Senaste kommentarerna i forumet

Känner så väl igen mig i ditt sätt att skriva att du inte saknar honom utan något.
En väldigt konstig känsla.
Jag känner igen mig i allt du skriver!

Jag själv kämpar med att inte gå tillbaka.
Jag mår så dåligt och vårat förhållande är så förstört.

Skillnaden är att han inte tänker ta in på någon behandling för han anser inte att han behöver det.
Även om han är nykter så tänker han inte nyktert. Han är inte ett dugg förändrad efter sin förra behandling. Jag vet nu att det är för att han inte har tagit till sig av den.
Han säger att han inte vill ha det så här. Det kan jag förstå, men är han inte beredd att göra fotarbetet så är det så här han får sitta...

Jaja, nu fick jag spy ur mig lite med.

Ha en trevlig helg!

Kram kram

Hej,

Efter senaste inlägget har mycket hänt. Han är nu på behandlingshem av egen fri vilja vilket såklart är bra. Efter en hel veckas drickande där han var totalt under isen hämtade jag honom på en flygplats, var stark och sa om och om igen att jag ska/vill hjälpa honom. Att jag finns här.

Jag mår inte bra. Visst är det bra att han äntligen inser, vill och har tagit hjälp. Men jag känner mig så otroligt sviken, alla lögner, alla hemskheter han utsatt mig och sin son för...hur ska man någonsin kunna förlåta och gå vidare? Ibland undrar jag om älskar honom, hur jag ska kunna vara ett stöd när han är hemma efter behandlingen. Jag saknar honom inte som person, men jag saknar något som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet att det är en sjukdom men det tar ju inte ifrån att han faktiskt gjort allt han gjort.

Känner stor ångest och är såå trött. Hur ska tilliten komma tillbaka?
Fick precis ett kort samtal från honom. Han sa att han älskar mig och saknar mig.
Kan en alkoholist älska en annan person på riktigt? Jag tvivlar på att han gör det likväl som jag tvivlar på mig själv.

Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det? Han var tydlig med att han kommer förändras och att vi kommer ha ett bra liv tilsammans. Varför lyfter inte det mig? Jag sa till slut att jag saknar honom, hans närvaro och att kunna krama honom. Ljög jag och sa det bara för att vara snäll eller menade jag det. Jag vet faktiskt inte...Han svarade att han tyckte det var skönt att höra att han var saknad och älskad. Han kände till och från under behandlingen sig mycket ensam och att ingen här hemma tyckte om honom...

Ni har säkert inte svaren på mina frågor men jag behövde skriva av mig...

Kram till er starka!

helt torrt men ändå......

http://psy.gu.se/aktuellt/nyheter/fulltext/kvinnors-serotoninsystem-i-h…

"se" dig här mannen. Våra bilder kanske inte överensstämmer precis men det är inte väsentligt. Varje människa äger rätten till sin verklighet så som man uppfattar den. Tack för att jag får dela din bild också så här. Kram till dig / mt

GRATTIS!
jätteskoj att de går bra för dig. Jag känner igen mig myckét i dina inlägg,
tankar o annat. Är nykter sen 2 år tillbaka, då jag kände som jag inte hade
nåt val antingen gå ner sig eller resa sig upp, jag valde de senare.
Bröt med killen jag hade då som var alkholiserad, sökte hjälpa genom AA,
alanon o psykolog! Jag trodde jag var nära slutet, simmade på avgrundens
ramp.

Men alkohol har vart vardag för mig eftersom min pappa var alkoholist när
jag var liten, sen fortsatte de i tonåren o uppåt!

Som du säger har jag idag äckelkänslor emellanåt när jag tänker på alkohol,
den diffusa icke normala känslan i huvet när man var redlöst berusad,
minnesluckor o känslan av att vara nån annan som inte brydde sig ett skit
om andra eller viktiga saker här i livet. För å tala om hur många dar i mitt
liv jag tillbringat som bakis o legat o kräks hela dagar. Ända gör man samma
sak igen o vill bara bli av med onda o koppla av, tror man, för alkhol triggar
upp de mesta inuti kroppen, så mår man dåligt så ökar ångest o allt skit man
bär inom sig o resultatet blir att man självmedicinerar kan man säga.

