Senaste kommentarerna i forumet

Hej!

Jag är själv heltidsarbetande samt fritidspolitiker men har svårt med att klara gränser med alkohol. Har kämpat nu sedan åtta veckor plus utan att dricka alkohol.

Du har rätt alkohol är en norm som ständigt återkommer på tv, släktträffar och jobbet medmeramedmera. Nu har vi efter släktträff öl i kylen och annat.

Hur vet vi vem som klarar att dricka normalt? Jag tror många har problem utan att visa/ erkänna.

Sträck på dig och börja ta det lugnare med alkoholen alternativt sluta. Det är du som bestämmer det.

Ha det så bra du bara kan.

Mvh Ove

...till att inte dricka när man är ensam: igår trillade min lilla unge och slog sig mycket illa, jag som hade druckit till middagen kunde ju inte köra till sjukhuset. Fast jag undrar om jag inte hade gjort det i alla fall om jag hade blivit tvungen? Det hade ju verkligen varit lyckat. Som tur var kom en granne förbi och såg blodbadet, tryckte in oss i bilen och körde till sjukan.

Kände mig bra som bara drack halva flaskan men räknar inte de diverse spritskvättarna som slank ned. Jag kan inte dricka, hur ska jag hitta motivationen?

Jag ser mer och mer hur stort inflytande och stor plats alkohol har i vårt samhälle. Den är överallt och känns verkligen som det är drickandet som är normen. Normala människor klarar av att dricka normalt, vi andra är losers, svaga människor som inte vet bättre, inte klarar av att hantera. Usch, idag känner jag mig som en lägre stående varelse.

Barnen måste komma i första rummet, de måste ha en trygg miljö där även de kan läka.
Är de så stora att även de kan ta emot hjälp så är det guld värt...
Kram <3

Ja... det går att resa sig.
Det går att känna lugn & harmoni i själen igen.
När jag kommer till insikt om min egen sjukdom - medberoende. Kan jag välja vilken förändring jag vill göra.
I dag är jag fri från min sjukdom & mår bra... tack vare att jag klarade av att ta emot hjälp.

Kram från Mie <3

Min kollega (nr2) hade en nätverksinstallatör här på jobbet i morse...
Han sa att hans besök stank av gammal bakfylla och Tulo...
Jag vet, för jag har lärt mig att känna igen stanken fortsatte han...
Nu kan man ju fråga sig om Tulo överhuvudtaget finns kvar idag, men jag förstår innebörden..

Föga anar han mina debatter på forumet, och jag hade tänkt att läsa lite ur den förmanade
alkoholbibeln....men vad spelar det för roll, det hjälper ju inte den drabbade...

Kollegan själv dricker väldigt måttligt, någon öl till maten, men bara en, och bara enstaka gång i veckan.
Öl för honom är måltidsdryck och törstsläckare, när man har ätit klart, så har man också druckigt klart...
Och när man har druckigt en öl, så också törsten släckt..
På helgen blandar han sig en eller två groggar, absolut och vodka framför TV'n ,men bara på lördagar.
Finns det inga jordnötter, så blir det heller ingen grogg...
Han har stenkoll och är styrd väldigt hårt av sina rutiner, kanske både på bra och dåligt underlag.

Jag var också en personlighet som styrs lätt av rutiner och traditioner, men hatar att vara en,
kanske var det därför jag bröt mot alla mina rutiner och drack precis när jag kände för det..
Inte heller någon sorts bra framförhållning...tydligen...

I dagens tidning så läste jag och reflekterade på tidningens dubbelmoral...
På en sidan så "hyllade" man alkoholens minneskraft med ETT glas alkohol om dagen, dock inte mer...
På ett annat ställe kunde man läsa om vad vissa personer hade utfört i fyllan och som en "orsak" till varför de nu hade gjort si eller så, nu var inte rubriken koncentrerad runt alkoholen utan själva vansinnesdådet, men den svarande skyllde på alkoholintaget som självaste anledningen...
Människor vill alltså gör sig ansvarslösa genom att skylla på alkoholintaget!, jag var ju full!

Ingen skulle vilja skylla på att om man körde ihjäl någon med bilen, och svara..
"..men jag var ju trött ju!"...

På något sätt måste man ju kunna stå för sina handlingar, nu och då..
Och blir man skraj för sina impulsval så där i efterhand, så är det nog just där man kanske ska söka.
Varför gjorde jag så där???

