Senaste kommentarerna i forumet

Då har du nog kommit till ett bra ställe här. Många många har gjort samma resa som du och med erfarenheter kring vad alkoholen gör med människor när den bygger om en person till alkoholberoende som inte längre kan hantera spriten på ett socialt och vettigt sätt. Varför man nu egentligen skulle behöva lära sig det överhuvudtaget kan man ju fundera över. Att för sig själv acceptera och erkänna att man inte längre kan hantera sitt drickande är det viktigaste steget, sen startar jobbet med vägen framåt som nykter och här finns det många som så gärna slår följe med dig! Här finns en fin gemenskap av personer som Vet av egen erfarenhet, vet att det ligger beslutsamhet och arbete framför den som fattar beslutet om att starta ett liv på nytt som nykter. Men du, det går och det kan bli förunderligt annorlunda och berikande på många sätt. Men få klarar det på egen hand, man behöver varandra och då är det så fint att det finns just det... många andra i sällskapet.
Som sagt, välkommen att dela med dig till andra, det är så viktigt och du, det är fint att vara en nykter person också!
God Natt. /Mm.

Fattar inte riktigt varför du skall ta upp det med chef o kollegor. Har det inte hänt något på jobbet som har med din alkoholkonsumtion att göra så vänta lite med det. Nu blir du bara bättre för var dag som går. När du nu inte försöker att bota dina deppiga perioder med A så skall du se att du får ordning på den biten också A förvärrar bara det hela.

När det gäller kollegan som spridit ut ett rykte så finns det alltid såna människor på en arbetsplats ofta har dom problem själva. Vad har hen för rätt att döma en annan person. Skit i hen o satsa alla kort på dig själv du blir bättre för var dag som går! Nu kan dom springa runt o lukta o tänk va besvikna dom blir när dom inte kan känna någon bakfylledoft.Har du riktig tur så kommer det efter ett tag att riktas misstankar om att ryktesspridaren haft fel o då ligger den personen illa till. Jag förstår dig fullständigt med att du blir förtvivlad när du får höra såna rykten, men det är ofta så att när man dricker så förstorar man upp allting man tror nästan världen skall gå under,när man sedan varit nykter en tid så är det helt plötsligt en skitsak. Talar av egen erfarenhet.

Du skrev i din förtvivlan att du har inga vänner omgivningen sviker, men du har ju din man som stöttar dig, bättre vän kan du väl inte få.Det är många som inte vågar ta upp det med sin äkta hälft o då kan det säkert vara lite jobbigt. Sen har du kommit hit bland massor av vänner som har en kunskapsbank om A o vad den ställer till med som är helt otrolig. Har du något du undrar över så skriv du får garanterat synpunkter o råd på både det ena och andra. Sen om man kan överföra det på sig själv är en annan sak.

Säger det igen satsa allt på dig själv din man o dina barn. Jobbet de har man bara för lönekuvertet! Jag håller också tummarna o alla fingrar för att nu är du på rätt väg försök att inte halka av. Om du kollar lite extra så ser du säkert ljuset i tunneln! Det är ett underbart liv att vara nykter!
Skriver detta i anledning om att jag själv varit i en liknande situation, som löste sig helt automatiskt med att jag la av med A. Har tyvärr haft en del återfall men är nu nykter sen en tid tillbaka. Mycket tack vare detta forum, skriver sällan men läser i stort sett varje dag.

Att läsa vad du skriver och att du fortsätter skriva! Hoppas du tar in all den kraft och gemenskap vännerna här i gemenskapen vill erbjuda dig. Skickar dig en fortsätt framåt-hälsning denna sena kväll/natt. Den bistra verkligheten är den att den enda person du faktiskt kan besluta om hur det fortsätta livet skall bli... är Du. För mig känns det som att du gör precis det just nu, för dig och barnen. Men vet du, möjligen faktiskt också för din man. Ansvaret för det ligger däremot helt där det hör hemma, hos honom. Är gärna med på ett hörn under resans gång, från min sida sett. /Mm.

