Senaste kommentarerna i forumet

Blir så oerhört rörd av ditt inlägg om hur du beslutade dig för att ta emot hjälp, hur du gjorde och hur det kändes. Jag kan självklart aldrig förstå hur det var, men jag kan som medberoende förstå lite grann... Det är så oerhört starkt av dig, du verkar nöjd och stolt över ditt beslut, med rätta - tack för att du delar med dig.

Kram

hände en sak tidigare som gjorde att jag kom att tänka på vad som egentligen gjorde att jag ärligt sökte hjälp.

Främsta anledningen var att jag kände att jag inte längre hade några andra utvägar kvar än 2 stycken och båda lika obehagliga.

Jag kunde välja på att ta emot hjälp för att komma från mitt destruktiva liv eller helt sonika fortsätta att dricka tills jag dog.

Då var det valet inte helt självklart för mig.

Jag hade ju provat alla sätt som beskrivs på det här forumet med att trappa ner, dricka bara under helgen, dricka "fin"sprit, "vita" veckor, cykla (!!!), äta rätt, Antabus och Campral, mm mm och trots alla dessa försök så drack jag bara mer och mer. Jag följde schemat för en beroende till punkt och pricka. Trots min misär så hade jag jobb och familj kvar så jag trodde ju att det inte var såååå farligt med mitt sätt att leva. En alkis sitter ju på parkbänken och sover under broar och det gjorde ju inte jag. Än.

När det där lilla ordet "ÄN" hade satt sig fast i skallen så började något att hända med mig. Jag insåg att om jag blev av med familjen, huset och jobbet så var jag också en parkbänkare. Och det var väldigt nära.

När jag väl insåg att jag var tvungen att lägga stoltheten och skammen och skuldkänslorna åt sidan för att alls ha en möjlighet att reda ut mitt liv släppte den sista spärren och jag slängde mig ut i det okända för att be om hjälp. Det tog ett halvår med massor av telefonsamtal och möten med okunniga socionomer och groteska mängder med ångest över vad folk pratade om mig innan jag insåg att jag aldrig någonsin skulle få hjälp av det offentliga systemet. Eller jo, jag blev erbjuden ett "behandlingshem" som kommunen hade och där jag var på studiebesök och, jag tackar min högre makt för det, jag tackade NEJ efter det besöket. Med facit i handen är jag oändligt glad för det.

Att behöva fläka upp sig för en massa okunniga socionomer som inte fattar ett jota av hur en alkoholist fungerar är djävligt jobbigt och slitsamt. De har ingen som helst förmåga att sätta sig in i vilken vånda det är att avslöja sig själv som alkis och då framförallt inför helt okända människor som man inte har förtroende för. Alla klarar inte det.

Det helt avgörande för mig var att jag släppte mitt eget hemlighetsmakeri och la min stora skam på hyllan ett tag. Jag var helt på det klara med att om jag skulle överleva var jag tvungen att lämna mitt liv i händerna på andra och lita på att de visste bättre än vad jag då gjorde. Min resa till Nämndemansgården var ett sammelsurium av ångesttankar och ren trötthet. Jag mådde så gränslöst dåligt, inte bara av bakfylla, utan även av rädsla över vad som skulle hända med mig. Mitt dåliga mående var så kompakt att det kändes som att det gick att ta på.

Jag blev väl mottagen på alla sätt och vis och jag släppte alla tankar på vad som hände ute i "stora" världen och tillät mig för första gången i mitt liv att bara vara.

Den natten sov jag som jag aldrig gjort förr i mitt liv. Det var äntligen över, jag hade gått emot mina rädslor och för absolut första gången gjort något för min egen skull.

Jag var äntligen hemma.

Och lite besviken, jag trodde som Fia skriver att du faktiskt slutade i början av juli. Sen kände jag igen mej själv för mycket. Jag har också ramlat, troligen nån mikrosvimning, man kan få blodtrycksfall av för mycket alkohol. Jag vaknade på golvet med glasögonen i bitar och lillfingret utåtvridet. Stukat. Blåtira fick jag förstås också. Kunde inte visa mej ute på en vecka av skam, vilket gjorde att jag heller inte kunde gå till läkare med mitt finger. Det betyder att mitt finger för alltid är en krokig påminnelse om vad jag gjort. Bra i sej men trots det drack jag under några månader till, otroligt. Så din berättelse blev en smärtsam påminnelse. Fast nu är jag nykter sedan dess, 1 år och 2 mån nu och kommer så att förbli. Jag tror nog du nu har nått din botten, du behöver inte lägre, vad? Jag önskar verkligen det.

