Senaste kommentarerna i forumet

Här har jag varit i över två år och läst, för jag kämpar varje dag med alkoholen. Den har tagit över fullständigt, tänker hela tiden på den, planerar, ska inte, men jo, sista idag osv osv...
Men som många säger, tror ingen i min omgivning har den minsta aning om detta.
Men nu känner jag att jag vill ge en kommentar, för jag kommer verkligen att hålla tummarna för dig!
Detta ligger mig så nära om hjärtat.
Många styrkekramar!

Jag vet hur det känns. Kram

...tänka på dig imorgon. Inga böner men ska tända ett ljus som den övervintrade hippie jag är.

Det behöver verkligen inte vara stora C. Min man gick igenom ngt liknande nu i höstas. I hans fall
var det lugnt, men veckorna innan med provtagningar och ständig ångest...

Bättre att få veta, då kan man ta det därifrån. Håller även mentala tummar imorgon.

mina tummar och jag tar med dig i mina böner. Obehagligt med oro, bra om man kan få veta så fort som möjligt. Och alltid målar man f-n på väggen. Vi får hoppas att det är en oskyldig förvirrad sak du har så den kan lämna dig ifred/ Kram Vildvuxen

...och kanske, om ni är lagda åt det hållet, ta med mig i era böner?

Jag har lyckats tjata till mig tidigareläggning av alla undersökningar och läkarbesök så imorgon skall jag genomgå skiktröntgen och på torsdag förhoppningsvis få svar på vad det är för tumör jag har.

Rädd och orolig är jag - det är så många i min omgivning som dukat under för cancermonstret, tänk om jag också...?

trevligt när du kommer "hem" till min "hörna" :-)) Och jag tycker mycket om dina avtryck !!

Ha en härlig dag Viktoria !!

God Morgon Adde, hoppas din 1:a adventsdag blev mysig och fin!
Skriver lite här i din hörna, vet inte, hittar inte riktigt min plats här just nu. Men så är det imellanåt - förstår nu exakt vad fina mulletant menade med ett hon skrivit en gång. Forumet är som en stor våg som rullar, ständigt i förvandling. Ibland återkommer liknande tillstånd, former jag känner igen och känner mig hemma i, ibland är jag obekväm. Här hos dig känns hemma just nu, så jagf gör ett litet avtryck här.
Livet tuffar på, känner igen mig i när du beskriver hur du och alkoholen inte har ett komplicerat förhållande idag. Det har inte jag och alkoholen heller. Ingen kamp. Hemma hos oss känns det numera naturligt att alkoholen inte längre har någon speciell plats. Fast glögg finns det absolut plats för i min decembermånad. Min mammas egengjorda är en dröm! ; D
Önskar dig en fin måndag, kram V

ditt liv idag barbalala! Alltmer, längre och längre stunder lever du ditt liv. Kram, kram / mt

Ja..long time, no see!

Har saknat din inlägg här ska du veta, och har förstått att du varit upptagen på ditt håll...
Och det är inte heller speciellt snällt att "tvinga" folk att svara på vart de tagit vägen...
Det är ju inte direkt ovanligt att folk kommer och går här på forumet,
de dyker upp igen ibland under sitt nick med en etta efter, eller liknande...

Man har ju lätt att som vanlígt hänga upp sig på sina vanor och rutiner,
istället för att skaffa sig nya vänner så hänger man krampaktigt fast i de man känner igen.

Nu ska jag som traditionellt (och med en envis vana...) reflektera på min helg som jag brukar på Söndagsnätterna, dags att lägga minnena i sina plus och minuslådor/fack..

Denna helgen skulle jag i mitt åtagande inom ungarnas idrott som lagledare vara delaktig i att arrangera en tävling som sker årligen inom föreningen, en av mina tyngsta uppgifter..

Jo jag har varit med förr om åren, men inte som en av de ansvariga i en grupp...
Tidigare har jag bara jobbat av mitt arbetspass och sedan varit kvar för att se resten av spelandet,
jag har kunnat tagit ett dubbelt pass också, inga problem, jag tycker om människor inom föreningslivet, och vill gärna "tvingas" umgås med andra människotyper, så'n är jag helt enkelt.

