Senaste kommentarerna i forumet

ska man säga? Att vår kidnappade hjärna är lömsk som tusan? Det räcker att slappa lite i vaksamheten så sitter man där, i fyllediket, igen. Men jag tror att du lyckas bena upp vad det var som hände, varför det blev som det blev, och då gör du inte om det misstaget. Jag höll på i flera månader att leta upp alla grynnor och förrädiska undervattensstenar på mitt nykterhetens hav, tog ett tag innan jag kunde navigera utan att köra på grund. Trägen vinner!
/MB

Härliga ord och visdomar NM!
Jag är imponerad av din resa.
Själv är jag på nytt inne på dag 4 och möter dag 5 med glädje.
Vet vad jag vill, då borde det gå lätt?
Känner en kraft i det du skriver, det ger mening och värde till oss alla som tuffar på.

LP

Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Liksom du, antar jag, aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre. Risken finns ju givetvis att man hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan när det ska ställas till fest, fast då vet jag inte riktigt om jag vill gå på den ändå. Även om jag fortfarande tycker det är jävligt trevligt och kul med en bra fest fortfarande. Om folk tycker att jag måste dricka alkohol för att jag ska ha kul/vara kul att ha med på fest, får de klara sig utan mig och det tror jag de gör också. Tycker bara lite synd om de som resonerar så.. Jag anser nämligen inte att jag behöver det smörjmedlet-klarar av att ta plats och finnas med mitt i smeten utan A.

Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort men ack så intensiv period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!

Hörs senare, Santorini, MT och alla andra goa' vänner!/NM

(Ursäkta att jag använt så mycket utrymme i din tråd, MT! Kopierar över min utgjutelse i min egen tråd ifall du vill rensa här...)

Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Jag aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre. Risken finns ju givetvis att man hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan när det ska ställas till fest, fast då vet jag inte riktigt om jag vill gå på den ändå. Även om jag fortfarande tycker det är jävligt trevligt och kul med en bra fest fortfarande. Om folk tycker att jag måste dricka alkohol för att jag ska ha kul/vara kul att ha med på fest, får de klara sig utan mig och det tror jag de gör också. Tycker bara lite synd om de som resonerar så.. Jag anser nämligen inte att jag behöver det smörjmedlet-klarar av att ta plats och finnas med mitt i smeten utan A.

Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort, men ack så intensiv, period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!

Hörs senare, alla goa' vänner!/NM

... ja, jag vet inte vad som är typiskt för alkoholister riktigt: självklart kan de i sitt missbruk manipulera, ljuga, skälla osv, men min exsambo är värre än så och när jag läser dina inlägg whinter, så blir jag berörd - min exsambo hade de där dragen: det är fel på alla andra, själv var han bäst på allt och förväntade sig extremt mycket beröm för allt (av mig framför allt), bytte ofta jobb (kollegorna är lata jävlar, ingen vill arbeta ordentligt, ingen hängde med i hans tempo, chefen styr inte upp osv osv), det var hot så fort saker inte passade honom, allt var mitt fel och han vann alla konversationer och förlöjligade och tryckte ner mig, många försök att kontakta min familj och försök att få dem att "tala mig till rätta" eftersom jag var så och si och sån och allt vad det var (detta hade jag nästan förträngt tills jag läste dina rader) och det var död och pina.
Han dricker inte längre, men han har kvar alla dessa sidor och får han chansen så är allt fortfarande mitt fel oavsett vad som hänt/händer...

Jag stämmer in: Ge det tid - måste du besluta nu?
Kramar!

Efter kontakt med socialtjänst, polis och min samtalskontakt är jag väldigt trött nu. Sådär trött så att jag har svårt att hålla mig vaken på jobbet dessa dagarna.

