Senaste kommentarerna i forumet

Jag har en kompis pappa som sedan många år blivit diagnoserad med kol.
Detta efter ett rökande.
Han sitter i sitt kök med en slang syrgas till näsan. Bor i ett tvåvåningshus ngen har inte kunnat vara på övervåningen på flera år.
Går mellan kök, vardagsrummet/tv: n toan och sängen.
Fullt klar i huvudet men klarar inte en promenad på 10 m utan rullstol.
Han andas lika mycket som om du andas genom ett smalt sugrör.
Där har du din film!
Kramar mama blue /A

finns det ingen som kan hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt. Om man är en fara för andra eller sig själv kan man begära LVM (lagen om vård av missbrukare) men den innebär enbart att du blir satt på ett ställe där du får nyktra till och äta upp dig lite. Ingen behandling alltså.
Du gör rätt som drar.

Tack! Behöver det verkligen.. Och nu har jag klarat det en dag till!

Blir glad och beundrar er alla här, ni har styrka och mod som berättar om er situation och vill förändra....!Jag är vän med en kille och dessutom kär i honom, tror jag blivit medberoende mot min vilja, vi har kännt varandra ganska länge, i början var jag ganska tuff och sa ofta vad jag tyckte, han blev sur och irriterad och hämnades och ville inte ses,nu har hans drickande eskalerat och jag känner mig maktlös och väldigt ledsen...vill ju att han ska må bra och leva,han sitter hemma själv bland flaskor och burkar ,säger att han vill förändra...men dricker mer och mer!Vad ska jag göra?Hur kan jag hjälpa bäst?

Hej!

Måste skriva av mej för jag är så arg, irriterad, besviken och trött på vården, som inte finns.
Gubben har legat mer eller mindre dyngrak i två veckor nu och jag är skitorolig att han ska sluta leva.
Idag ringde jag till akuten och fick till svar att han måste komma frivilligt och blåsa noll om de ska kunna hjälpa honom.
Hur f*n ska han det när hela han stinker sprit?

Fick då rådet att ringa 112 eller socialtjänsten om jag anser att det är fara för hans liv.
Visst är det väl fara för hans liv när han bara ligger och dricker. Men det tyckte inte dom.
Ringde 112 och blev hänvisad till att beställa "liggande sjuktransport" även kallad ambulans.
Efter mycket diskussion kunde de skicka iväg en transport.

Den kom väldigt snabbt, en eloge till de som kom.
Med lite lirkande och prat gick han med på att åka med.

Kom dit och prover togs, vilket visade att många värden låg normalt, men i hans fall är de låga.
Inget akut alltså!

Efter två timmars väntan kom läkaren och gubben hade börjat bli sitt irriterande lilla jag!
Han ville bara åka hem där hans kompis "flaskan" väntade.

Han ifrågasatte allt som läkaren sa och läkaren blev även han lite irriterad men höll masken bra.
Han skulle inte stanna för det hjälper inte honom och tyckte inte om att jag pratade om vad jag tyckte.
Han körde ut mej när han skulle prata med sköterskan och fick henne till att koppla bort honom från mätarna.

Men för att göra en lång historia lite kortare, allt slutade med att han åkte med hem och träffade sin väntande kompis.

Jag har nu gjort mitt sista försök att rädda honom från spritens klor!
Jag ska packa mina saker inom det snaraste och försvinna ur hans liv så han får lugn och ro!

Tack för att ni tog er tid att läsa detta och hoppas ni får det lite enklare när ni söker hjälp.
Ha det gott. Sköt om er för jag ska i alla fall ta hand om mej, det enda jag kan göra just nu.

Kram från tekla.

Idag var det jäkligt nära att jag trillade dit igen. Vid 17-tiden fick jag ett "anfall" när allt kändes meningslöst och jag ville bara döva alla känslor. Satte mig i bilen och körde mot centrum och Systemet. Men som tur var lyckades jag övertyga mig själv att köra till mataffären i stället, efter att ha kört lite planlöst fram och tillbaka. Väl hemma tog den eviga tröttheten över och jag sov bort det mesta av kvällen på soffan.

Intervjun i eftermiddags gick ganska bra och jag lät nog inte alltför förvirrad.