Men jag började få lite halvtaskiga vibbar redan för en månad sedan när vi som grupper inom olika sektioner skulle ha möten om ansvarsområden, men det var ju mitt första år som lagledare..
Det kanske var så..på detta viset, vad visste jag..?

Vissa dök inte upp, andra hörde inte av sig, det fanns kanske 1/4 med stort intresse och erfarenhet,
och så lilla jag, en rockie inom sammanhanget, vill visa ett gott angegemang och ansvarstagande.
Tiden gick och de som hade blivit tilldelade sina ansvarsområden hörde inte av sig osv..

Men...tänker man, de är väl deras problem helt enkelt, de får ta sitt ansvar...
Vi gör vårat och de andra får ta sitt, resten får styrelsen sköta (lägga ifrån sig helhetsansvaret).
Huvudtränaren ringde mig flera gånger om dagen, har du koll på detta, och det där??
Jag svarade så gott jag kunde och med det jag visste..

Tiden närmade sig, och på fredagen gick jag tidigare från jobbet, jag skulle ju förbereda min del av jobbet, jag hade fått tag på den där "gyllene delen" av föräldrar som ställer upp, ca 1/4-1/3 av de som verkligen ställer upp på det idiella jobbet, dvs samma gamla vanliga hedersknyffarna..
Och som tidigare, de får ju ta sin extradel för de andra som "inte kan" ställa upp, dvs dubbel/trippelpassen, ungefär 4 timmar per person...

Det började tufft, jag tog på mig alldeles för mycket själv, ville inte involvera för många som var tvungna att ta ledigt ifrån sina jobb, blev försenad och hade en knökfull bil med varor, svetten rann om mig när jag stressad körde som en dåre till tävlingshallen, mobilen ringde oavbrutet...
Det var matvaror som skulle hämtas i affären, folk stod utanför hallen som var släckt och stängd, nycklarna?, vem hade dem, jo de var i min innerficka..

Hallen var under ombyggnad, entre'n nedriven, vi fick gå in i en bakdörr där ett 30 tal ungar stod och väntade på att någon skulle öppna, med innebandyklubbor!!!!
Visst var hallen dubbelbokad, och jag fick tjafsa till mig ett övertag med deras tränare, ni får stå över kvällens träning, jo jag hörde dig, men vi blir 300 pers ikväll, så dra!

Hur skulle vi tömma två skåpbilar med ca 2-300 kg varor genom en bakdörr, nerför trappor, upp för trappor, genom små trånga omklädningsrum???
Vi öppnade en utrymmingsdörr och körde stenhårt med de som fanns närvarande ca 10-12 personer, inrottslarmet tjöt och vi bara väntade på att securitas skulle komma, vi hade en halvtimma kvar till första matchen, de slog i dörrarna på parkeringen, de började välla in folk, stress stress stress!!!

Jag var taskig och lätt återigen könsrollerna få ta sin vanliga roll, ni mammor tar väl kafeterian??
Jag riggade musikanläggningen, PA't och poäng/tid-tavlan, satte upp spelprogrammen, tände lysen, låste upp omklädninsgrummen etc...

Men var är huvudinitiativ-tagaren, vem ska sköta sekreteriatet, han som chefar det hela???
Vadå borta?, inte gå att få tag på, men vem ska då....?

JAG!!!, jag kan väl för faaan ingenting om sport, jag är bara en vanlig pappa, som såg på djurprogrammen när jag var liten unge, jag bytte alltid kanal när de sände sport på TV'n!!!!!
Prata i mikrofonen inför 300 personer???, är du inte riktigt klok???
Och räkna resultaten, hur då???
Var är domare?, fast i rusningstrafikköerna!!!

Nu låg Berras stresshormoner på en nivå ni aldrig skulle kunna tänka er...
Jag är alltså total-ansvarig för någonting jag inte har en endaste jävla aaaning om...
Ta mig bort härifrån!, låt mig försvinna från detta jordeliv, detta är inte sant!!!