Samtliga av dessa kontakter påtalar att nu börjar det nå gränsen för vad barnen ska behöva utstå från sin pappa... Pratade lite med en kollega som också separerat, men barnens pappa har i det fallet lagt ner sin kontakt med barnen. Kollegan, som vet en ganska begränsad del av vad som hänt och händer, sa att "det är alltid bättre för barnen att ha sin pappa i närheten, och han verkar ju i alla fall vilja vara med barnen" och jag är så kluven i frågan. Å ena sidan håller jag med - det är viktigt att ha pappa i närheten, men de saker han gör mot dem kommer ju skada dem för livet. Gör så ont att jag inte vet vad som är bäst för dem. Å andra sidan - så bara för att pappa i vårt fall vill vara med barnen (oftast...) så försvinner eller ursäktar det inte de saker han gör och säger mot dem emellanåt. När jag tänker igenom saker han gjort och gör så känns det inte ok, men om jag försöker tänka rent konkret barnens tillgång till mamma OCH pappa så är det ju klart att det är bra att ha både mamma och pappa.

Åh. Livet är ingen dans på rosor...
Fast rätt ofta är livet rätt avslappnat och gott nu för tiden, jag behöver inte leva i total stress längre.
Vill bara att barnen ska få känna det - inte fråga om pappa är arg, om pappa blir arg, be mig säga att han inte ska bli arg mer, säga att de inte får göra dumheter hos pappa, säga att pappa är arg varje dag... Och samtidigt gillar de ju ibland allt med pappa?!
Åh.

Glömde lone ranger, ja jag flyttade p g a alkoholen. Det enda han svarade när jag försökte ta upp problemet vid flertal tillfällen, då jag också förklarade att jag skulle flytta om det inte blev bättre var" hur länge ska du hota med det". När jag sedan berätta att jag skaffat lägenhet var jag en hemskt svek full person som inget sagt!!!!??? När jag sedan flytta för 2 månader sedan var ju det en bra ursäkt för att ta sig en rejäl sup period (aldrig värre än han kan jobb) . Han mådde tydligen riktigt dåligt psykiskt och han började på eget initiativ KBT terapi och den vita månaden. Bra tecken antar jag,,,, eller??

Hej och tack för era svar!

Största anledningen till att jag funderat på personlighetsstörning är nog att han ibland känns helt empatilös, att han manipulerar människor (inte bara mig), att han känns avundsjuk missunsam. Kollegorna kan inte sitt jobb, och framför allt kan aldrig chefens sitt jobb! Han har under 4 år haft 3 jobb och samma tongångar på varje arbetsplats. Han har vid flertal tillfällen tex försökt manipulera genom att kontaktat mina vänner och min släkt, som vi umgåtts med och i bästa offer stil sagt att jag är så svår på många sätt sur tvär kontrollfreak mm. Han har givetvis aldrig fel, och gör inga fel! Även då han strulat till det Big time vänder han runt det så det blev mitt fel. Att diskutera sig fram och lösa en konflikt finns bara inte!!! Hur mycket jag än tänjer min gräns vägrar han att ge så mycket som ett lillfinger. Han glider undan, avleder, stänger diskussionen med en överlägsen o dryg kommentar typ," sluta, du hetsar bara upp dig själv" och då är jag oftast i ett läge då jag gråter av frustration.Eller så går han bara iväg och vägrar prata mer. Därefter är silent treament som gäller i x antal dagar. Ljuger gör han givetvis också. Han är ofta sur och irriterad, han är dominant och styrande. Det han aldrig gör är svär eller säger fula ord eller saker. Han är mer sofistikerad än så. Detta beteende drabbar mig och hans vuxna barn. Ett av barnen har han ofta konflikter med och under dessa konflikter kan kontakten brytas i månader. Att det bara är ett av barnen beror på att den ena säger ifrån och vägrar styras. Den andra är svagare och därav mer kuvad.

Oj och när jag läser vad jag skrivit tänker jag att ni måste undra vad som gör att jag inte bara drar fortare än kvickt! Jodå det finns perioder då han är snäll, ompysslande och vi har det riktigt riktigt bra!! Jag vet inte varför men mina band till honom är så starka.

