Senaste kommentarerna i forumet

Under så lång tid har jag nu haft en vana att ganska regelbundet läsa igenom de flesta inlägg som kommer in här på forumet. Den sista veckan har det blivit lite mindre av det. Den enkla anledningen är att jag haft fullt upp med annat helt enkelt. Är det ett friskhetstecken? Att ha fullt upp med andra tankar, och att för en tid komma in i en fas där det känns lite lättare? Eller är det i själva verket just en sådan period som innebär fara? Ibland tror jag att man kan bli knäpp på riktigt av alla tankar som nykterheten - och fyllan med för den delen - för med sig. Det är som om man ser faror mitt på ljusa dagen, och helt plötsligt. Kanske för att jag i grund och botten på något märkligt sätt är rädd att bli överraskad. Att bli överrumplad i ett ögonblick när allt känns lätt. När ett glas inte skulle kännas så himla farligt Just då när faran ter sig som riktigt avlägsen.

Därför känns det skönt att landa lite här. Läsa om hur vi har det. Få en kort tid att reflektera över det som är något av det viktigaste jag har just nu. Min rad av nyktra dagar som jag är så nöjd med.

Ute hörs skratt och stoj från uteserveringarna utmed strandkanten. Det är fredagskväll och nu tar sommaren och festandet sitt grepp över sommarplatserna. Det är i och för sig ganska skönt att höra det på avstånd när jag ligger här i sängen. På det viset kan den här fredagen den 13:e gärna få sitt slut. Utan att någon som helst skada har skett.

Ta var på er, och en trevlig helg!

//PP

Jag förstår precis hur du menar och det är speciell känsla att känna sig stark, även fast man darrar inombords, och visa sig sån inför en tidigare tyrann och se hur ynkligt liten han blir. HAHA, säger jag bara! Karljävel, vem har du nu att sätta dig på! Det är ju han som är liten och ynklig och har alltid varit, därför han försökt domdera över dig. Det får honom att känna sig bättre - kanske. Hundar beter sig likadant, biter och skäller för att de egentligen är rädda och osäkra.

Grattis än en gång till ditt nya liv! Lev väl!

Ja, vi syns här och peppar :) Oj lycka till imorgon, du fixar det!! Kram

Ni har så rätt: jag ska inte inleda något med en man som redan är i ett förhållande!!
Men - jag känner till stor del en skön styrka i att jag vågade vara öppen för lite kärlek, men jag har så mycket mer harmoni i mig nu att jag faktiskt mest tänker att jag är glad att jag vågar känna något för en man - trodde inte det var möjligt...!
Men det är klart att det finns en viss rädsla i att jag ska bli sårad, men oavsett: jag kommer inte bli så sårad som jag blivit tidigare! Vill dock inte vara "den andra kvinnan" så det får bli som det blir!

Yogi, jag förstår att man inte alltid orkar kommentera eller skriva egna inlägg - känner så väl igen det! Men jag blir glad av dina ord!!
Nä, det är verkligen så - den där tonen eller skiftningen som ingen annan riktigt kan förstå, men som alla "vi" förstår... Jag mötte exet idag - han är nog inte så nöjd med mig idag... haha - ursäkta, men jag kan inte låta bli att skratta lite åt det: jag kan inte förklara, men det känns lite som att jag har återfått styrkan och då blir han så "liten", nästan som ett barn, i mina ögon - han ser så ynklig ut, när han inte har mig att sätta sig på... Låter fånigt kanske, men någon kanske förstår?
Kändes i alla fall väldigt gott, att jag blir smånervös och stressad, men behåller lugnet, det är jag som är starkare nu!!
Kramar!!!!

Då fanns det bara fram till dec förra året?? Mystiskt. Men nu ser jag ju att du tagit dig ifrån den där hemska mannen! Ett stort grattis till det beslutet. Är så glad att det löst sig. Pengar och annat spelar ingen roll så länge man är trygg och har tak över huvudet. Trygghet och tillit är det viktigaste i livet.
Läste precis i en tidning att "När livet inte blivit som du tänkt dig, tänk om! Tänk nytt!" Och det har du gjort. Underbart!
Kram på dig

Heja du kan också! Vi hjälps åt här!

Efter 14 dagar som nykter har jag haft ångest för allt jag gjort men jag har nu valt att vara stolt för det jag gör nu. Barnen märker ju att allt är bra nu. Smygandes är över. När det gått lite längre tid ska jag prata med dem om det här med alkoholism. Självömkan o skuldkänslor ger inget gott. Stolthet och glädje ger gott. Så jag väljer den vägen så mycket jag kan.

Känner så med dig!

