Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det alltid skönt att få bekräftelse och era stories hjälper mig fantastiskt mycket. + att de får mig att gapskratta. Ja det är sant Trollis; Vi (läs; jag) män är lite överkänsliga när det gäller den där sexbiten. Kanske för att det är så svårt att "fejka" om man är man? Jag är så tacksam för en input....men samtidigt tror jag ändå att jag överreagerade. Tre glas? Det är skitsvårt för en alkis som mig att bedöma huruvida det var normalt eller inte. Själv har jag ju inte druckit normalt på de senaste tio åren. Jag får fortsätta att fila på tankarna. Däremot är jag hundra på att denna kvinna ska jag inte dejta mer. Man ska väl gå på sin magkänsla? För mig funkar inte tre glas...men kanske ÄR det normalt?

Nu ska jag föda onghögen och djuren. Sen blir det väl sovdags för gammelgubben ;-)

Kram, vännen.

/H.

det är precis likadant för mej: "Det är nämligen min egen erfarenhet, och en av anledningarna till att jag blev beroende..Jag älskar min gubbe, när han är NYKTER, men jag har väldigt svårt att "stå ut", när han inte är det." När jag själv drack tyckte jag allt var ok och vi kunde ha givande diskussioner om allt möjligt (tyckte jag då...)men nu när jag är nykter så har jag svårt att tåla honom när han dricker. Han blir alltid kärvänlig och kramig och ger mej komplimanger men tyvärr tycker jag mest att han är fånig och vill inte att han tar i mej. Ett problem jo. Jag tycker ändå att han dricker mindre nu när han inte får sällskap och han pratar även om att han också borde sluta så med tiden kanske det löser sej. Hoppas jag. Under inga omständigheter kommer jag att börja dricka igen för att komma på samma nivå. Jag inser nu att det varit en orsak till mina tidigare återfall, faktiskt. Men inte fler gånger. Jag har aldrig förr känt mej så övertygad i min nykterhet. Tack alla som delar sina historier!

Härligt att höra Maria! Jo tack...även hos oss lunkar det på. Tror inte ongarna saknar Sverige...än så ser de allt som ett äventyr. Sin mamma däremot...ja varje dag :(. Men liksom dina barn så har även mina börjat känna tillit...tro att det verkligen är slutsupet (för min del) nu. Så jag kan ju inte svika. Så skönt att läsa att allt är bra hos er. Det ger mig hopp...kanske några av oss KAN klara detta?. Kram Bella

PS: Morgonpigg? Det började på behandlingshemmet och har fortsatt sen dess. Tydligen ingår tidiga mornar i min sanna natur. Men det är bara skönt tycker jag...vakna ett par timmar innan ongar ska upp... Trist däremot att jag somnar först i familjen. Kan se hur det kan bli ett problem när de blir tonåringar :(

jag tror din instinkt beträffande din date är rätt. Tre glas vin när hon dessutom vet att du inte dricker, det känns lite oroande. Men vad vet jag. Du kan ju testa igen? Jag har också dålig tolerans med andra som dricker för mycket, man ser så tydligt hur fånigt det blir. Var på en fest i helgen men där var det tack och lov väldigt måttligt. Kanske de flesta människor egentligen dricker måttligt? Jag stortrivs fortfarande som nykterist. Somna och vakna nykter och slippa ångesten över drickandet. Otroligt bara att det skulle ta så länge att komma till insikt. Kul att läsa dina inlägg. Lite avundsjuk, här går det inte att sitta på balkongen på morron...

Jag lägger mig raklång på golvet och vidrör lätt lätt vid smärtan. Den som ligger så djupt begravd. Gläntar lite lätt på dörren. Älskade älskade mamma...nu har jag börjat gå samma stig som du. Den är inte vacker,fridfull,eller enkel. Kan förstå smärtan, ångesten. Mamma mamma, jag känner mig som du. Var det så här du kände? Eller var du så mycket mer trasig? Mamma mamma..är jag närmre dig nu?

Jag hänger med fast jag blev lite sen ni starten. Men desto bättre nu, jag har snart 4 månader i ryggen och livet leker trots höstmörkret:)

Berra, läste den nu först. Hemskt men tyvärr inte så ovanligt. Tack, jag känner mej så glad och stolt över mej själv, där behöver jag inte hamna. M-K, kämpa på, för din egen skull men ännu mer för din son.