För mej var det viktigt att acceptera att jag aldrig ska dricka igen. Det har inte alls varit svårt med den tanken nu. Så mycket skit som jag fått med alkoholen. Jag önskar dej detsamma. Ta hand om dej.

Inte har du skrämt bort mig heller Fenix! Vi har alla varit där och det var starkt av dig att skriva ner det. Däremot blev jag kanske lite paff över din uppriktighet och kunde kanske inte riktigt hantera den. Jag trodde verkligen att du hade slutat i början av juli. Men nu har du slutat, eller? Vare sig ja eller nej så önskar jag dig det bästa och en stor kram får du! Liksom MB tycker jag att det är fantastiskt att du fått din fru med dig. Ta till vara på det och försök att varken svika henne eller dig själv nu. Upp igen! Den stora kramen från Fia.

Ja, en veckas nykterhet var värt att firas tyckte han, det blev en vända tlll systemet... Han har ganska långt till sin botten, så jag får nog vänta. En evig tur att jag är så lugn och säker på min nykterhet att det inte bekommer mej det minsta. För ett år sedan hade jag snott de tre burkar jag snubblade över i morse och druckit upp dem själv efter jobbet...

jag trodde faktiskt att jag kommenterat ditt "blodbad". Jag får nog vara mer noggrann med att kolla att det jag vill att mobilen gör faktiskt blir gjort...
Ja, the bottom is nådd kanske man kan säga. Bra att din fru nu inser allvaret i din kamp, det är mycket lättare att låta bli att dricka sånt som inte finns.
En stor kram eller två!
/MB

och bra film som alla drogliberaler borde se :

http://urplay.se/Produkter/177265-Fakta-droger-Hog

som inte är lätta eller självklara men som kan rädda ditt liv. Du är den viktigaste personen i ditt liv och måste handla därefter.

Grattis till ett starkt vägval.

bort alla från min tråd med sista inlägget? Snart en vecka sedan jag ramlade ned i avgrunden, och det har förutom alla blessyrer varit en bra och nykter vecka. Är fortfarande ganska skärrad över vad som hände. Inser nu varför alkisarna på stan ofta ser ut som de göra med blåmärken och sår. Finns inte en droppe hemma, och min fru har också lagt av i solidaritet så vi har ett nyktert och bra liv just nu. Semester nu och det finns inte en tanke på att dricka alkohol. Som det skrevs här någonstans, det där med att slå i sn botten känns som jag nu gjort med råge!
Fenix

Tack för de visa orden Mammy Blue! Jag har också läst Allen Carrs bok, fast den om att sluta dricka alkohol. Det var ganska länge sedan så det är kanske läge att läsa den igen.

Idag har det känts ganska okej. Fullt upp på jobb, så tankarna har inte haft så många chanser att flyta iväg på annat håll. Fortfarande trött och har svårt att komma igång med saker. Blir lätt hängande framför datorn och slösurfar/halvsover. Men lite blev gjort i alla fall; Vikt tvätt, planterat om några blommor och diskat.

Har funderat på hur det ska gå om två veckor. Då ska vi spendera en vecka i en stuga tillsammans med två andra par. De är alla "normala" vad det gäller alkoholintaget och har ingen aning om mina problem. Jag är inte mogen att berätta sanningen för dem, inte ens min äkta hälft vet ju hur illa det är! Men jag vill verkligen fortsätta vara nykter. Kanske blir det att jag dricker alkoholfri öl. Om man sitter där med ett glas så kommer inte frågan upp. Eller så säger jag bara att det är en nykter period som gäller. Får se...