Idag träffade jag en annan mamma på mina barns förskola, och jag hade hört att hon separerat så trots att jag inte känner henne så gav jag henne en kram och sa diskret att jag hört att hon separerat och att jag tänker på henne... Men då höll hon nästan på att börja gråta, och sa - "kan jag få ditt nummer, får jag ringa? Jag har det som du haft det..." och bara hennes blick sa allt - jag trodde att det hade varit en "vanlig" separation, men jag bara kände ända ner i tårna att vi har levt i ungefär samma sak, men jag har nog kommit längre i flytt och allt. Men - jag blir så ledsen när allt kommer över mig igen, samtidigt som jag kände sådan styrka att jag kommit ur det, sådan glädje att jag kanske kan ge henne lite tips och råd hur hon ska göra på vägen - jag vet ju vad jag borde ha gjort annorlunda och vad jag gjorde "rätt"...

Vi är många som lever, eller har levt i det, och det finns en väg ut - lycka till!
Stor kram!!!

Så bra att du får hjälp, och kan ta emot den!!!

Jag har ju gått på samtal i över ett och ett halvt år nu - började innan jag lämnade och har fortsatt ända sedan dess. Det hjälper mig otroligt mycket - precis det som du tar upp, om hur rädd du varit, det kommer över mig i bland och det är ovärderligt att få hjälp av utomstående att reda i det!!

Kram!!

Gör så logga in här och skriv varje dag, det ska jag mged göra. Vi måste peppa varandra. Man romantiserar det som vanligt. Pizza och rött vin, givet ju... Som i Italien... Gott utan, godare. Vi är tre tjejer som ska på utflykt imorgon till Köpenhamn. Blir tufft, funderar på att inte följa med men samtitigt vill jag träffa mina vänner...

Fjällfina, precis sådär har jag hållit på i ett år nu, smygsupit. Min dotter tror att jag är nykter så jag dricker ur färgade dricksglas/kaffekoppar/sportflaskor så hon inte ska misstänka något. Har ett paket fishermans friend med mig överallt ifall hon kommer för nära och känner lukten. När jag börjar få svårt verka "nykter" stänger in mig på mitt rum och super tills jag däckar. Men det är slut på det nu.. vågar inte fråga om hon märkt att jag dricker men det är verkligen bara en tidsfråga tills hon kommit på mig så det är bra att jag slutar NU.
usch, så mycket ångest över saker man gjort i onyktert tillstånd men det är nog något an måste lära sig att acceptera och leva med, för det går ju inte vrida tillbaka klockan tyvärr.. Hoppas det går bra för dig!

Tack för omtanken. Jag mår jättebra och kämpar på eller nej det är inte så kämpigt som jag trodde, men det har ju bara gått två veckor så jag kommer säkert få min beskärda del. I min jakt på goda alkoholfria alternativ vill jag tipsa alla om föreningen fruktdrycker. Fantastiska recept. Har inte hunnit prova än men verkar jättegott. Har också hittat recept på IOGT-NTO Skåne. Ska prova nåt av recepten imorgon. Litet fredagstips till er alla. Vi ska väl också ha något riktigt gott i glasen i sommar. Kram alla därute.

Ja, medicinen verkade så bra och jag trodde verkligen att det skulle hjälpa men sen fick jag ett återfall och ett till och ett till och... men nu vågar jag inte sluta ta dem för tänk om det blir ännu värre då? Får se hur jag gör. Nu ska jag i alla fall hålla mig nykter och logga in här varje dag. Pizza var en av de saker som jag aldrig åt utan en flaska rött vin till. När jag slutade dricka första gången så klarade jag inte av att äta pizza för då satte suget igång. Så härligt med ett nystädat hem! :)

vad man känner igen sig överallt nästan...snarlika historier men ändå så olika. Du verkar älska din man ännu och jag hoppas vid gud att han hittar lusten att gå genom livet vid din sida, nykter och kärleksfull.
Jag och min man har också överkonsumerat ofta, framförallt han som alltid blivit fullast av alla och betett sig illa. Vi har rest utomlands till olika städer och partajat som dårar, blivit mycket trevliga diskussioner men också bråk och tråkigheter.Jag har i många år anklagat honom för att vara alkoholist och bönat och bett att dra ner på drickandet, dottern har hört när jag sagt att jag inte vill ha men han krusar och håller på tills jag tar det där jävla glaset. Han har säkert fattat nånstans att han gjort fel och i princip tvingat mig för att själv framstå som normal.
Hur som helst så har hans drickande eskalerat något otroligt sista året och han blir helt utslagen i flera dagar, bara super dygnet runt.
Nu är det dock sista gången, jag funderar att lämna honom utan att han får en chans till men det lär ju inte bli på två röda att sälja en villa och hitta lägenhet så det blir ju ändå som en sista chans för honom. Han ska göra de 12 stegen, gå på AA-möten flera gånger i veckan och han ska börja läsa här inne. Vi får se hur det går med det. Hatar att han ljuger så lättvindigt. Vill känna mig trygg. Vill kunna lita på honom i alla väder. KOmmer det nånsin att bli så?
Önskar dig en fin helg.
Kram