Men kanske är det så som du beskriver Mamma Blue att alkoholen förändrar personligheten väldigt mycket. Att man kan bli dum och elak när man dricker de fattar jag ju, men min fd sambo har den personligheten full som nykter. Även om den blir värre när han är full.

Ja lone ranger,
jag tror att jag vill vara med honom i alla fall. Men han måste reda ut sina problem med sig själv och de gäller även alkoholen örstås! Det jag är rädd för är att jag ska själv ska bortförklara, välja att inte se och inse. Hm, antar att det är samma förnekelse som alkoholisten har!? Han brukar ha en vit månad i januari och såvitt jag vet har han hållt det men vad vet jag?? Känns som jag inte vet nåt om nåt längre. Han har smugit och druckit väldigt länge kanske 15- 20 år har jag fått veta av hans ena barn.

Oj nu blev det jättelångt inlägg och helt förvirrat skrivet, men det är så jag är nu. Ältar i mitt huvud, ledsen, saknar, förvirrad, trött, ångest...hjälp vad är rätt att göra ???????

Har inte varit inloggad på en, för mig, lång tid.
Har varit nykter sedan sista inlogg vilket gav 2 mån.
Under tiden har det hänt så mycket och i kväll, helt utan anledning så trillade jag dit.
Jag vet inte hur jag ska tänka.
Till saken hör att jag blev i milda omskrivningar "överfallen" på krogen i mitten av augusti. Jag har sökt och fått hjälp. Nu är jag mitt emellan utskrivning och remittering.
Mitt liv, har (förutom i detta, varit väldigt bra. Jag har fått hyfsat med ensam tid (mer än vad en ensamstående utan någon form av nätverk kan räkna med), har sänkt kraven på mig själv, börjat träna för att bygga upp och förhindra depression... ändå....
Så kommer detta som ur en klarblå himmel och jag förstår inte varför?
Varför väljer jag att dricka en flaska vin? Varför känner jag mig inte full? Varför tar jag inte mig själv, min son, min träning och resten av mitt liv på allvar?
Någon so har gått vägen och har goda tankar eller någon som har andra kreativa användbara tankar som jag kan använda för att komma vidare, förstå mig själv?
Stor lycka till er alla där ute! Kämpa! de små ljusglimtarna gör så mycket.
Någon gång kommer lågan vara stabil och lysa för oss alla
//F

Ätit gott men inge vin men va bra sugen. Rökte istället fast jag har slutat, men 6 dagar är en bra början. Har läst hela dan på forumet. Tänkte 90dagar förts men tar en dag i taget istället. Fisn det nån direkt chatt// pixi

Har läst många av era andras inlägg. Läste även råd för att sluta dricka.
Problemet är att jag inte verkar kunna sluta.
Försöker dämpa ångesten med alkohol, probemet e att jag får mer åmgest av att dricka vilket leder till mer alkohol. Har tom en öl bredvid sängen som jag dricker när jag vaknar på natten. På det sättet somnar jag om lättare.
När jah kommer hem är nåt av det första jag gör att ta en öl eller nåt annat alkoholaktigt. Min sambo reser mycket, men när han e hemma smyger jag med det.
Börjar bli rädd och orolig nu.
Därfär ber jag om någon har tips eller råd?
/Josse

är bra för ens egen skull medan man ännu kämpar mot sug och alla tankar kring alkohol. Så fungerade det för mej att medan jag skrev klarnade mycket. Sen är det trevligt med respons förstås och stöd men det viktigaste för ens utveckling, för min utveckling i alla fall, var att skriva ner det. Om vi ska tolka vad mt menade så tror jag faktiskt att det är det hon menar:). Så skriv för din egen skull så ser du kanske ditt feltänk. Om man skriver att man hoppas man ska kunna vara nykter i helgen, då har man redan gett sej lov att dricka. Att falla. Jag har också haft många "dag ett" och "aldrig mer". Kanske man måste nå sin botten för att kunna lyckas, för att äntligen gå vidare till dag 65 eller 400 eller för gott.

