen? Om det var de saknaden jag försökte dränka förr?

Lite morgontankar från en arbetande (07:00 idag) FörvirradFia

Han har sån ångest nu och mår dåligt. Vill att jag ska komma, att hålla om honom... Är så ledsen nu och hela min kropp skriker efter honom. Är på jobbet just nu så det KAN jag ju inte, vilket är tur. Hade funnits risk för det annars kan jag säga. Hoppas känslan hunnit lägga sig tills jag kommer "hem"...

Hej hej stjärnglänsare. Välkommen hit! Även jag har läst din presentation i vitt 2014-tråden och skrattat gott fast det verkligen inte är något att skratta åt. Men man blir väl glad av att känna igen sig. Se att man inte är ensam. Även jag har stått där på systembolaget klockan 10:05 en måndagsmorgon och försökt att se ut som det är helt normalt att innehandla veckoransonen då. Men det var ju ingen veckoranson. Högst två dagar räckte en Bib om jag tog det "lite lugnt". Även jag blev obekväm att alltid se samma personal där inne. Även idag när jag är nykter sen drygt tre månader ger en glasögonprydd ständigt brunklädd snubbe mig rysningar när jag passerar fönstret till systembolaget. Han syntes mig så dryg och som om han förstod och underkände mig. Jag som maskerade så bra...trodde jag. Men vi gör ju inte det. Händer som fumlar och den där tacksamma blicken när köpet har blivit genomfört. De raska stegen hem. Flaskan eller Biben som knappast hinner in i köket innan den slits upp. Så skönt att slippa. Räknade ut att mitt drickande kostade minst 4 000:- i månaden om jag höll mig till billiga sorter och det vill man ju knappast inhandla på en måndagsmorgon. Nej fint skulle det vara med fin mat som köptes till och aldrig tillagades eller åts upp. Även jag sökte hjälp som jag sedan fuskade bort. En liter naturell youghurt fick mig garanterat att spy upp antabusen redan på klinikens toalett INNAN den hunnit ut i blodet. Detta trots att jag sökt hjälp själv. Jag var helt enkelt livrädd för abstinensen.

Tills jag en dag fick nog och insåg att jag hellre dör av abstinens än leverskada. Det låter enkelt men det var det inte. Speciellt inte då min man som också är glad i att dricka vägrade att inse att jag -den lilla societetsfrun- var råalkis. Så jag flyttade hemifrån. Svettades några veckor i min ensamhet. Läste mycket på forum. Tog några återfall. Jag tror man tar dem. Faller gör man sällan då det är ett heltidsjobb att vara alkoholist. Men idag känns det bra. Min rygg är rak och jag hukar inte för blickar. Behöver varken äta B-vitamin eller halstabletter. Saknar jag vinet? Både och, inte varje dag och inte vad det gjorde för mig de sista åren men ibland dyker toktankar om att kunna ta mig ett glas upp. Men med facit i hand så ser jag att ETT glas finns inte längre för mig.

Nu blev det lite långt och lite personligt när jag bara ville säga: Välkommen hit!

Fia

Jag jämförde mig alltid med de värsta exemplen jag visste om alkoholism, och då var jag ju såklart inte i närheten. Jag var ju en högkonsument men absolut ingen alkoholist. Jag var medveten om att mitt drickande inte var "normalt". Men eftersom jag klarade av att sköta jobbet och få ihop vardagen kunde jag ju inte vara en alkoholist? Mitt drickande fick mig inte att hamna i trubbel eller bli aggressiv. Och aldrig att jag tog en återställare (för efm/kväll räknades ju inte). Jag hade alla ursäkter och argument för att bevisa att det minsann inte var en fara. Jag såg till att det alltid var städat diskat och fint bara för att kunna komma undan med drickandet. Jag dansade runt problemet och hittade fel på alla ställen utom just min alkoholkonsumtion. Det visade sig ju dock när jag tog bort alkoholen att mina problem och mitt dåliga mående helt var A ! Resten av mitt liv är jag fullständigt tillfreds med. Så jag kan egentligen inte påstå att jag drack för att fly... annat än att fly det som alkoholen gav mig i form av dålig hälsa, ångest, skam, låg självkänsla osv osv.