Men visst har man ännu suget ibland o de tror jag är ganska normalt, men då
tar jag till de hemska situationer o dåliga måeende, bara tanken på dem
skrämmer mig så då blir valet att avstå.

Ändå skönt o känna att man lever i "realety" o inte i en förljugen o rätt
destruktiv värld, där jag som många andra blir en person man egentligen har
svårt att identifiera sig mé.

Inte många dar kvar till 365, KÄMPA PÅ! kram

Så fint och rakt och sant du skriver Mickey. Säger tack för respons och vägen till ett äkta liv kan bara tas i den utsträckning som kliven räcker till, steg för steg. Så länge man går så rör sig också ödet, beslutet och livet. Sant det där med burken, förbannade mig själv ikväll för att jag inte prioriterade den handlingen högre, förlorade mig i ett antal andra saker här där vi bor. För mig var det ju klart, men visst, jag skulle ha gjort det. Som det blev nu så var det väldigt illa och samtidigt en återkoppling till så många många tidigare situationer. Kanske det bara är att jag tycker synd om mig själv, men jag vet ju redan vad som gått illa och så har jag ändrat på det. Ändå kommer det ständigt igen och igen som historien präntad i text, eller snarare i ljudfil. Tack Mickey för din respons h/Mm.

Du kan inte göra annat än att vara nykter. Då har du gjort vad du har kunnat. Vad du har gjort tidigare går inte att ändra på. Det är inget man behöver älta. Sen förstår jag i och för sig om MT blir arg beträffande burken. Hur kunde du glömma det? Hon tycker nog att det är viktigt och det borde du kanske respektera? Men det är ju sen lätt för dig att (gör inte det!) köpa nytt Gin. Men det är en annan sak.

Lycka till Mulleman och Mulletant i erat fortsatta strävande för att bli en "helt" Mullepar :-)

Vaknade denna morgon den 8/11 2011 och hade verkligen bestämt mig för att tro på beskedet från Mt om ett trevligt, trivsamt möte efter en lång arbetsdag. Vi hade planerat vad det skulle bli till middag och jag förberedde det. Mt kom hem, men inte den Mt som åkte iväg på morgonen.
Försökte samtala, gick inte. Oavsett vad jag gjort för val i livet (hon vet) så var det uppenbarligen för lite och i alla fall på fel sätt, enligt henne. Allt hänger på den kvarvarande burken Gin, hade ingen aning om att den hade sån makt. Jag hade glömt att vi skulle genomföra en rituell gemensam tömning av den, eftersom jag då redan lämnat den åt sitt öde, bakom mig. Jaa, jag lever nykter nu (utom en halv gin senaste vecka, av skäl jag berättat för henne, ingen annan) av full respekt för henne och även för att jag vill det själv. För att få leva vidare med den människa jag värderar så högt i mitt liv.
Men att jag gör det på mitt sätt är för lite eller snarare på fel sätt. Det räcker inte med att jag är nykter av det skälet, jag skall vilja det av mig själv. Hon sa idag senast "när skall du säga nej till alkoholen". Så vad jag än gör så är det fel. Säkert är det idealet, men där är jag inte ännu, men på god väg. Den goda viljan... vart räcker den, stunden i kväll gör det i varje fall inte lättare?
Jag skulle närmast beskriva det som kunde varit ett samtal, som ett helt oförsonligt ställningstagande istället där ultimatumet var samtalsspråket, hon vet precis hur det egentligen är med och för mig, inget annat. Frågade flere gånger om inte alla de dagar (snart ett år) jag varit nykter spelat någon roll, jovisst men... att jag inte kommit ihåg att tillsammans med henne tömma den kvarvarande burken Gin betydde betydligt mera. Inte bli hörd överhuvudtaget, ställd i ett hörn... det finns mycket mera, men det är en annan historia.
Mitt fd drickande överskuggar allt precis när som helt, för lite gör jag och det jag gör är på fel sätt, oberoende av nykterheten. Det kommer ständigt i form av uppräkningar av situationer där det blivit fel mellan oss bakåt i tiden. Sant. Jag har sagt att jag förstår det och ångrar det, men jag kan inte göra det skedda ogjort. Dessutom har jag aldrig någonsin druckit för att göra Mt illa. Men det kommer ständigt ständigt igen, uppräkningarna över hur det har varit. Jag har hört det så många gånger redan, vet ju det dessutom alldeles av mig själv. Vad kan jag göra åt det idag annat än att fortsätta vara nykter? Det värsta för mig, som samtidigt gör det svårt, att jag är nykter inte har så mycket betydelse eftersom jag gör det på fel premisser och av fel skäl. Jag vet inte. Hjälp. h/Mm.