Med tiden så upptäcker jag mer och mer hur alkoholen sätter oss alkoholkonsumenter i allt märkliga situationer, och hur vi på något puckat sätt accepterar det, hos andra och oss själva...

Jag kan inte förändra andras drickande som inte har ambitionen att vilja förändra sin konsumtion.
Det gör sina val utifrån sina egna värderingar, sedda eller osedda...

Det jag kan göra att är delge min uppfattning om hur jag upplever hur alkoholen påverkar mig,
både som en före detta drickare och som en nuvarande alkoholbefriad sådan....
Kanske kan jag förändra någon på forumet, och finna ytterligare igenkänningssymtom och motivera han eller henne till att fortsätta sin kamp mot denna eländiga dryck...
Som försätter oss i alla konstiga situationer vi egentligen inte vill vara med om...

Idag är min dag, om jag tar hand om den...

/Berra

För att vi får ta del av ditt liv, och tack för all värmande uppmuntran Lelas.

Nu är det snart september och jag har fortfarande inte flyttat. Lägenheten renoveras. Läste just här på min egen tråd att jag tänkte flytta den 20 aug. Jag försöker hålla ut!

Idag hittade jag två 6-pack folköl när jag öppnade "fel" dörr. Jag vet inte vad jag känner för det ... och i helgen åker han bort, vilket känns skönt, men samtidigt som ett kvitto på att det just nu finns väldigt mycket alkohol i hans tankar. Jag pratade just med en kompis om barnen och hans drickande och varannan vecka ... Jag vet att det blir en jättefråga som jag kommer att behöva ta i, men just nu vill jag bara komma undan och in i min egen lilla lägenhet, och slicka sår. Det är ju så viktigt att barnens och hans relation blir deras egen, och/men att barnen inte far illa ...

Vi har jättebra samtal också mellan varven, men det blir ofta oberäkneligt, och jag får parera, får ont i nacken och blir vääldigt trött! Jag är rädd om samtalsklimatet, det känns viktigt att behålla det, men det kostar mig ganska mycket! Vi fick så mycket beröm senast från vår familjeterapeut. Han tycker att vi processar och bearbetar så duktigt mellan gångerna, och det gör vi nog. En fråga som dock aldrig kommer upp under våra samtal är öl !

..brukar sitta på kvällarna efter middagen när kravallknotten lämnat matbordet...
Och så ojar vi oss över våra arbeten, både hon och jag ser saker vi inte trivs med längre...
Efter dryga 25 år i samma branch så börjar vi bli åldermännen som sitter på all gammal visdom.

Vi ser hur arbetsförhållandena har förändrats i den privata sektorn...
Alla ser om sitt egna hus och plockar så många fördelar ur det som möjligt,
egna satta regler gäller inte sig själv t.ex.
Man bildar samfund med de som håller med en och man fryser ut dem som har lyckats genomskåda deras självpåtagna lilla förmån..
Man kan säga det enkelt sammanfattat, ju högre lön, desto mindre närvaro på jobbet...

Vi tar ingens parti, utan ser hur firmans väl ligger som ett gruppansvar hos ALLA,
och då måste alla hjälpa till, lika mycket av sin tid...
Ingen har ett viktigare ansvar än andra i mina ögon, utan dassrulle så skiter det sig på jobbet, tex.

Men vi tar ingens parti, vi vill ju båda bara att det ska gå bra för firman,
och det kräver ömsesidig uppoffring, alla för en...?..kanske, eller NOT!

Hursomhelst vi kanske har en gammal syn på hur arbetslivet ska skötas,
men har man idag efter 1-2 år på samma ställe inte blivit tjenispenis med chefen och höjt sin lön med 10-15% så drar man som en skottspole till nästa bygge...
Kvar på arbetsplatsen blir de som är missnöjda och försöker fortfarande höja sin löner,
men de ger inte allt...
De som fått sin feta löneförhöjning har ju gjort sitt för det här året, och kan inte förvänta sig något mera fett nästa löneomgång, utan tar det lite slappt..
Induviduella lönesättningar får en helt motsatt effekt, det enda chefen får ut av det är en klick med gulligull-ungar som uppvaktar honom/henne, och det äcklar oss något så in i bomben..
Det finns väl någon som helst självrespekt i människor i alla fall, eller hur?

