Senaste kommentarerna i forumet

Ser fram emot helg då jag delvis kommer att jobba, delvis spendera några dagar i Danmark. Det känns bra nu och jag vill ta med mig den känslan in i helgen. Jag har dragit igång en process i mig själv när det gäller hur jag hanterar mitt liv, konflikterna, de goda händelserna och människorna i mitt liv... och mycket mycket mer egentligen, allt hänger samman.
Det är skönt att tänka tankar ända ut, inte backa som jag gjort förut när det blivit för mycket. Det blir inte hotfullt mer när jag vågar/orkar ge tanken rum, utrymme... utan vin. Och jag gör det så ofta som jag känner viljan o lusten o det gör jag oftare o oftare... Det känns som jag tar hand om mig själv när jag ägnar tiden till detta.
Känns lättere inombords.
Jag vet att jag inte gått spikrakt mot målet att inte dricka något alls mer, men jag går ganska stadigt mot målet att bli helare i mig själv och det är för mig i denna tid i livet absolut bäst att inte blanda ihop detta med att dricka vin och i första hand inte ensam. Så jag försöker tänka klart och redigt och inte dömma mig för hårt. Jag tror jag haft nånslags översyster i mig själv som kommit med pekfingret och höttat alltför mycket. Översystern har gjort sitt. Det är henne jag har problem med.
Att dricka vin var för mig ju ett sätt att döva oro och att stoppa in mina tankar i malpåse. De luddades ut istället för att tas omhand.
Jag gör framsteg och får väl ge mig en klapp på kinden.

en skön jobbhelg :-)

Idag är det med lättare hjärta jag packat jobbväskan.. Jag har svårt att logga in under helger när jag jobbar..
Har nog ett för kvinnor lite ovanligt yrke, som jag inte tänker skriva om (vore för lätt att bli igenkänd..)
Numera jobbar jag mest på en sorts frilansbasis och mycket i våra grannländer. (jodå, jag tjänar bra!)
När jag jobbar, gäller det att vara skärpt, så alkohol kommer icke på fråga!(har aldrig gjort, när jag jobbat)
Visst finns det de som velat bjuda ut mig, i yngre dagar.. Men gudskelov, är man inte lika attraktiv som förr. Det underlättar, eftersom en viss regelbundenhet ändå är nödvändig. Får jag inte tillräckligt med sömn, blir jag som en zombie..
Just nu känns det som jag tagit tillbaks kontrollen och ansvaret över MITT liv. Hur gubben gör med sitt, får bli hans sak..
Kände mig väldigt stöttad av en sak Adde skrev om att hans liv var hans ansvar (Tack Adde!)
Lite fånigt, men för mig är det lite av en frihetskänsla, att den enda jag behöver bry mig om, är MIG, den här helgen..
Även om gubben (mot förmodan, för han verkar ha börjat tänka till) skulle "supa bort sig själv", så är det inte mitt ansvar. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Ha en underbar helg därute vänner (nya som gamla) vi hörs nästa vecka!
Trollis

precis det jag menade. Det där filtret jag satte upp mellan mig och verkligheten förut. Mellan mig och mina barn, mellan mig och andra människor, ständiga denna vilja att fly därifrån.
Det är sorgligt.
Idag ska jag försöka att inte låta tankarna vandra åt det hållet utan istället åt det håll där jag är nu. Det liv som har börjat nu.
Och i det livet ingår att göra de viktiga grejerna FAST de är tråkiga! NU kopplar jag ner internet för idag. Sköt om er!

Vad glad jag blir, när jag läser ditt inlägg!
Och vad skönt, att du är upptagen med ditt liv istället för A *ler*
Ha ett fortsatt bra liv!
trollis

Använd den här ilskan konstruktivt!
Den här killen är definitivt inte värd en tjej som du!
Jag vet att det gör ont, när sanningen går upp för en, men den får en också att bli mer bestämd.
Om han gör detta för att såra dig, så finns det definitivt inte kärlek bakom..
Jag önskar dig allt gott och att du fortsätter vara tuff mot honom.
Vi stöttar dig Nana!
kram trollis

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus! Det känns som något att ta fasta på..
I ett mörkt rum, räcker det ju med att tända ETT litet ljus, så är det inte mörkt längre..
Du Lelas, mulletant m.fl. är som små ljus för oss, som förut irrat omkring och inte vetat hur och vad vi ska göra..
För mig, har ni visat att det fortfarande finns HOPP, även om vägen är krokig.
Stor bukett rosor!
trollis

