Senaste kommentarerna i forumet

så trött jag blev efter helgen i Gullbranna !

Det var otroligt mycket folk, var nog första gången tror jag som hela salen var helt full på välkomstmötet. Massor av helt nya människor som var där och det är så kul att kika på hur de småstressat springer på så många möten de kan, så var ju jag med i början :-) Man vill ju utnyttja helgen maximalt men det går ju att göra det lite softat också :-) Mötena mellan mötena ger mig mer idag när man lite mer avslappnat kan dela med sig erfarenheter eller kanske diskutera nån fråga man har. I lördags berördes ju William Petzälls död en hel del. Han var medlem ett tag i en hemlig fb-grupp som jag deltar i men drog sig senare ur. Vi är många som försöker att få makthavarna att förstå att när en beroende ber om hjälp så ska den hjälpen komma omgående. Det går inte att gömma sig bakom socialnämndsmöten som kan dra ut månadsvis ibland och tro att den beroende sitter och virkar i väntan på deras beslut. Hjälpen ska komma NU, DIREKT och inte om 3 månader.

Men jag måste också ha en vilja, en önskan, om en varaktig förändring av mitt liv annars hjälper inga insatser i världen.

En enorm saknad breder ut sig i kroppen efter helgen och så har det alltid varit när jag åker därifrån men det är ju också ett kvitto på att det varit bra. Men jag känner uppriktig saknad efter de nya bekantskaper jag gjort och ibland en viss oro över om vi ses nästa år igen. Glädjande, eller ja, kanske sorgligt också, så är det många yngre som hittar till gemenskapen och förhoppningsvis är det några liv som räddats denna helgen igen.

Jag är otroligt tacksam att få tillhöra denna gemenskap som vill ha ett nyktert och drogfritt liv.

Det är stort för mig och det är absolut ingen självklarhet att det är så.

Ja kanske är det att bli vuxen att man helt plötsligt uppskattar stillsamt och trevligt. Fast det är ju också självinsikt det handlar om. För, egentligen, hur skojigt är det att vara den där packade som är i sitt esse. Särskilt ju äldre man blir. Risken är ju att man blir en patetisk fyllekärring som alla tycker lite synd om där hon härjar omkring som vore hon 25 fortfarande!

Visst är det toppen med osynglia kompanjoner med på resan - tack för att ni finns!!

känner igen mig såväl i det ni skriver. Det är därför jag döpte min tråd till "Vägen tillbaka till mig själv"! Det är tråkigt att inse att jag inte är intresserad av någonting, inte anstränger mig för att hålla liv i vänskaper, inte tar tag i saker som jag egentligen tycker är roligt osv osv. Man blir som sagt ledsen av det och ledsen tar till vinet så känns det lite bättre för en stund.

Apropå om att tappa bort sig själv. Om ni har flickebarn tycker jag absolut ni ska läsa boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus för dem. Jag hittade en recension på denna blogg som beskriver den bra: http://grannfrun.blogspot.se/2010/06/snall-av-gro-hahle-och-svein-nyhus…

Boken är oerhört stark och känns verkligen i magen, bilderna är fantastiska och bidrar mycket till stämningen i boken. Samma konstellation har även skapat en bok om barn som far illa, den lånade jag på biblan men kunde inte fortsätta läsa den för mina barn, den kändes så mycket :-O

Tycker inte att det är en skum fantasi. Det är nog det jag kommer att sakna mest också: att fullständigt släppa taget och svepas med i flera dygn i en magisk alkoholyra. Får försöka hitta den där känslan inombords på något sätt istället..

Att höra om erat nya liv, idag stärker du mig också i min nykterhet. Kram på dig!

Bara inne och kollar att du fortfarande håller ställningarna här Berra!

Kram

Fint att se dig här och på banan igen Fenix! O kan jag så kan du! Glöm inte att vara snäll mot dig själv bara.

Tusen kramar

Hej Måne. Vad superglad jag blir av att se dig här och läsa dina fina rader!

Hej alla kära människor här.