Ja ni ser hur man tar åt sig av saker som man tycker är helt fel, helt utan ädamål...
Ingen bryr sig om vi går runt och är småförbannad hela tiden, de har fogat sig efter detta mönster.

Och så lägger man orättvisorna på sina axlar och mantlar dem, helt obefogat..
Och så brukar jag tänka...att imorgon är det en annan dag, då har det skett en förändring...

Den enda förändringen som sker, är inom mig...
Jag behöver inte lösa min självpåtagna problem med alkoholen längre, eller rättare sagt kan inte...

Förändringar jag kan påverka, finns bara inom mig själv...

Jag teflon-belägger mina axlar, och all skit fastnar inte längre, inte lika mycket...

Hela världen är full av idioter, men jag behöver inte sälla mig till dem...
Det är val jag kan göra, och man behöver inte alltid vara som alla andra bara för att vara en i mängden, man får sticka ut om man orkar stå för sina åsikter...

Idag är det en ny dag, och det har skett en förändring...

/Berra

det är min erfarenhet. Både situationen och den egna sinnesstämningen växlar, som det ju alltid gör i livet. Det är bra att du börjar se hur dit liv ser ut. Det är första steget till förändring. Kram / mt

Hej igen!

Livet känns bättre nu och jag har inga planer på att flytta just nu.
Vi har pratat en del och han har lugnat sig med drickandet.
Jag tycker om honom så mycket och vill att det ska fungera.
Men det är klart att båda måste jobba på en relation om den ska fungera.
Jag måste ta tag i mej själv och lära mej att inte ta hand om honom för mycket utan låta honom få ta hand om sej själv även när han är onykter. Fast jag ser ju hur mycket jag är van vid att ta hand om allt och inte släppa taget. Dags att lära sej, måste verkligen jobba på det.

Jag kände att jag måste skriva ner lite för att ha som stöd att läsa senare.

Ha det gott alla som läser och ta en dag i taget.
Kramar från tekla

Vad är det som gör att du stannar kvar? Du har fått många råd här från första inlägget att dra... men något gör att du stannar. Vet du själv vad det är som
- hindrar dig att gå?
- gör att du väljer att stanna?
Läs tillbaka i din tråd och tänk att det är någon annan som skrivit. Vad skulle du tänka då?
Kram, mt

Känns som jag inte behöver skriva någon egen tråd, känner igen mig i allt du skriver Fredde. Det enda som avviker är det där med att kröka på ordentligt flera dagar i rad, det har jag aldrig pallat. Därmed inte sagt att jag skulle vara "bättre" än dig på något sätt, det är bara att jag blir så fruktansvärt bakfull om jag släpper loss 100%, vilket kanske också varit min räddning? Hade jag inte haft den "talangen" är jag rädd att jag skulle varit ännu mer snett ute än jag redan är.

Igenkänningsfaktorn är massiv, utom i det mest avgörande avseendet; helt vit i ett halvår, det är jäääääävligt starkt. Därmed sagt, keep up the good work!

att i mitt fall är det så att jag i stort sett aldrig ringer min man och kollar honom. Han jobbar utomlands varannan vecka och jag ringer honom väldigt sällan. Han är högt uppsatt chef och har stort ansvar. När han är hemma ses vi ju och pratar efter jobb. Jag har inte ens koll på vilka tider han reser till och från utlandet. Vet i stort sett bara vilken dag han åker och kommer hem. Har i början frågat honom ungefär när han är hemma men har då i stort sett fått frågan om det är viktigt om han är hemma 14 eller 19.
Jag måste säga att jag faktiskt inte kontrollerar något när det gäller honom. Han själv kan stänga av telefonen när jag någon gång har ringt. Andra tillfällen har han inte svarat och hört av sig dagen efter istället. Själv kan han säga till mig att jag inte bryr mig som inte ringer honom när han sitter i bilen och har tråkigt på väg hem från flygplatsen.
Jag känner ofta likgiltighet!!!!!!!!!
Det spelar ingen roll, Bryr jag mig är det Fel! Bryr jag mig lite är det fel! Bryr jag mig inte alls är det fel!

Så, hur gör man?