Dina trådar och råd har betytt mycket för mig, mulletant!
Att läsa Carina Bångs blogg, var en AHA-upplevelse och jag rekommenderar den varmt!
Jag har precis klivit på och kanske hunnit en hållplats eller två, men en resa börjar ju med första steget :-)
Hoppas att du fortsätter att titta in på fourumet. din klokskap behövs!
kram trollis

Kom på imorse att för precis två år sen var jag sjuskriven några veckor efter en operation. Då beställde jag mina första böcker om medberoende, det måste ha varit efter att ha sett tips om dem här eller i Carina Bångs blogg. Jag beställde några fler - kanske "flodhästen". Det var ett viktigt steg i min förändringsprocess, att aktivt börja läsa och reflektera över mig som medberoende. Jag läste mycket den perioden, två av Lönnebos böcker var livsnödvändiga. En avgörande höst som slutade med ett uppbrott och en återkomst - till ett vägskäl och ett nytt vägval. / mt

Vet inte om jag skrivit här. Men var är ni?

Nana - man får bli arg!

Dessutom är ilska ibland bättre än att vara ledsen. För i ilskan ligger en vilja till förändring. Eller hur?

Var rädd om dig!
/H.

Åh, gulle du, kraftverk! Tack!

Om min berättelse kan ge hopp åt andra, så har det varit värt resan. Faktiskt.

Jag har lärt mig otroligt mycket under de senaste åren, och jag vet hur mycket det kan betyda att liksom "ta rygg" på personer som går före en längs vägen. Jag har också sådana personer att följa, som har gett mig hopp, och de är viktiga för mig. Några av dem finns här på forumet, andra träffade jag i anhöriggruppen som behandlingshemmet ordnade, andra finns i min vardag.

Att få vara en sådan för någon annan är stort för mig. Tack!
/H.

två steg fram och ett steg bak, kanske vi tar men i så fall går det ändå framåt. Du gör framsteg. För mej har det tagit ända tills nu, 3,5 månader, innan sömnen blivit bättre. Beror kanske inte bara på vinet att sömnen varit dålig. Det bästa är ändå att jag aldrig vaknar vid fyratiden på morron med ångest över kvällen innan. Kanske största vinsten. Ta en dag i taget, friskt framåt som du säger. Du kan också!

tack för hälsningen! Jag har också läst runt ikväll och slås än en gång av hur lika vi är och haft det. Skönt att se, det lindrar skammen att inse att det är nåt kemiskt som ligger i botten.
Man kan få försöka flera gånger innan det lyckas men nu tänker jag verkligen inte ge upp mitt nya lyckliga liv. Kämpa på Tilde, det är värt det. Kram!

Jag lyckas inte lika bra som jag vill och jag har inte en strikt linje som jag följer när det gäller a. Jag slarvar med det här. Vill jag inte lyckas? Jo det vill jag.
Inte stora snedsteg men små. Tillräckligt för att jag ska bli missnöjd med mig själv och det stärker inte mig.
Nu ser jag framåt och ser de misslyckanden jag gjort för vad de är. De är steg på vägen mot något bra.
Jag läser i andras trådar om vindlande vägar som i många fall rätas ut. Det stärker mig och gör att jag tänker "friskt framåt". I morgon är en ny dag. En bra dag.

Jag har läst bakåt i min egen tråd och ser att jag skrev hela tiden om mitt destruktiva tänk och förståss min sömn som inte var bra.

Där har jag gjort framsteg. Jag tänker mera positivt, mycket mera positivt. Inte destruktiva tankar, livet känns skönt och jag har släppt många tankar och oro som gjorde ont. Nu handlar det mest om slarv.

Sömnkursen ger resultat. Jag är inte orolig om jag ligger vaken, jag mest konstaterar faktum "jaha här ligger jag" och känner efter hur det känns.

Det ska nog bli bra det här.

ja är vansinnig nu

såg fanskapet la ut en sak på facebook =/ äter middag med sina vänner... åter igen tar han inte tag i nåt... ( han har sagt han ska fixa till en middag åt han o mig men väljer en engång det åt andra...

fy fan va arg ja blir.... det gör mig så där han är inte ens värd min energi, kärlek, att ja ens bryr mig......

han kan fan dra åt helvete.. är så jävla glad att ja hållt mig från han nu...
så många gånge på över ett år o ingen middag... eller jo en gång men han ville iväg efter en timme....

stack från mig, fast det skulle vart en hel kväll med mig....

När du tänker "på det som varit", menar du då på när du drack eller någonting annat?

Jag blir fortfarande väldigt sorgsen de gånger jag tänker på hur mycket jag utsatt barnen för både direkt och indirekt genom mitt drickande. Att jag låtit A vara som en mur mellan mig och dem många gånger, flytt från att vara mamma istället för att finnas där. Jag försöker att inte låta tankarna vandra dit alltför mycket, men det är klart.. det fungerar inte alltid.