Grattis Minz! Bra kämpat!

Välkommen säger jag oxså. Hoppas du stannar. Kan bara säga att forumet
har hjälpt mig otroligt mycket.
Skriv av dig här det är så skönt.
Må bra
Konstnären

Skrattade till när jag läste ditt inlägg, om det där med kassörskan. Känner igen mig
jag hoppades i stort sett varje dag att det inte skulle vara samma kassörska som i går.
Men ofta var det ju så. Ibland stod jag beredd med pengarna lösa i fickan för att det
skulle gå snabbare att betala och inte använda kortet då jag hade en lätt darrning på
handen. Fantastiskt bra att du varit nykter så länge jag är full av beundran. Jag
kommer lite efter med mina 4 och en halv månad som jag är mäkta stolt över.
Jag tar inte heller några risker, tackade nej till en kvinnomiddag härom dagen.
Det var precis som en röst sa till mig, gå inte dit. Ingen stor sorg för mig, men det
blev sura miner. Jag vet ju så väl vad dom där middagarna går ut på, att dricka så
mycket som möjligt och vakna som ett svin framåt nattkröken. Har blivit så stark just
nu och det sista jag vill är att lyfta ett vinglas. Tror jag blivit lite ego faktiskt
slukar bok efter bok, och min speciella lilla bibel Hemligheten.
Ha en skön dag
Konstnären

Så mycket likheter det finns mellan oss här på forumet och hur medvetna alla är om sina problem. Som Santorini skrev innan, så tror inte jag heller att man lever självförnekelse, men man kanske inte erkänner för omgivningen, för att det är så skamligt och så vill man försöka komma på fötter själv. Eller så är man inte 100% redo att släppa taget än. Vi har haft många diskussioner om alkoholister på jobbet och jag förundras över den bilden som de flesta har. Att det är en person som har noll koll och att man är en fara för sin omgivning. Visst kan det vara så ibland, men flertalet verkar vara helt vanliga fungerande människor som kämpar med sin vardag och den makten A har över en. Men varför ska det vara så skamligt? Jag tror att vi hade haft ett mycket lättare arbete framför oss utan denna skam. Skammen och ångesten har fått mig att trilla dit ett antal gånger. Det är lätt att söka tröst i det man känner till och det som lugnar för stunden (även om det är dåligt för en).

Jag är gärna med på tåget för ett vitt 2014 (och ännu längre). 2 veckor och 3 dagar idag :) Snurrade runt här på forumet ett tag innan jag vågade gå med. Nu är jag inne varje dag. Trodde inte att jag skulle ha så mycket hjälp av det som jag haft. Tack för att ni finns här!

Vad kul att Weekend, Santorini och Pellepennan tagit sig tid från måndagsbestyren för att skicka uppmuntrande rader! Tack!!!
Känner mig genast lite gladare. Det är nog ingen dum ide att ägna lite tid här som så många av er rekommenderat.
En början i alla fall, för mig.

Så glad att det går bra för dig också! Håller med Santorini här och tycker du ska vara väldigt försiktig med att släppa in tankar om att måttlighetsdricka. Kan också förstå din tanke om att testa och se, men du tar en väldigt stor risk! Jag tänkte precis som du, och det gick ju utmärkt att börja måttlighetsdricka...tills det inte gjorde det längre, och det tog mig ett år att ta mig ur det.

Postar Morlas lista igen,det är nog många som kan känna igen sig i den. Vi bara måste testa om och om igen fast vi egentligen redan vet att det tåget redan gått.

1) Nu måste jag sluta!
2) Åh, vad skönt att vara nykter! Det finns bara fördelar.
3) Fan vad trött jag är. Jag orkar ju ingenting. Nykter är jag iaf, Jippi!!
4) Tralalala, har jag verkligen alkoholproblem? Om jag bara dricker när det är fest är det nog ok.
5) Fest! Jag dricker lite måttligt och allt är perfekt.Ingen bakfylla, ingen ångest och inga dumheter gjorda.
6) Några dagar efter att jag bevisat för mig själv att jag KAN dricka normalt så slutar det med en blåfylla. Vrålångest, SKAM och cirkusen är igång igen.