Håller helt med dig Asteroiden77!
Jag har många gånger fått erfara det härliga i att träffa, skriva, eller på annat sätt ha kontakt med andra i liknande situation, hur gärna man bara finns där. Förbehållslöst.
Så hur gör man då? Helt enkelt bara finns där. Som du sa, ropa så svarar det säkert någon. Det är sånt som betyder... betyder för båda! Det är nästan magiskt, känslan av det där nästan oförklarliga i att plötsligt bara höra sig själv säga saker öppet i förtroende som man aldrig tidigare trott skulle vara möjligt. Så, håll taget!

Nu har jag läst vad du skriver och vill på bästa sätt välkomna dig hit bland oss andra, dina okända vänner. Vänner med liknande historia bakåt, tvivel, försök, misslyckanden bakom oss. Men just nu med siktet in i framtiden och här kan du helt enkelt inte behöva känna dig varken ensam eller dålig! Jag skriver också gärna mera en annan gång, men det där med jobbet. Joo, jag kan så innerligt väl delta i dina obesvarade frågor om vad andra ska säga. Vet du vad... rätt ofta beror tystnad och ögonkast eller ännu värre frånvaro och undvikande av blickar att personerna i fråga helt enkelt inte vet vad de skall göra eller säga i mötet! Kanske det låter "klämkäckt" av mig att säga, men jag tycker det enda raka är att göra så som du lite beskriver... ta det, rakt fram, svara på frågor, men ta ingen skit. Man behöver verkligen INTE känna skam för att man är nykter!!!
En sak jag lärt mig och sen jag själv blev nykter, Du behöver Inte alltid förklara så himla mycket. Får du en fråga så svara på den men förklara inte så mycket mera, ifall du inte får flera frågor förstås. Vi nyktra har det liksom inneboende att vi ofta vill förklara oss på olika sätt, det är trista skuggor ur det förflutna, medan vi verkligen försökte förklara oss ur något. Som nykter, behövs ingen förklaring eller berättigande till att vi finns och försöker hitta liv i livet vårt. Har du bestämt dig för att bli nykter så har du redan tagit det största och mest avgörande steget för DIG och det är det viktigaste.
Som sagt, här är du bland riktiga vänner som Vet av egen erfarenhet, vet på sitt eget sätt men ändå i grunden så lika. Vi kan hjälpa varandra så mycket bara med vår blotta existens. Önskar dig styrka och kraft i dina beslut! Kanske vi hörs, jag gör gärna det om du vill. Skulle så gärna finnas till på mitt sätt för den som så önskar. God Natt till dig och till de som läser! /Mullemannen.

Hej Minz
Jag är ny på forumet sedan några dagar tillbaka och läser nu massor av inlägg. Vissa berör mer än andra och ditt berör mig mer.
Att välja att ta upp det öppet med chef och vissa kollegor som du ska göra, det är styrka! Styrka och mod!

Jag fick läsa ditt inlägg ett par gånger för att förstå. Det känns som om du på förhand förutsätter hur det ska gå. Känner igen mig själv i att göra så. Men... inte alls säkert att det blir så.

Jag är alldeles övertygad om att du är på rätt väg och att allt bara kan bli bättre. Jag håller tummarna för att allt gå bra på måndag och hoppas du berättar hur det gick.

,, Hej,

Det är bara du själv som kan ställa sin diagnos, dvs om du har problem med alkohol, när du börjar dricka kan du sluta då? Kommer ett sug så starkt att du skulle göra vad som helst för att sluta att få tag i alkohol.

Alkoholism är en tredelad sjukdom, fysisk allergi, mental besatthet & en själslig bristsjukdom/ andlig blockering. Jag saknade kraft att stå emot det första glaset, tabletten,, allt som förändrade mitt sinne. Jag behövde ta droger & alkohol för att få tyst på tankarna, som malde och malde.

Numera så känner jag inget sug och har fått hjälp utav en sponsor att läsa i AAs Stora bok, att enbart gå på möten håller mig inte nykter.

Om du behöver hjälp så kanske jag kan hjälpa till, precis som min sponsor har hjälpt mig.

Ta hand om dig.

Med vänlig hälsning,
-a

Vi finns här ute.

Ropa om du behöver hjälp.

