Senaste kommentarerna i forumet

Olika människor är vi i varierande åldrar och med olika bakgrund, men historierna är nästan skrivna med karbonpapper.

Citat ifrån dig, som lika gärna skulle kunna vara ifrån mig:

"Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen."

"Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol... ett socialt litet handikapp."

"Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten."

"Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit."

Grejen med mitt nedtrillande i virveln var att jag under ganska lång tid verkligen fixade att dricka normalt. Drickandet accelererade inte, utan jag drack måttligt och aldrig ensam. Inget smygande, inget gömmande och inget ljugande. Var inte alls särskilt fokuserad på A utan levde mitt liv och trivdes med vem jag var. Det var det som var så förrädiskt, för det känns nu så här efteråt som om monstret gömde sig någonstans därinne, slipade sina knivar och bidade sin tid... och när han satte sig i förarsätet blev det åka av. Ja, jävlar vad jag hann få i mig på en och en halv vecka innan den helvetesresan slutade med en krasch som hette duga. Jag minns nästan ingenting... Mycket, mycket skrämmande och en synnerligen god motivationsfaktor att ta till i stunder av nöd. Jag kunde mycket väl ha dött och lämnat min familj med en förnedringens sista suck. Nu var det en ångestattack som utlöste detta hejdlösa supande, men jag förstår nu att; hade jag inte druckit alls innan detta slog till, så hade inte smällen blivit alls lika stor. Jag är övertygad om att jag hade hanterat det på ett helt annorlunda sätt.

Och jag ställer givetvis frågan, precis som du: Varför skulle det vara så viktigt att dricka alkohol???

Jag hade ju kommit till den platån när jag hade accepterat vem jag var; en människa som hade valt bort alkoholen ur sitt liv och mådde bra och kände sig stark av detta beslut. Nu är jag tillbaka i utgångsposition igen, något mer tilltufsad och med ett par nya ärr i själen, men förhoppningsvis ännu lite klokare och ännu lite mer målmedveten i ombyggnationen av min fortsatta varelse. Jag vet vad som krävs, vet inte om jag har kraften att helt själv fixa alla mörka stunder och därför återvänder jag till den plats där jag kände mig trygg när jag arbetade med mig själv förra gången: Forumet.

Den fysiska träningen är igång, jag försöker äta lite vettigt (och ja, jag försöker också begränsa kolhydratintaget, förstår sambandet), viktnedgången är redan markant. Har nog tappat 5-6 kilo på två veckor. Och min mentala träningsplan innehåller en stor del forumaktivitet. Ska framförallt skriva ner mina tankar och reflektioner så att jag aldrig glömmer vem jag är igen.

Återigen, tack Santorini för att du tar dig tid att bolla lite med mig här. Det kan vara helt avgörande för min fortsatta resa att jag får lite respons på mina funderingar.Stor kram!/NM

PS. Jag är jäkligt imponerad av din beslutsamhet och gratulerar dig till dina 14 månader. Mycket starkt och jag förstår på alla de inlägg jag har läst ifrån dig att du mår riktigt bra av ett alkoholfritt liv. Det tänker jag också försöka göra!

på att alla vi som nu är nyktra har testat detta några gånger först. Så du är inte ensam eller unik på nåt sätt. Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol och när man är yngre och mer i svängen så är det säkert ett socialt litet handikapp.

Själv har jag slutat flera gånger. Redan hösten -99 slutade jag första gången så jag firade in millennieskiftet nykter och skjutsade på goda vänner till fyrverkeriet. Stolt och nöjd. Höll nog upp ett helt år och jag minns inte ens längre av vilken anledning jag då föll tillbaka. Men det gjorde jag och det blev snabbt mer och mer. Sen tog det fem år och en olycka i stil med din fick mej att sluta. Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen. Så blev jag mer eller mindre överrumplad på en mindre familjefest och fann mej stå med ett glas champagne i handen. Äsch, det går nog bra efter så lång tid, närmare 1,5 år var det. Och det gick bra, inget sug, så en månad senare tyckte jag att då kan jag dricka lite vin ibland. Det blev ännu snabbare ännu mer än tidigare. Började då även dricka vardagskvällar, smyga, ja ni vet, undan för undan mer och mer. Och ångesten blev värre, vikten ökade, skammen, tillbuden, you name it. Sen ramlade jag igen. Ja faktiskt tre gånger har jag slagit mej rejält, jag kunde ha dött lika fort faktiskt eller slagit ut tänderna men jag kom undan med lindrigare skador. Jag kunde åkt för fylla med dagen-efter promille i kroppen också. Nå, det tog igen nära fem år innan jag nådde botten. Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten.

