Senaste kommentarerna i forumet

jag känner igen mig i allt du skriver, och jag förstår hur du känner dig...
Har bestämt mig i dag att det får vara slut på detta... alkoholen är en farlig vän att hålla i handen, men ack så ljuvlig för stunden... drack en vinbox själv i helgen... 4 flaskor vin 13 procent... sjuk... men jag gick upp i natt och slängde det sista som var kvar... för jag visste att jag skulle dricka upp det som fanns kvar och sen kan jag inte sluta... då går jag ner och köper en liter till... jag hade ju för fan hållt mig i nästan en vecka och börjat må bra... :) varför ska man sabba för sig... varför glömmer man hur dåligt man mådde efter fylle helgen/veckan och tror att det ska bara bli 3 glas... det blir ju alltid mer :(
Nu har jag slängt alla gamla flaskor och burkar och boxar som jag hittat här hemma... kankse blir det lättare om man inte ser flaskorna när man öppnar "hemliga skåpet"

Jag skäms också, jag skäms för att jag väljer att vara en onykter mamma... en egoist som väljer att ta till alkoholen så fort jag tycker att det blir stressigt eller rörigt... (det blir ju bara ännu värre)

Nu har jag valt att inte dricka mer, men det är svårt att vinna över sig själv och suget...

Men det är ju sant det som är sagt DU måste bara TRE saker i LIVET... 1.födas 2.Välja 3.dö

Skulle ju vara trevligt att se till baka på sitt liv när det nästan är slut och känna att man har gjort RÄTT VAL...

Skriv gärna till mig... :) styrke kramar :) Kråkan

Hej, och tack för välkommnandet!

Det har väl gått sådär tyvärr!
Som en blixt från en klar himmel så fick jag i torsdagskväll för mig att det nog inte kunde skada med några glas vin, och rusade iväg till systemet straxt innan stängningsdax.

Drack sedan även fredag och lördag, och några folköl igår för att hjälpa till med att hålla ångesten lite i schack.

Fattar inte hur man kan vara så dum!
Skäms och känner mig som den mest puckade människan på planeten!

Nu ska jag ta nya tag, och ska verkligen kämpa för att inte ge efter för de där idiotiska idéerna..."det kan nog inte vara så faligt...bara ett par glas...bara ikväll"

Jag tänker läsa och hitta idéer och kraft här på forumet, det finns verkligen många varma och inikstsfulla personer här som delar mig sig av sina erfarenheter.
Jag har även skapat en egen tråd, där jag tänkte skriva av mig lite, det känns som det hjälper!

Kram på er!

känner så otroligt väl igen mig, otäckt men också tryggt att läsa det du skriver..tror att våra upplevelser kan se olika ut beroende på hur vi lever och hur vi tänker men grundproblemet är väl att vi dricker fastän vi kanske borde låta bli.....jag vill låta bli men det är ju så skönt med berusning, antar att jag inte är ensam om att tänka så....men nu e jag rädd för konsekvenserna......min mellanson har börjat kommentera att jag dricker mycket och ofta..känns otroligt tungt.....hur gå det för dig?