Katten har inte kommit tillbaka än och mitt samvete håller på att ta död på mig. Drömmer t. o. m. om det...

just nu eftersom jag haft ett riktigt "återfall". Min ex har ju hört av sig med jämna mellanrum och dessutom velat ses ett par gånger. Han har inte på något sätt bett att vi ska bli tillsammans igen, men ändå skrivit att han saknar mig och hela tiden undrat hur jag mår. Han berättade också att han klarat fem dagar utan alkohol, vilket löjligt nog fick upp mitt hopp igen att han verkligen vil sluta. Så vi träffades i söndags igen några timmar över en kaffe och lite kortspel. Och utan att vara medveten om det innan hade jag nog byggt upp förhoppningar att vi skulle kunna prata lite om vad som pågår med honom just nu. Men det blev just inte så mycket med det. Istället berättade han hur kul han hade haft med sin kusin i fredags kväll när de suttit och snackat hela natten med en flaska snaps och hur sur hans brors fru hade blivit att de inte kunde vara tysta...suck! Och detta helt i förbigående som att jag skulle tycka historian var rolig... Ena sekunden medveten och motiverad och nästa låstas han som om han vore vem som helst som festar lite...
Nåja, vad som gjorde mest ont var iallafall att han kändes så främmande - det var som vi plötsligt var normala bekanta bara. Och sen grinade jag i tre dagar och sa till mig själv att nästa gång han hör av sig ska jag banne mig inte svara och bryta kontakten helt... iallafall tills jag inte är kär längre!
Och sen skrev han idag igen om vad han hade hittat på under dagen samt frågade vad jag gjorde och hur jag mådde. När jag inte svarade kom frågan igen och då kunde jag inte motstå utan frågade vad det skulle tjäna till och hursomhelst bryr han sig väl inte ändå eftersom han inte ifrågasatt separationen överhuvudtaget. Och efter många långa sms med förklaringar hit och dit slutar det med att jag frågar om det är helt kört, om det finns känslor kvar från hans sida och om vi kan hitta någon annan lösning än definitiv separation. Tämligen patetiskt!
Det tyckte nog han också, för något svar fick jag inte på det...

Dag två snart klar. Inga problem än det är för att jag inte är hemma utan några dagar hos syrran. Det riktiga provet börjar när jag är ensam hemma.

Om han inte ber om ursäkt för sådana förskräckliga missbruks beteenden (handlingar). Då är du ju han som är rädd, för sig själv.
Han mår nog minst lika dåligt själv och det där gör han för o lyfta sitt lilla huvud ovanför vattenytan.
Det finns en person man inte kan ljuga för och det är sig själv. Det skapar ångest!
Du gjorde rätt!! Vissa dagar är man ju inte på topp o allt är tungt jag brukar tänka att det är nu jag växer som människa, rannsaka dina känslor skriv ner dom. Prata med en god vän, sätt dig o kör lite mindfullness eller något annat. Unna dig tanken att du duger som du är för att det är just du!

puh, jag vet att jag kan välja - bra dagar gör jag det och mår ganska bra... Men dåliga dagar har jag svårt att välja "rätt".

Ibland är jag stark och ibland, som idag, känner jag mig så oerhört sårad när han behandlar mig som han gör- det är han som varit så oerhört aggressiv, det är han som gjort sönder saker, varit med andra kvinnor, hotat - och ändå trycker han upp i ansiktet på mig att "nu har han lagt det där bakom sig "att jag betedde mig så illa och lämnade honom", han är inte så besviken på mig längre så nu kan vi börja samarbeta"... Ibland så önskar jag bara så att han kunde säga någonting om att "jo, jag vet att jag hade fel kontakt med kvinnor, jag borde inte ha förstört saker, hotat och skällt, hotat barnen osv. Förlåt", men det kommer ju aldrig hända... Och jag försöker inse det och jobba vidare ändå.
Och jag vet - jag låter honom fortfarande skrämma mig, när han ringer så kryper jag som en ledsen hund - jag blir tyst, jag pratar mycket tystare och är rädd att säga fel sak...
Jag vet att jag låter honom ta makten ibland, men jag är inte starkare än så just nu.