Så här är jag nu. Ett år och två månader utan en droppe och faktiskt, utan att sakna det. Vad får mej att tro att det ska gå bra nu? Ja, känslan är annorlunda. Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit.

Ja det var min historia.

Jag är genuint ledsen för att jag kände ett behov av att testa experimentet med att dricka "normalt", men det är det kanske fler som har gjort före mig? Jag vet nu vad detta leder till, i förlängningen, och det skrämmer mig nåt kopiöst. Någon annan som kört detta experiment? Erfarenheter? Dela, snälla!

Jag har emellanåt saknat forumet och mina forumsyskon jättemycket, men när man är mitt uppe i livet och man tycker allt flyter på, tror man sig inte behöva delningarna och att själv dela; man klarar sig ju själv!
Visade sig att jag hade fel...
Nu ska jag försöka vara en människa ibland människor härinne igen. Har precis kommit tillbaka till den statusen, efter utflykten med monstret.
Hoppas vi är många som kan hjälpas åt att hålla honom/henne borta.
Just idag mår jag bra och tänker inte ta första glaset, vad som än händer.

Återigen tack för välkomnandet! Jag uppskattar det oändligt mycket! Kram på er!/NM

bra att du skriver och berättar. Det är det klassiska misstaget att man börjar tro att man är botad. Man vill så gärna för det skulle vara trevligt i så många sammanhang att vara "som andra" inte sticka ut. Bra att du är tillbaka nu när du nått din botten. Du har lärt dej en läxa som jag tror vi alla prövat på nån gång under resan

Det viktigaste i min nykterhet är också därför att vara inställd på att jag ska aldrig dricka alkohol igen och att acceptera det och lära mej leva med den tanken. Det är väldigt befriande att inse att jag inte behöver det nåt mera. Jag vill inte ha det paketet längre, har ett bättre liv nu. Det är ett avslutat kapitel. Min allergi.

Så bra att du tog steget hit igen, du kan!

tillbaka och tack för att du delar om ditt liv ! Du hjälper mig att tänka på hur det går för mig om jag tar första glaset.

En varm kram får du av mej, jag vinglade in på forumet efter att du nyktrat till om man säger.

Jag jan bara tacka för att du delar med dej av din bistra verklighet, det är ju ännu en rapport från Verkligheten, den verklighet som vi alkoholister lever i. Ett ytterst fåtal kan återgå till normalt drickande. Du kunde inte, då kan förmodligen inte jag det heller, för hur många känner en lotto- miljonär?

Kramar!
/MB

Tja, ett tips kanske kan vara att du försöker leta reda på de eventuella trådar du eventuellt skrev i då, förra gången. Då kanske du kan få hjälp att komma ihåg hur dina tankar gick. Fundera sen på om de tankarna förde dej framåt? Kanske är det andra tankar som behöver komma fram?

/MB

välkommen!

Tips och råd hittar du i mängder i de olika trådarna här. Ett hett tips är dock att du funderar över själv hur din hjärna har blivit kidnappad av alkoholen, för det har den. Vi alkisar är väldigt duktiga på att ljuga, både för omgivningen och oss själva. Jag kände mej ju till och med stolt över mej själv för att jag var så duktig på att smyga för resten av familjen, var bra på att ljuga både för dem och mej själv. "nej, vadå? Jag är inte full" trots en halv bib i kroppen. "Nej, jag dricker inte mer än andra, möjligen lite mer kanske". Det var mej själv jag blev expert på att lura, och det höll igång sjukdomen.