Mullegubben, har funderat länge på det inlägg du skrivit här ovan (8/11) samt det du skrev på min tråd. När jag ser tillbaka på beslutet att sluta dricka, var det inte en rak väg. Jag hann ta ett steg tillbaka ett flertal gånger innan det bar iväg. Sen dröjde det länge, och då pratar jag om ett år eller mer innan jag började kunna se att detta var ett livslångt beslut. Innan jag kunde säga att jag aldrig mer...Min anledning från första början var nog inte heller baserad på en vilja eller stor önskan. Jag ville nog egentligen upptäcka att jag kunde bli en "normalkonsument". Nu gjorde jag ju inte det, upptäckte det alltså. Tvärtom växte kunskapen om mig själv och insikten om att jag har ett mycket bättre liv utan alkoholen. Alla runtomkring mig också. Att mitt äktenskap, min relation till mannen och dottern, fungerar så mycket bättre och smidigare ÄR en anledning till "för resten av livet-beslutet", men jag känner ändå att jag gör det för min skull, för livets skull, förstår du?
Summa sumarum, idag VILL jag leva nyktert. Det "ville" jag nog inte på samma sätt då jag fattade beslutet för snart två år sedan, då var det mer av ett måste, annars hade jag gått under. "Vill" växte fram ju fler fördelar jag kunde casha in, och ju mer välmåendet växte.
Kanske blev detta en rörig beskrivning, det är tidig morgon : )och jag har eg inget riktigt svar på frågeställningen: är det nödvändigt att vara nykter av rätt anledning? Jag tror att det kanske inte har så stor betydelse från början, då var det för mig fullt upp att lägga focus på att klara att bryta vanor och hantera känlostormar. Men för att jag skulle klara en varaktig nykterhet i längden så var det nog ändå tvunget att så småningom gå över i en stark vilja att leva utan alkohol, för min skull.
Önskar dig en fin start på nya veckan, tänk att det snart är 1:a advent!
Kram V

helg med några speciella inslag. Besöket i kyrkogården och resan till korvkiosken kommer jag att minnas - särskilt din klädsel då -:)Även vår första middag (tror jag) på krog av den digniteten med mineralvatten som genomgående dryck. Bäst var vårt samtal fredagkväll. Kram / mt

Stigsdotter, alla andra.
jag sällar mig till er. Skriver en blogg om min resa http://trollnasa.blogg.se/ om nån vill läsa.
Jag gjorde nåt så vidrigt förra fredagen så det är sjukt. Vi hade Gin och Wermouth hemma och jag satt i soffan och drack dricksglas med dry martini (ren jävla sprit ju) då barnen hade somnat. Min sambo var i USA. Galen ångest dagen efter , cyklade förbi bolaget och köpte minsta flaskan star gin och hällde över i den stora flaska, då visar det sig att jag druckit 37.5 cl ren sprit! hela lilla flaskan gick åt för att fylla upp den stora flaskan.

URK

satt dessutom på facebook hela kvällen. Att vakna lördag och kasta sig in på fejjan för att se vem man kontaktat, den jävla känslan...

Hoppas det fortfarande går bra för dig.

Kom ihåg, du är inte ensam om att kämpa...Skriv även om det inte har gått jättebra.
Det är viktigt att fortsätta skriva.

För min del är det en evig kamp.
Har tack och lov en jättebra beroendemottagning som jag kan vända mig till.
Är det ingen av er alla som har sökt hjälp? Jag kan verkligen rekommendera det.
Dom är proffsiga och man behöver absolut inte känna sig skamsen.

Hoppas alla haft en fin week-end och att ni börjar skriva igen!!

Ha det bra/Lg

fast det gör ont att läsa om det stora kram-hålet inom dig. När våra barn var små och ledsna sa vi ofta att man kan ha magen full med gråt - och då behöver man få gråta ut - det är väl ungefär detsamma som att leva med ett kramhål...
Jag tror de s.k normala pratar med vänner (som inte alltid orkar och kan förstå) och så söker man hjälp på olika håll inom vården. I värsta fall får man recept på vanebildande medikamenter för att kunna fly sin sorg.
Det har blivit så för många av oss att det inte finns tid och rum i våra liv att dela sorger och kriser... fast de flesta av oss möter sånt. Alla, förr eller senare. Då vet man inte heller att andra går igenom liknande och så känner man sig onödigt och felaktigt ensam. De flesta av oss vill ju bevara fasaden, bidlen av att vara lycklig och lyckad...
Tack och lov för denna plats där vi får dela våra sorger, tillkortakommanden och glädjestunder. Även jag är mycket tacksam att ha hittat denna plats i universum. Kram / mt

går upp och nerför oss alla, det finns dock en liten skillnad på hur vi handskas med svängningarna.
När jag var aktiv så valde jag konsekvent den lättaste vägen och den bästa boten jag då visste om ....alkohol. Snacka om att dränka bekymren.