Sen NyMan när du skriver att du är självcentrerad och prioriterar dej och de dina. Vet du, det är en av mina starka övertygelser att när man blir nykter och ännu kämpar med det, innan det blir självklart, då ska man verkligen vara egoistisk. DU och din nykterhet är din viktigaste prioritering. När du vill skriva och orkar skriva och stöda andra, fint, gör det, men har du fullt upp med dej själv så ge dej den tiden. Ha inte dåligt samvete. Du investerar för framtiden. Vi kanske har så mycket att ta igen nu så vi inte vill tänka på alkohol alls. Det är vi faktiskt också värda.

HejJag tycker det känns så mycket lättare nu när jag får skriva av mig. Kanske dumt att tänka 90 dagar men som du en dag i taget är väl bra. När du kör 5:2 fastar du 2 dagar i stäck. Kör du låg kalori kost samtidigt.Jag har läst jätte mycket här på forumet och känner att det här passar nog mig bra, funderar också på att komma till Riddargatan 1, tänker höra med min kurator, mitt liv har också varit trassligt ända sen jag föddes.// Pixie

Jag törs inte tänka 90 dagar men borde nog göra det. Just nu tar jag en dag i taget. Även om jag inte gjort dumma saker på fyllan och blir bakis så har jag ändå ångest. Jag har ofta ont i levern, orkar inte göra något när jag kommer hem ifrån jobbet, försummar min familj och mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag dricker för att orka med vardagen, det hjälpte i början men nu blir jag mest trött och orkar ändå mindre.
Jag både studerar och jobbar och har haft det lite trassligt privat och då har alkoholen varit en tröst. En sak vet jag dock och det är att i dag kommer jag inte att dricka. Pepp på dig och dina 90 dagar i alla fall. 5:2 metoden har fått mig motiverad. Den känns bra!

Hur är det idag? Kan du knacka ner en liten lägesbeskrivning, good or bad or both, så hade det varit tacknämligt. Vi finns här inne för dig, det ser du hoppas jag.

Det gäller att härda ut den första tiden, som jag tror du vet och känner, och är det vad du orkar med; att härda ut, är det vad du får lägga din fokus och energi på just nu. Du kommer att få mer livskraft till annat med tiden, men just nu ska du koncentrera dig på att hålla dig nykter - That's it! Kan du dessutom äta och dricka lite (ofarlig vätska!)och röra på dig utan att försöka springa dig trött bortom all vett och sans, så hjälper det mycket. I alla fall för mig.
Jag ser fram emot att få höra ifrån dig! BAMSEKRAM!/NM

Påminner mig just om hur många "dag 1" jag haft, fast de flesta utspelade sig innan jag hittat detta forum, ett par återfall efteråt också. Alla dessa "aldrig mer..." som bleknade för att bli utplånade framåt onsdag-torsdag igen. Minns också hur jag skämdes och drog mig för att skriva på forumet efter återfall. Kände mig som en bluff och ganska pinsam. Tack och lov visade det sig vara känslor jag hade helt i onödan. Det är, precis som du skriver NyMan, allra viktigast att sätta sin egen nykterhet främst - i alla lägen. Då blir vår omgivning också vinnare. Jag förstår det Mulletant skriver som att hon överhuvudtaget inte förebrår någon som inte skriver, utan bara menar att vi ska "våga" kliva in i gemenskapen, våga låta oss bli hjälpta och ta del av den läkande människokärlek som finns här (rätta min MT om jag har fel).
Kram...igen