Hemskt inlägg. men jag är tacksam för att det skrevs så att jag i mitt förvirrade tillstånd kunde få läsa det. Satt just och sms:a med min bästis "jag är allergisk mot alkohol, men om jag får hjälp med det psykiska så kanske jag en dag kan dricka igen"
Hur tänker jag? vad är det med alkoholen som lockar så förbannat? Min mamma var den som blev helt dränkt av alkohol. Minns att jag stod som 4åring och tittade på min egna mamma som kröp omkring på golvet, hade bajsat ned sig, och tänkte: Nu orkar nog mamma inte laga mat.har en bedårande liten son som ligger inne i sovrummet just nu, och litar på att jag finns här så att han kan somna tryggt. Vill jag ge honom ett lika minne som jag själv har? NEJ.

NEJ.

Men du kanske alltid varit morgonpigg, jag trodde att jag skulle börja vakna pigg, utvilad och tidigt när jag slutade med A. Men icke, jag är lika morgontrött som vanligt så det var inte bara A som gjorde mig sån.
Jag har det bra, det lunkar på. Du har rätt, jag känner mig trygg i mitt beslut. Ibland kommer en sorg över mig när jag inser att det är för "alltid" men det går fort över. Jag är mestadels på bra humör och börjar förstå att det här är jag, med mina styrkor och brister. Jag trivs med mig själv och familjen mår bra, det märks att de börjar verkligen tro på att det är över. Jag kan ärligt inte ens föreställa mig vad som skulle kunna få mig att dricka nu.
Men trots det så fortsätter jag läsa här varje dag, det hjälper mig att fortsätta känna mig trygg.
Trist att du skulle få sådan jobbig resa men ngt händer när man reser bort, A- spöket vaknar med enorm kraft, det hände mig med på mina resor i somras. Vi får hoppas att det släpper, jobbigt om varje resa framöver ska bli en jättekamp.
Härligt att ni blivit en till i familjen, hur mår dina ongar? Har de fått ngn längtan tillbaka till Sverige/mamma?
Sköt om dig, kram!

Jag brukar också få känningar ibland och speciellt känner jag när en förkylning är på gång ;-) Min fru är tack och lov från ett land där man tar varje symptom på sjukdom på största allvar. Hon brukar då ordinera mig några glas starkt brännvin och samtidigt inmundigande av rejält med vitlöksklyftor som man ska tugga på ordentligt och sedan skölja ner. Brännvinet går väl an men vitlöken är det värre med. Kanske kan du ordinera denna kur till din man när han känner att han håller på att bli förkyld. Säg att du fått tipset från en bekant och att kuren är 100 % tig. Kanske han blir frisk av bara tanken : D

VV

...hur man förhåller sig till andras drickande. Många här inne skriver ju om hur de ser sin partner med nya ögon när de blivit nyktra, vilket inte alltid är så muntert, men du är ju i situationen att du kan välja en ny partner...
I början av min nykterhet var jag väldigt äcklad av alkohol. Tyckte inte om lukten. Ville inte kyssas. Kände mig avskärmad när min käraste hade druckit. Det där har blivit bättre och i relationen är det inget större problem eftersom min käraste är väldigt måttlig. Hans förhållande till alkohol är helt oneurotiskt och oftast dricker han inte alls. Men jag är helt klart mer pigg på sex om han inte har druckit alls. Jag tycker om tanken att vi båda är helt närvarande med varandra.

Skrev du inte någon gång att nästa kvinna du kysser ska vara nykter? Det blir kanske inte så eller så blir det så, men du gör nog rätt i att vara vaksam på dina egna iakttagelser och reaktioner. Sätt dina egna behov i första rummet nu. Det handlar väl inte om att döma utan om att du som nykter alkoholist med ett alkoholiserat ex inte skulle fara väl av att få ihop det med någon som dricker (för) mycket? Usch, usch, medberoendetrådarna handlar ju ofta om personer som gång efter annan får ihop det med någon som missbrukar. Inte ens det resande teatersällskapet har i alla sin brokighet behov av en alkis-donna.

Kul att du vågade dejta! Här kommer en helnykter och virtuell kram till dig!

Nynykter

skriver av mig idag

sitter o gråter...

har blivit stressad av de här o får ont i huvud o mage!!!
känns tungt... att bära den här ledsamheten är fruktansvärd...
jag vill det går över... vill vara en månad fram nu...
sån kamp varje dag... det sliter i mig....

Ja, såklart, trollis! Ska tänka på detta. Du är väldigt vis i det du säger och det stärker mig. Tack, älskade medmänniska!

Sims, den numera nynyktra om än för väldigt kort tid, men varje minut räknas väl?