Det ligger nog mycket i det du säger. Tristessen. Hitta något som man kan göra istället. Något man vill göra. För mig har det inte funnits något sådant som har vägt upp en fylla. Jag är en sådan person också som vill ha allt på en gång. Jag måste inse att man får inte nykterhet på nästan 1 år serverat. Utan det tar tid och det ligger arbete bakom. Sen måste jag nog också inse att det är bara tid. Jag kan inte dricka varken efter (om jag lyckas) jag har slagit mitt pers eller om 1 år. Jag kan aldrig mer dricka om jag inte vill leva i elände och mörker.

310 dagar idag, jag vågar nu tro på att det kommer bli ett år. Och mer.

Vad gjorde att denna gång blev en sådan stor skillnad mot alla andra gånger jag försökt sluta eller dra ned på alkoholen?

Svaret jag finner är att denna gång så har jag inte sett det som ett mål att kunna dricka, eller ens vilja dricka i framtiden.

Jag har inte tänkt att jag skall klara en vit period, för att sedan få supa igen.

Jag har tagit varje tanke på alkohol som en utmaning om att dels hata den, fokusera på allt elände. Men det viktigaste, det har nog varit den utmaning att ersätta det alkoholen gav mig med något äkta och naturligt istället.

Dvs, allt jag känt som påverkad, kan jag hitta till den känslan fast spiknykter?

Och vad har hänt dom dagar jag bara vill skita i allt, falla ned i dekadens och fylla? Svårt att svara på, varför har jag inte gjort det? Gudarna ska veta att jag får den känslan... Men jag har lyckats associera alkohol med kräkkänslor och huvudvärk. Sakta dämpas associationerna till avslappning och frihet från verkligheten.

Och sedan grundbulten tror jag, det är tristessen. Dvs, lära sig göra något när suget kommer. Jag tror suget är ett av hjärnans sätt att "bota" inaktivitet. Vi har en inomboende kraft att göra något, att vara aktiva, att skapa. Den kraften kan användas eller dämpas, och hjärnan bryr sig inte så mycket om vilket... Bara tristessen eller känslan av oförmåga släpper. Gärna med hjälp av alkohol.

Älskar er alla kära vänner.

...att läsa om allas olika erfarenheter här på forumet, man känner att man inte är själv med sin kamp emot drickandet!

Jag är nu inne på mitt tredje dygn utan alkohol i kroppen, och tycker att det går riktigt bra så här långt. Tre dygn är ju bara en början, och resan kommer alldeles säkerligen bli lång, men jag känner i alla fall att den här resan har fått en bättre start än mina tidigare försök.
Jag känner mig helt enkelt mer motiverad, och dessutom som sagt stärkt av information, övningar och delade erfarenheter här på Alkoholhjälpen.

Tidigare har jag bestämt mig för att sluta dricka, men sedan från första stund kännt efter och funderat över hur det känns, och kanske ännu mera funderat över hur det kommer att kännas om två dagar, om tre dagar o.s.v. Nu känner jag mig stärkt och mera avslappnad; jag känner att jag verkligen inte vill dricka mer. Känner mig verkligen glad över att ha bestämt mig, och det gör det faktisk betydlig lättare att inte falla in i jobbiga tankar.