Som jag skrev i min egen tråd för någon/några veckor sedan, så hittar jag liksom inte heller något att skriva. Blir också förtvivlad när jag ser att folk startat om på dag ett återigen. Som du påpekar, Santorini, det gäller att härda ut den första tiden, innan man märker vilken positiv förändring som följer med ökad tid nykter. Man måste fatta Beslutet och sedan vara lojal mot det. Med tiden blir det både enklare och självklarare att förstå varför.
Jag förstår om du, Mulletanten, räknar in mig ibland de som borde vara aktivare, umgås med de tankarna själv rätt ofta, men jag startade min tråd för snart ett år sedan och det året som har gått har fört mig till en helt annan plats än jag var då. I och för sig längs en ganska slingrig väg, men jag tror att hela resan har varit nödvändig för vart jag tycker att jag befinner mig nu. Nu är jag så upptagen med att leva detta liv så närvarande och nyfiket som jag bara kan. Jag prioriterar mig själv och de mina. Tiden och energin ska i första hand räcka till för oss. Det är säkert utomordentligt självcentrerat, men jag menar att det är vad som krävs för att jag ska klara av att leva det liv jag vill och som jag mår bra av. Kontakten med er på forumet är viktig för mig, fast min bergfasta uppfattning är att min alkoholfria liv är mitt ansvar och något som bara jag styr över. Det är alldeles glasklart för mig nu och något som jag har accepterat till fullo. Det är det livet som jag mår bra av och det är det livet som jag vill ha. Det tar nog olika lång tid för alla att komma fram till någon form av beslut och sedan kan det beslutet nog se väldigt olika ut, men Beslutet är ens eget och det måste fattas av en själv.
Och, Santorini, jag förstår vad du menar med frälst...
Många kramar till Er, mina forumsyskon!/NM

Hej Spes
Jag är också i början funderar på att ta 90 dagar så som många säjer att man ska göra. Lyssna på länken som Viktoria tipsade om. Skillnad mot dig har jag gjort otroligt korkade saker på fyllan, det vore bättre och va bakis en må som en prins. Då när vi både är i starten kan vi peppa varandra, funderat ett tag på 5:2 metoden jag med.//Ulrika

Hej! Jag smyger runt på forumet ofta, har skrivit någon gång men inte ofta. Anledningen är att jag haft svårt att hitta till dag 1. Nu har jag dag 4. Även jag vill inte släppa greppet helt. Jag vill ha vin och god mat på helgerna. Har den här veckan börjat med 5:2 metoden vilket hjälpt mig i mitt beslut. Mår bättre än på länge, ingen abstinens och sover bra på nätterna. Hittills ingen papegoja men jag vet ju om alla fallgropar då jag har läst här i flera år. Mitt första stora mål är ingen alkohol söndag till torsdag men fungerar inte det blir det till att tänka om. Även jag är den typen som älskar rödvinsruset, blir aldrig bakis, gör aldrig bort mig vare vid sociala medier eller fester. Blir lullig, glad och somnar sedan. Kul kan det dock inte vara för familjen med en rusigt fru och mamma. Kul är det inte heller att livet rinner iväg då man befinner sig i en dimma och kroppen tar stryk. Nej, nu blir det till att testa nya rutiner i mitt liv och jag hoppas jag kan nå fram till en bra kombination, annars måste det bli totalstopp // Spes

Hej Viktoria och alla andra.
Hittade länken om nån är intresserad: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/215250?programid=1272&playepisode=…. Intressant var den och mycket att fundera om.// Ulrika

Hej Viktoria

Jag tror att det är lite både ok. Jag älskar god mat och vin. Men nån stans har förlorat mig själv. Jag kunde förrut dricka ca 2 glas, men sen vart det mer och mer skönt att få somna efter som att jag har alltid i hela mitt liv sovit typ 5-6 timmar då blev det en jävla skön flykt. Att sova var skönt. Jag har helller aldrig varit bakis nånsin, eller kräkts, så jag kände alrig av nått dan efter tills det blev för mycket, då var det skuld känslor jag kände ifall jag inte kom ihåg eller hade sagt nått jag mins som inte är ok. För mig blev det helt tokigit då min man (svek) mig. Jag höll till baka känslorna på dan för att sen som jag tyckte "koppla" av med vin och sen som brev på posten när inte kunde hantera känslorna jag burit inom började dra upp allt som egentligen kanske inte är så stort om man inte har bra självkänsla, men det har ju ingen som dricker för mycket.Men nu måste jag skärpa mig vill ha ett annat liv. Jag hittade programmet: TACK Viktoria. Hur har ditt liv sett ut. // Pixie