Jag har under snart ett halvår haft svåra familjebekymmer som jag varit tvungen att möta med ett nyktert synsätt och det har inte alltid varit lätt. Det är lätt att sjunka ner i svår självömkan och att det går över i andra destruktiva känslor. Jag har haft, och har fortfarande, en stor sorg och nedslagenhet i mitt hjärta. Känslor som jag inte alls är van vid och som jag har varit tvungen att lära mig att handskas med och att se att livet och framtiden verkligen ställs på sin spets gör ont i själen. Jag har gjort upptäckter hos mig själv som jag aldrig tidigare uppmärksammat men som visar att jag faktiskt fungerar idag som en "normal" människa utan att behöva kemiska bedövningsmedel. Jag kan idag släppa ut mina känslor, det har varit många tårar den sista tiden, och jag har försökt bejaka mina svagheter och möta dem på ett naturligt sätt.

En sak som överraskat mig, jag trodde att jag var ok på den punkten, var att jag hade/har en ofantlig saknad efter kramar och personlig kontakt. Det är ju ett stort kram-hål inuti mig !! När jag var aktiv var nära kontakt med andra något hemsk, jag var ju rädd att det skulle lukta om mig, att bli avslöjad. Jag fick börja lära mig på behandlingshemmet att kramas och det var synnerligen obehagligt i början men allteftersom började det kännas väldigt förtroendeingivande. Att ta i en annan människa har för mig betytt mer än bara en rörelse, det betyder ett förtroende, en gest av samhörighet och respekt. Det var en kvinna jag känner som öppnade mina ögon för några veckor sedan med just ett par kramar och några ord som satte sig direkt i mitt hjärta. Jag kände då att jag har en sanslös längtan efter närhet, mer än vad jag trodde att jag hade möjlighet till och, faktiskt, verkligen behöver.

Jag är väldigt glad över att tillhöra en grupp av människor som kan dela fritt om sitt liv utan att någon dömer eller lägger skuld på mig eller någon annan.Jag har ju förmånen att använda detta forum, andra forum på nätet, och inte minst i verkligheten där vi även kan kramas irl !! Jag har haft ovärderlig hjälp från vänner som jag inte ens träffat i det verkliga livet och jag har "gamla" vänner som jag kan kontakta och prata fritt ur hjärtat och som betyder enormt mycket för mig. Dessa vänner har jag mött eller träffat i nykterheten och vi har alla någon koppling till alkohol och delvis med kunskaper i programmet.

Jag är väldigt priviligerad som får ha sådana fina vänner och är väldigt tacksam för det.

Hur i hela världen gör andra, "normala", människor när de råkar ut för livskriser och som inte har denna fantastiska stöttning ??

Återigen känner jag en stor ödmjukhet över att ha fått mitt liv tillbaka genom ett litet beslut varje morgon :) och att jag får min styrka av er och era erfarenheter. Tack för det !!

...med köttbit, pommes, vinsås och så kommer maken helt säkert att öppna en flaska vin. Undrar om han kommer ihåg att inte bjuda mig? Jag tror att jag kan stå emot men om någon räcker fram ett glas lär jag ju inte säga nej. Känns som om det var evigheter sedan jag inte drack på en hel vecka - det går ju att låta bli!

Har börjat med något slags reningskur och Sertralin och kanske gör detta det enklare att låta bli drickat eftersom alkohol ju förtar effekt av båda. Under 20 dagars tid skall jag dricka en kur. Kanske borde jag dra in på sockret också om jag nu skall rena det inre? Detta hade jag visst glömt av att tänka på.