Ja du simms! För det första är jag enenvis dj*vel (en röd gris bleknar nog i jämförelse) och somliga tycker nog att jag är en riktig bitch.
Det tar jag nästan som enkomplimang numera..
Mitt måtto, är att vara ärlig, men aldrig o-ombedd! Jag brukar försöka tänka efter, innan jag ger mig in i något: 1. Är det sant? 2. Är det snällt? 3. Finns det någon vits att jag säger det här, eller är det bara en "egoboost"?
Med åren, har jag varit tvungen att skaffa mig ett rejält lager skinn på näsan (tyvärr räcker det inte till h e l a min ömtåliga hud.. du vet den där som sitter precis under ytan..) eftersom jag jobbar på väldigt mansdominerade arbetsplatser..
I början, var det mycket snack om "avsaknad av muskler", men då kontrade jag med att om man inte fick en riktig hjärna, så fick man naturligtvis muskler istället, som någon sorts näst-bäst-kompensation..
Humor, har jag kommit underfund med, har varit och är fortfarande min räddning.. Kan man bara vrida lite på någon tråkighet, så att man ser det ur en annan synvinkel och kan skratta, så blir det lite enklare..
AA, då? Nej tyvärr, vi bor i en liten byhåla, med ca 10 mil till närmsat AA eller Al-anon. Däremot har jag den stora turen, att ha bekanta/vänner, som jag kan ta kontakt med.(varav en jobbar ca 40 mil bort på ett beroendecentum. Men det fins ju telefon!)
Huruvida vi har hjälp av AA, Al-anon eller andra ställen, är nog väldigt individuellt..?!
Prio ETT, är nog att man i grunden VILL, och tar emot den hjälp man får! Sedan får man ju ändå göra grovjobbet själv!
Brukar jämföra det med att man kan leda en häst till vatten, men man kan aldrig tvinga den att dricka....
Jag gillar det här forumet, för att vi är så olika, fast vi har samma problem. Det gör också att vi får nya AHA-upplevelser, klappar på axeln (som vi alla behöver) och a second opinion, på funderingar vi har..
Föresten, så är det nog bra för tillfället att din särbo är just särbo! När jag ser på det du skrivit, så slår det mig att ni båda verkar vara MEDBEROENDE till varandra.
Jag är själv medberoende och beroende. Jag försöker ta tag i mitt missbruk, medan gubben än så länge "funderar" och inte riktigt vill erkänna att han har problem...
Ha en härlig nykter dag simms! kram /trollis

Hej höst trollet! Jag läser mycket av det du skriver och ser dig som en lite guru för mig (se det positivt och inte som en last är du snäll!). Jag har bara en fråga, för jag blandar ihop alla underbara människor på detta forum: hur slutade du? Gick/går du på AA? Är det enda vägen, tror du?

Oj, det blev visst två frågor. Jag är ju på väg till en slags väg att ta mig ur detta, men det går inte 100%, än. Har kontakt med vården och får viss hjälp där att ta bort symptomen, men det kvarstår ändå som en stor svart sörja inom mig som jag tror måste ut innan jag kan släppa detta bedrövliga behov.

Jag är för övrigt 44 år, har två barn på 14 och 17 år som inte vill/får bo hos mig längre. Innan hade jag delad vårdnad varannan vecka. Pappan drog i nödbromsen (tack gode gud!) och dom får inte bo här hos mig förrän jag kan bevisa att jag tagit tag i mina problem. Jag blev av med jobbet, min nya man är förtvivlad och ställer ultimatum; dricker du mer är jag borta ur ditt liv. Han orkar inte mer. Ingen i min omgivning som vet nåt orkar mer. Jag orkar inte mer. Jag är i det närmaste i botten. Kanske inte än, för jag kanske tar steget ännu längre och super bort min bostad och min skrala ekonomi blir nada, ingenting. Jag blir hemlös och sitter på parkbänken ute, istället för inne i mitt hem. Min nya man och jag är särbo, för han kastade ut mig ganska snabbt när han märkte mina problem. Det gjorde ont, men jag förstod innerst inne. Inte ville han utsätta sitt eget barn detta, så jag tycker han var tuff och handlade helt rätt. Inget mer med det. De senaste två åren har jag knappt varit alkoholfri någon dag. Jag har inte varit asfull varje dag, utan kan klara mig på bara några glas, bara jag får nåt. Det är så sjukt. Det har jag också erkänt för läkaren jag har: mitt förhållande till alkohol är definitivt inte friskt! Han håller med och tack gode gud igen: han har humor, så vi skrattar och pratar under besöken. Jag som trodde att läkaren skulle sitta där torr i munnen och "prata allvar", nej, nej, var det någon som blev torr i munnen så var jag! Han fick mig att känna mig mänsklig.

