Senaste kommentarerna i forumet

Du har ju klarat dig utan alkohol i 5 månader så DU kan ju. Ja det är svårt att stå emot,speciellt när man blir bjuden! Idag är en ny dag,lycka till och kram

Hej Skumbananen, det är ju fantastiskt att du har 5 nyktra månader bakom dig. Alltså vet du att det går. Förstår om du är besviken på dig själv och känner dig usel, men nu har du ju i alla fall uppdaterat ditt minne. Nej, det gick inget vidare att dricka den här gången heller. På´t igen! Du börjar ju inte på noll, eftersom du har en hel del i bagaget efter dina 5 nyktra månader. Det jobbet blir ju inte ogjort eller hur?
Livet blir lättare och det kommer att kännas bättre med både nykterheten och det sociala, men det tar tiiiid. Nykter tid, för hjärnan att ändra tankesätt och kopplingar. Den måste liksom rätta till belöningssystemet så vi känner tillfredställelse och börjar uppskatta andra saker igen, istället för alkohol. Var snäll mot dig själv och ge dig en chans till. Och att någon här skulle döma dig behöver du inte oroa dig för. Igenkänningen är för stor. Kram på dig

och tack Jörgen för ditt ärliga svar! Det skulle vara värt att läsas av många, många. Min man har ju gjort ett liknande resa, så jag känner igen både min situation och det alkoholistiska resonemanget.

Så bra Slutkörd att du hittade hit! Genom att läsa här kan du dela avsnitt av många livsresor och jag lovar att du kommer att känna igen dig - och förhoppningsvis något mindre ensam i din situation. Jag hittade forumet för ganska precis tre år sen men började skriva först efter några månader - i första hand bara läste jag och blev så lycklig över två saker; dels insikten att jag inte var ensam i min situation OCH dessutom fanns här alkoholister som blivit nyktra!!! Jag hade då idén att tipsa maken om forumet och var beredd att lova honom att inte läsa om han skulle ha börjat skriva här... Så tänker en medberoende, jag kan skratta åt det nu men lika gärna kan man gråta... Så fångade är vi, vi medberoende i alkoholismens fängelse.

Min erfarenhet är ett det inte funkar med två glas vin... det trodde jag också i början men insåg efter två tillfällen att det direkt resulterade i något mer, inte direkt kanske men dagen efter.

Vi har också varit tillsammans mer än 30 år. Under många år med en icke störande alkoholkonsumtion men under en sex-sjuårsperiod eskalerade drickandet tills jag nådde min gräns och gick. Idag inser jag att det var nödvändigt och avgörande att jag faktiskt lämnade, det var då han insåg att det var en realitet.

Att du fått honom att gå till ett beroendecentrum kommer inte att hjälpa. Han måste göra sitt eget val att bli nykter. Jag vet att det kanske låter osannolikt att det kan bli så - men det är möjligt. MEN det viktigaste och det enda du kan göra för att hjälpa din man är att du tar hand om och ansvar för dig och ditt eget liv. Jag tror att också era vuxna barn skulle uppskatta det. Min mamma lämnade min pappa alkoholisten efter kanske 40 års äktenskap, även om hon kanske "älskade" honom - åtminstone vet jag att hon hade gjort det... Det var en stor lättnad för mig att hon tog taget om sitt eget liv.

Läs här i olika trådar, du kommer att känna igen dig. Skapa dig gärna en egen tråd så kan du följa din egen berättelse. Det har hjälpt mig oerhört att skriva här. Min tråd finns nu under Det vidare livet och heter Mitt nya år. Jag tipsar också om bloggen Information och stöd för medberoende - http://medberoendeinfo.blogspot.com/ den har varit ovärderlig för mig.

Om du har möjligt så kan du besöka ett Al anon möte - jag har inte den möjligheten på min hemort men har varit på två s.k konvent och det har varit helt fantastiskt.