Jag håller tummarna för mig själv, och för mina barn att jag ska kunna hantera det här!
Håller tummarna för dig också ModestyBlaise, vi börjar ju kampen samtidigt, så vi får stötta varann här på forumet, och ta hjälp av andra här och förstås hos våra nära och kära.

PS: Gick förbi bolaget tidigare ikväll...och log...kanske en aning påtvingat leende men i alla fall :)

/TH

Det finns nog inget annat sätt än att vara helt (jävla) övertygad om att jag SKA fixa det häringa, en stålsättning som betyder att man måste stå över sig själv,
Hela hela tiden vara på sin vakt, och att förstå att hjärnan är verkligen skadad av det tidigare missbruket, det kommer att sitta en liten osynlig papegoja och kraxa i ditt öra, ..men så farligt var det väl inte, visst är du värd det, efter allt vad du har varit igenom senaste veckan, dagarna, förmiddagen, timmen...
Allt är förlåtet bara jag får ta mig en sipp, ett glas till, en flaska till, en bib till...

Problemen förminskas, och tycka synd om sig själv känslan växer...
Det får vara hur förbannat synd om mig som helst, men jag får INTE trösta mig med alkoholen..
Glass, godis, läsk, choklad, varma bad, långa promenader, armhävingar...ja vad som helst, men absolut inte en gnutta alkohol, no matter what!
Jag kan käka 3 liter glass om jag vill, men inte ens slicka på vinkorken..

Tankarna kommer att accelliera i en enda uppförsbacke, plana ut och sedan sakta sakta gå ner igen, under en ganska lång tid, en månad?

Alla tankar kommer att vara fel, så det är bara inse', hjärnspöken!
Och det är alldeles förbannat synd om mig som inte får dricka, JA verkligen, men ingen ursäkt..
Och alla andra KAN dricka alkoholen och verkar ha det så himla trevligt och mysigt, ja de har de säkert, och du med om du slutade tänka på alkoholen!

Så det finns ett sätt att slippa tanken på alkoholen, och det är att släppa sina tankar fria, tänk nytt och skapa nya rutiner...
Varje gång du känner ett sug, ta ett tuggummi, hela munnen kommer till slut vara helt full, och det var dina sugtankar, äckligt många..
Tänk tacksamhet varje gång du vaknar och inte har fylleågren, du borde ha mått dåligt nu, eller hur?
Varje gång du kan köra bilen utan att oroa dig för pliten som kommer att ge dig böter och ta lappen av dig....

Byt mönster, och gör det nu, bestäm dig för att inget kommer att vara som förr, backa ut genom ytterdörren nästa gång för att bevisa den här dagen är inte som andra!

Det finns ett annat alternativ, det är bara din hjärna som är för tillfället förgiftad, resten av kroppen funkar ju, eller hur?

/Berra

Dubbelt blev det...

vildvuxna rosor, skönt att se en "gammal bekant"-:) Den här gången ska vi klara det! Noll är det som gäller, det går INTE att tro att man kan fuska. Vi ses imorron!

Hej och välkommen tillbaka, jag har oxå beslutat mig för nya tag. Jag trodde i min enfald att det ine skulle vara så svårt, inte heller att det faktiskt var så att det är noll tolerans som gäller för mig. Jag har lovat mig att vara här på forumet så mkt som möjligt, det är ett otroligt stöd.

Tja en månad sen jag var här och det höll inte över första helgen. Men det gäller att ta nya tag. Jag måste sluta annars kommer jag säkert att supa ihjäl mej. Förr eller senare blir det ju så, vilket slöseri med livet. Det här går inte. Nu ska jag hålla mej på forumet. Tack för hjälpen alla här!

En dag i taget Santorini. Låt bli det första glaset, det är allt. Så lätt och så svårt. Men du är ju på väg nu, eller hur?