Jag känner så väl igen mig i forumskrivande och i era tankar. När jag hittade hit så skrev o skrev o skrev jag. Den resan man gör när man slutar dricka och ändrar på sin livstil är så spännande, skrämmande och kreativ att man behöver bolla, skriva av sig, få feedback, läsa andras berättelser och få tips och råd. Ibland blev man missförstådd, ibland blev man ställd och sårad, ibland grät man över andras öde, oftast kändes det som en gåva att få skriva, dela och diskutera. Och inte minst lära känna så många kloka och ömsinta människor.

Så småningom så lever man mer och mer i det nyktra livet, det blir en vana och behovet av forumet minskar. På gott och ont. För alla må-bra saker försvinner lätt i vardagens rutiner och jag ska ärligt säga att jag inte mår så bra idag som jag gjorde ett tag. Sinnesfrid är en färskvara och måste hela tiden uppdateras, så sant som det är sagt. Nykterheten är inget problem längre och hur som haver så hur illa saker än är nu så är de 1000 ggr bättre än när jag drack.

Min akilleshäl är fortfarande mina barn, och för deras skull, min egen skull och för makens skull ska jag läsa in mig, ta till mig och praktisera alla de tankar jag använde mig av förr. Sinnesrobön, tacksamhet, livskraften-energin som är större än allt, bolla över problemet till den det tillhör (svag punkt där jag har ständiga återfall... )

Tack för att ni finns, tack för att din tråd är här mulletant med alla kloka ord.

Kramar Pia

Vilken bra start på en måndagsmorgon, du och ungarna mår bra och håller på med ert nya liv. I dag är det du som får mig att vara stark i min nykterhet//Kramar Kalla

kvar - du som var med i min början här på F. Fint att höra av dig även om livet är tungt.
Önskar dig många fina stunder och att livet snart blir ljusare och lättare! / mt

Fint att höra av dig och att du har det bra! Katt är nödvändigt!

Man kan förstås ha olika aktivitetsnivåer här på F, Lelas kände också igen sig i min beskrivning av ett minskat behov av att skriva (ifall du inte läst det). Jag kan va´ personlig tillbaka - har tänkt ibland att du tar ett stort ansvar för andra, det har jag känt och gjort periodvis och kämpat för att lämna. Det hör väl till medberoendeköret tänker jag... Nu gör jag korta minnesanteckningar om mitt liv, sammanfattar här. Läser fortfarande ofta men tillåter mig att överlämna ansvaret för andras liv till dem själva och andra forumvänner:) "Så enkelt så självklart" kan man säga - men jävligt svårt för en invand medberoende:))

Vårt liv är osannolikt bra nu. Igår var vi tillsammans och fikade till den vän dit jag for med min det-nödvändigaste-packning den 6.12.2010. Igår tog jag hem mitt täcke som var kvar där och vi skrattade tillsammans - fast vi alla vet vilken förfärlig dag det var då.

Vi dricker allt möjligt alkoholfritt till mat och samvaro - lever "som förr" men utan alla biverkningar och med stor frihet. Mannen går på AA och säger att han har en inre ro som han kanske aldrig känt förr. Han har ett bra nätverk, har berättat öppet åt många... Även jag har en inre ro som kanske aldrig förr. Det stärker mitt fokus på det nya livet som deltidspensionär. Planerna är ganska klara nu.

Nu jobbet, kram till dig. Spännande med nytt jobb - och ongarna ska väl småningom till en ny skola?
Allt gott till er alla - katten inkluderad! / mtA

Har slappat lite med min forumläsning eftersom jag varit på en ö med usla kontakter och bara min mobil. Men jag läser ikapp...blir glad av att du mår bra. Har som du också börjat tänka på att trappa ner aktivitet på forum. Av andra anledningar...men ändå inbillar jag mig att vi känner lite lika; Att släppa ngt som gett en så mycket? Är det rätt?