är verkligen inte lätt - styrkekram till dig!
Kul ändå att du kan hitta positiva saker att glädjas åt mitt i sorgen - och en veckas nykterhet är såklart något att fira!
Och att kunna hoppas är skönt, bara det inte bäddar för ny besvikelse... Men du verkar så klok och har ju själv erfarenhet av att sluta, så den risken är nog inte så stor i ditt fall!
Håller tummarna att det håller i sig!

i magen verkar vara en bra strategi. Jag har fått kämpa för att inte leta tomburkar, systembolagskvitton, oöppnade burkar, tecken på fylla etc, har försökt att inte lptsas om att problemet finns, men varit brutalt uppriktig med mina egna problem. Idag kom han helt appropå ovh meddelade att han varit helt nykter i en vecka. Bedriften blir inte mindre av att han har semester. Så glad jag blev, det blev nästan, nästan så att det gick lättare att hantera att jag nu på eftermiddagen akut fick åka till veterinär och avliva vår älskade katt.

Det finns hopp om sambon också!

nu har du nog slagit i botten. Nu finns det bara en väg -uppåt. Nu har du konstaterat vad som finns på botten och det var inget man längtar efter. Den här händelsen är den du kan tänka på när du nästa gång får någon toktanke om att "ett litet glas kan väl aldrig skada".

En jättekram får du av mej!
/MB

Panga på bara! (-:

Ett annat hett tips eftersom du pysslar med idrott: fånga tankarna du tänker om alkohol, de flyger ju för det mesta ganska snabbt genom huvude, fånga dem, analysera varför du tänkte dem. Bemöt dem därefter med motargument. Du skulle ju aldrig träffa tavlan om du inte justerade siktet eller vad det nu var som gjorde att skottet inte hamnade där det skulle. Att bara slänga upp geväret på axeln och skjuta hej vilt i hopp om att NÅGOT skott kanske kommer träffa, det blir man inte mästare på. Samma är det med alkohol för oss alkisar. Det kräver ett medvetet tänk som styr tankarna dit vi vill ha dem. Litegrand som en fårhund som jagar ifatt får som inte vill gå ått samma håll som resten av flocken om du förstår vad jag menar. Det blir kaos, kanske inte med en gång, men så småningom, om man låter frifräsarfåren tuta runt som de vill. De tankar som frifräser om alkohol, som i ditt exempel om att måla verandan blir mycket roligare om man dricker öl bör jagas in i flocken igen med tanken ja men nu är det så här att jag VILL INTE DRICKA, så det så!
Det är nog detta som hjälpt mej mest, inspiration fick jag efter att ha lyssnat på ett program på P1 om idrottspsykologi plus att jag lusläst Allen Carrs bok Äntligen ickerökare.

Ja, jag låter styv i korken och stöddig, men är egentligen bara skitglad över att jag lyckats lägga av, och relativt enkelt också när jag kom på " den rätta knycken" för mej..
Ha det gott i sommarvärmen!
/MB

Slutade med Antabus och började dricka igen. Igår ramlade jag och slog huvudet och mitt öra ser ut som en tomat. Hela axeln är blå. Mina barn..Mina barn! De trodde att jag skulle dö. De grät. Jag gråter när jag skriver nu. Min man bäddade ned mig och var otroligt arg, ledsen och rädd. Han tänkte ringa efter en ambulans. Jag var så glad över att vara nykter. Varför är det så svårt? Jag ska berätta för min man om Antabusen. Jag måste be honom om hjälp med det här. Usch, jag mår så otroligt dåligt!
Dag1

så verkar det ju som att din man inte alls har någon insikt. Känner honom inte, men bara det att han föredrar att dricka framför att ha dej hemma .... Suck...! Eller han kanske helt kallt räknar med att du tröttnar på dina "griller" och blir "normal" igen?

Tyvärr så måste man vara egoist i det här, jag sköter mitt och skiter i vad min sambo gör, vis av erfarenhet så kan jag ju inte sluta åt honom, han får klara sej själv. Och så länge det inte påverkar familjen mer än det gör nu, så får han vara ifred. Men det ÄR jobbigt att tvinga sej själv att låta bli att räkna tomburkar och hålla korsförhör.