Läs här, finns så mycket samlad kunskap och erfarenhet, och skriv! Man skriver för det mesta långsammare än man tänker, och hinner då reflektera över sina tankar. Plus att man har hjälp av att läsa om sina nedskrivna magplask senare när man har varit nykter ett tag. Det nedskrivna kan då tjäna som motbjudande exempel på ett liv man inte vill tillbaka till, åtminstone använder jag mina två trådar så...

och välkommen!

Jo vi är ett gäng som undrar hur det kunde bli som det blev. Jag tror som Adde att AA kan vara en bra grej, och att ha forumet dels för att läsa om andra, man inser snabbt att man inte på något sätt är ensam eller unik, dels för att skriva ner sina tankar och erfarenheter. Jag har nu varit nykter i ett drygt halvår, och har stor hjälp av att jag har skrivit ner hur det var. Finns inte något att längta tillbaka till om man säger...

/MB

Värmer Kerran , i kväll har jag tappat hoppet om att det någonsin kan fungera mellan oss, tycker att han förändrat sitt beteende gentemot mig, tror också han tröstar sig med sex på nätet när han dricker som mest! På fyllan har han antytt ett och annat, vet inte om det är för att reta mig, eller om det verkligen är så! Men det gör fruktansvärt ont att inte veta! Känner mig billig, jag är en romantisk och seriös person och nu vet jag inte alls vad jag ska tro längre! Har märkt att han inte har samma behov av ömhet och närhet som förut, jag vill konfrontera honom och fråga...men tror inte att jag får ett ärligt svar. Har i alla fall slutat att messa god natt som jag alltid gjorde förut(oftast fick jag inget svar ändå)Kanske en början....? En stor kram tillbaka till dig, och god natt alla underbara medsystrar och bröder.

jag vet precis hur du känner dig... Bra att du skriver ner det och kan titta på det efteråt när allt har lagt sig - man har en tendens att "glömma" de där sveken när man plötsligt har hopp igen.
En stor kram till dig!

Jaha, vad säger man. Krafterna var mycket större än vad jag någonsin kunde förutspå. Fick hybris? Mmm, förmodligen och jag trodde jag hade full koll. Gick ju så bra att dricka normalt länge, dvs ett-två glas vin med min fru till lördagsmiddagen, en öl eller två tillsammans med vänner på puben. Drack aldrig ensam, drack aldrig mycket, kände inget suuuuug efter mer och fick ingen ångest. Tyckte verkligen att jag hade kontroll och levde ett gott och rikt liv. Tänkte inte speciellt mycket på A, utan levde mitt liv efter andra värden och trivdes kanon med tillvaron. Jag mådde bra helt enkelt. Trodde jag hade kontroll...

Då, plötsligt en dag fick jag ett uppskakande besked angående min sons sjukdom. PANG! Kontrollen flög sin kos och ett skenande alkoholrace mot undergången startade, utan att jag, som det kändes, kunde göra något för att stoppa det. Jag blev till en helt annan varelse och, precis som tidigare; Jag hade absolut ingen som helst kontroll!!

Jag hatar verkligen den personen som "tar över"! Vill verkligen aldrig mer låta honom ta kommandot. Är nu inne på nykter dag nummer 12 och nu mår jag helt o.k. Har återigen tagit beslutet att inte dricka något mer och den här gången vet jag att det kommer att leda till en säker död om jag fortsätter snurra ner i helvetesspiralen. Jag tror fan i mig att jag skulle kunna ha dött för de där tolv dagarna sedan. Det enda jag kan känna någon typ av stolthet av, är att jag faktiskt satte stopp igen. Värre denna gången, men jag gjorde det ändå.

Jag har invigt min kära så brutalt ärligt det bara går i hur en aktiv alkie fungerar, hur jag fungerar när spriten tar över. Inte lindat in, inte försökt ljuga om mängd, inte försökt förklara bort och förminska beteendet. Jag ska klara av att ta mig ur detta, för det som betyder något för mig får jag inte låta försvinna för drogens skull. Då är allt jag kämpat för tidigare helt meningslöst.