Nu tycker jag ngt helt personligt; Släpp den där ekonomi/alla-ska-klara-sig-själv tanken. Pension och nykter mullegubbe nu!!! Njut idag. Imorgon kan det vara försent. Då talar jag inte om mulles eventuella återfall...utan om livet i allmänhet. Kram på dig mt/R

Håller med Kalla och Stigsdotter. Även om det känns jobbigt så plita ned en livstecken ibland. Vi finns här när du är redo. Kräv den hjälp du har rätt till brorsan och ta vara på de små lyckostunder som livet ändå ger! Nu låter jag käck...det är inte min mening. Men du har två killar som älskar och behöver dig...sug i dig kärlek från dem. Du kan alltid "betala" igen när du är starkare. Du finns i mina tankar väldigt ofta...och jag vill inte "mista" dig. Kramar om dig som satan! /R

Så nu sitter jag här igen...svinottan. Ensam med mitt kaffe, min dator och min nykterhet. En ny morgon...allt är sig likt - inloggad på forum. Allt är sig olikt - en ny omvärld, nya morgonlukter, nytt vattenflöde att betrakta. Jag känner mig lycklig...fast jag "borde" vara nervös. Idag väntar nya morgonrutiner, nya arbetskollegor, nya utmaningar. Men jag är nöjd. Brevid mig på den andra balkongstolen ligger Lusekatten - en riktigt lusig liten drömflicka som vi hittade på en strandbar under semestern och smugglade in i landet. Smugglade för att ingen tid fanns till att ta de korrekta vägarna. Men nu har jag min katt. Hon är oerhört ful och oerhört kärleksfull.

Jag ska beställa de böcker ni tipsat om idag. Inser att även om min nykterhet känns självklar denna morgon så behöver det inte/kommer det inte alltid att kännas så. Ja visst är människan ett fascinerande djur...vare sig vi dumshoppar taxfree gotter som vi inte behöver eller börjar röka igen. Summan av lasterna är nog konstant. Ngt ska vi "unna" oss. Själv har jag som sagt hemfallit åt djursmuggling :).

Nej du är inte för personlig NN. Barnen tycks ta det ok. Jag tror att missbrukarongar utvecklar liknande styrka som maskrosbarn. De bara accepterar och gör det bästa av det som sker. Lillkillen är ju klart mest drabbad av mammaförlusten och han vet att det är hon som har valt bort. En tuff insikt för en nioåring....men han kämpar på. J mår inte bra...men vi har pratat en del och framför allt har svågern pratat med J och låtit mig ta del av det. Att jag släpade iväg ongarna till ett nytt land ÄR jobbigt...men samtidigt förstår hon. Detta är ju en del av den livsdröm vi en gång närde tillsammans. Hon greppar att det är mitt enda sätt att verkligen ta tag i mitt liv/min nykterhet. Jag måste vidare. Och som äldst i huset tar jag resten av teatersällskapet med mig.

Vi har alla olika sätt att bearbeta vår nykterhet på. För mig var förändringar en del av förutsättningen för att jag ens skulle kunna våga tänka tanken: Jag får aldrig mer ta mig ett glas, för det stannar inte där... Nu tänker jag inte tanken "aldrig mer" , jag tänker de närmsta typ åtta åren...sen får jag supa ihjäl mig om jag fortfarande vill. Så för er som tycker att jag yrslat iväg för fort...man ska inte ändra ngt det första året!!! För mig känns denna väg rätt. Jag läser också i andra trådar och ser hur en del andra säger nej till det som inte känns rätt. Så om alla vägar bär till Rom...ja, vad fan? Varför inte ta din egen?

Sammanfattning: Just idag mår jag bra. Semestern var fantastisk (trots farmors eskapader), vi hade det toppen. Många enskilda samtal med ongar. Ny katt. Nu väntar resten av livet. Var snälla mot er själva därute för ni betyder mkt för mig. /R

PS: Grattis som satan NN!!! DS

Väl värda att ta sig fuderare på.

Ha det Gött

För mig har det hänt ....ingenting...?
På alkoholfronten alltså, allt är som vanligt, tryggt och lugnt...
Läser andras trådar om vilka helvetes kval de genomlider, ska jag dricka?, hur mycket?
När alla duobts har verkställts och framtiden är ett faktum, var det värt det..?
Kan man backa tiden, går det att få det ogjort?
Hur lindrar man baksmällan, och inte allra minst ångesten ???