Är orolig för min mage, kommer inte att få göra kompletterande undersökningar förrän i december.

av din sammanfattning av tre år! Ha det bäst! Kram / mt

det är bra att du har berättat. Efter ditt första inlägg i somras har du beskrivit hur du mår allt sämre. Nyligen beskrev du hot och våld. Du måste få hjälp att komma bort ifrån den mannen och han behöver professionell hjälp. Det är bra att de människor du och ni har runtom er vet hur det ligger till.
Jag berättade första gången för en nära vän till oss båda när jag var orolig att mannen gjort sig illa i förtvivlan. DET var att överskrida en gräns! Jag berättade för honom att jag berättat. Han gillade det INTE men relationen till vännen finns kvar, med värme, för oss båda och tog ingen skada. En kvinna jag hjälpt att hitta tillfälligt boende för många år sen mötte jag av en händelse i somras - hon har en yrkesmässigt liknande situation som jag, vi vet, inga detaljer men vi vet och kan kontakta varandra. Den, vår gemensamma vän jag kan flytta tillfälligt till vet samt två av våra vuxna barn. Med några gemensamma vänner har umgänget tunnats ut betydligt - känns helt naturligt då bubbel och vin varit en så central del i umgänget. Jag har valt noga, att det finns människor som vet skapar en trygghet.
Kram och massor av styrka till dig Tussilago - gör dig fri! / mt

..jag hade min senaste fylla, ja och alkoholförtäring överhuvud taget...

Tre år....tre jävla sketna år, ungefär 10% av hela min dryckeskarriär...
Och här sitter jag, och är varken en bättre eller sämre människa, men vid ett bättre liv...

Det har varit tre mardrömslika år, först med vanans makt, sedan abstinensen, sedan kontaktnätet.
Insikten om att jag inte är som alla andra, jag kan inte dricka alkoholen på ett "normalt" sätt.

Idag börjar jag undra exakt hur många de är...som kan dricka normalt, ni vet bara ett par glas i veckan typ i genomsnitt, 10, 20%???
I min bekantskapskrets dricker ungefär 40-50% för mycket, en del i genomsnitt, några vid flertalet tillfällen, de andra knappast alls...
De jag har diskuterat dryckesvanorna med under de här åren, de verkar alla vara helgalkisar,
men med den inre övertygelsen att det är normalt, och att alla gör det...!

Är det en bra ursäkt, jag helgkrökar för mycket för att de flesta gör det, jag märks inte???
Man vill vara som genomsnittet, inte sticka ut...

Mer än halva svenska befolkningen tror jag har ett osunt förhållande till alkoholen,
"jag dricker väl inte mer än vad de flesta gör?", man känner alltid någon som brukar alltid vara fullast på tillställningarna, men tänk om det är dig de tänker på då?

Istället för att jämföra sig med andra, och försöka se på centilitrar hit och glas dit,
så borde de vända sina tankar och känslor inåt, mår jag bra av min alkoholkonsumtion?
Finns det saker som jag ångrar efter en kväll med alkohol?, inte bara till det fysiska,
utan allra helst ännu mer till hur jag mår innerst inne...
Skrapsår och blåmärken försvinner med tiden..., men en själ med ångest, får den vila någon gång?

Mitt alkoholdrickande (och tänkande för all del..), hade drivit in mig till en återvändsgränd!
Jag skulle tappa den mentala kontrollen i vilket fall, och bli deprimerad...

Jag drack för att glömma det liv jag aldrig hade, och fick ett liv jag aldrig hade önskat..

Mitt stressiga liv kunde jag dämpa med alkoholen, jag drack mer för att kunna hålla tempot...
Jag hade kört mitt liv på 110% allt för länge, så oavsett om jag hade fortsatt dricka eller inte,
så skulle det sluta i ett kaos, ett totalt nederlag, och en raserad fasad som jag hållit så länge..

Det var bara att ge upp, och tag i de små resterna av mitt forna liv jag hade..
Helt otänkbart att ens kunna försöka bygga upp det med alkoholen som anhängare...