God morgon Pixie, vad bra att du hittat hit då du känner dig ledsen och inte har någon att prata med. Här har du ju oss, vi har varit/är i samma sits (mer eller mindre) som du. Stanna här och skriv och läs, att sätta ord på sina tankar är förlösande.
Du, jag tänkte på en annan sak ang det här med möjligheten att gå från överkonsumtion/missbruk till normalkonsumtion. Kanske måste man ställa sig själv en viktig fråga - och svara ärligt. Varför dricker jag? Vad är det jag vill uppnå? I mitt fall hade det varit liten ide att försöka dricka två glas vin. Jag drack för att uppnå känslan av berusning, det var liksom anledningen, målet. En skön flykt-fylla helt enkelt. Alltså var enda alternativet att bli helt nykter, eftersom jag aldrig skulle känt mig tillfredställd, utan snarare mer sugen och irriterad efter endast ett glas vin. Kommer ihåg hur jag ibland ljög ihop anledning att avvika och "göra kväll" på bjudningar där jag tyckte det serverades "för lite" alkohol och ingen annan var berusad, för att gå hem och fortsätta dricka de mängderna jag behövde för att uppnå en rejäl fylla utan att någon såg.
Jag har inte besökt AA, för mig blev forumet det stöd jag behövde. Jag lyckades inte på en gång, utan hängde här och snubblade lite in och ut innan den till slut tog form, tillvaron helt utan alkohol. En dag i taget, dag läggs till dag osv. Kram Victoria

Jag tackar för många svar. För mig blev det fel, unnade mig god mat och vin på vardagar och sen vart oftare och oftare. Har sagt till mig själv aldrig vardagar merJag har vart inne och kikat på Riddargatan i Stockholm, ska försöka hitta radio pågrammet. Ni som är här har ni gått på möten också, ex AA. Just nu är jag bara ledsen känner att jag inte har nån att prata med, är sjukskriven just nu och bara går hemma och funderar. Jag brakade för ett år sen då jag och min man hade en kris han svek mig och då blev det mer vin en vad det brukade tills jag gjorde en sak som jag ångrar. Så nu fattar jag måste ta ett ett beslut för min egen skull så att jag inte förstör mitt liv. En fråga har ni nån ni lever med som dricker normalt och ni inget och det funkar eller brukar det sluta med skiljsmässa, kanske en konstig fråga. Det blev kanske lite rörigt men jag har så mycket inom mig som snurrar.// Pixie

Lite sent men har samma symptom, antabus sitter i systemet i 3 dar så minska intaget och styrkan till 200 mg, då blir det lite bättre och du får samma nytta av det och ät lite innan tableten , lycka till !

men finner sällan inspirationen till att skriva. Har gjort mitt på nåt vis. Gått vidare. Blir ledsen också över såna som kämpar och kämpar med dag ett. Det är bra att fortsätta kämpa men jag tänker att man måste hålla ut, ge det lite mer tid så går suget om. För mej har också forumet varit av kanske avgörande betydelse. Vännerna jag träffade här som förde samma kamp. Det allra viktigaste med forumet är att här har jag kunnat vara fullkomligt ärlig. I verkliga livet vill jag inte att nån ska veta hur illa det var men det är befriande att berätta och framför allt se att andra varit likadana och värre :). Det är också skönt att få beskriva hur underbart det är nu, det kan jag ju inte heller nån annanstans egentligen. Det är faktiskt lite som jag tror det måste vara att bli frälst!