Nej Adde, jag äter dem fortfarande men dricker ändå. Möjligt att de hjälper lite men inte så de räcker. Det är inte så att jag har ett "sug" jämt, nu sista gången så åkte jag i stan och tänkte tanken hur bra jag egentligen mådde och *pling* så dök en annan tanke upp att jag skulle åka till bolaget och innan jag visste ordet av så hade jag handlat. Väl medveten om att det var fel och att jag egentligen inte behövde. Så dumt och så onödigt. Jag måste lära mig att stå emot impulserna. 12-steget funkade bra när jag gjorde dem första gången och jag funderar på att ta fram boken igen men nu registrerade jag mig på det där programmet som Karolinska Institutet har, så jag ska testa det. Har aldrig gillat AA mötena, testade NA möten också men där verkade vara så många konflikter och grupperingar så dit slutade jag gå. Har flyttat ut på landet nu och hittat en annan AA grupp som är närmare mig som har möten två gånger i veckan, så den ska jag ta och testa på tisdag för ni har nog rätt, möten behövs nog.

hade aldrig Campral nån som helst effekt.

Jag startade min nyktra bana via Minnesotabehandling i 28 dagar och sedan AA. Första året 3-4 gånger i veckan, ibland både lunch och kvällsmöte samma dag. Jag åkte på många stora konvent första åren typ Gotland, Landsmöten, Arosmötet, Gullbranna mfl. Gullbranna är givet för mig fortfarande, det är min alldeles egna helg med tid som bara är till för mitt eget måbra-mående. Jag kommer ihåg att "Di Gamle" sa åt mig att 3 dagar på Gullbranna gör mig nykter i 3 månader och på nåt sätt stämmer det. Koncentrerad nykter kunskap som tar veckovis att sortera upp i skallen så jag fattar vad de sagt :-))

Häng med på den väg som du vet leder till framgång !!

Gitanni.... Vad bra att du hällde ut allt vinet! Jag har också gått på Campral men tyckte inte att det hjälpte tyvärr annars verkar det ju som en supermedicin. Ta 2-3 glas och sen räcker det... Nja tyvärr funkade inte det för mig iaf. Hoppas ni har en fin fredagskväll därute. har precis satt mig i soffan helt slut efter att ha köpt lite nya inredningssaker i hemmet och storstädat. Nu blir det serier och pizza innan jag slocknar. Och inte vin till pizzan utan citrondricka. Kämpa på i fredagsmyset.

Kram

Helt tyst i ett halvår?

När jag först hittade hit lusläste jag dina inlägg och även Izzys.
Men hur har det gått sen vännen...
Berätta.
Kram och trevlig helg

aktiv i min alkoholism när båda mina föräldrar dog.

Jag jobbade, bakfull nåt så otroligt, när mamma dog. En död som var efterlängtad pga sjukdom men ändå en död. Jag åkte direkt hem efter jobbet och söp mig till medvetslöshet, där fanns inte en enda tanke på att åka hem till pappa för att stötta honom. Ett val som jag ångrat många, många, gånger.

Jag satt med pappa vid dödsögonblicket och det var tufft för en alkis som inte hade kontakt med sina känslor, jag hade ju inte en susning om hur jag skulle göra. När så en av sjuksyrrorna ställde sig framför mig, tittade mig i ögonen, och frågade : Hur mår DU ? Då gick det inte längre. Jag gjorde precis som en riktig alkis och flydde från det svåra och rusade ut och åkte hem till pappas hus. Varför ? Tja, självklart till hans vin/spritförråd.

Alltid denna flykt, lägg ansvaret på nån annan, håll det borta från mig.

Det tog några år till innan jag valde nykterheten och jag kunde inte hantera sorgen på annat sätt än att supa bort den. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag bett om hjälp med sorgbearbetning i början av min nykterhet för det hade sparat mig många elaka tankar. Jag har försökt att få ur mig min skam och ångest men det finns fortfarande rester som kryper fram ibland. Jag kan inte besöka graven utan att fälla en tår fast det gått så pass lång tid.

Du har så rätt att minnena gör ont men att hantera det på ett annat sätt då var inte möjligt för mig med den kunskapen jag hade då. Sjukdomen överskuggar allt och för mig är det viktigt att komma ihåg det.

Idag har jag möjlighet att själv välja hur mitt liv ska se ut och den möjligheten har jag bara om jag inte tar det första glaset.