Halloj,
Ja kan skriva som motpart har haft ett beroende bakom mig och separerat och flyttat det var det tuffaste beslut jag tagit.
Har varit drogfri i 2 år nu ordnat tillbaka hela min tillvaro. För mig var det nödvändigt att lämna mitt gamla liv.
Jag valde dock att självmant söka in på behandling 12stegsprogrammet, min sambo gick 3 veckor också för medberoende.
Vi har en relation idag som är bra.
Har du vänt dig till Alanon? jätte bra o prata med människor som har ett medberoende.
Det finns en bra bok av Kaj Pollak som heter "Att välja Glädje", rekommenderar den.
Där du kan få lite infallsvinklar av att inte projicera andras beteenden måeenden på dig själv.
Det kanske låter hårt men ingen annan än du själv kan få dig att må dåligt, bara du själv kan välja hur du ser på saker o ting och vilka tankar du väljer att tänka. Du är själv ansvarig för ditt tillfrisknande, det gäller lite att våga:)
Stor Kram o Lycka till

Ja, nu sitter jag här, som den sura, griniga, ledsna.
Och exsambon påtalar hur nöjd han är med hur det har blivit mellan oss, att han "varit lite besviken" på mig, men att nu har han inga svårigheter att tänka att han har minsann inga problem att kunna umgås med mig nu, och han tror att vi kan komma överens om allt, han ahr lagt allt bakom sig...

Och hur jag än gör så framstår jag som bitter, inte samarbetsvillig och den som sätter sig på tvären.
Jag vill inte prata, jag vill inte träffas, jag vill inte känna mig överkörd. Jag vill inte vara ledsen, jag vill att det ska vara ur världen, att vi hade löst allt.

Känner mig som en sådan förlorare - jag är den som lämnade och någonstans trodde jag att jag skulle kunna vara en bra människa som förlät och lade det bakom mig - men det är han som glömt allt och tycker att han har det bra nu, och jag... ja, jag är som sagt bitter och inte alls samarbetsvillig, enligt hans mått.

Jag vet att jag inte är trevlig nu, men jag fattar inte hur det kan bli att han ska vara den som går ur denna striden som en vinnare också - det har varit så hela vårt förhållande och när jag för en gångs skull hade chansen att komma undan, så blev det ändå han som bröt ner mig

När jag läser det jag skrev under rubriken "Att genomföra ett ultimatum" så tänker jag också att det var en klok människa som skrev det. Men, som Flygcert skrev, förnuft och känsla är inte alltid ihopkopplade och stundtals så känns det som om en helt annan person skrev det där. En person jag vill vara men inte alltid är, om ni förstår vad jag menar. Jag får gå tillbaka och läsa ibland vad mitt förnuft har för råd till min känsla när jag har svårt att få ihop tankarna. Jag låter kanske schizofren men jag är bara en helt vanligt lagom störd medberoende... och så mycket mer.

Fika med en vän idag på eftermiddagen, sedan ska jag puppa in mig med filmer och kanske till och med festa till det med en hallonsoda och chips. Regnet öser fortfarande ner.

Kram

Välkommen hit till forum.

Ja, jag känner igen beteendet. Har själv växt upp med en pappa som drack och som vuxen haft/har en nära relation till en alkoholist. Jag känner igen ilskan, det dåliga humöret och lättkränktheten. Många alkisar vet om att de dricker för mycket men reagerar ändå starkt och går i försvar om de konfronteras med det. Jag bråkade ofta på min pappa dagen efter han druckit och betett sig illa men även då jag fyllde i hans minnesluckor och berättade att hans egen dotter fått torka upp hans piss och byta kalsonger på honom, så blånekade han till att han skulle ha alkoholproblem.

Det är möjligt att han kommer gå i försvar och kanske som du skriver inte vilja prata med dig. Jag skriver inte detta för att skrämma dig, men det är bra om du försöker vara så förberedd som möjligt. Oavsett vad han väljer att göra, neka, gå i försvar, stänga ute dig, fortsätta dricka, till och med försöka ta sitt liv, så är det hans val och inget du ska lasta dig själv för. Kanske kan du skriva ett brev till honom? Du behöver inte ens ge honom det men då kan du liksom öva på vad du vill säga, utan att vara rädd för hans reaktion eller motargument. Det finns ju också en möjlighet att han kommer tycka det är skönt att hemligheten är "out there" och att du bryr dig om honom och din mamma.