Du har väl egentligen två vägar att gå om jag ser krasst på det utifrån.
1) Skaffa eget boende.
2) Snabba på processen med att bli helnykter så du har landat i det innan det blir för kallt, sedan kan du flytta hem. Det är mycket mentalt arbete som ska till, ändra tankebanor och så, men jag tror du skulle fixa det faktiskt. Ett halvår nykter nu, och här finns nästan jämt nån påse med öl nånstans, det bekommer mej inte. Grunden lagd med Allen Carrs bok äntligen ickerökare, som jag läst grundligt ett antal gånger, utan att exakt veta, vill jag gärna tro att hans teknik är en blandning av KBT och idrottspsykologi.

Sköt om dej och glöm inte lukta på blommorna!
Kram!
/MB

Tack Adde och Santorini för att ni finns!
Så skönt att det fortfarande finns några "gamla vänner" här inne.
Just nu sitter jag i min kära gungstol på altanen med kaffekoppen,
barnen och mannen sover och det här är den bästa stunden på dagen!
Mycket tack vare att jag slutat dricka.
Tidigare somrar har jag ju liksom bara tagit mig igenom dagarna i väntan på att det är ok att ta den första kalla "sommarölen" och sedan rosévinet osv osv osv

Jag tror som du Santorini att jag delvis tagit mig igenom det här året med vita knogar,
och även haft perioder då jag känt mig lugn och trygg i mitt val och inte velat dricka.

Jag har pratat med min man om framtiden och det känns bra att vi kan prata om det utan hårda ord, ilska och tårar just nu.
Efter ett år börjar jag ju oxå se klarare på om det verkligen är något att sträva efter att "kunna dricka".
När jag tänker på vin så (även om det gör ont att erkänna) tänker jag inte på ett litet glas kvalitetsvin utan jag tänker mig en oändlig mängd vin och faktiskt mycket på känslan att koppla av/bort och försvinna in i bubblan ett tag.

Så där är ju svaret....
Tror kanske att jag vill kunna dricka oxå bara för att vara som alla andra, bara för att kunna vara "perfekt".
En stor sanning damp just ner i knät på mig själv...
Jag har nog f-n kämpat hela mitt liv för att vara felfri, och detta kämpar jag emot så hårt för att det är så jobbigt att erkänna att jag brister. Herregud, har jag inte kommit längre på dessa 40 år???

Kanske inte filmtips direkt men du nämnde den så jag kollade upp den och oj, jag bölade som en bebis.
Trovärdigt och för mig igenkännande av att växa upp som barn till en alkoholist. Tror faktiskt aldrig jag tidigare sett en film som skildrat det så bra, allt från att som vuxen tvångsmässigt rätta till mattan så att den ligger i en exakt rät linje till de där nästan kalla, föraktfulla ögonen när hon pratade med sin mamma. Starkt.

En förälder har jag förlorat till missbruket utan möjlighet till försoning, förutom hos mig själv då. Men en har jag kvar och när jag såg filmen kände jag, förutom sorg, även tacksamhet. En sådan enorm tacksamhet över att min pappa är nykter idag och att vi har kommit så pass långt i att släppa på skuld och skam och lyckats skapa en faktisk fungerande vuxen pappa/dotterrelation. Det är ingen självklarhet utan ett resultat av att vi båda jobbat hårt på olika plan. Någon här på alkisdelen av forum har tipsat (för andra alkisar som funderar på att dricka) att "spela filmen från början till slut". Jag tänker att vi medberoende också kan göra det. Tidigare tänkte jag mig att något i stil med Svinalängorna var oundvikligt men nu, i relation till min pappa, när jag spelar filmen från början till slut så slutar den faktiskt lyckligt. Det är häftigt.

Kram

Hej! Ville bara säga det. :)

Kram!
/H.

Hej, Framtidsvännen! Det var länge sedan jag tittade in på forumet, men nu ville jag se hur det går för dig. Jag tänker ofta på er som blivit mina forumvänner, även om jag inte syns här så ofta just nu.

Så jag vill bara lämna ett litet avtryck här, och säga att jag önskar dig allt gott. Och precis som flera andra redan har skrivit så måste man faktiskt inte nöja sig med att livet är "rätt ok och åtminstone inte jättedåligt". Man får faktiskt lov att önska sig ett liv på sina egna villkor, där man kan vara helt och fullt trygg och lycklig. Du är värd ett sånt liv, vet du det?

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.