/Tussilago

jag faller sjalv ofta dari.....
tex nu har jag tappat mina prickar.......>(
ingenting ar sej likt.Skamt asido fick jag en tankestallare pa jobbet.
Folk blir ofta avskedade pa mitt jobb o varje gang blir jag skakig
o visar det axa
det har fort med sej att min arb.givare ringer till mej nar ngn far ga o det reagerade jag axa pa.
Hon tar extra hansyn till mej for hon vet hur nojig jag kan bli.
Sa jag hade ett samtal med henne o sa att jag nog far skarpa mej
dvs hantera detta for mej sjalv o inteta sa himla stor plats med mina kansloutbrott.
det var skont att se detta.
Det 'r avskyvart att tycka synd om sej sjalv o avskyvart att krava extra hansyn
sadant gor mej svag

att du Tussilago står där med "ansvaret" själv, och måste bära upp resten av familjen, vara den som planerar att det bara finns mjölk i kylen t.ex...
Din man har tappat både sin motivation och ansvarskänsla, och ser nu idag bara dig som en kontrollinstans och en tjatmoster...
Hans roll blir att ständigt försvara allt han gör och vad han tänker göra, och han försöker nog dämpa allt som berör hans alkoholkonsumtion...
Du är kontrollören och han står för agerandet som hela tiden värdesättes...

Era roller är tilsatta, och just nu så är det lite status que på er, båda väntar på någon sorts förändring...
Han på att du ska sluta tjata och du på att han ska sluta dricka...
Skillnaden är väl att om du slutar tjata så legaliseras hans drickande, och HAN tycker att det blir frid igen...

Mitt tips som tidigare är inte att direkt gå på alkoholen som huvudproblemet (trots at det är det..)
Utan han kommer direkt gå i dess försvarsposition, inget får hota hans drickande, hans tröst och flykt ifrån verkligheten...

Kanske mera gå på omständigheterna som gör att du märker att han dricker...
Nu blir du så där aggresiv igen...
Nu hänger du inte med i diskussionen, eller hallå du är inte med alls, var är du?
Eller varför flyr du undan diskussionen?, kan vi inte prata ut om detta här och nu, OK i morgon, vilken tid?
Kan vi dela på hemmabördan, tar du disken eller tvätten, inte... varför då?
Ok kan du bestämma vilka TV-program du vill se i förväg, så får du den tiden du behöver då?

Det handlar mycket om att ge och ta, och helst lika mycket från båda håll..
Och ge varandra "frihet" så att man inte kväver varandra...
När min kära hustru blev allt för kontrollerande så bestämde vi att hon fick inte planera in mina Onsdagskvällar, i början gick jag ut för att dricka öl med polarna.
Men det blev ju inte bra för konsumtionen eller plånboken, eller ingenting förresten...
När jag sedan tillbringade Onsdagkvällarna hemma så blev hon kontrollerande igen, du kan väl ändå vika tvätten när du ser på ditt favoritprogram på TV'n!
Nu är inte killarna utbildade med simultankapacitet, vi som inte kan gå och tugga tuggumi utan komma i otakt samtidigt..

De slutade med att jag låste in mig i datorrummet på övervåningen, eller bara plockade i garaget för att få vara ifred, jag ville råda mig själv...
Som du märker blev detta ingen bra konstellation, utan mer en markering att jag ville ha tid för mig själv, det var viktigt...
Hon har givit mig mer frihet idag, men kan fortfarande ringa på mobilen och höra varför jag inte har kommit hem i tid ifrån jobbet,
när jag sedan berättar att jag går i en elektronikaffär så "lägger hon sig i " och blir förmanande, .."vi behöver inga nya elektronikprylar mera.."
Jag skulle själv aldrig uttala att hon inte behövde köpa några mera trasor eller nya skor, hon har sitt liv, och jag har mitt liv...
Och jag har slutat berätta vart jag befinner mig, utan jag bara är i en affär, och jag kommer hem då och då vid den tiden, så där snäpper jag av henne...

Att låta någon ta över ens liv är inte bra, och tala om vad som viktigt för mig eller inte är ett överförmynderi...
Jag tror att många kvinnor idag har lätt att bli någons mamma, frivlligt eller ofrivilligt, och jag säger inte att du är det Tussan...
Men att män ofta kan anta en mera obstinat position, och göra tvärsemot bara för att markera sin egna vilja...
För mig blev det så, och alkoholintaget blev en sätt för mig att skapa en större rättvisa, jag gav igen för att bli "fri"..

Men som sagt, frugan har givit mig mer av min egna tid som jag kan styra mer över, och jo jag tar fortfarande mitt familjeansvar hemma...
Mycket mer idag än vad jag gjorde tidigare, och jag behöver inte hela tiden försvara det som är mitt, min egna tid t.ex..