Styrkekramar till dig - idag är faktiskt första dagen på resten av ditt liv / mt

Hej har varit i din mans situation, och min fru och mina barn 18,21 år har lidit sista åren av min sjukdom alkoholism.
Min fru orkade inte mer tillslut inte heller mina barn, kanske inte jag heller det sista.
Min fru krävde att jag skulle ta hjälp, men detta tog tid för mig att acceptera, jag var djupt depprimerad av alkoholen, jag som alkis ville ha det till att jag drack eftersom jag var deppig och stressigt med egna företaget, för mycket jobb, för lite jobb, omgiven av en massa idioter som inte tog ansvar mm.
Märkligt nog är dessa bekymmer i stort sett borta idag, efter en tid nykter :-)

Ja jag hadde i stort sett alla tänkbara ursäkter till att dricka nästan varje dag.
Det sista en alkis vill är att sluta dricka, man skiter i allt även om man säger annat, man spelar ett spel för att kunna dricka så ostört som möjligt, smygande, gömmandes, ljugandes för dom som står en närmast i livet.
Min alkoholism höll på att kosta mig livet innan jag accepterade och tog emot hjälpen, idag nykter och älskar att leva livet ihop med min familj nykter, och inte vara styrd av den jävla alkoholen till 100%
Ta och samla ihop familjen en morgon, gärna när han är riktigt bakis, tala ur hjärtat hur ni påverkas av hans missbruk, påtala om riskerna med hans hälsa kroppen håller inte hur länge som helst för detta intag av giftet alkohol.
HJälpen kan heta Nämndemansgården, Valet mm Finns flera alternativ, dessutom kan man få hjälp via sin arbetsgivare eller hemmakommun.

Lycka till med att få ett gott liv tillsammmans.

Hälsningar Jörgen

Jag har levt med min man i 30 år(!) o egentligen har han druckit för mkt jämt. När vi var unga var han alltid fullast på festen. O nu är det varje dag men ingen märker det. Han kan ha typ 1,5 i promille o ingen märker. Jag har fått honom att gå till er beroendecentrum. De sa att han är verkligen sjuk . Han har fått "torr fylletabletter" som ska ta bort suget. Ja säkert haha mindre kanske men han dricker. Jag orkar inte med längre, sitter ensam när han går i lägger sig full. Har sådan fruktansvärd ångest över att våra barn , nu över 20 har fått vuxit upp med en full pappa.
Vad göra? Han tror själv att han inte behöver bli vit utan kan klara av att dricka typ två glas vin o inget mer. Säger nu att på måndag ska jag ta antabus. De har erbjudits men han har tackat nej förrut. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med det är ju fult att ha en man som "super".
Jag är så ledsen. Önskar jag hade ngn att prata med .....

Jodå, bättre med mig! Barnafadern är tillbaka och efter att jag tömt lungorna här, så håret nästintill stod rakt bak på karln, för någon vecka sedan så råder andra lagar! Föräldraledigheten är nu omfördelad, jag börjar jobba lite mer, ett par höstresor inplanerade - en med stor-dotter, en med vän. Jag har slagit upp en familjealmanacka på väggen, varsin kolumn, först till kvarn...
Kom på att jag måste se över min egen tillvaro, ta för mig av tiden.
oups! Med risk att ni kräks lite över mig nu - men jag måste sluta här. Blev just erbjuden en massage! Helvete vad jag måste ha skrämt upp stackarn!

för att få reda på vad man vet, säger Margareta Strömstedt med hänvisning till Milan Kundera som sagt en bok vet mer än dess författare.
Det är därför vi lär oss så mycket av att skriva våra liv här... http://www.svt.se/sverige/tidigare-har-jag-inte-vagat-beratta-om-overgr…

höra från dej!
Ang. kryckor eller inte: det är ok med krycka men inte med rullstol kanske? Meningen med en krycka är ju att man använder den som stöd, och kan lägga den ifrån sej under längre och längre tid ju längre fram i rehabiliteringen man kommer...