Analys: Jag dricker eskalerande i en sjuhelvetes fart när jag får stark ångest, och då tappar jag all form av kontroll, vilket med all säkerhet kommer att leda till en säker död någonstans längs med vägen. Förmodligen förr än senare. Alltså kan jag inte ta det första glaset hur jag än mår. Det kan jag inte riskera. Jag vet vad som betyder något för mig när jag är nykter, det är alldeles glasklart så länge jag är nykter och då gäller det att vara det hela tiden; nykter! Oron för mitt barn måste jag kunna hantera på ett annat sätt - Nykter!

Dock, allt finns kvar här för mig (Mulletanten, jag vet... är förkrossad), på något underligt sätt som jag fortfarande inte riktigt förstår och inte fullt ut greppar om jag förtjänar. Nu finns bara riktningarna UPP och FRAMÅT kvar och det är den vägen jag, med all kraft som jag kan uppbåda, tänker ta. Det jag inte kan göra ogjort och det jag inte kan förändra får jag släppa som en fruktansvärd och sorglig erfarenhet av att drogen är mer djävulsk och mycket starkare än vad jag kunde föreställa mig.

Har lärt mig en oändligt dyrköpt läxa och nu gäller det att vidta nödvändiga åtgärder för att få till en genomgående och beständig förändring av hela min person och hela mitt liv. Den här gången är det med livet som insats så jag känner allvaret i hela min kropp och i hela min själ.

Jag vet att jag har gjort bort mig "big time", men ska försöka vandra ut på andra sidan med högburet huvud och stolt hållning -

Nykter!/NM

Ser man klart...och nästa inte, en evig berg och dalbana är det, och det känns som att den aldrig tar slut! Jag var stark och ståndaktig i några dagar, svarade kort på det där om spa vistelsen, skrev att vi fick se...och mycket riktigt ringde han och sa att han nog sett fel på priset och att det skulle bli för dyrt....! I dag kom han förbi, vi gick en kort promenad, sen fick han plötsligt jätte bråttom hem, hade inte tid och stanna ens på en kopp kaffe....så är det ofta, och jag tänkte att nu är det dags för några öl! Det har ju varit semester, och mycket att dricka, i dag var första arbetsdagen! Men jag blev så besviken, trodde att vi skulle få en mysig pratstund på tu man hand utan barn i närheten! Men har ju förstått att det finns annat som går före att umgås med mig...! undrar också varför vi alltid ska promenera? Är det någon som vet? Tar det bort abstinensen, eller lindrar den.? Nu sitter jag här själv igen som så många gånger förut, hade egentligen tvättstugan i kväll, men ändrade tiden när han ringde....Varför då? Fick knappt ens en kram....Och så åkte han hem till sin Carlsberg....!Kram till er alla från en modstulen Christa.

Känner igen de där med att man ä ensam fast man ändå inte är de, att man klarar av nån vecka eller 2 max 1månad åsså ligger man där i skiten igen, jag själv kan tyvärr inte ge så mycket tips men jag hoppas de gå bra för dig =)
Kämpa på =)

till forumet Ems 30 !! En bra väg att knyta kontakter och få mycket pepp är ju att gå på AA. Att skaffa sig telefonnummer till människor man litar på och som man törs dela sitt livs svåraste stunder med är en klar framgångsfaktor. Att dessutom fortsätta att skriva av sig här är också en mycket bra väg ut från alkoträsket.

Nyttja båda ställena !

att jag lånar din tråd för lite reklam nu när Al-anon äntligen fått ut ett program för Gullbranna på nätet.