Har du pratat med din mamma om det här? Det kanske kan vara en början till att åtminstone bryta det outtalade. Alkoholism i en familj har beskrivits som "en flodhäst i vardagsrummet", något som alla måste lägga märke till men som ingen låtsas om. Ett första steg är just att sluta låtsas som om det inte är ett problem, det man gör då är att underlätta för alkoholisten att dricka. Du kan också uppmuntra din mamma till att söka anhörigstöd. Det finns många sätt att göra det på och hon kan vara anonym, du också. De flesta kommuner har beroendecentrum där man som anhörig kan få råd och stöd. Det finns också al-anon som är som AA:s motsvarighet för anhöriga till alkoholister där man kan lyssna och dela med sig till andra som är eller har varit i liknande situationer.

Och ja, min pappa fick hjälp, eller snarare så tog han den. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom p.g.a. hans drickande. Två år senare sökte han sig själv till AA och efter ett tag kontaktade han mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag tjatade på honom när jag bodde hemma eller ens att jag bröt kontakten. Beslutet och viljan att sluta dricka och insikten att han själv måste söka hjälp för det var tvunget att komma från honom själv.

Kanske inte lät så peppande det här. Jag vet att det är svårt. Jag vet också att det kan bli bättre, även om din pappa inte slutar dricka så kan man som anhörig få det bättre.

Kram på dig!

Andra morgonen, mår som jag förtjänar.

Snart ska svärmor hämtas sen vidare mot en släktings begravning. Längtar efter kvällen då denna dag går mot sitt slut.

Varför kan man inte få i sig någon mat...

Ben

Vet att jag måste ta mitt förnuft till fånga, men de känns så ***** svårt när man känner att man ä på väg till botten igen och man vet inte hur man ska kunna vända å ta sig upp igen.
Man ha vart där nere så många ggr å man vet att man inte vill dit igen, men ändå så misslyckas man, ha vart helt ärlig mot af om mitt problem å de va de dummaste jag kunnat gjort tro jag, har en kontakt person där och även fast jag ä nykter å kan ha vart de i flera dar så fråga hon nästan varenda gång om jag luktar sprit för att hon känner de, är de ett test eller vad håller hon på med?

Ha nu vart nykter i 3dgr, ha "bara" druckit en gång i veckan nu under juli månad så en liten klapp på axeln kan man ju ge sig själv, men vet ju att de kan trilla dit ännu fler dagar.

Ringde nyss vc fick en tid där idag om att dom ska sjukskriva mig längre, men de värsta med att gå hemma ä ju att jag blir så vansinnigt rastlös kan ju va ute å gå 1mil om dan å ändå känner jag mig rastlös då jag kommer tillbaka, finns som inget slut.

Jag ha lyckars tro jag att va en nykter 5v i rad å de va tufft, hur ha ni gjort för att lyckas å verkligen satt ner foten?
Blir så imponerad av att läsa era trådar å se vad duktiga ni är =)

Dessvärre ? får jag nog hålla med Malign. Den enda som häller i dej alkohol är du själv, och den enda som kan sluta dricka åt dej är du själv. Ge dej själv den chansen, du är värd det! Alkisar blir tyvärr mycket sämre bemötta av fkassa och andra. Komma och snacka om att slå på den som redan ligger...
Styrka till dej!
/MB