Det är hemskt jobbigt ibland att se vart gränserna går för vad som är mitt ansvar och var skiljelinjen ligger för det som är andras ansvar....

..och än en gång, jag säger inte att det är så här mellan dig och din man...
Men det kan vara så, och det är ofta väldigt svårt att som man orka tala ut om det...

/Berra

så himla bra de tankar och känslor du har Berra. Längtan efter självömkan och att tycka synd om sig, liksom tryggheten i att ha ångest för att man är så usel. Det är starka grejer, och starka varningslampor ska blinka när man känner dragning åt den typen av tillstånd. Jag tror det finns i grunden i oss en längtan till förändring, den kan ofta ta sig i uttryck av ett vemod över livet. Den rymmer både sorg och hopp, och är inte helt lätt att hantera. Alkohol blev en lätt och omedelbar lösning på tillståndet, men verkligen en stoppkloss för att lära sig hantera känslan och göra något av den.
Lite snurrigt, men ungefär så tänker jag.
Gurra

Det känns som jag förlorat närheten till min man, om den nu funnits överhuvudtaget?! Slappnar inte av till 100%. Är vaksam över allt jag säger så det inte leder till bråk samtidigt som det finns så mycket jag vill prata om som inte fungerar i vår relation. Känns inte som vi har ett varmt och respektfullt förhållande, där man tröstar och finns för varann. Det mesta jag säger ser han som att jag har något ond mening med, det känns så iallafall och han svarar mig på ett sätt som tyder på det.
Jag är såå trött på mig själv och mina känslor och allt!!! Jag känner mig sällan glad, ser aldrig fram emot något. Jag som alltid är en person som gör det annars. Ser fram emot små saker som att hyra en bra film, planera för god mat, laga den och njuta av den mm...dem små sakerna....
Jag är full av känslor samtidigt som jag känner mig tom....saknaden av något, något viktigt, som jag behöver.
Ena stunden, "allt ordnar sig", "jag kan färändra mig själv och lära mig leva med det", "ska livet vara så här", "saker ordnar sig bara jag slutar fundera så mkt", "sluta analysera" mm....Kan skriva hur många saker som helst!!!

Det är ett vakum, en bubbla som antingen spricker eller bara löses upp.

Kram

..och veckoskivan har snurrat til en Tisdag idag...

Känner mig fortfarande trygg i min nykterhet, men visst finns det en massa annat som tär på lugnet...
Försöker inte se alla "orättvisor" som hägrar runt omkring mig och de allra närmaste, jag vill inte vara som en svamp för problemen...
Jag slår dem ifrån mig och anser att det inte är mitt problem, även om de som sitter väldigt nära mig vill gärna lasta av dem eller t.om sporra mig
till ett icke välmående, man får helt enkelt inte vara nöjd i dagens vardagssituation....
Det ska alltid gnällas och klagas, och sådant smittar av sig, precis som jag gör nu...
Och jag SKA inte ta åt mig, och bära hela världens problem på mina egna axlar, att leva och låta leva är en bra livsfilosofi...

Igår var det en "vanlig" måndag, en som inte innehöll något dramatiskt, utan bara var en sådan där "sugig" måndag..
Spännd och helt slut, trött men ändå inte trött, kände mig som uppspikad på korset, jag hängde där men fanns inte mentalt med...
En sådan kväll som jag i mitt tidigare liv hade lossnat med lite alkohol, bara för att...återkomma till livet...
Det kan jag inte nu längre, utan måste rida ut stormen på eget bevåg....
Huvudvärk, seg, ont i kroppen ja alla krämpor känns väldigt närvarande, men på något sätt känns det ändå bra när man klarar av det på egen hand...

Jag försöker se allt annat som kan tänkas vara posiivt, inbilla mig att det "är" bra, men jag är ju en väldigt neggig typ, egentligen..
Och alkoholen gjorde mig glad, både utåt och inåt, även om den var väldigt falsk...
Men det känns bara så där fruktansvärt jobbigt att behöva ta hand om alla infallsvinklar och orsaker till sitt drickande, för de kommer jag inte ifrån, ändå..

I varje stund och tillfälle försöker jag ta de mest förnuftiga besluten, både för själva tillfället och för en kort framtid...
Orkar inte titta på någon längre framtid, det är ingen ide' att sätta för långa eller höga mål med mitt liv, pallar inte med några mer "nederlag"..

