Senaste kommentarerna i forumet

hos mig också. Varmt stilla regn. Kram från mig också till kloka fina Du ♥ / mt

Lite pepp till dig ifrån mig :)

Jag är relativt ny här men har läst i trådar i ett par år.
Just nu så är jag ej nykter men det är såklart mitt mål.
Det där med att noppa benen var något nytt, något som fick mig
att le men jag behöver nog annat till tröst, vet dock inte vad
jag ska byta ut alkoholen med. Tränar gör jag, jobbar heltid
och pluggar halvtid. Ibland tror jag att det är det som är mitt problem
att inte våga koppla av, eller klara av det. Jag har fullt upp och sedan
är det vinet som varvar ned mig och gör mig lugn. Tyvärr blir det dock mer
och mer och på senaste tiden även whiskey, huva! Inte gör jag bort mig
på fyllan och inte blir jag direkt bakis, men hur mår min kropp???
Men grattis på er till era vita dagar, jag ska komma i kapp!

Ett år är lång tid

Vågar nästan inte söka på fettlever,blod i avföring, ont i njurar mm.

Min plan är nu att leva sunt i en månad och sedan ta et läkarbesök för domen.

Mötte en man som var runt 60 år i mitt yrke som kom med ett påstående om att män som överlever 50 årsdagen blir minst 80 år.
Jag var då runt 25 år och förstår i dag att han syftade på supandet. Har själv 4 år kvar till jag fyller 50 så dags att ta tag i livet.

Ben

Hej! Jag är också ny här, har varit utan alkohol i 4 månader. Känner så igen mig i det du skriver, om att få panik att veta att det inte finns ngt där när man kommer hem, och att systemet är stängt.. När jag fick, och får tankar på att dricka så måste jag ha något som bryter tanken. Min tankebrytare är att noppa ögonbrynen, och nu har jag snart inga kvar, så nu har jag börjat på benen.. Låter kanske dumt, men det känns tröstande för mig på något sätt.. Håll ut en dag, och en till, och en till!
Kram
/c

Tack! Idag har varit en tung dag.. Har ledig dag, och ångesten har legat som en äcklig klump i halsen, mycket sockerprat från killen som tycker att jag överdriver, och verkar inte alls förstå eller låtsas inte förstå vad vi pratade om för bara ngn dag sen.. För att inte trilla dit vare sig för honom eller andra frestelser så har jag hållt mig sysselsatt.. Promenerat, tvättat, målat naglarna, ryckt ögonbrynen, lite för mycket är jag rädd, men allt för att tänka på annat.. MEN jag har inte druckit, hetsätit,. Dock har jag tyvärr varit otydlig och mesig och inte hittat ilskan i att jag känner mig felbehandlad och manipulerad..

mig tog det långt över ett år innan jag hade lokaliserat alla krämpor, inbillade och verkliga, i min kropp. Jag hade trots hårt supande de sista åren faktiskt inga direkta sjukdomar annat än lite mindre grejer i matstrupen. Men i början tyckte jag att jag kände symptom på de mesta som finns i läkarboken och jag sprang rätt friskt hos läkaren.
Men nu vet jag att min kropp hade varit så upptagen med viktigare saker, mer akuta om man säger så, så det vanliga åldrandet med de småkrämpor som följer det kastade systemet åt sidan så jag lade ju aldrig märke till dem förrän jag nyktrade till.

Människokroppen har en otrolig förmåga att reparera och återställa när man börjar leva ett normalt liv utan gifter.

Adde: jag tror faktiskt inte heller att jag kommer att behöva förklara mig, det är bara ett av mina hjärnspöken som säger att jag måste. Man behöver inte förklara allt för alla det glömmer jag gärna bort.

Panodia: va duktig du är! Sju dagar är jättebra! Ska försöka göra som Adde skriver att bestämma sig på morgonen att idag ska jag inte dricka.
Annars är jag mästare på att bestämma att imorgon slutar jag dricka, börjar ett nytt etc . Men den morgondagen kommer aldrig...
Hade en Bib hemma som jag hällde ut i vasken. Så när jag kommer hem på lördag så finns inget drickbart hemma och systemet kommer att vara stängt . Känner nästan paniken för det nu! Men jag är glad att jag gjort så jag vill inte dricka mer!!!

stark lugnande kram är allt jag kan bidra med nu. Jag har sån respekt för din kunskap och ditt ställningstagande om ditt egna mående, jag har så mycket att lära av dig.