Det är fullsatt på läktarna, familjerna sitter förväntansfulla med sina McDonaldspåsar i knät,
och vad ska vi göra, avbryta hela skiten, och göra dem besvikna med att åka hem igen..?
Återbetala alla anmälningsavgifter, lämna tillbaka matvarorna, ringa till innebandygänget????

Eller bara helt enkelt, köra på, ta tag i tjurens horn och låtsas som om vi kan det hära,
utmana sina värsta farhågor du någonsin kunde tänkas utsätta sig för...?

Och det gjorde jag, med en svajjande röst pratade jag i mikrofonen, läste och sade fel,
folk stönade när det blev tokigt och folk blängde på mig, men vad fan, gör det bättre själv då?

Vi blev aldrig avbytta vi som fanns på plats, men vi körde nonstop, 9 timmar senare äntrar familjen dörren kl 01:30, och bara dör på hallgolvet..

Vårat lag gick vidare, och på söndagens final så.... vad händer...
De andra två lagens föräldrar som fick ta bara 1/3 av det ansvaret vi tog sitter på läktarna,
Nähä, vi ska inte arbeta, våra barn spelar ju, vi ska kolla på matcherna...
Ska jag döda er här på fläcken???, era jävlar!!!

En ensam liten rädd pappa sitter i sekreteriatet och vet inte ett dugg om vad han ska göra eller säga, jag har åtminstone 7 timmars ganska så färsk erfarenhet av detta...
Ge mig lite plats säger jag, vi måste fixa det hära, vi bara måste det, hur går vi vidare,
kan du någonting om det här???

6 timmar till blev det, och jag som hatar att hamna i centrum inför andra okända människor, tvingas till någonting jag aldrig har gjort tidigare, dela ut medaljer och pokaler...
Några fick fler medaljer än avsett, någon kanske fick fel valör, men vad faaaan...

Jag gjorde ju så gott jag kunde, och jag kunde inte bättre..
Det fanns inga andra alternativ och the show must go on, inte sant...

Detta var nog en av de mest stressfulla helger i mitt liv någonsin...
Och jag lovar, om jag inte hade den livserfarenheten jag har med ett alkoholfritt liv,
så fanns det precis hur många anledningar som helst att fullständigt dränka mitt liv i alkohol..

Mina händer fullständigt skakar nu vid tangentbordet av mitt adrenalin-fall...

Och istället för att belägga de andra föräldrarna med skulden för ett totalt misslyckande,
så har jag...lilla Berra vuxit något enormt....
Jag har utmanat något som jag aldrig skulle ha gjort frivilligt, någonsin om jag bara hade vetat...

Så den här helgen kunde ha varit en stor plump i mitt minusfack,
och istället fick det bli en kanongrej i min egna personliga utveckling...

Jag vet att jag kan, mycket mer än jag vågar...
Och jag behöver inget stöd av alkoholen, jag är faktiskt mycket starkare förutan den...

Så trött...så trött, och ingen måndag kan spöa skiten ur den här helgen...

/Berra

Har inte druckit något sedan den 24/11, skönt.

Och första snön föll nyss och stjärnor och ljusstakar i fönstren. Vi har bakat några pepparkakor och varit på julbasar i helgen. I morgon börjar barnens "pappavecka" och det blir tyst och tomt i lägenheten igen. Jag får bekräftelser från olika håll på att barnens pappa är en särskilt svår personlighet att ha att göra med, och jag undrar hur det ska gå för honom framöver. Men han börjar nog må lite bättre just för tillfället, och nu vill han flytta, och han vill att barnen ska byta skola och i förlägningen innebär det ju att jag också ska flytta... Jag längtar så starkt efter att få lägga den här relationen bakom mig, men barnen är bådas, och delad vårdnad innebär att vi har en relation som är mycket intensiv i minst 10 år till om vi ska lyckas med det. Och det äter mig. Ibland. Men det kanske lättar om tid får gå. Längre och längre stunder är vi inte vi. Och då kanske vi kan stå ut med att vara vi när vi ska. Vi har t.ex. bestämt oss för att försöka fira jul ihop...