-a

-

-

Och det är bra för mig att påminnas om saker jag var med om... Jobbigt och sorgligt, men bra!
När du skriver att du nästan önskar att han skulle få ett utbrott till för att det skulle göra det lättare för dig att lämna tidigare - åh, det är som att trycka på en knapp i mig - jag tänkte så, precis så, så många gånger.
Och jag vill inte trampa på ömma tår - men: jag tänkte så så många gånger; jag tänkte redan från första veckan när vi blivit tillsammans vid vårt första gräl: om han behandlar mig illa så drar jag... Men sedan hotade han mig, gav mig blåmärken ett antal gånger, skrek åt mig, lämnade mig på alla möjliga sätt, gapade och skrek, kallade mig saker, lät mig inte träffa vem jag ville osv, men jag lämnade inte... och inte ens när jag liksom inte såg något annat än att lämna så hände det massa saker, men jag kunde inte lämna då heller... förrän jag plötsligt en dag bara inte hade något annat än lämnandet som möjlighet.
Jag förstår dig - och en dag har du kraften, för du vet att även om han inte gör något elakt/dumt/fult idag, imorgon eller ens om en vecka, så har det varit allt för många saker...

så sorgligt och så rätt. Du kommer att hitta ut ur ensamheten och hitta rätt i ditt liv. Varm kram / mt

Jag hör er. Tack.

Ja, du kämpar på jättebra och du tar tag i dina problem! Glöm inte att ge dig själv beröm. De på din arbetsplats som dömer dig verkar vara lite omogna. Försök att inte bry dig om dom, ge dom inte din energi. Den behöver du till dig själv och ditt tillfrisknande!

Här kommer den:

Down ol’ Hell Road Again

I don’t know what it is. Can I’ve been taken the Blitz like I used to?

I don’t know what is wrong. Here’s somethin’ that don’t belong like it used to.

Am I another man, with other means and plans in hand?

Or is it just the world spinning off, down ol’ Hell Road again?
- - -
Just one minute ago, here was someone I’d know from beginning to end.

When You strike the walls down and the bricks all hit ground, it’s so hard to mend.

Can we tear odd plans apart and rebuild with flesh and heart?

Or have we taken to many a steps, down ol’ Hell Road again?
- - -
You can see the thin line and the storyteller grind in memorial.

When the aces are no use and the masses just refuse the unbelievable.

There were cobbles and there was stone on the way to be unknown.

But I’ll cast you somewhat hope, down ol’ Hell Road again!
- - -
Break you bones and shut your eyes, let’s use up the last supplies - and hear God call!

I saw you laughing’ through tears, but the scene was so unreal, no good at all…

I changed The Black Dog’s name to Kat, blasphemously I threw my hat.

Then I smiled and went on down, the same ol’ Hell Road again.

Kämpa!! För dina barn är du den bästa mamman som finns, oavsett!! Och var glad att du har en man som stöttar dig!
Din gloria har långt ifrån fallit på sned, du ÄR den där duktiga på jobbet som också tränar o.s.v.. Det är DU! sen kanske
det finns en mindre bra sida med alkohol, men det är bara en bisak som inte under några omständigheter identifierar din personlighet! Tror att det där med jobbet kommer gå galant faktiskt, tycker du är stark som fasen som är öppen där!!

En vecka - respekt!! :-)

Idag har jag haft en riktigt bra dag. Jag påbörjade mitt nya jobb igår där jag ska arbeta 50% tillsvidare samtidigt som jag arbetar kvar på mitt gamla 50%. Jag är så glad att jag fått denna möjlighet. Jobbar natt i helgen och igår kväll kände jag en oro över vad min exsambo (som jag numera kan kalla honom, konstigt..)gjorde och om han skulle bombardera mig med fula sms och nattliga telefonsamtal... Allt detta uteblev! Inget av mina farhågor har hittills besannats...kanske kommer det ett bakslag inom kort men just nu känns det rätt skapligt. Förutom att mina barn inte har "hemma" även hos mig.. Men påminner mig varje dag att detta är en tillfällig lösning.
Jag har åkt skidor, solat, haft hemmaspa och pysslat om mig själv idag- riktigt skönt.
Nu är jag på jobbet igen och kan summera dagen som gått hittills som lugn och fridfull. Skön känsla.
KRAM

Hej Evalena. Förstår din oro! Har du gått på någon anhöringsvård? Dom kan säkert ge dig råd i detta. O som du skriver är det lätta att byta ett beroende mot ett annat. En nykter alkoholist vän till mig har börjat gå på spelberoende möten. Han hade spelat bort ca 5000 kr i månaden i över ett år. Något hans fru kom på o satte stopp för. Han hade själv inte fattat att de va så mycket pengar. Men hans beteende va precis som med alkoholen. Smyga, gömma, ljuga , kan inte sluta när man väl börjat.. Hoppas du blev lite klokare Evalena.