http://www.al-anon.se/upload/konvent/Halmstad/Gullbrannakonventet%206-8…

flygcert! Efter fyra dagar fick jag nämligen "svar" på frågan om vi kunde hitta en annan lösning än definitiv separation. Han ignorerade iofs de direkta frågor jag ställt men igår kom ett meddelande att han hoppades att jag använder min semester till att bygga upp mig själv och att njuta av tiden med min son - samt att han gärna hittar på saker med oss ifall jag kommit över honom nog att träffas som vänner...
Har inte svarat än - mycket olikt mig, men du har så rätt i att känslosamma meddelanden, hur rättfärdigade de än känns i stunden, senare bara blir anledning till mer självömkan, analyserande och förebråelser. Jag vet nu att jag inte kan upprätthålla en vänskap så länge jag hoppas at vi ska hitta tillbaks till varann. För visst har jag också sniffat efter alkoholångor när vi kramats som hälsning, visst tror en del av mig att om vi bara har jättekul tillsammans ska han inse vad han förlorar och hitta motivationen att sluta dricka. Jag älskar honom fortfarande och det gör för ont att träffas så.
Ändå samlar jag mig fortfarande inför att skicka iväg detta meddelande, att jag måste bryta kontakten helt. Kommer att kännas oändligt tomt efteråt... Känns som att skära bort en arm från kroppen!

Jo, vi är nog här av samma anledning allihop som jag läste av någon. Intensiteten de sista åren och med 100 kg på vågen så en flaska vin som tas under en hel kväll ger knappt något rus alls. Gissar att vad som är normalt har över tiden blivit snedvridet, och bland oss som är utlandsstationerade oavsett härkomst och land så dricks det rätt friskt, och det hjälper inte precis att hålla en sund linje till sitt drickande.

hit och en kort kommentar är väl att ditt beslut om att hålla upp en månad är en bra start. Jag reagerar direkt på din kommentar om att "inom en flaska vin åt gången"..........hur många "vanliga" trycker i sig en hel flaska åt gången ?? Ett eller 2 glas brukar nog vara en mer normal konsumtion.

Häng kvar här !

till forumet !!

Jag få återvända till dig för jag har lite kort om tid nu. Att ta det viktiga första steget som du nu gjort är en mycket bra start. Fortsätt skriv ner dina tankar så du ser vad du tänker, det hjälper.

Kram !

hade jag ett jobb inom restaurangbranschen där chefen, en halvtimme före stängning, gick runt till all personal och tog beställningar. Vi fick välja mellan en öl eller cider som vi drack efter gästerna gått. Det kallades personalvård och chefen var stolt över att vi hade den traditionen att varje kväll sitta ner och "varva ner" tillsammans. De flesta av oss jobbade 6dagar/veckan så på en månad fick man alltså 24 öl som ingick i lönen, i en bransch där många utvecklar alkoholproblem...

Bra jobbat panodia! Varje sådan här delseger för dig framåt.

att du också var där Jörgen :-))

För egen del har jag som vanligt fått med mig bra grejer att tänka på och som det tar ett tag att reda ut och se till att få det på plats i mitt huvud så jag kan använda det på rätt sätt. För vissa saker tar det låååång tid innan de trillar ner i rätt fack så jag förstår den rätta innebörden. Jag kan bara ta emot när jag är mogen för det och då kommer den där häftiga aha-känslan.

Det var en häftig upplevelse i Göteborg, jag deltog endast på söndagen men är mycket tagen&rörd över möten och avslut.
Även jag tårades under avslutningen, en sådan kraft och lugnande effekt helt makalöst mäktigt och
vackert.
Snacka om control alt delet.
Gott lugn och en härlig sinnesro.

Må väl och ta hand om er.

Mvh jörgen

att man blir överraskad. Glatt överraskad:) Kramar / mt&mg

igen efter en mycket givande helg ! Påfyllning av sinnesron, mycket att sortera och tänka igenom, många nya kramar att bevara i hjärtat, nya kontakter.......jag hade inte tänkt åka men jag ändrade mig i sista stund och det är jag väldigt glad för nu.

Avslutningsmötet idag var det bästa jag någon gång varit med om, sorgligt men även glatt med skratt, precis som livet är. Tjejerna i bänkraden både framför mig och bakom snyftade och då är det svårt att hålla masken så det var bara att rätta in i sig i ledet och snyfta i kapp :-)

Innan avfärd kunde jag iaf stjäla till mig en kram från en viss tant och gubbe ! Den kramen är nu bevarad i måbralådan att tas fram vid behov !