Jag blev djupt deprimerad, och mitt liv utan alkoholen saknade helt substans..
Jag hade inget värde kvar, och var markens smuts och grus..
Det fanns ingen glädje eller glöd kvar, inte utan alkoholen, mitt livs glädjerus...
Jag blev alltid större och starkare, verbalare och charmigare, ett ökat självförtroende..
..med alkoholen vid min sida, min stöttepelare..

Jag visste att den inte var sann, men känslan dög gott åt mig...

Men att den tog bort allt annat i livet som var värt att leva för, det hade jag ingen aning om...
Livet i nykterheten var först förhatlig för mig, jag hatade mig själv för att jag hade låtit mig luras, och att tankarna fortfarande malde inom mig, så farligt var det väl inte???

Klart att du är värd en bira nu efter en lång arbetsvecka, så duktigt som du har varit,
och sååå synd det är om dig...

En enda lockelse och jag vet, jag hade åkt dit igen, för lång tid framöver...
För vad?, att återigen hamna i detta självömkningsträsket...
Man ger den ett finger, den tar hela handen, hugger av armen och fängslar resten av kroppen..

Så länge jag dricker alkoholen, har den mig i sitt våld...
Och man pratar bara om den fysiska nykterheten, inte dricka, inte göra något!
Vad man borde göra istället är just att GÖRA NÅGOT, kanske TÄNKA nyktert...
Att det finns inget med alkohol som kan förändra mitt sinnesstånd LÅNGSIKTIGT till det bättre...

Om jag vill ha en förändring, så måste jag göra den helt och hållet....själv!
Man kan få stöttning och artificiell hjälp, men beslutet, ja det ligger bara hos mig själv..
Det finns inget utanför min kropp som kan bestämma/få mig till att ta ett annat beslut...

Är jag rädd för att jag inte klarar av sociala sammanhang där alkoholen finns?
Istället för att fly bort ifrån den, pröva den, utsätt dig och bli starkare för varje gång du klarar det och VÄX som människa..!

Jag är idag en mycket starkare person inombords, för att jag har vågat visa mig svag...
Jag gav upp och erkände inför mig själv, ja jag är en alkis, och jag behöver förändra mig...
Förnekelsen var det som var det svåra att bryta loss ifrån min ryggrad, stoltheten bedrog mig!

Idag är jag stolt över att jag har en livserfarenhet mer, och att jag har lärt känna den där skådespelaren som emellanåt driver sitt drama med mig när jag inte vet vad som är beslutsamhet.

Jag bestämmer mig här och nu så slipper jag veligheten, om jag inte gillar färgen grön så bestämmer jag mig för det, här och nu...
Vad jag tycker imorgon?, ja det är morgondagens problem, det beslutet tar jag imorgon,
och man FÅR ändra sig, tjurighet/envishet utan anledning är en rädsla i sig...

Man ska inte vara rädd för en förändring, chanserna kommer inte dagligen...

När jag ligger som ett vårdkolli på ålderns höst, ska jag inte ångra mig för att jag var för feg i alla fall, och inte tog för mig av de erbjudanden som delgavs mig...

Ett av de större kan jag redan säga nu, att jag inte valde att fortsätta kröka bort mitt liv...

Och jo...jag mår faktiskt mycket bättre idag än vad jag gjorde för tre år sedan,
alkoholen tog en våldtäkt på mitt inre vid varje tillfälle...

Det får den inte nu, och för en tid framöver, men som sagt, jag tar nya beslut hela tiden...
Men jag är fortfarande övertygad om att den skapade i stort sett ALLT elände jag hade då...

Med det som upptog en hel flaska med bekymmer tidigare, ryms i en kapsyl idag...

Och idag...så har JAG kontrollen...

/Berra

I vårt fall så började jag berätta för några få, väl utvalda, vänner. Maken blev jättesur på mig för det, då. Men jag hade helt enkelt inget val.