Jag har börjat tappa minnena ifrån dem, men inte känslan...
Kan inte direkt liksom komma ihåg någon värstingbaksmälla, men jag minns hur det knyter sig i magen,
Tvivlen och svettningarna, och hur det riktigt sved i själen, DET var det inte värt...

Därför anser jag att det är lugnt på den fronten, ingenting som åker jojo i kroppen...
För övrigt så är det inte lugnt, har fullt upp med att hinna ifatt livet, jag undrar när man kommer ifatt det?,
I kistan kanske?
Saker och ting händer precis hela tiden, och jag hinner inte mentalt bearbeta dem, utan tjong in i nästa sekvens...
Försöker analysera alla grejor och därefter välja det bästa alternativet,
men har nu börjat lära mig att inte älta de val som inte blev bra så där i efterhand,
Jag tog det valet efter de förutsättningar som rådde då, och så lägger jag locket på, slutt liksom...

Naturligtvis så har det blivit mycket enklare sedan jag slutade dricka, ingen ångest som ska in och trängas med de tankarna...
Samtidigt har jag blivit mer vårdslös, skiter i saker som jag heller inte behöver bry mig så förbaskat mycket om.
Folk försöker intressera mig för deras liv, och vill på så sätt fördela en del av ansvaret på andra, forget it!
Jag har fullt upp med att försöka leva mitt liv,så jag gör mig inte mottaglig för andras problem.
Det handlar kanske inte så mycket om att jag är ointresserad av andras liv, utan mer intresserad av att få behålla mitt...
Och då sätter jag mina regler för det...

Jag öppnar mig för det som ger mig energi, och sluter mig för dem som försöker ta den ifrån mig.
Energi får jag ifrån svampplockning, busa med grannens hund, och gosa med en grannes katt som har valt att flytta in hos oss.
Energitagare är personer på bl.a jobbet som ser sin livsuppgift som en personlig vendetta att bara skapa osämja,
De bildar en grupp för inbördes beundran, och jag är inte en välkommen gäst där, tack och lov...

Jag har lärt mig att tyda djurens instinkter, de förstår jag...
Men djuret av homo sapiens kommer jag nog aldrig till fullo att förstå, ett invecklat system som kastar riktning utan anledning.
Har t.om haft det svårt att förstå mig själv, och de tidigare val som jag gjorde...
T.ex varför jag valde att göra det mer komplext med alkohol?

Livet är inte alltid en fest, inte om det är jag som alltid får betala notan för den...
Ingenting kommer gratis, det finns i slutänden ett pris på allt..
Hög alkoholkonsumtion ledde till slut till en depression hos mig, den tog tid att torka upp...

Det är tråkigt att vara nykter, men faaaan....så mycket tråkigare att vara deprimerad!
Så de som frågar om det inte är tråkigt att vara nykter, skulle jag vilja svara..." hur tror du det känns då om det enda man önskar var att man inte levde.."
Det är faaan....så mycket mer deprimerande, och vad finns det då för livsglädje i att dricka, om man får fråga?

Jag är nog inte ensam, men har svårt att finna de som anser detsamma...
De som ännu inte har fallit, de som inte slog sig, de som slog sig men biter ihop...
Och mest de som aldrig ansåg sig som om de någonsin har fallit...

Det gör ont den dagen då det konkretiseras, jag klarar inte av att dricka alkohol, jag kanske är en ....alkoholist?
När man sedan börjar inse detta, och blidkar framåt igen, ja då är man livet på spåret igen.
..och likt ett gammalt ånglok, så tid att få upp ångan igen...

Tuff Tuff!