Förebild? Absolut! För det allra mesta är han en vanlig strax-sexåring, åtminstone vid första anblick. Men alla nya, ofrivilliga erfarenheter han har samlat på sig de senaste åren har givit honom en klok gammelmansblick. Dessutom pratar han inte riktigt som sina jämnåriga kamrater. Han har ett förvånansvärt stort ordförråd och delger ofta sin omgivning sin syn på diverse företeelser och tankar och han tänker m y c k e t... Och därigenom pratar han också hela tiden. Lite som om han är rädd att han inte ska hinna med att tänka och säga allt han behöver. Har inte riktigt gjort klart för mig själv vad jag känner inför det.
Jag håller mig inte på banan för hans skull, inte för någon annans heller. Mer än mig själv. Däremot är jag ytterst medveten om att jag måste leva mitt liv fullt ut. Annars drabbar det inte bara mig själv på det mest jävliga sätt vi alla härinne lätt kan föreställa oss. Alla andra - de viktiga - dras med i fallet och det är inget de har bett om eller alls gjort sig förtjänta av.
Nu är det ju synnerligen uppenbart för mig att jag mår rakt igenom mycket bättre utan att försvåra levandet med etanol. Men, du vet Fia, glaset finns ju alltid på bara en armlängds avstånd och det gäller att vara helt på det klara med varför just jag lever mitt liv på det sätt som jag gör.
När den svarta vovven dyker upp, vilket jag kan tänka mig är ett besök som både du och jag har varit med om några gånger, är det dåraktigt att försöka skrämma bort honom med "något gott i glaset". Fan, han luktar ju till sig det på flera mils avstånd, att det är dags för dryckjom. Det finns inget som lockar honom mer!
Hoppas att du tog ett rejält snack med honom under "lårgnuggarpromenaden", så att han förstår att det inte är någon idé att börja gläfsa hos dig. Han kan gå och lägga sig i korgen och vila sig igen. Ge honom en puss på nosen ifrån mig med!

Jag skrev innan om att jag hade en sång i vintertid på gång. Det hade jag med. Men jag skrev om och ändrade. Fick inte till det ändå och till sist bytte jag språk för att se om jag kunde hitta nåt där, och det tyckte jag väl att jag gjorde till slut. Hunden kom med på ett hörn, samt även lite andra funderingar. En del skapade av forumläsning (of course!) och jag slänger in den för beskådan i nästa inlägg. Nu skulle jag tydligen hjälpa till med ett extremt stort legobygge.../NM

Tack för dina reflektioner! Så konstigt det känns att läsa att andra blir påverkade och berörda av mitt...liv. Det ger liksom ytterligare en insikt för mig. Att andra reagerar och man liksom får tillbaka perspektivet på hur det är. Man blir ju på nåt sätt lite avtrubbad efter ett tag, man höjer tröskeln hela tiden för vad som är acceptabelt. Hur man tillåter sig bli behandlad. Jag känner ibland att jag är för öppen och uppriktig när jag skriver här, ibland blir jag rädd att jag berättat för mycket. Men jag känner samtidigt att det är så skönt att ha en kanal där jag anonymt kan vara totalt ärlig, och säga sånt som jag aldrig skulle drömma om att berätta för någon irl. Det hjälper mig så mycket. Det hjälper mig att få en förankring i verkligheten, att se att min tillvaro passerat varenda gräns som finns vad gäller det som är acceptabelt.