Kram på er, och välkommen till er nya som anslutit er till tråden!

Jag blev ett riktigt fetto när jag lade av med drickat,
Men med en stor skillnad att plufsigheten försvann.
Vet inte hur jag ska förklara, men jag såg mer hälsosam ut som nyktert fetto än en alkoholiserad kolhydratsjunky.
Man kan bara säga att det syntes att kroppen inte mådde bra totalt sett.
Var tid har sin tid, när du har lappat ihop alla kommande tankar på alkoholen, så kan du funta på hur du ska komma ner i vikt.
För mig funkar 5:2 dieten eller rättare sagt 5:2 livsstilen riktigt bra, nu har den stagnerat på -10 pannor och jag får lägga in en högre växel om det ska hända något, kanske 4:3.
Jag har gått från fetma BMI (<30) till ett runt 27-29, allt rasar inte i ett huj utan i små trappsteg, så man måste ha en stor portion tålamod.
Jag kan ju fortfarande vräka i mig sådant som är gott dagen efter, men det är inte lika roligt om man tappade ett halvkilo på morgonen. Så den har en automatisk långtidsfunktion inbyggd i sig på något sätt.

Men man ska ju orka leva också, så allt måste ju avvägas på livets vågskål...

Berra

Har en sådan tur att jag kan vara ledig en dag i veckan och nu i vår är det måndagar som är min lediga dag.
Den bästa stunden är nu, när jag skickat i väg barnen till skolan, tänt en brasa och får tid att vara med mig själv.
Har precis läst boken "Barn av livet" av Tommy Hellsten och där har jag fått så mycket upplyft och "visat" för mig.
Hans bok fick mig att se en del sanningar om mig själv som jag nu behöver lite tid för att "känna".

Nu är det ju inte så att jag sitter i soffan och "känner" hela min lediga dag....
Nej, jag har ju tagit på mig städning och tvätt på mina lediga dagar....
Men jag tycker det är helt ok, tar ett badrum, sedan en kopp kaffe och lite bok, ett badrum till, kanske lunch, dammsugning och kanske en film. Alltså lite så där lagom jobbigt.

I dag har jag även som mål att gå en promenad.
Det låter ju som världens lättaste, töntigaste mål, om det ens kan vara ett mål!
Men så har det blivit.
Ersatte A med godis och glass och väger nu 16 kg för mycket, mitt BMI visar på fetma.
Har inte haft kraft att ta itu med detta och kilona har smugit sig på.
Efter mitt återfall i måndags har jag känt mig så lugn och så vilsam och trygg i mig själv och en känsla av att jag vill ta hand om mig själv har sakta och försiktigt kommit smygande.

Tänker med sorg på hur min kropp i alla år fick stå ut med mig, banta hela veckorna, tokdricka på fredag, kräkas hela natten och ev. dagen efter. Bakis-äta hela lördagen och ev. fylla på med mer vin. Tröst och ångest-äta på söndagen för att sedan straffas/banta hela veckan och sedan börja om igen. På utsidan snygg, vältränad, smal och tillsynes perfekt.

Nu har jag istället ägnat mig åt heltidsätning i 1,5 år. För om jag inte "får" dricka tänker jag minsann äta allt jag vill.
Har faktisk ätit fast att jag inte varit sugen bara för att jag minsann borde få det, jag som inte dricker.
Sanningen gör ont och jag blir ledsen när jag ser mig i det ljuset.

Men så är det, och här är jag nu. Så istället för att ge mig på ännu en diet håller jag på att jobba på en mer långsiktig plan.
Tänka mig fri från glass och godis och försöka laga den mat jag faktisk gillar och inte den som ungar och mannen gillar.
Börja smått med att gå ut och gå tre gånger i veckan.

Oj vad mycket jag har i huvudet, bäst att runda av, om det nu är någon som läser så börjar det nog bli tjatigt...
Tar en kopp kaffe till och läser färdigt en deckare jag glömt bort när jag läste "Barn av livet".
Sedan satsar jag på promenaden!