/Berra

Hej, känner så väl igen mig i dina tankar & funderingar själv har jag gått igenom det du beskriver rätt hårt i en tvåårsperiod och varit nykter i stort sett hela vägen med undantag för ett par återfall.
Sökte mycket fakta, anledningar, orsaker varför har jag hamnat i detta helvete med A, dessa funderingar har jag backat succesivt med under dessa år, och faktiskt börjat acceptera fakta att jag är beroende av alkohol.
Jag har genomgått två behandlingar för att komma till insikt att jag är sjuk i detta beroende, förnekat och letat orsaker in i döden nästan, till mitt destruktiva förhållande till A
När jag vaknade imorse sa jag till min fru att det känns fortfarande overkligt det som A har ställt till med i vårt liv senaste åren, det går en period man blir fort stark igen, och då tror jag att man med automatik glömmer det som varit eländigt, kanske är vi konstruerade på detta vis för att överleva, men med vår sjukdom krävs att vi håller helvetesdagarna vid liv i sinnet antingen här eller genom AA i lagom dos.
Efter hand vi håller oss nyktra så närmar vi oss stabiliseringsfasen och våra genomförda förändringar blir till vanor och dessa ingår efter hand i vårt handlingsmönster & livsstil.

Du har fixat både en kräftskiva OCH en middag under helgen, bra jobbat Askan!

Visst blir det mer stillsamt och.. trevligt (åh, jag har alltid avskytt det ordet men det kanske inte är så farligt? Är jag vuxen nu?) än vilt, utflippat och oförutsägbart. Det är i själva verket ganska behagligt, tycker jag i alla fall. Fast jag är fortfarande lite förvånad över att jag faktiskt tycker det. Jag har ju alltid varit värst! Men nej, det är inte längre roligt att behöva skämmas, smyga, sopa igen spår och låtsas att man är oberörd av sin baksmälla när andra skojar om att man "var i sitt esse igår"..

Det är så roligt att ha er här på forumet, som att ha en massa osynliga kompanjoner med sig på sin resa!

"För att för en kort stund få en paus från min eviga inre monolog."

- Samma här! Det besvärliga var bara den där inre monologen som kom SEDAN, efter pausen :D

Jag vet inte heller riktigt vem jag är längre, och det fanns en medvetenhet om det även när jag drack men då kände jag bara sorg över det (en anledning till att dricka!). Nu tänker jag att det ska bli lite spännande ändå, att få ta reda på vem det egentligen är man har gömt där inne. Det kommer säkert att ta tid. Men jag har ju ägnat så förbannat mycket tid åt att dricka, planera att dricka och repa mig efter att ha druckit, så tid har jag ju uppenbarligen så det räcker och blir över nu när jag inte behöver hålla på med det där.

Ska kolla in boken, tack för tipset :)

I fredags gjorde jag som det föreslagits här: tänkte fyllan till slut. Till dagen efter, dagen efter det. På hur det skulle kännas att dricka ett glas och hur allt annat skulle bli ointressant efter det.

Grattis till din vecka Askan!

"Jag tänker alldeles för mycket på hur andra ser och uppfattar saker, även om jag vet att andra inte ser mig så utan snarare som en person som är stark i mig själv och vågar stå för sin sak även i kontroversiella frågor. Men ju mer jag har dövat med att dricka, desto mer av MIG har liksom försvunnit. Jag minns knappt vad jag tycker om längre, inte ens när det gäller triviala saker såsom inredning. Det är lite skrämmande, som om jag själv har blivit färglös av att ha marinerats i alltför mycket alkohol, under alltför lång tid. JAG har inte varit viktig på väldigt länge."

kunde jag skrivit, ord för ord. Det var lite det jag försökte beskriva förut - att jag känner mig förlorad.
Inte på att dramatiskt DU-DUHN-DUHN-sätt utan just så. Stillsamt så har jag förlorat mig själv bakom alla måsten och borden och idéer om hur jag BÖR och SKA vara. Men jag vet inte längre vem jag är, på riktigt.

Vad skönt att höra att helgen gått bra. Det har min med, men den har varit lite tråkigare, mycket stillsammare men också så oerhört befriad från självhat och ångest. Det är värt mycket.