Ja jag hoppas ju mycket på min plan. Men känner för varje dag som går nu att jag vill avsluta detta NU. Det gror och pockar på. Jag hoppas få kraft och mod vilken dag som helst nu. Det känns nånstans som att det får bli som det blir, jag skiter i pengar, saker, lägenheten osv bara det tar slut. Det är nästan så att jag önskar att han fick ett sånt där riktigt utbrott, det skulle göra allt så mycket enklare.

Tack igen för ditt svar!

Och att han tidigare gått på möten! Det låter hoppfullt. Ni har ett hårt arbete framför er båda två, men ni älskar varandra och har tagit flera steg på vägen.
Varma lyckönskningar och styrkekram!

1 veckas nykterhet. Kroppen börjar kännas normal. Det jobbiga väntar på måndag med samtal m chefen och vissa utvalda kollegor. Min chef kommer säkert ta ärendet vidare p g a situationen där. Det gör mig rädd. Vissa kommer säkert aldrig prata med mig mer och ev kräva mitt huvud på fat. Har aldrig misskött mitt jobb, har alltid varit den duktiga, ordentliga, som tränar 4-5 ggr i veckan (fast jag druckit). Tills för 2 mån sen, då jag inte orkade träna mer. Men jobbet har jag skött. Börjat träna så smått igen. Jag är rädd, tänk om det inte räcker att jag går i terapi. Tänk om vissa kräver nån form av psykisk utredning? Tänk om min chef beviljar detta för att få tyst på gänget? Jag är glad att jag kommit så här långt i livet. Trodde jag skulle dö innan 30. Jag kommer alltid ha ett psykiskt handikapp - har lättare än andra att hamna i depressioner. Förhoppningsvis kommer jag att bli snällare mot mig själv och lösa problem mer konstruktivt. Jag har min familj, det är jag tacksam över. Min man stöttar mig. Han frågar om han kan ta ett glas vin till maten. Så klart han kan, men innan har jag varit så arg över att han kan och får men inte jag. Idag känner jag bara tacksamhet över att den ilskan försvunnit. Men jobbet... Min gloria på sned. Inte längre den duktiga, ordentliga. Spetälsk. Hur kunde du? Hur kunde du göra så här, trots att du har 2 små barn hemma? Hur tänkte du egentligen? Du är utesluten ur vår fina gemenskap. Vi trodde du var något annat, men det visade sig att du var patrask. Kalla mig vad ni vill. Jag är van att vara ensam. Jag behöver er inte! Eller jo, egentligen vill jag vara med, vara omtyckt. Inte stå i kylan, men jag säljer inte min själ. Jag har gjort fel, men jag försöker, jag ska göra rätt. Vi får se vad måndagen har att vänta...

Tackar m-m

Det är skönt att prata med andra som upplever samma problematik som jag gör/har gjort. Vad underbart att vakna i morse utan att vara bakfull och slippa den typen av ångest. Jag kommer säkert att få det idag igen men tänker välja att träna på gymmet istället. Bra gjort att kunna avstå i 3 månader och att du kanske hittat en bra strategi? En dag i taget är nog en sund tanke och strategi.

Trevlig helg
/Fernando

Hej, hej NM! Tack för påminnelsen om hundfilmen. Såg den nyss, 2 gånger på raken (är väl lite trög). Hemkomsten från paradiset gick faktiskt över förväntan då jag kastades in i tre dygns intensivt arbete. Men i förmiddags när jag vaknade - utan måsten framför mig - då var han där; The Black dog. Men jag ska koppla fanskapet och ta med han på en "lårgnuggarpromenad".

Så glad för din skull att din lille kämpe börjar återhämta sig. Vi kan ju aldrig hålla oss på banan för någon annans skull. Ska det inte heller. Men en liten kiĺle som kämpar/kämpat mot ett reellt icke självframkallat problem - det är en slags förebild tänker jag.

Lååång kram till dig med från en deppig matte./Fia

Det låter precis som oss. Tusen tack för att du ger mig stöd. Han ska få läsa ditt inlägg sen när han blivit nykter. Han har gått på AA-möten och han vet att han måste in på den helnyktra vägen, frågan är när han är redo? Du ger mig dock tröst att det kommer ske en dag. Jag älskar honom och han älskar mig och vill inte leva utan mig. Nyktert ska det bli. Kommer skriva här igen.
Tack igen.<3