Jag är bäst! Woho! :-)

Tack, lillablå. <3

Ja, Anonymt, det finns väldigt stora likheter mellan ätstörningar och alkoholism... Det har jag också tänkt på många gånger.

Kram, båda!
/H.

hej du fina!
vilken resa, vad det händer saker...
du gjorde rätt som berättade och du gör rätt i att fundera på hur er framtid ska se ut...
tillit är inget man bara får, den måste man kämpa och jobba för... låt det hela ta tid, låt honom få bevisa för dig att han förändras, att han vill dig och barnen väl och bara väl, låt honom förstå att om han en, EN gång till bär hand på dig eller barnen, så har han förlorat alla chanser, han har förlorat allt.. för du är stark, och våld är aldrig ok!!!

just nu blåser det full storm utanför, och jag längtar efter vårens första Tussilagosar... det ger hopp om att våren verkligen kommer och att den kommer snart!!
stora kramar till dig!!!
/k

Anonymt...
känner så väl igen hur känslorna pendlar fram och tillbaka, hur man tror på det någon auktoritet säger, även om man i hjärtat vet att de har fel... tur att Lelas hann svara innan du hittat på nåt där! =) visst är hon bäst?!
och ja, adda mig gärna på fejjan, Lilla Blå, eller rättare sagt, skicka mig ett meddelande så ger jag dig mitt namn, så kan du adda mig som mig!!!
känner att du är stark, att du vet vad du vill och vart du är på väg... så jag säger bara:
Fortsätt kämpa och fortsätt på din väg!!
stor kram!
/k

Hej!
Hoppas att du har det bra, att det är bra vatten som rinner under din bro, och att du simmar lätt!!!
stora kramar!!

Det är en sådan alkoholromantik i samhället, alkohol framställs som vilken dryck som helst, men alkohol är inget livsmedel, det är ett beroende framkallande gift, att introducera alkohol till en ungdom är som att spela rysk roulette, det kan bli vem som helst som fastnar i ett beroende. Låt dem som kan och vill använda det som ett rus medel, men framställ det inte som något annat än det!

Intressant att du skriver det Liselott. Jag satt och retade upp mig på en alkoreklam igår. Det har jag aldrig gjort innan. Vi som har problem ser reklamen med andra ögon.

Jag har börjat reagera på all alkohol reklam, och hur alkohol dricks i serier och filmer, men sällan får man se hur skådisen ens blir salongsberusad , och sällan får man se baksmällorna, undomar och vuxna oxå i viss grad, blir ju påverkade.

men vilken djävla vidrig dryck :(( Ändå kunde jag dricka den direkt ur flaskan om jag inte hade något annat. Än idag kan jag känna kväljningarna men ner skulle skiten. När jag var liten så hade min far en speciell ritual med säsongens första glögg som var väldigt viktig så den följdes med stora ögon av åskådarna och far fick briljera lite. Men hur f-n uppstod såna knäppa traditioner ??

Och jag har alltid funderat över dessa "speciella" personer som sitter och smuttar vin och kommer med de mest konstiga smakdefintioner på drycken.....jordig....vem vill dricka nåt som smakar jord ?? Blommig och fruktig....ok....går det inte bra med saft om man vill åt den smaken ? Hur kommer alkoholen in i sammanhanget som de facto är en smak och doftlös vätska tills den kommer in i kroppen och där omvandlas till en vedervärdig lukt för omgivningen ?? Inte skulle vi se dessa vinprovar-gökar i TV och media om vinet inte innehöll alkohol ?? Hur kan man tillåta att man helt skamlöst får sitta i TV och göra en ohämmad reklam för ett sånt starkt gift ? Är det nån som sett att man sitter och provröker Marlboro och Prince i TV ?

Jag fixar sån reklam, den triggar inte mig, men man vet ju att reklamen styr folk till hårdare drickande. Vem efterfrågade tex BiB'en ?? Inte var det väl alkoholisterna ? Men när den kom togs den tacksamt emot av oss alkisar eftersom den inte klirrar när jag bär hem den, jag får mer för pengarna, den är lättare att kasta som tom och inte minst : Den räckte längre.............i början !!