Sedan har han själv berättat för de allra flesta som vi har runt oss, och jag har berättat för dem som jag vill skall veta. Nu är det ett år sedan det var som värst, och nu är situationen ljusår bättre än då. Och nu är det många, många fler runt oss som vet än som inte vet.

Men berättandet har ju alltså till största delen maken själv stått för, och det hade ju alltså inte varit möjligt om han själv inte ville se en förändring.

Det fina är, tycker jag, att vi nästan uteslutande (det finns ett par undantag, men de är få) har blivit bemötta med värme, omtanke och förståelse. Väldigt många svarar saker som "jag vet vad du går igenom, jag har själv varit nykter si och så länge" eller "min pappa drack för mycket, så jag vet hur det är att vara medberoende". Det är otroligt egentligen hur många runt en som har liknande situationer utan att man vet om det... sorgligt, men ändå trösterikt.

Sov gott, vänner!
/H.

Alltså, jag berättade för mina närmsta vänner att min sambo var alkoholist och hur det var att leva med honom när livet blev ohanterbart för mig/oss. Det var ett sätt att överleva. Jag behövde deras hjälp och stöd och det var oerhört skönt att ha människor omkring mig som jag kunde prata med när det var som värst. Jag pratade även en del med hans föräldrar och närmsta vänner för att någonstans där och då så bestämde jag mig för att JAG ska ju inte behöva skämmas för hur han beter sig, det är ju han som ska skämmas, inte jag. Och jag/vi/han behövde ju all hjälp och stöd vi kunde få. Ju fler som vet om problemet och ser det och som inte möjliggör hans beroende, desto större press blir det på honom. Antingen måste han förändra sig, eller så blir han till slut ensam.

Jag håller med Lelas fullt ut. Du ska väl inte behöva undanhålla någon sanningen för hans skull. Du behöver all hjälp och stöd du kan få och då måste väl sanningen fram, hur smutsig och ful den än är. Att låtsas att allt är bra, trots att det inte är det, hjälper ingen. Allra minst alkoholisten.

Hur många och vilka har ni berättat för?

Glad att du har dykt upp igen Tussilago!

Kram på dig!

Louise1

Nu är det här hans allra bästa vänner. Det som jag tänkte när jag läste ditt inlägg Lelas var att det är ju just det som en medberoende gör, skyddar genom att inte berätta hela sanningen.
Tack för era svar. Det får mig att tänka efter vad min sjukdom gör med mig, som medberoende.

Kram till er

Du har nog rätt Lelas. Om det är illa och man själv inte kan ta sig ur så blir man nog glad i efterhand att någon satte stopp. En sådan här sak kanske leder till att man tar tag i sitt problem. Att söka hjälp är ju något som åtminstone jag har svårt för. Jag tänkte nog mer på att jag inte tycker om när folk berättar förtroliga saker. Jag glömde nog bort att se till hela missbruksproblematiken Kram på dig Lelas!

Nej, det är inte fel av dig att berätta! Du kan inte stå med allt det här ensam, det klarar du inte. Du MÅSTE berätta, hur jobbigt det än känns.

Med all respekt, Mickey, så måste man som anhörig emellanåt ta beslut som inte den beroende personen gillar, för att bryta mönster och för att helt enkelt överleva.

Och det här med skuldkänslor, Tussilago... fundera lite på det där. Vad är det du känner om inte skuld?

Kram, båda! :-)
/H.