Förstår din förvirring bland fjärrisarna. Vi har ett antal liggande på soffbordet och jag tar ALLTID fel. Slutar alltid med att jag ger upp och går därifrån. Eller får fråga barnen...

Du prioriterar helt rätt, du själv och nykterheten först, du är värd det!!!

En fjärrstyrd kram från mej!
/MB

Tack för ditt svar Mammy blir. Har själv tänkt så som du skriver. Varför alltid umgås med alkohol med i bilden,hur kul har vi ihop egentligen? Paret vi träffar verkar inte kunna vara hemma bara de två utan det ska alltid träffas,fredag o lördag.
Igårkväll var jag hemma och de var hemma hos min kille,hörde på rösten att de druckit och jag sa:jaha då gör ni det vanliga.
Fick senare ett sms där jag fick frågan om jag tog avstånd från vårt "sociala umgänge". Jag svarade bara då:vilket umgänge,alkoholen eller?
Varför ska jag behöva tycka det är jobbigt att säga ifrån,dom tycker säkert jag är helkonstig och tråkig.
Vet att min kille förmodligen är bakis idag och ångrar sig för han säger själv att det blir för mycket alkohol o man får inget gjort dagen efter.

det tror jag också. Det kommer krypande i.o.m. att gränserna förskjuts. Det är liksom mer stigmatiserande om någon skulle ta en "party-lina" kokain en gång om året och det skulle komma ut än om någon dricker flera gånger i veckan och det blir för mycket. Definitionen av "knarkare" är ju mycket snävare, d.v.s. "någon som använder narkotika". Menar inte beroendevårdens syn här utan mer generellt hur samhället ser på det. En "alkis" däremot är ju ofta någon som helt tappat kontrollen, sitter på bänken och säkert inte har ett arbete. Begreppet alkoholist tycker jag börjar förändras dock, fler kända personligheter som öppet berättar om missbruk och öppnar upp ögonen för att det kan förekomma i alla samhällsskikt och framförallt hur duktig en alkis och dennes familj kan vara på att dölja missbruket för omvärlden.

Tänk bara vilken skillnad i respons det skulle bli på de här två tidningsrubrikerna/inläggen;

Fredrik Reinfeldt på frågan; hur kopplar man egentligen av som statsminister?. -Efter en hård arbetsdag så varvar jag gärna ner med ett par öl, ja egentligen är jag nog som vilken grabb som helst. Och vad vore fredagsmyset utan några stadiga virrepinnar, lägger statsministern till som inte bara är politiker men också en stor kännare och samlare av just vällagrad whisky från det skotska öriket.

JUHOLT TALAR UT -Jag har aldrig så mycket som rört en droppe alkohol men en gång om året, på min födelsedag, så brukar jag unna mig en liten näsa kokain, festa till det lite så att säga.

För mig är det nu mycket lättare att definiera "för mycket" och det är när jag känner en oro för personen i fråga och för mig själv. I början med min alkis så var det efter x antal öl men blev sedan efter bara en klunk öl. Då har jag ju sett missbruket utvecklas under lång tid och det som i början var en "bad feeling" om att han kanske drack lite för mycket blev till en svart-på-vitt övertygelse om att den här mannen är en missbrukare. Den där magkänslan man har ska man lyssna till.

Åtminstone jag menar att man ska ta till alla medel som behövs för att vara nykter och då är antabus alldeles utmärkt för den det fungerar för. Jag tror nog vi alla är överens om det. Alla hjälpmedel är bra. Slutar man utan hjälp så är man inte för den skull inte bättre än nån annan. För övrigt tycker jag att AAmöten varje dag i 90 dagar som jag läste om nånstans låter som en annan sorts missbruk men ibland måste man säkert ta till alla medel. Jag tycker du är fantastiskt, fortsätt framåt!