Kram ♥

behöver väldigt sällan förklara mig. Ofta räcker det med ett nej tack. Och jag hade också det sättet att kröka på, helt ensam på min kammare. Jobba, söp, sov..........det blev jobbigt med det sättet att leva.

Ett bra sätt som hjälpte mig mycket i början var att lova mig själv på morgonen att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer. På så sätt lades dagar till varandra och jag kunde förändra mitt liv.

Jag har precis samma historia som du...

Välkommen hit, vågar jag mig på att skriva, även om jag själv bara är på dag 7.

är jag ledsen på dig! Och som jag ser och förstår det har du kämpat betydligt mer än jag... jo, jag menar det. Jag ska gå igenom det du nämner
hot - aldrig mot mig, däremot att skada sig själv
fysiskt våld - aldrig (slagit sönder 2-3 saker har han gjort)
psykiskt våld - ja, t ex med hot om att skada sig själv i desperata lägen
ilska mot mig och barnen - praktiskt taget aldrig
kontrollerande utöver alkoholismen - i viss grad men inte överhuvudtaget jämförbart med det du beskriver
Nej, jag kan inte alls känna igen min man i din beskrivning av din man.
Jag har aldrig känt/tänkt att du skulle banalisera eller förminska mina eller nån annans svårigheter här.
Ett äktenskap/en samborelation i ömsesidighet och jämlikhet kan inte den ena fixa. Det är det som är hela grejen liksom.

Så bra att du skriver om det här så får du spegla dina reaktioner... jag tänker att du tar på dig ett oerhört ansvar för att det ska bli "rätt". En fin sida men som också kan bli betungande för dig om andra "tar för sig"...
Kramar, kramar / mt

Det visade sig att det återfall som fick min alkis att hamna på sjukhus för diverse fysisk skador, trots allt inte var hans botten. Nu, två veckor efter händelsen, tycker han så synd om sig själv och dricker folköl för att "hantera". Vägrar gå in i diskussioner om folköl. För mig är det solklart att det inte handlar om mängden/alkoholstyrkan utan om ett beteende jag inte kan acceptera.

Det var alltså inte hans botten men det var definitivt min. Att se någon man älskar blåslagen och i smärtor och skammen i ögonen, var på något sätt tydligare för mig än när jag själv blev fysiskt skadad p.g.a. hans drickande och det beteende som följde.

Jag har inte velat styra hur han slutat dricka. Bara varit nöjd över varje fin dag utan alkohol vi haft tillsammans. Jag tror faktiskt att han måste söka hjälp för sitt missbruk på riktigt. Träna och bita ihop funkar kanske ett tag men sedan när "shit hits the fan" så finns ingen beredskap för att kunna hantera det svåra som händer i livet och alltid kommer att hända, oavsett man dricker eller inte.

Vi har kunnat prata om och på varsitt håll bearbeta det våld som tidigare varit. Vi har gått/går på möten hos mansjour/kvinnojour, jobbat på en tillit tillsammans. Allt det är stort och bra men även om jag anser oss båda kommit oerhört långt i den processen och vet att våld i nära relationer inte är samma sak som alkoholism så kan jag självklart inte riskera att vara tillsammans med en man som tidigare har haft en våldsproblematik och som väljer att dricka. Oavsett hur mycket han lyckats ändra på sitt beteende och tankar i form av våldsanvändande så vet jag att det också handlar om känsloreglering och impulskontroll, något som kan suddas ut på en sekund med alkohol i kroppen.

Mitt ultimatum var alltså att om det förekom alkohol så skulle jag gå. Jag valde att stanna efter återfallet för att jag ville avvakta och se vad det innebar men nu när han dricker efter två veckor igen så kan jag inte längre se det som ett tillfälligt återfall. Separationen underlättas såklart av att vi nu har skilda boenden. Den biten har vi redan klarat av. Den känslomässiga biten är såklart desto svårare. Jag älskar den mannen men det räcker inte.

Det är svårt. Trots att jag vet vad som är bäst för mig så får jag bita mig i tungan för att inte ringa och säga att jag saknar honom och vill ha honom hos mig igen när jag vaknar mitt i natten med en fantomdoft av hans nacke på min huvudkudde. Likväl får jag bita mig i sms-tummen när jag känner mig arg och vill skriva romanlånga sms där jag förklarar vilken idiot han är som inte fattar vilka konsekvenser hans drickande får och hur dum han är som väljer alkoholen framför mig och att han inte fattar att all tid hos mansjouren och det arbete han gjort där med sig själv är helt verkningslöst så länge han fortsätter att dricka.