Ser på min timdagkalender som är tjock som en bok som ligger på mitt arbetsbord, 3/4 av bladen ligger till vänster, 75% av året är redan historia,
och jag undrar vad jag har gjort med den, känner lite panik över att nu är det bara hösten och vintern kvar av året 2011...
Sommaren som jag skulle ha till för att "leva" och nu undrar jag om det var det jag gjorde, eller hann jag aldrig med det???
Livet går så fort att jag inte hinner med att minnas den, allt går i en rasande fart, och man undrar i stort sett...vad håller jag på med..?
Kastar sig handlöst in i alla situationer och hinner inte med att reflektera över dem, är det här jag?

Jag funderar mycket över livet, och allra helst mitt eget...
Att "ta hand om alkoholen" var en stor bit som tog kontrollen ifrån mig, nu återstår resten...typ!
Men ibland så känner jag mig så tappad mellan höbalarma att man nästan tänker, gud vad skönt det skulle känna att göra mig helt ansvarslös med att dricka igen, så kunde jag förlägga mina tankar på ångesten igen, så känns det som det brukar, allt är som vanligt igen...
Men förnuftet kommer som en nyhetsflash och blixtrar till då och då...
Och nyheten förmedlar, mår du bättre nu än då?

..och jag vet svaret, men längtan till att tycka synd om mig i en ständig självömkan, kan ibland vara väldigt stark...
Och flykten från verkligheten kan kännas väldigt frestande...

Kostnaden för livets berg och dalbana kan kännas väldigt dyrt när den ska avbetalas i lång tid i efterskott, både i pengar och känslor...
Ensam står jag på marken och lyssnar på hur de andra skriker i banans tvära kast, räknar mynten i mina fickor...
Och jag vet, att jag inte har råd, för det är inte mynten det hänger på, utan i känslor...

Här sitter jag vid datorn på jobbet och suckar, tänker på att det är ju bara en fucking Tisdag...
och jag längtar någonstans, men vet inte vart...biljetten heter inte berusningen...

/Berra

att du har det bra. Tack för att du fortsätter att skriva och förmedla hopp åt alla som kämpar! / mt

Så, hur mår jag då? Jag mår bra. :-)

Som egenföretagare måste man jobba när uppdragen finns, men trots det har jag kunnat vara ledig en del i sommar, som synes längre upp i tråden. Trots att det inte var så lång sammanhängande ledighet så känner jag mig utvilad inför höstens uppdrag och utmaningar. Det här med att ha eget företag har verkligen sina fördelar och nackdelar, men jag måste säga att jag gillar känslan av att vad som helst kan hända och att det egentligen bara är min egen fantasi som sätter gränserna.

Och samtidigt är jag jättetrött. Men, till skillnad mot hur det var för ett år sedan så är det en känsla av avslappning som skapar den här tröttheten. Då var jag helt sönderstressad av oro och press från olika håll, och blev såklart väldigt trött av det. Men... nu är jag trött på ett sätt som gör att det hjälper att sova en timme på eftermiddagen.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet för att mitt liv får lov att se ut som det gör just nu. Jag kan leva på mitt företag, jag bor på en plats där jag trivs och där vi har många vänner runt oss, de allra flesta i min omgivning mår bra - till och med katten trivs med livet! Men viktigast av allt: jag har fått tillbaka min älskade man. För ett år sedan var jag verkligen inte säker på vart det här skulle sluta... det gick liksom upp för mig att vår relation och kärlek inte skulle kunna rå på alkoholen om det fortsatte på den inslagna vägen. Jag har alltid tidigare tänkt att vår kärlek är så stark att det inte spelar någon roll vad som händer, så länge vi möter saker tillsammans så klarar vi av dem. Men under hösten förra året insåg jag att vi hade mött vår överman - alkoholen.

Men, som sagt - det är över nu. Jag har fått tillbaka min man, och för varje dag som går i hans nykterhet så känner jag igenom honom mer och mer, och minns varför jag föll för honom och valde att leva med honom. Och tänk att det redan har gått 15 år sedan vi träffades... Jösses.