Mitt tips är att du inte dricker. Varken f-kassan, arbetsgivaren eller facket kommer att behandla dig bättre eller snällare i fall du super till. Inte heller kommer ditt självförtroende få en kick av det. Dessutom ekonomin. Har du inte ens en lön så kan det ju vara ett argument för att låta bli. Bara bit ihop och hantera det som en vuxen. När det gäller beroendeenheten så kan de inte fixa din nykterhet. Det kan du bara göra själv. Lycka till! M

för era kommentarer! Ja, nog trodde jag också att jag slutat. Hur faan gick det till att jag provade att dricka igen?
Nu inne på dag 7 och det får bara inte gå fel den här gången. Vilken varning jag fick, jag är rätt tagen fortfarande. Tack Santorini för att du delade med dig av din erfarenhet, lättar lite att någon annan berättar om en liknande upplevelse. Hu så hemskt det kan bli, känner mig fortfarande lite off i huvet, skrämmande. Men har börjat gå promenader varje dag för att bygga upp både fysik och det mentala. Vi går ihop min fru och jag, och det känns bra att vi sporrar varandra till bra saker.
Nu väntar ett nyktert sänggående och ett nyktert uppvaknande, och det är lika positivt varje dag.
Så glad att forumet finns, vad skulle man annars ta vägen med sitt virrvarr i huvet.
Fenix

Tack Mammy Blue. Den kramen värmde och behövdes. Jag försöker ta rygg på dig.
Kram
Tjalle

Vilken dag!

Stressigt på jobb.

Lokala TV-nyheterna ringde och vill intervjua mig imorgon. Det handlar om ett ganska udda intresse jag har. Tyvärr har dethär intresset blivit väldigt försummat de senaste åren, när jag har ägnat mig åt alkoholintag i stället. Borde ha spenderat kvällen på att läsa in mig på ämnet igen.

Utnyttjade det fina eftermiddagsvädret och skrapade flagnad färg från uterummet och förrådet. Kändes rejält motigt att bara stå där och jobba utan möjlighet till ölpaus med jämna mellanrum. Försökte jaga bort suget genom att tänka på allt som gått snett tidigare p g a spriten och hur skadligt det är för kroppen. Det funkade inget vidare tyvärr.

Katten kom hem efter att ha varit försvunnen några dagar. Hon såg inte frisk ut och ena bakbenet var skadat. Verkade vara brutet... Medan jag plockade fram transportburen, för att kunna köra henne till veterinären, lyckades katten halta iväg och försvinna igen. Inte bra. Nu har jag så himla dåligt samvete. Tänk om hon inte kommer tillbaka mer utan ligger och dör någonstans... Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Just nu är det en väldig tur att det inte finns något alkoholhaltigt i huset, för då hade jag tröstat mig med det och dränkt obehagliga känslor.

jag blir för din skull! Sexton dagar. Det är inte fy skam!
I morgon är en ny, nykter dag!
Kram!
/MB

Hej på er. Är inne på min tredje nyktra vecka. Det var länge sedan jag hade en så pass lång nykter period och var ledig. Dagarna rullar på. Jag tar min antabus två gånger i veckan och på torsdag ska jag tillbaks till vårdcentralen för att ta nya blodprover och ser hur levern reagerar på antabus. I stort sett känner jag mig ganska OK. Det är underbart att vakna nykter och även om jag inte företar mig så mycket på dagarna så har jag inte alkoholhetsen i mig. Jag sover mycket. Säkert nio timmar per natt och ändå är jag trött från och till på dagen. Antar att kroppen och psyket har mycket att ta igen. Var på AA-möte igår igen. Fyra vilsna själar dök upp och det var ett ganska avslaget möte men det kändes helt OK ändå. Jag vet att det fyller sitt syfte. Nykterheten går relativt bra att hantera när jag är hemmavid. Ingen alkohol hemma och långt, långt till bolaget. Frugan vill dock ut och röra på sig och jag vill eller vågar egentligen inte. Hur lätt är det inte att lockas in i dimman igen när man reser bort, oavsett om det är i Sverige eller utomlands. Jag har lyckats skjuta på det någon vecka till men sedan har jag nog inget val. Jag får bita ibop, äta min medicin och göra det bästa av det hela.

Ha det gott
Tjalle

att ge dej själv en klapp på axeln när du går och lägger dej nykter. Att berömma sej själv när man gjort det bra är mycket bra för själen och självförtroendet. Att sista tanken innan man somnar är "jag kan, jag vill och jag ska" kan betyda att man vaknar med samma inställning.
Kram!
/MB

... också från mig!
Du är så klar i din tanke, och jag förstår likväl att det är två helt olika saker att vara klar i hjärtat och klar i hjärnan - jag förstår att du har det svårt, men gör som du känner är rätt!!

Kram