Jag vet inte hur den här kompisrelationen ser ut. Men det är känsliga saker du tar upp och berättar om. Jag hade nog inte gillat det. Om jag var i hans sits. Du ville ha ett svar och du får mitt. Jag är ledsen om det är fel svar. Men jag svarar bara ärligt vad "jag" tycker. Sen spelar det givetvis roll hur allvarligt hans spelande är. Det kanske inte alls är så farligt och att det är under kontroll. Att inte ekonomin har flippat helt. Men du skriver "beroende", vilket borde tyda på att det är illa. Hoppas att det löser sig för er båda! Vänligen/Mickey

Han gav mig faktiskt inga som helst skuldkänslor...Han sa ingenting som kunde ge mig det. Jag kände så ändå.
Hans bästa väns fru ringde mig för en stund sen. Både hon och hennes man är insatta i hans sjukdom. Jag har känt mig oerhört ledsen idag och berättade om min oro över ekonomin och att han spelat bort pengar. Att han har ett spelberoende och då han hållit mig utanför vår totalekonomi i alla år. Han säger att han spelat då och då och eftersom han alltid har slängt fakturor och lönebesked har jag ingen aning om hur mycket pengar det rör sig om. Allt det här berättade jag för henne och nu mår jag dåligt och har ångest över att jag berättat.
Var det fel av mig att berätta?

Hej tjejer!

Tussliago - du skriver: "Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det?" Det kallas skuldkänslor, ju. Du mår dåligt för att din man spelar på dina skuldkänslor. Alkoholisten i honom vet att det är den enda vägen för honom att få dig tillbaka. Men tyvärr är nog motivet för hans vilja att få dig tillbaka inte att han älskar dig, utan att han vill återställa ordningen där han är den som dricker och du är den som tillåter det.

Kram, båda två!
/H.

Har varit en lång och härlig semester. Naturligtvis är det svårt att låta bli att dricka när man har all-inclusive på resan och alkoholdrinkarna är gratis men inte de goda fruktdrinkarna. Lyckades hitta en vänlig bartender som tog sig tid att blanda jordgubbsdaiquiri utan rom åt mig och lät flera dagar bli att dricka vin till lunchen och inte alltid till middagen heller.

Jag ifrågasätter allt i mitt liv och önskar väldigt ofta att jag levde ensam. Träffade en läkare på ny beroendemottagning som gav mig antidepressiva tabletter - detta har jag aldrig velat äta tidigare utan tänkt att det kanske är alkoholen som gör mig ledsen. Han trodde både och och att jag behövde tabletthjälp för att ta mig ur drickandet. Han var också noga med att poängtera att det är jag som bestämmer. Jag är den enda som kan se till att jag inte dricker - ingen annan. Det hjälper inte att valsa runt i vården och prata med än den ena än den andra, få massa råd och mediciner. Man måste själv ta ett beslut. Vi får se om anti-deppmedel är något för mig - hoppas att jag blir stark och glad. Stark nog att ta mig ur mitt äktenskap eller se till att förändra det till det bättre. ATt ta mig i kragen och leva mitt liv som JAG vill (att ta reda på vad jag vill)

Blev förtjust i en väldigt ung man på semestern (herregud, snacka om 40-årskris.
Har fått veta att jag har en tumör i levern. Det kan vara en av fyra saker varav den ena börjar på c. Jag har inte druckit sedan i söndags och tänker att jag inte skall dricka mer nu. Nu får det vara nog. Förrvirrat, visst?

Idag ska jag inte dricka och faktiskt inte imorgon heller. Kramar till alla vänner som kämpar därute!

Känner så väl igen mig i ditt sätt att skriva att du inte saknar honom utan något.
En väldigt konstig känsla.
Jag känner igen mig i allt du skriver!

Jag själv kämpar med att inte gå tillbaka.
Jag mår så dåligt och vårat förhållande är så förstört.

Skillnaden är att han inte tänker ta in på någon behandling för han anser inte att han behöver det.
Även om han är nykter så tänker han inte nyktert. Han är inte ett dugg förändrad efter sin förra behandling. Jag vet nu att det är för att han inte har tagit till sig av den.
Han säger att han inte vill ha det så här. Det kan jag förstå, men är han inte beredd att göra fotarbetet så är det så här han får sitta...

Jaja, nu fick jag spy ur mig lite med.

Ha en trevlig helg!

Kram kram