och tack speciellt viktoria som debuterar :) på anhörigsidan. Jag förstår det viktoria som att du tar hand om det viktigaste först. En tanke slår mig dock och det är att det kanske är svårare för en aktiv alkis att bli medberoende i.o.m. att man då har fullt upp med att dricka och egentligen inte bryr sig så mycket om vad andra gör? Jag har läst på alkisdelen, flera berättelser där den nyktra alkisen först nykter "vaknat upp" och ser att partnern faktiskt också har en alkoholproblematik. Många vekar då först se problemet i att partnerns drickande äventyrar deras egen nykterhet och jag antar att det är det fokus man måste ha i början, att hålla sig själv nykter. Men vad händer sedan, efter ett år, flera år? Medberoende är ju ingen "akut" sjukdom utan den kommer smygande. Jag tror de alkisar som skriver här i alkisdelen men också läser på anhörigsidorna har en fördel där, dels för att förstå deras anhörigas ibland helt irrationella beteende, att det är en familjesjukdom, men också för att kunna se varningstecknen för om man själv skulle gå över åt medberoende.

Har man dessutom en missbrukspersonlighet så bör man nog se upp. Jag är inte alkis, har aldrig gillat alkohol direkt, men jag är säker på att det är mitt missbrukarbeteende som satt mig i de här situationerna, att jag följt samma mönster. En total förändring av mitt liv är nödvändig för att bryta mina mönster. Visst, en sak i taget och det viktigaste först men jag får inte blunda för det som är svårt för det.

Kramar

VV! Instämmer helt med Victoria, är glad för att du hittat en väg som fungerar för dig. Lycklig för att du hör av dig. Du är inte glömd. I min värld var du alltid en av favoriterna. Så ärlig i ditt skrivande, det uppskattade jag mycket. Dessutom var du inte "tyken", snarare ärlig. Kramar till dig och lycka till med allt du företar dig. För mig betydde du mycket.

Fia

Hej Victoria! Det mesta är väl, tack. Hoppas det är detsamma för dig trots frånvarande barnafader. Adde, Fenix och Santorini; visst förstår jag vad ni menar. Beslutet MÅSTE komma inifrån och kryckor håller inte för evigt. Men i början får man, ska man ta till dom tycker jag. Och att då få läsa att t.ex alla piller är av ondo kan rubba en skör balans. Men jag uppskattar verkligen att vi kan diskutera saker. Ventilera olika åsikter utan påhopp. Det är stort.

Till min goa vännina MB; Du får mig alltid att skratta. Gissar att du är så irl. En gåva du aldrig får underskatta. Humor behövs!

Så nu har jag flyttat in. Sovit min första natt med misstänksamma katter. De saknar nog sin husse och sina rutiner. Men husse har skrivit ett A4-ark till mig om kattvård så det ska nog gå bra. Meeeen det känns lite konstigt att bo ibland en främmande människas saker. Jag hittar massor av spår från killen som har lägenheten. Däremot har jag svårt med det rent tekniska. Unga människor har så många prylar. På soffbordet låg fem (5!) fjärrkontroller! Suck! Jag som bara ville sätta på musik! Till slut listade jag ut genom att jämföra namn på fjärrisar och apparater. Så nu har jag även musik!! Jag är glad över denna flytt, detta ickebeslut jag tagit. För jag ser det inte som att jag har lämnat min man utan som en paus. Just nu orkar jag inte med alkohol och mitt "hem" ska vara vitt. Men mannen då? Har jag svikit? Jag tycker inte det. Vi har det som vi har det och jag älskar karln men prio ett är nykterheten. Jag trivs med den och den trivs med mig. Märker hur min rygg rätas ut bland folk. Jag står rakt och min blick flackar inte. Jag kan fatta tuffa beslut på jobbet. Jag fungerar. Det känns lite stort. Såg i mt's tråd att många jämförde det med frälsning. Inte helt fel.

Fia

Jag funderar ganska mycket på det här med alkohol, medberoende, alkoholism etc på grund av att jag står mitt i alltihop - själv nynykter alkis med en sambo som fortfarande dricker.