Jag berörs väldigt starkt av berättelserna här på forumet, från er som kämpar så hårt. Alexandra, barbalala, medberoende, curry, mullegullet och alla ni andra. Jag läser in mig själv i det ni skriver, även om det såklart finns en del som skiljer våra berättelser åt. Och jag konstaterar med tacksamhet, ödmjuket och glädje att det går att resa sig. Det går att ta sig vidare till en punkt där man kan säga "jag mår bra" och faktiskt mena det, ända inifrån.

Kram alla, nu är det läggdags i småföretagarland!
/H.

....som jag läste någonstans, att alkoholen förgiftar våra sinnen och låter sig genomsyra hela samhället. Också jag har lagt märke till det där, att alkoholen finns precis överallt, att det är den som är normen. Att välja andra drycker är liksom undantaget, den som gör det är den som är annorlunda och sticker ut. Jag hörde till och med någon säga att "om man inte dricker det vi serverar [d.v.s. gott, dyrt vin] så får man ta med sig egen dricka, vi kan ju inte ta hänsyn till allas avvikande krav, allergier o.s.v." Riktigt jäkla otrevligt!

Jag längtar till den dagen då jag tycker att alkohol smakar som det gift det faktiskt är! Risken är att jag kommer att bli en sådan som vill skriva detta på andras näsor precis som du Berra - det är bra att detta forum finns då, man kan pysa ut här

...på att det är människan själv som borde bestämma i sitt eget liv. När vi dricker bestämmer vi inte själva tror jag.

Jag skulle må bra av att bygga mig ett nätverk på det sätt som du beskriver. Det blir en ond cirkel på något vis, att man drar sig undan gemenskapen på något sätt. Ibland kan jag känna att "nej, jag är inte intresserad av andra människor". Jag beklagar att jag inte är det men använder samtidigt detta "faktum" som en förklaring till att jag inte riktigt har det där nätverket och dessutom ofta känner mig "utanför".

Kanske är det alkoholdjävulen som förvrider tankarna? Kanske är det så att man måste bjuda mer på sig själv istället för att dra sig undan och vänta på att bli inbjuden. Hur som helst, det känns hoppfullt att se att man som du, i vuxen ålder kan skaffa sig nya vänner och bekanta.

Hoppas du får en bra dag! Idag är vi nyktra!

...har jag då verkligen inte. Maken är ju bortrest sedan mitten av förra veckan. I normala fall hade jag köpt mig en BIB att snutta på i min ensamhet men bestämde mig för att inte göra det. Istället har jag tullat på vårt förråd med 3,5:or och det är ju inte så farligt! (ja, ja, läste någonstans här att det kan klassas som lite "underhållsdricka" mellan bläckorna eller nåt, men i alla fall...).

I lördags var det ju lördag och jag hade ju varit duktig och inte druckit (lögnare) på länge. Vin var det dessutom nästan två veckor sedan sist. Beslöt mig för att dela en flaska till tacosmiddan. Och det gick ju bra. Drack bara halva och tänkte spara resten till maken när han kom hem så att han skulle se vad duktig jag var :-/ barnen och jag somnade framför en film - mysigt!

På söndagen stod ju den där halvflaskan där och ropade och då hällde jag i mig den med och sedan behövde jag fylla på med x antal munnar ur diverse flaskor vi har hemma. Det är precis som att när den första spärren släppts så faller alla goda intentioner och armen lyfter drickat till munnen utan att skallen hinner reflektera och kanske säga stopp. Att maken skäller för att det bara blir slattar kvar i alla flaskor eller att jag bestämt mig för att sluta dricka eftersom jag ibland får konstiga anfall i magen - detta var helt bortblåst.

Jag mår bra idag i alla fall, ja förutom att jag gnisslar tänder över min dåliga karaktär. Tog ölflaskor och den tomma vinbuteljen till glasinsamlingen istället för att lägga den i vår soptunna, skall gå till systemet och ersätta dem idag innan maken kommer hem. Inte för att det egentligen skulle vara någonting konstigt med att jag dricker en flaska vin över helgen, men men, nu är det som det är. Jag är ju alkis och då ska jag inte dricka. Punkt. Kanske kan jag glädja mig åt att jag i alla fall på lördagen försökte tänka igenom och analysera varje klunk: hur god är den egentligen, behöver jag den eller hade jag kunnat vara utan den osv. På söndagen var detta resonerande inte närvarande alls...

Nu oroar jag mig också för att jag skall få ett "maganfall" igen. Att oroa sig är inte heller vidare bra för magen.