Åh jag är så avundsjuk på er som klarat nykterheten så länge. Önskar så att jag vore där. Men jag har ju själv makten att välja att följa er väg. Jag ska också dit igen.

om det du skrivit Berra. Här på "livsforumet". Hoppas du har haft en bra måndag! Kram / mt

Läste ditt inlägg, och kände igen mig så väl!!..... inte att jag smyger i sovrummet (än), men att jag (när jag har alkohol hemma) smuttar lite, när jag lagar mat till barnen... och sen fyller på lite då o då.... när ingen ser.

Jag har stor ångest för att barnen helt plötsligt vill ha skjuts --- o jag inte kan köra dom, för att jag druckit nått glas..... VAD ska jag säga då? skylla på huvudvärk???

Hela helgen har för mig varit ett stort ångestmoment, för min friska sida har inte velat dricka, men min sjuka sida har LÄNGTAT efter ruset!!
så vin o drinkar både fredag o lördag.... o sen ÅNGEST, ÅNGEST!!! Jag har varit trött, ledsen, skällt på barn o sambo.... mitt humör är upp o ner, o igår em tänkte jag.... INTE dricka nu i kväll.... men ångesten över att inte få smutta lite, gjorde att jag la mig i sängen o grät, somnade o när jag vaknade så tömde jag boxen på sista vinet (ingen såg så klart).... men sen tänkte jag att nu är det på väg på helvetet.... så i morse hällde jag ut resten av spriten!!!! en halv liter vodka direkt i slasken.... och NU SKA JAG INTE KÖPA HEM NÅTT!!!!!
jag ska be min sambo att hjälpa mig, att inte locka med onsdagsvin, eller så..... och ta en dag i taget!!
Så idag är min 1:a dag utan alkohol..... och jag kommer nog att skriva av mig här, o älta o ventilera, men det får ni stå ut med ;)

//ModestyBlaise

tänker Lelas och jag kan förstå (tror jag) din frustration (???) eller hur du vill benämna din känsla... Tänker spontant på att det du ser kanske kan jämföras med att se en en anorektiker som inte vill äta den goda, nyttiga, nödvändiga mat som finns framdukad.
Jag för min del skulle kunna söka hjälp, väl vald sådan... mannen är inte redo och så som livet är nu är jag klar över att vara kvar. Det finns en tydlig rörelse i en bra riktning.

"Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen." - Där var jag för snart ett år sedan när jag lämnade, tog kontakt med beroendemottagningen, träffade en terapeut som jag kan kontakta när jag vill. Det gjorde jag för att jag måste förändra min situation. Mitt liv är helt annorlunda, på många sätt, idag och därför väljer jag att vara kvar. Mannen måste få gå sin väg i sin takt.
Det är fint att få följa din och er väg. Att få dela varandras vägar. För mig är forumet idag ett "livsforum", en plats för äkta, genuina möten. Tack för att du finns där. Kram / mt

..en liten söndagsnattreflektion, in tid är....nu!

Vi har haft storstädning hela helgen, med lite avbräck för en glutt på gravarna i Lördags kväll.

Det är enormt "mysigt" att gå denna helg på gravgårdarna och se allt ljus...
Jag skänker mina förfäder en tanke och hoppas att de har det bra var de än må vara.
Funderar mycket på hur döden är, vad händer sen, typ!
Inte släcker man väl bara ljuset, och ..thats it?

Tror på någon form av efterlevnad i någon annan sorts dimension, andeväsendet finns nog kvar...
Kroppen må gå i föruttnelse, men vad händer med alla själar, all livserfarenhet?
Någonting måste de ju bidra till evoltionen, det kan ju inte bara stanna av, eller?

Har en känsla av att min pappa finns med mig häromkring någonstans,
det är dryga 14 år sedan han lämnade jordelivet nu, jag "känner" hans närvaro på något sätt.
Kanske klingar hans ord och tankar inom mig, ett arv?
Han borde vara stolt nu när jag har slutat dricka alkoholen, han var ju absolutist, hela livet.