En sak jag funderar över när jag läser anhörigsidorna är att det måste vara jäkligt svårt för en anhörig att kunna sätta ner foten? Alla dricker alkohol, när är " för mycket "?
Det måste vara enklare med någon annan drog typ kokain, för där är ALLT för mycket. Kan det vara därför man kan fastna så hårt i medberoende?

Som sagt, det är bara funderingar.
Kram!
/MB

jag lät tvär om knäläggandet, det var inte meningen. Jag tänkte bara att om du inte vill dricka, så kanske du får hitta på nåt annat de kvällar hans dryckespolare är hos honom? Förstår om du tycker det känns konstigt att sitta och titta på när de dricker.

Känslan jag får - som mycket väl kan vara fel!! - är att dessa "vänner" legitimerar sitt alldeles för myckna drickande genom att träffas hemma hos någon, "det är ju bara alkisar som dricker ensamma, men vi träffas och har skoj, så vi är inte alkisar". Jag kan som sagt ha mycket fel i det, men tanken väcktes när jag läste det du skrivit igen.

Har du läst något här på forumet? Du kanske hittar fram till något genom någon annans berättelse?
Mvh MB

Så många kloka ord!

Ska nog tala med någon som kan se saker från ett perspektiv...
Hjälpa mig att ta reda på vad jag vill, såjjag slipper vela.

För som närstående, när vet man egentligen när det är påväg framåt ellerbakåt

Har inte direkt ställt ultimatum eftersom jag tror jag inte kan hålla dem,

Tack för era tankar och erfarenheter!

En hälsning bara, till dig Fia. Hoppas du har det bra/V

Hej Markatta, jag skriver aldrig - och har aldrig gjort - här på anhörigsidan. Har inte gett mig den rätten, fast man kanske kan tycka att jag borde ha gjort det eftersom min make druckit lika mycket som jag. Men jag har inte haft tid och kraft att vara anhörig och aktivt medberoende (passiv medberoende? ja så är nog det närmaste jag kan beskriva) då jag haft fullt upp med mitt eget tillfrisknande. Går det att förstå vad jag menar? Kanske inte. Hursomhelst jag skriver nu i alla fall ett inlägg här i din tråd, vill bara tacka så innerligt, från djupet av mig själv, för detta ditt senaste inlägg. Jag blir så berörd och återigen tagen av kraften i den människokärlek och det stöd som finns här. På båda sidor. Grattis till ert nya liv Markatta och väldigt mycket lycka till i framtiden♥

Hej VV, visst inte är du glömd! Vad härligt att läsa att du lever väl och att du uppnått den förändring du ville ha. Tack o Kram Victoria

Gokväll Ulrika (eller godmorgon alt goddag beroende på när du läser detta :-)
Ville bara kolla av hur du har det? Själv har jag laddat med godisskålen och filten alldeles själv i soffan. Mannen har åkt iväg för att gå på en begravning imorgon, äldsta flickan drog iväg nyss för utekväll och lilla sover.
Till en av dina frågor, nej man kan inte skriva meddelanden till enskild person här. Men alkoholhjälpen har en sida på facebook, där några härifrån finns med, antar att det är med sina användarnamn härifrån - kan någon bekräfta?- är inte riktigt säker eftersom jag själv inte alls använder facebook. Där kan man väll skriva bara tvåsammen om man vill...eller?
Oskrivna regler...tja, antar att det är samma som i allt umgänge i. Inga konstigheter. Jag upplever att toleransen och respekten här vida överstiger de flesta sammanhang jag irl befinner mig i.
Hursom jag ville eg bara önska dig en fin kväll och hoppas att du mår bra!/Victoria

Hej lone.ranger! Det är bra frågor du ställer!

Jag läser och skriver inte här så ofta nu för tiden, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och jag har funderat mycket över det där med ultimatum och återfall.

På ett sätt håller jag med Adde: nej, du skall inte acceptera återfall. Särskilt inte om du har uttalat orden "dricker du igen så går jag". För då MÅSTE du göra verklighet av ditt ultimatum. Annars hör alkoholisten dig säga "jag menade inte allvar med mitt ultimatum, utan nu kan du fortsätta som tidigare, eller till och med öka farten lite för min gräns är inte passerad". Det är förödande.