En annan sak som dykt upp det sista året är en helt ny typ av alkoholist, enl de uppgifter jag har fått har den gruppen ökat hela 30% sista året. Det är alla de (framförallt ) kvinnor som gjort så kallad "fetma" operation, dvs tagit bort en stor del av magsäcken. Hur tänkte läkarna där ?? Att ätstörningar tillhör samma sjukdom som alkoholism har varit känt länge så varför tar man till kniven ?? Är det återigen så att det som inte går att fixa med ett piller eller en skalpell inte är en sjukdom ?! Jag pratade nyligen med en sjuksköterska om detta och hon fattade genast sambandet helt själv :-) Hon visste inte om ökningen bland dessa patienter men hon skulle genast börja leta mer fakta i ämnet. Hon jobbar på en vårdcentral och träffar ju således patienterna i första skedet så det finns ju möjlighet, och förhoppning, om att hon sprider kunskapen vidare.

Jag är nykter idag för min egen skull och för att komma dit har jag med piska och morot ändrat hela mitt sätt att vara. Det absolut viktigaste för mig har varit att ändra mitt beteende från grunden och inse att alkoholen och jag för alltid är ett oskiljaktigt par men att det är jag, och ingen annan än jag, som ska välja om jag ska dricka eller inte. Idag har vi inget komplicerat förhållande, alkoholen och jag, MEN det gäller bara så länge jag gör det som är bra för mig och sätter mig, helt egoistiskt, i första rummet. Det är så viktigt att jag prioriterar mitt eget mående före allt annat som händer/finns runt mig. Om andra dricker är det deras beslut, om de känner att de har tappat kontrollen så finns jag där för dem men jag "nasar" inte på dem min livshistoria om de inte vill ha den. Jag gör ett undantag om en bedrövad anhörig ber om hjälp, då kan jag berätta om hur jag gjort för att få min stabila nykterhet. Annars finns jag till hands om de vill ha hjälp.

Jag har lyssnat på de som gått före mig och en av de lärdomar jag fått av dem är att inte finnas kvar i mitt gamla beteende genom att använda de olika substitut till alkohol som finns på marknaden. Alla gamla beteenden jag behåller innebär att jag inte fullt ut tagit ett beslut att genomgripande förändra mitt liv. Nu när jag själv har levt som nykter alkholist några år så ser, och förstår, jag hur de menar. De som tar återfall efter några år har ett ben kvar i sitt gamla liv, tyvärr. Vem fan behöver en alkoholfri snaps ??? Ide'n är så genomkorkad så det gränsar till komik. Jag är alltför rädd att jag ska återvända till mitt gamla liv så jag tar inga som helst risker idag, jag har alltför många skräckhistorier med mig i bagaget nu. Narkomanen som fick Ketogan efter sin förhållandevis enkla operation och gick igång på det så de fick lägga henne i spännbälte för att hon inte skulle dra från uppvaket, den unge alkoholisten som fick alkoholfritt vin hemma hos svärföräldrarna och tog ett långt återfall efter den middagen bara för att det triggade igång hans gamla beteende. Historierna är många och lika tragiska och JAG VILL INTE DIT igen !!

Ta hand om er och ha en bra, nykter, första advent. Vi är värda att ha ett bra liv.

Elvira ! Jag hoppas du får samtalsterapi samtidigt med Campralen/ Aotal, det är så det ska fungera får att uppnå maximal effekt vilket också rekommenderas av tillverkaren.

Och ja, det blir oroväckande mängder när man börjar summera vad man petat i sig och då brukar vi beroende ändå "glömma" bort en del av det som rinner ner ;-) Tom en "normal" person som bara dricker en folköl till lunchen, ett glas vin på onsdagen, nån starköl och nån lite whiskeypinne på fredagen,vin på lördagen kommer upp i nästan ett helrör alkohol under veckan.

Fortsätt skriv här för det hjälper både dig själv och andra !