Vad ville jag med detta långa utlägg då? Jo, kanske någon kan ha en bra idé hur man handskas med denna sjukdom. Finns det fler alternativ än AA, tro?

Hej! från Sims

Inget regn, men ganska mulet ute. Höstlöven lyser upp tillvaron istället, med sitt färgsprakande fyrverkeri..
Katten, fjäskade med en "present" i morse..(en näbbmus, där "batteriet var slut")Och krävde massor av beröm och en låååång gosestund i knäet.
Känner mig helt "inkattad" *ler*

Igår, började gubben gnälla över sina krämpor igen (jodå, alkoholister är i viss mån hypokondriker)
Jag börjar tro, att det är dax för en ny liten period igen..
Tycker mig känna igen "symptomen"..hmm.. Och förmodligen får han inte i sig sin "vanliga ranson", nu när jag har föreslagit att han ska ha sitt framme, så att han har mer koll på hur mycket han egentligen dricker..
Först var det ett: "Litar du inte på mig?"
- Jodå, men jag vill inte att du smyger..
- Ja, men jag har inga problem, för jag har inget sug... ( jasååååå, anledningen är nog att han inte hinner få något, eftersom han håller en, numera "låg", men stadig nivå...)

Nåväl, eftersom både han och jag fick lite "koll" och jag inte längre "sällskapsdricker" (vilket faktiskt fått mig att ta en rejäl titt på vår situation och mina egna tankar/fördomar etc..)
så dricker han inte lika mycket som han brukade.

Detta leder säkert till någon form av abstinens, fast han har givetvis svårt att se sambandet mellan rastlöshet, irritation, "stress", nedstämdhet etc och minskad ranson.. (HAN, har ju inga "problem"..)

Som sagt, igår började han knorra över "magen" (jodå, alkoholister har i regel "dålig mage")hade så heeeemskt ont..
Jag erbjöd mig att ringa och beställa en tid på vårdcentralen.. Men nejdå, det behövdes inte.. Det skulle nog gå över..
Imorse, kom det ett: Jag känner mig nog inte helt hundra.. Det går ju lite förkylningar...

Så dagens lågoddsare är: När han kommer hem, har han köpt sig en kvarting sprit, för att "kurera" sig med..(rent medicinskt syfte givetvis, enligt honom.. För han dricker ju inte sprit annars..)

Själv tror jag att hans kropp, på något sätt vill "komma ikapp"? Han har varit van att dricka minst en flaska vin eller motsvarande och troligen MER per dag, 6 dagar i veckan(söndag, har varit "vilodag", med upp till 10 lättöl och kanske någon folkis)
Att då "dra ner", till max 2 glas vin eller 2 starköl 3 gånger i veckan, sätter säkert sina spår..

Och som bl.a. mulletant beskrivit, så får alkoholister en massa fysiska krämpor, vars grundorsak egentligen är ALKOHOL!
smärtor i kroppen (bla. ryggen/ledsmärtor)
magsmärtor/buksmärtor
nedstämdhet/depression
ångest/panikångest
sömnsvårigheter/mardrömmar
synproblem
Ja, listan kan göras lång...

nog om detta, resultatet visar sig om några timmar..

I övrigt ha en underbar nykter dag därute!

Du har kommit till till självömkans jättebakelse och tagit dig en rejäl tugga ;-D
Kan trösta dig med, att det har jag också gjort, och upptäckt att bakom det där söta marängkletiga döljer sig en bitter eftersmak av eftertankens kranka blekhet..
För det är faktiskt som så, att stora delar av vår personlighet INTE förändras!

De delar vi hade problem med medan vi drack, lite/mycket, egoism, en STOR portion av "tyck-synd-om-mig-för-jag-vill-inte-ta-ansvaret-själv",ja allt det där "jobbiga" var så himla lätt att dölja i vinridån, ölångorna och partyglaset..

Och om omgivningen var lika berusad, så märktes det liksom inte lika mycket..
NU, är vi tvungna att fejsa, även våra mindre smickrande sidor, som vi, handen på hjärtat, vetat om!
Nu får vi faktiskt ta en närmare titt på vår personlighet och se vilka delar vi ska börja putsa på, istället för att blunda och tro att det räcker med att krampaktigt avstå från A, för att vara "duktig".