Men, å andra sidan: det är inte fel av dig att acceptera återfall, så länge du är på det klara med vad du gör. Det kan vara så att alkoholisten djupt ångrar sitt återfall och är ärlig med sina problem att hålla sig nykter. Och det kan vara så att du väljer att stå ut med något återfall under vägen mot nykterheten.

Min poäng är: du måste känna efter själv var just DINA gränser går. Det som varit rätt för någon annan behöver inte vara rätt för dig.

Jag uttalade mitt ultimatum. Det funkade ett tag, men sedan drack maken igen. Och jag lämnade (vilket jag aldrig hade klarat om det inte var för att min terapeut hjälpt mig tänka ut en konkret plan). Maken genomgick behandling, och när han kom hem därifrån var jag tillbaka hemma så att vi kunde börja om. Då funderade jag mycket på om mitt ultimatum fortfarande gällde, och kom fram till att det inte gjorde det. Jag var inte längre beredd att lämna honom om han tog ett återfall. För jag kan inte leva med en fot ute ur vårt äktenskap. Jag kan inte hota honom med att lämna honom, när jag ser att han kämpar för att hålla sig nykter.

Nu har han snart varit nykter i tre år, och vi har det fint tillsammans. Om han skulle dricka igen, så stannar jag kvar. Men - om han skulle börja ljuga, smyga och gömma igen: då går jag.

Så tänker jag. Var rädd om dig!
/H.

du ska inte acceptera återfall. Det innebär att du flyttar fram dina ultimatum ytterligare ett snäpp och visar på så sätt att de inte betyder något, alltså ok att dricka igen. Jag som alkis tar varje tillfälle till öppning i dina ord och fortsätter som förut.

pixie44 !!

Jag är inte så flitig på forumet längre men jag läser var dag och gottar mig åt dina och andras framgångar på er väg mot ett bättre liv. Det stärker mig i min egen nykterhet att se att det finns en lösning om jag söker den.

Var väldigt försiktig med sömntabletter (eller insomningsdito) för de påverkar hjärnan på samma sätt som alkoholen. Lika med ångestdämpande eller rogivande medel. Vi alkisar är korsberoende mot ett helt gäng olika medel. Ta en promenad, drick mjölk/varm choklad på kvällen, njut och slappna av mot kvällen. När kroppen väl drar igång sitt städjobb efter all sprit så kommer tröttheten mer än du kanske önskar !

En del av oss finns på facebook under våra nick så där kan du ta direkt kontakt.

Hej Alla,

Jag skriver här i min vän Dompas tråd eftersom jag aldrig hade förstånd att skaffa mig någon egen.

En del forumsvänner kanske fortfarande kommer ihåg mig, men det spelar mindre roll. Jag var inne just nu och läste för första gången på jättelänge och kunde till min belåtenhet se att forumet fortfarande var väldigt aktivt. Forumet betydde väldigt mycket för mig under en svår period i mitt liv och jag är tacksam för den respons jag fick av er. Den fick mig att ta tag i mitt liv och fundera över hur jag skulle gå vidare. Jag kanske var lite "tyken" ibland, men mest för att provocera lite och jag hoppas ni förlåter mig för detta.

Livet flyter på ganska bra just nu. Jag har minskat mitt drickande och framförallt så dricker jag aldrig alkohol därför att jag känner mig trött, stressad, hungrig, arg o.s.v. Jag har istället gjort en hemlig överenskommelse med mig själv att endast dricka när jag är glad och ser fram emot något trevligt. Detta har blivit mitt sätt att fortsätta mitt liv, men naturligtvis är vi alla olika.

Jag vill passa på att tacka alla mina kamrater här på forumet för allt stöd och alla råd. Ingen nämnd, ingen glömd!

Ha det Gött.

Villervalle