Nu vet jag inte om det är sådana tankar som vandrar hos dig, men oavsett är det viktigt att komma ihåg att det inte är farligt att tänka och känna. Ibland känner man sig bara minst och sämst, kanske skulle vi vara heeelt odrägliga om vi ALDRIG någonsin kände så ;)

Det vi gör är bara handlingar, det definierar inte att vi ÄR vare sig bra eller dåliga. Vi ÄR bara människor, och vi ÄR oss själva.. Och det är faktiskt helt okej. Kram

...jag har läst hela din tråd just nu och sett din resa. Den inspirerar ska du veta. Härligt att livet kan bli så bra. Jag ser i din och många andras trådar att "upp och nedgångar" får man räkna med och det är bara att ge sig på det igen för oss alla som inte kommit lika långt som du. Att kämpa på, det är vad det handlar om. Upp på hästen igen när man faller. Det ska bli riktigt bra för mig och för alla oss som kämpar så tappert.

Kram och grattis till ditt nya liv.
Tilde

dag idag. En massa viktiga måsten (riktiga, inga duktighetsmåsten) som jag bara inte får undan och det stressar mig och får mig att känna mig dålig. Dålighetskänslan i sin tur ger mig en lätt ångest som bara gnager och gnager. Är ensam hemma med barnen några dagar pga av tjänsteresa och det känns också oroligt. Inte för att jag inte litar på mig själv vad gäller drickeriet men det ger mig stunder att tänka på allt som varit och då känner jag mig ännu sämre. Dumma onda cirkel.
Nu ska jag helt enkelt bara ta tjuren vid hornen och beta av några punkter på min lista så att det vänder. Kanske borde man lära sig att ta hand om sig själv också och vara lite extra snäll mot sig själv när man mår dåligt men det har jag inte lärt mig än. Men det kommer kanske.
Uff. Vilket meningslöst inlägg men jag skriver ju trots allt det här för mig själv.

"Efter helgen har det fortsatt.. Jag har skrattat tillsammans med mina barn och skrattat för mig själv när jag läst eller tänkt på någonting roligt. Och det känns alldeles, alldeles underbart att upptäcka att jag fortfarande har den förmågan."
Gör mig alldeles varm i hjärtat.
Vad fint att läsa och vilken underbar känsla. Jag har precis som du resignerat och tänkt att jag nog är en sådan person som inte skrattar 'på riktigt' längre. Tänk om det inte är så? Jag ligger 6 dagar efter dig i nykterheten så då förväntar jag mig en helg fylld av fniss.. :D
(Även om svärföräldrar och tentaplugg möjligtvis kommer dra ner magskrattsfaktorn lite.)

Och för övrigt tycker jag inte alls att dina tankar angående din sambo låter hemskt, de låter snarare väldigt logiskt. Frågan är så klart om man kan hitta andra anledningar och drivkrafter och det är väl det som du ska leta efter nu.

Åh. Det här inlägget gjorde mig verkligen glad. Välkommen tillbaka till livet Vinter!

En hel vecka sedan jag var här inne! Och det beror inte på något återfall eller så utan helt enkelt på att jag mått bättre. Lite trist egentligen, att strunta i forumet när saker och ting känns bra. Under helgen tänkte jag flera gånger på att gå in och skriva, men det var så fullt upp hela tiden att det aldrig blev av.

I helgen umgicks jag konstant med vänner som drack. Men jag upptäckte till min förvåning att folk inte alls dricker så mycket som jag alltid har intalat mig att de gör (för att själv ha en ursäkt att hälla i mig, förstås). En eller två personer i sällskapet drack sig märkbart berusade, men de allra flesta sippade på sina vinglas och satt med tomma glas de sista tre timmarna av kvällen, dessutom (något som aldrig har hänt mig, av någon anledning ;)).

Något helt underbart hände, kanske låter det som en liten sak för någon annan men inte för mig. Flera gånger under helgen som gick skrattade jag helhjärtat, äkta och innerligt åt saker. Jag skrattade inte ett fylleskratt åt något skämt som jag sedan glömt dagen efter, utan skrattade verkligen på riktigt. Jag minns inte ens när det hände senast, måste ha varit åratal sedan.

Efter helgen har det fortsatt.. Jag har skrattat tillsammans med mina barn och skrattat för mig själv när jag läst eller tänkt på någonting roligt. Och det känns alldeles, alldeles underbart att upptäcka att jag fortfarande har den förmågan.