Jag har varit inne och läst lite till och från, och jag känner så väl igen mig i flera av er här på forumet. I somras bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Då hade jag varit utan alkohol max 5 dagar sammanlagt på mer än 1,5 år. under den perioden bestämde jag mig mer eller mindre varje dag för att imorgon skall jag inte dricka något vin...för att omvärdera det bestlutet nästa dag till att jag skall BARA dricka lite vin ikväll... och så har det fortsatt. Jag tyckte väl inte att jag dack så mycket men när jag verkligen började summera mängderna så har jag hällt i mig närmare en vinare varje kväll under ett års tid.Och med facit i hand så har jag antagligen varit mer eller mindre beroende av alkohol i minst 10 år. Min son som är 17 år har kommenterat mitt drickande vid ett par tillfällen och gud vad jag skäms! Och det är en sådan skam att inte kunna skjutsa barnen på kvällarna för att jag inte kan hålla fingrarna borta från vinet! Jag gick till läkaren i juni och då fick jag utskrivet AOTAL för att minska alkoholsuget.Det gick jättebra till en början, en och en halv månad utan alkohol blev det sedan trillade jag dit under 4 dagar sedan blev det 14 vita dagar innan jag trillade dit igen. Förra söndagen började jag på ny kula igen men tyvärr slank det ner ett litet glas vin igår så nu är jag på dag 1 igen, suck...

Tack för din kram,
det är en tröst att bara få en kommentar. Tycker själv det är svårt att finna ord kring detta problem. Dina ord fick mig att inte känna mig så ensam :-) Samtidigt sorgligt att jag inte sprider glädje som jag brukar vara den som gör. Jag kopplar ihop alkoholismen så starkt med sjukdomen norexia/bulimi som jag själv haft som ung när jag vasr 18-25 och jag vet hur starkt jag tänkte att hur gärna jag än ville sluta så gick det inte. Det var precis som om någon annan styrde över mig. Det gick inte förrän man var på botten och jag orkar inte ens tänka att den jag inte vill annat än att hjälpa får nå botten själv. Jag har så svårt att se till mig själv, hur illa jag mår i det här. Det är ju det rådet som är genomgående att tänka på sig själv, gå vidare...

Jag är väldigt stolt över att jag kommit ur min sjukdom sedan många år, det som hjälpte mig var terapi och att jag träffade en kille som visade att han verkligen älskade mig. Jag kanske drar för stsora paralleller. Jag vet inte. Jag vet bara att de som tar sig ur alkoholism är otroligt fantastiska människor. Enorm insats på alla sätt och vis. Kram tillbaka! //A

Jag vet inte vad jag ska skriva till dig. Men jag blir så nedslagen av att läsa ditt inlägg. Kram till dig!

Hade planerat så mycket för den här dagen. Skulle göra adventsfint. Kommer inte ens ur sängen. Sorgen griper tag i hela mig, från fotknölarna upp till skallbenet. Drömde att allt var bra igen, att han bestämt sig för att det ändå var ett problem och att han ville ha hjälp. Varför slutar man aldrig hoppas? Förnekelsen är ju helt total. Kan inte släppa tankarna på hur han mår och att jag inte kan göra något. Att han inte ens reagerar när jag ger mig av. Han måste vara jättesjuk. Älta, älta, älta. Envis. Varför släpper jag inte? Jag vill ingenting längre. Vet att jag borde gå ut, men orkar inte, vill bara sova. Saknar så mycket att jag blir helt förlamad.

Vad fantastiskt att du kan njuta av din sömn. Och du vännen, vila när kroppen säger vila. Lyssna. Det kanske är en stor del av vår alkoholproblematik att vi inte har lyssnat på vad vårt inre, det fysiska och mentala, försöker tala om för oss. Vi har tystat den inre rösten med bedövningsmedel. Jag upplevde att ganska många signaler var som nya för mig, visste inte alltid riktigt vad jag skulle göra med dem, för jag har aldrig tillåtit mig att stanna och bara vara i dem. Alltid flytt vidare.