Jag tänker börja med: Jag ska vara sann mot mig själv! Jag ska sluta småljuga för mig sjäv, även om banala saker!
Låter kanske trivialt, men för MIG, är det viktigt.. För den enda jag i längden lurar, är ju mig själv!

Vi kan reagera på saker.. men sedan kan vi välja hur vi AGERAR..
Vi kommer fortfarande att bli arga, ledsna och tycka synd om, det är "känslan"(ofta inprogramerad)men utifrån det, kan vi faktiskt ta en liten mental "time-out" innan vi AGERAR (vi kanske inte ens behöver agera, utan bara konstatera, att nu kom ett sådant här tillfälle igen när jag känner detta? Vad känner jag egentligen? Vad påminner det om?..

Med en mycket kärleksfull "spark"../ trollis

Jag finner inspitation och styrka att läsa din tråd och dina iakttagelser..
Du har så rätt i att barn inte gör som vi säger, utan barn gör som VI gör!

Det här gäller inte bara droger och alkohol... Utan allt annat i livet också..
Tyvärr, verkar det som om vuxna inte vill vara vuxna, utan låtsas vara nästan jämnåriga med, åtminstonde tonårsbarnen..

Mina barn, och deras kompisar, tyckte att jag var väldigt sträng som mamma, fast "rättvis".
Jag försökte ha klara regler och inte tjafsa i onödan.
Vad gällde alkohol, sa jag att jag givetvis inte kunde kolla om de drack, när de var ute, men att det INTE var okej.
Jag var den som aldrig köpte ut! Det var inte lönt att de tjatade, för det fanns orsaker till att det fanns en åldersgräns..
Hörde min yngste säga i telefon en gång: Nä, jag tror inte det.. morsan skulle bli skogstokig.. , när en kompis ringde och ville ha sällskap till en FF-fest..(då blev jag faktiskt, inte så lite, stolt!)
Likadant har det varit med tobak.
Argumentet: "Men du röker ju.." Har fallit platt, när jag förklarat att JUST DÄRFÖR, tillåter jag inte DIG att röka!
Men enligt devisen härovan, har jag bara lyckats till 50%.. Ett av mina barn röker, den andre gör det inte.. ;-)

trollis

nu håller jag inte med! Din särbo kan aldrig vilja att du slutar dricka!
I så fall, skulle han haft MER RESPEKT, för ditt beslut och INTE, tagit med alkohol!
URSÄKTA MIG, men han verkar vara ALKOHOLIST!!!
Ja, rakt av! och jag tror att HAN har större/lika stora problem som du.
Skillnaden ER emellan, är att DU är medveten och har tagit tag i dina problem.
HAN förnekar sina!
STOR STOR Styrkekram till dig simms! Förlåt om jag gjort dig ledsen, men det här är vad jag ser!
/trollis/

Tror inte att du är så konstig, Dompa..
Förmodligen hade du behövt tre glas, för att INTE tycka, att hon blev smått larvig, fånig, patetisk etc...
Det är nämligen min egen erfarenhet, och en av anledningarna till att jag blev beroende..
Jag älskar min gubbe, när han är NYKTER, men jag har väldigt svårt att "stå ut", när han inte är det.

Det kan röra sig om så lite som ett par öl! Jag tycker att han blir "patetisk", fånig, och "inte sig själv", när han smålullar i trädgården och liksom pöser av självbelåtenhet.
Han tycker ju själv att han är så duktig och har så briljanta ideér, när han druckit några glas vin eller några öl.

Blir det mer än 2, så blir han "kärvänlig" och "kladdig", det ska kramas och tafsas, men "fingertoppskänslan" är liksom borta..(eller hur man nu ska utrycka det..)
Själv tycker han att han blir en bättre älskare, vilket egentligen är raka motsatsen, eftersom lyhördheten förvinner..
Det här är ett väldigt känsligt ämne att ta upp, eftersom minsta antydan, gör att han går i försvarställning.(tydligen ett välddigt känsligt ämne för män??)