En del av mig hoppas och tänker att det här kanske ändå var hans botten, att det bara tar en tid för honom att kravla sig upp. Även om det är så så har jag inte råd att vänta. Jag har inte sagt det till honom men om det är så och han på riktigt söker hjälp, går på AA-möten, beroendecentrum, behandlingshem eller liknande, så kommer jag förmodligen ta honom tillbaka. Jag vill inte kräva det, av rädsla för att han ska "gå med" på det bara av rädsla för att förlora mig och inte för att han på riktigt vill det för sig själv.

Det regnar här och jag lyssnar på gammal raspig blues och gråter ibland. Som en klyscha, bara att jag lämnar whiskydrickandet till bluessångarna. Men det är verklighet och det blir mer verkligt när jag skriver ner det.

Tack för snabbt svar! Jag vet att det kommer att bli tufft har försökt förr.. Men nu attans ska jag klara det! Ska hälsa på min syster och de är inga stordrickare så där kan jag säga att jag inte vill ha utan att behöva förklara mig. Och jag blir väldigt sällan full med andra människor. Bara när jag dricker själv och då dricker jag för fem personer

till hejarklacken :-)

Att få surfa runt forumet och upptäcka likheter med andra är guld värt och man ser att man inte är ensam. Jag trodde ju ända fram till min behandling att jag var helt djävla knäpp som inte kunde fixa ett enda glas (ja, eller klunk dårå på slutet !) Idag vet jag ju att ett enda glas är för mycket för mig medan hundra glas är för få. Jag får inte ta det första glaset får då bär det åt helvete igen.

Häng kvar här och sök stöd och hjälp från alla här !

Flygcert :-)

Ja, det är ett beslut jag aldrig ångrat och som jag vårdar ömt, jag har lärt mig att min nykterhet är en färskvara och jag måste pyssla om den. Och jag måste säga att jag är enormt glad för att vi har vår förening, vi som har en relation till Gården. Det är ju defacto den plats där mitt nya liv startade och vid varje vår- eller höstmöte är det som att komma tillbaka till föräldrahemmet. I mitten på september är det dags igen :-)))

Jag kan varmt rekommendera en Familjevecka på Gården för dig och andra som är anhöriga eller vänner. En intensiv och mycket givande vecka.

den ärliga önskan till förändring börjar ta plats i huvudet är det nära till beslut.

Låt det växa fram av egen kraft.

Kram !

jag hoppas att du inte tog det som att jag inte förstår att ni också haft svårigheter, för det menar jag verkligen inte.
Däremot vet du ju Mt, att jag många gånger lastar mig själv för att jag inte kämpade så som ni gjort. Jag förstår så klart inte hur ni haft det, men jag förstår att det alltid är svårt, jobbigt och hemskt med missbruk. Däremot förstår jag ju allt mer av skillnaden - alla kan bli arga ibland med rätta eller inte, och alla alkoholister kan bli arga - de kan behandla sin respektive illa i olika situationer, men ni har ju som du skriver tillsammans i era förhållanden lyckats lösa det. Jag vet att ni lämnade och att det fick era respektive att göra nya val. Men i mina ögon har jag ju ofta bilden av att ni har haft det som jag (hot, lite fysiskt men framför allt psykiskt våld, mycket ilska mot mig och barnen, kontrollerande utöver alkoholismen) och ändå kunnat lösa det, och då tänker jag ofta att jag är svag (precis som sambon sagt...) och det känns inte som det stämmer, även om jag har all respekt för att ni har haft många svårigheter så verkar det inte alls finnas samma tendenser hos era respektive som hos min...
Nu svamlar jag lite, men jag vill verkligen att du/ni ska veta att jag inte banaliserar, jag förstår att det varit svårt, en lång väg och ett gemensamt arbete.
Däremot som du skriver - jag tror att jag skulle ha fixat, men vi var två...

Stor kram, hoppas du inte är ledsen på mig?

Har grubblat lite. Sitter ju fortfarande stenhårt fast i blandmissbruk. Av nikotin då. Cig, snus, tuggummin och plåster om vartannat.
Varför gör jag det? Egenligen är det ju lika korkat som en alkis som tror att man kan bli mindre alkis av att bara dricka folköl i stället för starköl.

Har som sagt grunnat en del, och kommit fram till att vad det gäller rökningen har jag svårt för att " se slutet på filmen". Om jag inte vill eller inte kan ska jag låta vara osagt.