Många gånger, särskilt under de senaste åren, har jag resignerat inför tanken på att aldrig mer kunna känna äkta glädje eller förväntan inför någonting. Och så har det blivit ännu en anledning att fortsätta dricka.

Tilde, och ni andra som skrivit (tack!), visst är det så att det kanske inte var rätt tidpunkt för förändring eller bearbetning förut. Så tänker jag också. Som sagt, ibland är det bara att kriga på och då har man inte tid eller ork. Sedan kom alkoholen och liksom sade "hej, jag tar hand om det där åt dig så kan du bara köra på som vanligt". Och det blev ju, med facit i hand, inte så bra. Men alla trampar vi snett, för oss var A den lurigaste fällan.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka känslorna för sambon. Vet inte riktigt varför, jag har ju alltid känt starkt för honom. Vågar inte riktigt tänka alla tankar till slut just nu vad gäller detta. När jag drack så fanns han där som en trygghet, han hjälpte mig att handskas med ångesten. När jag var rädd för att förlora honom på grund av mitt drickande så kände jag mycket starkare för honom. Att ha sex var en ångestventil. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ha honom till, eller varför jag ska ha sex med honom - det finns inget spännande i det alls längre. Jag har alltid upplevt "relationstrygghet" som tråkigt och oinspirerande, men när jag drack fick jag spänningen därigenom och kunde stå ut med tristessen. Nu är jag inte alls säker på om jag kommer att hitta en tillräckligt bra anledning att stå ut med den.

Usch, det låter ju hemskt :(

Men så känns det just nu. Strategin är att inte ta några förhastade beslut, att bara låta det vara ett tag nu. Många av er har skrivit om förändrade känslor gentemot era respektive när ni slutade dricka, och att det lika ofta kan förändras till det bättre bara man ger det tid. Så - det kommer jag att göra.

Nu har jag mycket att läsa ikapp här i era trådar!

skriver av mig

det blir förändrat nu, jag hör inte av mig som innan, känner att jag tappar greppet mer o mer över de ansvar jag tagit (vilket är bra men också nytt)

det ja vill nu är att tiden ska gå innan ja faller dit, det är på gränsen att ja skulle ha svårt vid en situation då han kanske frågar om han får vara hos mig en kväll/natt =/
känns som skulle det vara fritt så här en till 2 veckor till skulle jag nog vara stark nog att kunna säga nej!!! men å andra sidan ser ja redan nu i min egna text att det är dit ja vill komma... men att styrkan inte finns där än o att jag kan stå för den....

hoppas det går ett tag innan ja får den frågan, för i nulöget kommer det vara svårt att säga nej till just det

jag tycker att det är bra att du provar med LCHF. För mej känns det rätt att göra en ordentligt förändring, inte "bara" sluta med vinet. Det har inte fungerat så bra förut utan jag måste känna att det är en del i ett större sammanhang. Och det sporrar ju när man får positiva resultat. Jag har dragit på mej en massa övervikt av allt vinpimplande och jag vet ju att ingen diet skulle fungera om jag fortsätter med det. Så det blir bäst med hela paketet. Hoppas nu att det fungerar för dej. Jag har prövat GI förut och det gick också bra men jag upplever det som svårare. LCHF är så enkelt sen jag föstod att jag inte behöver äta en massa grönsaker om jag inte vill eller har hemma. Jag behöver inte heller motionera en massa om jag inte vill. Såklart underlättar det ju och det är bra för välbefinnandet. Det blev också en lättnad att inse att jag inte måste äta flera mellanmål, det är inte ens önskvärt. Det fungerar med enkla medel när man kommit underfund med det. Jag har bakat sesambröd men saknar faktiskt inte alls brödet på morron utan ser riktigt fram emot min goda yoghurt med blåbär och nötblandning.

Det har förstås hänt att jag hamnat på nåt kalas och inte kunnat undvika att ta en bit tårta t.ex. Det är helt ok och inget mer med det men nog fasen kommer sockersuget lätt fram om man ger efter. Så för mej får det nog bli största möjliga avhållsamhet från socker och mjöl också förutom vinet då. Det fina är att jag inte saknar nåt! Jag tar lite 86% choklad, det ger inget sug och är alldeles lagom. Jag har faktiskt inte ätit en frukt på 13 veckor, det är lite konstigt men jag saknar inte det heller. Fast det ska jag nog äta lite sen när jag nått min målvikt. Lycka till!

kilo ??? Det är väl svajigheten på vågen det ?? Säger tjockisen :-)

Har inga barn att krama längre nu ju.. Jag vet att det är en illusion, måste vara det, men varför är det då så verkligt. Jag vågar inte gå ner och äta, tänk om jag inte kan stå emot