Nåväl, idag skall jag vara nykter!

och så glad jag är att ha mött dig här på forumet. / mt

igen och bara 4 arbetsdagar kvar till Gullbrannakonventet :-) Min alldeles egna minisemester med så mycket koncentrerad kunskap och erfarenhet från den tragiska värld som finns i samhället, dolt men ändå så närvarande hos så många.

Jag skrev i ett annat forum om den smärta som jag kan känna när vänner gör sig onåbara när de tar återfall och när jag ser eller läser hur vänner är på väg mot avgrunden utan att själv märka det. Eller negligerar alla varningssignaler. Helt oväntat fick jag en kommentar som gladde mig oerhört och som boostade min självkänsla många gånger om. Jag blir väldigt ödmjukt tacksam för sådant ! Tack !!
Min nykterhet är inte på något sätt självskriven eller ett självspelande piano, jag måste hela tiden påminna mig och göra saker som är bra för mig och min kompis nykterheten. Att få höra att jag duger och att jag är bra är jag inte bortskämd med och jag tror att det gäller de flesta människor, framförallt inom alkisbranschen. Jag fick för några dagar sedan höra från en annan vän att hon var tacksam att få vara min vän och det rörde mig till tårar. Jag är inte alls van vid att hantera sådan raka besked men jag blir väldigt lycklig över dem.

Jag har skrivit förut att jag är, eller har varit, dålig med att ge uppskattning till folk runt mig och till sådana jag träffar. Jag förstår själv inte varför jag har så svårt med det när jag kan se, och få bekräftelse på, omgående att det tas väldigt väl emot. Jag vet ju själv hur lycklig jag blir ! Jag måste börja träna mer på det !! Även om jag har haft några år på mig nu att träna upp mitt känsloliv så är jag fortfarande rädd att visa framförallt uppskattning medan jag däremot är snabb att visa ilska och förbittring. Varför är den skillnaden så stor ?? Är det för att jag under så många år dolt och skyddat mitt känsloliv genom att skrämma bort dem som ville mig väl genom att visa upp ett brutalt yttre ? Är det så att jag var rädd för att nån skulle se den lille vilsne pojken bakom fylleångorna ?? Att jag skulle bli avklädd ? Att som Mowgli i Djungelboken hävda "Jag mår bra, det är ingen fara med mig" ??

När jag var nynykter samlade jag på telefonnummer till de som hade lång nykterhet, det kändes som ett bra skydd och jag blev även rådd till det av "Di Gamle". Jag samlade dessa nummer först i telefonboken genom att sätta prefixet AA före namnen så att jag lätt skulle finna dem om det krisade. Ibland ringde jag någon för att ställa nån fråga eller bara tjattra bort en stund. Vad jag inte insåg då var att jag skapade mig en mental skyddsbarriär mot ett återfall eftersom jag inte kunde skylla på att nån inte svarade i telefon just när jag behövde det som bäst. De bästa kontakterna jag hade var vänner från behandlingen som ju gick igenom samma faser som jag själv gjorde, vi var så lika. Senare blev kontakterna i gruppen de viktigaste och numera är dessa utökade till folk från snart sagt hela landet! När jag tittar tillbaka på den utvecklingen häpnar jag över det fina nätverk som jag idag har till mitt förfogande och som faktiskt är en bit av mig själv.

Kontrasten från mitt tidigare ensliga dimmiga liv på kammaren där jag ivrigt försvarade mitt revir är ljusår från det liv jag lever idag. Och även om jag inte använder mina kontakter till speciellt mycket annat än rent socialt så inser jag ju att uppbyggnade av det kontaktnätet är en förutsättning för min resa i nykterheten. Den har förutsatt att jag ändrat på mig själv ochh mitt sätt att bete mig och just däri ligger ju förutsättningen för en stabil nykterhet.

Jag har en önskan om att kunna förmedla budskapet om ett öppet sinnelag vidare och att ni som vill göra en förändring i ert liv inser att det är möjligt om ni gör det valet. Att umgås med nyktra alkoholister och anhöriga i 2,5 dagar i vacker miljö är en väldigt bra start på det livet och en väldigt bra fortsättning på nykterheten. Under mitt första år som nynykter lade jag allting annat åt sidan för att enbart ägna mig åt att skapa en stabil grund för min nykterhet, jag for på allt som jag hade möjlighet till och lärde mig så mycket jag kunde om hur det var att leva nyktert.

Idag är jag väldigt glad att jag gjorde det valet.