Så här hemma har jag enväldigt bestämt: Ingen sex,när vi har druckit! Och motiverat det med att JAG också vill kunna njuta av det.(har sagt att jag har svårare, när jag dricker)
Det har fungerat hittills, men problemet uppkommer, nu när jag är nykter och han väljer att dricka sig smålullig.
Ett par gånger har han blivit sur och tjafsat, men det är inget vi grälat om..
När vi båda är nyktra, har vi det fantastiskt bra. Tyvärr, har han svårt att se fördelarna, och om han så småningom, väljer flaskan i högre grad, är nog tyvärr äktenskapet över, för jag inser att jag inte kan konkurera med den sortens älskarinna..
Så Dompa, jag tror att du faktiskt reagerar helt naturligt..
Det är väl som så att vi är så vana vid, att det förmodligen ska vara/bli sex, när vi går ut/blir berusade, att vi aldrig tänker på att vi egentligen inte tycker att fulla människor är attraktiva?!(inte ens när de är knappt märkbart påverkade..)

Och kanske är det också därför en del av oss dricker, vi står inte ut, i nyktert tillstånd, med den larvighet/pinsamhet som uppstår, när folk har hällt i sig mer än max 2 glas vin till maten...

/trollis/

Var på en date igår kväll. Inget allvarligt men ändå stort för mig som hållit mig till samma kvinna i 15 år. Det blev inte bra. Hon visste att jag var nykter alkis...men att jag inte hade problem med andras drickande. Vad varken hon eller jag visste var att jag skulle bli lätt äcklad (Nej, jag visade inte det!) när hon tog in sitt tredje vinglas. Vad är tre vinglas...en vardagskväll...med jobb dagen därpå? Ja antagligen ingenting för den som klarar det...men i mig ringde varningsklockor. Betänk också att kvinnan var italienska...alltså inte från dryckesbältet.

Kvällen gick bra. Vi skildes åt som vänner. Men jag har tänkt halva natten på min negativa reaktion. Jag VILL INTE bli en rabiat nykterist som dömer ut andra. Jag VILL INTE rynka på näsan och undra om en kvinna är i farozonen för att hon petar i sig tre glas. För drygt ett halvår sedan hade jag toppat henne och inte ens reagerat. Jag gillar att vara nykter. Att vakna nykter...men jag gillar inte en del av den man jag börjat bli. Sitta och fördöma andra. Nu får jag fila vidare på detta...hur förhålla sig till andras drickande. Kanske är jag bara överkänslig då min egen nykterhet fortfarande är så färsk? Var det för att hon var kvinna? I så fall är jag ju störtgalen. Inte dömer jag ut grabbarna när de tar några glas. Var det för jag såg henne som en eventuell sängkamrat? Blev jag kanske sårad av att hon behövde tre glas för att "stå ut" med mig? Mycket att tänka på...analysera sönder allt. Den nya Dompa :(

Annars är allt väl här. Det går fortfarande att sitta på balkongen på morgonen... Katten tycks må bra ;-). Sköt om er där ute! /R

Det var ett tag sedan du skrev här. Anar att det går bra för dig...men bekräfta gärna. Hos mig är det lugnt nu...men efter min tjänstresa inser jag än en gång att lugnet i mitt fall är bedrägligt. Inbillar mig att du är tryggare i ditt beslut. Men vad vet jag? Så hur har du det Bella? Kram /R

...annars dör man! Jaha? Och var kom det ifrån? Märker att jag blir knäppare och knäppare för varje nykter dag. Men jag struntar i det....för precis som du beskriver det Santorini så är jag FRI...så skit samma om jag är en smula knäpp. Glad för dig bruden ;-) /R

Håller med dig om att det är tufft när ens närmaste pratar om "den goda alkoholen, på det goda sättet". Det där vi i egentligen vill undvika: såå fint gott vin till maten; eller såå gott fiint vin som aperitif, eller; såå gott fint vin till efterrätten; eller så gott med en liten sup av gott, fint wiskey, eller...ja, så kan jag fortsätta, eller hur?

Min särbo vill inget hellre än att jag ska sluta dricka, säger han. Han vet att jag gått till läkaren för mina problem. Vad händer? Två dagar efter mitt besök kommer han hit och har med sig öl och wiskey i mängder. Han ber mig vända bort blicken medan han tar sin "styrketår". Ok, det gick bra, jag kunde säga nej, då. När han sen kom tre dagar senare och också hade med sig några starköl och en fickplunta med sprit kunde jag inte säga nej. Jag sa: jag vill också ha i så fall. Det fick jag och sedan dess är mina alkoholfria dagar nada, ingenting. Campralen funkar inte, som om den är helt verkningslös, ju.
Det är inte så att jag tror att en medicin ska skapa mirakel för mig, men den kunnde ju ha haft liite mer verkningsgrad, hade jag önskat. Fast jag greppar allt jag kan nu, så nästa är att gå på AA-möte.

/Sims