Hej flygcert-vännen!
Jag har inte varit så aktiv på forumet på ett tag (som du ju säkert har märkt) men tittade in nu för att se hur det går för dig. Och vilken härlig läsning (54 olästa kommentarer bara i din tråd...) som mötte mig här!

Du är så bra, tjejen! Förstår du hur stort det är, det du har gjort?

Massor av kramar!
/H.

PS. Och tack för blommorna och chokladen som jag läste mig till i mitten av tråden... :-)

och skriver lite om mina tankar-

du skrev lite i min tråd om att din kille inte är så elak som min var?! Är han elak så hoppas jag att du väljer att lämna så snart du kan!!
Men i vilket fall så måste du visa att du menar allvar med att du inte är nöjd med hans alkohol-vanor och val. Det typiska som vi alla medberoende gör är ju att vi tjatar, hotar, skäller, bönar och ber, gråter, undrar, tröstar, hotar, skäller osv osv, men likväl stannar vi - och det går snabbt för en alkoholist att inse att vi bara kommer med tomma hot.

Och det finns ju även exempel på de som lämnat och därmed visat allvaret, och då har alkoholisten nyktrat till och sedan har de till slut kunnat leva tillsammans ändå (tex Mulletant och Lelas). Men de har ändå visat att de är beredda att lämna.

Känn efter vad du vill, hur du ser ditt liv framför dig, och försök göra ett val. Jag tänker på dig.
Kram

Tack för tipset Mammy Blue! Det borde fungera utmärkt för mig. Vi får mat på jobb så jag kan ju lämna plånboken hemma. Cykla hem från jobb på eftermiddagen och ta bilen till affären efter kl 18!

Idag har jag besökt mina föräldrar och några andra släktingar. Går lättare att tänka på annat än nästa möjlighet till alkoholintag när man är tillsammans med andra människor. Har så smått börjat komma igång med skytte igen. Var ganska duktig och tävlade för ca 8 år sedan, innan intresset för fyllerus tog över. Har all utrustning kvar, så det är bara att komma igång med träningen... Behöver något som intresserar mig att fokusera på. Bara hålla på med alla "måsten" fungerar inte tyvärr, då svänger tankarna in på spår som "Det är ju så mycket roligare att måla om verandan när man kan dricka öl samtidigt".

Tröttheten håller i sig fortfarande. Somnade på soffan idag när jag kom hem och sov ett par timmar, trots att nattsömnen varit god.

Kanske vågar jag besöka ett AA-möte imorgon...

Tack för ditt inlägg i min tråd!
Ja, fy - man förstår inte mycket som rör sig i den där alkohol-hjärnan... Jag ska gå in och läsa din tråd (om du har någon?) - har du bestämt dig för att lämna?
När jag äntligen vågade säga rakt ut så blev min sambo sååå arg, men som du skriver - det blev han ändå så det gjorde ingen skillnad, han hade bara blivit arg för något annat annars...

Lycka till till dig, och mig!
Jag har precis pratat med en bekant, och tyvärr berättat lite kort om mitt liv och sambon - ångrar mig bittert, vill inte att hon ska prata om oss "på byn"... Blä, dumma mig, men kunde inte hålla mig i ledsenheten...

Kram!!

....hur dom tänker, personer med alkoholproblem. Du och jag kommer aldrig kunna förstå det, vi kan lära oss acceptera det, vilket jag fortfarande inte gjort med min pojkvän. Han är ju så bra egentligen, eller var det åtminstone....
Jag har inte alls samma situation med ett barn och så illa "kontrollerande" som du har av din sambo. Men det är inte långt därifrån och det är kanske där vi landar om han inte får hjälp. Han har tyvärr inte insett allvaret eller hans problem riktigt även om han nu är i en nykter period och säger att han vill sluta dricka. Jag är också rädd för hans reaktion när jag säger att jag vill lämna, men någonstans måste jag ändå tänka "det lär bli ett helvete när jag säger det men vad lever jag i nu då?"
Jag är precis som du i tankarna "lämnaintelämna" konstant, när vi har det bra är det ju fantastiskt men han går inte att lita på. Det borde väl räcka som anledning till att göra slut för oss båda?

alla tankar till dig och lycka till oss båda som förtjänar bättre.
/S