Och på tal om lästips, om man vill ta en paus från självutvecklingsböckerna (som jag inte ens har börjat med) så vill jag tipsa om How to be a woman av Caitlin Moran.
När jag läste den så låg jag och fnissade högt och jag är verkligen inte en fnissahögtperson. Jag tänker att det är alltid bra att få skratta, man får som en paus från sig själv och det är i vilket fall något som jag behöver. Och faktiskt en av anledningarna till varför jag drack (notera imperfekt) för mycket vin. För att för en kort stund få en paus från min eviga inre monolog.

/Askan - en vecka idag.

P.S Vad hindrade dig i fredags, hur tänkte du när du verkligen ville men sen valde att inte dricka?

vecka sen idag som jag startade den här tråden och resan.
Det känns så befriande det här att slippa självhatet och skuldkänslorna. Så oerhört befriande.

Hej på er,

MissH - som Askan skriver, jag uppskattar också att höra om er som skriver här, hur ni gör & tänker kring saker & ting! Det ger väldigt mycket. Som svar på din fråga: lever jag som jag vill eller som jag tror att jag bör?.. Jag tänker alldeles för mycket på hur andra ser och uppfattar saker, även om jag vet att andra inte ser mig så utan snarare som en person som är stark i mig själv och vågar stå för sin sak även i kontroversiella frågor. Men ju mer jag har dövat med att dricka, desto mer av MIG har liksom försvunnit. Jag minns knappt vad jag tycker om längre, inte ens när det gäller triviala saker såsom inredning. Det är lite skrämmande, som om jag själv har blivit färglös av att ha marinerats i alltför mycket alkohol, under alltför lång tid. JAG har inte varit viktig på väldigt länge.

fredde-s - Jag hoppas verkligen att jag också kommer att få uppleva det du beskriver! Och att jag kan behålla motivationen när "smekmånaden" börjar ta slut. Men jag märker att jag redan har börjat känna mig mer intresserad av min omgivning, av små detaljer i vardagen som jag inte ens lade märke till medan jag var upptagen av att dricka, av nästa gång jag skulle dricka och av att reparera mig efter att ha druckit ;)

..

Dag 13 idag, snart 2 veckor alltså. Och helgen har gått bra, var enormt sugen på att dricka i fredags men jag garderade mig för helgen genom att ta med mig "Flodhästen i vardagsrummet" och två böcker till som tipsades om Lästips-tråden här. Så, med jämna mellanrum drog jag mig helt enkelt undan och läste ett par sidor.

Tiden gick långsammare än vanligt och det kändes en aning långtråkigt till och från. Men jag övertygade mig själv om att det inte är så farligt att ha tråkigt ibland heller :)

Nu måste jag läsa ikapp här om hur era helger har varit!

Har varit bra & nykter. Inget sug efter A. Skönt.
Hoppas ni haft det bra !

Ja, först kommer en smekmånad, när allt det positiva med nykterheten tar fokus. Avsaknad av baksmällor, lite mer pengar över, bättre sömn osv osv.

Och som sagt smekmånaden kan ta slut.

Jag hade dock turen att upptäcka något smått fantastiskt, nämligen hur det känns att på naturlig väg göra/känna det jag gjorde med hjälp av alkohol tidigare. Hur vi faktiskt har allt i oss, och inte behöver alkholen till ngt, om vi bara tar oss tid och lär oss hur. Och att det vida överträffar det vi upplevt tidigare.

En av mina tydligaste upplevelser av detta var i vintras när jag var ute och dansade en hel natt, och dansade på ett sätt där jag verkligen hade kul och inte "skämdes" för något. Euforin efter detta satt i i flera dagar.

Det var det vanliga scenariot, där jag tidigare i mitt liv hade känt att nu behövs bara en eller två drinkar till innan jag vill/vågar dansa så där fritt. Men då jag är nykter så fanns ju inget att vänta på!! Antingen dansar jag som jag känner nu, eller gör jag det inte.

Att då i helt nyktert tillstånd övervinna något som jag använt alkohol till var en rejäl ögonöppnare för mig, och känslan efter det underbar.

Och det hade aldrig varit möjligt i mitt gamla liv med alkohol. :)

Kramar.