Nu har jag osökt fått en möjlighet att ge mej själv ett filmslut, ett sorgligt slut. Vår älskade katt dog igår, gissningen från veterinären var tumörer i lungorna. Alltså lungcancer. Hennes slut var inte vackert. Nu visste ju varken vi eller veterinären varför hon under ett halvår tappade vikt, blev mer orörlig, tappade muskelmassa och blev tröttare. Sista timmen igår, i bilen och hos veterinären, blev hennes dödskamp, stressen av att bli inmotad i transporten skyndade på det som var oundvikligt. Jag sprang in på kliniken med tårarna sprutande och skrek att de måste ta bort henne. Hon hann dö själv medan veterinären hämtade grejorna. Innan dess hade hon hunnit och lyssnnaat att de var fulla med vatten. Vanligaste orsaken till det är hjärtsvikt. Men även tumörer kan ge det enligt veterinären.

Har jag hittat slutet på min nikotinfilm nu? Kan jag äntligen ha hittat det som gör att jag slutligen VILL sluta röka?

det är inte så att "(tex Lelas och )Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa..."

Det är inte så flygcert att JAG fått till ett fungerande förhållande igen... Jag gick! Eller tog bilen och for min väg med det mest nödvändiga och några kära saker. DET gjorde att han vände väg (steg 1). Visst var det jobbigt efter det också men hela tiden efter det har riktningen varit klar (steg 2 och 3 kanske man kan säga).

Det är inte heller så att han inte behandlat mig illa. Jag har också upplevt svåra saker, inte samma saker som du, men svåra och smärtsamma som dyker upp ibland ännu. Men nu kan vi tala om dem - förresten tala har vi kunnat längs hela vägen, det är grunden, de tillfällen då samtalet brustit är undantagen - vi kan tala om svåra situationer, om skuld och skam. Det är stor skillnad mot den hållning din exsambo visar mot dig.

"...så har jag bara inte förstått hur man kan göra det" skriver du. Det är inget som den ena kan göra.

Du har gjort det du kan, tagit hand om dig och ditt liv. OM han skulle vilja att ni blir en familj igen har han ju alla möjligheter att visa det - eller hur? Åtminstone har han haft alla möjligheter - och han har inte tagit chansen på ett kärleksfullt och öppet sätt, enl vad jag kan förstå.

Ursäkta osammanhängande text.. är på väg på ett möte. Kram / mt

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

och fastnade i några ord av Mammy Blue...

Anteckningar för min egen skull:
Hon skrev att hennes sambo blev "snällare och tjatigare" när han dricker. Det ger mig lite lättnad - jag fastnar så lätt i att exsambons ilska var förknippad med alkohol, på något sätt att alla som dricker i ett missbruk blir sådana och när jag har läst om tex Lelas och Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa... Men det har inte riktigt gått in i min hjärna. Jag behöver "bara" acceptera att så arg som min exsambo blev (och ibland blir) så varken orkade, kunde eller ville jag stanna.

Underbart att läsa om någon som stöttar sin man.
Jag råkar vara din man och att han tagit tjuren vid hornen är ett bevis på att han älskar dig och familjen
mest av allt.
Något som man inte kan förstå om man inte suttit i skiten är precis hur stort ett sådant steg är.
Ett tips kan vara hypnosterapi också. Jag ska dit på måndag och kommer skriva om hur det var.
Jag är skeptisk till hypnosbiten, men många jag känner har blivit behjälpta med andra problem och
de trodde inte heller på det så det gör mig optimistisk.

Håller tummar, tår och allt annat för att det går bra på mötet.

Nu är måttet rågat.
Idag har jag gått en vecka utan alkohol.
Min historia?
Har under de senaste femton åren inte varit utan sprit någon längre period förutom när jag låg på sjukhuset en gång.
Nu år måttet rågat som sagt.
Har bokat in mig på hypnosterapi.
Har många vänner som lyckats sluta snusa (alla har varit lika skeptiska) och röka efter nästan ett helt liv bunden till skiten.
Så nu är mitt hopp att det funkar för mig också.
Går inte en dag utan att jag tänker på alkohol just nu, tänker vara stark.
Tänker ta emot kärleken till alkoholen, ge den en kram och en puss på kinden och sedan en fet spark i röven ut genom dörren.
Har ingen jag kan vända mig till för att tala ut om mitt missbruk.

Har försökt att söka hjälp innan, fick Cipralex utskrivet.. fungerade "sådär" (läs inte alls).
Har försökt kontakta AA i ren depseration vid ett par tillfällen, de hör aldrig av sig.
Nu kör vi, UT UR DIMMAN!