Du var bland de första som kommenterade mina första inlägg här och det känns otroligt skönt att ha stöd fast man inte vet vem personen är. Tack för det kära du.
Jag älskar ju min man oändligt mycket och kommer han hålla sig så är det ju underbart men hur vi tillsammans ska ta oss dit där jag kan känna mig trygg, lugn och säker hela tiden, det vet inte jag. Oroar mig och har ont i magen men han säger att han ska göra allt för att få behålla mig.
Hur har livet blivit för dig Yogi? Måste in och läsa din tråd....
Kram och tusen tack igen<3
Trevlig helg

Hur svårt kan det va liksom. Jag är också oändligt trött på mig själv som så ofta bara fortsätter dricka utan att känna efter och kunna säga att nej tack, det är bra nu. Det kommer en dag i morgon också. Men så tänker jag aldrig...varför?

tack för den kramen !

Sköt om dig fina du !

Kram ♥

...för jag ser hur ni båda kämpar. Men finns det ord till tröst i detta?
Visst är det en kamp jämställd med att slåss mot väderkvarnar... Och visst är det så att alkoholen står i centrum ändå, trots att den inte är närvarande. Det är märkligt, eller hur? När allt borde vara bra... När jag läser dina inlägg, Sorgsen, så tänker jag att det ändå till viss del kan handla om hans personlighet som blir tydlig och träder fram nu. Och om det är så, så måste du för din egen skull fundera över om du tycker att du ska stå ut med allt han säger och gör för att skada dig? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad vill du ha i en familj? Och hur kan du gå tillväga för att uppnå det? Är det möjligt med den här mannen? Vill han göra sin del för att uppnå det tillsammans med dig? Älskar du honom?

Och när jag läser det du skriver, SuzyQ, så får jag rent fysiskt ont i magen av känslor som väcks från tiden då jag hade det precis som du. Den ständiga oron, osäkerheten, otryggheten, oförutsägbarheten...lyssnandet efter minsta tecken till förändring i sinnesstämning, tecken till att börja dricka, tecken till att fortsätta... Jag lider så med er. Ni är värda så mycket bättre båda två. Ni förtjänar att ha det bättre. Det måste inte nödvändigtvis innebära en separation, det finns ju de här på forumet som faktiskt har lyckats! Det FINNS hopp! Men "it takes twoo to tango"... Ni kan inte ensamma åstadkomma förändringen och det vet ni ju redan.

Hoppas att ni båda får en fin helg!
Styrkekramar
//Yogi

med livet. Gå de 12 stegen igen och sluta aldrig gå på möten. Det är mitt råd. Aldrig sluta gå på möten och aldrig sluta läsa här inne för här blir man inspirerad och motiverad. Finns ju fruktansvärda berättelser här inne och så vill vi inte ha det, eller hur.
Kram på dig

Det är så himla skönt att ha först hittat detta forum och sen hitta såna fina människor som du. Att livet med alkoholist är så lika, oavsett var i världen man finns. Håller verkligen med om att det ofattbart hur många ansikten en människa kan ha. När min man är nykter en helt underbar, rolig, social, snäll och omtänksam man. Full, ja då finns det många olika skepnader. Aspackad som vinglar omkring och säger så mycket elakt så hjärtat mitt går sönder, ledsen och gråter om allt och är så kärlekstörstande och öm, sover men pratar konstant om något där hans arma hjärna fastnat, pratar i timmar. Eller så ligger han helt utslagen för att i nästa stund rusa upp och leta sprit, bälga i sig och sen slockna igen, sitta och porrsurfa i timmar, slå i dörrar och skrika elakheter. Prata politik och gärna då helst invandring på ett mycket vidrigt sätt.
Själv vacklar jag mellan skräck, apati, sorg, ilska, hat och mera apati. Svårt att gå till jobbet, svårt att lämna honom när jag inte vet vad han ska göra. Vill vakta, kontrollera, försöka hjälpa honom ur skiten men den här gången har det gått 16 dagar, så länge har det aldrig tagit förut. Fattar inte. Nu tror jag att gränsen är nådd faktiskt. Men vi får se. När han är sitt fina underbara sig själv igen så blir det ju inte lätt att besluta om skilsmässa, sälja hus, leta lägenhet, berätta till alla vänner och familj.
Men hur ska jag nånsin kunna lita på honom igen? Han skyller på mig att han dricker, att han inte klarar av mig....ja men dåså. Bara att packa då. Bli ensam är väl inga problem men ekonomin blir inte rolig att ta hand om själv. Fast stanna pga det känns ju inte heller något vidare.
Han säger att han ska börja gå på flera AA-möten i veckan och gå de 12 stegen. Undrar ändå om han verkligen klarar det. Grabben min säger att det är bara att fatta att han aldrig kan dricka normalt igen. Det är noll, precis som för en knarkare, han kan ju inte knarka bara lite ibland inte. Det är samma sak med en alkis. Men kommer min man att fatta det om några veckor?
Ja du Sorgsen, är ändå glad att du finns här. Vi stöttar varandra. Kram och trevlig kväll