Hursomhelst, vi gjorde en räd i vardagsrummet idag, allting åkte ut och vi verkligen gjorde det fint, tom oljade parketten...
Frugan tog hand om bl.a vitrinskåpet med alla flaskor, vad ska vi göra med alla dessa gamla pavvor?
Ja, fråga inte mig, svarade jag...jag dricker inte skiten, den där Bols'en är minst 20 år gammal!
Hon slängde nog bort 1/4 del av allt gammalt mög, och sparade sådana flaskor som var fina att titta på helt enkelt, bort åkte den superäckliga Thai-wiskey'n, två flaskor t.om...
Gjorde det ont, näe knappast, jag minns hur dåligt jag mådde av den dära Mekonghwisky'n!
Så släng på du bara gumman!, spara lite bjuddricka bara tyckte jag...
Jag var aldrig någon riktigt spritdrickare heller, när jag drack, det gick alldeles för fort...

Saknar smaken av ölen, och självaste uppslaget runt vindrickandet..
Groggandet går bra med alkoholfria grejor, så det lider jag ingen nöd på,
alkoholfria ölen är okey, men inte mera, kall och nyöppnad, inget annat..

Så slutsummeringen av helgen?
Gott, manöver! (för att prata militantspråk).

Ny vecka med början i morgon, jag har givit den det bästa av förutsättningar, inte bakfull!
Så får vi se hur den fortskrider, ska inte döma ut måndagen till minst halva har passerat.
Om mindre än 50% varit kass så kan jag inte säga att den har varit dålig i alla fall...

Det finns en sak till jag kan göra för att ge den en god grodd, sova!
Och det ligger närmast i min planering nu..

Så sov gott llla forumet, syns i morrn!

/Berra

Så är det dags för anhörigträff igen... eller, ja, på onsdag. Men nu skall jag ut och fara och flänga till dess, så jag sitter här och planerar in träffen i min resrutt. Alltså känns det som att det är dags.

Jag är på träffarna en gång i månaden, och nu är snart mitt år av träffar över. Jag tänker gå dit nästa gång också, i december, men sedan skall jag sluta tänker jag mig. Hon som leder träffarna säger att vi får fortsätta om vi vill, och jag vet att vissa gör det. Vi är också välkomna tillbaka senare om vi skulle behöva återvända. Det är skönt att veta.

Det är ganska mycket runt mig som påminner mig om att det är ett år sedan det var som jobbigast. Men, jag känner mig lugn i det och jag känner en stor tacksamhet över att livet är så mycket bättre nu. Det skall bli skönt att kunna säga det på träffen på onsdag. :-)

Jag tänker mycket på Mullemannen och Mulletanten. Fast de (ni) kämpar så är det som att de (ni) gör det svårare än det skulle behöva vara. Jag skulle aldrig ha mått så bra som jag gör idag om det inte vore för att jag vågade ta emot hjälp. De (ni) säger att det är svårt på en liten ort och att ni vet för mycket om dem som i så fall skulle hjälpa er. Så är det säkert. Och så är det här i vår lilla by också. Vi är lite halvoffentliga personer här, och alla känner alla och pratar om alla, hela tiden.

Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen. Det är maken som håller sig nykter och arbetar på sin egen process, men det betyder inte att jag står fri från att behöva hjälpen jag också.

Hur som helst... en del av den där hjälpen är ju alltså anhörigträffarna. Jag ser fram emot att komma dit på onsdag.

Kram, alla!
/H.

Tack Micky för kommentaren, och för att du hälsar mig välkommen! Tack också för lycka till hälsningen, det kan jag behöva! Känner mig just nu full av energi över att ta tag i det här, men vet att det kommer många tuffa stunder framöver, och att jag har många svåra samtal som jag har att ta tag i! Men kämpa ska jag banne mig, för min och för mina barns skull!

Bra att du har kommit till skott. När man verkligen vill så har man redan kommit en bit på vägen. Du har barn med. Jag tycker inte alls om när föräldrar helg efter helg dricker (storkonsumenter eller alkisar) med barn närvarande. Barn märker förändringar och förstår mer än vad man tror. Historian om det stängda systemet tackar jag för. Den roade mig och fick mig på bättre humör. :) Jag håller tummarna för att du har kraften att nu verkligen ta tag i detta. Lycka till och välkommen! Vänligen/Mickey